lägga den upplefvelsen till min rika samling.»
»Tjopp då! I morgon skaffar jag agremangerna och arrangerar det hela, och
du bjuder gästerna.»
-- -- -- --
Julaftonen ingick klar och kall, och snön låg i mjuka drifvor öfver
gatorna. Bill hade försvunnit redan tidigt på morgonen och jag följde vid
en något senare timme exemplet, för att bjuda gästerna. Det gick lätt att
öfvertala dem, ty de voro allesamman ensamma som vi, och endast allt för
glada att få fira jul på hyggligt vis en gång. Endast Ye Sing, kinesen på
tvättinrättningen, gjorde några små svårigheter, emedan han inte visste
hvad hela tillställningen egentligen skulle betyda. Mot den moderata
ersättningen af 50 cents gaf han dock med sig och lofvade att hedra vårt
enkla samkväm. Lille Berg på Missionsbladet var däremot icke nöjd med
så litet, utan uppställde som oeftergifligt villkor, att glögg skulle
finnas i obegränsade kvantiteter. Så köpte jag, med tanke på Milly, en
mistelkvist i en blomsterhandel och vandrade hem till vår kula, där Bill
var sysselsatt med att kläda granen med glitter, bomull och svenska
flaggor -- gud vet hvar han fått dem från.
Inackorderingsfrun lagade med förtjusning julmaten, det var första
gången på många år, och när gästerna fram på aftonen började komma,
voro båda våra rum smyckade till julfäst. Att grenljusen bestodo af tre
hopsplitsade dankar kunde ju inte inverka på julglädjen.
Erikssönerna kommo först, och frågade, i samma ögonblick som de hunnit
inom dörren, om vi väntat länge. Ty klockan fattades blott tio minuter
i den bestämda tiden och de voro båda från landet. Kort därefter hördes
lätta steg i trappan och vi betraktade med spänd förväntan dörren.
Mistelkvisten hängde nämligen där ofvanför. Dörren öppnades. Milly
stod på tröskeln. Som pantrar rusade vi alla fyra fram för att använda
privilegiet, men Milly tog ett steg åt sidan och följden blef, att Bill
tryckte en öm kyss på den yngre Erikssons svällande, ehuru något snusiga
läppar, medan den äldre på ett liknande sätt karesserade mitt vänstra
öra. Något skamflata stodo vi där, medan Milly skrattade åt oss, och
kommo, för försiktighets skull, öfverens om att singla slant om, hvem som
skulle få kyssa nästa flicka.
Kort därefter kom lille Berg på Missionsbladet och frågade, nästan innan
han kommit in, om man fick supen till fisken. Lugnad i detta hänseende
ägnade han sig åt att dricka glögg och flirta med Milly på ett sätt, som
gaf mig anledning att hota honom med allvarlig kroppsskada, en hotelse,
som dock icke hade någon synbar inverkan på hans uppförande.
Tilly och Anna kommo därnäst och kysstes af resp. Eriksson junior och
Bill. Därefter kom Peters som blef okysst, och lille Berg, som blifvit
lifligt intresserad af den hälsning, som beskärdes Tilly och Anna,
frågade om vi väntade någon mer flicka. Vi svarade ’ja’, och Berg bad att
få abonnera på den, en begäran, som utan invändningar beviljades.
Snart ljödo åter trippande steg i trappan, och Berg ställde sig i
posityr. En stilla knackning ljöd på dörren. Berg kastade upp den, tog
den utanför stående personen om halsen och kysste till. Nästa sekund
dansade Berg, under upphäfvande af de rysligaste eder, omkring på
golfvet, medan Ye Sing stod i dörren, förtjust och förvånad öfver ett så
hjärtligt mottagande.
»Stig in, Ye Sing,» sade Bill vänligt. »Slå er ned, spotta och var
hemtreflig.»
Ye Sing steg in, tyst och allvarlig, drog af sig sina tjocka känger och
tog på sig ett par mjuka filttofflor, bugade sedan djupt och frågade:
»Me washee dishes?» (Mig diska?)
»Sällan, snedögde son af midtens himmelska rike. Icke för detta lumpna
ändamål har du inbjudits i denna utvalda krets och begåfvats med en half
dollar,» svarade Bill. »Nej, ättling af en tusenårig kulturstat, här
ska’ru finna kärlek.»
Med detta överräckte han till den angenämt öfverraskade mongolen ett glas
rykande glögg och bad att få skåla. Ye Sing läppjade försiktigt, drack
sedan hänförd ur hela glaset och höll fram det till påfyllning under
förklaring, att detta var en »velly, velly good drinkee», mycket, mycket
god dryck.
