VERNER VON HEIDENSTAM
FOLKUNGATRÄDET
_Folke Filbyter_
1.
Hur dvärgarna lämnade från sig hornet Månegarm och hur ett frö gömdes i
mullen, innan ett stort träd kunde växa, det skall här beskrivas. Här
skall berättas om en släkt, som vann högsta ära och sedan spårlöst
sopades från jorden. Vad de mäktiga av denna ätt tänkte om sina
guldkronor, när deras livsdagar stupade som kalla och slippriga
trappsteg ned till helvetet, och de olyckliga och ömkade om sina
fjättrar, det skall också bli sagt. Må de, som vilja veta det, lyssna.
Ingenting skall bli förtegat. Oöverskådliga avstånd breda sig mellan dem
och oss, men alla människoöden susa under fingrarna på samma
spinnerskor.
På landets östra kuster krökte sig en havsvik djupt in mellan klipporna.
En sköldmö hade där blivit gravsatt på sin stol, i full härbonad med
spjutet mot axeln. Högen var den väldigaste i nejden och syntes långt
från yttersjön till ett märke för de seglande.
Många minnesstenar voro också resta på stranden, några ohuggna och
mossiga, andra ristade med runor. Ingen väg ledde dit, och det var långt
till någon köpstad eller gård. Under vintertiden syntes sällan några
spår efter människor, fast ända till trettio skepp kunde stå uppdragna i
snön, väl övertjällade med näver och granris. Först efter Göje månad,
när det vårade, kommo vikingarna ned från bygderna. De förde då med sig
verktyg och timmer på sina kälkar och åtföljdes av en mängd säljare, som
reste sina vadmalstält i en rundel omkring sköldmöns hög. Under några
veckor rådde där nu samma liv som vid en tingsstad. Yxorna höggo och
tjärgrytorna kokade, ända till dess skeppen blevo satta i vattnet och
gingo till havs. Sedan låg snart trakten åter lika övergiven.
En gång på senhösten kom ett hårt väder från sjön. Måsarna kastades
baklänges av blåsten och satte sig som kråkor innerst på ängsmarkerna.
Det stod en vägg kring havet, så att solen gick ned utan aftonrodnad. I
rämnan på en stormsky, som stannade över gravfältet, upptindrade redan
den första stjärnbilden.
På sköldmöns hög stod den kvällen en finndvärg, som hette Jorgrimme. Han
var helt och hållet klädd i ludna rävskinn. Trolltrumman hängde på
ryggen, och i den silverkedja, som tjänade till bälte, bar han en mängd
torsviggar och stenknivar. Han stod med ryggen åt havet och lyddes inåt
landet. Slutligen lyfte han båda tummarna och böjde sig och ropade ned i
högen:
--Högbor! Hören I? I kväll gråta kvinnorna i höganloftsalen på
Föresvall. Lång är vägen dit, sju dagsresor lång, men aldrig förr hörde
jag en sådan veklagan. Aldrig förr gick en sådan fasa ut över landet.
En stund sökte han i det frusna gräset och hopsamlade några torra örter,
men sedan stannade han igen och lyssnade.
--Slå ett hårt slag på din sköld, högjungfru! sade han. Väck dina
gelikar ur dödssömnen! Nu knarrar golvtiljan bakom offerstenen i
svearnas heligaste gudahov. Det är Asa-Tors beläte, som skälver.
Förbarmande, förbarmande över allt levande!
Som han ännu talade visade sig en hemvändande vikingaflotta vid
synranden. Alla skeppen styrde jämsides i rad med lutande master och
svällda segel. En lurs bölande ljöd genom stormen, och tre av skeppen
föllo därvid undan för vinden med sköldmöns hög till inseglingsmärke.
De andra brusade vidare österut i ett moln av yrsnö och vände runt
landets udde mot norr. Det var de allvarliga och krigiska uppsvearnas
skepp, två och tjugu i antal. Hotande voro de också att se med sina
mordrunor på seglen och alla gapande drakar, grinande galtar och
stångande tjurar, som brottades med vintrigt Eystrasalt. Det gällde att
före isläggningen hinna till invatten vid Sigtuna, och några ämnade sig
ända till de vassrika dystränderna vid Aros. Där skulle fetaktig
offerrök hälsa dem från var sten. Horgabrudarna skulle komma ända ned
till vattnet och signa skeppen med blodstänkning och vifta med kvistar
från det evigt grönskande, heliga trädet vid Uppsala högar. Till allt
detta längtade svearna, och det fanns inga rev att taga in på deras
segel. De hade svurit en ed att aldrig väja för en stormby eller gå i
nödhamn.
Det mellersta av de tre skepp, som nyss med luren bjudit de andra
farväl, bar däremot Freyjas huvud i förstammen. Det hade likväl
slutligen blivit så stort genom alla hängande och uppåtvända istappar,
att på detta beständigt växande havsvidunder ingenting längre kunde
urskiljas av Vaners ljusa och öppna drag. Stambon, som fullt rustad satt
i fören, tog därför yxan och lossade på ishåret och lyfte in huvudet
under bänken, så att det ej skulle skrämma landvättarna. Skeppet var
namnfäst med gudinnans binamn Menglöd, som också målats i stora runor
tvärs över seglet. Ändå rådde där ingen freyjaglädje ombord, fast där
satt en värvad skara av det guldhåriga folk, som bodde sunnanskogs och
som hela vintrarna igenom kunde rida från gästabud till gästabud för att
dansa och leka. Till hemkomstens firande voro alla sköldarna uppsatta
utefter relingen, men där var uppror och mummel. För var gång stambon
böjde sig och utpekade sundet, där de skulle styra in, kastade han
skällsord akter över. Till och med rorgängaren, som med hela sin tyngd
lutade sig mot styråran utan att taga ögat från ättehögen under
stormskyn, talade så högt om sitt missnöje, att ingen behövde fråga
honom om hans tankar. Det fanns nämligen en sedvänja bland götarna från
den kusten: så länge de rodde ledung eller voro ute på vikingafärd lydde
de blint och tyst sin anförare, men den stund, som förflöt mellan
hembygdens första anblick och ankarets fällande, fingo de fritt begagna
till att överösa honom med allt det klander och hån, som under färden
hopat sig i deras sinnen. Det stod dem öppet att prisa honom i en
hjältesång eller att likna honom vid det mest föraktliga, de kunde
finna. Och detta sista var just nu, vad de skyndade att göra av fullaste
hjärtan. De ropade, att aldrig hade ett par ekplankor vanärats genom att
bära en slaktfetare so. Där fanns bara en enda, som envist teg. Det var
den utskrattade, som nyss befallt över dem alla, Folke Filbyter,
hövdingen, sjökonungen.
