borta, steg till ett dån när vagnen passerade förbi, och dog så småningom
bort i fjärran. Cigarrerna glödde.
»Ju mer jag tänker på saken, desto bättre tycker jag om förslaget,» sade
Redwood slutligen. »Vi äro ju båda något till åren, och kunna när som
hälst förtjäna att få hvila efter lifvets arbete. Om då Harry gifter
sig med Gertie, kan han med heder föra vårt arbete ännu längre fram än
hvad vi hunnit. Som ägare till två af landets förnämsta knappfabriker
kommer han att intaga en ledarställning inom knapptrusten, som nu är
under bildning, men äger han bara en, är han dömd att bli vasall. Hvem
vet hur långt han kan hinna med en sådan start? Hade vi haft dylika
förutsättningar när vi började, i stället för att behöfva sträfva oss
upp från nedersta stegpinnen, så hade landet antagligen haft ett par
finanskungar mera i den dag som är. Nu får andra generationen fortsätta
den väg som vi banat.
För Gertie är fördelen inte mindre. En trustmagnats hustru har en
afundsvärd ställning! By god! De unga ha det bra!
Jag minns när jag först kom hit från Ohio som en sjutton års pojke med
fem dollars på fickan. Det var ju inte något stort kapital, men det har
vuxit nu.
Well, jag var ju van vid hästar och fick snart plats som utkörare hos
en mjölkförsäljare. Så avancerade jag till kusk vid den då nyanlagda
spårvägen, den kördes med mulåsnor första tiden som du vet.
Det var då jag blef bekant med Mary, min salig hustru, som var biträde
i en vattenbutik, där vi kuskar brukade läska oss under de heta
sommardagarna. Du har ju för rästen hört historien många gånger förr. Det
gick sakta uppåt till en början, men det gick, och nu är jag där jag är.»
Bates hostade.
»Ja, det var andra tider då! Och det kanske var vår lycka, att vi fingo
börja där nedifrån. Men, som du säger, de unga, som ha fått starten af
oss, ha de största förutsättningar att åstadkomma mera än vi hunnit. Jag
skall tala med Gertie redan i kväll.»
Mr. Bates höll ord. Efter supén samma afton frågade han sin vackra
dotter miss Gertie Bates, hur hon egentligen tyckte om mr Harry Redwood.
Gertie blef litet förvånad, ty fastän Bates var affärsman, var han på
intet sätt af moder natur utrustad för den diplomatiska banan och frågan
framkastades därför helt plötsligt midt i Gerties berättelse om senaste
balen hos Vandergolds.
Själfva frågans plötslighet väckte Gerties misstankar, och hennes svar
var därför mycket försiktigt. Hon räknade Harry som en af sina vänner,
sade hon, kanske med en skugga af tonvikt på ordet »vänner».
Mr. Bates blef genast konfunderad, ty han hade alltid haft litet svårt
för att tala allvar med sin dotter, som alltid varit hans despot, och
han kunde inte finna någon annan utväg ur dilemman, än att tala om hela
historien. Och detta gjorde han på ett sätt, som endast bekräftade hvad
ofvan sagts om hans diplomatiska talang. Han började nämligen så:
»Min vän, mr Redwood, och jag, ha beslutat, att du och Harry skola bli
ett par. Det skulle nämligen ur affärssynpunkt vara mycket fördelaktigt
om båda fabrikerna i framtiden kunde komma under en ledning.»
Därefter framdrog han en mängd skäl för ett dylikt arrangemang, skäl,
som, enligt Bates mening, borde kunna nedslå det starkaste motstånd.
Det var alltså med en känsla af sin vältalighets makt, som han omsider
tystnade och väntade få höra Gerties bifall.
Gertie satt tyst och lyssnade på sin far, utan att dock låta sig
öfverväldigas af hans retorik. Hon och Harry voro barndomsvänner, hade
lekt tillsamman, när hon sprang i korta kjolar och promenerat tillsamman,
när han blef »collegeman», och hon behöfde inte rannsaka sig själf
särdeles ingående för att finna, att han innehade första platsen bland
hennes manliga vänner.
