2. andatoi tegetoi salptatoi
3. andase tegese salptase
Plur. 1. andamoisei tegemoisei salptamoisei
2. andatoisei tegetoisei salptatoisei
3. |andasesei tegesesei salptasesei
|andtasesei t'ehtasesei salbatasesei
II. Præteritivus.
Sing. 1. andoimoi tegimoi salpsimoi
2. andoitoi tegitoi salpsitoi
3. andoihe tegihe salpsihe
Plur. 1. andoimoisei tegimoisei salpsimoisei
2. andoitoisei tegitoisei salpsitoisei
3. |andoihesei tegihesei salpsihesei
|ndtihesei t'ehtihesei salbatihesei
III. Indefinitus.
Sing. I. andnemoi t'ehnemoi salbanemoi
2. andnetoi t'ehnetoi salbanetoi
3. andnese t'ehnese salbanese
Plur. 1. andnemoisei t'ebnemoisei salbanemoisei
2. andnetoisei t'ehnetoisei salbanetoisei
3. andnesesei t'ehnesesei salbanesesei
{andtanesei {t'ehtanesei {salbatanesei
IV. Conditionalis.
Sing. l. andaisimoi tegeisjmoi salptaisimoi"
2. andaisitoi tegeisitoi salptaišitoi
3. andaisihe tegeisihe salptaisihe
Plur. l. andaisimoisei tegeisimoisci salptaisimoisei
2. andaisitoisei tegeisitoisei salptaisitoisei
3. |andaisihesei tegeisihesei salptaisihesei
|andtaisihesei t'ehtaisihesei salbataisihesei
V. Eventivus.
Sing. 1. andneisimoi t'ehnesimoi salbaneisimoi
2. andneisitoi t'ehnesitoi salbgmeisitoi
3. andneisihe t'ehneisihe salbaneisihe
Plur. l. andneisimoisei t'ehnesimoisei salbaneisimoisei
2. andneisitoisei t'ehnesitoisei salbaneisitoisei
3. |andneisihesei t'ehnesihesei salbaneisihesei
|andtaneisihesei t'ehtanesihesei salbataneisihesei
VI. Imperativus.
Sing. 2. andte tegete (t'ehte) salbate (salptate?)
3. andkahase t'ehkahase salbakkahase
Plur. 1. andkamoisei t'ehkamoisei salbakkamoisei
2. andkatoisei t'ehkatoisei salbakkatoisei
3. |andkahasei t'ehkahasei salbakkahasei
|andtakahasei t'ehtakahasei salbatakahasei
VII. Substantivus.
Infin. andtase t'ehtase salbatase
Illaat. andhase tegehese salptahase
Iness. andtesasc t'ehtesase salbatesase
Instr. andtenese (?) t'ehtenese (?) salbatenese (?)
Iness. andmasase tegemasase salptamasase
Illat. andmahase tegetnahase salptamahase
Adess. andmalase tegemalase salptamalase
Abess. andmatase tegematase salptamatase
VIII. Adjectivus.
Proes. andabase tegebase salptabase
Perf. andnuse t'ehnuse salbanuse
D. _Nekande reflexiv böjningsform_.
I. Præsentativus.
Sing, (en, et ei) andt'e, t'ebt'e, salbate.
Plur. (emai, etei, eba) andkoisei, tehkoisei, salbakoisei.
II. Præteritivus.
Sing. (en, et, ei) andnuse, t'ebnuse, salbanuse.
Plur. (emai, etei, eba) andnusei, t'ehnusei, salbanusei.
III. Indefinitus.
Sing, (en, et, ei) andnese, t'ehnese, salbanese.
Plur. (emai, etei, eba) andnekoisei, t'ehnekoisei, salbanekoisei.
I de öfriga personliga modi sattes vanligtvis nekningsordet framför den
reflexiva formens 3 person såväl i singularis som i pluralis, ehuru
äfven andra former förekomma; substantivi och adjectivi former få i
likhet dermed nekningsordet _ei_ framför sig.
