med de första stegen. Bröstet värkte, ryggen var som af ... att böja sig
stod icke till, och hon måste ju hafva ved till en brasa. Hon fick lof
att göra det festligt derinne, helgdagsstämningen kom öfver henne, det
var som skulle hon fira en gudstjenst i sin ensamhet, en gudstjenst,
hvars betydelse hon i detta ögonblick kände djupt.
Ändtligen då hon hade famnen full af ved och stickor, gick hon
stapplande in, tände elden i spiseln och tog fram den lilla julgranen.
Hon hade i fickan ett litet paket, hvars innehåll hon med största
försigtighet öppnade. Derinne lågo några vaxljus, röda, gula och blå.
Eva letade reda på en liten fotogenlampa, hvilken hon tände och stälde
uppe på klockan. Det tog sig så bra ut, när skenet kom uppifrån. Granen
stäldes på skänken, några af de blå ljusen bundos i toppen. Så kom en
paus. Hon sjönk ned på soffan trött, sinnesfrånvarande.
Hon hade glömt hela verlden och kände sin stora smärta som en dödsdom,
hvilken man underkastat sig såsom något oundvikligt, någonting, öfver
hvilket man ej ens kan knota. Pastorn hade en gång i kyrkan sagt, att de
som Gud gifvit lidandets börda voro hans privilegierade... Hon kände i
denna stund lidandet nästan som en helgelse. Hon kunde redan, en timme
efter slaget, bära det, som hon aldrig trodde sig kunna utstå. Hon kunde
mer, hon kunde förlåta. Hon tänkte på Erik med en sorg, djup och stor,
men utan bitterhet.
Och allt detta var icke hennes egen förtjenst; det kostade henne ingen
öfvervinnelse. Det föll sig så naturligt, likasom ett sommarregn,
befriande och välgörande efter åsktyngd och qvaf, ångestfull åskhetta.
Men det var hjertats och sinnets frid, icke kroppens. Hon led våldsamt
af sinnesskakningen samt ansträngningen och förkylningen der nere.
Febern brände henne, hennes tankar blefvo allt mer omtöcknade. Hon hade
förlorat medvetande af rum och tid; den lilla kammaren föreföll henne så
stor som en verld, det låga taket var högt som en sommarhimmel, och
hennes ögon sågo framåt i det oändliga; ett vidt perspektiv öppnade sig
på alla sidor, och det som skulle qvalt henne till döden tycktes henne
som en sorglig, klagande melodi, hvilken, oaktadt sin tröstlösa
entonighet, likväl icke förmådde väcka henne ur en välsignad ro, en ro,
orörlig och passionsfri som dödens. En half timme förflöt. Hon slöt
ögonen och drömde. Hon tyckte sig vara uppe hos herrskapet i våningen.
Köket var ljust och gladt, salongerna strålade af ljus, den stora
julgranen var tänd. Småbarnen dansade, och husjungfrun kom in på fyra
fötter, kom i skinnpels och med gåfvor i fånget, kom som julbock och
slängde också till henne ett paket, det med det svarta klädningstyget.
Men när hon skulle veckla upp tyget, föll derur ett stort rundt
kålhufvud. Då hon betraktade det nogare för att se om det ännu möjligen
kunde användas till mat, märkte hon, att det liknade Erik, att ett af
bladen liknade hans mun, log som han och skrattade. Näsan och allt, allt
var så tydligt. De långa, halfslutna ögonen skrattade också hånfullt.
Med ovilja kastade hon bort kålhufvudet. Det rullade på golfvet, tyckte
hon, rullade ända bort till kakelugnen, i hörnet. Hon sprang dit och
skulle just böja sig för att taga upp det och bära ut det; men så
ändrade det skapnad, blef så ljust och skimrande som en stor, stor skär
ros, belyst af solen och doftande. Och der syntes återigen ett ansigte,
det var Eriks och det var icke hans, det var så ungt, så oskuldsfullt,
så allvarligt. Ögonen voro slutna, och hon såg munnen öppnas vid de
djupa, ojemna andedragen. Det var nu ett litet barn, tyckte hon, ett
helt litet.
Återigen skulle hon böja sig för att kärleksfullt upptaga barnet och i
öm lycksalighet trycka det intill sig, men hon förmådde det ej; hon
förlorade medvetandet.
* * * * *
Klockan var inemot elfva och han satt der ännu, hos madamen som hade
»mathållning», satt med Liisa och skulle »ha roligt». De voro icke de
enda gästerna. Några ölutkörare från Sinebrychoffs, alla med sina
sällskap suto eller halflågo i grupper kring borden, en del spelade,
andra bara drucko med cigarrerna mellan fingrarne. En och annan drog
emellanåt långa drag på kritpipa, luften var tjock af rök och matos, det
luktade starkt af bränvin och öfverallt i knutarne lågo högar af
ölbuteljer vräkta hit och dit af kunderna.
Madamen sjelf syntes mycket litet. Hon såg frånvarande ut de stunder hon
var inne, och var mot vanligheten särdeles ifrig att påminna sina »kära
vänner» att gå hem och lägga sig.
-- Hem -- skrek en af flickorna, en murbrukstillblanderska från ett af
byggeragen, -- hem, hvem talar om hem här? Bry vi oss om hem, vi som nu
engång kommit hit! Tror hon vi ha några våningar, efter hon talar om
hem! Eller hustrur och barn? Tror hon det, madam? Här ä' vi bara gamla
ungkarlar, och ge tusan allt hvad hem heter! Vi tycka om friheten vi!
Hurra för den! Gå sjelf hem och lägg sig, och låt oss hållas. Skål,
madam, ge hit ett par flaskor till, det är tusan till väder att göra en
stackare törstig!
Madamen skrattade, alla skrattade. Endast Erik satt tyst. »Gamla
ungkarlar»! Uttrycket slog honom. De voro här alla hans bekanta, men --
ingen af de gifta. Det var verkligen endast ogifta. De andra, -- de voro
i sina hem. Hem, hvarför plågade det ordet honom? Han tyckte icke om
sitt hem! Han älskade ju friheten, han hade det ju nu som han ville.
Liisa satt ju hos honom, bolmade och rökte, drack butelj på butelj, låg
med det röda hufvudet mot sina händer, och sparkade upp med sina våta
och trasiga strumpor på hans stol för att låta honom värma fötterna, som
voro så kalla. Stackars Liisa, hennes trasiga kängor torkade hos madamen
i köket, hennes bästa »julkängor», som längesedan hade spruckit på sidan
och voro snedgångna -- -- --
Han borde trifvas nu -- men -- i qväll gick det inte. Han var sjelf våt
af snön derute, bränvinet värmde icke nu som vanligt, det bara oroade,
nästan plågade.
Liisa var så kärlåten. Hon gaf honom kyss på kyss, tiggde och bad att få
pengarne, men -- han gaf intet. Hvarför? Nej, han ville inte. Han skulle
retas med henne en smula. Hon var också förfärligt besvärlig. Hennes
tänder hade blifvit maskstugna på en tid, unga flickan! det var redan
stora hål midt framme i mun. Allt det der syntes så bra just nu i den
klara belysningen. Och lång var hon i lifvet, lång och smal som en
saltströmming. Det var inte utan att klädningen luktade litet sill --
åh! det är inte så noga ... fattigdomen -- men -- märkvärdigt att han
skulle tvingas att tänka på allt det der just nu.
Liisa steg upp och gick för att se om sina kängor i köket. Det var så
kallt i skänkrummet med det otäta, smutsiga golfvet och dörren mot
farstun, som alltjemt gick af och till. Hon skulle få det bättre om
kängorna bara voro torra och kunde tagas på.
Han följde med i köket, gick efter henne genom ett litet rum, och kom
ditin. Åh! var detta ett kök? Madamens kök? Denna stora »bagarstuga»
från den gamla, goda tiden med spis, brödugn och bakbord. Så vackert det
var derinne. Nyskuradt och fejadt, med hemstöpta tregreniga talgljus i
stakarne, med julgran midt på golfvet och det stora bakbordet på bockar
fullt af julbullar, risrgynsgrötfat, mjölkkannor och nyssupptagna
julgåfvor.
Vid bordet satt madamens gamla mor med en stor gröttallrik framför sig.
Madamen sjelf skar för bröd, godt, nyss bakadt, doftande julbröd med
russin uti. Syster, madamens syster, sotargesällen Witikkas ståtliga
fru, satt bredvid värdinnan och serverade sin yngsta den bästa julmaten
för en så ung nybörjare i verlden ... hennes man satt midt emot,
strålande i lugn, flegmatisk lycka, och betraktade gruppen. Madams egna
barn, kammade och med papiljottlockar som horn kring sina små röda
anleten, sutto och petade ut mandlarne i gröten, sömniga och öfvermätta
af trötthet och njutning. Deras ögon stodo som på skaft, de glänste och
blinkade, stredo mellan sömn och längtan efter ännu mer roligt och ännu
mer julklappar. Det var ett joller af barnen, en doft af granljus och
färskbröd, af jullack och julglädje, en stämning af trefnad, af glädje,
af renlighet, af hem.
Hem, hem. Det strömmade öfver honom en känsla af leda för allt det andra
... allt utom ett sådant hem. Och han såg framför sig, der han stod i
dörren, såg som i en slags dröm.