Han satt borterst i lyftningen, en halv manshöjd ovan rorgängaren och en
hel manshöjd ovan det andra skeppsfolket. Mitt på hjälmen reste sig en
havsörns uppåtböjda vinge, som gjorde honom ännu högre, och ändå
föreföll han icke att rätt passa till en så ansedd plats. Blåsten hade
plockat vingen på hälften av fjädrarna, och kappan var full av stoppar,
vilkas långa och sneda stygn läto ana, att han själv skött sömnaden.
Axlarna voro breda och kullriga, och de knotiga, alldeles bara armarna
tycktes gömma den sega styrka, som kan gräva och bära. Det ljusa
linhåret, som blev vitt i skymningen, lindade sig långa stunder skylande
om både haka och kinder. Det gav honom ett tycke av kvinnlighet, som
underligt stred mot de tunga och stora lemmarna. Men var gång håret flög
i sär blottades en bondes rynkiga och trumpna ansikte.
Han såg bort över skären, där själarna knuffades om det bästa
sovstället eller stodo upprätta i bränningen och spejade efter ett
isflak, som kunde bära dem till havs för vintern. När han hörde deras
hemska stön och svordomar, skakades han av ett drygt löje. Det var det
enda, som vittnade om, att han var vid skarp hörsel, fast han satt tyst.
Stambon låg nu nästan framstupa i stäven för att hålla utkik på alla
grund, och han var en vild och ärrig bärsärk. Han stack handen bakom
ryggen, och den träffade med flatan rätt över hjässan på en liten gubbe,
som satt med benen i kors om masten.
--Tala nu, du träl! sade stambon. Du har varit med för att koka vår mat
och vakta över vattenkaret, och du har skött dig väl. Knappt mer än två
eller tre gånger har du fått stryk. Men ännu ha vi inte hört, vad du
tänker om hövdingen. Var nu frispråkig, du träl. Kan du likna honom vid
något bättre än en so, då är du målsnällare än jag.
Trälen började genast lydigt att härma en skeppsskald genom att knäppa
med fingrarna på mastrepet liksom på en harpsträng. Hans näsa med de
rödsprängda ådrorna var mjukt och vackert böjd som på allt glatt folk
sunnanskogs, och han gjorde munnen lustig och liten som en getpiga, när
hon äter lingon. Sjungande i näsan vände han sig inåt skeppet och stämde
upp.
--Fager var snäckan, när hon speglade sitt freyjahuvud i Niörva sund. Vi
sågo Blålands berg, men ingenting såg vår hövding. Han såg ej
kvinnorna, de lekande, som gingo ut i vattnet och badade. Utan
strandhugg hade vi kunnat taga dem med oss. Aldrig utmanade han heller
berömda kämpar till envig. Och då vi i kyrkorna spottade Kristmoderns
beläte i munnen, stötte han undan oss för att få rycka till sig hennes
fingerguld. Han trätte bara om guld och silver. Mycket visste vi inte om
honom den första gången, då han värvade oss, ty han kom från avlägsna
trakter. Men så ofta han höll träta, skröt han av sin härkomst. Bonde
var hans far och bonde hans farfar, och bondeträtan går aldrig ur honom.
Den blir arvet i hans gård, om han får några barn. Men jag tror inte han
duger därtill.
--Vi ha en skickligare skald ombord, än någon kunde ana, sade stambon.
Trälen blev då ännu modigare och sjöng:
--Så blevo vi då vinddrivna ända till Jorsalalands ovänliga kuster. Där
slutligen fick vår hövding stora ögon. Där steg han i land och stod och
stirrade intill kvällen. Han såg, att kvarnarna där drevos av vinden, så
att mjölnarna bara behövde hålla fram säcken för att få den fylld.
Aldrig hade han hört om ett större under. Därom talade han sedan under
hela färden, när vi andra ville ha nattro. Hövding, har du förstått mig?
Nu är du hemma! Mjölkonung, gack nu och hissa mjölsegel!
--Jag skall! svarade Folke Filbyter och steg upp. Nu först hade han rätt
att svara.--Äro ni kanske inte alla från mjöldammets land sunnanskogs?
Vore det sommar, skulle jag ända hit tro mig höra kornsuset från
Östergyllen. Sannerligen, stambo, den gamle vid masten är mer snartalig
än du.
Männen tystnade med ett undertryckt mummel, och två av dem stego i
vattnet och buro Folke Filbyter i land. Med breda och säkra steg gick
han upp på högen utan att stort giva akt på dvärgen, som ännu stod kvar
och lyddes inåt landet. Ur ficksäcken på den trasiga kappan tog han upp
en handfull jord och kastade den i gräset. Därvid böjde han sig framåt
och talade till sköldmön nere i stenkammaren, som det var återkomna
vikingars sed.
--När jag drog bort, sade han, tog jag denna mull ur din hög, att den
skulle bringa mig lycka. Frikostigt har du hulpit mig. Arm var jag då
jag for, bortjagad från fädernegården, där alltför många söner trängdes
på bänken. Hemlös var jag som den klagande lommen under hösthimmeln. Ej
har jag sedan dess tömt hornet under sotad ås, ej sovit på bäddad dyna,
men sju borgar brände jag i Frankland. Nu är jag rik nog att köpa egen
mark, och jag är trött och led vid det hav, som mitt knotande folk så
ogärna vill lämna. Havets tjänare äro trälar åt en nyckfull husbonde.
Trälar äro också de, som vrida sig under längtan efter berömmelse eller
som i var dröm se en kvinna. Därför äro mina män trälar, men jag ensam
är fri, ty jag har ingen längtan och jag älskar ingen kvinna och
ingenting under solen. Högkvinna, när talade någonsin till dig en så fri
man? När stod en så lycklig människa på din grav? Här offrar jag åt dig
mina trältecken: hjälmen och svärdet. För mig må världen gå, som den
vill. I ro skall jag njuta mina år. Tidigt var morgon skall jag gå till
min varggrop för att hämta, vad den fångat under natten. Sedan skall jag
på min torvbänk blunda i solskenet och höra kornet växa.
Han stötte fast svärdet i gräset och hängde hövdingahjälmen över
knappen, så att han sedan stod barhuvad.
