som sades, men de verkade snarast som lofsånger, i jämförelse med de
yttranden, som fälldes när vi upptäckte, att vi inte kunde komma ut.
Ungefär en timma sutto vi på detta sätt fångna, ilskna och hungriga,
tills till slut någon kom och bråkade med låset.
I samma ögonblick som dörren öppnades, hoppade vi ut, och när vi fingo
se, att vår räddare var en ensam stationskarl, anlade vi våra bästa
bofansikten och frågade med basröst, om han hade något emot att vi åkt
med tåget.
Han svarade, förståndigt nog, att det var brakemannens sak och inte
angick honom.
Vid närmare undersökning af den plats dit ödet kastat oss, funno vi, att
det var en liten vacker stad, som hette Dassel och där man för moderat
pris kunde få skinka med ägg, whisky och andra matvaror. På denna grund
förskingrade vi där vår ena dollar och hade sedan turen att hitta en tom
godsfinka i nästa västgående godståg.
Men i godsfinkan fanns det redan en landstrykare, när vi kommo och ökade
sällskapet till tre. Han talade engelska med tysk accent och hade en
flackande blick, som jag inte tyckte om. Han var emellertid treflig nog
och pratade om allt mellan himmel och jord.
Godsfinkans dörr stod halföppen, när vi lämnade Dassel, men när tåget
kommit ett stycke ut på linjen, började tysken klaga öfver, att draget
skulle skada hans delikata fysik, och bad någon af oss stänga dörren.
Bill steg upp och drog igen den, och i samma ögonblick var tyskens högra
hand i bakfickan.
Men han missräknade sig, ty vi hade varit ute förr. När han begärde att
få dörren stängd, fattade vi genast galoppen och innan hans artilleri
hunnit ur fickan, stirrade hans vackra ögon hopplöst och för en gångs
skull stadigt, in i våra revolvermynningar.
Han hade tydligen ingenting annat att göra än att sträcka upp händerna,
och detta gjorde han, på anmodan, prompt och bra.
Vi befriade honom så från hans vapen, öppnade åter vagnsdörren och bjöd
honom artigt stiga ut. Visserligen tvekade han, ty tåget gick rätt fort,
men sedan vi uppmuntrat honom med en spark i vekryggen och en knytnäfve
i nacken, fattade han mod och gjorde språnget. Vi sågo honom slå ett
par dubbelsaltomortaler, innan han nådde moder jord, sedan gingo vi in
i vagnen och sköto igen dörren. Jag har ofta undrat, om han undgick att
bryta nacken.
Vid stationen Herman i Minnesota, nära gränsen till Nord-Dakota, öppnades
vagnsdörren af en brakeman i sällskap med ett par stationskarlar. Bill
upptäcktes och anmodades att komma ut. Han följde maningen, men blef
inte desto mindre ovänligt behandlad af brakemannen och hans vänner.
Bill behandlade dem ovänligt i gengäld och jag hoppade ur vagnen för att
deltaga i den allmänna glädjen.
Det lifliga umgänget fortsattes en stund, men som vi voro i minoriteten
funno vi oss snart föranlåtna att aflägsna oss.
Tio minuter senare mötte vi åter brakemannen och hans vänner på ett
förfriskningsställe i staden, och drucko då ett glas med dem och idkade
sällskapslif, tills tåget gick. Vi skildes som vänner.
Samkvämet hade tagit hälften af vår dollar, och våra ekonomiska
möjligheter voro ganska begränsade, men som vi voro enkla unga män,
och betraktade hårpomada och manschetter snarare som lyx än som
nödvändighetsartiklar, hoppades vi att med denna anspråkslösa summa, och
farmarnes kycklingar, kunna hålla lifvet vid makt tills vi kommit öfver
gränsen.
Visserligen kunde vi ha sökt arbete i Minnesota, men vi hade ju beslutat
oss för Nord-Dakota, och man har väl sin stolthet, för tusan, äfven om
man ingenting annat har.
