Hej hopp, nu ska' vi börja! --

Matti svängde sin sköna ett par hvarf kring salen och lyfte så henne

högt upp. Stälde henne ner igen och började piruettera. Det var en sorts

solodans, hälften »schottisch», hälften »ryska» och för resten

improviserad.

Hans fötter berörde golfvet allt oftare, svängde i luften hit och dit

samt sparkade åt höger och venster i olika, konstiga vridningar!

Derunder böjde sig den ännu viga kroppen med en sorts vilddjursaktig

elasticitet, som ej kunde undgå att väcka beundran.

Han gestikulerade med armarne och slog händerna än i sina fotsulor, än

i golfvet.

Slutligen gjorde han ett djerft hopp, berörde med spetsen af tån det

temligen låga taket och kom ned på handen, gjorde derefter en sväng

rundt om och stannade framför sin dam på ett knä, medan hela

åskådarskaran ropade ett dundrande hurra och från alla sidor strömmade

till för att dricka med den utmärkte dansören.

Men hon stod i ett hörn, den lilla tjensteflickan, och betraktade Matti

med tårar i sina ärliga ögon. -- »Om han blir min», tänkte hon, »skall

han, om Gud så vill, bli en bättre menska.»

Dock -- det var ej så, att hennes fromma önskningar skulle gå i

fullbordan.

Mattis blod, jäsande och oroligt, sjöd så vildt inom honom, och hans

lilla skötesynd, svagheten, kom åter och svepte honom i sina

ogenomskinliga slöjor, tog honom i sitt hägn och förde honom ut på

branterna...

Hon, den fula flickan, måste hem till sitt före tolf, och Matti hörde ej

mer på henne, då hon bad honom följa med bort.

Tvärtom, han stannade qvar.

När morgonen kom, låg han åter ute, denna gång på vägen till staden. Han

sof. Det var kallt och lugnt, ej en flägt rördes.

Termometrarne inne i staden visade på 20° under fryspunkten. Men han

sof, han den muntre dansören, som ännu i går tänkt att bli en god

menniska!

Han sof. En tung, iskall sömn. Hans hjerta klappade ännu, hans pulsar

slogo och den öppna munnen andades lif. Men fötterna, som i går så gladt

och liffullt dansade efter polskans toner, voro nu förfrusna, döda och

för alltid stilla. --

En barmhertig förbifarande tog fram på morgonen Matti upp i sin släde

och förde honom till klinikum. Der miste han dessa förfrusna lemmar, som

aldrig mer kunde göra honom någon nytta.

Denna gång lemnade han sjukhuset ännu mer modstulen än förra gången,

icke till fots på landsvägen med rensel och vandringslust, utan med

kryckor och en hjertebörda, som tryckte honom nästan till jorden.

Det var vid den tiden Leena, alltjemt lika tyst och stilla, satt inne i

skräddarens stuga med sitt andra lilla barn på armen. Rosigt och

lifligt, friskt och strålande jollrade det första på golfvet.

Icke visste han, denne lille, att hans fader gick der som en krympling,

hans ståtliga, vackra far, som förr aldrig smakat en tår af denna dryck,

hvilken nu småningom bragt honom så långt.

Nåväl -- så växla menniskornas öden! Stockflötarn går nu omkring på

gatorna, går på kryckor. Den svartlockige italienaren med sin trasiga

Leporellokappa vrider positivet, och Matti står bredvid och småsjunger

med sin hesa, skrälliga röst. Han står der för att väcka medlidande och

lyssnar mekaniskt till de toner, efter hvilka han förr så många gånger

dansat, så öfvermodigt glad, så ungdomsstolt, så full af lif och

ysterhet. Han ler ibland, ett frånvarande, tomt, trött löje. Hans bleka,

slappa ansigte är genomkorsadt af förtidiga, täta fåror. De vackra,

lifliga ögonen äro halfslutna, rödkantade, slocknande. Och hans bruna,

lockiga hår är glest, stripigt och oordnadt.

Ja, det är densamme, han som för två år sen gick ned för forsarne så

hurtig, så okuflig, så stark! Hvad ej de mäktiga, strida, svallande

vattenmassorna förmått, det åstadkom »några droppar» af »lifsvattnet»,

detta lifsvatten, som är finnens förbannelse!... Han är bruten och

krossad, den oöfvervinnelige.

Vid de bekanta tonerna af Hollolapolskan tänker han ej mer på hemlandet,

på bruden, på en förfluten ungdom. Hans föreställningar sväfva oredigt

kring mat, och en obestämd längtan att släcka denna ständiga törst

griper honom med våld.

Men, -- man måste lefva. Man måste framsläpa denna existens, plågsam och

onyttig, tröttsam och sorglig, utan tröst och utan hopp.

Ibland ser han bland sina minnen en liten grå, töcknig gestalt som

framskymtar. Det är den lilla fattiga tjensteflickans derborta vid

Gammelstaden. Och han tycker sig höra, hur hon suckar, djupt och

betryckt.

Den gången skulle han ännu kunnat bli en duglig menniska, om han ej

varit -- svag! Det är lättast att vara svag, att strida kort och genast

falla. Det är en giltig ursäkt, svagheten, liksom vid brottet och

ransakningen domarn ursäktar, om den anklagade varit så »svag», att han

först berusat sig, innan han begått mordet.

Måhända är hos den store domarn äfven svagheten en ursäkt?

1883.

Ett godt samvete.

(Efter en sägen ifrån Esbo skärgård.)

Patronen hade helgdagskläderna på och stod nedanför huset och kikade

efter vädret. Morgonen var dimmig och luften kall. Skulle töcknet höja

eller sänka sig, det var frågan!

Träden stodo som klädda i silfverstickad tyll. Ett garnityr af

spindelväf hängde emellan tall och gran, björk och rönn, gräset var vått

och glittrande, tunga stora daggdroppar hängde på strå och örter.

Grodor, daggmask och sniglar höllo kalas på marken, nere vid stranden

pep en vessla eller två, medan fiskmåsar och tärnor slogo i viken, flögo

i aflånga kretsar, svängde helt om och plumsade i vattnet, hungriga och

lystna.

Fisken hoppade öfverallt dernere, det bildade sig små ringar här och der

på vattenytan, de växte större, vidgade sig och försvunno. Det skulle

säkert bli en solig, vacker dag -- derborta höjde sig dimman redan, och

en bred, matt solstråle trängde sig skimrande derigenom. Den föll på en

liten grön holme, lekte i de dallrande löfverken på altopparne. Hela

tjärden såg ut som en ändlös ocean för resten, öarna midt emot voro

alla insvepta i den hvita, tjocka misten, det böljade vid de nedre

molnlagren, också himlen liknade ett haf, de täta ull-lika

dunstflockarne rörde sig för morgonbrisen, bolmade, hopade sig och

försvunno för att ge rum åt nya, flyktiga molnmassor.

-- Hör hit, Peltonen, -- skrek patronen med sin höga, gälla stämma, --

kom hit på en stund, jag har en hel hop att tala med honom om.

Han derborta på åkern var patronens faktotum, arbetskarlen Peltonen, på

en gång förvaltare, inspektor, trädgårdsmästare, betjent och dräng på

Hvitö gård, i tjenst hos den rike enklingen patron Emile Gerôme Uninius,

Hvitös nuvarande stränge och föga populäre egare.

-- Hvad nu, hvarför har Peltonen klädt sig så der, är det meningen att

här inte skall arbetas i dag? -- frågade patronen, då han såg mannen

komma fram iklädd en ren arbetsskjorta och en snygg väst af mörkgrå

vadmal, -- han tänker väl passa på, då han vet att jag ska' in till

stan, att under tiden ta sig en rigtigt glad dag här, hvasa?

Peltonen såg upp med en mörk blick, men slog ögonen ned igen utan att

svara.

-- Nå, hvad är det, ut med språket, skall jag bli lydd, eller hur?

Peltonen såg åter upp med samma på en gång föraktfulla och undergifna

min.

-- Jag har aldrig hvilodag, det vet patron sjelf. Jag tog på de här

paltorna för att -- att det är mors födelsedag och Heikkis med ... för

resten är det lappdags för andra rocken, hon syr ihop trasorna på'n,

hon derinne.

-- Födelsedag! Ser man på, ni ha råd att fira födelsedagar ni, det har

jag inte. Ni gör er nog glada dagar på min bekostnad. Jaha, Heikkis

födelsedag! Den är verkligen värd att firas. Den förbannade pojkbytingen

som inte gör annat än illa. Jag tål honom inte. Han stjäl jordgubbar och

han bryter af blommor i trädgården, spö ska han ha, och du är och

förblir en stackare, Peltonen, i din familj! Födelsedag! Joo, det är

sött!

Peltonen rynkade sin panna i ännu djupare veck. Han såg alltjemt ned,

men rösten dallrade när han lugnt och fast som svar på patronens

beskyllningar sade:

-- Heikki stjäl inte.

-- Stjäl han inte? Nehej! Jaså, han stjäl inte? Han är en liten engel,

det är han. Det var inte heller han som plockade hönsklorna och stack

dem i fickan på den här rocken, när jag sist for till staden, så

vaktmästarn uppe i revisionen fick näfven full med klor, när han skulle

taga upp min snusdosa, det var inte han som satt mitt hattfoder fullt

med kardborrar här om sistens och som plockat en hop med småsten och

nypontaggar och stuckit dem in i tårna på mina trädgårdsgaloscher, det

var väl engeln Michael eller Gabriel, och inte Heikki, hä?

Öfver Peltonens bistra, stela drag for som ett smålöje, men han teg.

-- Och räfsaxen, som jag hade lagt ut för det nötet, hade han inte fått

tag i den och burit den dit bort vid enrisbuskarne, så jag höll på få

benet afskuret, hade jag inte händelsevis haft jagtstöflarne på ...

svara mig hvad han kan på det?

Peltonen teg alltjemt.

-- Fan anamma, karl, kan han svara sin husbonde eller vill han jag skall

tala med polisen? -- röt patron och piskade en liten späd videbuske med

sin smala, slitna rottingskäpp, så att blad efter blad sargadt föll ned

bland gräset, -- säg, hvad svarar han på allt det der?

Peltonen tittade omkring sig med en skygg, irrande blick. -- Herre Gud,

patron, -- sade han derpå hastigt, -- han talar, så han kan rigtigt

skrämma en menniska olycklig. Inte kan jag rå för hvad Heikki gör, nog

har patron sjelf många eviga gånger sett på hur jag klått upp pojken för

hans små skälmstycken. Men, Gud nåde, det hjelper så visst inte. Pojken

är min ende, han är full af fan, men det är intet ondt med honom ändå!

Patron har inte tålt'en nånsin, han är som en hund, som väl känner hvem

som vill'en illa. Derför hittar han på otyg för att hämnas, kantänka.

Han har allt ryggen blå och brun ännu efter sista piskkalaset, då han

bar räfsaxen dit bort... Mor hade sin tvätt der, si, olofvandes för

patron, och pojken tyckte som så att patron inte hade något der att

göra... Och efter som patron gjort ledsamheter åt honom, så ville han

också...

-- Jag skall lära den tjufstrykern, -- hväste patronen, men helt sagta,

-- fadern såg ej den blick, som följde orden. -- Och nu, hör han, jag

far om en half timme. Men till qvällen kommer jag tillbaka, vid

sextiden som vanligt. Till dess måste potateslandet vara upplöjdt och

gröna jollen tjärad. Hugg veden åt kaptens på udden, han sade till i

går, men tag qvistarne med, hör han, och rada den inte så förfärligt

tätt. Han ger dem så mycket ved på en famn, att han ruinerar mig. Tror

han att det är ärligt gjordt, eller hur, hvasa?

-- Hyresgästerna klaga alltid att jag mäter för knappa famnar, --

svarade Peltonen, -- kaptenen var så ond sist, så.

-- Det satans packet, så är det när man skämmer bort dem! Ja, ni

förderfvar för mig allihop, kringstjäl mig och äter ut mig, som vore ni

korpar kring ett sjelfdödt djur. Hustru din mäter mjölken så det rinner

öfver och sätter inte en sqvätt vatten i det, fast jag har sagt till

henne. Och i stället att rensa trädgården tar hon emot tvätt, -- hvem

vet, hon hemtar väl såpan hos mig, kan jag tro, och ni gör er rika,

medan jag här går i armod och arbetar som en hund. Ni föder er och göder

er, er och er odugliga afkomma, ni bli som feta flugor, medan jag med

hvarje dag blir allt magrare, jag och mina barn. Gjorde jag rätt, så...

-- Ångbåten tutar, han ligger visst för tjocka vid Konäset, -- sade

Peltonen, -- skall jag göra hästen i ordning, i fall patron vill fara

landvägen öfver broarna?

-- Han vet inte hur fort han vill bli af med mig! Nej! Hör nu, Peltonen,

stå inte här längre, gå till sitt arbete, jag far om jag vill och när

jag vill. Och med ångbåten, hör han, inte med hästen. Den plöjer han

med. Adjö.

Peltonen böjde på hufvudet och gick några steg.

-- Ännu en sak, -- ljöd patronens röst efter honom -- hugg bort

strandträden derborta, veden här uppe är snart slut, låt alarna omkring

uthusen stå, men alla björkarna ska ned, förstår han, på vägen åt

stranden, der behöfs ingen park. Så, begriper han inte, efter han står

så der och glor?

Peltonen spärrade upp ögonen och spände dem i patronen. Det var en sådan

förvåning och ett sådant förakt i den nu öppna och fulla blicken, att

patronen för ett ögonblick måste slå ned sin.

-- Jag vill ha ned parken också på den sidan, sade jag. De der urgamla

träden ta all must ifrån jorden, och ängen ofvanför får ingenting. Du

vet att jag inte tål skog och mörker! Du tycker väl om skog du, kan jag

tro, skogen derborta, der det ekar så vackert då man skjuter... Vill du

lyda, eller hur?

-- Skall strandparken fällas, herr patron? -- frågade Peltonen, -- alla

mastträden? Alla björkarna ned? De stora tvåfamnsbjörkarne, som folket

från stan far hit för att se på. Allt ihop?

-- Jag tror, han muckar emot, fähund?

-- Kan jag inte få hugga några famnar från skogen inåt ön, der fins det

fällträd och vindfällen, visst en tio famnar eller mer bakom hästhagen!

Är det inte bättre der?

-- Skogen der är såld till byggmästarn för länge sen, och han har mätt

upp hvar enda sticka. Du hugger ner strandparken. Jag vill inte ha

mörker, jag tycker om ljus. Och det kostar att släpa ved. Vi ta först

skogen omkring oss, och gå sen längre ut. Du hör det nu. Gå din väg.

Peltonen gick. Ifrån ett dike helt nära invid stället, der nyss de båda

männen samtalat, uppsteg en liten mager hvithårig gosse på sex år. Han

var klädd i en skjorta af oblekt groft lärft, bar små urvuxna, vida

byxor, som fladdrade omkring benen på honom, bröstet var bart liksom

armar och ben, två klippska, långa, blå ögon tittade käckt fram i det

solbrända ansigtet, och munnen log.