E. _Passiva böjningsformen_.
Præs. andtas, tehtas, salbatas -- ei andta, tehta, salbata.
Præt. andtihe, tehtihe, salbatihe -- ei andtud, tehtud, salbatud.
Indef. andtanes, tehtanes, salbatanes -- ei andtane, t'ehtane,
salbatane.
Condit. andtais, t ehtais, salbatais -- ei andtais, fehtais,
salbatais.
Event. andtaneis, tehtaneis, salbataneis -- ei andtaneis o.s.v.
Imper. andtakaha, t ehtakaha, salbatakaha -- algha andtakaha o.s.v.
Subst. (infin.) (antaa, t'ehtaa, salbattaa -- ei andtaa o.s.v. ?)
(iness.) andtais, t'ehtais, salbattais -- ei andtais o.s.v.
Adject. (praes.) andtab, t'ehtab, salbattab -- ei andtab o.s.v.
(Perf.) andtud, t'ehtud, salbatud -- ei andtud o.s.v.
Föröfrigt tyckes den passiva fonnen ej vara i bruk annorlunda än
opersonligt: mintäi siirdtas (jag flyttas), _mintäi siirdtihe_ (jag
flyttades), mintäi liintäs siirdmaha (jag skall flyttas) o.s.v. Äfven
begagnas reflexivformen ofta i passiv bemärkelse.
För åtskilliga i föregående paradigmer anförda former nyttjas äfven
andra t.ex. _ankoi, annen f. andkoi, andnen; andnesei_ vanligare än
_andnesesei; anthe f. andtihe_; en _andant_ f. en _andnu_ o.s.v.,
hvilket här endast må omnämnas.
Af de härledda verbformerne i tschudiska språket är den _inchoativa_
på -_skanden_ (infinitiv, -_skata_) mest egen. I andra slägtspråken
finnes den ej, utom i lappskan, der den ändas i prasent. på -_goadham_,
i infinit. på -_goattet_. Den kan i tschudiskan förekomma hos alla
verber, såsom af följande exempel torde inses.
ajaskata, begynna varas,
andaskata, beg. gifva,
andleskata, b. ofta gifva,
hapneskata, b. ruttna,
hämarduskata, b. skymta,
itkeskata, b. gråta,
kehuskata, b. koka,
kirguskata, b. skrika,
kutoskata, b. leka (om fisk),
kävyskata, begynna gå,
langteskata, b. falla,
lugeskata, b. läsa,
magadaskata, b. ligga,
meneskata, b. fara.
opendaskata, b. lära,
ataskata, b. taga,
otleskata, b. ofta taga,
paiseskata, b. svullna,
palktaskata, begynna leja,
palkteleskata, b. ofta leja,
puhuskata, b. blåsa,
päituskata, b. dagas,
siirdaskata, b. röra,
tahtoskata, b. vilja,
tegeskata, b. göra,
varaiskata, b. befara,
voiskata, b. må väl.
Alla sådana ändas i præs. på -_skanden_ och härledas från ett annat
verbum, de anförda af verberne: _ajan, andan, andlen_ o.s.v.
Ett attnat slag af härledda verber slutar sig på -_skenden_ (infinit.
på -_sketa_) och tillfogar stamverbets begrepp någon obestämdhet.