Lille Berg, som ansåg kinesens glöggdrickning vara ett intrång i sina
personliga rättigheter, protesterade högljudt mot, att den ädla varan
slösades på en asiat, men då hans anmärkningar inte ledde till någon
åtgärd försvann han ute i köket.
Så satte vi oss till bords och gröten kom fram. Då anlände lille Berg
från köksregionerna och gaf kinesen i julklapp ett par pinnar, som han
täljt därute. Ye Sing tyckte visst inte, att de voro af den modell han
var van vid, men han tackade likafullt och lät dem försvinna i en af sina
vida ärmar. Men detta ingick icke i Bergs planer. Han hade täljt pinnarna
för att se Ye Sing äta gröt och mjölk med dem, och han förklarade med
en röst, som säkerligen hördes tvärs öfver gatan, att han icke ville gå
miste om detta lärorika nöje. Som emellertid Ye Sing lika bestämt, ehuru
mindre högröstadt, förklarade, att han icke kunde den konsten, fick Berg
finna sig, men hans aktning för den kinesiska kulturen led härigenom ett
svårt afbräck.
Efter maten dansade vi kring granen och sjöngo: »Nu är det jul igen».
Ye Sing dansade med, men då han hade litet svårt att komma tillrätta
med sången var Peters vänlig nog, att på stående fot göra en fri
öfversättning af texten till kinesiska. Den lät ungefär så här: »Tjing,
tjing, tjang, jangtsekiang» o. s. v., men egendomligt nog tycktes Ye Sing
inte förstå det lingo, som Peters uppgaf vara Yes hemlands klingande
språk. När Peters såg, att hans öfversättning icke blef accepterad, åtog
han sig att lära Ye den svenska texten. Efter något arbete var första
raden inlärd, och därvid fick det bero, emedan Peters arbetsförmåga inte
räckte längre.
Men Ye Sing var förtjust och dansade solo kring granen, sjungande: »No
elle jol ien, No elle jol ien», på en melodi, som möjligen åtnjuter en
viss popularitet i det himmelska riket, men hvars lämplighet som svensk
folkvisa torde vara omtvistad.
Så gick kvällen under glam och glädje, och när glöggen till sist var slut
och grenljusen nedbrunna i stakarna tog Ye Sing åter på sig de tjocka
skorna, och gästerna sade god natt. Men medan vi sade adjö, lyckades jag
i förstugans mörkaste vrå sticka in mistelkvisten bland banden på Millys
hatt.
Vännerna.
Under ett par månader hade Anderson varit sysselsatt med att genomkorsa
den stora republikens nordvästra stater, i akt och mening att samla
prenumeranter på Missionsbladet, Kristlig och politisk tidning för
svenskarna i Amerika.
Som emellertid ofvannämnda svenskar icke tycktes tillbörligt
uppskatta denna publikation, hade det ekonomiska utbytet af Andersons
välsignelsebringande verksamhet blifvit skäligen klent. Förgäfves
hade han förevisat de dyrgripar hvarmed bladet i fråga begåfvade sina
förskottsbetalande prenumeranter, men de praktfulla håfvorna -- en
oljetryckstafla föreställande »Jerusalem i sin härlighet» eller ett
porträtt af Martin Luther, efter fritt val -- förmådde icke uppmjuka den
ytterst lindrigt kristliga befolkningens hjärtan i den mån, att de blefvo
villiga att öfverlåta sina dollars i Andersons trogna vård.
Anderson var således just ingen Rockefeller, när han en vacker
eftermiddag kom på utslitna klackar vandrande järnvägslinjen mot den
lilla staden Little Springs i Iowa, där han visste, att en ganska
blomstrande svensk missionsförsamling var till finnandes. I hans ficka
funnos tre exemplar af Förenta Staternas kvartsdollarmynt och från dessa
hade Anderson föresatt sig att icke skiljas, förrän bleka svälten
stirrade honom i ansiktet.
På grund af denna sin obenägenhet för utgifter styrde Anderson sina
steg till den svenske pastorns bostad, där han kunde beräkna att för
en dag eller två få tak öfver hufvudet utan penningar och för intet,
eller i värsta fall i utbyte mot ett halfårs gratisprenumeration på
Missionsbladet.