-- Jag har hört alltihop, pappa, -- sade han, då han var utom hörhåll

för patronen, -- alltihop! Härnäst ska han få en rutten fisk i

bröstfickan, det lofvar jag. Och hvad ondt jag kan göra honom, så ska

jag. För han är den värsta menniska! I går försökte jag sätta tjära på

båtsitsen, men den torkade in. Om jag fick en stor geting att märka

näsan på'n, så vore jag så glad så.

Den lille stack sin bruna, smutsiga näfve i faderns och såg så lycklig

ut, när han målade ut för sig alla de njutningar han möjligen kunde

bereda sig på patronens bekostnad. Fadern såg sträng ut, drog bort sin

hand och sade:

-- Derest du rör någonting af hans, eller gör någon som helst elakhet åt

honom, så får du med rottingen att göra, och det värre än eljest, hör du

det, pojke?

-- Far bara gör sig morsk, han, -- skrattade Heikki, -- inte slår far så

hårdt som han tror. Nog tål jag det alltid. Och värre än så! Jag gör mej

hård och jag slänger mej, och då tar det inte så farligt. Far ville allt

sjelf gerna sätta den här flugsvampen i honom, om far kunde.

-- Du skall hålla mun på dig, Heikki! Ser du, der är patrons barn. Gå

in till mor och säg till att det är hårdt med arbete i dag, jag hinner

inte äta på ett par timmar än. Och kom sen till mig, så får du hjelpa

till med åkern.

-- Lisen och Clara skall visst med till ångbåten, efter di ä' så

schangtila! -- Heikki hvisslade en hjertans glad låt, slängde med det

lilla hufvudet, så håret, det långa hvita håret fladdrade, körde ut sina

röda läppar och kilade i väg öfver stock och stubbar, lätt som en fogel.

Men han stannade med ens. Lilla Clara, som fått syn på sin lekkamrat och

vän, ropade honom och viftade med handen. Han vände genast om, sprang

till henne och nalkades den lilla näpna damen rullande i gräset som en

skallerorm, i det han hela långa stycket stupade kullerbyttor för att på

detta sätt vinna på en gång hennes beundran och sympati.

Hon skrattade så hjertligt och klappade i händerna. -- Rulla i åkern,

söta Henrik! -- bad hon med hufvudet på sned, -- det är så lustigt när

du rullar, du ser ut som en stor, hvit, våt katt. Går du i hafren, så

blir jag så glad.

Heikki slängde öfver gärdet, tog ett stort skutt och kom på hufvudet

rakt in i hafrelandet. Men med ens stod han upp igen, skrapade sig i sin

våta lugg, drog ned mungiporna till en förunderlig grimas och sade med

sorglustig ton:

-- Det der törs jag inte göra. Pappa slår mig, om jag försöker. Clara

får allt hitta på något annat.

Clara såg villrådig ut. -- Gå på hufvudet i diket, så är du så rar,

Henrik, -- menade hon.

Heikki lydde. Hans händer sjönko djupt ned i gyttjan, och Clara var så

munter och tacksam.

-- Nå, ta nu en rigtigt bra daggmask åt mig, så få vi se om han krälar,

ifall vi dela honom itu, och hvilken del som vill till mig och hvilken

till dig.

Heikki fick tag på en rigtigt lång en. Lilla fröken tog den sjelf i sina

späda händer, slet den utan betänkande itu, utan att förändra en min,

och kastade bitarne på marken.

-- Usch då, hvad Clara pinar kräket, -- protesterade pojken, -- kom nu,

så ge vi hönsen det här. -- Och så sprungo de så fort de kunde inåt

gården, men glömde snart sitt ärende för ett helt nytt intresse.

-- Henrik, ser du här ligger min stora docka! Söta Henrik, laga skor åt

den, vill du, de gamla ä' trasiga?

Barnet tog dockan, lofvade göra skor och skulle genast börja med det

arbetet, då patronen syntes på trappan, iklädd öfverrock, grå filthatt,

galoscher och med paraply och käpp i handen.

-- Claire, mon ange, ici, -- ropade han, -- eh bien! Lisette, où êtes

vous, venez mes enfants, venez!

Clara lemnade på ögonblicket sin lekkamrat och sprang fram. Lisett kom

med sin jungfru vid handen från kökssidan; lille Gerôme var redan

färdig. De voro alla svartklädda, buro hvita förkläden och fingo af

fadern hvar sin krans i handen. Bonnen sprang fram, jemkade flickornas

hattband och lille Gerômes krage, och så begåfvo de sig i väg nedåt

stranden. Patronen sjelf hade en stor bukett i hand samt bar i

knapphålet på sin långa utslitna ytterrock en hvit rosenknopp,

sammanbunden med en liten cypressqvist. Hans min var högtidlig, ett

blekt, resigneradt allvar låg utbredt öfver hans magra och gula ansigte.

-- Hvarför få vi komma med, pappa? -- frågade Clara och tittade upp till

fadern, halft förtroligt och halft skyggt.

-- Tala franska, har jag sagt dig, -- sade patron och knyckte omildt den

lilla i armen, men tillade derpå i en något mer saktmodig ton: -- Vi

skola gå till kyrkogården i dag med kransarne, det är mammas dödsdag, er

salig mammas, min högtälskade hustrus. Håll dig rak Gerôme, hvad är det

för slag, du hänger ju läpp och ser dum ut precis som mor din. När ni

har svarta sorgdrägterna på, chers enfants, då borde ni ju veta att vi

skola fira en liten sorgefest på den högtidliga plats der hon nu hvilar

i frid från jordens oro.

De tre små barnansigtena sågo så bortkomna ut. De förstodo ännu icke

denna märkvärdiga förening af hycklad sorg öfver och förakt för deras

döda moder, som de alla dagar kunde ha haft tillfälle att iakttaga,

förstodo den lika litet som faderns föga konseqventa sätt, det der

ständigt balancerade mellan öfverdrifven vänlighet och rå brutalitet, de

tittade upp som till ett fruktadt högre väsen som de älskade af en viss

vana, men hvilket mer skrämde än ingaf dem förtroende.

Man gick genom den sköna, förvildade, men i all sin oregelbundenhet dock

så intagande parken. De väldiga träden stodo i täta grupper längs hela

stranden, beskuggande den med sina tunga lummiga grenar. De mossiga

björkarna vid vattenbrynet tycktes trängas deruppe om utrymmet, och

pekade här och der med sina släpande gröna löfqvistar långt ut i

vattnet. Marken var ytterst kuperad, det gick backe upp och backe ned,

mellan tufvor, våta och mjuka af regnet, och stenar hvilkas saftiga

mossbeklädnad såg inbjudande ut.

Dimman hade lättat litet, ångbåten hördes ett stycke ifrån, kom allt

närmare och stannade slutligen efter ett långvarigt plaskande vid Hvitö

bristfälliga brygga. Med stort brak kastades landgången ut, karlarne på

ångbåten skreko af alla krafter, svuro och larmade som hade det gällt

att angripa en hop vargar och skrämma dem med omåttligt oljud, de

hjelpte slutligen patron och barnen ombord och fortsatte derefter resan

för att vid nästa brygga föra samma oväsen.

Patronen tog plats på akterdäck, barnen i sina svarta drägter sattes i

ring omkring honom. Några af passagerarne helsade flyktigt, ingen gjorde

min af att börja ett samtal. Endast kaptenen helsade med sitt glada

leende, viftade med hatten och ropade ett hest och morrande, men

fryntligt »godmorgon, godmorgon, goda patron Uninius, hur står det till

med helsan?»

-- Hvad i all verlden, är det Uninius, hvadfalls, kapten, -- frågade en

tjock herre med militärisk hållning, -- Emile Gerôme, han i justitien?

-- Precisement, -- svarade kaptenen, -- känner löjtnanten honom?

-- Om jag det gör? Ja visst för tusan, men det är fan hvad han ser

aftacklad ut! Han var marskalk på mitt bröllop i tiden och var då en

tusan så fin och fiffig karl. Elegant och parfymerad, nätt som en

fröken, glad och lustig.

-- Men fattig, kan jag tro, -- nu är han rik, men glad är han inte.

-- Hvad tusan! Är han rik, då hade han skulder som -- en löjtnant, --

och björnar ett helt kompani. Rik? Gift således?

-- Enkling, herr löjtnant, gifte sig till pengar.

-- Åhå, jag förstår, gjorde som jag. Med en ryska också, eller hur?

-- Nej, hon var allt från vår egen hufvudstad, rik, fader- och moderlös

köpmansdotter, uppfostrad hos kommerserådet Johansons, hon hette Olga

Alén, söt flicka.

-- Aj för fan, hon! En liten gås för resten. Var hon så rik.

-- Par stenhus i stan och den här ön -- som han snart sköflat ren från

skog för resten, ingen menska vet hvart han gör af med sina pengar,

allting förfaller härute, hela östra och norra ön är som en hed,

åkerjorden är oskött och ger bara gräs, trädgården likaså, han näns inte

hålla sig hvarken arbetsfolk eller kreatur ... ja han är en muntergök,

patronen.

-- Han ser kuslig ut, det är inte som samma menniska! Han som förr var

en sprätt, det var fan så maläten han är... Många barn?

-- Der ä' de alla tre .... det talas om att han uppfostrar dem med ris

och konfekt ömsom, allt som det passar, och fransoser ska' de bli, och

för att få kurage på dem låter han dem hjelpa till med slagten -- pojken

håller på med att anatomisera grodor och kattor och sådant der, men

hjeltemodig ser gosstackarn inte vidare ut, det får jag säga.

-- Han är sorgklädd, är han nyss blifven enkling?

-- Hon dog för sex eller sju år sen, det är bara för att folk skall se

att han ännu firar hennes dödsdag. I den kostymen beger han sig vanligen

till kyrkogården med barnen...

-- Stackars karl, han är tydligen på dekis. Nå, är han i Revisionen än?

-- Ja, han är en duglig embetsman, säges det.

-- Käre kapten, det var inte vackra saker jag här fått höra om en gammal

vän, när man är och helsar på fosterjorden, som man inte känt under

fötterna på tjugo år... Nej nej, mycket kan hända, åren göra folk äldre.

Den tiden då jag såg honom sist var jag en liten späd planta, fänrik vid

Petschowska regimentet -- tiden går.

-- Löjtnanten har slagit sig på landtbruk nu?

-- Ja ja men, har en hel stepp att sköta om, trehundra kor och får,

svärfars gård var en af de bästa vid hela Twer. Det är väl intet

allvarligt ondt med Uninius ändå, -- jag ville allt helsa på honom i

alla fall?

-- Nej för all del, det var litet snack om något testamente, men hela

skulden lär slutligen ha varit en förvaltares, som han hade i sin

tjenst, jaa, det var till och med en mordhistoria, förvaltarn kom fast,

tror jag, men ingen menniska misstänkte på allvar vår käre Emile Gerôme,

det är ju en fin karl, vet jag, särdeles beläst, och fast han har sina

egenheter, är han en hederlig menniska, det tviflar ingen på...

Kaptenen blef sysselsatt med en ny till läggning, och den fete gick ned

för trappan och slog sig ned vid patronens sida. I början något

reserverad, blef patronen så småningom mer lifvad vid tanken på en

försvunnen tid, rik på glada minnen, och talade snart allt mer

oförbehållsamt med sin ungdomsvän.

-- Du har blifvit lycklig du, -- sade han med en blick på löjtnantens

välförnöjda fysionomi och ytterst välfödda figur, lycklig och fet och

rik och prägtig! Här i vårt fattiga land är det värre. Jag ärfde

visserligen med min hustru en liten summa, några gamla hus och det här

stenröset till ö, men -- folket här i skärgården är demoraliseradt och

bestjäl herremännen, man kan inte lita på en enda, jorden är karg och

mager, föder inte kreatur engång, det är ledsamt, kära bror, men

sanningen är att man sjelf förfäas här i landet. Jag var dum som inte

gjorde som du, gifte mig i Ryssland, blef naturaliserad der borta i

Österland, skaffade mig en brunögd barischna till hustru och lemnade det

här landet med sina små trånga förhållanden och sin obehagliga politiska

ställning.

-- Gamle misantrop, jag tycker du borde vara försynen tacksam som

ställt till så bra för dig. Endast en omständighet kan ju vara

beklaglig: du miste alltför tidigt din hustru!...

-- Ack ja, -- suckade patronen med en blick till himlen, -- hon gick

ifrån mig, till min otröstliga sorg! Och lemnade qvar mig ensam med min

smärta och tre minderåriga! Dem måste man uppfostra, det är fan så dyrt.

De ha inga karaktärer, de brås på modern, gunås! Dåliga anlag! Pojken är

drömmande och pjunkig, veklig och slösaktig. Han har en egendomlig

talang att skaffa mig utgifter, så ung han är. Det är med oro jag ser

hur han är i stånd att bestjäla mig för att ge skänker åt någon af de

tiggare vi ha på gården, någon af det der eländiga folket som man får

lof att föda ... för skams skull, och hvilka kalla sig våra tjenare...

-- Åh för tusan, låter det så? Hör du bror, jag har lust att komma hem

till dig -- du reser ju hem i qväll -- för att se hur du har det, några

goda råd kunde kanske jag som äldre landtbrukare ge dig.

Patronen fick en skiftning af rödt öfver sitt gula ansigte, han hostade,

morgonluften var kanhända honom för skarp, och med af ständiga

hostningar afbruten hastighet sade han, litet vänd ifrån sin vän:

-- Det är ingenting att bjuda -- bjuda gäster till, mitt hem, mitt

ungkarlshem. Neej, mitt bord är illa försedt, vi ha nu också oroligheter

med hyresgästerna -- och det blir slagt först i nästa vecka ... då, om

du behagar, är du välkommen, och jag skall vara smickrad och förtjust

att få emottaga en så ärad och så sällsynt gäst.

-- Jaså, du protesterar ... du gamle skälm, du tror du slipper! Någon

skall du ha som skojar upp dig, det märker jag. Jag följer med dig i

dag, blir några dar öfver, och dermed punkt. Åhoj, der ha vi ju

Helsingfors! Prägtigt! Fanken till bra kyrka den der röda deruppe ...

det är den ryska, jaha! Och så ståtlig Nicolaikyrkan tar sig ut

härifrån. Lite för mycket hvitt, och -- ja -- något annat fel är det

dessutom. De skulle på den der kolossala trappan satt Kasanska kyrkan

från Petersburg i stället. Löjligt med dimman, nu är alitihop dolt igen,

och man ser bara Sveaborg som midt i en ocean. Gamla ärliga fästning med

dina trefliga fängelser och murar. Skall bli fan så lustigt att andas

din präktiga surkålsluft igen!

Patronen betraktade med likgiltiga blickar hela det lifliga sceneriet

omkring dem. Dimman, som kom och gick, flyttade sig än åt höger och än

åt venster, än skymmande en, än en annan del af nejden, än förvandlande

hafvet der det var tätast besatt med klippor -- till en oändlig

vattenyta, än visande sjön bortom båken i hägrande bilder med i fjerran

seglande skepp, skutor och båtar, alla upp och ned, med masterna åt sjön

och kölarne uppåt skyarne.