Præteritiva: _kirjoiteskensin_ (jag skref), _kuliskensin_ (jag hörde),
_langsiskensin_ (föll), _nägiskensin_ (såg), _otiskensin_ (tog),
_siirdiskensin_ (rörde) förklarades på ryska med: ja pisyval, ja
slyhivalmalo ne pal', (ja bylo ne pal'), ja vidyval, ja vzjal bylo, ja
dvigival_, och præsentativa: _kävyskenden_ (jag går), _langteskenden_
(faller), _mööskenden_ (försäljer), _nouseskenden_ (uppstiger),
_oleskenden_ (är), _otleskenden_ (tager), _pageneskenden_ (flyr),
_sylgeskenden_ (spottar), med: _stupaju, padaju, prodaju, stapaju,
byvaju, nimaju, bgivaju, plevaju_, således med upprepnings och
obestämda former. Andra dylika härledningsverber äro: _ambuskenden_
(jag skjuter), _jooskenden_ (dricker), _meneskenden_ (far),
_noleskenden_ (slickar), _nyhtiskenden_ (rycker), _saaskenden_
(fångar), _sööskenden_ (frossar), _voiskenden_ (befinner mig, mår),
_vyöskenden_ (anklagar). I slägtspråken finnas ej dylika
härledningsverber, utom i finskan ett derifrån ytterligare härledt
freqventativt verbum: _käyskentelen_ (brukar gå), _teeskentelen_ (br.
göra), _lauleskentelen_ (sjunger ofta) o.s.v.
Derivata former på -_stan_ (infinit. _stada_), gifva en större
bestämdhet åt stamverbets begrepp. Sådana äro: _kandistan_ (jag bär),
_kulistan_ (hör), _tundistan_ (känner), _tedistän_ (vet) och några
andra, ty alltför allmänna synas de ej vara. Förmodligen är denna
derivationsform beslägtad med lappskans på -_stam_, -_stet_, svarande
mot finskans på _hdan, htaa_ t.ex. i _katsahdan_ (jag ser).
Formen på -_ssen_ (infinit. -_sta_) t.ex. i _kandissen_ (jag
bär sakta), infin. _kandista_, anmärkes här endast såsom en
egenhet, som ej tyckes hafva något motsvarande i finskan,
men i lappskan torde den motsvaras af formen -_sham_ (infinit.
-_shet_), t.ex. i _ælasham_ (jag lefver smått), _vadsasham_ (spatserar)
af _ælam_ (jag lefver), _vadsam_ (j. går).
Faktiva härledningsverber förekomma med flereslags olika ändelser,
såsom af följande exempel kan finnas:
a). præs. -soitan, infinit, soitta (-seitan, -seitta:)
alensoitta, göra lägre,
hobensoitta, försilfra,
jygensoitta, betunga,
keb'nensoitta, lätta,
kuivensoitta, torka,
kyimänsoitta, afkyla,
levenseitta, utbreda,
lujensoitta, stärka,
mustensoitta, svärta,
mutensoitta, smutsa,
neljänsoitta, fyrdela,
sagensoitta, förtjocka,
sogenseitta, förblinda,
syvensoitta, fördjupa,
tyhjensoitta, tömma,
valgensoitta, göra hvif,
vägensoitta, stärka,
yhtenseitta, fördubbla,
b). præs. -skottan, infinit. -shoitta.
kehuskoitta, uppkoka,
likaskoitta, påröra,
lämbaskoitta, utböja
matalskoitta, göra lägre,
noselskoitta, förtunna,
teraskoitta, hvässa.
c). præs. -toitan, infinit. -toitta (-teitan, -teitta).
ahtisteitta, förtrycka,
haudotoitta, låta böna,
heitatoitta, afkläda,
hengestoitta, upplifva,
hätkestoitta, förhala tiden,
koletoitta, döda,
mutastoitta, orena, smutsa,
pagistoitta, aftala, samtalas,
pehmitoitta, uppmjuka,
päl'gastoitta, förskräcka,
pölustoitta, damma,
rambastoitta, förlama,
seibastoitta, sätta störar,
sel'gitoitta, förklara,
tedistoitta, underrätta,
t'ervehtoitta, helsa,
t'sometoitta, pryda.