Men »ett ur affärssynpunkt fördelaktigt äktenskap» var inte i hennes
smak, och därför blef hvarje skäl, som hennes far framlade för partiet af
henne accepteradt som en orsak att inte gå in på det.
När mr Bates slutat, log hon därför ett kallt, retsamt leende, steg upp
från stolen, smekte sin far på kinden och sade:
»Allt det där låter ju bra, men det finns en faktor, som pappa inte tagit
med i räkningen.»
»Och det är?»
»Min vilja!»
Mr Bates satt som fallen från skyarna. Det här lät ju inte vidare
uppmuntrande.
»Inte har väl du något emot det,» sade han. »Det är ju ett rent af
lysande parti.»
»Harry Redwood blir aldrig Gertie Bates man,» svarade den unga damen
beslutsamt. »Det vore kanske bäst att samtliga herrar sökte sätta sig in
i den saken redan nu. God natt, lilla pappa!»
Och borta var hon.
Bates satt kvar och såg ansenligt snopen ut och hans utseende afspeglade
den gången hans själstillstånd. Ty den första tanke som slog honom, när
dörren stängts bakom Gertie, var den obehagliga frågan:
»Hvad skall Redwood säga?»
Men Redwood hade just ingen orsak att förebrå sin vän Bates för hans
misslyckande, ty han hade själf samma kväll i rökrummet haft ett samtal
med sin son, hvarvid det visade sig att mr Redwood junior inte var mera
medgörlig än miss Bates i denna fråga.
Senior framlade saken på ett högst affärsmässigt sätt och nöjde sig inte
med att med siffror bevisa de materiella fördelarna af förbindelsen, utan
framhöll också i de mest superlativa ordalag miss Gerties personliga
företräden, ett område hvarå, inom parentes sagt, junior var betydligt
mera sakkunnig än sin far.
Men olyckan ville, att junior just då råkade vara förälskad i miss Maud
Hunter, dotter till den berömde tuggummifabrikanten med samma namn --
efternamn förstås -- och då denna förälskelse inträffat endast ett par
veckor förut, hade man all anledning förmoda, att den skulle räcka åtta,
ja kanske fjorton dagar till.
Följden af denna vidriga omständighet var, att Harry lämnade ett lika
bleklagdt som bestämdt »nej» till svar på seniors framställning.
Föreställningar hjälpte inte. Några ord om en trustmagnats miljoner
möttes med svaret, att junior inte var till salu, och när senior
förlorade tålamodet och brusade upp, brusade junior, som var sin faders
son, också upp, sade sin oskrymtade mening om saken och gick i vredesmod
till sin bäste vän, för att få sympati och hjälp med grälet öfver hrr
Bates och Redwood.
Dagen efter dessa händelser hade mr Bates och mr Redwood ett timslångt
samtal å den förres kontor. När de skildes tycktes de ha drabbats af en
stor glädje, och Bates lofvade att hälsa på Redwood på aftonen.
Samma dag på middagen hände det, att unga mr Redwood mötte miss Gertie
Bates på gatan. Harry, hvars vrede tydligen gällde äfven det tillämnade
föremålet, hälsade kallt. Gertie svarade med en omärklig nick och en
nästan fientlig blick och Harry fortsatte sin väg under djupt begrundande.
Gerties hjärna fungerade snabbare än Harrys, och hennes kinder glödde af
harm, när han passerat. Hans kyliga hälsning hade nämligen kommit henne
att se saken från en ny sida.
»Mr Redwood har naturligtvis föreslagit honom samma sak, som pappa
föreslagit mig,» tänkte hon, »och han vill inte gå in på det. Det är
därför han hälsar så på mig.»
Oaktadt att detta var just hvad Gertie borde önska, om man fick döma
efter hennes ord, kunde hon inte låta bli att känna sig en smula
irriterad.