Uninius visste ej hur han skulle undslippa löjtnantens besök, och det

gjorde hans lynne ej gladare... Slutligen tog han sitt parti, såg med

en artig min på sin vän och yttrade, i det han med nervös vänlighet

tryckte hans hand:

-- Efter du är naturvän, så behagar dig kanske utsigten från mina

klippor der på Hvitö ... lite kaffe med smörgås kunna vi väl bestå, om

du håller till godo, jag skall låta min karl föra hem dig till hotellet

i staden i qväll... Mitt ringa hus är för fattigt för att herbergera dig

öfver natten. Var således välkommen, bäste vän kl. 5. Vid den tiden

finner du mig der på kajen eller ombord på båten här.

Löjtnanten tackade, men helt och hållet upptagen af att betrakta den

vackra taflan omkring dem, lade han alls icke märke till patronens

snöpliga sätt att invitera honom. Dimman höjde sig nu på allvar, solen

bröt fram, klar och strålande, samt göt öfver trakten en hel flod af

ljus. Hafvet sken, de röda granitklipporna, ännu morgonfuktiga, skeno de

också, skogen, öfverglittrad af dagg, stod så vacker, och i fonden reste

sig ur den vida fjärdens sköte det täcka Helsingfors med sina breda

kajer, sina höga kyrktorn, sina gröna esplanader och sin obelisk med den

ryska fläckta örnen, hvars förgyllning girigt sög åt sig solens strålar

för att rigtigt falla i ögonen.

På stranden gick allt ytterst bullersamt till. Något af den österländska

grannens liflighet tycktes ha blifvit inympadt på iswostschikar, bärare,

hamnsluskar, fisksäljare och fiskköpare. Det skreks och svors i kapp med

ångbåtsbesättningen, gatpojkar kilade af och an, viga som ödlor,

lökryssar med sina korgar stojade ut sin vara, soldater i långa och

korta chineller och jackor flanerade af och an, det knuffades, så man

knappt kunde komma fram.

Åt söder låg Sveaborg med sina mörka vallar och dystra husrader ...

solens gyllne sken omgöt Ehrensvärds fäste och den ogästvänliga

stranden, som ingen dödlig vågar beträda undantagande den ryska vakten

med sina skarpladdade gevär.

Men högt öfver stad och land sväfvade nu dimman i form af lätta,

skiftande sommarmoln på lustfärd i det blå, fjerran förda af morgonens

ljumma, men friska bris.

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Peltonen kom tjärig om händerna och svettig i ansigtet från arbetet med

båten och skulle ta itu med huggandet af strandparkens gamla, i flera

årtionden beundrade björkar, då han erinrade sig att han glömt tåget

hemma i stugan. Han kastade ifrån sig yxen och gick hemåt, klef öfver

gärdet, tog en genväg genom hafreåkern, gick längs diket och stod inom

ett ögonblick vid sin lilla halfförfallna grå stuga, hvars hopkittade

fönsterrutor och murkna trappuppgång alltför högt talade om det armod

mot hvilket man förgäfves derinne sökte kämpa.

Rundtomkring stod i yppig sommarfägring kardborre, hallon och

nässelbuskar, bolmörten frodades i husknutarne, här och der lågo större

och mindre sophögar, på hvilka fiskhufvuden och potatesskal syntes

bredvid utregnade och utslitna skodon, disktrasor och

porslinsfragmenter.

På förstuguqvisten var en hop gamla tröjor och kjolar utbredd, och på

ett tåg, spändt tvärsöfver till närmaste björk, hängde några orena

barnkläder fladdrande för vinden.

Peltonen strök sitt mörka, lockiga hår ur pannan, log mildt mot lille

Heikki, som satt i sanden och täljde en båt åt Clara, böjde sitt hufvud

för att komma genom dörren, hvilken han öppnade helt sakta för att ej

skrämma den nyfödde, som den tiden brukade sofva inne i rummet.

Stugan var mörk och upptogs till ena hälften af den stora sotiga

spiseln. Midt för fönstret stod ett bord och på golfvet framför sängen

en liten vagga, hvars medar voro borta. På kanten af den långa och breda

sängen satt hustrun, en ännu ung och vacker qvinna med en stor svart

karl bredvid sig. Han höll henne om lifvet med ena handen, med den andra

balancerade han ett téfat, hvars mörka rykande innehåll han blåste på

för att få det att kallna.

Peltonen uppfattade genast situationen. Det der hade han sett så många

gånger förut, det kunde numera icke ändras. Est-Lasse var hustrun kär,

sådana der svarta, långa karlar med ögon som kol och stora glupande

läppar äro alltid qvinfolk i smaken. Och så var han spelman och kunde

visor, det är talangen som gör sådana herrar oemotståndliga. Han söp och

slogs, det rörde henne ej, kärleken är ju långmodig och förlåter. Han

lurendrejade på sin segelbåt in förbjudet gods från Reval till

helsingforska skärgårdsbor, var djerf och lät sig aldrig fångas af

tullsnokarne, det var hans dygder. Somliga sade att han stal, men det

var måhända förtal, och ingen kunde med säkerhet säga om han varit

fast, ehuru några i allra största hemlighet påstodo att han varit

sibiriefånge för mord och rymt samt derför ej kunde bo i sitt hemland på

andra sidan finska viken.

Ingen visste hvar Est-Lasse egentligen bodde. Än här och än der i

stugorna på öarna omkring hufvudstaden. Än i lador och rior, än i

grottor och ofta i sin öppna båt sommarn om. Då vintern kom, var han

långa tider försvunnen, han sade att han på Estlands kust fångade säl

eller i de tjocka skogarne i norra Nyland jagade räf och vildt med

egendomsherrarne.

Peltonen såg på sin hustru, som satt der med bränvinsflaskan i handen,

hvaraf hon nyss hält i Lasses kaffekopp. Hennes oordnade hår och öppna

tröja gjorde på honom ett obehagligt intryck. Han gick till vaggan,

vände barnet och jemkade det smutsiga täcket, tog en rulle tåg från en

spik och lemnade utan ett ord rummet.

Lasse slickade sig om munnen när mannens steg ej mer hördes.

-- Ge mig en kopp till Leena, -- sade han, -- det var inte elakt alls,

det der. Och så kyssen åt dig, och derefter får du lof att ge mig den

der marken du talte om, och så adjö med dig till härnäst.

Leena drog fram marken, lät sig kyssas, borstade med handen bort några

strån af sänghalmen från sin älskades rock och började gråta, häftigt

och utan vidare öfvergång från den glädje hon nyss visat i hans armar.

Lasse svor, svängde sig på klacken, stoppade i fickan ett hålbröd, som

han bröt loss från takspettet, och sprang ut, muntert hvisslande.

Hon derinne fortfor att gråta. Slutligen kom en liten nära treårig

flicka, klädd i ett linne och en lång, nästan släpande kjol, intultande

i stugan, hängde med mungiporna, under det ögonen stodo fulla af tårar,

drog modern i kjolen och begärde mat.

-- Fattiga barnungen min -- sade modern, tog en bit af det hårda svarta

brödet och räckte den åt barnet. Men den lilla rynkade på näsan och

snyftade högljudt och pockande.

-- Matmjölk, mamma, mamma -- lallade hon, -- matmjölk Anna vill ha.

Modern satte sig på en af stolarne, ref upp sin vida bomullströja och

lyfte barnet i famnen. Inom ett ögonblick somnade det vid moderns varma,

fulla barm, mätt af den föda hon så rikligt kunde gifva det, ehuru den

delades med den lille två månader gamle dernere i vaggan.

Den unga hustrun satt der tills ögonen, ännu svullna af gråt, slöto sig

och hufvudet sjönk bakut mot väggen. Inom en stund slumrade äfven hon

in, och de tre sofvandes lugna andedrag hördes tillika med flugornas

surr och klockans knäppande i det qvafva rummet.

Elden i spiseln slocknade, vällingsgrytan som puttrat på trefoten

tystnade och tjocknade till, katten kröp fram med krökt rygg och svansen

i vädret. Allt var en stund i ostörd stillhet.

Utifrån hördes ihållande och täta yxhugg, och derpå ett doft susande och

så ett väldigt brak. En af de sekelgamla björkarna föll. Så ännu

längre, mödosammare slag af yxan och åter det olycksbådande suset, då en

annan af skogens veteraner stupade. Den skuggiga, lugna platsen skulle

snart vara tom och öppen för sol och vind. Han suckade, den ensamme

arbetaren, svettades och högg, hans panna lade sig i djupa veck, och

kring munnen syntes det svårmodiga draget tydligt framträda. Tio eller

tolf af träden lågo redan.

Det var middagstid, det såg han på solen, och han begaf sig derför med

tunga steg hemåt.

Denna gång tog han ej genvägen öfver åkern, såg ej på Heikki, som sprang

emot honom, stampade i förstun fötterna liksom hade han haft snö på

stöflarne, slängde yxen på golfvet och gick in.

Hustrun vaknade upp och stirrade förskräckt på mannen. Kinderna voro

blossande af sömnen och ögonen ännu röda efter gråten. Han såg icke åt

henne, lyfte sjelf grytan närmare spiselkanten, tog en tallrik och

begynte ösa ur.

Hon sprang från stolen, lade temligen oförsigtigt den lilla sofvande

flickan i sängen och föll ännu en gång i vild, hejdlös gråt.

Peltonen såg på henne, liksom hade han velat fråga henne någonting, men

teg ännu.

-- Jag vet att du är ond -- snyftade hon, mycket ond och att du skulle

kunna slå ihjäl mig för alltihop, och det är bäst att du gör det, för

det är så uselt det här lifvet, att jag inte orkar lefva det mer nu.

Nej, jag orkar inte, för det är så, att jag nu är led vid det.

Peltonen började äta. Hon fortsatte under tårar och snyftningar:

-- Han kom också och frestade mig till det, och han var så glad och sa

vänlig och du bara teg och teg, så jag aldrig hade en glad dag med dig.

Peltonen tog ifrån skåpet en liten skål, fyld med salta strömmingar, tog

en om en i fingrarne och åt upp ett par stycken.

-- Aldrig har du sagt mig någonting, aldrig talt om hvarför du

egentligen går på gården här och trälar och sliter för så liten lön, att

vi nästan svälta ihjäl. Och hur jag tiggt och bedt att du ska ge dig

till en annan husbonde, så har du bara tegat eller snäst mig och bedt

mig vara tyst. Och det har förargat mig och vändt mig ifrån dig.

Peltonen rynkade ögonbrynen och tuggade kraftigt sitt hårda bröd.

-- Och det står en menniska inte ut med. Jag vet att du gjort något ondt

med patron, ja det säges öfverallt, och jag vet att du gifvit pant på

att lyda allt det fanstyg han befaller dig att göra. Jaa, jag vet det,

och skulle du sagt mig allt och öppnat ditt hjerta för mig, så skulle

jag hålla med dig ärligt och vara nöjd med mitt och arbeta för huset och

barnen och dig. Men när jag är som främmande för dig, så är du också

främmande för mig. Så har du det då som du vill! Och det är så uselt,

att man inte står ut med alltihop, fattigdomen och bråten och ungarne!

Nej, jag går jag, du må sköta dig och barnen bäst du vill. Efter du är

mot mig som vore jag en ko eller oskäligt djur, så är jag otrogen mot

dig. Jag går.

Hon snyftade öfverljudt och höll händerna för ögonen.

-- Är du så galen i honom, Leena, att du ska lemna barnen? -- frågade

slutligen Peltonen med sina allvarliga röst.

-- Honom, honom, nej, jag går inte med honom. Om du bara vore som jag

ville, skulle jag aldrig i verlden se till Esten mer. Aldrig i lifvet

skulle han få en enda af mina fattiga fyrkar, som han narrar och snislar

åt sig, den svarta ledingen -- ropade Leena och knöt med näfven. --

Någon måste en ha, och efter jag aldrig hade dig, så tog jag honom, för

han höll sig inte för god att prata och fundera med ett qvinfolk, han

var kärlig och alltid så glad... Herre Gud, men jag orkar inte se honom

mer, tjufstrykern! Dessutom...

Hon hann ej tala mer. Peltonen hade stigit upp från stolen och stod nu

med hennes båda händer i sina.

-- Sitt ner, Leena, -- sade han -- säg, kan du hålla mig kär, fastän jag

gått och hållit mig ifrån dig och låtit dig vara ensam så länge?

Leena såg upp med ögonen ännu fulla af tårar.

-- Kan du tro på mig, du? -- frågade hon tviflande.

-- Jag frågar om du kan hålla mig kär, fastän jag är en fördömd menniska

-- sade Peltonen och såg henne i ögonen.

-- Är jag något bättre, jag? -- menade Leena.

-- Men jag är en olycklig varelse, jag har så mycket som tynger på. --

Peltonen satte sig ånyo, körde hårdt armbågarne i bordet och lutade

hufvudet mot sina båda händer.

-- Stackare, nog ska vi hålla ett, om du bara litar dig till mig och

talar om alltihop. Och kan du förlåta mig, så...

Hon såg med en skygg blick i hans ansigte.

Peltonen förblef i samma ställning, talade i början långsamt och liksom

ovilligt, men blef småningom allt mer oförbehållsam och liflig. Leena

lyssnade. Hon satte sig vid vaggan och betraktade den lillas alltjemt

lugna sömn.

-- Hå, hå -- sade han efter en stunds tystnad, -- jag var ung då, ung

och orolig i blodet. Min far var betjent åt patrons far, när han, salig

menskan, for med generalguvernören genom riket som skrifvare eller något

sådant åt grefven. Far dog ung, och jag fick ärfva hans syssla. De

kallade patrons far sektern den tiden, och han var en rigtig fin karl,

han. Patron och jag lekte tillsammans hela dagarne, när vi voro barn,

och jag var ibland hans häst och ibland hans karl -- det var alltid på

samma vis som nu, fastän vi var små då, förstås. Han sparkade mig, fast

det var jag som var hästen, men om jag gaf tillbaks, fick jag stryk.

-- Fy då! du har alltid varit liksom en slaf du, Peltonen!

Han såg upp en gång. -- Säger du det, Leena, och vet inte att somliga

bli födda till slafvar! När Gud skapade mig, tryckte han visst till

bröstet på mig, att jag aldrig skulle få andas rigtigt ut, och han böjde

tungt till nacken, att jag inte skulle kunna höja på den så som andra.

-- Och det kan du säga så der förnöjdt och lugnt! Tror du det var Gud

som gjorde din tunga så der stum, att du inte talar mer än en gång i

månaden, -- bevare mig, skyller han allt det onda på Gud!

-- Hustru, det är barn och qvinfolk som ha så mycket att tala om och,

och, ja -- och ester, ryssar och lösdrifvare, jag säger det rent ut.

Leena rodnade under den bruna hyn. Hon förstod tillrättavisningen.