ujutoitta, låta flyta, -simma,
upehtoitta, gräfva,
vaigastoitta, lugna, trösta,
vätatoitta, omgjorda,
Af enahanda art äro: _abidoitta_, göra bekymmer, _erikoitta_, afsöndra,
_kargisteitta_, förbittra, _lämbastutta_, böja, _s'jibalkoitta_,
slunga, _t'ynistoitta_, åstadkomma lugn, _vahtostoitta_, göra fradga,
_vilustoitta_, åstadkomma kyla, _vägetuitta_, försvaga, _yhtistoitta_,
förena.
d). præs. -tan, infinit. -tada-
abutada, hjelpa,
algotada, begynna,
hajotada, färlora,
halgoitada, klyfva,
k'ehutada, låta koka,
levitada, utbreda,
lämbytada, böja,
mugoitada, göra efter,
mujutada, färga,
n'äritada, härma efter,
olgotada, sända,
ondutada, urholka,
ongitada, meta,
ripputada, upphänga,
sambutada, släcka,
satatada, slå, stöta,
sel'gitada, förklara,
sibitada, klå, krafsa,
sobitada, bekläda,
surdutada, utmatta,
tartutada, hoplöda,
toigotada, lofva,
uinotada, söfva,
uppotada, dränka,
vaigatada, drypa,
virgoitada, antända,
vääritada, beskylla.
Infinit, ändelse -_tada_ i dessa verber kan kontraheras tili
-_tta_ (-_ttaa_), hvilket äfven är fallet med verba på -_stan_, -
_stada_, t.ex.
armastada, hafva medömkan,
k'elustada, hindra, förbjuda,
kidastada, skrika,
noustuda, upplyfta,
pudistada, skaka,
r'etustada, orena, smutsa,
vaigastada, sluta, låta upphöra,
varastada, önska,
vargastada, stjäla.
Verberna med præs. på -_dan_, infinit. -_dada_ (-_data_), hafva äfven
företrädesvis den kontraherade formen (-_ta_ i st. f. -_dada_, -_data_)
bruklig uti infinitivus, t.ex.
amuldan, -lta (ösa),
jurahdan, -hta (dundra hastigt),
kasardan, -rta (afqvista),
keserdan, -rta (spinna),
käraldan, -lta (omveckla),
vedaldan, -lta, uttänja,
ymbardan, -rta (omringa),
och i verber på -_dan_ med föregående vokal synes kontraktionsformen
uti infinitivus vara ensamt i bruk t.ex. i
avaidan, jag öppnar,
halgaidan, klyfver,
huigaidan, utskämmer,
juraidan, dundrar,
kargaidan, dansar,
katkaidan, afrycker,
keradan, samlar,
kuradan, qväker,
lisadan, tillöker,
lykaidan, kastar,
osaidan, gissar,
sebädan, omfamnar,
suhaidan, hviskar,
säraidan, darrar,
tabadan, ernår,
tolkaidan, frånstöter,
tugedan, understöder,
varaidan, fruktar, befarar,
hvilka hafva infin. avaita, halgaita, huigaita o.s.v.
Detsamma är fallet med flerstafviga verber på -_ndan_ i præs., endast
med den skilnad, att de, jemte kontraktionen i infinitivus, bortkasta
konsonanten _n_ framför _t_, t.ex.
alendan, jag gör lägre,
el'gendan, förstår,
keb'nendan, lättar,
kohendan, ställer i ordning,
korgendan, höjer,
lujendan, förstärker,
murendan, söndrar,
mustendan, svärtar,
oigendan, rätar,
oksendan, kräkes,
polendan, förminskar,
puustendan, ödelägger,
rigendan, påskyndar,
semendan, sår,
t'ervandan, tjärar,
tyhjendan, tömmer,
väljendan, försvagar,
yhdendan, förenar,
hvilka således hafva i infin. aleta, el'geta, keb'neta o.s.v.