Var inte hon en flicka, som hvem som hälst kunde vara glad öfver att få?
Kanske den där koketta Maud Hunter skulle vara att föredraga? Eller var
inte Gertie minst lika söt som hon? Var hon inte god nog åt den dumme
Harry Redwood? För rästen brydde hon sig inte om, hur han bemötte henne!
Hon hatade honom! O, hvad hon hatade honom!
I den stilen gingo hennes tankar, fastän hon gång på gång sökte intala
sig, att hon alls inte brydde sig om, om han aldrig såg åt henne mer.
Hon skulle i alla fall aldrig se åt honom. Men när hon kom hem i sitt
eget rum kastade hon sig på sängen och bet i kudden, vätande den med sina
tårar.
Harry, å sin sida, fick sin fåfänga lika svårt sårad af Gerties knappa
hälsning som hon af hans, och äfven han led en hel del.
Men att gå hem och gråta låg inte riktigt för hans röst, utan han gick i
stället till sin bäste vän och invigde honom i alla detaljer. Vännen, som
ansåg Harry vara världens präktigaste pojke näst sig själf, bibringade
honom någon tröst genom att uttala sitt stora misshag med en flicka,
som var i stånd att handla så, och han uppmanade Harry att under inga
omständigheter bry sig om henne. Vännen hade nämligen själf ett godt öga
till Gertie Bates.
På aftonen bad mr Redwood senior sin son stanna hemma, emedan mr Bates
lofvat komma på ett parti kort, och Harry lofvade gärna, men blott på det
villkor, att ej ett enda ord nämndes om någon förbindelse mellan honom
och Gertie. Och han fick löftet.
Framåt kvällen sutto således de tre herrarna bänkade kring ett spelbord
och med en animerad poker i full gång. Som vanligt stego insatserna allt
mera ju längre det led, och spelets spänning steg i proportion.
Hur det gick till kunde ingen förklara, men innan man visste ordet af,
hade de båda äldre herrarna råkat i häftig dispyt om hvem af dem som
gifvit. Harry upplyste genast om den saken, men upplysningen ignorerades
och trots Harrys försök att medla, urartade dispyten snart till ett
formligt gräl.
Harry kunde ingenting göra åt saken, utan den fick ha sin gång och ehuru
de båda herrarna allmänt ansågos vara särdeles kalla och lugna, hade man,
när mr Bates gick, börjat använda otidigheter.
När Bates var gången, vände Redwood sig till sin son.
»Och en dylik karl har man varit god vän med i många år!» sade han
hetsigt.
»Mr Bates är en gentleman,» sade Harry lugnt.
»Nej! Det är just hvad han inte är! Jag har hittills haft goda tankar om
honom, men i kortspel kommer en persons verkliga karaktär fram, och den,
som bär sig åt så som Bates, är ingen gentleman!»
»Mr Bates är en gentleman,» upprepade Harry kallt. »Och i morgon komma
ni båda att ångra det här obehagliga intermezzot och bedja hvarandra om
ursäkt.»
»Aldrig!» utbrast Redwood. »Mellan oss är allt umgänge och all bekantskap
slut. Han kommer lika litet i mitt hus mera som jag i hans. Du såg
skarpare än jag, Harry, när du här om dagen nekade att träda i närmare
förbindelse med den familjen trots de ekonomiska fördelarna.»
Harry stod stel och rak och såg skarpt på sin far.
»Den familjen duger nog för hvem som hälst att träda i förbindelse med,
äfven om de ekonomiska fördelarna vore betydligt mindre än de äro.»
»Jag har inte begärt att få veta din åsikt om familjen Bates,» sade
Redwood senior upplysande. »Men jag förbjuder dig att vidare umgås med
någon af dess medlemmar.»
Harry smålog kallt, bugade lätt och svarade:
»Mitt umgänge tänker jag allt framgent välja efter min egen smak. Jag har
nämligen gått och läst för rätt många år sedan.»
