Ulv Ulvssons ögon och att det är med dem du ser på mig. Bättre vore, om
de brunne som en verklig skogsulvs. Svider det inte ännu i din kind
efter slaget? Inte en stund längre vill jag stanna hos en husbonde, som
utan att hämnas låtit oss svälja en sådan skymf som i dag. Jag skulle då
förgiva honom eller sticka ned honom under sömnen.
--Så gå då! Gå hem till Jorgrimmes kula!
--Jorgrimme är död. Här på hällen offrade han min syster åt Den enögde
för att förlänga sitt liv. Men från den stunden blev han oglad och kände
aldrig mer någon trevnad. Då gick han in i högen och stack sig själv med
stenkniven. Och när jag kom dit och fann, att han var död, ställde jag
hans fiskdon och grytor omkring honom. Och hornet Månegarm satte jag i
hans stela händer. Sedan täckte jag över ingången med jord och torv.
Älgen betar över hans huvud. Ingen skall hitta dit, liksom han själv ej
visste varifrån han kom. Ja, gå, gå, dvärgkvinna! Det sägs, att du
stammar från forna hövdingar, som bodde långt i norr, där kvinnorna ha
skägg och jaga uroxen med pilbåge och övervinna jotnarna med sina
besvärjelsesånger. Där voro de vida öknarna fulla av snö och villebråd,
och där härskade dvärgarna. Ack, de ha blivit fattiga och få! Nu hör man
nästan aldrig, att någon möter en dvärg i skogen, och här i bygden voro
vi de sista. Ja, gå, gå, dvärgkvinna, i dagar och nätter, du möter ändå
ingen gelike. Men när dvärgarna sluta att tala, glömma de snart alla ord
och kunna bara vina och skria med stormen.
--Ja, gå, gå! upprepade han bittert. Vada över strömmen nedanför det
sista fallet. Där sluta alla stigar. Där börjar ödemarken. Varför gav du
mig livet, om du inte vågar att taga det ifrån mig? En träl kan köpa sig
fri och bli lika god som någon annan, men hur skall jag någonsin kunna
köpa mig fri från allt det onda, som jag ärvde från dig. Mina bröder
visste vad de gjorde, när de gömde sig i avlägsna länder. Vad skall det
bli av Folke Filbyters gård och ätt? Varken örnar eller duvor krypa fram
ur en mullvadsgång. Till oss kommer man för att sälja salt, och sedan
spottar man på tröskeln. Om jag också rakar mitt huvud och färgar mina
kinder, så sitter ändå blodsarvet efter dig i mina inälvor. Kan någon
olycka vara större? Stengud, Stenpanna, Umasumbla, gud vid forsen, hjälp
oss!
Med ett gapskratt slog han armarna om stenguden och lyfte honom. Han
visste icke varifrån han fick en sådan styrka. Följd av gnistor och
dunder störtade Den enögde från sin tron och rullade ned i forsen. Där
blev han liggande med ryggen uppåt och översköljd av skummet, så att
ingen mer kunde skilja honom från de andra stenarna.
--Dvärgbarn, dvärgbarn! framstötte modern med ett segerrop. Nu var det
mitt blod i dina armar. Nu förspörjer jag, att du har hämndens eldslåga.
Varför lät jag dig aldrig dricka ur Månegarm? Varför satte jag hornet
hos den döde och otörstige? Vi skola riva upp högen, Ingevald. Vi skola
plundra Jorgrimme i hans gravkammare och taga från honom hans klenod.
Ser du, alla människor ha önskningar, men de ligga som små vackra barn i
sina hängvaggor och småle utan att veta, vad de vilja. Men jag skall
bjuda dig en dryck, så att de små barnen resa sig ur vaggorna som
vidunder och varghundar och till sist vilja sluka både stjärnor och
måne. Och vore du kristen, skulle du till och med åtrå det osynliga
bortom tingen. Visa mig dina händer, så att jag får se, att du har nog
vassa naglar för att gräva. Och säg mig om du vill?