Ursprungligen trestafviga hafva många verber genom kontraktion blifvit
tvåstafviga i præsentativus. Sådana äro t.ex. följande:
kuivtan, jag torkar,
langten, faller,
metstan, jagar,
palktan, lejer,
sel'gtan, klarnar,
sooldan, saltar,
tahktan, slipar,
t'ervtan, tjärar,
torvtan, trompetar,
uindan, insomnar,
uptan, drunknar,
visktan, kastar,
hvilka genom sammandragning uppkommit af _kuivadan, langedan, metsadan_
o.s.v. och i infinitivus äro trestafviga: _kuivata, langeta, metsata,
palkata, selgeta, sotata, tahkata, t'ervata, torveta, uinota, uppota,
viskata_. I finskan och estniskan har præs. i dylika verber äfven
förkortat sig till tvåstafvig, men på en annan väg, sålunda nämligen,
att _d_ (eller _t_) gått förloradt, och de sammanstötande vokalerne
förenats till ett långt vokalljud, hvarigenom i finskan uppstått
_kuivaan, lankeen, metsään_ o.s.v. I lappskan har i motsvarande fall
_d, t,_ bibehållits: _arvedam_, -det (begripa) _dokkitam_, -tet (tycka
om), _garrodam_, -det (svära), _lasetam_, -tet (tillöka) _manadam_, -
det (påminna), _ramedam_, -det (skryta), _vainotam_, -tet (eftertrakta),
_vaivvedam_, -det (plåga), _vassjotam_, -tet (hata) o.s.v., hvilka i
finskan heta: _arvaan, tykkään, kiroan, lisään, manaan, ramaan,
vainuan, vaivaan, vihaan,_ och hvilka, om de alla funnes i tschudiskan,
der skulle blifva: _arvdan, tyktan, kirodan_ o.s.v.
Andra slags vanliga härledningsverber äro:
a), præs. _-ain, -öin_, infinit. _-aida, -oida_.
aitoida, gärda,
huhtoida, skölja,
katkoida, afslita,
segoida, förvillas,
teramboida, hasta,
viessaida, väga.
b). præs. _-itsen,_ infinit. _-ita_.
abidoita, plåga
arboita, kasta lott,
hernakoita, gnägga,
härkita, knåda smör.
kabita, skafva,
kuldita, fötgylla,
naglita, spika,
pagita, begära,
purgita, yra om (snön),
valmita, bereda,
vardeita, vårda, vakta,
änikoita, blomstra,
i praes. _abidoitsen, urboitsen, hernakoitsen_ o.s.v.
c). praes. _-(e)len,_ infin. _-elta_.
etsteltä, leta,
huigtelta, skämmas,
kädeltä, förjaga,
johdutelta, påminna,
kandisselta, bära smått,
kutselta, kalla,
kuundelta, höra på,
langtelta, falla,
lämbytelta, böja,
mujelta, känna före,
pagiselta, aftala,
palktelta, leja,
semendelta, så,
siirdelta, röra,
vardeitselta, lura på,
Dessa gifva stamordets betydelse samma bibegrepp af upprepning,
obestämdhet och förminskning, som dylika derivationsformer äfven i
finskan, estniskan och lappskan hafva. Åtskilliga af dem förkorta sig i
præs. genom bortstötning af _e_ framfor _-ien_, t.ex. _hätlen, kutslen,
kuundlen, siirdlen_, de öfriga hafva fullständigt: _etstelen, uigtelen,
johdutelen_ o.s.v.
d). praes. _-nen_, infinit. _-te_.
Sådana äro t.ex.
hapnen, -ppata (ruttna),
har'gnen, -gata (vänjas till),
huignen, -geta (skämmas),
muignen, -geta (surna),
pagenen, -geta (fiy),
rusknen, -kota (rodna)
sogenen, -geta (bli blind).
e). præs. _-un_, infinit. _-uda_.
_Hätkestuda_ (dröja länge), _kurdistuda_ (blifva döf), _pitestuda_
(stadna, blifva länge qvar), _ramhtuda_ (förlamas), _vaigastuda_
(tystna), _vesaduda_ (beväxas med telningar) o.s.v. med præs.
