tofsar. Oket var utskuret med rosor och löv i alla sommarens färger och
fullsatt med oräkneliga små pinglande klockor och bjällror. Mannen, som
steg ur och kastade tömmarna, hade benen ända till knät korsvis lindade
med band. Ett grått och ärevördigt skägg bredde sig över hela bröstet,
men hans klara och kloka ögon blevo först synliga, när han böjde sig ned
utanför den låga dörren och förundrad såg in i salen. Hönsflocken mötte
honom på tröskeln och vände flaxande och spridde sig återigen utefter
väggen i en lång och springande rad. Och trälarna stodo där med sina
viskor utan förstånd att gå ur vägen. Det dröjde tydligen också en
stund, innan han vande sig så pass vid röken, att han upptäckte Folke
Filbyter, som satt kvar på bänken med grötfatet mellan knäna.
--Ulv Ulvsson, grannen, hälsar gårdsbonden, begynte han. I stället för
att därvid hånle som andra främlingar alltid brukade på Folketuna,
rynkade han ögonbrynen och stannade fientligt flera steg från
bänken.--Törhända minns du, att det till stor del var av mig du köpte
din myckna jord. Sedan dess ha vi inte sett varann. Och nu skall jag
giva dig en lätt gåta att tyda, Folke Filbyter. Nämn mig den man, som
borde fruktas som en slagbjörn och hedras som en odalman, men som nu
alla se snett på med löje.
Folke Filbyter stötte fast skeden mitt i gröten.--Ingevald, Ingevald,
min son, sade han, kom hit och visa, att du är ordsnäll och har din mors
huvud! Din far förstår sig inte på gåtor. Tala nu inte släpande, som när
du sitter med trälarna. Kom fram utan försagdhet, Ingevald! Nämn mig den
man, som borde fruktas som en slagbjörn och hedras som en odalman, men
som nu alla se snett på med löje.
Ingevald strök sig bondblygt mot väggstolparna, men så tog han mod till
sig. Han hade kvicka bruna ögon och moderns gulaktiga ansikte.
Silverringar sutto i öronen. En mängd gula och röda lappar voro
fastsydda på kläderna, och mitt i sin förlägenhet kände han sig smickrad
och lycklig över att beskådas. Smal och trasgrann gick han fram ända
till härden och svarade djärvt:
--Det är Ulv Ulvsson, när han kommer obuden till bröllop just då
välfägnaden burits fram.
Ulv Ulvsson bet sig i läppen.
--En god gåta kan ha flera tydningar, sade han. Blir jag utskämd i ditt
hus, Folke Filbyter, så får jag tåla det. Själv kommer jag inte för att
visa dig någon ära. Svårt är det också ana, att här hålles bröllop. Jag
ser inga lövruskor i vråarna, inga blommor på golvet. Men nog snavar
jag i groparna över barkbitar och spånor. Takbjälkarna äro på
undersidan sotiga och svarta men ovanpå vitkalkade av hönsens spillning.
Och nog har jag hört att bröllopsstugan brukar blådragas med bonader,
men de halvfärska kalvhudar, som du här torkar på väggarna, sprida en
sådan lukt, att den genast botar både hunger och törst. Här sitter du
och tämjer trälar utan tanke för annat, och ändå är du storrik och kunde
gälla mest i hela häradet. Det var dig jag menade med min gåta, om jag
nu skall behöva säga dig det. Det finns inte en krämare, som inte
skrattar dig i synen, när han ser dig sitta och pusta över grötfatet.
Folke Filbyter stirrade på honom och kände hur öronen och huvudet
fylldes av hans ord, men han förstod dem icke. Det fanns hos honom en
bred fromhet på botten, fast ingen hade lärt honom att bruka gåvor, som
syntes honom själv så misstänkta. Det vållade honom en nästan blyg
förlägenhet, om de någon gång kommo till synes. Han förstod icke annat,
än att han var den bästa bland husbönder, men han hade ändå en
förnimmelse av, att Ulv Ulvsson i allt var hans överman--och han gladdes
icke åt att se honom.