Andersons beräkning slog inte heller fel. Ty när han för pastorn
framställt sitt ärende, bjöds han på mat hvarefter han inkvarterades i
ett rum, där den af olyckan hemsökte gudsmannen redan förut hyste en
tidningsagent, representanten för kristliga ungdomstidningen Blåklockan,
mr Gus Sutherquist.
Af vissa skäl fann mr Anderson sig föranlåten att gent emot mr
Sutherquist iakttaga ett ytterst reserveradt uppträdande, och mr
Sutherquist ansåg sig tydligen icke ha skäl att bemöta mr Anderson
på annat sätt, men sedan mr Anderson genom en liten titt öfver mr
Sutherquists axel funnit, att denne herre, trots sin utan tvifvel strängt
kristliga moral, debiterade sin tidning hotellkostnader fastän han bodde
gratis, och för mr Sutherquist påpekat, att äfven mr Anderson hade samma
vana, blef förhållandet dem emellan genast märkbart hjärtligare.
Aftonen tillbrakte de båda herrarna, som kristliga tidningsagenter
bruka, med förtäljande af sedelärande berättelser och förtärandet af
någon läskedryck, exempelvis lemonad, ur en medhafd butelj. Under tiden
blefvo de allt mer förtroliga, och svuro slutligen, under inflytande af
läskedrycken, hvarandra evig trohet och vänskap i nöd och lust, samt
äfven i affärer, och öfverenskommo att påföljande dag gemensamt söka
sprida Ordet, i form af Missionsbladet och Blåklockan, bland invånarna i
Little Springs.
Nu voro, som nämnt, Little-Springsborna rätt kristliga af sig, och till
följd däraf blef resultatet godt. Anderson hade, när de på kvällen
träffades, lyckats introducera Missionsbladet i 9 hem, en bragd,
som inbrakt honom 13 dollars och 50 cents, af hvilka han själf fick
tillgodoräkna sig 5:40, och Gus Sutherquists fiskafänge hade resulterat
i 11 prenumeranter på Blåklockan, summa 11 dollars, af hvilka 4:40 voro
hans egna.
Så lyckliga dagar kunde man dock icke beräkna ofta, och vännerna höllo
just på att resonnera om, hur man skulle kunna göra dem litet mindre
sparsamt förekommande, när Gus tappade pipan ur mun och slog sig för
pannan.
»Ah, en idé!» skrek han. »En himlasänd gudaingifvelse.»
Därpå steg han upp, fattade sin förvånade väns hand och underrättade
honom, att deras lycka var gjord. Sedan framlade han sin plan, hvilken så
lifligt slog an på Anderson, att han fann sig föranlåten att utföra en
liten indiandans.
Denna afbröts dock något omildt af pastorn, som kom upp och meddelade,
att så bråkiga herrar icke kunde vara sanna kristna, och att de därför
voro oförhindrade att lämna hans hus nästa morgon. Ju tidigare desto
hällre.
Vännerna togo pastorns ord ad notam, ty klockan var knappast tre på
morgonen, då de lämnade hans bostad genom fönstret. Då de emellertid
ogärna ville lämna den man, som visat dem så mycken vänlighet, utan att
ha ett litet minne af honom, hade Gus före affärden smugit sig in i
pastorns arbetsrum, där han hämtat ett fickur och diverse andra småsaker.
I distraktion hade han också råkat stoppa på sig en del kontanter, som
han hittade i en skrifbordslåda, en sak som han inte märkte, förrän det
var för sent att vända om och lägga dem tillbaka. Han slog därför knut på
näsduken, för att inte glömma att sända dem pr post, och att han sedan
råkade tappa näsduken var ju ren otur.
En liten promenad på morgonkvisten skadar ju inte alls och med spänstiga
steg promenerade vännerna i den härliga friska luften de få kilometerna
till närmaste järnvägsstation.
Den var, som de flesta dylika, en »stad» om 7 à 8 hus, och tilltalade
inte alls resenärerna, som funno den för liten att operera i. Vid 8-tiden
på morgonen kom ett tåg, och Gus Sutherquist följde med detta till
Brooks Junction, ett samhälle beläget ett par timmars resa från deras
tillfälliga uppehållsort, medförande hela bagaget. Anderson stannade
kvar, för att komma efter med middagståget.