_hätkestun, kurdistun, pitestun_ m.m. Äfven denna liksom den nyss
föregående derivationsformen finnes i slägtspråken.
Slutligen må här i afseende på infinitivi formerande anföras åtskilliga
exempel af tvåstafviga verber enligt hvad de (somliga möjligtvis
felaktigt) blifvit uppgifna och antecknade.
a), præs. _-an,_ infinit. dels _-ada,_ dels förkortad.
andan, antta, gifva,
haitan, -tada, tadla,
harjan, -jada, borsta,
hos'tan, -tada, glänsa,
hädan, häta, förjaga,
kaivan, kaida, gräfva,
katan, katta, betäcka,
keerdan, -dada, omringa,
keitan, keitta, koka,
kerdan, -ata, tvinna,
käändan, käta, vända,
lendan, leta, flyga,
mujan, -jada, känna, pröfva,
nuttan, -tada, skälla (hund),
pas'tan, -tta, steka,
pidan, -dada l. pita, hålla,
radan, rata, arbeta,
ragjan, -jada, trafva (häst),
rastan, -tada, rycka,
salvan, -vta, timra,
satan, saatta, föra, leda,
särban, -rpta, sörpla,
tappan, -pta, bråka lin, tröska,
tedan, teta, veta,
t'sapan, -pta, hugga, Lapp. t'suoppam.
t'suvdan, -vta, kasta säd, rensa,
veerdan, -rtta, vältra,
vodan, vota, flyta.
voikan, -kta, jämra sig.
väändan, väta, leka, spela,
Liksom _pidan_ har _pidada_ och _pita_, hafva de flesta öfriga af nyss
uppräknade verber en längre och en kortare infinitivi form, ehuru blott
den, som for hvarje träffat upptecknas, äfven här blifvit anförd.
b). præs. _-en_, infinit, _-ta, -eda_.
hengen, -gta, andas,
imen, imda, di,
itken, -kta, gråta,
kylben, -lpta, simma, löga aig,
kytken, -kta, fastbinda,
käsken, -kta, befalla,
linen, liinta, skola,
litsen, -tsta, klämma,
lugen, -geda, läsa,
lähden, -htta, bege sig,
nolen, noolda, slicka,
nousen, -sta, stiga,
olen, olda, vara,
päsen, päästa, slippa,
sotken, -keda l. -kta, knåda,
tungen, -gta, tränga,
vilen, viilda, skära,
volen, voolda, skafva.
c), præs. _-in_ infinit. _-ta, -ida_.
ehdin, ehtt'a, hinna,
hyppin, hypta, hoppa,
kerin, -rt'ä, nysta,
ladin, lat'a, laga,
lajin, -jute, skälla,
loppin, lopta, sluta,
lopsin, -psta, stampa,
lykin, -kta, kasta,
nyhdin, -htt'a, rycka,
näppin, -pta, knipa,
pilin, -lt'a, fila,
pyhkin, -kt'a, torka,
pärmin, -mta, fålla,
ribin, riipt'a, rifva,
riitsin, -sta, lösa,
ristin, -stt'a, döpa,
rohtin, -tida, -htt'a, våga
rygin, -gida, hosta,
tolkin, -kta, stöta,
tus'jin, -st'a, sörja,
viipsin, -sta, härfva,
d). præs. _-on_, infinit. _-ta, -oda_.
haudon, -dta. böta,
hillon, hilta, krossa,
kadon, -doda, försvinna,
katson, -tsta, se,
nevon, -voda, råda,
rikkon, rikta, skada,
sidon, -dodu, binda,
survon, surta, stampa,
uskon, -kta, tro.
e). præs. _-un (-yn)_, infinit. _-ta, -uda (-yda)_.