Mannen fortsatte:

-- Från mitt fjortonde år var jag i deras bröd. Herr Emil, som man då

kallade patron, han skolades, uppfostrades fint och lefde i öfverflöd

hela tiden, ända tills gamla herrn dog och lemnade huset i konkurs efter

sig. Han var då redan student och kanske tjugo år. Så gick det en tid.

Herr Emil hade det svårt, van som han var att lefva stort. Han lånade af

hvem han fick tag på och krånglade sig fram några år, fastän med stora

bekymmer. Men han var likafullt med öfverallt, på alla danser och

middagar, hos alla fina herrskaper i stan. Han var så nätt som en

gardesofficer, fastän han var bara student. Men slutligen var det för

svårt, och han höll på att komma fast för skuld. Det var då han tog

kondition hos ett kommerseråd. Vi reste utrikes tillsammans med dem,

han och jag. Jag slet den tiden mycket, svalt och trälade, han hade

ingenting att ge mig, och jag hade inte hjerta att lemna honom, som

nästan berodde af mig. Jag tänkte på att de mina tjenat i hans förfäders

hus, hur skulle jag lemna sonen derför att han blifvit fattig. Jag

skulle väl hålla ut i olyckan, efter som jag varit med i lyckans dar.

-- Men med en så elak herre skulle jag inte stått ut.

-- Du ja, du som sjelf har herrskapsblod i dig af far din, som ingen vet

hvad han var för en, mer än att han var herreman, men jag som är af en

stackars tjenareslägt ... med mig är det annat...

-- Det är väl så, att far min skyller det att jag känner det sturskt i

mig. Jag tål inte deras högfärd.

-- Men du vill vara högfärdig sjelf, Leena.

-- När en är förnäm emot mig, så är det som tog det mig i bröstet, så

jag måste spotta åt dem. Jag blir så arg så, och patron, ja vore det

inte att det skulle bli ledsamheter för dig, så skulle jag allt en gång

bulta honom mjuk med brödspettet här.

-- Kära hustru, du är ung, och sinnet sitter ännu hårdt i. Men jag!...

Han försjönk i tankar och skulle ha förblifvit tyst, om icke hustrun

tagit till ordet.

-- Är det slut nu det du skulle säga mig? Då är väl bäst jag går ifrån

dig nu?

Han tummade på mössan, som legat honom på knäet, och sade dröjande:

-- Jag tänker att du får vara min prest, Leena, jag skall säga dig

alltihop, så är vi sen qvitt, och du kan göra hvad du vill: gå med

honom, friarn din, eller stanna qvar med mig och barnen. Hvar var jag,

jo vi reste...

Alltnog, det var med ett herrskap, hos hvilket herr Emil då var

informator. Vi voro i Paris ett år ... jag var deras, herrskapets,

tjenare och min lön fick han, _min_ herre. Dottern i huset,

kommerserådets dotter, hade med sig sin fostersyster, Olga Alén, som

sades vara en rik flicka. Patron tyckte visst om någon som var fattig,

någon här hemma, men han förlofvade sig i alla fall med fröken Olga, som

han visst aldrig tyckte om. Det var för penningars skull förstås, hon

var mycket ung. Sexton år eller så, såg inte någonting ut, var blyg och

rädd för alla menniskor. Jag vet inte hur han bar sig åt för att få

henne, men så blef det i alla fall, och när vi efter ett års dröjsmål

derute foro hem igen, blef det förlofningskalas.

-- Förmyndarn tyckte inte om hela saken, och giftermålet måste

uppskjutas något år för fröken Olgas sjuklighets skull. Det var ett

dåligt år. Min husbonde hade ett svårt spel. Bruden, hon som bodde hos

kommerserådets och inte skulle få gifta sig förrän året gått om, hon

skref och bad honom ofta besöka sig, hon längtade så mycket, och jag

sprang med svar, röda bref, långa och skrifna med så stora vackra

bokstäfver. Hon som inte var hans brud, utan någonting mer, hon skref

också, ville ha penningar och honom sjelf på köpet. Men han hade lika

ondt om tid som om penningar, det var sällskapsspektakler och

konserter, det var danser och det var slädpartier. Under allt detta var

det i alla fall, henne han tyckte om, den fattiga. Hon frågade ut mig

hvar gång jag var der ... men jag måste tiga. En dag var det ett

förfärligt uppträde hos kommerserådets, ett rigtigt gräl, om Minda.

Herrn svor och min husbonde bara bockade. Jag såg en hel del genom

fönstret, der jag stod, och tjenstfolket talade om resten.

Om morgonen fick jag höra af patron att det ändå skulle lysa i kyrkan

söndagen derpå. Och så blef det bröllop, ett litet dåligt bröllop,

liksom skulle han ha fört hem en fattig brud. Han hade tjenst i verket

då, och det sades till oss tjenare att han var notarie. Åren gingo,

långa, svåra år för flere än en. Hon dog först, den stackars Minda,

patrons enda kärlek, dog i rättan tid, tänker jag. Det var då han

började bli så elak mot frun. Vi flyttade om somrarne hit ut. Största

delen af statfolket afskedades. Jordbruket indrogs nästan helt och

hållet. Han började ett sådant trakasserande med fiskarne, att de sökte

sig bort, alla utom estgubben på östra torpet och rysstackars på udden,

de fattigaste och orkeslösaste af allt folket. Pigorna stannade aldrig

mer än en månad, det var alltjemt nya. Ja, det der vet du bäst sjelf, så

var det då, och så är det nu, alltid precis lika. Till Johanssons fick

frun aldrig gå... Jag vet inte hvarför. Sällan var det främmande här,

men ändå oftare än nu. När folk såg på, var han så artig mot frun, så

kärvänlig och söt som hade de varit fästefolk, men när de voro

ensamma...

-- Fy en sådan inpiskad kanalje! Om jag bara finge strypa honom så

visst som det inte får ske, -- suckade Leena och kramade en af stolparne

i den medlösa vaggan, -- stackars frun!

-- Hon var blek och såg alltid ut som om hon hade bedt om förlåtelse för

att hon ännu fans i lifvet. Barnungarne kommo till alla tre på sex år.

Hos dem, inne i gula kammarn, satt hon beständigt, man såg henne aldrig

ute de tre sista somrarne, utom då hon med någon af barnen gick ut längs

stora strandallén, i hagen, som nu snart är en sved liksom halfva holmen

för öfrigt. Nog såg man att hon var sjuk, men af hvad, det är svårt att

säga. Lungsoten var det inte, för hon hostade aldrig. Kanske tvinsoten,

den får man af elaka menniskor och onda ord, och den sjukdomen trycker

dag och natt som maran. Stackars frun.

-- Det har varit tal om Carlson, förre inspektorn, som sedan skall ha

blifvit mördad här någonstädes, hur var det med den saken? Folk skakar

alltid på hufvudet när man frågar dem om det, och svar kan en aldrig få.

Peltonen for häftigt upp af stolen och stälde sig rakt framför sin

hustru.

-- Du gör bäst om du aldrig talar med någon derom, hör du, aldrig.

Han satte sig åter tungt ned och suckade:

-- Det är just förbannelsen, det med Carlson. Vi voro aldrig rätt sams,

han och jag. Patron talte alltid ondt om honom för mig och om mig för

honom. Än var det han som skulle sagt om mig fanstyg, och än tvärtom.

Vi träffades sällan, men då vi råkades, skälde vi ned hvarann, sade

hvarann stickord och käbblade som småbarn. Men det var intet ondt

dermed, för då vi gått på en stund, märkte vi båda att det egentligen

inte var menadt någonting och att vi i sjelfva verket kunde lida hvarann

rätt bra. Den sommaren frun dog var Carlson här oftare än eljes och fick

ibland tala med henne långa stunder. En dag, när patron for till staden,

kom Carlson in till mig och sade att frun ville tala med mig. Jag kom

dit, hon satt på sin hvita soffa med lilla Clara bredvid sig. -- Kära

Peltonen -- sade hon -- ni två äro de enda af dem som härefter komma att

se mina barn, på hvilka jag kan lita! Lofva mig att se till dem, när jag

går bort, att vara vänliga mot dem, att så godt ni i er ställning kunna

det, värna deras rätt. Viljen I lofva mig det?

Carlson lofvade, och jag med. Det var nog en ärlig karl, Carlson; han

hade den gången tårar i ögonen, och jag hade svårt att hålla mig styf,

jag med. Hon satt der så liten, så hvit och vissnad, insvept i sin mjuka

schal. Och när hon räckte oss sina händer, voro de heta och fuktiga och

tunna. Vi ville gå, men hon tillät oss icke. -- Ännu en bön har jag till

er -- sade hon -- och tittade upp till oss med sina stora, trötta ögon.

Jag skulle be er vara rigtigt fasta och hålla i det som är rätt, om man

än bad er aldrig så att göra orätt. Att vara sanningsenliga, om också --

ja om också husbond' sjelf skulle bedja er att göra orätt för att göra

honom en tjenst. Skrif aldrig under, hör ni, förrän ni båda veten _hvad_

det är ni skrifven! Kan ni läsa båda två? -- Vi sade att vi kunde det.

Och derefter lofvade vi om igen att lyda henne. Hon tog afsked, gaf oss

hvardera en tiomark, och så fingo vi gå. Det var på onsdagen.

På fredagen var hon dålig. Doktorn hade beredt dem deruppe på att det

skulle bli slut den dagen. Med eftermiddagsbåten väntades fruns

förmyndare, häradshöfdingen, och pastorn. Kl. två kom köksan och ropade

mig, Carlson var uppe förut. Vi fördes in i gula kammarn, der frun låg i

sin säng. Det var så hett der och luktade så starkt. Patron gick, röd i

ansigtet, af och an. Han tycktes vara vid elakt humör och var alls inte

vänlig emot den sjuka, som låg der feberhet och häfde sig. Hennes ögon

dem glömmer jag aldrig. När vi kommo in, så stucko de sig i oss som

eldpilar och lemnade oss icke. Hon rörde läpparne, och de hvita

fingrarne spelade på täcket så flinkt. Patron tog ett papper från

bordet, ett stort fullskrifvet papper, sträckte det till frun, med

pennan som en syl rakt mot bröstet på henne, och sade med en sträng ton,

en ton som jag inte heller glömmer så länge jag lefver:

-- Se så, Olga, skrif nu, de här karlarne äro dina vittnen, skrif nu,

säger jag dig, innan du igen börjar prata i nattmössan. Skynda dig, så

får du sedan se barnen, annars tar jag dem in till stan genast.

Den sjuka reste sig upp i sängen, blef sittande stel som ett lik, såg

på honom stinnt och sade: -- det der är inte _mitt_ testamente, du har

skrifvit det sjelf, det skrifver jag aldrig under, jag vill ha mitt

eget.

Patron blef med ens så gul i ansigtet som en bit svafvel. Han var en

stund tyst, men vände sig sen till oss. -- Hon yrar redan, -- sade han

-- nu är ingenting mer att göra, ni kan gå till ert igen. När hon blir

redig, skall jag kalla er upp ånyo.

Senare på eftermiddagen fingo vi ett nytt bud att infinna oss deruppe.

Jag hade icke sett Carlson på hela dagen, patronen hade haft honom i

något arbete uppe i huset. Men när vi kommo in, hviskade mig Carlson i

örat några ord, som bevisade huru väl han genomskådade patronen, och

knöt handen i den tro att ingen såg det. Patron hade ändock lagt märke

dertill, och likaså en af tjenarinnorna, som genast skickades ut igen.

-- Nå, mina vänner, -- sade patronen då vi kommo in -- nu har hon

skrifvit, och det behöfves nu bara edra underskrifter, så ha vi det här

klart.

Carlson bad att få se papperet och läsa igenom det.

Han skakade på hufvudet, då han såg att det var samma papper som förra

gången, och gick fram till sängen, der den sjuka låg med halfslutna ögon

och läppar som rörde sig. Han frågade henne om hon skrifvit testamentet

eller godvilligt satt sitt namn inunder, ty det stod der, namnet, med

fullkomligt läsligt skrifna bokstäfver. Patronen svor och förebrådde

Carlson hans oförskämdhet och frågade om ej Carlsson kunde se att hon

låg i en dvala, som medikamenterna kommit åstad, samt sade att det var

stor synd att väcka henne. Men med ens blef han vänligare mot oss, bad

oss skrifva under och förklarade att hon alldeles sjelfmant skrifvit sin

namnteckning. Ännu en gång gick Carlson till sängen, och vi tyckte då

båda att vi hörde henne många gånger hviska om och om igen sakta, men

ändå tydligt: aldrig, aldrig!... jag skref det aldrig, svär inte

falskt!... Ni lofvade mig ju båda.

Leena hörde knappt sin mans sista ord, hon satt och stirrade med

ångestfulla blickar. -- Du skref väl inte, vill jag tro? -- frågade hon

och såg honom rätt i ögonen.

-- Nej, det var just olyckan, -- svarade Peltonen -- vi skrefvo icke. Vi

nekade båda. Hon skulle först sjelf säga oss att hon gjort det

frivilligt, sade Carlson, eljes ville han icke försvära sig, för det var

inte hans mening att den vägen komma till den onde. -- Och jag höll med

honom.

Nu skulle man kunna tro att patron blef ond på oss, men det blef han

inte. Han började tvärt att tala om andra saker och var så folkelig och

glad, precis som en annan menniska. Han tog oss in i sitt arbetsrum,

öppnade sin reskantin, tog upp två glas och brygde till åt oss af sina

fina vinsorter och likörer någonting riktigt rart. Vi fingo två glas

hvar. Men det steg oss i hufvudet, starkt och djefligt som det var. Jag

minns inte någonting, utom att han sände af oss båda två att och gå mäta

upp skogen åt östra torpet. Och så bad han oss glömma kifvet, som vi

hade haft. Det sista ropade han så starkt, att det hördes utåt hela

gården. När vi hade gått ett litet stycke, kom patron efter och bad mig

springa hem efter Carlsons bössa, ifall vi skulle se något villebråd, ty

frun ville så gerna ha något rigtigt färskt vildt. Och jag sprang, ehuru

jag tyckte det var underligt, eftersom Carlson var bra full, och jag

sjelf kände att det var lite på sned med mig också. Det led till

solnedgången, och osäkert är det att skjuta då mörkret redan skiftar i

skogen. Nog fans det fullt opp med vildt i östra skogen, men den tiden

på dagen var det inte likt... Nå, jag gick som sagdt till drängstugan,

tog bössan och svarade ingenting på de andras frågor, för jag förstod

att de strax skulle märka att något var galet med mig, om jag hade sagt

ett ord. När jag kom tillbaka till skogen, der jag lemnat patron och

Carlson, satt Carlson ensam och halfsof på en sten. Patron var borta.

