2. a -- e (hårdt) -- o
3. ä -- i (vekt) -- y
4. ä -- e (vekt) -- ö i
/\
Genom följande fyra trianglar //\\
kan denna utveckling måhända // \\
åskådligare framställas. Först e// \\
utbildade sig vokalerna o, hårdt i //\ \\
och u. Derpå uppkom ännu med /䯯\ö¯¯¯¯y\
a till utgångspunkt ett mellanljud / \ \
(hårdt e) emellan a och i, samt ett a¯¯¯¯¯¯¯o¯¯¯¯¯¯u
annat deremot svarande (o) emellan
a och u, Vidare uppstod ett nytt mellanljud (ä) emellan a och e, men
ett sådant, som i stället för att sämjas ihop med de redan färdiga
vokalerne, och derigenom
sluta vokalbildningen, upphäfde sig till utgångspunkt för tvänne nya
vokalserier (ä, i, y --- ä, e, ö) och föranledde derigenom uppkomsten
af de så kallade veka vokalerne. Här är ej tillfälle till anställande
jemförelne angående vokalbilduingen i andra språk, endast om lappskan
må det nämnas, att ä der ej tillvällat, sig samma makt, som i finskan,
utau sjelf fogat sig till de redan färdiga vokalerne.
[2] Redan förut (Mehiläinen 1837) hafva vi ansett de finska verberna
modus indicativus böra för bättre redighets skull fördelas i tvänne,
nämligen _indicativus præsentis_ ocb _indic. præteriti_, hvilka
hvardera akulle komma att i likhet med de öfriga modi hafva en
_ofulländad_ ocb en _fulländad_ tid, då af det fordna indikativet
_præssens_ och _perfectum_ akulle komma att tillhöra indicativus
præsentia, men _imperfectum_ och _plusquamperfectum_ fördes på indic.
præteriti. Då foröfrigt indicativus præteriti har sin betydelse i den
förflutna tiden, d.ä. uttrycker, hvad då var ofulländadt eller
fulländadt, så kunde den lämpligtvis för korthetens skull kallas _modus
præteritivus_ och i likhet dermed indicativus præsentis få beta _modus
præsentativus_.
Det torde ej vara svårt att inse, det indicativus i sin förra
rustning är något oredig, då dess första tid (præsens) ställer
subjektet i den _oförflutna_ (närvarande eller tillstundande) tiden,
men den andra tidsformen (imperfectum) flyttar det tillbaka i det
_förflutna_, perfectum åter försitter det i den _oforflutna_ och
plusquamperfectum i den _förflutna_ tiden, hvarföre dess fördelning i
tvänne modi synes vara fullt rättfärdigad åtminstone för finska
grammatiken.
[3] Har hos olika författare kallats; _subjunctivus, subjunctivus
præsens, potentialis, permissivus, concessivus, conjunctivus l.
optativus præsens_ o.s.v. _Fr. Diez_ i sin Grammatik d. romanischen
Sprachen, 3 Theil (Bonn 1844) s. 191, benämner den _dubitativus_,
sägande. "Der _dubitative_, ein unentschiedenes Urtheil aussprechende
Conjunctiv ist besonders im Südwesten einheimisch", hvarpå han bland
annat anför följande exempel på dess tillvaro i spanska språket:
_tendria mi amigo hasta veinte años_ (mochte wohl zwanzig Jahre alt
sein).
Benämningen _indefinitus_ torde visst vara lämpligare, in tillochmed
concessivus, såtida med denna modus alltid uttryckes mer en ovisshet
eller obestämdhet, än ett medgifvande t.ex. _ei minusta olle'kana
orjaksi anoppelahan_ (icke torde jag ens duga till en träl i
svärmorshemmet), _en tohi tupahan mennä: tuvassa toruttanehen_ (törs ej
träda ini stugan: uti stugan torde bannas).
[4] Synonymer: _subjunctivus, subjunctivus imperfectum, optativus,
conjunctivus l. optativus imperfectum, conjunctivus præteritum,
conjunctivus præsens_ o.s.v. Benämningen _modus conditionalis_ anträffas
i sanscrit (se: Fr. Bopps vergleich. Grammatik, 5 Abtheilung, Berlin
1849, s. 1005), och passar otvifvelaktigt bättre, än både conjunctivus,
subjunctivus och i synnerhet optativus, att uttrycka begreppet af denna
modus. Väl är det sannt, att äfven optativa sattser dermed emellanåt
uttalas, men dervid underförstås då någon annan satts, och i alla fall
användes conditionalis då i en bi-betydelse. Säger man t.ex. _menisit
matkaasi!_ (måtte du gå dina färde!) eller: _voi, jos kävisit
meilläkin!_ (o, måtte du besöka äfven oss!), så underförstås orden: _se
olisi hyvä_ (det vore väl) eller något dylikt. Den fordna benämningen:
_imperfectum conjunctivi_ är bestämdt oriktig; ty alldrig afses med
conditionalis en påstående handling i _förfluten tid_, som dock är
imperfecti hufvudsak.
[5] Benämningen _rogativus_ synes vara bättre än optativus, dels
derföre, att optativa sattser uttryckas äfven med conditionalis, dels
för det, att det väsendtliga begreppet af denna modus afser en begäran,
ej blott och bart en önskan.