astun, -stta, stiga,
hernun, -nuda, nysa,
hooldun, -duda, bedröfvas,
istun, -stta, sitta,
kirgun, -rkta, skrika,
kooldun, -duda, börtdö,
korsun, -rsta, snarka,
kosun, -suda, duga,
kutsun, -sta, kalla,
kävyn, -vyda, gå,
mylyn. -lyda, inrymma,
nukkun, -kta, slumra,
nälgtun, -tuda, bli hungrig,
polsun, -sta, krypa,
rahnun, -nda, fläta,
rippun, -pta, hänga,
sambun, -buda, slockna,
surtun, -tuda, tröttna,
tippun, -pta, drypa,
t'siibun, -pta, gunga,
tust'un, -t'uda, få ledsamt,
vanhtun, -tuda, föråldras,
vatstun, -tuda, bli hafvande,
vingun, -gta, gnälla.
* * * * *
Ehuru äfven de öfriga _partes orationis_ i tschudiskan kunde erbjuda
tillfälle till många anmärkningar, så måste vi dock, emot vår föresatts
i början, här afbryta denna afhandling, tilläggande endast, att
nominernas brukliga kasus äro följande 10 i begge numeri.
Singularis.
Nom. lugu, neisne, lähte,
Gen. lugun, neitsen, lähtken,
Infin. lugut, neitist, lähtet,
Iness. lugus, neitses, lähtkes,
Illat. luguhu, neitshe, lähtkehe,
Adess. lugul, neitsel, lähtkel,
Allat. lugule, neitsele, lähtkele,
Abess. luguta, neitseta, lähtketa,
Transl. luguks, neitseks, lähtkeks,
Essiv. lugun, neitsen, lähtken,
Pluralis.
Nom. lugud, neitsed, lähtked,
Gen. luguiden, neitsiden, lähtkiden,
Infin. luguit, neitsit, lähtkit,
Iness. luguis, neitsis, lähtkis,
Illat. luguihe, neitsihe, lähtkihe,
Adess. luguil, neitsil. lähtkil,
Allat. luguile, neitsile, lähtkile,
Abess. luguita, nejtsita, lähtkita,
Transl. luguiks, neitsiks, lähtkiks,
Essiv. luguin, neitsin, lähtkin.
Andra kasus, än de nyss uppräknade, hafva ej blifvit antecknade, men af
dessa innefattar _inessiv_. finskans både _iness_. och _elativus;
adess_. både _adess_. och _ablativus; essivus_ både _essiv_. och
_instructivus_, hvarföre det endast är finskans _prolativ_. och
_comitativus_, som ej hafva sin motsvarighet i tschudiskan. Om
_prolat._ må dock nämnas, att den ännu förekommer i några partiklar.
För _comitativus_ nyttjas _genit._ med prepositionen _ked_ efter sig,
hvilket ord troligen är beslägtadt med estniskans _-ga_, lappskans _-
guim_, olonetska dialektens _kelä_, finskans _kera_.
Föröfrigt må anmärkas; att för _elativus_ och _ablativus_, om de ock
ofta uttryckas med _ett_ ord (_lugus, neitses, lähtkes; lugul, neitsel,
lähtkel_), för tydlighetens skull likaså ofta vidhänges partikeln _pai_
(finskans _päin_) efter ordet, t.ex. _puus-pai_, _mages pai_, _lidnas-
pai_, _unes-pai_ (= finskans _puusta, mäestä, linnasta, unesta_),
likaså: _randal-pai, mägel-pai_ o.s.v. (_= finskans runnalla, mäeltä_).
Partikeln _no_ vidfogas genitiv, till betecknande af samma förhållande,
som i svenskan uttryckes med _hos_ t.ex. Jumalan-no, tatan-no,
minun-no, uksen-no, lambkiden-no (hos Gud, fadren, mig, dörra, fåren).
Om det eljest skulle gagna till någonting, att föröka antalet af kasus,
så kunde af denna vidfogning fås en särskild kasus för tschudiskan, och
det fullkomligen med samma rätt, som estniskan af sitt _-ga_ och
lappskan af _-guim_ efter genitiv, gjort en egen kasus. Men då det
ingen nytta är af öfverflödiga kasus, så kan detta _no_ (= finskans
luo, luona) bäst anses såsom en annan post-position, ehuru man
tillochmed säger veljenno-pai (-- finskans veljen-luota-päin), ifrån
att vara hos hrodren.