--Och jag säger dig, att bättre gjorde du, om du åter stege på ditt
skepp, svarade dvärgen med ett gällt anskri. Jag säger dig, du hövding,
du bonde, att är det frid du söker, då skall du fly. I oräkneliga
mansåldrars tal har ingen skådat sådana ting som nu stunda. Asagudarna
stiga nu ned till landet för att uppsöka ett växtkraftigt frö, och ingen
vet, vilket de välja. Icke välja de det skönaste och ädlaste, utan det,
som lovar att skjuta den starkaste brodden. Ur detta frö skall det växa
ett lummigt träd med oväder och stilla stjärnor i sin krona. Så högt
skall det trädet stiga, att det skall överskugga allt, som här är
levande, icke bara människorna utan stridshästarna i spiltorna och öken
vid plogarna, ja, de vilda djuren i skogarna. Ty alla skola känna, när
det droppar solregn eller blod från grenarna. Och alla skola såras, då
stammen rämnar och faller. Så tala i natt genom mig de höga asagudarna.
Folke Filbyter tog ett par steg fram mot dvärgen och knöt händerna över
hans luva.
--Öva din trolldom på de döda under högarna, du dvärg, och sörj ej för
de levande! På inga gudar tror jag men väl på egen kraft. Lång är vägen
till de mäktiga på Föresvall, och i deras åker ämnar jag icke gräva. Och
nu, skeppsfolk! Hitåt med säcken och tärningar och våg, så att vi få
dela bytet, innan det blir ännu mörkare. Stora vagnen och Freyjas
spånten brinna redan på himmelen.
Viken glittrade i den sista kvällsstrimman som ett nät av otaliga våta
maskor, och männen stodo till knät i vattnet för att bära i land lasten.
De hörde honom icke för det dön, som rullade utefter marken, men de
förstodo honom på hans vinkande. På andra färder hade deras skepp blivit
fyllda ända till relingen med vapen, tygbalar, vinsäckar och påsar med
valnötter och kryddor. Här fanns det bara en enda säck, men den innehöll
myntat eller nedbränt guld och silver. De måste vara många om den för
att få upp den på högen.
Folke Filbyter löste förseglingen och rörde en stund bland mynt och
guldtackor, liksom en bonde siktar säden mellan fingrarna för att pröva,
att den är god. Noga och varsamt mätte han sedan ut på vågen åt var och
en den utlovade andelen. Det förband folket att stanna kvar och se till,
att skeppen blevo uppdragna och stöttade. I stambons hjälm kastades
allra sist lott om nornornas vängåva. Var karl, som slog upp minst fem
ögon på tärningen, fick taga så mycket, som kunde läggas i öppna handen.
Men då de framsträckta händerna blivit fyllda, strök Folke Filbyter
girigt tillbaka i säcken så många mynt, som han i en hast kunde nå.
--God hövding kräver offergärd, sade han och knöt fort igen säcken.
Med stor svårighet lyfte han upp den på sin rygg. Han såg ut som en
stavkarl med påse, där han vandrade bort över gravfältet. Säcken var så
tung, att han ofta måste stanna och luta sig mot minnesstenarna.
--Högbor! ropade dvärgen och vände sig återigen inåt landet. Jag hör
blotbrudarna öppna porten till Uppsala tempel, och på tunet vid
kungsgården springa svennerna med skridljus. Jag ser en vitskäggig gubbe
ligga inne i lucksängen med öppna och orörliga ögon. Nu dör den sista
drotten av Ivar Vidfamnes ätt.
2.
I två nätter vandrade Folke Filbyter inåt skogarna, där ett tunt hölje
av snö redan låg över marken. Om dagarna dolde han sig under buskar och
grenar av fruktan för stigmän, och till och med under sömnen höll han om
säcken.
När tredje dagen var till hälften liden, kastade han sig på en låg kulle
i skogen. Den var så tätt bevuxen med unggranar, att ingen snö trängt
ned. Endast på ett ställe glesnade det mellan topparna, så att han kunde
se hela solskivan, men den begynte att snurra och bukta sig och skifta
färg. Hans huvud sjönk viljelöst åt sidan, så att örat blev tryckt mot
marken. Han hade ingenting att förtära, och den snö, som han ibland lade
på tungan, brände mer än den vederkvickte. Han stred mot sömnen genom
att tvinga sina öron att lyssna och sina ögon att se på den raglande
solskivan.
--Nu sover jag, sade han och satte sig upp. Hans ögon hade verkligen
fallit ihop och somnat, fast knappt längre än under ett par andedrag.
Men hörseln, som därigenom blev ensam om att vaka, hade dubbelt skärpts.
Han var säker på, att ett egendomligt ljud skakat marken under hans
öra. Sedan han väl en gång börjat att lyssna, kunde han höra det, också
när han satt upprätt. Det lät närmast som en springdans, men det var
icke något stampande av skor eller smällande av bara fötter, utan stegen
voro mjuka och ludna. Någon slog takten på ett trumskinn, men endast med
naglarna, ty det påminde om när en fågel hoppar med sina klor på ett
nävertak. En sur röklukt stack honom i näsan, och som han ännu icke
öppnat ögonen, var det nära att han på fulla allvaret somnat in i en
dröm om svedjefält och hjälpsamma människors boningar. Men så kom han
ihåg säcken, och med ett nytt tag om den såg han upp.
Han kröp försiktigt framåt för att pröva om ljudet på något ställe lät
fylligare och närmare. När han hade hunnit ett halvt varv kring kullen,
märkte han, att röken blev tätare och att det var den, som kom solen att
bukta sig och darra. Han trevade sig fram ännu en armslängd genom riset,
och då upphörde de stickande barren under fingrarna, och det kändes lent
och mjukt, som hade han strukit över ryggen på en hund. Det var en
skinnfäll. När han rörde vid den, gled den litet åt sidan från en trång
öppning, som ledde in i den upplysta högen. Den var så full av rök, att
han i början icke urskilde annat än ett par sprakande vedpinnar under en
gryta och några ludna sockor, som dansade runt på jordgolvet. Småningom
upptäckte han längre bort i vrån, ovanför några jaktdon och avgnagda
ben, två händer, som med naglarna knackade på ett trumskinn. Under hela
tiden viskade jordkulans invånare i takt med trumman, men alltid mycket
noga, så att de tisslade fram vart ord på en gång och liksom med en
röst. Det var beständigt samma återkommande besvärjelse:--Stenöga,
Stenpanna, gud vid forsen, Umasumbla, hjälp oss!
Han lät fällen glida igen över ingången och grep åter om säcken, fullt
besluten att icke längre än nödigt dröja hos så hemlighetsfulla
varelser. Knappt fick han likväl upp bördan på sin värkande rygg, innan
han hörde hur en dvärgkvinna, utan att med ett enda ord falla ur takten,
flämtade fram:--Far, far, jag hör månhunden skälla. Månegarms runda gap
vill nu sluka själva den bleka vintersolen. Far, far, fyll mig hornet,
ty nu segnar jag!
