följden var, att han fått veta en hel del detaljer om bröllopet. Han
visste hvilken dag och timme det skulle äga rum, och hade fått rätt
i sin förmodan att det skulle ske snart. Ja, han visste hur brudens
klädning skulle se ut, hvad brudgummens frack skulle kosta, hur dags
automobilbolaget fått order att hämta brudgummen och en hel del andra
detaljer, hvilka bruden var finkänslig nog att servera den förkrossade
beundraren.
När han kom hem och aflade rapport, var han således sprängladdad och
långt ifrån förkrossad. Hans lynne var tvärtom särdeles godt, en
omständighet, som Charley satte i samband med förekomsten af ställen
där läskedrycker serverades, på vägen mellan Bettys bostad och Chicago
avenue, hvarpå Freddie gjorde diverse anmärkningar rörande Charleys
sångröst och härstamning.
Sedan vi tagit i sär Freddie och Charley, diskuterades aktionsplanen.
Våra ägodelar sammanräknades och befunnos tillräckliga och Charley erbjöd
sig dessutom att låna femtio dollars af en bekant, att användas dels till
betäckande af Freddies fylleriböter, dels till oförutsedda utgifter.
Så kom bröllopsdagen och laget gick i spänning. Tack vare
blomsterbuketten hade Freddie blifvit bjuden, men han sände återbud under
beklagande af att han blifvit tvungen att resa bort, och skickade genom
en bekant telegram från Omaha.
Vigseln skulle förrättas klockan half åtta, och automobilbolaget hade
fått order att hämta Chester precis klockan sju, men vid sextiden ringde
det i bolagets telefon och åkningen inhiberades.
När Chester, elegant och punktlig, på slaget sju steg ut ur sin port,
stod likväl en lyxauto väntande utanför. Chauffören, som hade halfva
ansiktet betäckt af ett par väldiga goggles, vidrörde mössan och öppnade
dörren, och Chester steg in.
Tillbakalutad mot de mjuka dynorna dvaldes han i det blå, drömmande ljusa
drömmar om den antagligen snart nog kommande tid, då han som egen hvete-
eller bomullsjobbare skulle på detta sätt glida fram öfver asfalten i
egen lyxvagn och med fru Betty Chester vid sin sida.
Auton susade fram med god fart, styrde behändigt genom gatutrafiken,
svängde rundt ett hörn och for uppför en sidogata.
Chester blef förvånad.
»Inte är det här rätta vägen» tänkte han, och med munnen mot taltratten
sade han så också.
Chauffören endast nickade utan att vända på hufvudet.
»Genväg naturligtvis!» tänkte Chester. »De här chaufförerna ha ju så väl
reda på alla gator och gränder, som ingen annan har en aning om.»
Så sjönk han åter bekvämt tillbaka mot dynorna, och hans tanke frammanade
Bettys älskliga ansikte inramadt i ett hvitt flor och med orangeblommor
i håret.
Autons fart ökades. Vagnen svängde rundt hörn och körde bakgator,
tills Chester alls inte visste hvar han befann sig. Han började redan
bli orolig, ty mycket kan inträffa i en storstad, och man har ju inte
revolvern med på sitt bröllop, när vagnen svängde in på en bred aveny,
körde upp för den ett stycke och stannade utanför ett hus.
Då blef Chester ond.
Med ett hopp var han ur vagnen och underrättade chauffören i mindre
välklingande ord om, att han kört till fel adress.
»Jag har mina order från kontoret, sir!» svarade chauffören, »och efter
dem kör jag!»
»Ni hör hvad jag säger!» brusade Chester ut. »Ni har begått ett misstag
och kört fel!»
»Begår inga misstag, sir!» kom svaret lugnt och själfsäkert.
Chester blef utom sig, och dansade af ilska en solodans på trottoaren,
ty han hade inte lång tid på sig, och ville ogärna komma för sent till
bröllopet.