Liisas inträdde i rummet väckte en viss misstämning. Madamen steg upp,
lade bort den vänliga, husmoderliga minen, tog på sitt
värdshusvärdinneanlete och frågte med hvass ton:
-- Hvad vill ni här? håll er i skänkrummet mamsell, jag vill inte ha
sådana som ni i mitt hem, hör ni.
-- Jag skickade mina kängor hit att torkas, madam -- sade Liisa,
alldeles dekontenanserad, -- och skulle se efter dem.
-- Gå till höger, der är min mans kök, der sitter han, och der äro
säkert edra känghasor!
Madamen pekade med tummen utåt. Liisa vände om. Till höger var ett litet
kök, der fans mannen med ett par andra. De voro nästan i mörker. En
fotogenlampa halfbrann på skåpet. Det här var sjelfva krogen. En disk
... hela spisen full af ankare, fjerdingar, tunnor. Tolpo, krögarn,
madams man satt redan och sof framför sitt glas. De andra halflallade,
omedvetna af denna verldens väl och ve vid sina, det var deras jul...
Liisas kängor lågo på disken, lika våta och sura som förut. Hon tog dem
med en svordom och gick, följd af Erik. Men han, han var i hast blefven
så vresig. Liisa kunde inte få honom glad igen.
Om en stund voro de ute. Öfverallt var der ljus i fönstren -- julgranar,
barn, hem. Liisa hängde honom vid armen. Hon var inte rigtigt nykter.
Hon pratade i ett, svor och bannade. Hon ville ha de der sjumarkerna,
hvarför fick hon dem inte? Han var en dålig karl, som det inte lönade
sig att ha till vän, en kujonerad stackare, ett riktigt kräk.
Men hvar de passerade förbi hördes inifrån glada röster, lek och musik.
Ifrån ett hus tonade der ut en psalm i natten. Man kunde se in, om man
stälde sig på tå. Fadern spelade på en liten orgel, barnen stodo
omkring, modern sjöng. Hon var som Eva, litet stor i kroppen, hade ljust
hår och samma vänliga, fridfulla leende. Hon sjöng så vackert. De små
försökte också. Mannens bas sekunderade. Pigan stod i dörren med
hufvudet på sned och de enfaldsfromma ögonen höjda mot taket, högtidlig
och full af andakt.
Erik drog bort Liisa, -- åter hem, hem och hem. En obehaglig qväll,
denna. Det förföljde honom som en mara -- han kunde ej blifva det qvitt.
Hm! Ändtligen. Han var ensam. Han hade med våld slitit sig ifrån henne.
Och nu var han vid dörren. Hans -- ja, hans hem.
* * * * *
Klockan var nära tolf. Han fick efter något letande fatt i nyckeln, vred
om och öppnade. Med honom kom ett kallt drag utifrån; vinterkylan
trängde in i det lilla varma rummet, der nu en oväntad syn mötte honom
och oväntade ord, föga lika Evas lugna stilla röst, som eljest helsade
honom.
Der stod en främmande qvinna vid spiseln, en liten och tunn gammal
qvinna med skarpa drag och lifliga ögon, som lika väl kunde se vänliga
och trohjertade ut som de nu riktades hätskt och spetsigt mot den
inträdande.
-- Åh, ni skulle skämmas, -- talade hon, -- skämmas ögonen ur er,
lätting, att komma hem så här sent, se'n ni lemnat eder hustru ensam på
sjelfva julnatten, sjuk och i ett sådant här tillstånd. Sådan urspegel
till karl! Hörde jag inte hvart enda ord ni talte i aftons med den der
fabriksslynan. Och hon, er duktiga hustru, hon hörde't med hon, efter
hvad jag kan förstå, eftersom jag sedan såg henne komma ut ifrån boden
med veden, qvinnstackarn, blek och halfdöd. Fy, ni skulle just skämmas!
Erik halfmumlade något, knuffade henne då han skulle fram i rummet, och
famlade, med ögonen osäkert sväfvande af och an, utan att kunna se
något, rakt emot den uppbäddade sängen.
-- Ut med sig, trasvarg -- skrek den lilla qvinnan, -- eller ock lägg
sig under bordet! Från den här stunden är han främmande i det här huset,
som hon betalar hyran på, han är främmande och får inte mer ligga henne
till last i maten heller! Hon är så illa deran nu, der hon ligger, så en
får väl ta' henne i försvar för er, kan jag tro! Och eftersom ni inte
gör henne annat än ondt, så blir det jag som skall se om henne. Och jag
som befaller. Och det blir ni, som lyder; hör ni det, karl! Tror ni inte
jag hör, hur ni väsnas om qvällarne och hur ni far fram. Och det fastän
ni har en så präktig hustru och en ärlig och ordentlig qvinna, som är
för god för en sådan som ni. Packa er af nu, eller ock under bordet med
er, så ni inte är i vägen. Begriper ni inte, menniska, att här är
frågan om lif och död?
Den lilla qvinnan rusade med ens till sängen. Eva hade legat der,
likblek, med ögonen slutna. Men hon reste sig häftigt upp; en ström af
tårar rullade ned för hennes kinder, och hon klagade högt, i det hon med
konvulsivisk kraft fattade i sängkanten, som hon tryckte sig emot, allt
under det hon böjde sitt hufvud mot väggen hårdt och våldsamt.
Erik blef uppmärksam. Han såg och såg, ögonen blefvo helt stora i
hufvudet på honom. Han lutade sig nyfiket framåt och stod liksom
förstenad. Han insåg, att han var öfverflödig, men han vågade icke röra
sig. Det förfärliga i en sådan kris hade han aldrig förr anat. Som vid
åsynen af en dödskamp stämdes hans sinne; han betogs af ångest, han
skälfde af sinnesrörelse och han kunde hvarken gå eller stanna. Skrämd
sjönk han ned på en stol och lät armarne slappt hänga ned åt golfvet.
-- Upp med sig, odugling, -- skrek den lilla qvinnan, -- ser han inte
att här behöfs hjelp! För Guds skull, tag i, var menniska! Förstår han
att hon håller på att dö, och det är för hans skull, hans, som inte är
värd så mycket som hennes gamla sko engång!
Erik rörde ändtligen på sig. Han gick till sin hustru. Han hörde icke,
såg icke annat än henne. Hon var så blek just nu, hennes ansigte hade
ett lidande uttryck, som förskönade det och förlänade det någonting
fint, genomskinligt, nästan vackert. Hon var så ren i den hvita tröjan
och så hjelplös, så fullkomligt hjelplös som ett barn. Så hade hon då
varit hela qvällen ensam och sjuk, under det han gått ute med Liisa. Hon
hade prydt hemmet med gran, med ljus, med nya tapetseringar kring
väggarne. Hvad? I julgranen hängde en storrutig yllekarlhalsduk och ett
par nystickade ullstrumpor ... troligen ämnade till julklapp åt honom.
Och på andra sidan ... ett par grofva tofflor, virkade ... af henne till
honom. Hon hade hört hans samtal med Liisa således? Stått och lyssnat i
vedboden. Det var orätt af henne att lyssna. Men, så hade hon också fått
lida. Hon hade förkylt sig derute ... derför var hon så sjuk nu.
Ah! nu började smärtan ånyo. Färgen kom på hennes kinder, kom som en
svallvåg, tände röda lågor i hennes ansigte, det flammade ända upp till
pannan, ögonen öppnades vidt, lyste som eld, och hon bet i läpparne
tills de blödde.
Erik fattade henne helt plötsligt, utan all reflexion, tryckte henne
intill sig, slätade hennes kinder, hennes händer och talade en hop
barnsliga, osammanhängande, tröstande ord talade som till ett sjukt
djur, hvars plågor han ville med sin röst liksom lulla till ro.
Men, hon visste icke af allt detta, Eva, hon vred sig lös, lutade sig
mot väggen, slog händerna mot den, knäppte dem derpå ihop och snyftade
så tröstlöst.
Erik vardt alldeles rådlös. Han jemrade sig, och förlorade totalt all
besinning. Sprang omkring i rummet som sökte han någonting, tog den
främmande qvinnan i båda händerna och bönföll så innerligen att hon
ville göra något, hvad som helst, blott hon slapp att pinas så, stackars
hustrun.
-- Nå, qvicknar hans hjerta vid nu? -- småmurrade hjelpfrun. -- Falla på
knä skulle han och ta' afsked, om så skall vara. Vet han, hvem som dödat
henne, om hon skall hän, vet han det?
Erik hörde henne icke; han stod bredvid sin hustru och tycktes med hela
sin hållning be henne tyst om förlåtelse. Eva hade ännu ej någon aning
om hvad som försiggick. Hennes tankar voro orediga, alla föreställningar
sjönko som tunga dimmor ständigt nedåt, och allt hvad hon betraktade
tycktes henne som täta, bolmande moln.
Slutligen talade hon litet; hon trodde sig alltjemt allena:
-- Det är så nätt härinne -- hviskade hon -- och julgranen är tänd! Det
är varmt och snyggt, herrskapet skulle visst berömma mig. Allt är
rigtigt fint. Stackars Erik, han ville inte ha mig, det var jag som
hängde mig fast. Stackars min Erik, han dricker för att glömma sitt här
hemma, mig och allt. Stackars Erik!
Han böjde hufvudet mot hennes hand och grät, grät bittert och tyst. Han
snyftade som ett barn, drog djupa suckar och såg så öfvergifven ut.
Ännu ett anfall af krampaktig plåga. Han led, han också, led verkliga
samvetsqval. Han glömde grannqvinnans närvaro. Han baddade sin makas
panna med den duk, som räcktes honom, stödde henne och försökte på ett
eget, blygt, tafatt sätt, som var honom fullkomligt främmande, att
hjelpa henne.
Den svartklädda stökade för sig, men kastade ibland en förvånad blick
bort till den sjuka och honom som efter sin förmåga försökte lindra sin
hittills så försummade hustrus lidanden.
Natten gick, men Erik vek icke. Hans hjerta, som plötsligen väckts,
lärde honom tusen små omvårdnader, som gjorde henne godt, och han
slösade på henne en ömhet, som hon aldrig förr anat att det fans inom
honom, lika litet som han sjelf. Han kysste henne ömt och betraktade med
blickar fulla af ångerfull ömhet hennes feberglödande ansigte.
* * * * *
Ändtligen dagades det. Julmorgonens uppgående sol färgade hafvet
alldeles blodrödt, båken långt ute på isen sken som en eldbrand mot den
hvita, rödflammande snön. Den finska hufvudstadens alla kyrkklockor
ringde; på de små gatorna omkring det hus der Eva bodde i den
halfbebygda stadsdel, som kallas Rödbergen, hördes bjellerklang och
röster, det var helgdagsstämning och juldagsfrid, det var hvitt af snön,
lugn och solsken.
Små sparfvar flögo omkring på drifvorna, qvittrande och ruggiga. Här och
der i portgångarne tittade barn ut och helsade hvarandra med en snöboll
och kröpo så undan igen af fruktan att känbart få helsningen tillbaka.
Qvinnor och barn begåfvo sig i julottan med psalmböcker inlindade i
sina näsdukar, halfmorgnade figurer syntes här och der i fönstren med
sina pipor i munnen; det var juldag, man hade god tid på sig att röka
och dra sig till efter gudstjensten, då inre vägen till en och annan
välvillig utskänkningslokal alltid stod öppen.
Ett par karlar och långa Fabriks-Liisa gingo och slogo utanför det grå
huset, der hon och Erik samtalat i går. Liisa var lika slarfvigt klädd
som qvällen förut, den utlofvade paletån syntes icke till. Hennes
ansigte tycktes, oaktadt blidvädret, vara blåfruset, och den skrynkliga
svarta sidenduken dolde illa hennes krusiga oordnade röda hår.
-- Få se, om man får honom med sig -- yttrade Liisa -- han var så ond i
går, så att jag aldrig sett honom värre... Gå nu in, Janne, så stanna vi
andra här så länge och vänta.
-- Om inte hustrun hans har fått penningarne af honom, så vill jag vara
en nors -- förklarade Janne och stödde sig mot porten. -- När han icke
släppte efter för dig, så gaf han dem väl till henne, för en sådan der
kan aldrig vara karl för sin hatt, det får jag säga.
-- Och för fattiga sju mark vill ni stå här och frysa -- snäste Callo --
pf! jag går min väg, adjö med er!
Det kom en liten svartklädd, mager femtioårig qvinna ut ur dörren till
höger och rakt upp mot gruppen.
-- Bort med er och det genast -- yttrade hon häftigt -- tror ni jag inte
känner er? Det är ni, som i flere år förstört Erik, narrat honom med er
och stält till gemenheter här för hans stackars hustru. Jag vet, hvad du
är för en, Callo! Jag vet, att det var du, som stal rocken hos
assessorns, och om du ännu en gång går till krogen med Erik, så anmäler
jag dig för stölden, ty jag har ett vittne till! Ja, det har jag...
-- Och du, Janne, jag vet, hvad du haft för fuffens med garfvar Olins
kalfskinn... Håll dig du i skinnet och låt Erik vara, eljest talar jag
med fiskalen...
Janne spottade, körde ut läpparne, rynkade sin panna, svor en ed mellan
tänderna, knöt handen och gick derifrån, slängande med ben och armar och
med en min, som om han varit särdeles förnärmad. Callo teg som en mur,
han låtsade som hörde han intet, utan gnolade en visa, under det han
gick inåt gården. Liisa stod och såg förargad ut, satte armarne i
sidorna och borrade sina ögon rakt in i den lilla grälsjuka gummans
skrynkliga ansigte.
-- Akta hon sig, käring! Hvad har hon med oss att göra? -- röt hon. --
Pallra sig i väg; eljest kan hon få sig en knuff af mig, en som hon
känner så länge helgen räcker!
Den lilla svarta betraktade allvarligt den unga qvinnan. Hon tycktes med
ögonen vilja utgrunda hennes innersta tankar, läsa i hennes själ,
beherska henne.
-- Nå, hvad ser hon på mig för? -- frågade Liisa. -- Har hon aldrig sett
folk förr?
-- Vet du hvad, Liisa, jag har känt dig förut, stackars flicka; du är
icke skuld till att du är som du är. Du tror sjelf, att du är så
förhärdad, att man icke kan finna en god tanke hos dig, men så illa är
det icke. Du bör ej följa med de der karlarne, du är för god att föra
det lif du för! Och Liisa, om du visste, huru mycket din salig mor led
och stred och arbetade för att få dig fram... Hon grät och hon grät ...
jag var med ifrån början och såg allt. Det var en natt likasom den jag
varit med om derinne nu, och hon bad Gud för dig, bad och tiggde. Hon
kysste dig och bad igen. Om förbarmande tiggde hon, den uslingen, och om
förlåtelse ... af Gud!
-- Hon skulle ha' låtit bli; jag har henne icke att tacka för något ...
tvärtom.
-- Liisa du, låt bli att bannas. Du vet icke, hur det var. Hon hade en
man, han var murare; nå ja, han var hennes fästman, men de skulle ha
gift sig, om icke...
-- Om icke, om icke han låtit bli! om icke för annat så för att göra det
rigtigt sött för mig!
-- Om icke det hade kommit en annan i vägen, en dålig flicka, som tog
din fars kärlek från din mor. De voro så lyckliga innan dess och hade
allting färdigt att ta ut lysning, så fort han skulle fått pengarne. Då
kom hon, stal din far ifrån henne, ifrån fästmön, förde honom ut med
sig, lärde honom att sitta dagen om på krogen, och så, så...
-- Så öfvergaf han mamma, det var rätt åt henne.
-- Det der menar du icke; ånej Liisa, det menar du icke. Du skulle icke
säga det; hon var så kär i dig, din mor, hon älskade dig, allt ifrån
första stund.
-- Och så dog hon af svält och elände.
-- Emedan hon gaf dig allt hvad hon hade, klädde dig, höll dig fin och
snygg...
-- Och min far, den...?
-- Ja, han var och förblef borta.
-- Dog han ... eller hur? Kanske han dränkte sig i sorgen?
-- Nej, han gifte sig med en bonddotter och for till landet...
-- Ah!... Lefver han ännu!
-- Det vet jag icke ... jag har mitt arbete här i staden.
-- Herre Gud, tänk om han lefver!
-- Liisa, du är bestämdt en bra flicka, du må prata emot hur mycket som
helst; du är en bra flicka, erkänn det!
-- Åh nej, madam Lundqvist, jag är allt en dålig flicka, jag; jag vet
det mer än väl.
-- Nej bevars, du är icke dålig, du är bara på dåliga vägar...
-- Men jag hatar de goda och hederliga, jag tål icke se dem, jag blir
sjuk, när jag får se en sådan der skenhelig en som Eva, Eriks hustru...
-- Du har bara haft dåliga exempel, du har aldrig haft goda menniskor,
aldrig kärlek.
-- Goda menniskor ha föraktat mig och sett med ömkan på mig ... goda
menniskor, ja; goda menniskor ha lärt mig att hata det goda!
-- Du har aldrig sett ömhet! Hon dog, då du var tre år, din mor; du har
aldrig fått omvårdnad, alla ha hjelpt till att dra dig ned och
förtrampa dig...
-- Åh nej, man har gett mig tråkiga böcker, man har tussat polis efter
mig, man har nog gjordt godt, så godt, att jag ville strypa dem, som
gjort mig godt, om jag kunde.
-- Din stackars mamma, hon skulle ha skyddat dig...
-- Om hon lefvat ja...
-- Om det icke hade funnits en dålig qvinna...
-- Sådan som jag...
-- Sådan som du hållit på att bli. Hör du, Liisa, titta in hit lite, jag
öppnar dörren: de se dig icke. Sedan när du sett, kan du välja: ettdera
fortsätta ditt förra lif, arbeta i fabriken och drifva omkring på
gatorna...
-- Nå, hvad nu, hvad tror madam att en sådan som jag duger till annat?
-- Jo, du duger till arbete. Vill du bli min tjenstepiga, så kan du få.
Jag är gammal och har mycket arbete med mina sjukbesök. Vill du bli min
piga och sköta om allt mitt, så kan du, som sagdt.
-- Herre Gud, hvad ni är underlig, madam, jag vet inte, hvad jag skall
säga.
-- Tyst bara och följ med!
Den lilla gumman tog Liisa i handen och gick in i förstugan. Hon öppnade
sakta dörren till Eriks och Evas rum, sköt Liisa framför sig, stälde
henne bakom skåpet i skuggan och gick sjelf, utan att säga ett ord, fram
till spiseln.
I rummet var alldeles tyst. Man hörde blott den stora gammalmodiga
klockans tick-tack och de lugna andedragen af den sofvande.
I sängen låg Eva, blek och stilla. Hennes bröst häfde sig regelbundet,
ett uttryck af lycka och glädje låg öfver hennes fromma ansigte.
Bredvid sängen på pallen satt Erik med hennes ena hand i sin. Hans
ansigte var som förvandladt. Der var en andakt öfver det, som hade han
suttit i en kyrka. Hans ögon voro fästa ömsom på hustrun och ömsom på en
liten varelse, som låg på golfvet, inbäddad i en klädkorg, och som med
de små armarne sprattlade i luften, liksom sökte hon någon för andra
osynlig ... någon som fans, men som hon ej kunde nå ... något ...
måhända vingen af den engel, som måste vika nu, då jordelifvet skulle
begynna.
Liisa stod en stund qvar. Sedan öppnade hon dörren och gick ut. Derute i
förstugan hördes ett snyftande; det dröjde en stund, derefter blef allt
tyst som förr.
* * * * *
Tredjedag jul var lika strålande och lika blid som juldagen. På
Helsingfors gator strömmade en skara pelsklädda promenerande. Ungdomar
med skridskor i händerna gingo ned åt hamnen, iswostschikar med små
ryska slädar och finska hästar åkte af och an längs esplanadgatorna,
slängde i hörnen, läto det gå i full karrier, svuro hojtade och slogo
de arma djuren, som sprungo omkull gatpojkar och allt hvad som kom dem i
vägen. Det skramlade längs trottoarerna, der officerarne gingo med
släpande värjor och klingande sporrar, och hela grupper af flanerande,
rökande, med gyllene lyror prydda studenter stodo i gathörnen eller redo
på det låga räcke, som omgärdade kapellesplanaden.
Två och två, utpyntade i siden och sammet, i plymer och dyrbara
pelsverk, gingo der fram stadens unga skönheter på höga klackar,
medvetna om sina yttre och inre företräden samt om den skara beundrare,
som de skulle möta der och hvar på gatorna.
Men framför ett af de stora fönstren stod en ensam arbetskarl i sina
söndagskläder, stod och stirrade in genom den präktiga
spegelglasrutan...
Det var ett linnemagasin. Utbroderade fruntimmersplagg hängde derinom,
ett par eleganta barnklädningar syntes allra närmast, de voro grant
utstyrda, och på den ena, garnerad med ljusröda band, stod en liten
papperslapp, på hvilken lästes det utsatta priset: 7 mark.
Arbetaren såg och såg, lade hufvudet betänksamt först på ena, så på
andra sidan. Så ref han sig i håret, rynkade ögonbrynen under djupt
begrundande, gick ett steg, men vände om igen. Han bet sig i läppen, såg
bort, men tittade alltid dit tillbaka.
Slutligen skakade han på hufvudet.
-- Men det är bara lillan, som har godt af den der -- sade han för sig
sjelf så högt, att en förbigående kunde höra det -- men af den andra
saken har hon roligt, hon, hustru min.
Och så gick han igen, förbi flere hus, och stannade framför ett annat
stort fönster. Det var en fruktbod. Vackra kruk-cypresser, myrten och
rosor stodo der på hyllorna, och hela tunnor och korgar af äpplen
skymtade längre fram i den lilla butiken. Några granna blombuketter,
bundna på ståltråd och dömda att vissna innan morgondagen, voro
uppstälda i en krans omkring rutan, men i midten hade man placerat en
liten korg, gjord af ståltråd och mossa och garnerad med jordgubbsblad
och innehållande ett halft qvarter bär, stora, präktiga, mörkröda, vuxna
någonstädes i drifbänk.
Erik stack hufvudet så nära han kunde och analyserade jordgubbskorgen så
noga som möjligt. Nej, de voro verkligen naturliga, han tyckte han kände
doften af dem. Han skakade häftigt på hufvudet och beslöt att våga ett
försök att komma in gårdsvägen.
I porten stod en jungfru, som skulle in i huset; hon hade varit på
promenad och hade svårt att skiljas från sin »kusin», gardisten, som
följt henne hem.
-- Är det här, som man går in till fruktbutiken? -- frågade Erik, i det
han förläget tog hatten af sig.
-- Jaha, men den är inte öppen i dag.
-- Jag var här i går och tittade och i förgår med, men det är ju alltid
stängdt. Nu så har jag tänkt ut, att allt vissnar derinne, om man icke
köper något, och derför så...
-- Är ni då en tocken tusan till karl, som kan köpa sådant der? --
sporde jungfrun en smula misstroget.
-- Jag går allt i de ärendena -- svarade Erik.
-- Nå, jag må säga! Stå här, så skall jag tala vid frun; hon är hemma
och öppnar nog dörrn för er, om det är allvar med köpandet.
-- Det kan hon lita på -- menade Erik och knyckte till; han tyckte inte
om att man misstrodde hans afsigter.
Hon gick, den söndagsklädda hufvudstadsjungfrun, gick med en liten
nådig, uppmuntrande nick och försvann i huset, medan gardisten med
nyfikna blickar betraktade Erik, väntande på det lilla äfventyrets
utgång.
Om ett ögonblick kom hon igen, låste upp en dörr och lät Erik stiga in.
En fyllig, sidenfrasande fru med myndig min och högfärdigt, uppblåst
ansigte stälde sig rakt framför honom, mönstrade honom helt öfver och
frågade sedan.
-- Hvem är det som skickat honom?
-- Det är allt jag sjelf, det.
-- Såå, hvad vill han ha härifrån? Ett äpple, eller hur?
-- Neej, det får hon inte äta, kan jag tro.
-- Hvem hon?
-- Eva, vet jag.
-- Hvad för en Eva?
-- Hustru min, förstås.
-- Hm, ni skall väl ha en blomma då? Men jag skall tala om att de äro
icke för sådant der folk; de äro allt både för fina och för dyra för
er.
-- De ä' inte så dyra ändå, menar jag.
Den tjocka frun knyckte förargad på nacken och drog upp öfverläppen.
-- Nå, säg då ut, hvad ni vill hafva; men det här är dyra saker, skall
jag säga er, och ni ser icke just vidare förmögen ut. Var så god och säg
ifrån fort hvad ni behagar; jag har inte tid att stå här längre...
Erik såg brydd ut, han tummade på sin hatt, slutligen såg han upp:
-- Kära, goda frun eller fröken, säg mig hvad är bättre att köpa af de
två sakerna, när man har sju mark att spendera: en sådan der grann
barnklädning åt lillan ... den hänger der i andra fönstret der bredvid,
frun vet ... eller också åt henne den der korgen med jordgubbsbären med
en ros i midten ... för mer kan det väl inte kosta än sju mark heller,
fastän det är midt i vintern. Säg nu, goda frun, hon som är qvinfolk
sjelf må väl förstå sig på hvad Eva hellre kunde önska sig.
Frun såg på karlen och drog till med ett litet leende, ett sådant
leende, som är så eget hos köpmän, då de få tag på en kund, som icke
alls kan bedöma en varas värde, en kund, som kan och vill betala sju för
tu, en kund, som de kunna lura, om de vilja.
-- Skall det bli till julklapp åt hustrun?
-- Neej, inte.
-- Är det er bröllopsdag eller hennes födelsedag?
-- Neej, inte det heller.
-- Är ni nygifta?
-- Vi hafva allt varit gifta ett år snart nu.
-- Hvad! Jaså, det var sant, ni har ett barn!
-- Jo, det är just det; hon är två dygn gammal nu.
-- Aha! Då är klädningen der för stor, alldeles för stor! Och så vet ju
barnet ingenting om det, det känner ingenting, men modern...
-- Det var just hvad jag tänkte.
-- Så det är allt bättre ni tar bärkorgen! Men den är egentligen mycket
dyrare än sju mark, den.
Erik såg bedröfvad ut.
-- Hvad kostar den?... jag har inte mer än det här och får inte på länge
heller, ty nu härefter går min lön allt åt till hushållet, och hon får
ej arbeta mer, hustru min, nej, det får hon inte. Jag skall allt vara
karl och arbeta för oss alla tre, jag!
Frun tog korgen, bröt af en af rosorna och stack den midt i.
-- Här har du den -- sade hon och gaf honom den doftande bördan.
-- De äro väl rigtiga? -- frågade Erik och tog med den största andakt
och försigtighet i korgen. -- Det är väl icke något underslef med det
här heller?
Men han märkte snart nog, att allt var rätt, tog upp sin blårutiga
bomullsnäsduk, vecklade upp den, knöt upp knuten i ena hörnet och
framtog en nött femmarkssedel och tvenne enmarker.
-- Här är det, -- menade han, påsatte sin hatt, tog korgen och beredde
sig att gå.
-- Ni måste allt hafva mycket penningar, karl, efter ni har råd att
bestå er en sådan der lyx -- sade frun och såg belåten ut, när hon stack
penningarne på sig.
-- Sådan der ... hvad heter det? -- sporde Erik och stannade i dörren.
-- Lyx, heter det, lyx -- sade jag.
Erik såg med en stadig blick på frun: -- Hm, hon vet inte, hurudan
hustru jag har, för då skulle hon icke tala så der! Jag har en bra
hustru, ser hon. Och nu har jag ett barn, som kostat hustru min mycket.
Och jag har varit ett nöt, och jag har suddat bort mina penningar. Men
jag skall icke göra så mer. Och hon ska ha det bra. Och hon ska ha
sådant der lyx. Jaa, lyx ska hon ha! Adjöös!
Svaga själar.
Frieriet.
Jaa, det är inte tu tal om den saken, Sakari skall ha flickan! Hon är nu
i alla fall enda dottern der i gården, och om hon också inte har någon
större förmögenhet att påräkna, så är hon dock långt ifrån utan. En
duglig hemgift får hon, och dessutom både kor och svin! Sakari är en
uppkomling och kan vara glad om fadern säger ja. Flickkräket har ingen
talan i den saken.
Så talte gamle Juuso från Aatari, han, talmannen vid oräkneliga frierier
i socknen, och hvad han i den saken förmenade ansågs af de unge friarne
som fullkomligt tillförlitligt.
Sakari skulle således på frieri. Först hade han tänkt på Riita,
gårdsdottern från Kiala, men hon var för ung och okunnig. Sedan föll
honom Kaisa från Taipale i hågen, men det sades att en äldre
hemmansegare redan till hälften fått hennes löfte, och då återstod ju ej
andra än den ovänliga och magra Käsämäkidottern, som var så illa omtyckt
af allt manfolk i byn, och Leena, enda dottern af en förmögen bonde uppe
på backen.
Det var för henne han slutligen beslöt sig. Sakari hade vidtalt Juuso
för talmanskapet. Juuso var också just rätta mannen. Han var gammal och
van, hade lagom anseende, en viss förmögenhet och en talförhet, som
gjorde honom särdeles passande till en sådan affär.
Och så öfverenskom man att gå till Kalliola-Antti för att af gubben
begära hans dotter Leena till hustru åt Sakari, ortens enda skräddare,
en knappast mera ung, men välbergad man af stadgad karaktär och
fläckfritt rykte.
Det var en skön midsommareftermiddag de båda männen begåfvo sig i väg på
frieri. Solen stod högt på himmelen och sken på ett landskap i sommarns
första, ljusa grönska. Göken gol, och i trädtopparne qvittrade skogens
alla glada foglar. Det var lif, lust och glädje.
Sakari var klädd i sin sommarståt, Juuso likaså. Båda hade långrockar af
blått hemfärgadt och hemmaväfdt vadmal, grå knäbyxor och höga stöflar.
Skjortorna voro knäppta högt upp i halsen, omkring hvilken de
ytterligare virat långa och tjocka röd- och grönrandiga ylledukar,
hvilkas breda ändar täckte hela västen.
Denna ingalunda svala drägt midt i sommarhettan vittnade, enligt ortens
sed, om en särdeles hög grad af gedigen elegans, som fullständigades af
högkulliga hattar af grof filt, hattar hvilka buros något bakut på
hufvudet, så att de solbrända och för tillfället blankskinande och
högtidliga ansigtena rigtigt väl framträdde.
Så gingo de, Juuso förut, friarn efteråt. Kalliola torp låg der rakt
framför, uppe på höjden af berget, hvars sluttande backar på tre sidor
voro bevuxna med tät och hög råg, medan den fjerde utgjordes af en nyss
bränd, ännu sakta rykande sved.
Den grå hufvudbyggningen med sitt låga tak, sina hvitstrukna
fönsterkarmar och sin lilla trappförstu med tak låg med framsidan rakt
emot byvägen.
Man hade för högtidens skull prydt gården med unga björkar och stuckit
in prägtiga rönnqvistar, fulla med doftande blommor uppe i förstugans
takspringor.
Hönsen trippade trifsamt omkring trappan, den store, varglike hunden låg
och småmorrade åt gästerna, för lat att stiga upp eller besvära sig med
skällande, och en hop hungriga och snåla svin naffsade som bäst i benen
på en kökspiga, som med fladdrande bomullstygskjol bar till dem ett
ämbar med sofvel.
Hunna till trappan stannade männen, togo af hattarne, torkade sig om
pannorna, snöto sig, hostade, rätade på sig och stego in.
Till höger voro gästrummen, bestående af ett slags stor sal, möblerad
med röda gungstolar och andra tunga rödmålade stolar, samt ett litet
rum, inrymmande en lång säng, ett bord och en pinnsoffa.
Till venster låg »dagligstugan», den plats i huset som beboddes af alla
familjens medlemmar, både värdfolket sjelft och tjenarne.
Utan betänkande steg Juuso hit in.
Här var det nästan mörkt, dagern kom högst sparsamt in från de små
dubbelfönsterna, dunkla af dam och rök. Men när ögat vant sig vid
skymningen, urskilde man föremålen. Närmast dörren en kolossal, jettelik
spisel, bygd af stora stenar och svart af sot och ålder. Bakom den, uppe
nära taket på lafven hade man hängt en mängd »Johanneris», som doftade
starkt. Och ifrån ugnen strömmade emot de inträdande en stark arom af
nybakadt rågbröd. Allt kändes så hemtrefligt och inspirerade Juuso till
sitt vigtiga, vällofliga ärende.
Ingen i stugan låtsade i början lägga märke till gästernas ankomst.
Värdinnan höll ögonen stadigt fästade vid ugnsqvasten, som hon med
förunderlig lätthet manövrerade och med hvilken hon sopade bakugnen som
rykte af hetta och vattenånga från de nyss i sån doppade löfven. Värden
sjelf, Kalliola-far, satt dubbelviken på sängkanten och såg på det
svarta och ojemna golfvet, som nu var tätt öfvertäckt med hackadt enris.
Pipan hängde honom i munnen, som af dess tyngd fick en stark vikning
nedåt ena mungipan, medan röken, tjock, bitter och illaluktande,
praktiserade sig ut från den andra. Värdinnans syster satt och spann
ännu på helgdagsqvällen, men det var sista rullen som gick. Ingen rörde
sig i stugan.
Juuso från Aatari steg midt på stugugolfvet, sen han först en stund
stått och stampat vid tröskeln, der en knippa granris låg utbredd.
Sakari stannade qvar vid dörren, litet sned i synen och med blicken
rigtad på en ung tupp, som uppsökte torroakanynglet mellan
väggspringorna och med stor aptit uppslök dessa bruna delikatesser.
Leena sjelf satt vid väfstolen och sorterade sina spolar. Vid gästernas
inträde rodnade hon, men såg ej upp.
-- Hm! -- började Juuso -- hm! -- Han hostade, tog upp sin blårutiga
söndagsnäsduk, bearbetade näsan, torkade sig om pannan och började:
-- Far, ni! Det är väl Guds mening att mannen inte skall gå allena! Han
behöfver en hjelp. Till att sköta hus och hem. Sakari, han står här. Se
på honom! Ni vet att han inte är någon fattig stackare. Nog duger han åt
Leena. Qvinfolket skall väl nu bortgiftas, det är en evig lycka för
henne att få en ordentlig man. Hon har lika mycket som han, det är
således Herrans Jesu Kristi vilja att de båda ska komma tillsammans. Den
heliga andas ... hm ... nåd, vare delagtig ... hm, af ... hm! Sakari har
två kor och fyra får, han har stor förtjenst af sitt arbete i byn, ni
vet nog att ingen mer går till gamle Tintta-Matti, Sakari har alla
kunderna!
Han hostade åter. Efter ännu några religiösa utvikningar från ämnet
fortsatte han:
-- Så frågar jag dig nu, Antti från Kalliola, om du vill hafva denna
välbergade skräddare till måg och om du ger din dotter Leena en
ordentlig, på stämpelpapper utskrifven hemgift, när hon som värdinna
föres in i hans nya gula hus i Riisimäki by?
Antti såg ännu ej upp. Men han spottade betänksamt, och en menskokännare
sådan som Juuso kunde förstå att han med synbart välbehag emottog
frieriet.
Talmannen gick ett steg närmare, satte händerna i sidorna, rätade upp
kroppen, som han likt en skruf förstod att bugta upp eller ned, allt
efter behag, antog en min af söthet och höjde rösten tills den kom upp
en god oktav högre:
-- Sakari ser bra ut, då han om söndagarne går i kyrkan. Han umgås med
befallningsman, som vore de jemngoda! Han är bättre än skomakarn, det
kan hvar och en se, fastän skomakarn är tio år äldre! Sakari sköter sig
väl, han! Han är en god menniska dessutom. Beskedlig mot kreaturen.
Aldrig skall han slå henne, ifall hon inte tredskas alltför mycket. Han
tar inte till käppen i onödan, om hon inte latas alldeles för fasligt.
En bättre måg kan ni aldrig få. Seså far, upp nu, lossa på penningpungen
och säg till mor om en sup! Nu är det sagt hvad som skall sägas. Eller
vill ni höra ännu mer?
Antti strök håret från ansigtet, nickade uppmuntrande, och Juuso
fortsatte:
-- Nå, en rigtig arbetsmyra är han dessutom! Han super inte mer än de
andra och har aldrig varit en sådan qvinfolksfångare som mången annan
här i socknen. Jag kan gå i god för att han blir en bra man åt flickan,
en man som inte lägger tyngre lass på henne än hon orkar draga. Han
skall inte skicka henne på ärende till bys i oväder, som somliga pläga
göra. Och får han Leena, så skall han sy edra kläder för intet, fader
Antii! Nå, se så, nu säger ni ja och amen, icke sant? Fram med ert svar;
det är er tur att tala.
Under allt detta satt Kalliola-husbonden och skrapade sig i håret.
Pipan hängde slocknad i hans mun, och hans rödkantade, men stora ögon
stirrade osäkert i rymden.
Värdinnan stod lutad mot spiseln och petade med fingret i den sotiga
murens springor, medan hennes syster med en påfallande ifver tycktes
försöka att med spinnrockens surr öfverrösta Juusos i predikoton och med
ljudlig stämma hållna tal.
Och Leena?
Det tycktes, som hade hon intet med saken att skaffa. Än röd som en
vallmo, än blek som det väfda linnet, satt hon qvar, fåfängt försökande
att iakttaga en för tillfället passande likgiltig min. Hon inträdde
sakta spolen, slog försigtigt med klofvan, rynkade ögonbrynen, men såg
aldrig upp. Endast nu och då kastade hon en förstulen blick utåt ifrån
det gröna och oklara dubbelfönstret, som hade en vidsträckt, men
temligen ödslig vy öfver fähuset, ladugården och rågfälten.
Hon såg icke en enda gång på Sakari, som nu, äfven han, stod midt i
stugan med en likgiltig och sömnig min och med ett uttryck i sitt
ansigte, som skulle han varit döfstum eller möjligen nyss fallit ner
ifrån skyarne.
Hon och han, de båda, voro liksom andligen frånvarande, ingen skulle
trott att de på något vis vore intresserade af den fråga man som bäst i
stugan afhandlade.
Juuso hade slutat och for med fingrarne genom sitt hår.
Kalliola-husbonden satte sig till rätta på bänken och gaf med en vink
åt sin hustru till känna, att han ämnade emottaga gästerna väl.
Värdinnan framsatte tvenne i blodfärg målade stolar, gick ut och återkom
om ett ögonblick med en bricka, på hvilken tvenne stora kaffekoppar
stodo. Värden tog sjelf en, drack i ett drag ur det mörka med svarta
vinbär färgade bränvin den innehöll, och bad de båda männen göra
detsamma.
-- Det går, -- sade slutligen Antti, vänd till Juuso. -- Lika gerna kan
han der få flickan som någon annan! Visst har hon, kantänka, en annan
kär, men som det är en fattig stackare, fästes dervid intet afseende.
Kom hit, mor, så skall vi dricka god lycka för brudfolket! När skall du
ha henne, Skräddar-Sakari?
-- Det kan lysas i nästa söndag -- menade Sakari, som nu för första
gången yttrade sig, -- och vill ni, mor, som jag, så blir här en riktigt
munter dans den qvällen.
Mor nickade, far log. Juuso tog en pipa från fickan och stoppade i
någonting grått, som mer liknade ljusgrönt vasshö än tobak. Sakari
följde hans exempel, och snart fyldes stugan af den starka doft denna
hemvuxna plantering sprider omkring sig.
Leena, alltjemt lika stum och liknöjd, steg ändtligen upp, stack med en
knappnål fast sin öppna klädning och gick, som seden fordrade, ut ur
stugan rak och stadig, utan att med ett ord tilltala männen.
Men när hon väl var ute, blefvo hennes steg mindre säkra, och hon
tryckte sin hand hårdt mot bröstet, i det hon klef öfver en liten
stätta. Der trodde hon sig obemärkt. Derifrån ledde en stig genom åkern
och till forsen. Hon följde länge diket, ref i förbifarten några strån
och fälde dem åter. Hennes ögon fuktades, och några stora tårar trillade
sakta ner för kinderna. Slutligen satte hon sig vid dikeskanten och
snyftade. Det var första gången, sedan den dag fem år tillbaka, då hon
för första gången deltog i Herrans nattvard. Så satt hon en stund stilla
och grät.
En stund förgick. Så hörde hon på något afstånd glada röster; det var
fästmannen och talmannen som, följde af fadern, gingo tillbaka till byn.
I byn fans en krog, och den glada förlofningen skulle der firas med
några skålar männen emellan.
Det var ännu god tid, tills man skulle samlas vid högsta bergstoppen,
för att med »kokko»[1] fira midsommarfesten. Först kl. 10 anlända de
danslystna med sin spelman, och till dess kunde man ju vid glasen
samspråka om det blifvande bröllopet, om de ungas inkomster och
merasådant!
[1] Midsommareld.
Slutligen bortdog ljudet af de glada rösterna, och Leena hörde ingenting
annat än strömmens dån.
De voro muntra de, medan den förr så glada Leena satt der och sörjde.
Sakari gladdes åt sin lyckligt afslutade affär, och den sålda fälde
tårar. Hon hade fått hjertesorg. Icke djupkänd eller bitter, men en
sorg ändå tillräcklig att störa ett ungt och varmt hjertas hela frid.
Midsommarafton.
När klockan begynte att lida till 8 på qvällen, skulle de träffas nere
vid bron, Leena och hennes käraste. Han var dräng hos stockpatronen, som
bodde på andra sidan forsen, och hette Matti. Hans käcka min och hans
vackra, lifliga anlete hade redan länge beundrats af Kalliolas unga
dotter. Det var en »sommarkärlek», som fadern då sade, hon var blomman
och han fjäriln, och han tillade: »Sådant slutar med den varma
årstiden.»
Men det slutade icke. Hösten hade stormat fram öfver bygden, och rosen
doftade ännu för samma fjäril. Vintern kom med snö och höga drifvor, men
fjäriln svärmade alltjemt för sin röda ros.
När nästa vår slog ut i grönska och fägring öfver Saarijärvis ängder,
och när de starka forsarne, svällande af vårvattenmassorna, stormade
fram genom skogar och ödemarker, stod Leena alltid lika betagen och såg
hur Matti, vig och djerf, flötade sin husbondes stockar nedför fallen.
Hon älskade honom, den unge dugtige drängen, stark och härdig som han
var, och så fullkomligt nykter, att ännu aldrig ett glas af den
förödande drycken tömts af hans läppar.
När qvällen kom, kunde intet hindra den unga flickan att med sin käraste
svärma omkring i skog och mark.
Och ingen försökte att afhålla dem från hvarandras sällskap -- »de äro
ju fullvuxna menniskor», menade Kalliola-gubben, -- »låt dem hållas!
Bara hon inte gifter sig med Fattig-Matti, så må hon vara, det är nu en
gång ungdomens sed att leka kärlek. Låt dem hållas!»
Den var nu slut, sommardrömmen, först i detta ögonblick insåg hon det
rätt. Leena gned sig i ögonen yrvaken. Det var ovana tårar... Matti
visste ännu ingenting, men om en stund skulle de mötas...
Hon steg upp från sin plats vid dikeskanten och klef igenom rågen, ända
tills hon nådde stranden. Forsen brusade der så starkt. De branta,
sluttande stränderna voro mellan stenar och tufvor tätt och högt bevuxna
med konvaljer och andra vårblomster.
I dag gjorde hon ingen bukett, hon gick till bron i nya, allvarsamma
tankar.
Men der voro redan många samlade. Herrskapen från granngården stodo och
betraktade det strida vattnet, som vräkte väldiga massor mot de osynliga
klipporna i djupet och dånande kastade sig tillbaka igen i hvirflande
skum.
Fallet var långt och synnerligen stridt. En lös stockflotte flöt just
ned. Deruppe vid sjön gick det långsamt, men småningom drogos de väldiga
mastträden närmare strömfåran, vaggade i början makligt framåt, togo
sedan fart och störtade så pilsnabbt fram, än rakt och jemnt, och än i
våldsam gungning, upp för höga och vilda vågor, och så ned igen i det
skummande djupet, tills nästa våg åter höjde dem och med kraft slungade
dem ifrån sig, in i den jemna fåran nedanom.
Uppe vid sjön ofvan fallen syntes en liten båt, i hvilken en ung man i
röd skjorta med en lång båtshake sysslade med stockarne. Men när han
fjerran ifrån upptäckte Leena, som på kanten af branten steg fram mot
bron, styrde han båten till motsatta stranden, drog upp den der,
hoppade, vig som en katt, på en af de förbiflytande stockarne och
seglade långsamt på den, trygg och lugn, som om han stått på en ångbåt,
fram emot forsen.
Kommen i strömfåran, tog han sin hatt ifrån hufvudet och gjorde en
rörelse, som om han ämnat helsa, men ändrade beslut, då han såg de
främmande på bron, och påsatte hatten ånyo.
Nu tog stocken någon fart, men kom in i en motström och drefs tillbaka
emot stranden. Otåligt ryckte mannen med båtshaken till sig en annan af
de förbiflytande stockarne, hoppade på den, och följde nu, rak och
smärt, rätt in i strömfåran snabbt emot fallet.