Ett lerlock lyftes från en kruka och det plaskade och bubblade, när
drycken rann i hornet. Då kunde han icke längre bemanna sin törst utan
ryckte häftigt undan fällen. Röken störtade ut med ens, och han fann,
att det var två dvärgdöttrar, som höllo varann i händerna och utan
uppehåll svängde om på samma ställe. När de fingo se honom, släppte de
varann och vacklade baklänges mot väggarna, och deras yra ögon stodo som
blodbubblor. De voro alldeles nakna med mycket smala armar och ben och
små utstående bröst. Det enda, som de buro på sina gulaktiga kroppar,
var några slängande länkar av glaspärlor. Om fötterna hade de sina mjuka
rävskinnssockor, som ändå icke kunde förtaga skakningen i marken. En
dvärgman, som tycktes till åren, fast det flätade håret var ramsvart,
reste sig förskräckt ur benhögen i vrån. Han sköt ifrån sig trumman och
smackade med tungan mot gommen och talade med tummarna, som det var sed
bland finnfolk.
--Lönnvandrare, asadyrkare, sade han, och hans ögon fylldes av falska
tårar. Du gör mycket illa, som smyger dig över dvärgen i hans kula.
Röken stockade sig i Folke Filbyters torra strupe, och det dröjde en
stund, innan han kunde svara. Därför fortsatte dvärgen:
--Mycket illa gör du, ty detta rum är inte för oheliga blickar. Vet du
inte, främling, att när vi dvärgar dansa, sluta vi först, då vi falla.
Då springer hjärtat upp i huvudet, så att det känns, hur det bultar
under tinningen. Och då hänga vi över kanten på jorden och hisna. Vi
tala då med Den enögde, med guden vid forsen, den blodgirige och grymme,
som råder över oss. Han berättar oss allt, som händer och skall hända.
Mycket har han också redan sagt oss denna morgon. Men vad söker du här?
Vill du köpa dvärgasmide eller torsviggar?
--Jag har kommit till en bygd av kummel och jordkulor! slungade Folke
Filbyter in i högen, så snart han återfick målet. Är detta ett heligt
rum, så vanhelgas det inte genom en god gärning. Den hungriga och
törstiga, som skakar av vinterkyla, begär bara en stärkande klunk ur
hornet. Stig hit ut, gamling, i stället att rycka dig i håret och kvida,
och döm själv, om en vapenlös man med en säck på ryggen ser ut att komma
av ond vilja.
--Också på kummel och jordkulor växer det nytt gräs var sommar, svarade
dvärgen. Men vad som nu skall växa, därom må vi väl med dans spörja Den
enögde. Mina döttrar, om vi också skulle fråga honom, vad denne vandrare
bär i sin säck!
Folke Filbyter ryckte till och makade sig en smula åt sidan.
--I säcken har jag lappar och gamla skor, och barhuvad och obeväpnad man
går säkrast för fridstörare. Säg mig nu, om det är långt till bebyggda
marker.
--Ovanliga lappar, som skramla, sade dvärgen med gnistrande ögon, men
utan att låtsas märka hans oro. Andras svettdroppar har du i säcken, men
de ha blivit så hårda, att de klinga mot varann. Rovgods är tung börda,
och ännu har du långt till gårdarna. Där gårdsfolk sätter rå och rör,
får dvärgen flytta. Dvärgen minns varken mor eller far, vet inte
varifrån han kommit. Ensam bor han i skogarna med sina döttrar. Vart
järtecken förskräcker honom, och hela hösten har det stått hotande
stjärnbilder på himmelen. En god konung har länge härskat över landet.
Fager, fager var han till att hälsa, då han red till tings i sin
ålderdoms vita krona. Djupt i skogarna hördes skölddundret och de fria
odalmännens rop, när de delgåvo honom sin vilja. Emund, han som var av
långfedgaätt och härstammade från gudarna, förtryckte ingen. Lugnt steg
röken från dvärgens kula, och de, som blotade åt Tor och Frey, hade hans
skydd. Därför nämnde honom kristfolket Den slemme, men vi andra kallade
honom Den gamle. Visserligen är han nu död, och jag säger dig,
lönnvandrare, han är död utan son.
--Ni dvärgar tro er veta allt, svarade Folke Filbyter. Och nu känner jag
igen, att det var du, som stod på sköldmöns hög. Hade du visat mig den
genaste stigen, skulle du besparat mig mången omväg. Men vad angår det
mig, vem som råder över Uppsala öd? En konung är en matfriare, som
låtsas husbonde vid det bord, där andra bestå kosten. Mina fäder voro
stormodiga odalmän, och ingen av dem sålde sig till hirdtjänst. Räck mig
nu hornet, pyssling!
Dvärgen utstötte ett hånfullt väsande mellan framtänderna och tryckte
båda tummarna mot bröstet.
--Har du aldrig hört talas om den största klenoden i Jorgrimmes kula?
Har du aldrig hört om ulvhunden Månegarm, som tjutande och skällande
jagar efter månen för att sluka honom? En urtidskonstnär tog en gång ett
tjurhorn och satte det på fötter och sjöng runor över det. Han tvådde
det med sötaktig odört, som gör människorna galna, och lejkingräs, som
gör dem stela och hårda. Det hornet namnfäste han efter ulvhunden, ty
den, som dricker därur, grips av en så vild segerkänsla, att han vill
svälja både månen och stjärnorna och allt som är synligt. Till sist
förskräcktes konstnären för sitt eget verk och gömde det i en ihålig
trädstam högt uppe på ett berg. Bina byggde sina vaxkakor över hornet
och fyllde dem med honung, men Jorgrimme tog råd av sina gudar och
hittade klenoden. Är det ur hornet Månegarm du vill stilla din törst?
Det är mycket begärt.
--Jag tror lika litet på dina ulvhundar som på dina gudar.
Jorgrimme kom långsamt till ingången med krukan i den ena handen och det
våta hornet i den andra. Det var ett kort och trubbigt tjurhorn på två
klumpiga järnfötter med en grov ring av järn omkring den öppna rundelen
och en träplugg i spetsen.
--Du skall aldrig förneka några gudar, sade han. Vi dvärgar veta så
mycket mer om dem än du. Ju längre bort vi flytta från människorna, dess
oftare kunna vi överraska gudarna och se och tala med dem. Det bor gudar
i var källa, vart träd, var mistel i de höga ekarna. Det bor gudar i
mjödet, i hanen, som ropar på soluppgången, och i fisken, som står i
vattnet nedanför forsen. Herdarna kunna berätta dig om den godmodige
Tor, som sitter uppe i bergskrevan med sina bockar. När han får se oss,
slår han vredsint hammaren i klippan, så att stenviggarna stänka efter
oss, men vi plocka upp dem och gömma dem i vårt bälte till försvar.