--Jag vill! svarade han.
Hon tog honom om handloven och de sprungo över ormbunkarna till
Jorgrimmes kula. De revo upp torvorna och jorden och näverstyckena och
kröpo in till honom.
--Jorgrimme, ropade hon i örat på den döde. Här sitter du bland dina
fiskdon och grytor, men vi komma för att taga ifrån dig det bästa du
äger.
Jorgrimme var styv och torr, och när hon släppte honom, föll han mot
väggen. Där blev han sittande med knäna uppdragna och händerna om
Månegarm. Då tog hon ifrån honom hornet och fyllde det ur krukan och
drack. Sedan räckte hon det åt sonen. Gång på gång fyllde hon det, så
att det rann över.
--Drycken är surnad och besk, men jag är törstig, sade han.
Då fyllde hon det för sista gången med den grumlade bottenlagen i
krukan.
--Jorgrimme! ropade hon. Ännu sitter du och räcker ut händerna, men de
ha ingenting att hålla om. Vi ha tagit ifrån dig hornet.
Hon rörde på läpparna för att forma flera ord, men de ville icke längre
lyda henne, och vansinne tändes i hennes ögon. Det var det vansinne, som
alltid låg på lur i dvärgarnas själ, men som icke gjorde dem slösinta
och sorgsna utan kom som en glad lättnad och oändlig lycka. Vansinnet
lät deras människohamn falla, så att de återförenades med allt det
hemlighetsfulla omkring dem, med vind och väder och vildmark och djur.
Hennes önskningar kröpo nu ur sina små barnvaggor som rysliga
varghundar. Hon längtade att bli en av de vittberömda valor, som med
långa kattskinnshandskar och framdragna huvor brukade komma till
gårdarna. Med vördnad och förskräckelse blevo de inledda i stugorna och
rikligt undfägnade, och överst på anrättningen lades ett stekt
ormhjärta. Det visste hon. Att skrämma människorna, att bli skydd för
sin ondska och höra gråt, det var vad hon längtade till. Lätt som en
liten fågel med yviga dun och stora vingar skulle hon flyga med stormen
utefter skogsåsarna och utefter dikesrenarna. Mitt i natten skulle hon
rycka upp stugdörrarna, kasta omkring kvastarna, hälla vatten över
glöden på härden och med ett ohyggligt skrik väcka de sovande utan att
någonsin bli sedd och fångad. Små spenbarn skulle hon stjäla och byta
bort. Hon skulle gå många mil för att under den heliga midvintersnatten
lägga dem hos en främmande mor eller hos en ung mö. Flera gånger
försökte hon att tala. Munnen gick oupphörligt och blev än smal och lång
och än rund och öppen. Men hon kunde icke draga sig till minnes några
andra läten än de, som hon förr i tiden hade hört kring Jorgrimmes hög.
Hon pep som en syrsa och knarrade som en gräshoppa. Under det att hennes
ansikte med många ryckningar förvred sig på olika sätt allt efter de
olika ljuden, härmade hon nattskärrans spinnande och surrande. Slutligen
knäppte hon händerna om nacken på sonen och med ansiktet lyft uppåt
framvisslade hon ett skärande och genomträngande vin. Då han såg på
henne, tvangs han oemotståndligt att stämma in i samma ihållande
vin--och det genskallade över skogarna.
Blodet steg upp för hans ögon så att han tyckte sig stirra på henne
genom rödaktiga hinnor. Sedan försvann för långa stunder allt klart
medvetande, och han visste icke, hur han åter tog sig upp i det fria
eller hittade hemvägen. Hon framvisslade flera gånger samma stormgnyende
vin, och för var gång föll han in med vild styrka, men hon var redan
långt borta. Rösten kom från vadstället, där alla stigar upphörde och
ödemarken begynte. Hans tinningar bultade och voro iskalla. Och det
förundrade honom att han gick och bar något i famnen, som var halt och
glatt att hålla i men icke tungt.