Natten tillbrakte vi i en lada, och efter att ha frukosterat på bröd och
en vattenmelon, som vi på kvällen hittat i ett öppet fönster, satte vi
oss på morgonkröken i gång för att uppnå Fargo. Efter många timmars tramp
på järnvägsslipers uppnådde vi till sist, trötta och hungriga, staden som
ligger nära gränsen af tre stater, där Red Rivers grumliga vatten söker
sig väg norrut.
Nord-Dakota är en ganska ny stat, och när den fick sina rättigheter,
ombesörjde de öfriga staternas godtemplare och andra vänner af en
förtäckt spritkonsumtion, att dessa rättigheter icke innefattade
spriträttigheter.
Konsekvensen är, att folket i Nord-Dakota är mera törstigt än annat folk,
och att de ha lika rika tillfällen att få törsten släckt, men också att
whiskyn är dubbelt så dyr som i de stater där man har riktiga lagar.
Den summa som betalas för utskänkningsrättigheter kallas i Minnesota
»license-fee». I Dakota använder man namnet »mutor», men skillnaden är
endast formell, ty i båda fallen hamna medlen i samma fickor.
Vi gingo till en soft-drink-bar, -- nykterhetskafé -- för att få ett glas
öl och höra efter plats.
Det var nämligen i landtbrukets tjänst vi beslutat ställa våra krafter,
och för sådana anställningar tjänstgöra krogarna som platsbyråer. På den
kro --, förlåt, soft-drink-baren, funno vi lyckan.
Detta tillgick på det sättet, att Bill kom i språk med en svartklädd man,
som hade ett så blankblekt, bakslugt ansikte, att Bill ansåg sig böra
titulera honom pastor.
Pastorn frågade om vi sökte arbete, talade om att han tyckte om våra
ansikten, och att han trodde sig kunna lita på oss, och fastän vi inte
kunde ge honom samma goda betyg, sökte vi på alla sätt understödja hans
goda åsikt om oss.
Jag tror att vi lyckades.
Vi blefvo nämligen tillfrågade om vi ville tjäna femtio dollars på ett
lätt och jämförelsevis hederligt sätt, och då lätt förtjänta pängar
alltid varit en lockelse för oss, accepterade vi anbudet och fingo veta
detaljerna af uppdraget.
I all sin grandiosa enkelhet var vår mission riskabel nog. Men man kan ju
inte heller begära att få femtio dollars utan allt arbete eller risk. Vi
föredrogo litet risk, ty arbete har aldrig legat särskildt mycket för oss.
Det var helt enkelt frågan om att föra ett parti sprit från Fargo till
hufvudstaden Bismarck, som ligger långt inne i staten. Whiskykaggarna
voro packade i lådor, märkta »Järnvaror». Dessa skulle vi inlämna på
järnvägen i Fargo i eget namn, och sedan utlösa dem i Bismarck och föra
dem till pastorns magasin, allt på egen risk. Och den var inte så liten,
ty man hade tänkt spara in mutorna till polisen.
Risken, ett par års straffarbete eller något ditåt, kunde som sagdt inte
afskräcka oss, snarare tvärtom, så att vårt enda villkor för antagande
af anbudet var fem dollars per man i förskott och fri sprit från stunden
för öfverenskommelsen tills uppdraget slutförts. På grund af sakens natur
ansågo vi oss böra göra det senare tillägget.
Pastorn gick in på våra fordringar och vi gingo ut för att se på staden i
hans sällskap och söka göra slut på våra pängar, en sak, som för Bill och
mig var praktiskt omöjlig, då pastorn betalade det flytande och vi inte
gärna kunde _äta_ upp pängarna.
Nästa morgon inlastades våra kolli på järnvägen, och vi reste därefter
till Bismarck. Där fingo vi vänta en half dag innan sakerna kommo. När de
anländt, hyrde vi ett par åkare och körde hem dem till pastorns magasin,
utan att polisen så mycket som såg åt oss.
Så enkelt var det.