Så gick han till sin bästa vän och talade om alltsamman, och vännen sade
att gubben Bates var en gammal skurk, hvars hus Harry gjorde bäst i att
sorgfälligt undvika.
Den »gamle skurken» mr Bates gick direkt från Redwoods hem och höll
en längre föreläsning för sin dotter om sin f. d. vän Redwood. Han
pointerade häri skarpt alla brister såväl i Redwoods utseende och
gångkläder som i hans uppfostran, moral och affärsmetoder, särskildt
dröjande vid hans särdeles obetydligt utvecklade själsförmögenheter.
Gertie anmärkte genast, att hrr Bates och Redwood gärna kunde taga
hvarandra i hand och vara vänner, ty två herrar, som den ena dagen kunde
arrangera ett giftermål som om det vore en vanlig affär, och andra dagen
råka i ett vanligt, simpelt gräl om kortspel, voro likadana båda. Den
ene hade ingenting att säga om den andre.
Bates blef ursinnig.
»Arrangera giftermål! Den saken är slut nu! Det blir aldrig något
giftermål mellan min dotter och sonen till en dylik person, det svarar
jag för.»
Gertie svarade ingenting på detta, men hon tänkte, att om Harry inte
hälsat så kyligt dagen förut, så hade ingen kunnat veta hur det hade
gått. Men nu så -- --!
Det var naturligtvis en ren händelse, att Harry dagen därpå råkade intaga
sitt té just i det tea-room där Gertie och ett par af hennes väninnor
brukade träffas, när de voro ute för att gå i butikerna.
Nära en timme satt han där vid en halftömd tékopp och studerade ett
nummer af The Sun, som han till slut nästan kunde utantill, men då kom
också belöningen för hans tålamod i form af Gertie, som trippade ut ur
hissen.
Harrys hälsning präglades denna gång af betydligt mera värme än dagen
förut, ty han for upp från bordet och gick emot henne, under tiden
krampaktigt sträfvande att se öfverraskad ut.
Gertie var som ett isblock, men nekade honom, trots allt, inte att slå
sig ned vid hennes bord.
En sådan älskvärdhet, som Harry den eftermiddagen utvecklade, hade han
säkert aldrig förr lyckats prestera och så småningom började Gertie,
med eller mot sin vilja, tina upp. Snart pratade de lika gemytligt som
förr i tiden, och när téet var drucket, gjorde de en promenad tillsamman,
hvarefter Harry följde Gertie hem.
Han fick visserligen inte följa med in, men erhöll däremot hennes löfte
om en promenad i automobil dagen därpå.
När de skilts, gick Gertie upp på sitt rum och studerade noga sin bild i
spegeln. Hon fann allt ganska godt, och omtalade i djupaste förtroende
för spegelbilden, att en sådan ung man som Harry fanns inte i hela
New-York state, och inte utanför heller.
Harry gick till sin bäste vän och talade om hvad han gjort samt fick del
af vännens lifliga ogillande.
Motorpromenaden nästa förmiddag blef vederbörligen uppskattad af
både Harry och Gertie och Gertie fick tillfälle att se hur väl han
manövrerade auton, när de passerade mera trafikerade gator. Denna gång
slapp dock Harry att gå när de kommo till porten, ty Gertie visste med
säkerhet, att hennes pappa var borta, och därför lät hon Harry följa med
in.
De sutto i biblioteket och pratade fullständigt ostörda, och Harry ansåg
stunden vara inne att tala om för Gertie hur söt hon verkligen var, och
Gertie -- -- ja, det dröjde inte särdeles länge förrän hon, med armarna
kring Harrys rakade nacke, anförtrodde honom detsamma, som hon dagen
förut sagt till sin spegelbild.
När Redwood senior om middagen kom hem, satt junior och väntade på honom.