Först då han blev våt om fötterna och kvistarna slutade att sticka och
riva honom, förstod han, att han åter trampade i högt ängsgräs. Han
kände igen, att det var Folketunas mörka gavel, som äntligen kom emot
honom i skymningen och stängde vägen.
Trälarna voro redan tillbaka och snarkade på golvet i stugan. Innanför
avbalkningen låg Tova bland getterna och fåren och suckade. Utan att
släppa hornet, kastade han sig ned i halmen på första fria och lediga
ställe. Det föreföll honom att modern satt på hans bröst och
framvisslade sitt ihållande vin, men att han icke längre kunde stämma i,
därför att hon stödde armbågen på hans strupe.
--Du jämrar i sömnen, sade Tova. Vänd dig på andra sidan.
--Ja, svarade han. Jag hittade ett gammalt dryckeshorn i skogen och det
vållar onda drömmar.
Mot morgonen hemkom Folke Filbyter. Han bar ännu Ulv Ulvssons mantel,
fast den nu var överstänkt med fläckar av mjöd och mungott. Han ropade
till Tova, att hon genast skulle stiga upp och fyra på under kittlarna.
6.
Folke Filbyter tog ut sina bästa sadeldon på gårdsvallen och lät feja
dem, ty han och sonen skulle rida till Ulv Ulvsson på fästningastämma.
Under det att trälarna sysslade härmed, begynte de ropa och peka mot
skogen. Fortare än någon förmådde att uppfatta, vad som var på färde,
hade de flockat sig framför dörren.
Mellan ekarna närmade sig en brunsvart hop av besynnerliga
människovarelser. Finndvärgar var det ej, därtill voro de för stora. Ej
heller voro de av Ulv Ulvssons husfolk, ty de buro icke trälars grå
vadmal utan skjortor och mantlar av alla möjliga tyg och färger. Och
mitt ur trasorna blänkte de allra präktigaste söljor och knäppen. Deras
ansikten voro otvättade och mörka som klumpar av fräknig ekved. På
männen växte skägget ända upp över kinderna. Några av kvinnorna hade
huvudkläden, som fordom varit vita och som visade, att de voro förfallna
och förvildade horgabrudar, som lupit bort från sina offerställen och
källor. Främst gick en man, som var högre än alla de andra, och på axeln
höll han en klubba av det vanliga slag, som bönderna brukade, när de
slogo pålar i jorden. Han räckte upp högra handen för att visa, att han
var god vän och att det icke var fråga om något överfall.
--Har ditt folk blivit blint, Folke Filbyter, sade han, efter det inte
känner igen gamla vänner? Vi ha annars ofta råkats vid kärret och hjälpt
varann med de motsträviga vägfararna. Har du blivit rädd för Älg
Klubbehövding och hans stigmän? Eller har din bekantskap med den ädle
Ulv Ulvsson gjort dig så högfärdig, att du inte längre vill kännas vid
så tarvliga strykare? Säg bara ut, så att jag får besked.
Fruktan var något, som aldrig fått rum i Folke Filbyters sinne. Så snart
han såg, vilka han hade framför sig, befallde han genast trälarna att
åter gå till sina sysslor. Men då begynte Älg Klubbehövding och alla
hans följeslagare att hälsa med de djupaste vördnadsbetygelser, och den
mest hängivna och oförställda beundran lyste ur deras ögon. Det var
första gången som någon hälsade Folketunas bonde med sådan aktning.
--I ett fall äro vi jämlikar, vi två, fortsatte Älg Klubbehövding och
böjde sig allt ödmjukare. Du har begått urbotabrott som jag. Du har
låtit överfalla badande och sovande. Du är nidingsman som jag, men
tillika vet du att hålla dig som storbonde på din rika gård, och jag är
vid din sida bara en fuskare i yrket. Därför hysa vi också alla här för
dig en uppriktig beundran. Vi ha alltid behandlat dig som en av de våra
utan att ens taga så mycket från dig som ett betande får. Det har varit
svårt nog ibland, ty vi få både frysa och svälta, men dig vilja vi inte
göra emot.