»Ni är en fördömd drummel, hör ni det!» skrek han. »Var viss om att jag
skall anmäla er för bolaget och om ni inte mister er plats, så heter jag
inte Reginald B. Chester.»
»Har du det där ansiktet på dig om söndagarna också?» frågade chauffören
vänligt, ehuru något omotiveradt. »Kanske du använder flor då, för att
inte ditt släkttycke med din mormor skall framträda så bjärt?»
Med det rörde han ett par handtag, och vagnen rusade uppåt avenyen,
lämnande den mållöse Chester kvar på trottoaren.
»Otrefliga krabater, de där chaufförerna!» anmärkte en elegant, äldre
herre, som kommit ut ur närmaste hus ett par ögonblick förut, och
tydligen ämnade fortsätta nedåt gatan.
»Jo, det vill jag lofva,» svarade den olycklige brudgummen. »Inte nog med
att han kört mig fel, utan att han är ovettig också, och kör till sist
sin väg, lämnande mig stående kvar här.»
»Det är ju alldeles oförsvarligt,» instämde den äldre herrn indignerad.
»Och sådant bör eftertryckligen beifras. Min herre kanske till på köpet
hade viktiga affärer att uträtta?»
»Skulle tro det! Jag skall på bröllop, min herre! Mitt eget bröllop!
Vigseln skall förrättas om tio minuter och här står jag och kan inte
annat.»
Den äldre herrn blef mycket upprörd, när han fick veta hur det stod till.
»Det här är ju förskräckligt, det är alldeles rosenrasande! Ni måste
naturligtvis genast telefonera efter en ny vagn. Min telefon står till er
tjänst och ni behöfver inte bli allt för mycket försenad. Den här vägen,
var så god!»
Chester tackade, och följde den vänlige mannen in. De stego upp för en
trappa, mannen öppnade en dörr, bjöd mr Chester stiga först in och steg
själf efter.
Chester befann sig i ett stort rum, hvars möblering och dekorering icke
kunde undgå att väcka en viss förvåning hos honom. Herrar af stadgad
ålder bruka nämligen mera sällan ha sina väggar öfversållade med
nuditeter.
Några vördnadsvärda gråhårsmän, som i vårdslösa ställningar suttit
eller halflegat å soffor och stolar, med väldiga grogglas framför sig,
stego vid hans inträde upp och besvarade med stor grandezza hans artiga
hälsning. Endast en af dem, som de öfriga kallade Charley, låg kvar där
han låg och inskränkte sig till att beskyddande vinka med handen.
»Stig in!» sade den förste herrn välvilligt. »Slå er ned, och tag en
grogg!»
»Jag tackar så mycket för vänligheten,» svarade mr Chester. »Men jag har
verkligen inte tid. Jag skulle ju bara telefonera.»
Och han såg sig sökande omkring efter apparaten.
Den vänlige herrn slog sig för pannan.
»Så tankspridd jag är!» utropade han. »Jag hade ju totalt glömt, att vi
läto taga ned apparaten i förra veckan. Men skulle inte en liten grogg --
-- --?»
»Tack, då måste jag gå!» ropade Chester och rusade på dörren, men blef
stående, fåfängt ryckande i handtaget.
Dörren var låst!
Att brudgummen blef förvånad är säkert, och om han därjämte blef litet
rädd, så torde det vara förlåtligt.
»Dörren är låst!» sade han till den vänlige herrn.
»Tydligen!»
»Hur kommer det sig?»
»Vet inte! Så vida det inte kan vara en följd af att jag vred om nyckeln
när vi kommo in.»
»Var god och öppna!»
Den vänlige herrn smålog.
»Jag skulle med största nöje stå till er tjänst, om jag vore riktigt
säker på att ni inte skulle lämna oss, men nu måste jag beklaga att -- --»
»Herre!» väsnades Chester. »Släpp mig ut! Jag skall på mitt eget bröllop!»