Man skulle kunna tycka, att femtio dollars och fri sprituosa var mer än
tillräcklig ersättning för ett så lindrigt arbete, men Bill, som var född
finansman, såg en chance att tjäna en mindre förmögenhet och begärde helt
kallt 250 dollars utöfver det stipulerade priset för att inte anmäla
saken för polisen.
Den är nämligen mycket pigg på whiskybeslag, när den inte behandlas.
Då blef pastorn ond och kallade oss fula namn, hvilka vi samvetsgrannt
bearbetade och returnerade. Sedan hotade han att anmäla oss för
spritinsmuggling och erhöll vår tillåtelse därtill. Så slog han Bill i
hufvudet med en ljusstake, så att vi blefvo tvungna att hålla honom. Till
sist betalade han.
Polisen gjorde samma afton ett större spritbeslag och de båda angifvarna
fingo 100 dollars i belöning.
Men vi följde vårt ödes maning, köpte hästar och redo åt sydväst, mot
boskapsdistrikten.
Kalmarflickan.
Slättoppade skonaren »Två Bröder» gled sakta fram mot hamnen, drifven af
en svag sydostlig vind, som kom seglen att stå slappa och halffyllda mot
den klarblå morgonhimlen.
Längst fram på backen stod styrman Augustson och stirrade mörkt framför
sig, ty styrman Augustson var förbaskad, och hvarken det vackra vädret
eller hemstaden, som han alltmer närmade sig, kunde skingra hans svårmod.
Styrman, som förra våren tog sin kaptensexamen, hade nämligen under
studietiden varit tvungen att låna pängar, hela 200 kr. Af dessa hade han
så småningom afbetalt hälften och tänkte nog betala resten också hvad
det led. Men nu hade de hundra kronorna plötsligt blifvit uppsagda till
betalning, -- långifvaren behöfde väl pängar, -- och förföllo om tre
dagar.
Hundra kronor är ingen särdeles stor summa, men för en ung
kustfararstyrman, som bara har 60 kronor i lön och en gammal mor att
skicka hem pängar till, kan den ibland tyckas oerhörd. För närvarande
visste inte styrman Augustson, hvar han skulle ta de där pängarna. Att
försöka med skepparn var inte lönt, det hade han klart för sig, och ingen
annan hade han att vända sig till. Han skulle således icke kunna möta
utgiften, skulle bli lagsökt, det skulle bli bekant hemma i fiskläget,
och gammelmor skulle få skäms för sin son. Därför var styrman Augustson
förbaskad, och man måste erkänna, att han hade fullgiltig orsak.
Men akterut, på kommandobryggan, gick skepparn och var förbaskad äfven
han. Inte så, att han hade några ekonomiska bekymmer att dras med, gubben
stod sig tvärtom godt, men han hade säkert föredragit sådana framför den
tyngd, som nu hvilade på hans lilla fetthjärta.
Det var nämligen så, att gubben varit en svår fruntimmerskarl och stor
friskus i sina da’r, och hade inte precis lagt bort sina vanor från
ungdomsåren, sedan han seglat in i den äktenskapliga hamnen tillsammans
med en änka med skinn på näsan och ett par innehållsrika sparbanksböcker.
När han därför i Kalmar träffade en söt flickunge, stoppade han i
distraktion vigselringen i västfickan och drejade bi.
Olyckan ville dock att galeasen »Venus», hvars skeppare sedan gammalt
hade ett godt öga till flickan, anlände till hamnen. Johanson på
»Venus» såg genast hur sakerna stodo, och mån om sina egna intressen,
underrättade han genast flickan, att kollegan på »Två Bröder» var
en lycklig make och fader. Följden blef ett uppträde med tårar och
tillbehör, och en hotelse att frun skulle få veta hela historien. Som
skepparen på »Två Bröder» hade all orsak förmoda, att flickan hållit ord
och skrifvit till hans fru, och som han hyste stor och berättigad respekt
för denna dam, kände han sig allt annat än lätt om hjärtat, när han såg
sig af gynnsamma vindar föras allt närmare den väntande makans famn.