Trälarna skrattade hånfullt och Folke Filbyter slog ned ögonen.
--Det där är gott och väl, svarade han med en smula större hast, än han
annars brukade, men vad vill du mig nu?
--Jag vill bjuda dig vänskap och förbund. Jag har noga reda på vad som
sker här i bygderna. Jag vet att du tänker dig till Ulv Ulvsson på
brudköp. Slutar det besöket illa, då blir det osämja mellan dig och den
ädle, liksom det alltid varit det mellan mig och honom. Han och jag växa
inte på samma rot. Men då skall jag hjälpa dig och taga från honom allt,
vad han för på vägarna. Han är fattig bredvid dig och har ont om folk,
men behöver du en dag hjälp, kan jag komma på vakt till din gård.
--Och vad begär du för en sådan tjänst?
--Bara en enda sak. Men det blir en stor ära för mig och en lika stor
förnärmelse mot Ulv Ulvsson, när du friar i hans högmodiga hus för din
son. Det enda jag begär som villkor, det är, att du nu på stället ingår
fostbrödralag med mig.
Ådrorna reste sig på Folke Filbyters korta hals. Men när han så hörde
husfolkets skratt och betänkte, hur gärna han ville utmana sin granne,
på samma gång som han sökte att vinna honom, steg ett blint trots i hans
sinne. Han kände sig nog rik att icke fråga efter de lagkära bönderna,
som timvis stodo och trätte vid tingsstaden i stället att slå till.
--Husbonde, du vill inte förnedra gården ännu mer än du redan gjort,
sade bryten. Låt oss gå in efter våra huggtyg och försvara dörren.
Det var okloka ord av trälen, ty i stället att svara, vecklade Folke
Filbyter upp skjortan från armen. Genast gjorde Älg Klubbehövding på
samma sätt och kom honom till mötes.
Trälarna vände sig bort med avsky och lomade av till de upphängda
sadlarna, men vände sig ändå om av nyfikenhet.
De sågo, hur stigmannen drog sin kniv och bröt upp en torva ur jorden.
Sedan gjorde han utan många omsvep en rätt djup skåra i Folke Filbyters
framräckta arm och i sin egen. När bådas blod hade blandats i gropen,
lade han tillbaka torvan på sin plats, så att gräsrötterna kommo i
blodet.
--Väx, väx, gröna gräs, liksom vår vänskap! sade han. Folke Filbyter, nu
är du fosterbroder med den sämst ansedda mannen i hela bygden.
Därvid fattade han om hans hand och böjde sig åter lika djupt som nyss
med ögonen tindrande av tillgiven beundran.
--Du stigman, sade Folke Filbyter och förde honom en stund med sig in i
stugan för att dricka honom till. Jag har aldrig förr ingått
fostbrödralag med någon människa.
--Och jag har nu uppnått min ärelystnads högsta mål, svarade Älg
Klubbehövding. Jag begär ingenting av dig. Du gav mig mer än nog, då
ditt blod rann ned i mitt. Men hälsa Ulv Ulvsson, och kalla på mig,
ifall det blir av nöden.
När han åter reste sig och drog bort med sin skara, ledde trälarna ut
två hästar och betslade dem.
--Hur skall det till sist gå med oss alla här? viskade de.
Folke Filbyter tog nu sonen med sig och red till Ulv Ulvssons gård.