»Hör nu, pappa!» sade han, så snart han hälsat på senior. »Jag tycker,
att du och jag borde fara till mr Bates, och se till att den där dumheten
i förrgår blir glömd.»
»Jag kan inte finna någon anledning till det,» svarade senior.
»Men det kan jag!»
»Låt höra!»
»Att vi båda böra stå på god fot med min blifvande svärfar.»
Redwood tog emot underrättelsen med öfverraskande lugn.
»Såå!» sade han endast. »Är det på det viset? Well, jag vill inte ställa
mig i vägen för din vilja i en så viktig sak. Säg till om auton, så skall
jag ringa upp Bates och fråga, om han vill bjuda oss på en kombinerad
förlofnings- och försoningsmiddag.»
Några timmar senare sutto de båda herrarna i mr Bates rökrum, medan
junior och Gertie voro envåldshärskare i biblioteket.
Mr Bates smålog mot sin vän och konkurrent Redwood och sade:
»Ser du! Min lilla list lyckades!»
Och mr Redwood smålog igen, sände ut en symmetrisk ring af blå rök från
sin doftande Henry Clay.
»Ungdomen är sig lik! Förbjuden frukt lockar alltid mäst!»
Hendersons harar.
Det fattades inte synnerligen många fel på vår framstående vän Henry
Henderson. Tvärtom! Han var nämligen en bland de duktigaste karlar som
Chicago någonsin frambrakt och kunde ha den minsta utsikt att någonsin
lyckas frambringa.
Så sade han åtminstone själf, och vi trodde honom. Ty när en person står
sex fot och fyra i strumpfötterna, väger nittiofem kilo och har ett
hetsigt humör, betviflar man mera sällan hans uppgifter. Så vida man inte
är särdeles högt lifförsäkrad och mycket mån om sin änka.
Henderson var specialist på jakt, och särskildt hade hararna olyckan att
vara föremål för hans omsorger, och han tyckte mycket om att tala om sina
jaktbedrifter. När han om kvällen råkade, eller snarare lyckades, leda
samtalet in på det gebietet, var det bäst för den som hade något annat
att säga, att gå till en martinsmedja eller ett större plåtslageri och
säga det, ty där hade han ändå någon utsikt att kunna göra sig hörd.
Henderson har nämligen mördat harar i alla delar af United States of
America, och när han talar om dem, roar det honom att använda en röst som
i hörbarhet intet lämnar öfrigt att önska.
En ganska märklig omständighet är, att samtliga harar, som råkat komma
i vägen för Hendersons säkra lod, på ett eller annat sätt skilt sig
från sitt släkte. Vanligen genom en enorm storlek, men stundom ha de
äfven varit behäftade med andra egenheter, såsom klöfvar, lång svans
eller dylikt, och det är ju inte förvånansvärdt, att Henderson fann sig
föranlåten att nämna ett ord om dem då och då.
En annan sak är, att Hendersons skjutskicklighet, enligt samma källa, var
fenomenal. Han kunde helt enkelt inte skjuta bom, äfven om han försökte.
Jag är för min del fullkomligt öfvertygad om, att om Henderson på måfå
affyrade sin bössa upp i luften, så skulle en vingprydd harpalt samtidigt
anlända till och lämna denna jorden. Ty sådan är Henderson.
Vi bodde tillsamman med Henderson en månad, och genom att hvarje afton
hålla lärorika föredrag för oss om sina harar och sin skjutskicklighet,
lyckades han till slut icke obetydligt öka vårt intresse för sin sport,
och vi grepos af en lätt förklarlig åtrå att se Henderson på jakt.
Vi framlade också en gång denna plan för Henderson, och han lofvade att
tänka på den.
Hvad man än må säga om Henderson, så kan man dock inte förneka att han
höll ord. Han tänkte på förslaget. Tänkte mycket och länge på det. Ja,
han hade nog ännu fortsatt att tänka på det, om vi inte till slut insett
det orätta i att lägga hela bördan på Hendersons axlar.