Jag slängde då bössan på axeln och började gå åt östra torpet. Men hur

jag gick, tyckte jag det blef så svart i skogen. Benen voro som om de

varit beslagna med bly, och jag begrep nog att det var patrons fina vin

som gjort mig så dödfull. Jag satte mig ned, jag också, kastade bössan

ifrån mig och somnade in. Gud vet hur länge jag sof. Då jag vaknade var

det af ett skott, lossadt i mörkret helt nära intill. Jag trodde att

Carlson vaknat, hittat bössan och ville skrämma mig. Jag ropade flere

gånger hans namn, men han svarade inte. Jag hörde nog ett prasslande i

buskarne bredvid, så jag visste deraf att jag inte drömt det om skottet.

Jag började söka honom, men det var omöjligt -- jag kunde inte finna

någon. Jag mådde så illa af vinet, att jag inte kom ur fläcken. Det var

vått och det var oländigt och stenigt der jag var, jag kom inte längre.

Om en stund somnade jag in igen, efter det jag en qvarts timme eller så

plågat mig med försök att bli vaken och klar. Men det gick inte.

Leena satt med båda händerna om hufvudet och gungade af och an. Peltonen

stannade. Den lille i vaggan började att sakta klaga, men tystnade igen,

sjunkande i nya drömmar.

-- Herre Gud, herre Gud -- klagade Leena, det var väl inte du, Antti,

som sköt honom?

Peltonen skakade långsamt på hufvudet och såg alltjemt åt golfvet.

Rynkorna i hans panna sågo så djupa ut, fårorna, som gåfvo munnen detta

förtviflade och sorgsna uttryck, drogos lägre ned, och han svarade icke.

Det var en stund alldeles tyst i stugan.

-- Hade du mördat honom, Antti, i fyllan mördat en medmenniska, herre

Gud, herre Gud, hvad skall det bli af oss, arma uslingar -- suckade

Leena, der hon satt och vaggade med hufvudet och halfgret. -- Fattiga

och eländiga äro vi förut, men hederliga trodde jag åtminstone vi fick

kallas. Herre Gud, herre Gud, att du skulle göra det, käre Peltonen.

-- Hederlig, hederlig, -- mumlade mannen -- det fins heder och heder.

Nog är det hederligt att tillsammans med andra landstrykare bedra en

sådan stackare som mig, men ... det är väl derför att jag inte kan

kallas rigtigt hederlig som du gjort det. Oj oj! Det var visst värdt att

föda hit i verlden sådana här glada laxar som jag är. Och det är nog bra

roligt här i lifvet. Vår herre vet allt hvad han gör, när han ställer

det rigtigt gladt för en ända från vaggan. En del menniskor ha sitt nöje

af djurplågeri. Men i himlen ha de sitt nöje af tocke här djurplågeri.

Och jag mitt satans djur, jag är till för att vara till narr för

englarne, jag.

-- Hå, hå, hå.

Den unga hustrun såg upp. Hon rodnade ännu mer, hon såg på honom, der

han satt bruten och sig sjelf så olik. Hon hade ännu aldrig sett honom

sådan. Aldrig hört honom klaga. Han hade förlorat all sjelfbeherskning

och gick nu på med denna brutna, sträfva röst, hvars tonfall skar henne

ända in i hjertat:

-- Ja, jag måtte vara ett rigtigt frispektakel för fan och hela hans

följe. Först kommer jag i mor mins trasvagga och fostras till tjenare

och slaf åt folk som trampar nära på vettet ur mig. Och så fick jag det

här förbannade hjerteländet, som alltid har fört mig dit som det har

varit som mest förbannadt för mig. Och snott mig så tätt fast vid

patron, att jag aldrig kommit loss. Skulle jag ha skjutit Carlson, så

hade det varit bättre än det nu är. Då skulle det ha gått dit fan vill

ha't och inte vacklat af och an på det här viset. Men jag rörde honom

inte. Jag kastade bössan ifrån mig, och laddad var han inte. Herre Gud,

det fans ingen i drängstugan som inte visste att han var oladdad då jag

tog den. Och jag rörde hvarken kruthorn eller hagel. Det var omöjligt

att jag skulle ha skjutit honom, jag skulle inte ha skjutit en kråka

godvilligt, det visste patron nog, minst en menniska. Men -- hvad vet

jag? Den onde, som alltid haft godt öga till mig, han var nog med då

också. Han gjorde't väl, kan jag tro. Det var som han hade suttit i

pannan på mig hela qvällen och slagit och bultat och rifvit. Det sved

och surrade -- det brände! Jag gick hem i solskenet och lade mig. Vid

frukostdags kom' de med liket och bössan. Det blef ett fasligt lefverne.

Man började ropa på mördare. En del tittade på mig, som om det lätt hade

kunnat vara jag. Och -- det var allt nära att jag hade blifvit satt in,

redan den dagen. Men patron tog mig afsides, talade en hel hop och

lofvade att rädda mig, om jag svor en dyr ed på att tiga med allt, hvad

än jag komme att se och höra. Jag var som galen af sorg, och det tryckte

mig och pressade mig som till smulor. Och jag lofvade och svor dyrt och

fast att lyda och tiga och göra hvad som helst, bara han frälsade mig

från misstanke och fängelse.

Patron, som är lagkarl, visste nog hur han gjorde det, han. Han tog ett

par konstaplar ut, och doktorn med. De sågo på liket och på bössan,

vände och svängde, stucko med fingrarne öfverallt, mätte och skrefvo

opp, ... och hur det var, blef det så bestäldt att Carlson dödat sig

sjelf med sin egen bössa af våda, när han gått full i skogen...

Misstanken togs ifrån mig -- något litet, -- men inte alldeles. Jag

blef på sätt och vis rentvättad men liksom utan såpa, det sitter allt

lite qvar här och der ännu i skrynklorna. Gud har gifvit mig det der att

bära på, arfvedelarne falla så olika här i verlden. --

Leenas vackra ögon sågo upp, der tindrade ett uttryck af ömhet i dem,

och hon sträckte fram handen som hade hon velat bedja honom att upphöra

med de bittra anklagelserna. Men han såg henne icke, utan fortsatte:

-- Hennes nåd dog sedan några dagar derefter. Hon hade skrifvit under

patrons papper, Carlson och jag också. Vi lär ha gjort det den der

qvällen, sade patron. Han fick hela arfvet att förvalta hur han ville,

det var inga bestämmelser alls om barnen, allt skulle lemnas åt honom.

Der var rättskunniga herrar från stan, allting skrefs upp och ordnades,

och från den stund började det gå bakut här på gården!

Så fick jag se dig i stan, den gången för längesen! Jag trodde då att

det kunde komma någonting gladt också i mitt lif. Du var så ung, bara

tjugo år, och jag hade då ren blifvit nära fyratio. Du var så nätt i

ögonen och så flink och glad. Jag glömde allt mitt tråk när jag såg hur

du arbetade nere vid klappbryggan om vintermorgnarne. Vattnet sprutade

om dig, när du högg i med klappträdet, istapparne knarrade, och från

dina röda armar stod der som en varm ånga. Man skulle ha kunnat koka opp

kaffe, så brann det på dina kinder, och så du skrattade!

Peltonen höll upp en stund, smålog, men återtog i den gamla tonen:

-- Nå, det var väl min tid då, eftersom jag blef så kär. Inte frågade

jag efter hvad folk sade, att du hållit dig väl med en gardist förra

sommarn, jag trodde så fast på dig. Bara jag fick dig, så tänkte jag

allt skulle vända sig för mig. Och du tog mig. Jag trodde att jag var

som annat folk, att en kunde älska mig, när jag var sådan jag borde. Men

-- jag var inte skapt till att länge få inbilla mig sådant. Du tålte

inte fattigdomen, och barnen, som du inte rådde med, blef det många

utaf. Jag var gammal och tungsint, du skulle ha ungt och friskt blod.

Ja, ja! lika barn leka bäst. --

Han lutade hufvudet tyngre i handen och såg stadigare ned åt de mörka

golfplankorna. Hon värmdes alltmer under hans tal, och hela hennes

ansigte talade deltagande och ömhet.

-- Ja, det kan icke finnas så onda ord, att jag inte förtjenar dem, --

sade hon slutligen. -- Om du skulle ha mördat honom, Carlson, så hade

jag ändå, sådan jag är, varit värre än du och sämre. Jag bedrog dig och

gaf esten af de slantar, som du skrapat ihop. Och inte har jag stått

efter att sköta om ungarne heller. Stugan har fått hållas, oh! det var

mig så lika nöjdt alltihop. Det var derför att jag inte tyckte om dig.

Jag tålte inte det tysta sättet. Du var så vresig så! Jag skulle ha

strax från början fått se hvad jag sett i dag. --

-- Hvad har du sett i dag, Leena? -- frågade mannen.

-- Jo, Antti, jag har sett hjertat ditt jag, det trodde jag du inte

hade något af. --

-- Nåå, hvad är det du vill, Leena? --

Hon hade ställt sig upp och stod der nu framåtböjd, helt nära honom. Det

stora, röda, öppna ansigtet strålade af uttryck, och hela gestalten hade

någonting nästan mildt, då hon satte händerna på hans axlar, såg honom

in i ögonen och med en ödmjuk ton sporde:

-- Förlåter Antti hustrun sin? --

Peltonen såg upp. Länge och fullt blickade de två på hvarandra. Den

allvarsamme mannen knäppte ihop sina smutsiga händer, och blickande ut

liksom i en fjerran verld, långt förbi den mörka, trånga stugans väggar,

utbrast han sakta:

-- Tacka Gud för denna välsignade stund! Jag förlåter allt som menniskor

gjort mig, också om de icke skulle förlåta mig! Och du, Gud, som hör och

ser allt, förlåt att jag i dag hädat ditt namn. Nu är jag ju mera

lycklig än jag skulle ha rätt till. -- Jag har i dag fått hvad jag visst

aldrig förr haft -- en hustru!

Leena drog en suck, liksom af lättnad. Hon räckte mannen handen. Och såg

sig omkring i den lilla grofva, smutsiga stugan. Derefter slog hon

kraftigt med den andra handen mot bordet och utbrast i glädtig ton:

-- Hå hå, Antti! nu ska här sopas och tvättas och fejas, och ungarne ska

veta att de ha mor sin i stugan! Och med den här ugnsrakan så skall

esten sopas ur huset. Och tomten skall ha gröt hvareviga söndag. Och gud

nåde mig om jag skall annat än vara glad och lustig hvar enda dag och

hålla ihop med dig, mannen min. Och hvarenda qväll så skall jag be Gud

att hintar patron. Hej ohoj! nu skall du ha kaffe. För en sådan

födelsedag som i dag ha vi aldrig förr firat!

Medan hon stökade derinne, gick han ut, med tillstymmelsen af ett leende

på läpparne. Men med det lingula håret burrigt och fullt af dam, kröp

der fram bakom sängen först lille Heikkis hufvud, och så hela hans

späda, hvitklädda figur. Han rynkade pannan som af missnöje, och då han

kilade ut genom dörren, knöt han näfven med passionerad kraft och

upprepade sakta moderns ord, endast med mer eftertryck och innerlighet:

»ja, ja, vi ska be Gud att hin tar patron!»

Men Peltonen, som derute gick till sitt arbete, blickade än en gång med

en tacksam blick tillbaka till det lilla huset. Det tycktes honom i

detta ögonblick som hade han lemnat en kyrka, stor och hög, en kyrka,

den vackraste han visste, en kyrka der han hädanefter kunde bedja hur

ofta han ville och der verldens skönaste orgel spelade upp heliga

psalmer till Guds lof. Det var hans kyrka. Hans eget älskade, fattiga,

men nu så lyckliga hem.

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Den sköna dagen led redan. Solens strålar voro mattare och skuggorna

längre, när patron med sin gäst och barnen landstego samt begynte

klättra uppför den eländiga stigen framåt strandparken. Löjtnant Stål

var idel förtjusning öfver Hvitö vackra stränder och höga, skogbevuxna

berg, medan patronen sjelf gick der sur och tvär och drog sina mungipor

så långt ner han kunde. Hans tunna hår klibbade fast vid tinningarne och

näsan, som en gång varit hans stolthet, den »fina» näsan, hvars romerska

linie han sjelf fordom så varmt beundrat, den tycktes i dag så

genomskinlig och hvass som hade den specielt lagt an på att med sin

djerft vågade bugt skrämma alla sin egares fiender på flykten. Han höll

hårdt om sin käpp med ena handen och fingrade nervöst med den andra om

berlockerna på sin stålurkedja. Hans blickar foro sökande hit och dit,

medan munnen förgäfves nu och då försökte ett leende, som skulle

öfvertyga gästen om att han var välkommen.

Då de gått en stund, uppdagade han lille Heikki, som, kilande mellan

några af stenarne, på afstånd visade Clara en halffärdig docksko,

hvilken han profvade på en stor docka.

-- Har den tjufstrykern gått och tagit din docka Clara, så lofvar jag

honom en ordentlig sittopp! -- yttrade patronen, vänd till flickan.

Alla barnen svarade på en gång, pratade i munnen på hvarandra och

försäkrade att Heikki bara fått låna dockan för att göra henne skor,

sålunda afskärande patronen tillfälle att på detta vis få ge sin harm

luft.

Då de gått ännu några steg, stannade löjtnanten på höjden af en utaf

kullarne. Nedanför låg den äng, som ännu denna morgon burit namn af

strandparken, men som nu företedde en verklig förödelsens anblick. Der

lågo de om hvarandra, de väldiga björkarna, lågo i virrvarr med de

tunga, tjocka masterna uppåt tufvorna, -- och de lummiga kronorna, hvari

nyss skogens skyggaste foglar funnit plats högt öfver jorden, de sopade

nu marken. Hängbjörkarnas rika bladkransar, som varit utsatta för

middagssolens hetta, lågo redan slokiga, och en stor mängd spån syntes

rundtomkring, somliga flugna långt bort, liksom hade de velat så långt

som möjligt ifrån det ställe der de varit fjettrade i hela sekler inom

det tjocka näfverskalet.

-- Hvad fan är det här -- skrek den tjocke löjtnanten, röd af

sinnesrörelse, -- hvad har du här för en öken? Rakt framför gården

hugger du bart, och sådana der jättar till träd! Är du stormrasande,

bror Uninius? Det är väl ett misstag af förvaltaren, detta är väl icke

din vilja, eller hur?

Löjtnanten torkade svetten från pannan, och patronen fick ett anfall af

sin besvärliga hosta, hvilken han dock afbröt, i det han rusade emot

Peltonen, som just kom fram med yxen i handen bakom ett af träden.

-- Usling -- skrek han på långt håll, -- hvad har du gjort, sade jag dig

inte att du skulle hugga på andra sidan potatislandet, och nu har du

egenmäktigt gått och ställt till det så här?

Peltonen krökte föraktligt sin läpp, när han svarade:

-- Patron bad mig klart och tydligt hugga ned just de här.

-- Du ljuger, satans karl, -- skrek patronen utom sig af förbittring, --

du ljuger, så sant jag heter Uninius, du ljuger!

