Stämning.
Solen är högt uppe och skiner klart på de väldiga drifvorna. Fjärden är
isbelagd, men ännu utan snö. Det glänser och det blänker, och midtpå,
der de små holmarne, hvita och runda som snöbollar, spegla sina snötunga
trädgrenar i sjön, der är det blott nattgammal is, klar och svart så man
kan se dit ned, famnslångt i djupet.
På stränderna stå tallar och sträcka sina kronor högt mot solen. Ifrån
grenarne falla nu och då skimrande droppar, väckta till lif af
strålarne. De perla ned, glittra i fallet, men frysa dernere på marken
strax igen till is. Skator hoppa mellan qvistarne, hvilka då strö ifrån
sig ett litet moln af rimfrost, torrt och lätt som puder. Flingorna
ligga i lager på hvarann som ett bolster af de täckaste hvita stjernor
öfver allt; det är så lätt och fint och sveper liksom i en enda oändlig
likkista sommarens hela blomsterfägring.
Ingen enda vindflägt lyfter de hvita snödunslöjorna, och Päjänes vida
frusna vatten utbreda sig i fjärdar, vikar och sund, så långt ögat når.
Mil efter mil är allt lika ödsligt, tyst och hvitt. Barrskogar, täta och
vilda, bekransa stränderna, moar utbreda sig inåt landet, der de höga
kalstammiga tallarne sträcka knotiga, barrlösa grenar ut mot norr och
öster, medan endast på södra sidan träden ha yfvigare grenar och böja
sig liksom rädda undan nordanvinden som höstarne om hviner öfver sjö och
land.
Under snön sofver ljungen sin vintersömn, och harens, räfvens och
vargens spår äro de enda vägar, som leda fram derute mellan skogarne och
de tufviga, nu snöbetäckta träsken.
Men längst inne i en af vikarne synes en fläck odlad mark. Träden äro
här borthuggna, råg- och potatisland ligga på ömse sidor om en liten
byväg, som igensnöad och smal slingrar emellan höga gärdesgårdar, af
hvilka nu endast de högsta störarne titta fram som vägvisare mellan
fälten.
Der ligger byn. Det är en hop små grå kojor, utan ordning kastade
bredvid hvarandra af ödemarkernas arkitekter, bönder som aldrig sett
någon stad, och hvilka aldrig med sina bygnader eftersträfvat någonting
annat än att nödtorftigt skydda mot kölden och skyla mot regnet de
varelser, som skulle bo i husen.
Emellan kojorna ligga ladugårdarne och svinstiorna, rankiga skjul
betäckta med ris och torf, hotande att falla, ehuru de tidt och ofta
stödjas af starka stöttor, nedslagna i jorden. På några af gårdarne stå
stora brunnar med hissverk, så tilltagna i längd och utsträckning, att
de på långt håll se ut som jättegalgar. Annars är der fattigdom
öfverallt, ett djupt, endast till hälften kändt elände, ett trälande och
ett arbetande för lif, hvilkas glädjelöshet de knappast sjelfva förstå.
Man knotar icke här otillfredstäldt öfver ödet ... dagarna förflyta,
komma och gå i mörker och töcken vintern om, i träl och släp den korta
sommaren.
Endast _ett_ afbrott har enformigheten här, en liten fest, hvars
regelbundet återkommande tjusning gör hvar lördagsqväll lika
efterlängtad som full af glädje. Det är ett älsklingsnöje man här består
sig, ett nöje, nära nog ett slags sport som man dyrkar, nästan afgudar,
och till hvars firande man byggt några altaren, som omhuldade och
snarlika stora bål stå der och ryka lördagen lång, så den tjocka
präktiga röken såsom ett enda lifstecken höjer sig upp, utvisande ett
tecken af lif midt i den eljes obebodda ödemarken.