Så snart våra samveten vaknat, gingo vi och talade med en karl, som hade
jaktmarker, och fingo mot en dollar löfte att jaga där en söndag. Sedan
skaffade vi bössor och matsäck och sade till Henderson, när allt var
klart.
Men vi hade otur, ty Henderson hade just då svåra magplågor och kunde
inte gå ut.
Då väntade vi en vecka, hyrde åter markerna och underrättade Henderson,
som fick återfall af en feber han haft för tre år sedan, och måste
förtära rusdrycker som medicin.
»Få vi se på din tunga, Henderson!» sade vi, och Henderson räckte gladt
ut den.
»Du har inte feber, Henderson,» sade vi allvarligt. »Ty din tunga är inte
belagd.»
»Då har jag tandvärk,» svarade Henderson. »Och förrästen har jag
reumatism i benen, och ryggmärgslidande och tyfus, och lungsot och vill
hälst lägga mig och dö. Gif hit whiskyflaskan.»
Då insågo vi att Henderson verkligen var sjuk, hvarför vi öfvermannade
honom, slogo in honom i ett vått lakan och masserade honom samfäldt under
tio minuter.
Hendersons språk var något alldeles rysligt.
Han var så ful i mun, att vi befarade hjärnfeber och lade en isblåsa på
hufvudet. Som vi dessutom befarade att blindtarmsinflammation tillstött,
lades äfven ett stycke is på hans mage.
Henderson fällde en del yttranden, hvilka måste betecknas som stötande.
Vi upptäckte att hans fötter voro kalla, och för att undvika förkylning
lade vi en butelj varmt vatten vid hvardera foten. Vattnet var verkligen
rätt varmt.
Men Hendersons anmärkningar voro ännu varmare.
Emellertid blef det alltmera klart för oss, att Hendersons svåra sjukdom
hade sin rot i ondt blod, och vi beslöto att åderlåta honom. Han hade
själf en bra rakknif, som var mycket lämplig för ändamålet.
Just då inträffade den glädjande tilldragelsen, att Henderson plötsligt
tillfrisknade. Han förklarade till vår stora fröjd, att all sjukdom var
som bortblåst och att en liten jaktutflykt skulle verka stärkande.
På grund häraf inställdes behandlingen och Henderson fick kläda på sig.
Under tiden drucko vi, af ren vänskap, ur en flaska konjak, som vi funnit
i hans säng. Den kunde aldrig ha varit nyttig för Henderson.
När allt var klart, satte vi oss och Henderson på tåget och reste till
jaktmarkerna. På vägen uppmanade vi Henderson att tala om jakthistorier,
men han var mera intresserad af haussen i hvete. Harar voro rätt fjärran
från hans tanke just då.
När vi anländt till jaktmarkerna, gingo vi i samlad trupp ut i skogen.
Där skulle, enligt förljudande, finnas mycket vildt, men däraf syntes
endast en anmärkningsvärdt ringa del, och Hendersons humör började bli
bättre.
En hare mötte vi dock, och denne blef så förvånad vid vår åsyn, att han
satte sig och tittade.
»Kiss, kiss!» sade Henderson.
Men haren som inte var sällskaplig af sig, vände och aflägsnade sig
skyndsamt.
»Förbannade kattracka!» sade Henderson.
I samma ögonblick small ett skott från ett af våra gevär, och när skytten
hämtat haren, tackade han Henderson, för att han icke tagit den för sin
del.
Henderson såg litet generad ut, men vi förklarade saken så, att då denna
hare hvarken var uppseendeväckande stor eller på annat sätt märkvärdig,
hade han lämnat den åt oss. Om den däremot kommit, när han lockade på
den, hade den ju varit tillräckligt egendomlig för att vara värd att
tagas vara på.
När vi vandrat en timma till i skogen, ansågo vi det vara nog och togo
Henderson till en glänta. Där fingo vi se en hare, som satt halft dold
bakom en buske.