Samma är fallet med partikeln _-sai_, hvilket ofta vidfogas _illat._
utan att särdeles förändra betydelsen, och troligen är beslägtadt med
finskans _saakka_.
Pronominal-suffixerne hafva för det mesta försvunnit firån tschudiskan,
om de ens någonsin tillfunnits der i hela den rikedom, som de i finskan
och lappskan hafva. De förekomma dock ofta vidhängda personspronominer,
och i några ord, som öfvergått till betydelse af partiklar, t.ex.
_itsese_, sin egen, _meilamoi_, hos oss, _teiletei_, åt eder,
_etelese_, framåt, _kohthase_, till sitt ställe, _uuthese_,
på nytt o.s.v. Emedan äfven estniskan på samma sätt saknar
pronominal-suffixerna, så kan det blifva tutal om den saken, huruvida
de ens förefunnits i etsniskan och tschudiskan annorlunda, än
såsom de der ännu förekomma.
Till slut må anmärkas, att diminutiv-former på _-ut (-yt)_ och _-ne_
äro mycket i bruk af substantiver, liksom af adjektiver de på _-tab_,
t.ex. ongut (krok), humbrut (mortel), vemblut (stråke) pyvhut (hjerpe),
mesyt (honing), kastkut (dagg), sydaimut (hjerta), kadakut (enbuske),
pölusut (dyna), pääskuihut (svala), genit. onguden, humbruden, embluden
o.s.v. Likaså: kylakoine (by), norikaine (yngling), uhmuine (säckpipa),
täpäine (propp, kork), naisukaine (qvinna), sarikoine (holme), ringeine
(ring), ehtkome (afton), korsikoine (pärtkorg), hangoine (gaffel),
lehtane (löf), lutakaine (vägglus), lötsakoine (groda), lassitsaine
(hermelin), sagedaine (tjock), pimedatab (mörkaktig), vilutab (kylig),
muigtatab (syrlig), sinetab l. sinestab (blå-aktig), galhetab (något
dyr) o.s.v. Ofta vidfogas äfven orden _rukaine, kulu, kuluine_ i sådan
afsigt, t.ex. uk-rukaine (stackars gubbe), pä-rukaine (st. hufvud),
kodi-kuluine (det dåliga hemmet), sydain-kulu (det stackars hjertat),
aig-kulu (ussla tiden).
Refesenser:
[1] I finskan har man indelat vokalerne i
majores: a, o, u;
minores: ä, ö, y;
mediæ: e, i.
Denna indelning synes dock mera afse de i skrift brukliga vokaltecknen
eller bokstäfverna, än de i det muntliga språket hörbara skilda
vokalljud, hvilka afskilja sig I följande tvänne vokalserier:
hårda: a -- è -- ì -- u -- o
veka: a -- é -- í -- y -- ö
Några så kallade medelvokaler förekomma ej i det muntliga språket, utan
äro e och i antingen hårda eller veka, och det såväl i stammen som i
ändelserna. Hårdt är e t.ex. i _kelta_, gul, _tuolle_, åt den der, vekt
i _keltä_ af hvem, _työlle_, åt arbetet, och likaså i hårdt i _silta_,
bro, _polvi_, knä, vekt i _siltä_, af den, _pilvi_, moln. Men då denna
skilnad emellan de hårda och veka e och i ej är af någon särdeles
betydenhet, så skulle det visst ej medföra någon nytta, att i vanlig
skrift hafva särskilda tecken derföre.
Hvad föröfrigt det finska språkets vokalsystem angår, så torde det
efterhand genom foljande fyra serier hafva utbildat sig till sin
närvarande fullkomlighet: