Allt gick utmärkt i början.
Men en vacker dag kom han, den skicklige, han »handelsmannen», i kurran
för ett par vackra ljusstakar af brons. Och han var ej den ende.
Matti angafs af sin vän och kamrat, togs i förvar och satt inne i några
månader.
Det var debuten.
Han frigafs efter någon tid.
Började från början, men denna gång utan »medborgerligt förtroende».
Arbetade smått, svalt emellanåt och söp igen.
Det var en kall vinterafton. Matti skulle hem från ett dansgille i
Gammelstaden.
Der hade han sett en hygglig flicka, en stackars fattig men ärbar
tjensteflicka, som förehållit honom hans usla lif, hans dåliga sällskap
och tagit löfte af honom att förändra sig.
Matti, som för första gången sedan länge tänkt tillbaka på sitt hem i
ödemarken, på sin stackars hederliga mor, på sin ungdomsbrud, på de
präktiga friska forsarne och moarne deruppe, Matti rördes af den unga
flickans deltagande för honom, suparen, f. d. fången, han rördes och
lofvade att för hennes skull ändra sig, om han finge ett bättre, mer
lönande arbete.
Och den stackars flickan å sin sida lofvade att förskaffa honom det. Hon
skulle vidtala sin husbonde, tvålfabrikören, sade hon. Och så skulle de
dansa en dans tillsammans, han den trasige, förfallne ynglingen och hon
den fattiga, men ännu redbara flickan, som för en gång i lifvet var på
dansnöje.
Ett starkt ljudande, flåsande och ostämdt positiv vefvades upp till
dans. Han satt på ett bord, positivspelaren, och hade sitt instrument
framför sig på stolen. Det blef först vals, så polka, och så vals igen.
Men den stackars tjensteflickan kunde inte dansa. Hon stod och stampade
på en fläck, röd och varm, klumpig och så löjligt allvarlig. Han fick
henne ej ur fläcken, och då hon vände sig, var det alltid galet och
förvändt.
-- Spela en polska, en Hollolapolska! -- skrek Matti, lifvad af bränvin
och en återuppvaknad danslust, yster och med en flägt af den forna,
ungdomliga lifligheten.
-- Spela en polska, svarteman, så vi få dansa! Der har min flicka inga
konstiga steg att göra, -- för jag sparkar för henne, det lofvar jag er!
Och nu pass på, gossar, så får ni se, hur Kalliola-dansen svänger, den
är bättre polska än edra begrafningsdanser, som gå som fluga i tjära!