Det var därför inte underligt, att skepparn gick fram och tillbaka på
kommandobryggan som ett fångadt vilddjur, och att den stackars rorsmannen
fick veta att han var till.
Länge hade skepparn sett styrman stå där framme på backen och öppnade
just munnen för att säga honom något obehagligt, när ingifvelsen kom. Han
tvärstannade midt i promenaden, slog sig för pannan med knytnäfven och
skrek till:
»Djää...!» -- så att rorsmannen starrbligade af förvåning.
Sedan stod han i flera minuter och lät idén mogna i sin hjärna tills han
slutligen ropade:
»Augustson!»
»Kapten!» svarade styrman, och kom sakta och trumpet akteröfver.
»Han har alltid varit en präktig pojke, Augustson,» sade skepparn
inställsamt när styrman hunnit fram.
»Det är väl därför kapten har skällt på mig så förbannadt den här resan?»
framkastade styrman.
Skepparn såg litet besvärad ut, men fortsatte:
»Det skall Augustson inte fästa sig vid. Det är inte så illa menadt, för
se, jag har alltid tyckt att han är en präktig pojke, en riktigt präktig
och duktig och arbetsam pojke, och det tycker jag än.»
»Det gör kapten rätt i,» inföll styrman gillande.
»Och han vet, att jag alltid varit vänlig mot honom.»
Styrman hostade.
-- -- »äfven om jag någon gång varit litet häftig och sagt saker, som jag
inte haft någon vidare mening med. Därför hoppas jag, att jag kan lita på
honom, om jag ber honom om en liten tjänst.»
»Det beror på, det,» svarade styrman försiktigt.
»Säg han ’ja’ med detsamma, Augustson,» försökte skepparn öfvertala. »Det
är inget svårt alls, och det är inget arbete eller så.»
»Låt mig höra hvad det är om först,» envisades styrman.
»Jo, som han vet så -- -- så var jag -- hm -- bekant med en flicka där
nere i Kalmar.»
»Ja, jag hörde det.»
»Ja. Och det finns ju ingenting att säga om det, hva’? En glad
sjömansfyr, he he he -- --»
»Jag skulle skäms, om jag vore som kapten. Gift karl och allting.»
»Nej då, det skulle Augustson visst inte. Vänta tills han själf blir
gift, så skall han få se. Man är glad att få slippa ifrån ibland.»
»Det beror väl på hurudan hustru man har,» svarade styrman, som i sin
hytt hade ett fotografi af en liten flicka, som han hälst inte ville
slippa ifrån.
»Kanske det, kanske det!» mumlade skepparn betänksamt. »Men när jag nu
har det så, att jag tycker det är roligt att komma ut på vift ibland,
så tycker jag, att det är svinaktigt af Johanson på »Venus» att gå och
ställa till det för mig så, som han gjorde.»
»Åh, han ville väl ha henne själf,» var styrmans reflektion.
»Det förstås! Men han kan väl vara schentleman för det,» sade skepparn.
»Nu har emellertid kalmarflickan skrifvit till kär -- -- hm, frun, menar
jag, så nu står jag där.»
»Det gör kapten,» instämde styrman gladt.
»Vet han hvad det vill säga, Augustson?» frågade skepparn allvarligt.
»Usch, ja då!» svarade styrman med värme. »Jag har nog hört henne.
Ursäkta att jag säger det, men hon är svår.»
»Det är hon,» instämde skepparn af hjärtat. »Och om han har den ringaste
tillstymmelse till hjärta i bröstet, så hjälper han mig ur det här,
Augustson.»
Om styrman blifvit erbjuden »Två Bröder» med last och inventarier som
present, så hade han icke kunnat se mer förvånad ut.
»Hur i herrans namn skall jag kunna göra det?» frågade han.