Den vänlige herrn smålog fortfarande lugnt.
»Min herre tar fullkomligt miste. Vi ämna inte afstå från ert angenäma
sällskap i afton. Var god och slå er ned.»
Chester var nu fullkomligt på det klara med att han råkat i en
mördarhåla, men han hade ingen lust att lämna lifvet och Betty så där
utan vidare, och beslöt därför att icke ge tappt i första taget.
Plötsligt rusade han mot fönstret för att riskera nacken med ett språng
ned i gräsmattan där nedanför. Men två af de vördnadsvärda kastade sig,
med en för deras ålder ovanlig rörlighet, i hans väg, och slungade honom,
med lika oväntad styrka, tillbaka in i rummet.
»Nej, men min bäste herre», sade den förste herrn förebrående. »Tillåt
mig påpeka, att den påtagliga brådska ni visar, alls icke kan kallas
passande. Det är icke vanligt i bättre kretsar, att man söker lämna
sällskapet så där sans-facon.»
Chester betraktade bistert den talande, tog fram klocka och pängar, lade
dem på bordet och sade:
»Se där ha ni de värdesaker jag har på mig! Får jag gå nu?»
Den vänlige herrn betraktade sakerna noggrant och med tydlig beundran.
»Ett mycket vackert ur,» sade han. »Jag nästan afundas er det. Får jag
anmoda er att stoppa det tillbaka i fickan, tillsammans med de öfriga
tillgångarna?!»
»Hvad är då meningen med den här fördömda tillställningen?»
»Att vi i afton vilja njuta af ert sällskap. Ingenting annat.»
Då bröt Chesters raseri ut i full låga, och hans uppträdande blef så
vildsint, att man såg sig tvungen att hålla honom fast i en stol, medan
den äldre man, som kallades Charley, höll en flaska ammoniak under hans
näsa för att lugna honom. Resultatet var dock negativt.
När Chester såg, att allt motstånd var förgäfves, slutade han att sparka
omkring sig och tog till bönboken, hvarför han släpptes och bjöds på en
grogg.
Bönerna hade dock intet annat resultat än att Charley kom fram med en
servett, att användas om gästen önskade gråta. Charley fick dock använda
den själf, ty gästen kastade groggen, inklusive glas, midt i ansiktet
på honom, hvarefter Charleys hjälpsamhet tog något mildare former och
Chesters humör märkbart förbättrades.
Dock blef det inte bättre än att han i ungefär en timmas tid turvis bad,
svor och slogs, och arbetet med att hålla honom och förebrå honom för
opassande språk började bli rätt styft.
Till slut förstod han att allt var lönlöst, och som en klok general,
gjorde han det bästa möjliga af en obehaglig situation.
Han tog till och med den många gånger erbjudna groggen och under dess
och pokerns förenade inverkan började han bli gemytlig, i synnerhet som
pokern gick till hans fördel.
På detta sätt gingo några timmar fort, tills på slaget 12 en automobil
hördes komma frustande nedför avenyen och stanna utanför.
»Mr Chester,» sade då den herre, som först mött honom, äfven kallad
Johnny. »Vi få tacka för den angenäma samvaron, och beklaga att den så
snart måste afbrytas. »Er automobil väntar utanför.»
Chester tackade för nöjet och påstod sig ha haft en förhållandevis
treflig afton. Han bifogade dock den upplysningen, att han aldrig förr
träffat en så homogen samling oförbätterliga skurkar, och att han
hoppades snart få se samtliga dingla i galgen.
Upplysningarna upptogos som ett godt skämt, Chester steg upp i vagnen,
en man satte sig hos chauffören, och tio minuter därefter aflevererades
Betty Johnsons fästman, frisk, ogift och med 17 dollars spelvinst på
fickan, vid sin egen port.
Jims födelsedag.