I detta ögonblick sprang Heikki fram till sällskapet, sträckte sig på

tå, liksom för att synas längre, körde fram sin lilla haka så mycket han

kunde, och talande med sin klara barndiskant, som klingade likt en

bjellra i den lugna qvällen, sade han i det han med knytnäfven hötte åt

patronen:

-- Pappa ljuger inte! Neej, ser patron! Och det är allt patron sjelf som

ljuger, för jag hörde hur patron i morse sa' åt pappa att de här ska'

huggas, just de här! Och det är inte första gången som patron ljuger, ty

patron har svurit falskt förut och narrat pappa och mördat och --

Peltonen var med ett språng framme, tog våldsamt barnet i armen, skakade

honom och kastade honom så med vild kraft ett långt stycke fram ibland

snåren, derifrån den lille med en katts snabbhet genast ilade bort, som

om ingenting hade händt.

Uninius knep ihop sina läppar och visade sin tjenare ett ansigte så

vanstäldt af vrede, att denne glömde sig ända derhän att han mumlade,

tydligt nog för att höras äfven af barnen:

-- Jo, jo, det har en gräns, herr patron, akta att ormen inte bits, när

man trampar honom på hufvudet.

-- Men om man låter polisen få ta aset, så bits han lagom -- hväste

husbonden, då i detsamma löjtnanten slog honom på axeln för att afbryta

den obehagliga scenen.

-- Karlen har naturligtvis misstagit sig, kära bror -- sade den tjocke

medlande, -- det var visserligen ett styggt misstag, men -- du får väl

låta plantera hit en tät allé af lönn i stället, de gå fort. Se så, låt

oss gå in nu, jag nekar inte att ditt kaffe skall smaka mig präktigt.

Den oförskämda pojklymmeln behöfver sig en risbastu, det är alltihop!

Seså!

-- Laga att det här blir bortforsladt så fort som möjligt -- patronen

vände sig till Peltonen med ett ansigte, der lugnet nu tycktes

återvändt, -- och så ska vi inte mer tänka på den saken! Han är en bra

karl, Peltonen, men han gör ibland förbannade dumheter!

Herrskapet gick, följdt af arbetarnes hatfulla blickar. Den lilla Heikki

hoppade återigen fram öfver stammarne, tog fadern nu som alltid i

handen, såg upp i hans ansigte och sade med sin barnsligt förtroliga

ton: Var inte ledsen, pappa. När jag blir stor, säger jag till polisen

att ta honom! Mamma har kaffe åt dig, och jag får med. Hon har köpt

bullar af torparmor, som bakat i dag, och de äro så goda! Kom nu, så får

du halfva min del också! Jag är så mätt så ... du kan få hela min bulle,

pappa, sockret med, bara du kommer!

Och han drog fadern öfver stock och sten och följdes nästan viljelöst af

den mörke, allvarsamme mannen, öfver hvars drag der hvilade liksom ett

tungt moln.

Snart voro de ur sigte, och på terrassen framför stora byggningen dracks

kaffet under ett samtal, från hvilket dock den otvungna glädtigheten

tycktes bannlyst. Patronen och löjtnanten talade om »gamla glada dagar»,

men på så olika sätt. Den ene med saknad och bitterhet, den andre med

saknad och glädje, den glädje som ingenting har att ångra, om ej

möjligen några små obetänksamheter eller lättsinnigheter, som likväl ej

dragit några ledsamma följder efter sig --.

Solen började att långsamt försvinna bakom holmen i vester. Himlen fick

en färg af rödt och gult, ofvanför hvälfde sig det mörkblå, och vinden

mojnade alldeles af. Man bröt upp för att gå till östra torpet,

hvarifrån löjtnanten skulle blifva rodd till staden af Peltonen och

torparns son Calle, och den oländiga vägen dit tillryggalades

jemförelsevis angenämt för löjtnanten, som eljes med stor ovilja sett

hur förändrad hans vän blifvit. Patronen tycktes af punschen ha blifvit

vänligare stämd, vinångorna hade på hans temperament en stillande

verkan, han blef melankolisk och hjertnupen, öppen och meddelsam, ehuru

endast till en viss grad, han beklagade sig oupphörligt och lyckades

verkligen att till någon del återvinna sin väns sympatier eller

åtminstone deltagande.

-- Jag är en olycklig menniska, -- halfsnyftade han -- jag har alltid

gjort det som jag efteråt ångrat. Detta har varit mitt öde. Jag skulle

aldrig ha valt den juridiska banan, den har skärpt mina olyckliga

naturliga fallenheter, jag skulle ha blifvit lyckligare, om jag som du

lemnat Finland och sökt min lycka i Ryssland. Förhållandena här ha gjort

mig slö och likgiltig för vårt lands politik, jag är led vid

stridigheter, som ingenstädes leda, och har derför dragit mig från

alltihop. Jag skulle kanhända sökt mig in vid statssekretariatet, der

hade min plats varit. Jag passar inte heller för landtbruket...»

-- Min vän, -- inföll löjtnanten -- du passar icke för rikedomen.

Patronen såg bort, obehagligt berörd. Men snart nog föll han i den förra

sentimentaliteten.

-- Jag skulle icke blifvit gift -- med henne. Hon var, oss emellan sagt,

en liten gås, utan vett och fasoner, nästan utan bildning. Jag kunde

inte presentera henne någonstädes, och dessutom var hon idéfull och

envis, uppfostrade barnen efter sitt eget hufvud -- hvilket var det

sämsta hon kunde göra -- ja, jag var beklagansvärd, bror, ett olyckligt

äktenskap är det värsta af allt.

-- Men min bäste, hon dog ju, hvarför gifter du ej om dig, du unga

karlen?

-- Du skämtar, -- småskrattade patronen, men tillade derpå i samma

gråtmilda ton: -- ack sen man jordat allt i lifvet, till och med hoppet,

tänker man inte mera på sådant! Jag är ifrån alltsammans, jag har allt

för många som förstöra hvad jag har och hvad jag förtjenar, man gör inte

ett »godt parti» om man gifter sig med patron på Hvitö och -- vid min

ålder äro inklinationspartierna sällsynta. Jag såg verkligen i fjol en

sötunge -- Herre Gud hvad hon var frisk och charmant, sådana armar,

sådan superb figur, men på hösten gifte hon sig.

Patronen suckade, tog sin väns arm, på hvilken han lutade sig som en

brud på sin fästmans, och fortsatte:

-- Ser du, lifvet har gjort mig till melankoliker. Menskorna ha bedragit

mig. Omständigheterna ha störtat mina förhoppningar, ödet har bränt

mina rosengårdar, och jag lefver som i en öken, emedan försynen icke

unnat mig en vän, en enda vän. Till och med en tjenare som jag kan tro

på saknar jag. Hittills har jag litat på den der finske karlen Peltonen,

som jag i snart fyratio år känt till, men just i dag såg jag att också

han uppreser sig emot mig. Han har en ormunge till son, som man får lof

att aflägsna... Oh, jag är en olycklig menniska!

-- Pojkvalpen behöfver en risbastu, dermed blir den saken hjelpt, --

sade löjtnanten med en gäspning -- men det är fan hvad det är mörkt här,

är du säker vi hitta fram, Uninius?

-- Var du lugn, när vi komma upp på klippan, tänker jag vi få se månen

stiga upp, och dessutom ha vi ju karlen framför oss, jag behöfver bara

ropa, så svarar han.

På den höga klippan, som nästan lodrätt stupade i hafvet och der djupet

sades vara bottenlöst, satt lille Heikki i sin hvita skjorta med en

liten korg på den ena armen och löjtnantens paletå på den andra. När han

såg herrarne komma, steg han upp, kilade af ned i dalen och försvann

springande inåt småskogen. Om en stund hade man uppnått torpet. Callo

och Heikki hade dragit båten framför bryggan, och Peltonen stod uti,

färdig att ro. Heikki kastade med förunderlig färdighet »smörgåsar» i

vattnet, de flata stenarne gjorde tio à tolf hopp på den stålblanka

vattenytan.

-- Det var präktigt, pojkbyting -- ropade löjtnanten, genast entusiast

som vanligt, -- kan du göra tre sådana der tag till, får du en

femtipenni af mig.

Heikki lät icke bedja sig. Han kastade icke allenast tre, utan sex

sådana mästertag efter hvarandra och emottog efter slutad bragd en blank

enmarksslant af den resande. Mor derinne i torpet hade skänkt honom för

betfisken, som han metat upp, korgen half med strömming, det var en glad

dag för den lille!

Slutligen stötte båten med de tre männen ut, och de båda karlarne rodde

med full fart. Det skimrade som silfver, när årorna sänkte och höjde

sig, det gnistrade som diamanter i månskenet, och en bred

silfverdallrande stråle bildade sig i vattnet efter den mörka

försvinnande båten. Strålarne upplöste sig så småningom, och der

qvarstannade på ytan endast som några långa, smala gnistrande perlband,

hvilka i sin tur försvunno. Båten försvann slutligen helt och hållet

bakom udden, årtagen ljödo allt saktare, och det blef alldeles tyst.

Patronen satt ännu qvar. Det var någonting märkvärdigt med hans

sinnesstämning denna qväll, han var under inflytande af det större

qvantum starkt vin han nyss druckit och vid hvilket han var fullkomligt

ovan. Melankoliens stadium höll emellertid på att ge vika, och han kände

en hjertverksamhet, som började att alltmer plåga honom. Han blef ond på

sig sjelf och tänkte med ovilja på att gå hem, se om barnen, huset och

alltsammans. Den förra gamla vanliga retligheten kom åter öfver honom,

men i ännu starkare grad än eljes. Han steg upp och gick hemåt.

Småstenarne på gångstigen voro denna qväll särdeles ymnigt tillstädes,

trädgrenarne försåtligare än eljes, daggen gjorde marken slipprig och

hal, och qvistarne slogo honom i ansigtet. Han kände det förtrytsamt

oländigt på den lilla skogsstigen längs stranden, och qvällens alla

obehagligheter stego fram just nu och kommo hans hjerta att slå ännu

häftigare af förtrytelse och ovilja.

-- Finge jag bara pojkäcklet i fingrarne, så skulle han väl få veta --

mumlade han halfhögt, men varseblef med detsamma den lille, som dernere

i dalen vid stranden ännu roade sig med samma lek som nyss vid

fiskartorpet. Pojken gnolade sakta för sig sjelf, hvisslade då rösten

icke räckte till och njöt i fulla drag i utöfvandet af sin nyss med den

rara slanten prisbelönta konst.

Så hörde han ett buller från vägen.

-- Det är visst en orrhöna -- tänkte Heikki och slungade ut i småskogen

en af sina flata stenar.

Stenen flög ett stycke in ibland buskarne. Patronen kom närmare.

-- Nehej, -- tänkte Heikki -- det är ingen orrhöna, det är visst ett

troll, det är bäst att jag gömmer mina pengar.

Månen, som ett ögonblick skymts bakom ett moln, framträdde nu tydligt,

och i dess sken såg Heikki patronens krokiga och spetsiga gestalt, som

med den tunna paletån fladdrande om benen i stora, osäkra steg klättrade

uppför branten till klippan, der vägen åt herrgården gick.

-- Kom hit! -- ropade patronen åt Heikki, -- kom hit, så ska' du få dig

ett rapp för hvad du sagt i qväll, kom hit, ormunge!

-- Jag är väl inte galen, -- ropade Heikki -- han får allt piska upp sej

sjelf patron, för det är han som behöfver det, och inte jag. Ljuger han

ännu en gång på pappa, så går jag till polisen, ja, det gör jag! Och då

får patron gå i fängelse, och då skall jag skratta och vara glad! Adjö

nu, patron, och tag fast mig om han kan.

Han sprang ett stycke, den lille, men stannade så för att se sig

omkring. I samma stund hven det för pannan på honom, och han föll,

träffad på hjessan af en stor spetsig sten, slungad med skicklig hand af

patronen, som sigtade säkert på den lille der han stod med sin hvita

skjorta belyst af den klara augustimånen.

Patronen skyndade till. Pojken låg der till hälften afdånad, med det

lilla ansigtet oigenkänligt af den nedströmmande bloden. Hålet var djupt

och kanske lifsfarligt. Men barnet slog ännu en gång upp ögonen,

stirrade förskrämd på patronen och stammade, i det han krampaktigt knöt

näfven:

-- Patron är mördare, och polisen skall jag gå till och säga ... säga

till polisen att patron...

Han hann icke längre. Patronen tog ifrån marken emellan stenarne en

handfull mossa och körde den i munnen på den lille, och så ännu en näfve

till.

-- Du kunde vara i stånd till allt, du, om jag läte dig hållas -- sade

han för sig sjelf, tog på sina armar det halft sanslösa och ändå

motsträfviga barnet med de vidöppna, vilda ögonen, bar det uppför

klippan till yttersta spetsen och slungade det med en kraftansträngning,

som kom svetten att stiga upp på hans panna, ned i sjön, bort i det

»bottenlösa» djupet.

Den lilla hvita figuren syntes flytande på vattnet ett ögonblick, och

försvann sedan. Detta ögonblick skymdes åter månen af ett nytt moln, som

redan nästa minut var borta för att låta den klara månskifvan på nytt

belysa vattenytan, der nu endast en försvinnande krusning var det enda

märke på den graf som så villigt slutit sig öfver den lille. Ännu en

bubbla, och så ännu en. Det var lifvets sista andedrag dernedifrån.

Derefter rådde dödens stillhet öfverallt.

Skogen stod som en kyrkogård, fjärden var som en is, så orörlig. Inte en

fågel, inte en flägt...

Patronen lyssnade länge. Ingen hade hört eller sett något, intet vittne,

intet lefvande. Månen sqvallrar icke, och icke hafvet. Åtminstone på det

stället ligger man lugnt.

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Om en qvart var patronen hemma inom sin gårds omhägnad. Peltonens hustru

stod på andra sidan, vid grinden, och spejade utåt vägen.

-- Hvad ser hon efter, madam? -- ropade Uninius, vänd till henne.

-- Jag ser efter pojken min, han var med löjtnantens ytterplagg till

östra torpet och borde väl vara tillbaka snart, -- svarade qvinnan med

osäker röst. -- Inte har patron sett honom?

-- Jag såg honom vid torpet, han kastade »smörgåsar» i sjön. Det är att

hoppas att han inte gått och dränkt sig, skatten... Det är djupt vid

stranden hela vägen, hon skulle hålla sina ungar hemma så här dags,

madam, så skulle det inte hända dem någonting. Hör, säg Peltonen att om

han raskar på med det der undanrödjandet i morgon, så skall han få en

mark i drickspengar, och hon, madam, hon kan mäta sig lite mer mjölk på

qvällarne, om hon häller i en liten sqvätt mer vatten åt hyresgästerna

på udden, mjölken är nog stark ändå...

Med dessa ord gick patronen in i huset och reglade dörren efter sig. På

verandan sken månen in så klart, att han kunde urskilja de minsta

föremål så tydligt som hade det varit dag. Han tog upp sin klocka, ett

vackert guldur med fina visare och romerska siffror. Hon var half elfva,

kanske en minut öfver.