Framkommen till Brooks Junction tog Gus en kappsäck i hvardera handen och
gick direkt till den svenska församlingens herde, där han presenterade
sig som representant för de båda tidningarna Missionsbladet och
Blåklockan af hvilka han erbjöd pastorn ett gratisexemplar för lifstiden
om han finge stanna till sista tåget på kvällen. Gus’ billiga begäran
bifölls genast, och pastorn gick så långt i sin vänlighet, att han inbjöd
Gus att deltaga i frukosten, som nyss var serverad. Gus protesterade och
uppgaf att han inte var hungrig men pressades med mildt våld ned på en
stol vid frukostbordet, där han snart på ett effektivt sätt vederlade sin
förra uppgift.
Den stora uppmärksamhet som Gus ägnade frukosten, hindrade honom dock
icke att föra en lika kristlig som målmedveten bordskonversation. Han
berättade hur han i två år genomkorsat Amerika i alla riktningar för
Blåklockans räkning, och hur han under sina resor haft lyckan att blifva
ett medel för mången syndares omvändelse. Ty det var icke för guldets
skull han verkade på detta sätt, utan för att sprida god, kristlig
litteratur i så många hem som möjligt. Därför brukade han också, där
det tilläts honom, aflägga ett vittnesbörd vid de bönemöten han kom att
besöka, och hände det ofta att han blef det ringa medlet att omvända en
själ.
Pastorn blef mycket glad.
»Då är ni säkert en man, som i mycket rikt mått fått gåfvan, broder,»
sade han. »Och om ni ville göra oss den tjänsten att tala några ord,
så skall jag gärna sammankalla vännerna i afton. Då kan ni nog också få
tillfälle att placera en del tidningar.»
Gus svarade blygsamt, att väl vore hans gåfvor ringa, men nåden var så
mycket större, och han skulle därför gärna tala.
Med middagståget kom Anderson. Men han uppsökte icke pastorn, utan gick
direkt till hotellet, där han åt litet och drack ganska mycket, spelade
biljard och tärning och för öfrigt fördref tiden på bästa sätt, tills
aftonen kom.
På kvällen gick han ut ett slag och promenerade, och när han kom till
bönehuset, steg han in och satte sig nära dörren.
Därinne voro ett sextiotal bröder och systrar församlade, och för dem
introducerade pastorn, broder Southbranch -- Sutherquist hade ändrat namn
för tillfället -- som skulle aflägga ett vittnesbörd.
Gud, hvad den nye brodern talade vackert. Det tog rätt in i
hjärtrötterna, och näsdukarna kommo snart fram. När brodern slutat,
ämnade kören klämma i med en sång, men den kom af sig vid ingången, ty
nere vid dörren reste sig en man, som med tårade ögon och utsträckta
händer gick emot den nye brodern, hvilken såg en smula förvånad ut.
»Southbranch!» sade mannen. »Känner ni igen mig?»
»Jag känner eder icke, broder!» svarade Gus saktmodigt.
»Minns ni den sjunde oktober 1904 i Des Moines, Iowa?» frågade mannen
vidare.
»Jag kan icke så noga minnas, broder!» svarade Gus.
Församlingen var högst intresserad.
»Om ni inte minns mig,» sade mannen gråtande, »så glömmer jag dock aldrig
er, ty genom eder fördes jag till den rätta vägen, som jag sedan lämnat,
och dit ni nu för mig för andra gången.»
»Halleluja!» andades församlingen och kören tog upp sången: »Hur ljufligt
att mötas vid Jordanens strand.»
»Låt mig prenumerera på de där tidningarna ni har!» sade mannen därefter
och lämnade Gus en tiodollar. »De tidningar _ni_ för måste vara goda.»
Gus tackade, skref ut kvitto och lämnade tillbaka 7 dollars 50 cents.
»Nej,» sade då mannen. »Behåll penningarna! Om ni ännu insamlar medel
till missionen bland zulukaffrerna, så lämna öfverskottet dit.»
Gus tackade ödmjukt och hemställde till församlingen att tacka den ädle
gifvaren.
Församlingen skrek: »Halleluja», men mannen afsade sig all ära.
Ville någon tacka honom, så vore det bättre att göra detta genom att
prenumerera å Southbranchs tidningar, eller skänka en skärf till
missionen.
Genast framsteg en af församlingens diakoner och följde uppmaningen, en
annan pamp gjorde likadant och snart stod man i kö.
Den nyfrälste biträdde vänligen med att taga emot kollekten till
zulukaffrerna.
Dagen därpå lämnade Anderson och Sutherquist-Southbranch sina platser i
resp. tidningars tjänst och drogo med 120 dollars på fickan vidare mot
okända öden.
Fallmaskinen.