Jim började sin födelsedag med att rida fram till sheriffens bostad och
idka någon skarpskjutning utanför fönsterna. Detta berodde dock mindre på
någon avoghet mot rättvisans tjänare än på den omständigheten, att Jim
börjat fira sin födelsedag redan dagen förut, och ansåg detta vara det
värdigaste sätt, hvarpå man kunde celebrera dess ingång.
Detta oförargliga nöje stördes dock af sheriffens biträde, en ung man,
känd för framstående färdighet i handhafvandet af eldvapen. Han kom
nämligen ut på trappan med en Smith & Wesson i handen och anhöll att få
veta anledningen till saluten.
Som Jim just inte hade reflekterat öfver anledningen, och dessutom hade
en viss motvilja mot att resonnera med folk, som voro hemfallna åt ovanan
att peka med revolvrar, ansåg han det vara lämpligare att rida bort än
att svara.
Han red alltså bort, och denna åtgärd vann tydligen sheriffens biträdes
gillande, ty han sände efter Jim en vänlig uppmaning att komma tillbaka
och fortsätta saluten, så snart han hunnit ordna för begrafningen.
Jim kunde inte med småaktigt folk, och man måste medgifva, att sheriffens
biträde burit sig småaktigt åt.
Det är väl inte något ondt i att man roar sig med att skjuta skarpt, och
om en kula skulle råka gå in genom ett fönster och ha ihjäl någon, så
måste väl det, i all rimlighets namn, anses vara en ren olyckshändelse.
För öfrigt skall man ju en gång öfvergifva världens flärd, och då kan väl
tid och sätt vara ganska likgiltigt.
Jim var mycket nedstämd, när han red sin väg. Inte så mycket för sin
egen skull, men han tyckte att det var ett sorgligt tidens tecken, att
ett biträde till sheriffen i Harristown var i stånd att hysa så trånga
synpunkter.
Hade det varit en frikyrkopastor eller en godtemplare, så hade han inte
fäst sig vid det, ty för dem är ju trångsyntheten ett lifsvillkor, men
sheriffens biträde -- -- --. Jim var mycket, mycket sorgsen.
Men Jim nöjde sig inte med att beklaga detta sorgliga faktum, han ville
äfven råda bot för det onda och återföra den förvillade till rätta vägen,
och hans hjärna spanade efter ett medel att genomföra hans lofvärda
uppsåt.
Det dröjde rätt länge innan han fick inspiration, fastän han uppfriskade
tankarna med en medhafd whiskybutelj, men när han fick syn på ett rep,
som låg utanför järn-, speceri- och herrekiperingsaffären, och som man
glömt att ta in fick han klart för sig hvad som borde göras.
Sedan han tjudrat hästen utanför handelsboden, tog Jim repbundten på
ryggen, och begaf sig tyst tillbaka till sheriffens bostad.
Där skar han ett stycke af repet och spände det framför dörren cirka en
fot ofvan marken. Därefter gick han till handelsboden efter sin häst,
red tillbaka till sheriffens och återtog därutanför sin nyss afbrutna,
angenäma sysselsättning, skarpskjutningen.
Det dröjde inte länge förrän sheriffens biträde kom utrusande, arg som
ett bi och fortfarande med en Smith & Wesson i handen.
I samma ögonblick som Jim hoppade af hästen, snafvade sheriffens biträde
öfver repet, slog skallen i marken och blef liggande stilla. Men Jims
lycka var denna dag större än han vågat hoppas, ty omedelbart efter
biträdet kom sheriffen själf med liknande hastighet, äfvenledes ilsken
och väl beväpnad.
Men i likhet med sitt biträde var han allt för omisstänksam, stötte
mot det förrädiska repet, gjorde en grann volt och slog i backen. Han
förlorade dock inte sansen och hade nog strax varit på benen igen, om
inte en revolvermynning kittlat hans nacke och Jims vänliga röst anmodat
honom att för sin hustrus och sina, kanske snart faderlösa, barns skull
iakttaga en viss stillsamhet i uppträdandet.