Han tog en tidning, som låg slängd öfver en stol, och läste, halft

frånvarande med sina tankar: »Ångbåtskommunikationer», »Lustresa».

-- Det kommer mig icke vid, -- tänkte han och vände bladet. »Politiska

Nyheter», odrägligt och för fin stil dessutom! Längre ned fann han

»Hvarjehanda» och stafvade igenom ett par notiser, hvilkas lustiga

innehåll frampressade ett litet snedt leende på hans läppar. -- Tråkig

tidning det här, -- mumlade han och tittade öfver till »Domstols- och

Polisärenden». Bara dumheter, en fattig fan som stulit en paletå från

societetshusförstun ... sådana der sluskar skulle man sätta in, så att

samhället vore befriadt från dem. Fattighjon, som inte ha stadigt

arbete, borde öfver hufvud taget tagas i förvar, både i städerna och på

landet är det öfverfullt af landstrykare och tjufvar, det vore

tidsenligt att sätta dem inom lås och bom i stället för att som de

förbannade filantroperna göra fängelserna så eleganta, beqväma och

angenäma som möjligt! På det viset längta väl herrar arbetare att få

komma fast för någon stöld för att få friqvarter och god mat i en af de

der moderna hotellen, som man fult nog ger namn af fängelser.

Han tog upp en cigarr ifrån ett papper i fickan, knep med sina långa och

kantigt klippta naglar af spetsen på cigarren samt kom derunder att

observera att venstra handen var nedsölad af blod. Detta påminte honom

om gossen, en obehaglig känsla genomfor honom vid åsynen af den bruna

fläcken, men nästa ögonblick försvann den åter och gaf rum för en tanke

som verkade nästan befriande. -- Den odågan skulle ändå ha vuxit upp

till en sådan der paletåtjuf, föräldrarne hade bara haft svårt att dra

honom fram. Försynen, som kallade honom hädan, valde egentligen en rätt

passande tid! Och det gick utan plågor, han har det bra, tjuffröet, der

han ligger. Alltid _en_ mindre som fräter på mej... Förbannadt månsken

att vara hvitt och klart.

Ifrån barnkammarn hördes ett buller, det var röster som talade och någon

som grät. Om en stund kom kokerskan ut, gick till verandan och sade att

Clara ovilkorligen ville se fadern, hon var orolig och tycktes ha feber,

hennes näsa hade blödt på qvällen, hon trodde att det var «höstfrossan»,

en sjukdom som lilla Clara hade haft ofta förut.

-- Odrägliga barnungar, -- mumlade patronen -- jemt sjukdomar och bråk

med läkare, medikamenter och sköterskor! Det är alldeles förbannadt att

man aldrig kan få vara i fred. Eh bien, Claire, qu'as tu?

Clara låg i sin lilla jernsäng och kastade sig af och an. Hennes ögon

voro feberaktiga, de magra, bara armarne slängde hon omkring än på

täcket och än öfver hufvudet.

Vid faderns inträde satte hon sig upp i sängen och stirrade med de

vidöppna ögonen på honom. Med ett brast hon i gråt och klagade, under

försök att återhålla sina snyftningar:

-- Jag är så ledsen för att Carolina inte läste bön, utan gick ut att

spatsera och Lisa klädde af mig, och Lisa är stygg och gaf inte Miranda,

fast jag bad henne springa efter Miranda som Heikki har.

Fadern rynkade ögonbrynen.

-- Hvad fan är det för en Miranda du talar om?

-- Jo Heikki har Miranda, som skulle få skor, Miranda som jag fick af

mamma, när jag var liten, Miranda som har hår, rigtigt hår! Söta goda

pappa, gå efter Heikki, jag vill ha Miranda, jag måste ha Miranda, nu

strax måste jag ha Miranda från Heikki. och sade att Clara ovilkorligen

ville se fadern, hon var orolig och tycktes ha feber, hennes näsa hade

blödt på qvällen, hon trodde att det var «höstfrossan», en sjukdom som

lilla Clara hade haft ofta förut.

-- Odrägliga barnungar, -- mumlade patronen -- jemt sjukdomar och bråk

med läkare, medikamenter och sköterskor! Det är alldeles förbannadt att

man aldrig kan få vara i fred. Eh bien, Claire, qu'as tu?

Clara låg i sin lilla jernsäng och kastade sig af och an. Hennes ögon

voro feberaktiga, de magra, bara armarne slängde hon omkring än på

täcket och än öfver hufvudet.

Vid faderns inträde satte hon sig upp i sängen och stirrade med de

vidöppna ögonen på honom. Med ett brast hon i gråt och klagade, under

försök att återhålla sina snyftningar:

-- Jag är så ledsen för att Carolina inte läste bön, utan gick ut att

spatsera och Lisa klädde af mig, och Lisa är stygg och gaf inte Miranda,

fast jag bad henne springa efter Miranda som Heikki har.

Fadern rynkade ögonbrynen.

-- Hvad fan är det för en Miranda du talar om?

-- Jo Heikki har Miranda, som skulle få skor, Miranda som jag fick af

mamma, när jag var liten, Miranda som har hår, rigtigt hår! Söta goda

pappa, gå efter Heikki, jag vill ha Miranda, jag måste ha Miranda, nu

strax måste jag ha Miranda från Heikki.

-- Låt bli att tala om den otäcka dockan och om Heikki och allt det

der, hör du det? Derest du talar ett ord till om Heikki och Miranda, så

får du smäll. Förstår du?

Clara förstod. Hon vände sig med ansigtet mot kudden och snyftade.

-- Nå hvad är det nu mer? -- frågade fadern, denna gång i litet mildare

ton.

Barnet såg upp. -- Pappa, jag är så rädd, -- sade hon och sträckte ut

den ena handen.

-- Dumheter Claire, -- sade fadern och gaf henne sin venstra hand.

-- Aj pappa, du har blod här, -- sade den lilla och betraktade handen.

-- Det är från Claires täcke, du har ju haft näsblod igen i qväll, hör

jag af Lisa.

Den lilla flickan tog sig om ansigtet. -- Ja, det var sant, -- menade

hon -- jag hade så mycket näsblod, förlåt söta pappa, -- och hon smekte

med båda sina hvita, heta händer faderns fuktiga, långnaglade och med

nät af utstående blå ådror fullsatta hand. Hon tog en liten näsduk, som

hon hade gömd under kudden, spottade derpå och begynte att tvätta bort

fläcken.

-- Nu är du fin, pappa, riktigt fin! Jag är inte rädd när du är här. Jag

är inte mera sjuk när någon är hos mig. Jag vill ha någon hos mig.

-- Jag har inte tid, Clara, var nu snäll, så får du i morgon en påse

konfekt. Jag vill sofva nu. Godnatt med dig, Lisa kan komma hit.

Hon blef orolig igen, sträckte bedjande ut begge händerna och ropade:

-- Nej, nej, gå inte, jag vill inte ha Lisa, Lisa är elak, Lisa kan

inte bönerna. Gå inte pappa, jag vill ha dockan, jag vill ha dockan

ifrån Heikki.

-- Det är en tusan till envis unge -- mumlade fadern, satte sig på en af

de hvita trästolarne framför sängen och sade:

-- Nå hvad är det nu egentligen jag skall göra?

-- Bed bönerna pappa! Först:

«Gud, som hafver barnen kär,

Se till den...»

-- Du vet, Claire, jag tål inte höra dig tala eller läsa svenska.

Hvarför har jag kostat på er om inte för att lära till och med dig, som

bara är en flicka, de främmande språken? Läs dina böner på franska...

Den lilla släppte faderns hand och jemrade sig ånyo: -- Jag kan inte,

jag kan inte. -- Och med den envishet, som är lika hos alla barn,

återkom hon ständigt till detsamma: -- Gå inte pappa, jag är så rädd,

jag vill ha Carolina, och Miranda från Heikki, gå efter Heikki, jag vill

ha min docka, jag är så rädd.

Patronen gick direkte in köket. -- Gå in till Clara, Lisa, -- befalde

han -- ungen ligger och lipar. Carolina skall i morgon ha sig en sittopp

för sin nattliga promenad...

-- Men patron lofvade ju -- vågade pigan invända.

-- Läs med Clara bönerna, hör du, de franska bönerna, och väck mig kl. 6

i morgon bittida! Jag skall väl till stan igen efter doktorn, kan jag

tro. Ge henne ett pulver chinin, så somnar hon fortare. Och säg att hon

får konfekt i morgon.

Patronen gick in till sitt sofrum, till gula kammaren. Han tog sin

tidning, tände upp sitt ljus och somnade när Carolina kom, en halftimme

derefter. Han somnade lugn och drömfri, lika lugn och drömfri som han

skulle somna in hvarje natt ännu i flere år, ända in i en sen ålderdom.

Och han visste att om han nästa dag skulle komma på den tanken att söka

sig en maka, så skulle han få hvilken ung och älskvärd adertonåring som

helst. Ty han var ju ändå en förmögen och -- säga hvad man ville -- en

hygglig och aktad man, en man i sina bästa år, en man med en god

ställning, med ett ord han var ett »_godt parti_», han skulle nog få sig

hustru, han, patronen på Hvitö.

1884.

Frost.

Det är ett litet torp nära Ahola, högt uppe i Saarijärvi. En ensam

stuga, långt ifrån andra menniskoboningar. Den står der grå och

allvarlig med sina små fyrkantiga, oklara fönster. Närmast ligger

fähuset, halfförfallet och bevuxet med gräs på taket, hvarifrån man

emellertid har en vacker utsigt. Sjön synes i bakgrunden och längst in i

viken en rödmålad kyrka med klockstapel litet lutande åt ena sidan.

Trakten är ändå så vacker. Mest mörka skogar, med små djupa insjöar här

och der, och ibland på sluttningen af någon backe ett böljande rågfält

eller en grönskande äng med breda diken, vid hvilkas kanter stora,

mörkröda åkerbär mogna i sommarsolen. Höga, mjuklockiga hängbjörkar

kanta åkrarne. Och djupt inne i skogen sjunga trastarne.

Morgonen är skön, daggig och frisk. Klockan är ännu icke fyra, men

dörren till stugan står redan på vid gafvel. Der inne bränna de kaffet;

en varm ånga af cikoria och råg strömmar ut i morgonluften. Den raggiga

hunden vädrar misslynt den starka doften. Han väntar på sin herre och

tittar under tiden på de omkring honom hoppande grodorna, som bege sig

till pumpen, på väg mellan de stora fuktiga kardborrbladen. Plums! der

föll en i vattnet, och så -- der en annan; sedan åter samma stillhet.

Ett stycke derifrån, bunden vid en stolpe i gärdesgården, står en häst,

spänd för en bondkärra. Djuret tuggar på en bundt saftigt, nyplockadt

gräs, instucket mellan störarne ... den friska daggen glimmar på blad

och strå.

Inne i stugan är en stor spis med lafve och plats för två sängar, den

ena öfver den andra. På sänghalmen ligga några fårskinnsfällar och ett

par röd- och grönrandiga ryor. För öfrigt inga sängkläder.

Långs väggarne nytimrade hyllor, och på dem en rad bunkar, stäfvor,

muggar, slefvar och skålar, allt af hvitt, blankskuradt enträ. Framför

fönstret ett stort hvitt bord, hemtimradt och stadigt. I ett hörn står

väfstolen med en grof stark lärftsväf, nyss påbörjad.

Men i taket hänger det hårda, svarta brödet, trädt på långa stänger. Vid

dörren står en locktunna med »kalja» eller svagdricka... Husmodern kokar

som bäst morgonkaffet, starkt och godt.

Han skall bort just nu, torparen, bort på denna dag som egentligen

skulle varit en festdag. För ett år sedan firades deras bröllop der

borta i kyrkan. Men han har affärer i staden, och en hustru gör aldrig

invändningar. Annikka är van att lyda.

I inre rummet står Paavo och letar i dragkistan. Han vänder upp och ned

på allt sammans och kastar vresigt de i kistan förvarade

helgdagskläderna omkring på golfvet. Hennes vackra brudkrona af messing

och perlor trillar under en af stolarne. Den präktiga storblommiga

sidenklädningen, ett arf af farmodern, slänges åt sidan. I en stor,

gulbrun läderpung förvaras husets hela skatt, några tiotal mark i

klingande silfver. Hvad skall Paavo med pengarne, han som ämnar sälja

kon i staden? Men Annikka frågar icke om något; hon ordnar frukosten:

kaffe, hålbröd och salt fisk.

Ändtligen är han färdig der inne. Han träder långsamt ut ur stugan,

böjande sig under dörrens låga takbräde. Men sedan reser han upp

hufvudet, dock utan att se på sin hustru.

Ett vackert utseende, fullt af karakter och allvar. Hans ljusgula hår

faller honom i ansigtet. Ögonens uttryck döljes af ett par ögonfransar

som sällan lyftas upp. Munnens linier äro stränga, och man ser att han

är ovan att le. Men det starka, oböjliga och sunda i hela hans gestalt

framträder så tydligt, -- som han står der, är han en bild af naturen i

denna trakt, skön men sträng och hård, allvarlig och glädjelös.

Hvad är det väl som tryckt denna stämpel af stränghet och allvar på både

natur och menniskor ... hvad vållar denna stumma, nästan hotfulla

klagan, som läses i drag och uttryck hos folket der uppe? Svaret är nära

till hands och ligger i öppen dag: det är någon som de frukta, någon

gäst som är oundviklig som döden, obarmhertig som ödet, oblidkelig som

det. Det är denne gäst, som sommarn om står utanför och väntar på

tillfälle att någon stilla natt komma in och andas död öfver åkrar och

ängar, öfver förhoppningar och -- menniskohjertan. Hans namn är _frost_,

och der han far fram, der blir allt stelt och liflöst.

Det var det spöke Paavo ständigt fruktade och ständigt såg. Han såg det

i sjelfva den ljusa sommardagen, då allt omkring honom låg i solsken,

såg det och räddes... Han fruktade hvarje molnfri qvällshimmel, hvarje

dag som slöts i stillhet och lugn. När julimånen sken ned klar och ljus,

steg han ofta upp och stirrade ut i natten ... skulle han komma, den

fruktade allhärjaren från norden?

Sådan var Paavo. Helt annorlunda är hans unga blomstrande hustru. Hon är

vacker som en ros, mörkhyad och frisk. Hennes blå, glada ögon spela så

skälmskt; den välbildade munnen är röd som ett lingon. Hennes fylliga

gestalt är grof, men kraftig, och hennes lifliga, energiska rörelser

visa att hon är van vid arbete, liksom hela stugan bär vittne om hennes

ordningssinne och om en flit som kan försköna sjelfva fattigdomen.

Emellertid slår klockan half fem. Paavo har slutat sin frukost. Hans

hustru tar långrocken från en spik och hjelper honom på med den. Ibland

ser hon förstulet på sin man, som med nedslagna ögon och rynkade

ögonbryn går omkring i sina bruna stöflar, sin hemväfda, mörkgröna jacka

och filthatten nedtryckt i pannan, allvarlig och flegmatisk, trög och

tung.