»På tal om uppfinnare,» sade Ned Jackson, och fyllde sin pipa med Swans
tobak, »så bodde det för ett par år sedan en karl här i trakten, som
sysslade med sådant.
Han hade hyrt Pidersens gamla lada att experimentera i, och där inne
hamrade han och uppfann och gick an, så att halfva countyts befolkning
brukade stämma möte där utanför om kvällarna. Inte för att de fingo se
något, men det var ju intressant ändå att ligga i gräset där utanför och
höra hur han bultade och väsnades där inne.
Vi va’ verkligen stolta öfver Hawley, han hette så. Det var den första
uppfinnare vi haft i det här countyt och det fanns ingen mer än vi som
hade någon här i trakterna. Hvad det egentligen var, som han uppfann,
visste vi inte och inte spelade det någon roll heller. Hufvudsaken var
att han uppfann.
Då och då gjorde han en insamling för att betäcka kostnaderna och vi
betalade gärna, fastän vi ofta tyckte att det klunkade litet egendomligt
i de lådor som skickades till honom. Men om det var sprit, så var den
nog denaturerad, ty han förklarade själf att han var nykterhetsvän, och
aldrig drack något starkt, utom när han blef bjuden.
En dag kom Hawley upp till Hoolans saloon där vi stodo, en hel del af
oss, och underrättade att maskinen var färdig. Nästa söndag mellan
klockan 11 och 1 skulle han förevisa den på statens landtbruksmöte, som
hölls då, mot en entré af 25 cents.
Vi gratulerade naturligtvis Hawley, bjödo på whisky och behandlade honom
vänligt, ty nu var det klart, att vi skulle bräcka folket rundt omkring.
Och Hawley skröt och domderade, och påstod, att en sådan maskin som han
uppfunnit aldrig blifvit uppfunnen förut, och han sade saker om Thomas
Alva Edison, som Thomas nog skulle kännt sig rätt besvärad af, om han
hört dem.
Well, landtbruksmötet började och Hawley visade sin maskin för en
beundrande människomassa om 300 personer utom barn och negrer, dock först
sedan han noggrannt inkasserat alla 25:centarne.
Den såg inte mycket ut för världen, maskinen, men Hawley förklarade, att
alla verkligt stora uppfinningar utmärkte sig för stor enkelhet. Det var
endast en träställning med segelduk på, och vi som satsat, undrade rätt
mycket hur den apparaten hade kunnat draga så stora kostnader. Men ingen
brydde sig för rästen om, att det varit dyrt, ty vi hade ju i alla fall
vår egen uppfinnare, och det hade vi råd till.
När allmänheten var samlad, steg Hawley upp och höll ett tal.
»Detta maskinteknikens underverk, som ni, mina damer och herrar, samt
barn och negrer, se framför er,» sade han, »är en uppfinning, som fyller
ett länge kändt behof.
I dessa dagar bygga alla människor flygmaskiner, hvilka mycket riktigt
stiga upp i luften, men det händer lika ofta att de falla ned, och att
den djärfve uppfinnaren slår ihjäl sig. Denna fara är nu fullkomligt
afvärjd.
Man har förut användt fallskärmar, ett slags primitiva inrättningar, som
endast fylla mycket små fordringar och alls inte motsvara de kraf på
säkerhet och komfort, som en modärn luftseglare har rätt att uppställa.
Därför har jag, på fullt vetenskapliga grunder, konstruerat denna
_fallmaskin_, som nu står framför er.
Luftseglaren medför den upp i luften, och när han känner, att han börjar
falla, stiger han helt lugnt upp i fallmaskinen och seglar sakta och
elegant till jorden. Allt hvad han behöfver göra är att landa riktigt.
Sedermera skall jag sätta en motor i maskinen och göra den till
kombinerad flyg- och fallmaskin. Som emellertid denna förbättring blir
dyrbar, ser jag mig tvungen att hemställa till de närvarande om något
litet bidrag.»
Vi pojkar härifrån countyt voro väldigt stolta öfver fallmaskinen och
genast villiga att satsa en dollar eller två hvar. Vi satsade för rästen
af gammal vana, ty det hade vi gjort ett par gånger i veckan under den
senaste tiden.
Men främlingarna voro mera småsinnade, och en af dem yttrade högt, att
det inte vore någon konst att snickra ihop en träställning och sedan
påstå, att man kunde destillera whisky med den eller hvad som hälst. Han
ville se hvad maskinen dugde till innan han satsade något.