Sheriffens enda önskan i lifvet var just då att få krossa Jims skalle,
men den kalla revolvermynningen i nacken utöfvade ett lugnande inflytande
på hans nervsystem. Han inskränkte sig därför till att uttrycka sina
tankar på ett sätt, som visade hur stora möjligheter det engelska
språket dock äger, om det behandlas af en kompetent person.
Men Jim fäste sig inte vid småsaker. Omsorgsfullt tillvaratog han först
överhetspersonernas skjutjärn och bad därefter sheriffen binda sitt
biträdes händer.
Sheriffen fullgjorde, fastän med tydlig motvilja, uppdraget på ett
tillfredsställande sätt. Därefter fick sheriffen själf lägga händerna på
ryggen och Jim band dem där, stadigt och säkert.
Med litet kallt vatten fick han snart lif i biträdet, och när den unge
mannen väl kunde stå för sig själf, lade Jim en snara kring hvarderas
hals, ledde dem till stadens storgata och tjudrade dem där vid hvar sin
påle utanför Pattersons diversehandel.
Den skara Harristownbor, som på morgonen befriade de båda skjortklädda
polismännen lämnade hvarken i talrikhet eller uppsluppenhet något öfrigt
att önska. Däremot lyckades både sheriffen och hans biträde fullkomligt
bevara sitt allvar om än inte sin värdighet.
Så snart de hunnit få kläderna på sig, sadlade de hvar sin häst och redo
ut för att söka träffa Jim.
Men han hade föredragit att fortsätta födelsedagsfirandet på annat håll.
Det farliga Amerikat.
Karl Svenson, sedermera känd under namnet mister Charley Swanson, var
ungefär dubbelt så trött som en ordinär tegelbärare, när han ändtligen
en mörk kväll satte sin fot på Great Western-bangårdens perrong i
Minneapolis.
Bara att vara _lika_ trött som en ordinär tegelbärare är minsann inte
så litet! Jag har själf pröfvat yrket och af basen erhållit vitsord om
att vara särdeles ordinär. Och jag var, och verkade, så trött, att basen
redan andra dagen fann sig föranlåten att gifva mig ett slag för vänstra
ögat, en spark -- -- -- ja, hvar som hälst och bedja mig dra -- --.
Detta ansåg jag vara en förtäckt invit, att mina tjänster voro
öfverflödiga, hvarför jag gick utan att säga upp min plats.
Efter denna lilla utvikning återgå vi till Karl Svenson. Han kom direkt
från det usla Sweden, där man bara får äta sill och potatis, ut till det
fria, härliga Amerika, där man ofta inte ens har tillgång till denna
enkla, men hälsosamma kost.
Två dagar hade han lidit ombord på en Wilsonångare mellan Göteborg och
Grimsby. Ytterligare två dagar på ett emigranthotell i Liverpool hade
inte just bidragit att göra resan till ett angenämt minne, och en stormig
resa öfver Atlanten hade slutligen gjort hans mage så tom, så tom. På
invandringsstationen Ellis Island hade han skaffat sig ett godt, men
oerhördt dyrt mål mat, och sedan rest på järnväg i fyrtioåtta timmar utan
att få mycket hvarken vått eller torrt. Och nu var han ändtligen framme i
Minneapolis.
Karl Svenson visste, att det var ett farligt land han kom till.
Emigrantagenten i Göteborg, Sweden, hade varnat honom för runnare,
bondfångare och andra bedragare, och en bekant svensk-amerikan hade gjort
honom fullt förtrogen med det obehagliga faktum, att en till tänderna
beväpnad bof stod på post bakom hvart gathörn.
Men Karl Svenson var inte rädd, ty han hade i sin ficka en från Sweden
medförd revolver af den tidigare medeltidens konstruktion, och med den
skulle han, jädrans anpeta, knäppa den, som vågade sträcka ut nyporna
efter hans 40 dollars.