Slutligen kunde den unga qvinnan ej tiga längre.

-- Man, hvart res' du? -- frågade hon.

-- Till staden, hustru.

-- När är du hemma tillbaka?

-- Före natten -- eller efter...

-- Så skynda hem så fort du fått kon såld; du vet att jag behöfver dig!

Hästen är nyskodd; låt honom springa uppför backarne, han har bra med

krafter...

-- Qvinna, tänk på dina egna pligter och låt manfolken sköta sitt.

Behöfver du någonting, så gå till prestgården; dit kommer du sjövägen på

en stund. Håll dig till Herren Gud, om du kommer i bedröfvelse. Menskor

kunna ej hjelpa. För resten är det brådt med skörden på prestens åker. I

morgon skall rågen i rian. Tig och arbeta; det är Guds bud.

Mera talades ej. Han gick ut ur stugan, tog pipan i munnen -- slog eld,

nickade långsamt inåt, suckade och försvann. Om en stund hördes hästens

steg; det gick långsamt, fot för fot på den ojemna, smala byvägen.

Den unga qvinnan log så tankfullt. -- Det är inte värdt att vara ledsen!

Karlar äro så der -- Gud har skapat dem att styra oss qvinnfolk. De äro

kloka de, och derför allvarsamma. Här är tomt nu, men snart blir det

annat! Hvad jag skall tralla dagen om, när vi bli två som äro glada. Och

så ska' vi se om inte Paavo blir glad, han också! Gud är ibland god till

och med mot oss qvinnor!

Så pratade hon medan hon ordnade inne i stugan. Knöt så bättre den

snäfva, storrandiga yllekjolen om sina starka höfter, tog på ett mörkt

lifstycke och en ylleduk samt steg smågnolande ut genom dörren med sitt

matknyte i handen.

Hon andades så lätt i den friska morgonluften, klef raskt öfver stättan

och styrde sina steg mot åkern.

På afstånd såg hon här och der emellan träden framskymta några torpare,

som med hustrur och barn sträfvade åt samma mål med skäror och

matknyten. Men Annikka måste stanna långt bakom dem. En häftig smärta

bemägtigade sig henne, hon satte sig ned att hvila. Dock, det gick snart

öfver, hon kunde fortsätta. Om en stund tog hon sig åter om hufvudet ...

det svindlade för ögonen, hon måste ännu en gång stanna. Så vackert det

var på denna plats i mossan under en lång, smärtstammig hängbjörk;

linnéan blommade på tufvorna, och nere mellan de mossiga stenarne rann

en liten källa, grund men sval och frisk.

Här sysslade hon bland tufvorna. Det gick en timme, kanske två. Solen

steg högre upp, ljumma vindar susade i träden. Doften af mognade åkerbär

bars omkring af flägtarne.

Hon suckade litet der nere der hon satt, plaskade i källvattnet,

sysslade med sina dukar, men steg snart upp igen. Hon öppnade sitt

matknyte, tog fram en duktig brödkaka med salt fisk på och började äta.

Mjölkkärlet tömde hon till hälften och lade alltsammans in igen. Den

brokiga, stora duken knöt hon om någonting som hon bar i famnen, sin

egen lilla hvita hufvudduk öfverst. Sedan gick hon fram till åkern, tog

skäran och arbetade.

Sitt bylte, det med duken om, hade hon lagt nere i en rågskyl; der var

så svalt och skuggigt. Arbetet gick raskt. Ett litet skri från rågskylen

lockade henne dit. Och der låg hennes lilla älskade barn och famlade med

händerna, hennes eget lilla barn, en halftimme gammalt, rosigt och med

små yrvakna, klara ögon blickande omkring.

Annikka tog barnet, kysste den lilla öppna munnen, den röda pannan,

kysste hela den lilla varelsen, som nyss i skogskällan fått det första

ljumma sommarbadet och som nu skrek ut sitt första späda skri i

morgonluften.

Några bondhustrur, som sågo de båda, kommo till, varma och solbrända. --

God morgon, Ahola-mor, god morgon! Sådant prägtigt barn! En pojke,

förstås. Låt se hur han ser ut! Jaha -- han har stora händer: blir

arbetsam som far och mor -- stora fötter: -- skall göra långa landresor

-- stora ögon: kommer att hänga efter qvinnfolk -- stor mun: blir stor i

maten. Lycka till, Ahola-mor! -- Nå säg, när få vi barnsöl?

Ahola-mor log som solskenet; hon var så lycklig.

-- Om söndag få ni alla komma; jag far ännu i qväll till prestgården.

Inte skall Ahola-pojken länge vara okristen; det vill ej Paavo, han som

är så bra och så gudfruktig. Nu till arbetet -- klockan är öfver åtta,

och mycket återstår!

Så hon arbetade och handterade rågkärfven, den starka, unga qvinnan!

Den gula halmen yrde om räfsan, och då skylen byggdes upp hög och rak,

var det hon, den yngsta och lyckligaste, som vred till sjelfva kronan

der uppe.

Men den lille der borta i den mjuka halmbädden fick blickar af varmaste

kärlek och ibland en hastig kyss från modersläppar... Hvilka glada

timmar! Middagen kom och gick, solen steg och sjönk, qvällen var snart

inne. Paavo, hvarför kommer du ej? Nu, om någonsin, måste du le och se

lycklig ut, nu när du ser detta prägtiga barn, starkt och kraftigt som

du sjelf och friskt som dess moder! Och hon, din hustru, hur vacker hon

är, hon som ej känner till trötthet eller ohelsa, hon som, frisk som en

gudinna, sjungande sköter detta arbete lika lätt som en man. Hvarför

kommer du icke? Se, här är lyckan och kärleken -- hur kan du dröja?

Daggen började falla. Skylarne på åkern stodo nu alla uppresta. Folket

tog sina verktyg och vandrade hemåt. Annikka lyfte lätt barnet i sina

armar och gick jollrande genom skogen. Solens sista strålar strödde ett

skimmer af guld på hennes bara mörka hår, som i en tjock fläta föll ned

på ryggen. Ansigtet log, ögonen strålade, hon sjöng med full röst,

melodien fick ord, och i långa, konstlösa strofer spådde hon den nyfödde

lycka, långt lif, rikedom och många söner. -- Hej ho, trollen gifve dig

lycka!

Men plötsligt tystnade hon: -- Jag tokiga qvinna, det är bäst att jag

med ens ror till presten, så är det undan! Paavo kan behöfva hvila sig

der hemma. När han se'n får se barnet och mig och hör att det är ordnadt

för kristningen, så skall han väl bli glad, tänker jag! Se så, barnet

mitt, gråt inte! Presten skall snart välsigna dig -- trollen skall jag

inte mer sjunga om. Få se om ekstocken ligger i vassen! Ja, minsann gör

han så. Nu får du gunga! Du ligger ju prägtigt der på bottenbrädet, när

du får en bundt vass under hufvudet! Så der ja! Nu ro vi! Är det inte

lustigt? Så bra det går! Hej och ho, trollen gifve dig lycka...

Voj! nu igen trollen... Nej, det är bäst jag tiger, annars blir det

något ondt i qväll! I stället skulle vi läsa bönerna, Syndabekännelsen

är visst bra: 'Jag fattig syndig menniska...' Aj, ja -- nu äro vi öfver!

Hejsan, pojken min, håll dig nu tyst; der är prestgården, och det är en

helig plats der alla småbarn få lof att vara snälla, när de fått kyss af

mor... Så der ja!

Nu voro de framme. Den röda prestgårdsbyggningen med sitt låga tak och

sina hvita fönsterbräden låg täckt inbäddad i en björkdunge. På gården

mjölkades korna. Pigorna sutto vid sina stäfvor; prestmor sjelf såg på,

välvillig, fet och med två tjocka, väldiga armar i sidorna. På sitt

grålockiga hufvud bar hon en randig bomullsduk, de blå, trofasta ögonen

blickade så gladt fram under ögonhåren. Nere på marken strök sig en

snål, fet, svart katt om kjolarne på husmodern ... han hade så länge

förgäfves väntat på aftonmjölken.

Annikka steg fram, djupt nigande. -- Här är min förstfödde -- sade hon

och räckte fram barnet -- jag ville in till presten och anmäla att vi

gerna ville ha honom kristnad på söndagen efter gudstjansten, och så

ville jag att pastorn skulle välsigna honom strax när han skrifver upp i

kyrkboken! Paavo var i sta'n i dag, men nu är han hemma igen, kan jag

tro. Gossen blef född i morse och har inte sett sin far än! Han är ju

vacker ... tycker pastorskan inte, vacker och lik sin far...?

Vänlig och from tog prestmor barnet, smekte det och vyssjade det i sina

armar. Annikka log och rodnade af glädje. Hon neg så djupt och såg så

lycklig ut, då presten sjelf kom ut, mörk och allvarlig. Han var en

mager man, blek och skallig. I handen bar han ett bref, uppbrutet; med

den andra stödde han sig mot en grof käpp.

-- God qväll, Ahola-mor -- sade han; -- jag har ledsamma underrättelser.

Din man är vid det här laget på ångbåten; han har rest till hufvudstaden

och ämnar sig derifrån till Amerika. Illa tyckes han nöjd med sitt torp

här, är led vid arbetet och har nu lemnat det här landet för alltid för

att på en främmande jord söka sin lycka. Klockarn kom tillbaka redan i

middags, då Paavo just afrest. Han sade att Paavo bedt helsa dig,

Annikka, och menat att du som är så dugtig och arbetsam nog kan reda dig

allena med stugan, lilla åkerlappen och potateslandet. Ja, han är nu

rest. Det är inte värdt att sörja. Det är bäst att vända sin håg till

Gud. Af menniskor får man icke tröst. Lita på Gud, ty Herren öfvergifver

aldrig den som tror på honom.

Och han gick utan att ha sett barnet, som fortfarande låg i slummer vid

prestmors väldiga barm. Han gick, tyst som sjelfva frosten; långsamt

bortdogo hans steg i gräset. Annikka vacklade icke, hon stirrade blott

framför sig, länge, länge. Hennes varma, röda kinder fingo så småningom

en annan färg, hennes röda, leende läppar blefvo bleka. Den kalla,

stumma frosten gick öfver hennes hjertas blomstergård och tog dem alla,

hennes friska blommor, efterlemnande denna kyla som liknar dödens...

Hon hörde ej mer, såg icke. Häftigt ryckte hon den lille till sig och

vände om, utan ett ord. Barnet tryckte hon fast mot sitt bröst och gick

till stranden. Der steg hon tung och styf i båten och rodde osäkert än

hit, än dit på sjön. Slutligen hamnade hon på andra sidan, tog upp

barnet och gick hemåt på den smala, slingrande gångstigen.

Skogen var nu stum. Rosenskimret var borta. En och annan blek stjerna

blänkte der uppe. Det var fuktigt på marken, kyliga ångor stego upp ur

kärren.

Annikkas steg blefvo allt mer osäkra och tunga. Hon vacklade ibland, men

ryckte upp sig och försökte ännu mer skynda på.

Se, der är stugan. Tom, ödslig, mörk. Hon gick in i det lilla rummet

till kistan, der helgdagskläderna voro förvarade. Men de voro borta.

Penningarne likaså.

Mera såg hon icke. Fann knappt sängen der hon lade den lille.

Vattenkrukan nådde hon ej mer. Hennes hjerna omtöcknades, en isande

kyla kröp försåtligt genom hennes lemmar, skakade henne och gaf först

småningom vika för en vild feber...

Natten förgick. Dagar kommo och gingo ... de gingo i evighetens sköte

... under julisolens varma sken.

När en vecka förflutit, återkom Paavo. Han hade i hufvudstaden rumlat om

några dagar i hopp att i bränvinsglaset kunna dränka sina samvetsqval;

men det hade ej hjelpt. Det går så lätt att till rusdrycker förvandla de

under årslånga försakelser hopsparda silfvermarkerna och att, då man ej

mer har sitt vett i behåll, bli beröfvad återstoden af en redan hopsmält

reskassa. Och han återvände, den alltjemt så energiske och

äfventyrslystne bonden, återvände till sitt öde torp, mörk och sluten

och som förr kall och dyster, men med fast föresats att, så fort han å

nyo hunnit samla erforderliga medel, ännu en gång försöka sin lycka, en

lycka hvilken hägrade för honom i det fjerran obekanta landet bortom

oceanen, der ingen frost och ingen vinter finnes! Det var hans idé, och

han fasthöll den ännu då han såg sin lilla stugas låga fönster skimra

emot honom mellan granarnas grenar. På Annikka tänkte han endast helt

likgiltigt; hon skulle glädjas åt hans återkomst, tjena honom ödmjukt

som förr, lyda honom blindt och gilla hans handlingar hurudana än de

vore. Hon, en qvinna, skulle väl icke ha en tanke som ej vore i

öfverensstämmelse med hans vilja! Hon skulle för resten alls icke tänka.

Qvinnorna tänka ju icke. De få underkasta sig mannens beslut. De skola

förlåta hans felsteg, eller rättare de se dem icke, _Hon_ var född att

tjena, han att befalla. Han hade haft affärer i hufvudstaden och kom nu

hem. Att penningarne voro borta, deras pengar, det var hans ensak.

Märkvärdigt, stugan var tom. Nyckeln låg ej på sitt vanliga ställe under

stenen. Paavo tittade in genom rutorna. Der inne var som förr, blott ej

så ordentligt. Han ref sig i håret. -- Hvar är Annikka? -- En känsla

grep honom hastigt, det var som ett styng, skärande, hvasst, midt i

hjertat.

Han gick till prestgården. Gick samma väg som hon några dagar förut gått

med döden i hjertat, efter det hon fått höra att den man hon så högt

älskade svikit henne. Han gick der och tänkte på henne som kunde bära

allt, på henne, den starka, den glada och alltid så leende hustrun. Hvar

var hon?

Och vid framkomsten fick han veta det. Hon kunde då bära allt, men ej

detta enda! Hon kunde försaka allt, lida allt, mista allt, blott icke

denne man på hvars tillgifvenhet hon trott! Då _han_ öfvergifvit henne,

kunde hon ej lefva. --

Den lille återfans i prestgården. Den goda, fromma prestmor hade skött

den sjuka ända intill det sista. Och underbart, Annikka, den glada,

pratsamma Annikka, hade aldrig under hela sjukdomen yttrat ett enda ord,

ej blickat upp en enda gång, ej suckat, ej gråtit. Då frosten gått öfver

en blir man så der stum, stum till döden.

1883.

Innehåll.

Hårda sinnen. (Östra Finland.) ............. 1.

I ödemarken. (Vid Päjäne.) ................. 44.

»Han kommer.» (Jyväskylä.) ................. 54.

Lycka. (Helsingfors skär.) ................. 61.

Vid Hirsala. (Esbo skär.) .................. 72.

Lyx. (Helsingfors.) ........................ 83.

Svaga själar. (Saarijärvi.) ................ 122.

Ett godt samvete. (Borgå skär.) ............ 152.

Frost. (Rautalampi.) ....................... 211.