Skulle vi tillbedja alla gudar och tänka på att göra dem nöjda och
glada, då bleve aldrig tid till annat. Därför valde vi dvärgar stenen
till gud, ty i honom slumrar det, som vi älska mest: guldet och silvret.
Det är stenens ädlaste inälvor. Och nu frågar jag dig, främling: är det
inte skönt att gå fram i en värld, där allt sjunger av gudom? Ler du
ännu åt Jorgrimmes visdom?
--Jag ler åt Jorgrimmes visdom, svarade Folke Filbyter, men om guldet
och silvret är det, som du älskar mest, är jag kanske man att gälda en
vederkvickande dryck efter värde. Säg ut, vad du begär.
--Vi dvärgar begära ingenting, ty vi få ändå aldrig så mycket, som vi
önska. I tysthet bestämma vi själva, vad vi anse rättvist, och ställa så
att det sedan blir vårt. Redan på ättehögen band jag dig genom att rita
tecken i gräset, så att du skulle gå vilse och ändå slutligen stanna
just framför min kula. Jag kände, att dina och mina öden sökte varann.
Tag nu hornet och drick. Det kan inte vara vågsammare för dig än för
oss, efter du inte är kristen. Och nu säger jag dig något, som du skall
lägga på minnet. Det är en sägen, att om en kristen dricker ur Månegarm,
då kommer han inte bara att längta efter stjärnorna och månen utan också
efter det osynliga därbakom. Och en sådan människa blir fruktansvärd.
Folke Filbyter tog hornet och tömde den sura drycken med välbehag. Under
tiden drog dvärgen en torsvigg ur bältet och skar oförmärkt en rispa i
hörnet under säcken.
--Ditt enbärsöl är gott, sade slutligen Folke Filbyter, och jag känner
mig styrkt. Efter du ingen lön begär, så tack och lev väl!
Han makade säcken bättre upp på ryggen och fortsatte sin färd.
Mellan granarna framskymtade till sist öppna ängsmarker och en
vasskantad sjö. Ännu längre bort i fjärran bredde sig odlade fält med
enstaka gårdar, och han inbillade sig, att säcken blev lättare att bära.
På en sluttning bevuxen med avlövade ekar upptäckte han en övergiven
fäbod utan dörr. Där satte han sig till en stunds vila på tröskeln, som
var lika hög som en bänk.
När han skulle ställa ifrån sig säcken, stannade hans ögon alldeles
orörliga och han bleknade under solbrännan, skakad av en frossbrytning.
Han såg, att säcken hade sjunkit ihop något i ena hörnet som en vissnad
frukt. Med fingret kände han rispan, genom vilken en liten del av det
gyllne innehållet redan hade runnit ut. Han slog en knut om rispan och
följde sina spår tillbaka till jordkulan, men den var tom. Endast askan
på golvet visade, var elden hade brunnit. Med ännu tyngre steg, än då
han bar den fullastade säcken, kom han efter en stund åter till fäboden.
Några mynt hade han hittat, men många voro de icke, och snön låg djup
nog att gömma de förlorade åt dvärgarna ända till nästa tö.
Han satt på tröskeln, och dagen var klar. Den bondtrygga segheten i hans
själ började småningom att återgiva honom hans vanliga lugn.
--Varför skulle hemlös viking längre ströva omkring och söka efter jord!
utropade han slutligen så högt, som ville han, att var ek och var buske
skulle höra honom. Här är kulligt och vänt. Har jag sått mark med
myntat guld och silver, får jag också stanna och själv bärga skörden.
Här skall jag bygga mig en gård, och den skall heta Folketuna. Och ni,
finndvärgar, ni skola bli mina trälar.
3.
Innan Folke Filbyter hämtade eld från gårdarna och begynte svedja och
röja, tog han laga fasta på sitt köp. Fem goda minnesmän följde honom
genom skogarna och uppsatte råmärkena. Han var så lysten efter mark, att
han icke försmådde det värdelösaste kärr. Allt betalade han i vittnens
närvaro, och Ulv Ulvsson, som var säljare, nedsmälte genast köpsilvret i
små stänger och grävde ned dem på ett obekant ställe.
På den tiden fanns det inga fattiga eller tiggare varken sunnanskogs
eller i svearnas land. De, som ingenting ägde, sutto hos de rikare och
voro nöjda. I en trakt, där det mest bodde vilda jägare, som tillbådo
stridsguden Ti, fortlevde därför en gammal lag. Det hette där, att den,
som tog annans gods med kraft, skulle få behålla det; den, som stal,
skulle återbära hälften, men den, som tiggde, skulle mista livet. Andan
i den lagen rådde också bland de bofasta bönderna, men det fanns gott om
oroliga sinnen. De lockades av allt nytt och särskilt av ryktet om Folke
Filbyters rikedomar. Nästan genast fick han därför fullt upp med folk.
Några blevo bodsätar eller stubbekarlar, men de flesta togos till
gåvoträlar, och om nätterna vankade en talrik vakt kring eldarna på
sveden.
Folketunas väldiga stuga stod snart under ås, sammanokad av friskt
ektimmer och tätad med ännu grönskande mossa. Starka smällar hördes i
väggarna, när virket började torka i sommarsolen. Där funnos inga
högsätesstolpar eller lucksängar, inga fällar eller hyenden. Husbonden
kände sig nöjd med en långbänk vid härden och en halmkärve på det
tilltrampade golvet. Det första, som han skaffade sig, var varken
väggbonader eller prydliga skålar utan tolv vita höns med en röd hane.
Sedan köpte han getter och får. Åt alla dessa flaxande eller trampande
djur uppsatte han en avbalkning i hörnet, så att de fritt kunde gå ut
och in genom stugan. Dörren till förstugan vid gaveln stod nästan
beständigt halvöppen. Den var så låg, att den inträdande måste buga. Och
var det en fiende, väntade honom banehugget från den masurklubba, som
alltid låg på bänken.
Småningom fyllde han också bodar och fållor med brandig boskap och små
lurviga hästar. Ingen satte heller en mjölkstäva till munnen med en så
skinande hälsa och belåtenhet som han. Kinderna voro rundare än på en
husfreyja, som har vanan att alltför länge dröja bland sina bunkar.
Rösten var djup och mörk som en jättes, och hans händer sågo ut att
kunna bräcka upp käftarna på en slagbjörn. Var morgon, när den röda
hanen gol på avbalkningen, reste sig Folketunas husbonde utsövd ur
halmen. Hans första steg gällde varggropen, men som den alltid befanns
tom, gick han sedan till trälarna på åkern. Storplogen höll han i en
sådan heder, att ingen träl någonsin fick sätta den i jorden eller hålla
om styret. Han mjölkade själv sina kor och ryktade sina oxar och hästar,
och han förde med sig en lukt av herde, då han kom tillbaka i salen.