Hunnen ett stycke in i forsen, tog stocken allt präktigare fart, följd
af flere andra större och mindre. Lätt framåtböjd manövrerade mannen
skickligt sin farkost. Han for framåt med ett bantågs hastighet. Snart
skälfde stocken inunder honom vid vattnets starka tryck och begynte
denna darrande, rullande rörelse, som blir allt snabbare, ju mera strid
forsen är.
Men den unge mannen följde med. Hans nakna fötter dansade på stocken i
snabbaste takt, det gick som på ett rullande klot. Han böjde sig
alltmer, än åt venster, än åt höger, så framåt och så häftigt bakåt --
allt efter som farten fordrade.
Nu kom sjelfva fallet vid klipporna. Stocken skulle dragas inunder i
hvirfveln, försvinna för en stund och först nedanföre åter synas. Mannen
var färdig, han parerade just i rätta ögonblicket.
Ett hopp upp, och så ned igen, midt in i det hvita skummet.
Ett rop af fasa hördes från åskådarne vid bryggan der nere. Var han
kanske drunknad, den djerfve? Skulle han i nästa ögonblick långt nere
flyta upp som ett blodigt, sönderkrossadt lik? Eller skulle djupet
aldrig mer återge det djerfva menniskoflarn, som oförväget vågat trotsa
en obändig och vild naturkraft?
Åh, ingen fara!
Som en Mefistoskepnad steg han med röda tröjan upp ur skummet, våt ända
till hatten, men lugn som en staty.
Stocken rullade åter under honom, jemnt, rakt, pilsnabbt!
Men uppe på bron dånade ett ovilkorligt »hurra», och den djerfve
stockflötaren svarade med att ledigt svänga sin hatt just i samma
ögonblick han syntes nedanom fallet på andra sidan bron, i jemförelsevis
lugnt och ofarligt vatten.
Snart var han borta vid holmen, der vågornas stilla sqvalp mot stranden
gjorde all fart omöjlig. Här låg en del af flottan och gungade omärkligt
för dyningen.
Matti lemnade sin plats och hoppade från stock till stock, vig som en
akrobat, lätt och elastisk som en fågel.
Slutligen uppnådde han stranden. Leena var ej i dag som annars honom
till mötes derborta i dälden. Hon stod stilla bakom bron, nere åt
stranden. Han sprang framåt så munter, gnolande på en lustig polska. Det
går så präktigt att efter den takten svänga om med sin flicka och trycka
henne intill sig, fast och hårdt.
Så fatalt, bron är alltjemt full af folk! Hvar och en skakar hand med
Matti, berömmer honom, och till och med de fina fröknarna ha vänliga
leenden för hans bragd. Leena står ensam der bakom, försagd och blyg.
Stockpatronen ler.
-- Det är ingenting, -- säger han, -- det gör han alla dagar, den
hurtige gossen! Hör på Matti, spring upp på berget der, gör i ordning en
bra kokko och se till att du har den färdig, när klockan är 10! Blir den
rigtigt präktig, så får du en mark. Den har du då ärligt förtjent.
Matti bet sig i läppen, såg litet förstulet på Leena, men tog sitt
beslut och gick åt det håll, der berget låg. Leena suckade och vände
åter till hemmet. Ännu hade hon så många varma kyssar för honom, den
brune gossen, hvem vet, de kunde kanske förflyga till kl. 12 på natten,
då ändtligen eldarne slocknat och folket begifvit sig bort.
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
På bestämd tid flammade elden uppe på högsta toppen af Aulango berg. På
de mindre bergen tändes också småningom andra eldar, och äfven nere på
sjön sågs en och annan brinnande tjärtunna långsamt dragas mot fallet
och sedan snabbt släckas nere i bruset.
Men hela byns ungdom svärmade kring den högsta kokkon, och spelmannen
lät, stående på en sten, höra sina visor och polskor. Muntert svängde en
ringdans snart kring elden, så gnistorna yrde.
Och midt i dansen flög Leena, -- vid Sakaris hand. Han gjorde ingen
hemlighet af att det om söndag blefve lysning, alla visste det utom
Matti, som af sin husbonde var bortskickad på ett nytt ärende.
Men precis kl. 12 var allt slut der uppe. Kalliola-bonden bjöd då
sällskapet in till sig, man skulle i hans stuga dansa förlofningsdansen
rigtigt till slut.
Och man gick.
Så muntert det gick till! Bränvin och pepparkakor, kaffe och konjak!
Yster och liflig, men lycklig och outtröttlig sprang ändtligen Matti
efter uträttadt värf in i stugan, tog hänsynslöst Leena kring lifvet och
ropade till spelmannen att han ville ha en hurtig och glad
Hollola-polska! De andra karlarne följde hans exempel, hvar och en tog
sin flicka -- och så blef det dans!
Sakari, som intet annat parti hade, stod och såg på. Matti lyfte hans
brud som hade hon varit en fjäder, släppte henne ned igen på golfvet och
gjorde framför henne piruetter, som hade kunnat anstå en solo-dansör.
Tog så hennes hand, sprang upp som en raket, slog ena foten i
stugutaket och handen i golfvet och drog så på en minut i denna
sväfvande ställning henne på knä och kysste henne, utan att hon hann
göra en enda rörelse till sitt försvar!
De omkringstående skrattade. De dansande likaså. Mattis anlete glödde.
Hans ögon lyste så gladt och öfvermodigt, hans röda mun visade, då han
skrattade, två rader jemna, mjölkhvita tänder.
Han skakade triumferande sitt mörka hår och såg ut som den lyckligaste
bland segrare!
Sakari tålte ej längre den leken. Gul i ansigtet af vrede, begrep han
ändtligen, att hans brud ej tillhörde honom mer än till det yttre, och
utan att låta hejda sig rusade han blindt på Matti med puukkon i hand.
I blinken förstod Matti allt. Med de knutna näfvarne framför sig stälde
han sig framför Leena och borrade sina ögon ilsket i den påträngandes
ansigte.
Sakari hejdades af de närmast stående. Ingen vågade närma sig Matti. Han
mörknade som ett åskmoln.
-- Äro de brudfolk? -- frågade han slutligen Kalliola-husbonden, som
stod der med rynkade ögonbryn och utmanande blickar.
-- De äro så, -- svarade denne oväntadt vänligt, -- och vigseln blir om
tre veckor. Var nu munter, du Matti, så ska vi ha roligt här den dagen!
Du behöfver ett glas bränvin, kom min gosse, så skola vi dricka
tillsammans, se så!
Men Matti hörde icke. En stund stod han stilla och kämpade stum sin
strid. Det var blott en minut han vacklade. Men så gick det om, och
häftigt sprang han till bränvinsflaskan, hälde i ett dricksglas och
tömde det i ett drag. Det blef en dans, en yra och ett stoj. Slagsmål
och oväsende slutade kalaset! Matti var den vildaste.
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
När morgonen kom, låg han vid landsvägen blödande och rusig. Ett svårt
vanställande knifhugg tvärs öfver ansigtet, hade, riktadt af Sakari, för
alltid gjort en otymplig och afskräckande figur af den vackre Matti.
Dagen derpå flyttades han till sjukhuset i den lilla staden och låg der
medvetslös i en svår sårfeber, som höll honom fången i flere månader.
Slutligen vann dock hans starka natur herraväldet, och han tillfrisknade
efter en lång sjukdom. Men när han kom upp igen, var han som en annan
menniska. Ungdomssinnet var borta. Friden och glädjen, stoltheten och
sjelfförtröstan var sin kos, han var mera lik sina forna kamrater. Och
då han som utskrifven ur sjukhuset var på hemvägen, kände han en stor
lust att i närmaste krog försöka dricka glömska och ro. »I
bränvinsglaset bor hjertefrid», tänkte Matti och gick på, så fort han
kunde.
Men -- vägen var lång. Så många tankar flögo dunkelt genom hans hufvud.
Han ville ändock i sjelfva verket någonting bättre. Kanske arbete i en
annan ort kunde ge honom ersättning för det han förlorat i hemorten? Dit
ville han ej mer.
Nej, aldrig mer! -- Hunnen till landsvägen, gick han med sin rensel och
stöflarne burna på axeln hängande vid sin käpp och funderade. Hvarthän i
vida verlden skulle han vända sig? Förbli i socknen, der han var väl
känd, arbeta der, sträfva, komma framåt? Aldrig! Leena i Sakaris hem,
som värdinna vid skräddarns härd! Den synen ville han aldrig se. Och ej
heller ville han höra talas om deras lycka, deras trefnad. Han ville
aldrig mer höra nämnas detta namn, som påminte honom om den dag han
dansat bruddansen -- med en annans hustru.
Han tog sitt beslut och ändrade kosa vid vägskilnaden, der på den höga
rödmålade stolpen namnen lästes på de två socknar, af hvilka den ena var
nära hans hem och den andra rakt i söder.
Han valde sin väg. Söderut! Till kyrkobyn! Derifrån hade han något
tiotal verst till en ångbåtsbrygga vid Päijäne. »Till hufvudstaden!»
tänkte Matti och gick så fort hans trötta ben förmådde. »Långt, långt
bort till hufvudstaden, så långt vägen bär och kassan räcker! Till
hufvudstaden, _der_ fins arbete, förströelse och -- glömska. Till
hufvudstaden, der får man se lifvet, och det är det jag nu behöfver.