Nu gällde det bara att få tag i ett bra hotell, där man inte blef
bestulen och hälst inte heller mördad.
Inte en enda hotellvaktmästare var på stationen, och så godt var det, ty
Karl hade nog ändå inte vågat följa med dem, och han förvånade sig öfver,
att icke den traditionelle bedräglige agenten störtade fram för att lägga
vantarna på hans kappsäck, som annars lär vara brukligt.
Regnet stod som spö i backen, när Karl steg ut på Washington avenue. En
och annan gaslykta spred sitt bleka sken, och Karl drog sig för att med
kappsäck och allt våga sig in i det mördaruppfyllda mörkret.
Han stod där tveksam om hvad han skulle göra, och en känsla af
öfvergifvenhet började smyga sig öfver honom, då han midt emot stationen
fick syn på en transparent skylt med följande utseende:
+---------------------------+
| GREAT WESTERN HOTEL |
| Rooms 25, 35, 50, 75 c. |
| $ 1.00 |
+---------------------------+
Karl läste noga. Hotel, det var ju precis som på svenska, och att »rooms»
skulle vara rum begrep han också, ty han hade inte svårt för att fatta.
Siffran 25 tilltalade hans sparsamhetskänsla och han beslöt att riskera
lifvet och ta in på hotellet.
Både »screendörren» med moskitnätet och den riktiga ytterdörren voro
olåsta och omedelbart innanför ledde en brant trätrappa upp till en stor,
tom vestibul, bedröfligen upplyst af en rykande fotogenlampa. Ingen
människa kom.
Karl kände efter att revolvern fanns nära till hands och började titta
på de många dörrar, som funnos i vestibulen. De flesta voro numrerade,
men på en stod det »Office», och på en annan två bokstäfver. Han försökte
först den sistnämnda, men fann, när han öppnade, att det inte var den
plats han sökte och försökte därför den andra.
Den var låst, men öppnades om några ögonblick inifrån af en halfklädd
käring, som yttrade några obegripliga ord.
-- Råmms! svarade Karl på flytande engelska och visade en kvartsdollar,
försiktigtvis säkert fasthållande slanten.
Käringen förstod, skakade på hufvudet och höll upp en half dollar mellan
fingrarna. Karl nickade, och var två minuter senare inhyst i ett ganska
trefligt rum, dock först sedan han betalat sin halfva dollar i förskott.
När käringen gått, låste Karl noggrannt dörren och underkastade rummet
en minutiös besiktning. Under sängen fanns ingen, rutan öfver dörren,
hvarigenom rummet fick sitt ljus, var krokad inifrån, garderober funnos
inte, inga spår af lönndörrar kunde upptäckas i väggarna och taket var
utan en enda spricka, så att någon sådan där inrättning, som sänker sig
ned och kväfver den sofvande, som det stod beskrifvet i »Grefvinnans
hemlighet» -- en bok som han i Sweden köpt för 10 öre häftet med en
kaffekanna af äkta brittanniasilfver som gratispresent -- var tydligen
inte inmonterad i det rummet.
Det var därför med jämförelsevis stort lugn Karl klädde af sig, lade
klockan, plånboken och revolvern under hufvudkudden och gick till hvila.
Det var första gången på nära två veckor han låg i en riktig säng och då
är det inte underligt att han somnade, så snart hufvudet berörde kudden.
Han hade väl sofvit ett par timmar, när han plötsligt spratt till och
blef klarvaken, som om han fått en elektrisk stöt.
Någon hade vidrört hans hand!
Med bultande tinningar och alla muskler spända låg han och stirrade ut
i mörkret, medan alla de historier han fått till lifs om det farliga
Amerikat runno upp i hans hjärna. Han tänkte på resande, som spårlöst
försvunnit, stympade, nakna lik, som hittats i gränderna och många andra
angenäma saker, som äro lämpliga att tänka på när man ligger vaken om
nätterna.
Tyst! Någon rörde sig i rummet!