»Asch!» svarade skepparn, och knuffade styrman förtroligt i sidan. »Det
vore väl den sure, om inte två stycken sjöbussar skulle kunna rå på ett
fruntimmer.»
Styrman tog ett par steg tillbaka och betraktade skepparn skarpt.
»Ämnar kapten bära hand på sin lagvigda maka?» frågade han allvarligt.
»Nej, för allt i världen,» utropade skepparn, förskräckt öfver blotta
tanken på något dylikt. »Det kunde aldrig falla mig in. Men jag menar,
att vi två skulle väl kunna klara upp saken, om vi sloge våra kloka
hufvuden ihop. Så här skall det gå till. Det första frun träffar mig,
börjar hon naturligtvis tala om det där brefvet. Jag svär emellertid på,
att jag är oskyldig, och att jag aldrig hört talas om fruntimret förr.»
»Kapten! Öka inte sin skuldbörda genom att svära falskt,» varnade styrman.
»Nödlögn är ingen synd,» svarade skepparn lugnt. »Gamle Olson på
»Falken», som jag seglade med när jag var pojke i världen, svor sig fri i
en sjöförklaring, och han var ändå troende. Alltså nekar jag för, att jag
känner flickan, men frun tror det naturligtvis inte.»
»Naturligtvis inte,» instämde styrman villigt.
»Då kommer han, som stått så att han hört alltihop, och ser skamsen ut
-- han kan se skamsen ut, om han försöker, Augustson? -- och förklarar
att det är han, som gått i Kalmar och bråkat med flickan, och inbillat
henne, att han var kapten på »Två Bröder», och så ber han om ursäkt. Han
får nog litet ovett af frun -- --»
»Det får jag säkert!» ansåg styrman.
»Men det skall han inte fästa sig vid, och äfven om jag skulle bli
tvungen att ge honom litet också för formens skull, så går det snart
öfver, och se’n har han det goda medvetandet, att han sparat sin gamle
skeppare många gråa hår.»
»Som frun annars skulle ha ryckt ut,» ifyllde Augustson.
Skepparn låtsade icke märka tillägget, utan frågade:
»Skall han hjälpa mig med det då?»
Styrman funderade ett tag, insåg att det var ett gyllene tillfälle, och
svarade:
»Kan jag göra kapten någon tjänst med det, så kyss till!»
Skepparn grep styrmans händer och hade nog omfamnat honom också, om han
inte fortsatt: -- -- »men inte begär väl kapten, att jag skall göra det
för ingenting.»
Den sidan af saken hade skepparn egentligen aldrig tänkt på, men han
insåg genast, att tjänsten var pängar värd, och sade:
»Nej, för all del! Jag har ingenting emot att ge honom en tia eller två
för det. Hur mycket begär han?»
»Hundra kronor!» svarade styrman beslutsamt.
Skepparn baxnade.
»Hundra kronor! Är han alldeles förbannad, Augustson? Hundra kronor, det
är pängar det!»
»Ja, det är det,» medgaf styrman.
»Nu skall han inte vara oresonlig, Augustson. Jag skall gå så långt att
jag bjuder honom femtio kronor, för det kan det kanske vara värdt, men
inte en styfver mer.»
»Är det så, att kapten inte vill ge hundra kronor, så är det kanske
bäst, att kapten bekänner för frun,» svarade styrman. »Om kapten ber
vackert, så kanske hon förlåter kapten,» tillade han uppmuntrande och
gick föröfver.
På kommandobryggan stod kapten kvar. Han trodde inte vidare på
möjligheten af att erhålla fruns amnesti, och hade hälst velat säga
ett minnesord eller två till styrman, men ansåg det, under nuvarande
omständigheter, klokare att tiga.
Skonaren var nu inte långt från hamnen, och skepparn kunde se en del
folk, som väntade på kajen. Han satte kikaren till ögat och kände hur det
isade längst inne i hjärtrötterna, när han urskilde en liten, fetlagd
fruntimmersfigur, som han kände igen. Åsynen häraf beröfvade honom totalt
modet, och han ropade till sig styrman:
»Han får sjuttifem, Augustson!»