Åstad!»
Och Leena satt i skräddarns nya röda stuga och vaggade en nyfödd. Hon
var lika blek som Matti, men lugnare. Endast då hon såg på den lille,
log hon och tänkte på sin hjertans kär, som vandrade längs landsvägarne.
Men, det var ej syndiga tankar ... nej, icke, ty hvem hade kunnat kasta
första stenen? Hon var ju som andra, ej bättre, ej sämre. Hon var sådan
menniskors seder och bruk gjort henne. Hon var -- ja, hon var som en
qvinna borde, god, undergifven, from. Men hon var som en qvinna --
enligt hennes uppfostran blir, -- svag. Ja -- det är ordet, svag!
Än mer svaghet.
Efter en veckas resa var Matti ändtligen framme. Han hade gått till
fots, rest med ångbåt och med jernväg och stod nu vid målet.
För hans trötta ögon och sjuka sinne hade »den glada staden» intet
angenämt att erbjuda. Solen sken hett på de hvita stenhusen, och dammet,
som yrde omkring, brände honom hetare än sjelfva den fina,
genomträngande landsvägssanden.
Rännstenarnes stinkande atmosfer här och der på bakgatorna steg honom åt
hufvudet, och hans ännu vacklande helsa led af den heta, osunda luften.
På vägen hade han gjort bekantskap med en arbetskarl från någon af
egendomarne i närheten af Helsingfors, och denne skulle liksom Matti i
hufvudstaden söka sin lycka. De voro utan penningar båda två och i stort
behof af arbete.
Men öfverallt finnes mer sökande än arbetsgifvare. Nyländingen, som var
skrifkunnig, lyckades dock snart att få plats på en fabrik, men Matti
blef, oaktadt alla ansträngningar, utan. Alla hans försök voro fåfänga.
Hans helsa var bruten, hans krafter aftogo allt mer, och hans mod var
snart alldeles borta.
Slutligen, en dag då hans tillgångar ej mer tilläto honom att innebo hos
det arbetsfolk, der han tillbringat de första nätterna, hamnade han på
ett ställe, som i den finska hufvudstaden är rätt illa beryktadt,
nemligen det såkallade Antipoffska stenhuset.
Det ligger på en afsides gata och rymmer inom sina murar några hundra
personer, då det, såsom då var fallet, i högsta grad var öfverbefolkadt.
Det säges, att husvilla der, då de så kunna, med några penni betala sitt
nattqvarter, men att, om de äro så utfattiga, att ingen betalning är
möjlig, de ändock kunna få ett slags herberge, ehuru för ett annat slag
af återgäld --.
Hur som helst, -- för några år sen lärer det ännu varit högst få
ordentliga arbetsfamiljer, som här slagit sina bopålar. Dess innevånare
bestodo till största delen af på förfall komne arbetande samt annat löst
folk af allehanda befattningar. Så ogerna den ordentlige och burgne
arbetaren med sin fot ville beträda detta ställe, så ovilkorligen drages
den för ett sorgligare öde bestämde stackarn dit till denna brännpunkt
för så mycket moraliskt ondt, så mycken fattigdom, sedeförderf och
elände.
Redan då man från någon af tvärgatorna viker in på den gata, der det
stora huset är beläget, inandas man den lukt af orenlighet, som
vanligen omdunstar de platser, der fattigdomen har sin härd. Och ju
närmare man kommer, dess mer intensivt och plågsamt intränga de osunda
miasmerna i andningsorganerna.
Omkring platsen, på gatan, leka i rännstenarne grupper af osnygga barn,
vanligen skrikande och oblyga, ofta utmagrade och med detta uttryck af
förtidig, sorglig ålderdom i sina utmerglade barnaansigten, som alltid
åtföljer lastfulla föräldrars afkomlingar.
Kommen framför den stora ingångsporten stannade Matti och kastade en
skygg blick omkring sig. Öfverallt sönderslagna fönsterrutor eller ock
mörka, gardinlösa fönster med buteljer och tynande balsaminkrukor på
fönsterbräden. Här och der halfnakna qvinnor, som i olika ställningar
till hälften lågo ut från en del fönster, medan i andra sutto en hop
råa, brutala karlansigten, som tycktes fördrifva tiden med rökande.
Å nedra botten af ett af husen var en af utskänkningsbolagets butiker
belägen. Der utanför vandrade en polis långsamt och likgiltigt gatan
fram, här och der småpratande med några af de otaliga trasiga arbetare
eller qvinnor, som med svagdrickskrukor eller bränvinsbuteljer i
händerna gingo till eller från huset.
Men polisen bekymrade ännu Matti föga. Han hade tills vidare ingenting
att frukta af desse rättvisans tjenare.
Han gick in ensam, ett föremål för många blickar och anmärkningar. Det
fans i alla fall ännu någonting af renhet qvar hos honom.
Han såg visserligen sjuklig och utarmad ut, men hans ansigte bar ännu
ett uttryck af ursprunglighet, af sedlighet, nästan oskuld, som icke ens
hans naturliga råhet kunnat helt utplåna.
Det var detta ungdomens och den goda helsans adelsdiplom, som ännu vid
inträdet i detta armodets hemvist var prägladt på hans anlete, men som
var dömdt att snart nog derifrån försvinna.
Matti anvisades en plats innerst i ett af de fuktigaste rummen uppe på
vinden, der han tillsammans med tio personer af båda könen kunde logera
bland de lumpor och bristfälliga möbler, som tillika med några knippor
kringkastad halm utgjorde rummets hela bohag.
Hvad mer .... icke var han van vid synnerlig beqvämlighet, icke ens vid
frisk och sund luft, men i alla fall var stugan der hemma jemförelsevis
ett paradis, oaktadt torroakanerna; der fans åtminstone ren halm på
spiselbäddarne, och i hela den stora rymliga stugan bodde endast sex
personer, allesammans i patronens tjenst och duglige, arbetsamme gossar,
liksom han sjelf.
Redan första natten hade han blifvit så utfrågad, att alla innevånarne i
rummet visste nära nog lika mycket som han sjelf.
Tyst och utan ord hade de öfverenskommit att den nykomne snart nog
skulle bli deras vederlike -- han skulle nu »hjelpas» för att sedan dess
säkrare kunna bli deras kamrat.
De skrattande qvinnorna togo snart ur honom det landtliga återhållsamma
sättet, de der »sockenkyrkofasonerna», som så illa passade här på
stället, och lärde honom den ton af skrålande råhet, som utmärker
Helsingfors hamnbusar, medan männen gjorde sitt till för att inviga
honom i superiets och all annan depravations öfriga detaljer.
Huru Matti uppehöll sig under de första veckorna är svårt att säga. Han
hjelpte om dagarne en supig timmerman vid dennes arbete och lät sig af
honom förledas att om aftnarne deltaga i de små uppfriskande festerna
uti utskänkningsbolagets inbjudande salong.
Der sutto de mellan tunnor och diskar och skämtade, medan flugorna,
djerfva och förtänksamma, spatserade på de röda och glänsande näsorna
och kraftigt nog beto i de af bränvin genomådrade kinderna, som glödde
hos många af de redan vacklande och brutna ungdomar, hvilka insöpo ruin
och förderf ur bränvinsglaset.
-- Så förgick sensommaren och hösten. -- Vintern kom tidigt, kall och
stormig.
Matti arbetade ibland om dagen ute i kylan och sof om natten, än ute, än
i det på en gång kalla och qvafva rummet deruppe.
Han förtjenade nätt och jemnt så mycket, att han ibland kunde äta sig
mätt och dessemellan supa sig full, men aldrig tillräckligt för att få
sig ett bättre nattherberge -- allra minst nya och snygga kläder.
Han förföll mer och mer och saknade både fysisk och moralisk kraft att
skilja sig från det sällskap han råkat på genast vid inträdet i
Antipoffska stenhuset.
En dag, det var i december, hade han lofvat några af sina nya vänner
att deltaga i en liten expedition utåt landet, der det möjligen kunde
vara något att förtjena.
Det gälde en utflygt till en af holmarne österut i skärgården, der en af
hufvudstadens köpmän hade ett litet sommarnöje, nu öfvergifvet och öde.
Der kunde man lätt komma in, skaffa sig något möbler och husgeråd samt
måhända, om lyckan gynnade, några kläder. I alla fall finge man alltid
något, och en af vännerna hade en ovanlig talang att sälja och få väl
betaldt.
Inkomsten skulle broderligen delas. Matti tvekade länge, grubblade en
tid och nekade sedan. Men småningom gaf han efter. _Han_ skulle ju ej
begå något orätt, han som bara hade att hålla hästarne i beredskap,
hjelpa med pålassningen och sedan köra till staden! Dessutom vore ju
hela saken så oskyldig. Den der köpmannen vore en rik karl, som tusen
gånger klått den fattige -- en liten återtjenst af dem hade han väl
förtjent.
Matti var således med. Han lånade hästen och skötte om »den yttre
affären», medan de andra skötte sitt värf der inne med både vana och
talang.
Man hade lasset fullt, sängkläder, möbler, husgeråd och en hop små
vackra bohagstillbehör, dessutom jernsaker, äfven de af något värde. Men
gångkläder funnos icke -- endast några linnekläder och en sommarrock.