Han var aldrig hård mot sina trälar, ty de voro som hår på hans egen
hjässa och hud på hans egen arm. Det var tvärtom hans stolthet att kläda
och föda dem väl. Fast de knappt kunnat hitta en bättre husbonde, skulle
de dock gärna ha förlåtit honom, om han slagit och svält dem, bara han
hållit sig högre och förnämligare, så att avståndet mellan honom och dem
blivit större. De önskade, att han skulle ha hängt bjällror på hästarna,
blådragit stugan med dyrbara bonader och brett en vit duk på det bord,
som de icke själva fingo sitta vid. Därmed hade det kommit mer glans och
anseende över gården. När nu en främmande steg in, började han sin
hälsning med att dra på munnen åt husets herre och åt all hans
tarvlighet mitt i rikedomen. Detta förgrymmade till den grad trälarna,
att de ofta blevo buttra och ovilliga. Men då höll han bondeträta och
blev seg som bast och omöjlig att flytta som en sten.
Vägfärdande köpmän kommo ibland med halländskt salt, som hade blivit
dyrt under de oroliga tiderna. Hände det, att de klövjade genom skogarna
med ännu större dyrbarheter, skickade han ut sitt folk och lät plundra
dem. På det sättet växte beständigt hans rikedom. De ihjälslagna blevo
sänkta i ett kärr, som han sedan aldrig själv tordes rida förbi annat än
i stort följe och vid full dager. Både Tor och Frey och Oden och Kristus
hädade han av hjärtans lust och trodde på ingendera. En torsvigg, som
hittades i åkern, högg han ändå fast i dörrträt, för att den skulle
skydda mot eld. Och i smyg, så att ej trälarna skulle se det, lät han en
kristen man läsa över storplogen. Han trodde lika litet på mannen som på
torsviggen, men han ansåg, att i så allvarliga ting var en god bonde i
sin rätt att försöka alla medel. Varken regn eller snö kunde heller
avhålla honom från att på Tors dag tåga åstad med sitt husfolk för att
blota. Han begav sig då till något av de små skurdtempel, som byggda av
pålar och alldeles runda stodo under ekarna vid vägen med insjunkna
nävertak och mossiga beläten. Visade sig hotande järtecken i
offerdjurets inälvor, greps han av så vidskeplig ångest, att han hela
natten lät bränna facklor och utsätta vakter. Knappt tändes likväl den
första ljusningen på skyn ovan vindögat, innan han åter blev lika
stormodig och trygg för sju dygn.
Allt detta genomskådade trälarna och de försökte att ödmjukt lyda honom,
men de aktade honom icke.
En morgon, när han gick sin vanliga gång till varggropen, kastade han
spaden över axeln. Trälarna höllo på att skära gräs och han sade till
dem:
--Stort och ljuvligt är mitt Folketuna, fet och lucker är jorden, och
allt här är till nytta. Varggropen är det enda, som aldrig givit mig
något, varken en päls för vintern eller ett villebråd för spettet.
Därför tänker jag nu så, att det är lika gott att fylla den. Vad mena ni
om det, barn?
--Vi mena, svarade bryten, som var trälarnas förman, att det vore oklokt
arbete. På tom strand kan en vacker dag ligga den grannaste mussla.
Dejan, som var trälkvinnornas förestyre och bar nycklarna till skämman,
ville också säga något, men hon tvekade. Först då hon märkte, att han
enkom vände sig till henne, sade hon:
--Ända hit kan du själv se, att grankvistarna som äro lagda över
varggropen, blivit rubbade. I dag får du byte. Men jag säger dig,
husbonde, är det en grann mussla, så akta dig att den inte skär dig i
fingrarna.
Det hade han icke väntat, och varskodd av deras ord lyfte han spaden
till hugg som en yxa. De sista stegen gick han smygande.
Så snart han böjt sig över gropen och makat kvistarna åt sidan, lät han
åter spaden sjunka. Den trygga munterheten i hans själ susade upp som
jäsande vin, ända till dess hela ansiktet blev blodrött.
--Du hjulbente och kutige Asa-Tor! utbrast han. När hittade en bonde en
sådan fångst i sin varggrop!
En så lång stund stod han sedan orörlig och tyst, att trälarna varken
förr eller sedan hade sett honom försjunken i så djupa tankar. Det var
nu full sommar. Tunga humlor brummade i luften. Baldersbrå och Friggas
öga blommade på tunet, och på åkervallarna gulnade länge sedan kornet.
Borta på sjön vickade en fiskare sin ekstock, och den var ännu svart
efter elden, som hade urholkat den.
Trälarna kommo efter hand också fram till gropen och ställde sig i en
ring. Endast dejan, som förut hade kastat en blick mellan grankvistarna,
höll sig ett stycke bakom de andra. På botten i gropen satt en liten
späd finnmö och lyfte skrämt och bedjande sina händer. Fast hon ända upp
under kinderna var gömd i sin pösiga rävpäls, igenkände han henne
genast. Därom misstog han sig ej. Hon var en av dvärgdöttrarna, som
dansade i högen, fast hon då icke hade annat på sig än skinnsockorna och
de slängande länkarna av glaskulor. Länkarna voro nu hopvirade om halsen
och glimmade i rävhåret som regn. Ögonen, som då voro yra och liksom
fyllda med blod, brunno nu stilla och djupa som två bruna vildsjöar, men
de voro ändå desamma. En gång sedan dess hade han drömt om henne. Då i
drömmen hade hon suttit och brutit sönder glaskulorna som nötter, och ur
alla kröp det små svarta larver med horn.
--När jag ser rätt efter, sade han, upptäcker jag på ditt bälte en hel
rad av de mynt, som jag förlorade i snön. Du kan inte skylla mig för att
ha brådskat med att taga hämnd på er, dvärgar. Säg nu, hur har du kommit
hit?
--Ensam och vilse gick jag i nattmörkret, kvidde hon och smällde med
tungan och talade med tummarna på finnvis. Ingen hade öra när
vildmannens dotter ropade. Ingen hjälpte henne, när hon stupade genom
gillret, och hon var för liten att taga sig upp.
Dejan kom nu litet närmare.
--Hon är nog frid och väl danad, den lilla, men du skall inte höra på
henne, husbonde. När en av hennes folk ser en röd räv, kallar han den
vit, bara därför att en dvärg aldrig kan säga något sant. Var du säker,
att här är något försåt med i detta. Jag har hört mycket ont om
Jorgrimme och hans kula. Hade han ärligt i sinnet, komme han själv till
gårdsgrinden med sina döttrar och bad dig att köpa dem. Upptar du henne
bland husfolket, så kan därav komma mycket ont.
Han stötte fast spaden i marken och började tänka.--Tror ni då, frågade
han slutligen, att jag skall sitta ensam i alla mina dagar och inte ha
annan ögonfägnad än era sotiga huvud?
--Vad oss trälfolk angår, svarade hon, känner jag mer högättade odalmän
än du, som inte hållit sig för goda att sätta trälkvinnorna bredvid sig
på dynorna. Jag har varit i gårdar, där var trälinna hade en påse på
ryggen, och i var påse skrek det ett barn. Så brukar det gå till här
sunnanskogs.
--I min stuga får trälkvinnorna nöja sig med halmen.
--Vi menade också bara, att du skall låta henne sitta kvar i gropen, så
att ingen behöver röra vid henne. Vill hon taga sig upp, känner hon nog
runor, som hjälpa henne lika bra som någon stege. Och så menade vi, att
du borde tänka på att skaffa mer heder åt gården. Du är redan över din
medelålder, och en så rik bonde som du behöver väl bara åka till
närmaste granne för att göra ett gott brudköp.
Han vände henne ryggen och begynte gå utåt åkern. När trälarna sågo det,
följde de efter och togo vid igen med arbetet. Under tiden mumlade han:
--Jag har nog hört om de stormodiga bondedöttrarna, som draga sina
bröder med sig in på bänken och slå efter husbonden med nyckelknippan.
När det hade lidit om en stund och dagvarden blev framsatt, kom han
tillbaka till stugan. Han tänkte på dvärgdottern och mindes henne, som
han hade sett henne i drömmen och den gången hon dansade. Men på samma
gång tänkte han på något helt annat, som i grunden sysselsatte honom
vida mer, och det var att trälarna begynte tredskas och ville giva honom
råd. Det var då lönen för att han var en god husbonde, som lovat dem nya
vadmalskläder varannan höst. Därför teg han envist och blev återigen seg
som bast. Då han emellertid såg, att trälarna icke genast följde med in
utan togo spadarna med sig och i en grå flock linkade bort till
varggropen, ropade han på bryten.
--Vi tycka att det är bäst att skotta igen gropen, så får hon bli där,
sade bryten och hejdade ett ögonblick sin gång. Det enda är med allt
guldet och silvret, som hon har på bältet, men det kunna vi taga upp
sedan till nästa sommar och lämna dig då.
Folke Filbyter satte sig på bänken, där grötfatet redan stod och rykte.
Han tog skeden full och blåste på den, och genom dörren såg han hur
trälarna ställde sig kring gropen. De väntade på bryten, och när han
utan att göra sig någon brådska slutligen hade hunnit fram, rådgjorde de
en stund. De gingo än till den ena sidan, än till den andra och sågo ned
i gropen. Bryten tycktes vilja övertala dem att först giva sig en stunds
ro och icke låta maten kallna, ty han pekade mot stugan, men de voro
oroliga och otåliga.
--Vad ont har jag gjort er, efter ni vilja mig så illa? klagade
dvärginnan ur djupet. Spring till min far i skogen. Han skall giva er
mycket silver för mitt liv. Stenöga, Stenpanna, gud vid forsen,
Umasumbla, hjälp oss!
--Nu kan ingen stengud längre skydda dig, hånade bryten nästan
godmodigt. Men blunda och böj dig litet framåt, så går det fortare för
dig.
Trälarna plockade undan grankvistarna. Ryggarna, som redan voro krokiga
förut, böjdes ännu mer och förskinnen smällde. En sakta gråt var annars
det enda, som hördes, och spadarna kastade jord och sand i den grav, som
var ämnad åt vildmarkens vargar och rävar men ej åt hennes olyckliga
dotter.
4.
Folke Filbyter gav sig god ro, och det gjorde han för att dubbelt kunna
visa sin vilja och makt. Först när han hade ätit sig mätt, sköt han
ifrån sig fatet och gick till varggropen.
--Vi fylla gropen för vår egen skull, men ändå mer för din, husbonde,
sade bryten och makade på piskan i bältet. Du kommer att bli nöjd med
oss sedan efteråt.
Folke Filbyter gav honom icke något svar. När han böjde sig fram, såg
han, att hon ännu hade huvudet fritt och bart. Hon höll den ena handen
sträckt uppåt liksom för att i det sista räcka sig efter hjälp. Han grep
henne stadigt om armen och lyfte henne upp i solljuset. Hennes hud var
så het, att han kände, hur det sved inne i handen på honom. Utan att
släppa sitt tag, bar han henne med sig som en docka ända in i salen och
satte henne i halmen.
Därefter gick han bort i hörnet och öppnade kistan. Den hade många
hänglås och bommar och var dessutom kantad med fastlänkade gråstenar, så
att den skulle bli ännu tyngre och tarva många mäns kraft för att
flyttas ur stället. Det klingade och rasslade, när han rörde i kistan
bland smycken och silvertackor, och en stund letade han något och
tycktes tveksam. Så tog han upp en guldkedja och kastade den över
takbjälken mitt i salen, två steg från härden. Det var en kedja av fina
ringar och med många små och stora pärlor. Knäppet glänste på långt håll
med blåaktigt och stilla sken som en aftonstjärna.
--Vad heter du? frågade han.
--Jag heter Jorgrimmes dotter.
Han klappade henne på luvan.
--Sörj ej, du lilla dvärgmö, sade han, ty nu skall du stanna hos mig på
Folketuna och aldrig mer behöva skrapa ett rävskinn till kjorteltyg. Var
dag skall du betrakta denna guldkedja, när du går i dina sysslor. Den
skall vara det sista för dina bruna ögon, då du somnar, och det första,
när du vaknar. Och när jag blir nöjd med dig, skall du få hämta den
kedjan från bjälken och behålla den som din.
Då torkade dvärginnan bort sina tårar och begynte trivas i gården, så
att hon sedan nästan aldrig gick bort till de sina i skogen. Endast vid
klart stjärnväder smög hon sig ibland undan till sin syster för att
dansa och spå. Med svek eller fagert tal ställde hon det då alltid så,
att hon på återfärden hade med sig några av de mynt, som hade fallit ur
Folke Filbyters säck och som dvärgarna sedan plockat upp efter
snösmältningen. Gårdsfolket begynte därför småningom förlika sig med
henne, efter hon drog rikedom till huset och aldrig var oglad. Tunet
framför stugan var omgärdat med en skidgård, och slutligen hände det
ofta nog, att Jorgrimme och hans andra dotter smögo sig fram till
grinden. Där stodo de med luvorna ända innanför grindstolpen och bådo
att få låna en kittel eller byta till sig ett stycke vadmal mot något
fällt villebråd. Hon lade då ut det begärda i gräset och gick sedan in i
stugan med alla trälarna och slöt dörren. Dvärgarna skyndade sig att
verkställa utbytet och sprungo sedan till skogs. Men ibland, när Folke
Filbyter ville ha lustigt, stod han i vindögat och sköt efter dem med
pilar.
Nästa sommar födde hon honom en son. Då lyfte Folke Filbyter henne från
golvet och bar henne bort till guldkedjan, så att hon själv kunde lösa
den från bjälken. Sedan låg hon i halmen och lekte både med pilten och
smycket, och redan nästa dag stod hon vid härden igen och skötte
kitteln. Hennes plats var bland trälarna, ty hon bar varken nyckelknippa
eller kappa som en lagköpt odalkona. Hon gav ej heller gossen di utan
stack då och då litet djurmärg i hans mun och lät honom sedan ligga.
Gossen fick namnet Ingemund. Sedan födde hon Hallsten och på tredje
sommaren Ingevald.
Hon tog ofta barnen med sig i en påse på ryggen, när hon strövade i
skogarna. De lärde sig tidigt att med skidor under fötterna gå i kapp
vargen och slå av hans rygg med staven. När de blivit halvvuxna gingo de
in för fadern, där han satt på bänken. Han frågade då om de ville kasta
lott om sin arvsrätt till Folketuna eller gå till hirdgårds som andra
rika bondesöner. Det gjorde han endast för att pröva dem. Ingemund och
Hallsten visade honom, att de redan skäftat tre tolfter pilar var och
att de kunde slunga masurklubban tvärs igenom salen ända ut i gräset.
Ingevald, den yngste, var oraskare och hade ingen annan färdighet att
visa honom än att han var snartalig och kunde svara på vilken gåta som
helst.
--Välan, sade Folke Filbyter till sina söner. Du, Ingevald, som är yngst
och svagast, får stanna under mitt ris, så länge jag lever. Men sedan
ärver du också ensam hela Folketuna. Åt er båda andra skänker jag
däremot genast så mycket ur kistan, att ni kunna värva femtio män och
skaffa er själva goda brynjor och vapen. Mitt skepp Menglöd och två
andra skepp, som också voro mina, stå ännu på havsstranden vid sköldmöns
hög. Dem skola ni taga. De äro av ek och väl övertjällade, och ni skola
medföra verktyg och timmer för att sätta dem i stånd. Några råd för
livet kan jag inte giva er, ty jag är en fåkunnig man och har långt till
ord. Åt inga gudar kan jag anbefalla er, ty ni få se många olika, och
alla svika de er, när er egen arm sviker. Men sitter jag i högen, när ni
återvända, blygens att beträda den, om ni komma för att tigga.
Ingemund och Hallsten drogo nu i österviking, men Ingevald fick sitta
hemma hos trälarna. Han var moderns kelpilt. Hon klädde ut honom i
skrikande tyglappar efter dvärgfolkets tycke, men han följde trälarna i
arbetet och högg störar och repade vidjor som de andra. Om kvällen kröp
han in mellan dem, när de sutto kring härden och bundo bast eller
gjorde kardor, och han lärde sig att härma deras tungsinta och släpande
tal. En träl förblev han i alla sina tankar, ty han visste ingenting
annat om världen än vad trälarna visste.
Det var Folke Filbyters fröjd att hålla bröllop för sina trälar. Helst
ställde han det så, att han gifte ihop en ung träl med någon av de
fulaste och skrumpnaste gummorna. Nu hade han en trälkvinna, som han
kallade Tova Halmkär, därför att hon var gammal och utsliten och mest
låg bakom avbalkningen och suckade. En dag, när tiden blev honom lång,
gjorde han bröllop för henne och en ung träl, som hette Kalv. Bryten
manade in alla trälarna och ställde upp dem med viskor under armarna,
som det var bruk när de skulle leka bröllopsdans. Han var miskundsam mot
dem, när de arbetade, ty han var mån att likna sin husbonde; men när de
skulle leka, voro de så tröga, att han måste taga till piskan och snärta
efter deras långa hälar och platta fötter.
--Tova, Tova! ropade Folke Filbyter och log, så att det skymde för
ögonen. Tror du, att du får ligga kvar hos baggen i fårfållan, när du
skall i brudhalmen? In med dig vackert i leken. Nej, vänta litet, Tova!
Säg oss först, om det är sant, att du fordom i din ungdoms och dårskaps
dagar rövades från skepp till skepp för dina vita armars skull?
Hon strök sig över hårfästet med sina tjocka och krumpna fingrar och
stod alldeles förbryllad mitt i ringen. Det eggade husbonden ännu mer
till att fortsätta gycklet.--Du är för blyg att svara på sådant, Tova
lilla. Och du är rädd för brudgummens vrede. Han är så ung och hetsig,
brudgummen. Men säg oss då åtminstone, om det verkligen kan vara sant,
att du är dotter till en stor och mäktig hövding i Frisland?
--Honom minns jag inte, svarade hon långsamt och släpande. Men jag minns
en ung kvinna, som var min mor och som satt i det trånga borgfönstret
och plockade körsbär åt mig från trädtopparna.
--Trodde jag inte att det var sant! Du får en ädel brud, Kalv. Och hon
blir liggkär och stillsam. Smäll nu i med fötterna! Mana på dem en
smula, bryte! Stryk brudgummen om hälarna! Så skall det låta.
Ingevald höll sig gömd bland de bortersta och mest förlägna, som voro
omöjliga att få fram på golvet. Några voro så vana vid arbete, att de
leddes vid att stå och hänga med armarna. De begynte feja i vråarna och
hissa på kitteln, under det att de sågo på. Hönsen lupo kacklande
utefter väggarna, och stickor, barkbitar och halm yrde högt upp. I den
täta röken vände sig de dansande. Den knappa dagern föll då och då på
trumpna och hoptryckta ansikten, men försvann sedan åter igen lika
hastigt.
Dejan hade redan hällt upp honungsgröten och satt den på bänken framför
Folke Filbyter. Hon stod och torkade hornet för att gå till brygghuset
och hämta mungott. Sävligt och godmodigt banade sig då bryten en väg
mellan armbågarna. Genom att höja piskskaftet upp- och nedvänt gav han
trälarna ett tecken att hålla upp.
--Husbonde, sade han, det har kommit någon främmande oxe på ägorna, ty
våra oxar råma i fäboden.
--Du talar rätt, svarade Folke Filbyter och pekade mot dörren, där en
blåmålad vagn stannade.