»Jaså!» svarade styrman kallt, och gjorde min af att gå föröfver igen.
»Skall han ta det då?» frågade skepparn.
»Hundra har jag sagt,» svarade Augustson bestämt.
»Det är rofferi, Augustson!» protesterade skepparn svagt.
»Nej, det är det inte,» invände styrman. »För om kapten inte tycker, att
det är värdt hundra, så är det ingen, som tvingar kapten att betala.»
Skonaren gled nu in i hamnen, och kapten fann sig föranlåten att
vinka med mössan åt den lilla fetlagda figuren, och figuren besvarade
vinkningen -- med ett papper.
Det var tillräckligt.
»Han får hundra, Augustson,» sade skepparn beslutsamt.
»Kontant,» svarade styrman.
Det tyckte dock skepparn gick nästan för långt.
»Har han då inte något förtroende för sin kapten?» frågade han med ömklig
röst.
Och styrman svarade:
»Jo, för all del! Men det kan hända, att frun tar hand om pängarna när
hon kommer ombord, och då sitter nog de hundra långt inne. Sådant har man
sett förr.»
Skepparn fann argumentet öfvertygande, och utan vidare resonnemang gingo
de ned i kajutan. En väldig plånbok framtogs ur väggskåpet, och ur denna
uppräknades tio flottiga och vikta tior, hvilka styrman, efter att
omsorgsfullt ha räknat dem tre gånger, stoppade i sin stora läderpung.
Sedan affären beseglats med ett handslag, stego de upp på däck igen, och
skepparn, som nu, trots utbetalningen, var glad och nöjd, vinkade ånyo en
hemkomsthälsning till den hulda makan.
Han var emellertid angelägen att få affären öfverstökad så snart som
möjligt och genast ankaret gått skrek han till skeppspojken:
»Tag ekan, Gustaf, och far och hämta käringen!»
»Hämta käringen var det, ja!» repeterade pojken fermt men vanvördigt och
gled vigt utför fånglinan ned i ekan, som hängde på släp.
Inom fem minuter var ekan tillbaka, och skepparn hjälpte, med hittills
oanad ömhet, sin bättre hälft uppför fallrepet. När hon väl stod på
däck, ämnade han sluta henne i sin kärleksfulla famn, men hon sköt honom
från sig och utropade:
»Johannes! Här har jag fått bref från ett fruntimmer i Kalmar, som
påstår, att du har så godt som förlofvat dig med henne, när du var där,
och att hon sedan fått veta att du är gift!»
Skepparn anlade ett sådant uttryck af fasa, förvåning och sårad oskuld,
att en skådespelare skulle ha afundats honom.
»Och tror du verkligen detta om din Johannes, Aurora lilla?» frågade han
i hjärtslitande ton.
»Tror hvad den där slynan skrifver? Precis som om du skulle våga
kurtisera andra fruntimmer bakom min rygg! Åhnej, Johannes! Jag känner
dig alltför väl. Det är du alldeles för stor harkrank till!»
Efter dessa ord svepte hon ned i kajutan och skepparn följde sakta efter.
I trappan kastade han en lång blick på styrman, men denne vände ryggen
till och sände lugnt en laddning tobakssaft öfver babords reling.
Lundgren.
Lundgren var en moraliskt fördärfvad människa.
Han svor som en präst, söp som en godtemplare och var för öfrigt behäftad
med alla sju dödssynderna utom snustuggning.
Men han hade också sina goda sidor, och lät hellre någon bjuda sig på mat
än han gick hungrig. Törstig var han alltid ändå.
Han startade sedermera ett blåbärsbolag eller något liknande, och kom
bort. För närvarande är han antagligen miljonär och stadsfullmäktig i
Argentina, såvida han inte är hängd.