Vad Ingevald där fick se, hade han förut bara hört trälarna berätta om,
och han blev tyst och försagd, redan där han satt i sadeln. Den sista
biten av vägen var slätare och jämnare än golvet på Folketuna. I lunden,
som beskuggade den, låg en ättehög med offeraltare, och han räknade ända
till fem runstenar, uppställda till ädel hågkomst av fjärran fallna
fäder och bröder. Fotstegen hördes knappt, när han kom in i salen, så
djupt var där strött med enris och friska ängsblommor. Väggarna voro
blådragna med bonader, på vilka fullrustade vikingar seglade i sina
skepp eller rände spjutet genom gapande drakar. Bordet var täckt med en
vit duk, och runda bröd lågo bredvid vart träfat. På högsätesstolparna
blänkte vapen av urgammalt dvärgasmide, och under solljuset, som
strömmade ned mot härden, glänste till och med kittlarna alldeles blanka
i den svarta askan. Trälarna, som sutto i en ring och flätade korgar,
reste sig genast höviskt, när de sågo de främmande, och ingen av dem
hade någon piska i bältet. Framför kvinnobänken vid gavelväggen stod Ulv
Ulvssons äldsta dotter och mätte ut tråd, och hon talade glatt och fritt
med trälinnorna som med gelikar. Då en av dem tappade nystanet, böjde
hon sig och tog själv upp det.
Ingevald hade aldrig trott, att en sådan prakt kunde finnas annat än i
de vakna drömmarna hos någon träl, som låg i halmen och satte ihop
sagor. Han kände sig styv och stel i den nya blå klädnad, som han i dag
hade fått till skänks, och han höll sig bakom fadern. Steg för steg
följde han efter honom och försökte att i allt göra på samma vis som
han. Men när Folke Filbyter bredde ut sig i gästbänken och lät sin röst
eka genom rummet, märkte Ingevald, att det icke var rådligt att härma
honom i allt. Han trängde sig in bredvid honom och behöll envist sin
hopklämda plats, därför att han icke vågade flytta sig, knappt se upp,
men han blygdes över honom, så att han skulle ha rodnat, om han hade
kunnat det. Smal och tyst satt han på den mjuka bänkdynan och längtade
hem till trälarna på Folketuna.
Ingenting i hela salen ingav honom dock en sådan fruktan och vördnad som
Ulv Ulvsson själv. Han satt i högsätet och glättade pilar. Men så fort
han fick syn på gästerna, gick han dem till mötes och vinkade på sin
dotter Holmdis och sina båda söner. De voro honom båda ganska lika,
endast mycket yngre, och Ingevald kände på deras fasta handslag, att han
hälsade unga hövdingar, som voro vana att handla och råda. Holmdis bar
fram mjödhornet, och sedan gästerna blivit välkomnade, satte sig Ulv
Ulvsson på nytt i högsätet och förtäljde kämpasagor. Stundom tog han
också harpan från stolpen och spelade.
Han hade också en yngre dotter, som hette Ulva, men hon satt för sig på
kvinnobänken och lekte.
Alltemellanåt återkom Holmdis med ett nytt horn. För var gång var det
ännu större och präktigare än den föregående, men Ingevald visste varken
hur han skulle mottaga det eller hur mycket det var anständigt att
dricka. Han litade icke längre på fadern utan försökte att skicka sig på
samma sätt som Holmdis' bröder, men det var en svår konst. Hon talade
flera gånger till honom frimodigt och ljust, men hans tunga var liksom
bunden, så att han ingenting kunde svara. En gång kom hon honom så nära,
att hennes hår strök över hans händer, och därvid blev det alldeles
genomstrålat av solstrimman. Hon log och vände sig om.
--Akta dig för mitt hår, sade hon, ty det är starkt nog att tvinnas till
en bågsträng.
En lätt rynkning med ögonbrynen flög hastigt över hennes öppna blick som
ett eko av det sista ordet. Först då blev den tanken fullt klar för
honom, att det var hon som var ämnad att bo med honom på Folketuna. En
sådan gränslös lycka tycktes honom omöjlig att tro på och fåfäng att
begära, och han blev ännu räddare för henne. Han såg uppåt ljusöppningen
i taket, och hon förstod icke, att han gjorde så i förlägenhet, utan
sade till honom:
--Du lyssnar efter något.
--Vad är det som brusar i luften? frågade han och kände sig befriad av
att äntligen finna något att säga.
--Vet du inte det heller? svarade hon. Det är den stora linden, det är
vårdträdet. Det är nu så gammalt och år för år grenar det allt mer ut
sig över huset. Den första av Ulvungarnas ätt satte det för länge, länge
sedan, och lövdisen, som bor i den höga stammen, vakar över oss alla
här, ända från det vi äro små. Därför vaka vi också över henne och
hennes träd. Kom ut med mig, så att jag får visa dig kring på gården.
Han tog fatt om bordshörnet för att kunna resa sig och göra sig fri ur
sitt trångmål på bänken. Folke Filbyter pekade med huvudet efter de båda
unga, när de gingo ut, men Ulv Ulvsson fortsatte att spela på harpan.
Det var det präktigaste solväder. Ett sådant sken flög genom hennes hår
och från söljan på bröstet, som hade ljusfloden samlat sig just omkring
henne och följt henne. Skuggan ringlade sig i kapp med vart steg och
försvann under hennes fötter. Alla blommorna i gräset stodo vidöppna,
och genomträngda av solelden hade löven en ännu klarare grönska än
annars. I var källa och var bäck låg en sol. Till och med i de
vattenfyllda fördjupningarna på hällarna lågo små och stora solar, och
alla kastade tävlande sina strålar tillbaka upp mot den lysande modern
på himlavalvet.
--I dag sitta Oden och Frigg i tornet Lidskjalv och se ut över världen,
sade Holmdis. Vad månne det vara, som så kan fröjda det högheliga
gudaparet, att de låta allt skapat glimma så härligt just nu?
Hon pekade upp i det brusande vårdträdet och visade Ingevald, att det
skulle behövas tre eller fyra människor för att med armarna nå om
stammen. Och hon beskrev, hur hon och trälkvinnorna under vinterfesten
prydde grenarna med äggskal och hanefjädrar för att glädja lövdisen och
tacka henne för ett gott år. Sedan skyndade hon sig några steg före
honom, efter det var hon, som kände vägen. Det förvånade honom icke, att
hon var glad, då hon gick i ett sådant ljusglitter, men han skämdes över
att ingenting ha att säga.
--Jag har hört, att du skall vara snabb i att svara, sade hon och
frågade honom vilka blommor, som voro de fagraste, de vita eller de blå.
Därpå kunde han icke svara. Först när de kommo in i stall och fäbodar,
tyckte han sig mera hemmastadd och modig.
--Den här oxen har för långa klövar och blir aldrig någon god dragare,
begynte han och blev genast en smula säkrare på rösten. Och rid aldrig
den här hästen. Han har opålitliga ögon. Hästar äro besynnerliga djur
och det är svårt att bli klok på dem. Att tämja hästar är som att tämja
kvinnor, säger far.
--Det är gott, att man inte kan döma efter hästhåret, svarade hon med en
hastig blick åt hans eget huvud. Jag var så nyfiken på att få se dig,
Ingevald. Jag trodde så säkert, att du skulle ha på dig den där långa
skjortan av granna lappar, som far talade om, när han kom från
Folketuna. Nu fick jag bara se de stora silverringarna i dina öron. Är
det sant, som trälarna påstå, att du ibland brukar ligga på knä över en
källa i skogen och spegla dig?
Han märkte, att hennes glättighet icke var så alldeles harmlös, som han
först hade trott, utan att hon gäckades med honom. Han stod kvar inne i
spiltan och fortsatte att hålla upp hästens öga och granska det.
--Nu vet jag svaret på din fråga om blommorna! utropade han plötsligt
och vände sig om. De vita äro fagrast, ty vitblommig är porsen, och ett
kallt porsöl på en het dag går över allt, säger far.
--Nej, det är de blå, för dem sätter man i brudkransen, svarade hon lika
tvärt. Och nu skola vi inte längre stanna här inne utan gå tillbaka ut i
solskenet.
--Den som får sätta brudkransen på dig, Holmdis, blir nog för yr i
ögonen att se färgen på blommorna, sade han.
Han sökte henne med en fast blick, ty nu var han själv nöjd med sitt
svar. Hon hade skjutit upp dörren och gick åter ett par tre steg framför
honom.
--Den som får sätta brudkransen på mig! Ja, Ingevald, kanske lekte jag
med honom en gång som liten. Men nej, därpå törs jag inte nu tänka.
Kanske har jag ännu inte mött honom, men jag har hört mina bröder tala
om många ädla och hugstora kämpar. När den stoltaste och mest berömda av
dem rider in genom min fars grind, då kunna vi börja tala om min
brudkrans.
--Övermodig mö får länge sitta och vänta.
--Och medan hon väntar, spinner hon gladeligt och sjunger om sin kämpe,
som styr snäckan långt ute på havet. Ack, hon hör så klart, hur han
också sitter och sjunger om henne, fast han ännu kanske varken vet var
hon bor eller vad hon heter.
--Och så sätter hon till att gråta... och tar bonden i granngården!
Hon böjde sig och bröt en dunig maskros och blåste på den.
--Nej, till bonden i granngården säger hon: akta dig, bonde, för mitt
hår, ty fast det inte är hästtagel, är det starkt nog att tvinnas till
en bågsträng.
Han tvärstannade också och sökte ett hatfullt ord för att kasta det
efter henne som en kall stenkniv, men hon reste sig upp och sade lugnt
till honom:
--Det är orätt av mig att föra dig omkring här ute så länge, då far ännu
spelar på harpan. Du kunde ha större glädje av att höra på honom, ty
säkerligen ha ni ingen harpa på Folketuna. Vi ha nu fått talas vid, och
jag tycker nu bäst, att vi gå tillbaka igen till de andra.
När de kommo i salsdörren, avbröt Folke Filbyter sin värd mitt i
harpspelet och ropade:
--Du leker för omständligt på strängarna, Ulv Ulvsson. De unga äro redan
tillbaka, och ännu har fästningastämman inte begynt. Det är inte sed,
att de själva skola vara närvarande och därigenom hindra oss att tala
fritt vid en så allvarlig förhandling.
Ulv Ulvsson hängde upp harpan på högsätesstolpen. Till tecken att
fästningastämman begynte satte sig alla med fötterna i kors och med
händerna korslagda framför sig på bordet.
--Det är sant, sade han och hans röst lät icke lika klar och bestämd som
annars, att de unga inte själva bruka få vara inne. Men jag ger dem lov
därtill, så att vi också få höra deras tanke. Må de sätta sig ned på
sina tillbörliga platser, så att jag får min dotter hos mig och du din
son hos dig. Låt oss nu höra ditt ärende, granne. Jag frågar dig först
efter gammalt bruk: vill du köpa mark?
Folke Filbyter steg upp.
--Nej.
--Då frågar jag dig, om du vill köpa säd?
--Nej, jag vill köpa en av dina döttrar, Ulv Ulvsson, och helst den
äldsta. Jag spörjer inte om hennes mor, ty hon är död. Din dotters frida
väsen talar bäst för hennes eget värde.
--Det är väl sagt, svarade Ulv Ulvssons söner. De visade sitt
instämmande genom att slå ett hårt slag över den vänstra handen, som
fortfarande låg utsträckt på bordet.
--Så långt äro vi då eniga. Jag ber er att inte heller spörja om
Ingevalds mor, ty hon har rymt tillbaka till skogarna och kan därför
också kallas död. Lika mot lika.
Ulv Ulvssons söner mumlade något om »finnkvinnan», men Folke Filbyter
skyndade sig att fortsätta, ty han hade på förhand noga lagt upp sina
ord i minnet.