Som ni vet så har dom alltid en så’n där ballon captif på statens
landtbruksmöten, och någon föreslog, att vi skulle skicka upp Hawley
med den och låta honom gå ned med sin maskin. Uppfinnaren protesterade
visserligen, men vi tyckte att förslaget var bra, ty då skulle folket få
se att våran uppfinnare verkligen dugde.
Hawley var mycket ovillig, men med tillhjälp af ett par starka karlar
fingo vi upp honom i fallmaskinens korg, hängde den i ett rep under
ballongen och släppte upp hela härligheten. Två man sutto i ballongkorgen.
När ballongen löpt linan ut, skar dom af repet, och fallmaskinen kom.
Det var synd på Hawley i alla fall, ty han var säkert ett geni, och hade
han kunnat få den maskinen att flyga lika bra som den föll, så hade han
nog blifvit världschampion.
Men felet var nog det, att han inte landade rätt.»
En rekreationstripp.
Vi voro två rika unga män, som en vacker juniafton vandrade in i staden
Fargo i Nord-Dakota. Rika på erfarenhet och framtidsmöjligheter, men
tyvärr inte på guld.
Vi reste för vår hälsas skull. Allt för långa uppehåll mellan målen
ha nämligen ett särdeles ogynnsamt inflytande på det allmänna
hälsotillståndet, och ägaren till det »boardinghouse» i staden vid
Mississippi, där vi brukat intaga våra lukulliska måltider, hade på ett
synnerligen ofint och pockande sätt begärt att få åtnjuta den ersättning
af dollar 3:50 i veckan, som i fyra veckor uteblifvit.
Med rätta upprörda öfver ett sådant beteende lämnade vi omedelbart
boardinghouset. Sedan vår värdinna, likaledes af lumpna, materiella
motiv, nekat att låta oss bo kvar och dessutom låst in våra koffertar,
samt då ett antal personer, hvilka förmenade sig ha guld att fordra af
oss, hänsynslöst nog började uppsöka oss i vår privata bostad, beslöto vi
att företaga en liten turisttripp till de stora hvetefälten i Nord-Dakota.
Det var ju litet obehagligt, att våra tillgångar voro begränsade till ett
par dollars, medan resan till Fargo kostar cirka sex dollars pr person,
om jag minns rätt. Och de snikna järnvägsbolagen hysa en lika löjlig,
som djupt rotad antipati mot fripassagerare.
För ett par unga män, som pröfvat mycket, från litteratur och konst till
plåtslageri och trottoarläggning, är dock ingenting omöjligt. Vi hade
beslutat att resa till Nord-Dakota, och en stor och energisk samling
fordringsägare i förening med ett par väntande processer om brutet
äktenskapslöfte bidrogo på ett underbart sätt att stärka vårt beslut.
En stjärnklar natt gingo vi alltså ned till Northern Pacific-järnvägens
godsstation och funno där, efter något sökande, en olåst godsfinka,
inredd med den i sådana vagnar brukliga raffinerade lyxen. Den stod
inkopplad i ett tågsätt, och vi kröpo in.
Vagnen innehöll en själfbindande skördemaskin och några smärre
landtbruksredskap, och däraf slöto vi att den skulle väster ut.
Landtbruksredskap användes visserligen äfven öster om Mississippi, men
en sådan obetydlighet som hveteodlingen å den sidan, torde knappast ta
mycket maskiner i anspråk.
Tidigt på morgonen plomberades vagnsdörren af en brakeman, som var
oförsiktig nog, att inte först se efter om det var någon inuti. För
hvilket vi voro honom tacksamma. Därefter förslösade tåget flera dyrbara
timmar med att gå fram och tillbaka och växla in nya vagnar, en ytterst
tidsödande sysselsättning, som vi alls inte gillade.
Af vissa skäl underläto vi dock att framföra våra klagomål till
tågbetjäningen.
Ändtligen bar det på allvar af, men utan att vi visste om det gick åt
öster eller väster. Snart fingo vi dock klart för oss, att vi reste
åt rätt håll, ty tåget passerade inte någon bro. Godsstationen ligger
nämligen på västra stranden af Mississippi.
Vi gratulerade hvarandra till vår goda tur och somnade sedan stilla,
vaggade till sömns af tågets dunkningar, ett godt samvete och den
trötthet, som följer af sex veckors intensiv arbetsinställelse.
Vår tur var dock inte så stor som vi trodde, ty när tåget gått ett par
timmar, afkopplades vår vagn vid en station och växlades in på ett
stickspår, medan vi uttömde vårt ordförråd.