Lundgren ägde nämligen talang. Dessutom ägde han en vän, som i
sin tur ägde en rephandel i den sjöstad där Lundgren utöfvade sin
välsignelsebringande verksamhet. Vännen hette Rep-Lasse, och hans
rephandel gick dåligt.
En förmiddag när Lundgren var ledig -- Lundgren arbetade nämligen sällan
före middagen. På eftermiddagen hvilade han -- gick han in i boden till
Rep-Lasse för att få upplysning huruvida Lasse var törstig.
En lycklig tillfällighet fogade det så, att Lasse just då kände sig torr
som en predikan invärtes. Rep-Lasse var född torr. Invärtes!
De gingo därför till ett ställe där de kunde få sockerdricka och
beställde sådan. Af misstag fingo de konjak och vatten, men då deras
finkänslighet förbjöd dem att till den serverande damen yttra någon
anmärkning, höllo de motvilligt till godo med hvad de fått.
Rep-Lasses affär gick, som sagdt, dåligt och Lasse klagade så bittert för
Lundgren, att dennes känsliga hjärta rördes och kom honom att gifva Lasse
uppmuntran och mer konjak. Men han nöjde sig inte med detta, ty han var
en handlingens man, och beslöt att skaffa Rep-Lasse litet sysselsättning.
Lasse hade i sin affär en telefon, som för rästen hade den egendomliga
vanan att gå sönder en gång i kvartalet, tills Lasse af nya vänner och
annat obekant folk lyckats hopvigga abbonemangsafgiften.
På denna telefon ringde det samma eftermiddag, och Lasse gick, ehuru
ogärna, att svara, ty telefonen användes hufvudsakligen af hans
fordringsägare.
Men denna gång var det något annat.
En vederhäftig röst i telefonen anhöll att få köpa litet rep. Lasse
bugade för apparaten, tackade och tog fram papper och penna. Under de
närmaste tio minuterna hade han fullt upp att göra med att skrifva och
buga, buga och skrifva och tacka och tacka och tacka. Ty det var den
största order hans affär någonsin undfått.
Lundgren tog sig ledigt från sin eftermiddagssysselsättning den dagen,
och aflade, en halftimma efter telefonsamtalet, en visit i Lasses bod.
Men Lasse hade stramnat till betydligt sedan sist, och han hade full
sysselsättning. Med en yxa i handen gick han an värre bland repbundtarna,
mätte och kapade, kapade och mätte, tjugu famnar af en sort, femtio af en
annan och så vidare. Åt Lundgrens obetydliga person ägnade han inte en
blick.
Men Lundgren tog inte anstöt af denna uraktlåtenhet, utan stod lugn och
betraktade det anslående skådespelet, med ansiktet skinande af äkta
glädje öfver vännens brådska.
Till slut kunde han dock inte underlåta att yttra sig.
»Jag tyckte, att du klagade i förmiddags öfver att du ingenting hade att
göra, och nu går du ju på som en tungomålstalare.»
Rep-Lasse bromsade ett ögonblick i kapningen, strök med rockärmen svetten
ur sitt upphettade ansikte och sade stolt:
»Klagar! Hvem fasen har klagat? I den här affären strömma beställningarna
in, förstår du. Fick nyss en telefonorder på flera hundra kronor, och det
är just den, som jag är i färd med att effektuera.»
Med det grep han åter tag i yxan och började kapa.
»Jädrans i det!» sade Lundgren begrundande. »Det tar sig således! Hvem är
det, som skall ha så mycket rep?»
Om Rep-Lasses hustru sett sin man i det ögonblicket, så är det ovisst
om hon kändt igen honom, ty hans anletsdrag blefvo hastigt ännu mera
vanställda.
Yxan slog han i golfvet så att träflisorna röko, och gaf den därpå en
spark, så att den for bort i andra ändan af rummet.
»Dj............ etc. etc.,» skrek han. »Det glömde jag ju att fråga.»
Lundgren ansåg då tiden vara inne att dra sig tillbaka, medan Rep-Lasse
uppläste valda stycken ur Scrivers »Själaskatt».
En predikare.