Henderson sköt tre skott, hvaraf ett träffade en björk, ett marken och
ett atmosfären, och gick därefter fram för att hämta bytet.
Det var en bra hare, och i likhet med Hendersons öfriga harar hade den
sin lilla egenhet. Den var nämligen passad, och hade en enrisruska i
magen.
Henderson talar aldrig om harar nu. Han är för intresserad hästkarl för
att kunna tänka på något annat än kapplöpningar. Han har också haft
många äfventyr med hästar.
Vi fundera på att ta Henderson till en kapplöpning snart.
Ye Sing.
Blizzarden dref snön genom gatorna i en hvit, kompakt massa, som stod
likt en vägg utanför rutornas frostrosor, men detta herrans oväder
endast ökade njutningen för oss, som sutto inne i ett varmt rum, hvars
skymning endast bröts af det matta ljus, som utstrålade genom kaminens
gelatinfönster. Vi voro två unga män, den ene, som ni förstår, jag, den
andre min kamrat, som då för tiden lydde, eller borde ha lydt, namnet
Bill, men som nu, under ett annat namn, återbördats till fäderneslandet
och den civilisation, som möjligen kan förekomma i det mörkaste Småland,
och vi njöto vår kvällssiesta, utan att bekymra oss om de arma exemplar
af människosläktet, som sleto ondt i snöstormen utanför. En lång stund
hade vi suttit tysta i drömmar, medan cigarrerna sakta glödde, då Bill
plötsligt sade:
»Erkänn att det är ett hälsingland, old boy!»
»Hvilket?» frågade jag, undrande om det var Staterna, Minnesota eller
något annat »köntri», som var i farten.
»Att sitta här, femtusen mil från gamla Sweden, nu när det lider mot
jul och de ha trefligt där hemma. Tänk dig mina hedar täckta med hvita
drifvor, och en blek måne på en himmel, där tusentals stjärnor gnistra
som kristaller i natten.»
Jag vill här påpeka, att Bill är skald.
»Det kan du ha rätt i, Bill, men den saken får man finna sig i, det lärde
jag redan första julen jag var här.»
»Jag kan inte inse, hvarför jag skall finna mig i en sak, som jag inte
tycker om,» svarade Bill. »Jag tål inte det här vårdslösa julfirandet på
juldagen, som de ha för sig här. Hela den amerikanska julen är ett oting
....»
»Utom mistelkvisten i taket,» inföll jag.
»Right you are! Utom mistelkvisten,» svarade Bill. »Men nu tänker jag
fira jul här, en äkta svensk jul, med gran och grenljus, lutfisk och
fläsk, glögg och risgrynsgröt, och så skall här dansas ringdans kring
granen precis som vi gjorde hemma i Småland.»
»Jag går in på allt,» instämde jag. »Men förlåt om jag framslungar en
liten enfaldig fråga: hur faderlund skola vi två bära oss åt för att
dansa ringdans? En sådan åtgärd tycks förutsätta allvarliga fysiska
deformiteter.»
Bill betraktade mig hånfullt.
»Idiot!» sade han vänligt, och försjönk därefter i tystnad.
Som jag intet ytterligare hade att tillägga, följde jag hans exempel.
Sedan denna angenäma samvaro fortsatt en stund, började Bill fundersamt
räkna upp en del namn.
»Erikssönerna, Milly på herrekiperingen, Peters på Syltan, lille Berg på
Missionsbladet, Tilly och Anna och så Ye Sing på tvättinrättningen --
det blir tillräckligt.»
»Förlåt en oskuldsren yngling! Hvad ämnar du göra?»
»Bjuda hit hela rasket på julfäst, naturligtvis!»
»Och Ye Sing med?»
»Han är själfskrifven! Någon originalitet får det väl lof att vara. Tänk
dig Ye Sing ätande julgröt och sjungande en kinesisk julpsalm! Har du
nånsin sett en kines äta julgröt förr?»