Sakta, sakta gled Karls hand upp under kudden och drog fram revolvern.
Nu tassade det på golfvet. Ett skrapande ljud hördes.
Kallsvetten bröt fram på Karl Svensons panna, och i hans själ uppsteg en
stilla önskan, att han lydt sin faders råd och moders bön och stannat på
fosterlandets kära torfva. Men hans hand grep hårdt om kolfven, och han
var fast besluten att sälja sitt lif så dyrt som möjligt.
Han vred sakta hufvudet så att han kunde se öfver rummet. Mörkret bildade
allehanda mystiska figurer i hörnen och Karl fick krypare.
Men där vid dörren -- --! Stod där inte någon?
Karl stirrade dit. Jo visst! Där stod något långt och mörkt, tydligen en
människa. Beslutsamt satte han sig upp i sängen och siktade på mannen.
Pang! Pang! Pang!
Efter skotten föll tystnaden dubbelt så djup och tryckande som förut. Så
smällde en dörr och någon började bulta på dörren till Karls rum, under
utösande af en massa ord, som Karl inte begrep.
Han kastade sig emellertid ur sängen, tände lampan och öppnade.
Utanför stod den halfklädda käringen med en lampa i handen, och bakom
henne en grupp män, klädda i skjutvapen och en obetydlighet kläder.
Käringen hade en hel del att säga på sin rotvälska, och karlarna trängde
sig in i rummet för att se på liket. Karl begrep inte ett ord och sade så
på ren svenska.
Då vände sig en af karlarna, en ljuslagd jätte, mot honom, och frågade,
likaledes på svenska, hvad tusan han sköt efter.
Glad öfver att träffa en landsman relaterade Karl det hela, och svenskens
allvarliga ansikte mjuknade allt mer. När Karl slutat, förklarade den
andre saken för de öfriga, och Karl kände hur han rodnade när hela hopen
gapskrattade åt honom.
Men svensken klappade honom beskyddande på axeln, och talade om, att det
fanns billigare sätt att skrämma bort råttor än att skjuta sönder sin
öfverrock.
Dagen därpå flyttade Karl Svenson, på den fortfarande halfklädda
käringens anmodan, till Uppland Hotell, ett stycke längre upp på gatan,
där han inkvarterades i ett rum tillsamman med två svenska arbetare och
cirka 38.000 väggmadamer.
Förbjuden frukt.
Knappfabrikanten Redwood satt bekvämt tillbakalutad i en karmstol i
sitt luxuöst inredda arbetsrum och den aromatiskt doftande röken från
hans Henry Clay steg i mjuka slingor mot taket. I en likadan stol midt
emot satt hans vän och konkurrent Bates, likaledes njutande en havanna.
Efterverkningarna af en bättre middag gjorde sig gällande och de båda
herrarna sutto tanketomma, slött ägnande sig åt att låta maten smälta, då
Redwood slutligen bröt tystnaden.
»Vi kunna alltså anse saken afgjord,» sade han i lugn, likgiltig ton,
utan att lyfta de halfslutna ögonlocken.
Bates sände ut ett moln af blå rök, hvilken tungt blef hängande kvar
kring hans blanka hjässa.
»Alldeles, alldeles! Fördelen å båda sidor är påtaglig, och vi behöfva
väl knappast betvifla, att kontrahenterna äro villiga. Jag har lärt känna
Harry som en skarp affärsman, fastän han kanske är något för impulsiv,
och ett arrangemang sådant som detta måste helt säkert falla honom i
smaken. Hvad Gertie angår tror jag mig kunna svara för henne -- -- -- --
Sporten vid Harvard har ju gjort Harry till en mycket ståtlig ung man.
För öfrigt saknar flickan inte sinne för det praktiska och om jag på ett
förståndigt sätt framlägger de fördelar som anordningen skulle medföra,
så kommer nog detta att visa sig vara tillräckligt för att hon skall gå
in på saken.»