Ulv Ulvsson stod kvar på avstånd.
--Varför kommer du aldrig till tings som andra odalbönder? frågade han.
Vi behöva män. Eller vet du inte, att när gamle konung Emund väl blev
satt i högen, kom hans jarl Stenkil till makten? När han sitter vid
vinterblotet i Uppsala, dricker han inte gudarnas minnen utan ser ned
på marken och viskar med sin kristna hird.
--Stenkil klipper inte mina får, svarade Folke Filbyter, och skor inte
mina hästar. Här på Folketuna råder jag och ej den usla jarlaätt, som
upprest sig och trotsar Uppsala gudahov. Har du ingenting viktigare att
förtälja, Ulv Ulvsson?
--Jag har.
--Säg det då fort, ty jag vet inte mycket, som jag fruktar.
--Nåväl, så skall du nu höra min nyhet. I går kom till vår bygd den
första tiggaren.
--Jag förstår dig inte, Ulv Ulvsson.
--I går kom för första gången en man, som vandrar kring och ber om
nådegåvor.
Folke Filbyter reste sig, rödflammig av harm.
--Det är stor skam att höra om sådant. Låna mig den löskekarlen. Jag
skall taga honom med mig ut på åkern och spänna honom för kroken. Har
han då en snål och dålig herre, som inte kläder och föder honom?
--Därom får du själv fråga honom, när han kommer, ifall du vill byta ord
med en, som tigger: Men kom ihåg: dräper någon utländsk präst, böte för
honom som för inländsk man. Det säger redan vår lag för att skona de
kristna. Han är på väg hit, och jag har åkt det fortaste jag kunde, så
att jag skulle hinna före honom och varsko dig. Du skall inte tro, att
jag gjorde det för din skull. Du lär inte stoppa många gåvor i hans
påse. Men jag vill ärligt säga dig, att i onda tider som nu få vi tänka
på att hålla ihop, vi två, fast ingen av oss likar den andra. Och ser
jag rätt, är det han, som redan närmar sig där ute på gräsvallen.
Alla vände de sig nu igen mot dörren. I solskenet kom en gammal man med
en knotig stav i den ena handen och en liten pung i den andra. Han bar
ett grovt rep om livet och var barfota och gick så fort och ivrigt, som
såge han en lång väg framför sig och fruktade var onödig vila. Så snart
han hade kommit fram mitt för salen, bredde han ut armarna vänligt och
utan stora åthävor och sade helt sakta:
--För Jesu Kristi sons skull, giv mig en allmosa. Jag heter Jakob. Har
ingen talat med er om den gamle Jakob? Det är inte för min skull jag
tigger utan för min gode herres skull. Ödmjukt tackar jag för det
minsta, men är du rik, bonde, så giv tiondet, och är du rättfärdig, så
skänk allt.
--Ingevald, min son! sade Folke Filbyter, och hans röst stockades av
växande vrede. Här är inte sed att giva utan att taga, ty marken är min.
Tag du pungen från den gamle. Giv honom sedan två slag med hans egen
käpp, det ena för hans egen skull, det andra för hans herres, efter han
kläder och föder honom så illa, att han behöver tigga.
Ingevald gick ut och ryckte till sig pungen. I den lågo några mynt och
fingerringar och ett stycke torrt bröd. Brödet lät han honom behålla,
men pungen knöt han fast vid sitt eget bälte. Sedan gav han honom med
glad lust det första slaget över ryggen, så hårt han förmådde. Men
redan när han skulle utdela det andra slaget, föll det lamare och
mjukare. Han kände sig rådvill, ty den gamle tog honom om halsen och
kysste honom på båda tinningarna.
--Jag tackar dig, mitt dyra barn, att du låter mig lida för min gode
herres skull, sade han. Och jag tackar och välsignar er alla, ty ingen
kan älska er mer innerligt än jag, kära, kära bröder. Jag hade tänkt att
få stanna något hos er och tala till er om min herre, men jag ser, att i
dag skulle ni inte höra mig. Jag får välja en bättre stund.
Därefter fortsatte han genast sin vandring med samma brådskande iver,
och hans ögon, som fuktats under smärtan, glänste så lyckliga som i den
största glädje.
--Det där är farligt folk! mumlade Ulv Ulvsson och slog ned ögonen och
strök genom skägget. Folke Filbyter förstod alltjämt ingenting utan
höjde bara ännu myndigare sin röst.
--Kom hit, Ingevald! Du gjorde din sak väl, och nu skall du ställa dig
framför Ulv Ulvsson, så att han får fästa dig med handslag. Var inte
rädd, Ingevald. Han är vår granne och vill dig inte illa. Kom bara hit,
så skall jag själv leda dig fram till honom. Han talade med stränga ord
som alla storbönder, men nu börjar jag ana, vad han menar. Det behövs
män på tinget. Men jag har långt till ord, och jag har suttit länge
stilla. Min brynja hänger så ihoprostad, att jag inte längre kan skaka
ut den. Du skall få vapen och en ny brynja, Ingevald, och du skall gå
till tinget i mitt ställe.
Han sköt fram sonen, men Ulv Ulvsson, som ännu mindes det spetsiga
svaret på gåtan, kände föraktfullt på hans sträva hästhår och gav honom
ett slag tvärs över kinden.
--Se här, sade han, din son har hästhår, och kinden är läderaktig och
kan inte rodna, inte ens för ett slag. Det är tecken på finnblod. En
finndvärg kan inte rodna, hur mycket man nyper och slår honom i ansiktet
eller skämmer ut honom. Bland fria män på tinget skulle inte många
lyssna till en sådan, om du också själv ginge med och erkände honom. Det
hade varit bättre, om du i tid satt ut det barnet i skogen. Bonde, är
det med slik avkomma du tänker grunda gård och ätt?
Folke Filbyter grep honom i manteln. En sådan skymf mitt inför det
samlade husfolket hade han aldrig varit med om, och Ulv Ulvssons
högdragna och lugna hån förbryllade och förstummade honom. Den storrika
husbonden på Folketuna började stamma, och Ingevald viskade till honom:
--Vill du, far, så går jag och stänger dörren, medan du slår ned honom.
Bryten och jag får sedan bära honom till kärret.
--Jag har god hörsel, fortsatte Ulv Ulvsson. Jag vet nog också, att om
jag kärar mot dig vid tinget och låter gräva i kärret, blir du illa
fast. Därmed skulle jag heller inte dröja en enda dag, om inte klokheten
sade mig, att vi bönder och grannar nu behövde hålla samman mot de
kristna.
Folke Filbyter besinnade sig och släppte hans mantel.
--Du är vapenlös, Ulv Ulvsson, och du står under mitt tak. Är det med
skymf du tänker lämna mig, då lovar jag, att ditt hus skall brinna redan
i natt. Men var det allvar nyss, när du ville, att det skulle bli
annorlunda här på Folketuna och att vi skola bli bundsförvanter, då kör
du mig nu strax i din egen vagn till den rikaste gården i hela häradet.
Och där blir du böneman för min son, så att han gör ett gott gifte. Jag
har nog själv länge betänkt, att allt inte kan gå som hittills. För min
del kan det vara detsamma, men Ingevald börjar bli vuxen och han får ett
stort arv. Har du förstått mitt villkor, så låna mig nu din blå mantel.
Min grå vadmal är ingen brudfägnad. Jag vill se den bonde, som kan säga
nej, när Folke Filbyter friar för sin son med dvärgkvinnan!
--Den rikaste gården i häradet, näst Folketuna, det är min.
Folke Filbyter ryckte till, som hade en lönndörr oväntat sprungit upp
och visat honom en trappa, om vilken han förut aldrig haft en
föreställning. Han var icke skicklig nog att förställa sig. Nya och
plötsliga tankar korsades i hans huvud. Det föreföll honom, att han
själv i en hast hade förvandlats till den överlägsne, som hade att tala
och råda. Med en sidoblick, som blev förnärmande i sin misstro, sänkte
han rösten och halvviskade:
--Granne, du bär flera ärenden på hjärtat än du låtsats.
Därmed gav han Ulv Ulvsson ett slag på skuldran, men ännu en gång ryckte
han till av förundran. Det var inför det dystra allvar, som vid hans ord
lägrade sig på gästens ansikte.
--Mitt ärende har jag redan sagt dig, svarade slutligen Ulv Ulvsson
efter att länge ha stått tyst, som ville han helst slippa alla
bekännelser. Likväl bör jag inte neka att under vägen hit kom jag på
många tankar. Hur du hade det inom skål och vägg visste jag inte mycket
om. När jag stod vid råmärket mellan våra ägor och vattnade oxen i
bäcken, besinnade jag, att du kanske hade barn liksom jag och att ett
gifte säkrare än annat kunde betrygga ett förbund mellan gårdarna.
--Nu talar du uppriktigt, Ulv Ulvsson.
--Och därmed skall jag fortsätta. När jag fick träffa dig i din sal och
se din son, voro de tankarna fort bortblåsta. Din son är en vanbörding,
och jag håller min dotter för god att bättra upp ditt ätteblod.
--Dagarna bli långa för en mö, som sitter och väntar på friare, kära
granne, och du skall inte vara hård mot henne. Här skall din dotter få
det bra. Hon skall få bo hos mig och vara samman med mig om disk och
duk.
--Ännu har jag inte sett någon duk i ditt hus, Folke Filbyter, och min
dotter trivs gott där hon är, under mitt ris. På ditt Folketuna råder
varken skick eller sed. Trälarna stirra, som om de aldrig förr sett en
människa i hela kläder.
--Vet du, att jag har varit hövding och haft tre skepp på havet?
Ulv Ulvsson log.
--Det låter som en saga, men det sägs, att den skall vara sann.
--Den förste tiggaren har i dag kommit till trakten, Ulv Ulvsson. Vad
sådana vårfåglar varsla, har du nyss sagt oss. Välj själv, om du vill ha
förbund eller strid mellan gårdarna.
Ulv Ulvsson vände sig halvt åt sidan för att gå, men betvang sig.
--Däröver bestämmer inte jag ensam, svarade han motsträvigt.
--Du har då vuxna söner?
--De bli hårda nötter att knäcka på en fästningastämma. Du skall likväl
inte tro, att jag är övermodig, därför att jag är av gammal
lagmanssläkt. Vem kan säga det förut, om inte din smalaxlade sons granna
klutar bättre behaga mina barn än mig? Jag har trätt in under ditt tak,
och du är därför i din rätt att också stiga under mitt. Du kan då själv
framställa vilka frågor dig bäst lyster. Vill du utsätta dig för avslag
och kanske spe, blir det din sak. Så hotande som tiden är, skulle jag
åka hem lugnare, om jag kunde tänka mig en klok uppgörelse. Vänner bli
vi aldrig, men det är min önskan, att vi åtminstone aldrig bli fiender.
Här har du min mantel. Var det inte så, att du ville låna den?
Folke Filbyter svepte om sig manteln och häktade den. Han gick bort i
hörnet till sin kista och tog fram en ask av lindträ. I den låg det en
liten krona, vars gyllene eklöv voro alldeles mjuka och böjliga som på
en levande krans. Trälarna hade aldrig beskådat en sådan härlighet. De
sträckte sig över varann för att kunna se bättre, och i detta ögonblick
kände de för första gången en verklig vördnad för sin husbonde.
--Denna skall hon få, sade han. Och en silversömmad huvudbindel skall
hon få och fingerguld och ärmkappa och nyckelring... och en sadlad
mjölkvit gångare. Du skall se, Ulv Ulvsson, att jag kan bjuda högt!
Ulv Ulvsson hjälpte honom tankspridd upp bredvid sig i vagnen, som var
trång för en så bred sidoman. Folke Filbyter satt med asken i knät, och
under det att vagnen vände på gårdsvallen och åkte bort, hörde de
kringstående trälarna, hur han fortsatte att bjuda.
--Två silverskedar skall hon ha, ropade han, och två hundraden vadmal
och tjugu alnar linne... och åkläde och underdyna, stoppad med
fågeldun... och bänkdyna med gudväv... och femtio mark bränt silver med
flämskt stadsmärke. Och var och en av bröderna skall ha en skjorta med
silverknappar... och själv skall du ha så mycket tröskad säd, som två
par oxar kunna köra i två vännor. Jag vill se vem som säger nej. Du
kutige och hjulbente Asa-Tor!
5.
Det blev tyst i huset, när vagnen hade rullat bort. Genom att ännu en
gång höja piskan omvänt lät bryten trälarna förstå, att de voro lediga
för kvällen. De linkade ut i en grå flock.
Ingevald stod kvar innanför dörren. Skymfen brände i hans sinne med en
sådan smärta, att den tycktes honom oläklig. Med ens hade den öppnat
hans ögon, så att han såg barkbitarna och smutsen i rummet. Han kände
för första gången, hur fränt det luktade från hudarna på väggen. Han såg
pinsamt klart, hur förvildad och litet vördnadsbjudande fadern tett sig,
när han med sin ask i knät skrytande och högröstad åkte bort bredvid den
allvarlige Ulv Ulvsson. Ingevald hade aldrig hört någon tala så stolt
och manligt som Ulv Ulvsson, och begärligt hade han lyssnat efter vart
hans ord. Det gnagde och plågade honom också, när han tänkte på den
gamle Jakob, som han hade slagit. Ännu kunde han på sina tinningar känna
de kalla läpparna.
Han sprang ut för att följa med trälarna, som han brukade, men han kunde
ej finna dem. Vad var det då de viskade om nyss, när de gingo förbi
honom? Det förundrade honom också, att Tova icke kröp tillbaka in i
fårfållan i hörnet utan gick ut med de andra.--Ingevald! ropade en
släpande röst från bodarna, men när han kom dit fanns ingen människa.
Kreaturen voro i vall, och han gick utefter de tomma båsen, där
spindlarna spunno.--Ingevald! ropade en annan trälstämma långt borta på
andra sidan stugan, men där kunde han heller icke hitta någon. Han
började ana, att trälarna smögo sig undan och med flit sökte vilseleda
honom genom att kalla på honom från olika håll. Hade han då nu blivit så
föraktad, att till och med trälarna gömde sig för honom? Var det då hans
skuld, att hans mor icke var en fri odalkvinna?
Hur han än letade, kunde han icke träffa någon. Den smala och trasgranna
bondesonen, som skulle ärva hela den storrika gården, stod ensam mellan
hjulspåren i det nedtrampade gräset, och på gavelhörnens ormhuvud sutto
skatorna och skrattade åt det öde Folketuna.
Då drog han sig till minnes, att flera av trälarna smugit sig bort under
de sista nätterna. De andra hade viskat med varann och ibland snyftat
men alltid tystnat och låtsats sova, så snart han satte sig upp i
halmen. Det var något, som de ville dölja för honom. Han ruvade därpå,
förbittrad som han nu kände sig mot alla på gården och mot sitt eget
liv.
Han begynte gå utan mål och mening uppåt skogen, endast för att kunna
kväva den gråt, som tryckte honom om strupen. Sommarkvällen bredde sig
klar och stilla, och ekarna föreföllo ännu större i sin orörlighet.
Flitigare än bina brummade ännu en stund de raggiga humlorna i luften,
innan de kröpo in i sina mossbon. Utan att veta det stod han länge och
såg på en ekorre, som stack ut huvudet genom fönstret på sitt hus för
att undersöka vädret. Då det befanns klart och utan minsta stormsky,
slet den röda väderspåmannen bort stoppningen ur dörren och begynte att
kasta ut nötskal över skurdtemplet nedanför trädet. Smattrandet mot det
trasiga nävertaket väckte Ingevald, och han vände sig bort för att
slippa se belätet inne i templet. Det gjorde han halvt av rädsla men
ännu mer av blygsel. Han tyckte sig icke längre tillhöra den stam, som
skogstemplens gudar beskyddade.
Vid vägen låg också en källa, som var berömd för sin goda och
människovänliga vattenande. Han brukade ofta sitta där och
självförälskad spegla de skrikande lapparna och öronens stora
silverringar. När han mycket länge såg i det klara vattnet, hände det,
att han till sist tyckte sig skönja källdisens bleka ansikte och greps
av en vild lust att kasta sig ned till henne i hennes armar. Men när han
nu böjde sig över källan, såg han sig själv med Ulv Ulvssons ögon.
--Se här, snyftade han, kinden är som läder. Hur hårt jag nyper och
slår, kan den inte rodna. Och håret är strävt hästhår. Aldrig får jag
stå på tingsstället bland friborna odalmän. Går jag nu dit, lär ingen
vilja höra mig. Och alla komma att le åt mina klutar.
Han slet i den brokiga skjortan och spottade föraktfullt på sin egen
bild i källan.
Beständigt driven framåt av sina gäckade önskesyner, var det hela tiden
just mot tingsstället som han vände sin gång. Den blev allt häftigare
och snabbare. Han mumlade, att finge han aldrig stå där med andra,
skulle han åtminstone ensam tala till de döva domarstenarna om sina
olyckor.
Ekskogen glesnade småningom för odlade fält, som längre bort kantades av
mörka åsar. Där gärdet tog vid, reste sig tingshöjden. Till sin häpnad
fann han, att det var fullt av människor innanför ringen av de väldiga
stenarna. Därför att han vant sig att alltid känna som en träl, var hans
första tanke att gömma sig, liksom om han varit ute i olovliga ärenden.
Han böjde sig ned bakom en buske. Likväl upptäckte han snart, att det
icke fanns några blå mantlar bland de församlade utan endast trälars grå
vadmal. Han igenkände flera av de trälar, som hade smugit sig undan från
faderns gård, och vid en av stenarna satt den livströtta Tova och
suckade som alltid. Det var då för att i skymning och hemlighet hålla
träl-ting, som de varit borta de sista nätterna? Och lagmannen, som stod
i mitten och talade, var den gamle Jakob med sin stav. När han stundvis
knäppte händerna och bad tyst, blev det alldeles stilla, och
gräshopporna slipade i det våta och doftfyllda gräset.
Ingevald hörde, hur den lågmälde predikaren slutligen stannade framför
Tova och frågade, vad hon trodde om döden.
--Därom tänka vi trälar ingenting, svarade hon. Tor och Frey missakta
oss, och Den enögde vid forsen är finndvärgarnas gud. Jag vet bara,
Jakob, att jag har stor tröst av att höra dig.
--Bättre än du, Tova, har jag då förstått, vad Jakob talat med oss om,
sade bryten, som stod bredvid henne och ännu hade piskan i bältet. Nu ha
vi trälar också fått en gud.
--Så är det, så är det, upprepade Jakob. Jag har talat med er om honom
för att ni skola glädjas och vänta och inte sätta er upp mot era
husbönder, om de en dag befalla er att dyrka den nye guden. Konungen
trivs inte längre hos de blotande hedningarna i Uppsala utan bor hellre
när mina bröder i Skara. Hundratals tignarmän och hövdingar samlas där
var påsk och midsommar för att taga kristnan. Tålamod, tålamod och
längtan, det var er arvedel, men hädanefter skall den tindra. Jag giver
er nu var och en en nypa salt, så långt saltet räcker i min påse. Jag
besvärjer dig, saltets väsende, vishetens låga, att du i din
hemlighetsfulla kraft blir ett hälsosamt botemedel till allt onts
fördrivande. Jag besvärjer dig vid den nye guden och hans sons kärlek.
Och jag går nu fram till så många av er, som jag kan nå, och blåser er
över ansiktet. Fly bort, du mörksens hövding, du djävul, ur de kroppar,
som jag inviger till boningar åt Gud Herren. Korsets bild tecknar jag
med sot och salt mellan era ögonbryn, att Satan måtte förskräckas, om
han vänder sig om för att åter krypa in i ert innanmäte. Enfaldigt som
jag har lärt det, primsignar jag er alla, både de som stå närmast och de
som hålla sig gömda bakom stenar och buskar. Jag signar och viger er
till Guds kärleks verktyg.
Jakob lade sina händer på Tova och bryten och bad länge. Sedan kysste
han de närmaste och tog upp tiggarpungen ur gräset och begynte åter sin
brådskande vandring. Trälarna kände sig stolta och styrkta, ty de
trodde, att det var Tors hammarsmärke, som han hade tecknat mellan deras
ögonbryn. Mest förundrade det dem likväl att höra berättelsen om, hur
han på det vilda Folketuna tackat för käppslagen.
--Månne han är en träl liksom vi? frågade de och började skiljas åt för
att smyga sig hemåt.
--Jag ser röda lappar bakom enbuskarna, viskade då en kvinna. Det måste
vara sonen från Folketuna. Har han också lyssnat?
--Jag skall inte angiva någon, svarade Ingevald mellan tänderna. Nu har
jag fått veta, var min gud är att finna. Till honom skall jag gå. På
klippan vid forsen står dvärgarnas gud. Där står Den enögde, som jag kan
misshandla och slå, utan att ens en träl skall ömka honom.
Han hörde, att någon följde efter honom med ludna och trippande steg,
men han vände sig icke om. Han vek av åt sidan in på ljungen under
tallarna. Några nästan igengrodda skåror i trädstammarna visade honom,
att han var på rätt stråt, men det hade blivit sent och ibland måste
han stanna för att urskilja dem. Då stannade också stegen bakom honom.
Hans skjorta fastnade oupphörligt mot kvistarna. Det var honom en fröjd
att häftigt rycka den med sig, så att lapparna sletos loss och hängde
som trasor. Suset från forsen sade honom snart, att han icke längre
kunde gå vilse. Här ledde en upptrampad stig, ty här låg Jorgrimmes
kula, och längre ut bakom stenrösen yrde skummet.
Där stod guden i halvljuset på hällen utan att kasta någon skugga.
Upplyft på fyra andra mindre stenar var han föga ansenlig till sin
storlek och smalnade uppåt som en mortelstöt. Mitt ur klippstycket
stirrade ett mörkt hål som efter en jättes finger, och det var den
fruktades öga.
Ingevald lutade sig på armbågen över guden och såg ned i forsen. Han
märkte fortfarande, att han icke var ensam. De vittrande horn och ben
efter offerdjur, som övervuxna med mossa lågo kringströdda över berget,
knastrade bakom honom som trampat ris. Han förstod också, vem det var.
Genast från första stunden hade han anat, att det var modern, som följde
efter honom.
När han böjde huvudet litet åt sidan, kunde han igenkänna henne. Hon
stannade ett stycke från honom vid branten och såg också ned i det
brunsvarta skogsvattnet, som först i virvlarna skummade upp och blev
vitt. De stodo länge på det sättet, som hade de icke vetat av varann.
Aldrig förr hade han lagt märke till att hon var så liten och redan så
förhärjad och avskräckande ful. Är det hon, som har fött mig till
livet? tänkte han.
--Ingevald, sade hon slutligen. Jag var bland de andra trälarna, och jag
hörde, vad du mumlade mellan tänderna. Därför gick jag efter dig.
--Du är rädd, att jag skall gissla Umasumbla, stenguden?
--Nej, jag fruktade att du inte skulle ha mod därtill. Tag du hämnd, min
son. Hämnden är lisan och fröjden i världen. Och lär dig sedan att älska
allt, som är av guld och silver. Det är det enda, som är värt en dags
mödor.
Hon gick litet närmare. När hon stod där alldeles invid honom och
tuggade stensöta och smällde med tungan och talade med tummarna, fick
han avsky för henne, så att han ej längre kunde kalla henne mor.