Det är badstu-badandet, åt hvilket Alassammariboarne egna sig med en
sådan lidelse, och åt hvilket de ha rest så många tempel. Den lilla byn
har nemligen hela fyra små badstupörten, låga med tak af torf, sotiga,
förfallna och nedrökta. Med sina låga dörrar, halm på det nakna,
jordbetäckta golfvet, lafve af gamla murknade bräden och stor ugn af
stenar är det deras bästa fröjd att gå dit, låta steka sig i det lilla
mörka, ånguppfylda rummet, slå sig röda och svullna med löfqvastarne och
ligga der tills de, hälften rusiga och hälften sofvande af hettan, gå in
igen till stugorna att somna bort från en existens, som de knappt drömma
att den kunde vara bättre...
Något skild från byn ligger ett ensamt torp högt uppe på backen. Inne i
stugan står mor och kokar gröt i den stora öppna spiseln. Far ligger i
långsängen, som intar en stor del af rummet. Han hvilar sig nu på
lördagen efter veckans arbete. Det är fars trädestid nu, han hvilar
mest, hvilar på gröten, och hvilar på »luren», lite' för och lite'
efter. Vinterdagarne äro så långa. Det är sömnigt att höra mors väfstol,
som klappar så enformigt. Skottspolen surrar oupphörligt af och till,
det är ingen vexling i låten. Rågmjölet, som vispas i grytan, har en så
egendomligt söfvande lukt. Far trifs så väl under den storblommiga
»ryan». Barnen äro så stora, att de inte mer skrika, Matti täljer båtar
och Annikka stickar strumpa.
Matti har båten färdig, stiger på bänken och ser ut genom det lilla
fönstret. Han står på tå och sticker ut den röda tungan ur munnen för
att se bättre. Det hvita håret faller honom i ansigtet; förargligt att
det är så långt! Drägten är eljes ej invecklad. Lång skjorta af hemväfdt
oblekt lärft. I stugan är varmt. Ute är vinter, trettio grader om
nätterna; solen kysser visserligen en smula lif i ispiggarne
middagstiden, eljes icke.
Hvad ser han, den sjuårige, der han står? Rök från skorstenarne och rök
från badstugorna. Från allihop! Och bakom röken der längst nere i dalen,
der vägen går emellan de snötäckta ängsrenarne hvad ser han der? En
ovanlig och i hans tycke förtjusande syn. En släde förspänd med två
hästar och med en lysande figur med blanka knappar på kuskbocken. Inuti
släden en dam och så ännu en och en half, en ung fröken och ett barn!
»Herra Jumala»! mor! nu går jag ut, se bara, der kommer herrskap i
släden, stor-herrskap, riktigt som kejsaren sjelf, hör sådana bjellror,
och solen lyser på allt gullet, se mamma! se, allt folket springer ut --
kom så få vi se hvart de fara.»
Den lille hade rätt. »Hela byn,» varskodd af bjellerklangen, var på
benen. Det var främmande till länsman, förnäma främmande, en fru från
sta'n, en fröken i grann pels och en militär med blanka knappar och röda
prägtiga snören. Han satt på kuskbocken och körde sjelf. Matti hade
aldrig sett en sådan ståt förr.
De förmögnare af byns innevånare, som redan kl. tolf ätit sin middag
hade nu vid tutiden sin badtimme. De hörde ännu ingenting, men de andra
der nere desto mer. Vägen gick långsamt uppför och hästarne drogo tungt
och ovilligt i den djupa snön. Men på ömse sidor rusade qvinnor och barn
ut från kojorna, stodo i drifvorna, barbenta, barhalsade och bara
gapade.
Officern på kuskbocken rynkade ögonbrynen. Han tyckte icke om »det råa,
smutsiga, obildade folket, som visade så föga hyfsning att de
presenterade sig i badstuskick». Han piskade på hästarne och for vidare.
Nu kom han med sitt ekipage till torparnes badstugor. Damerna i släden
skulle egentligen nu rodnat ännu mer... Derinne i bastun gick nemligen
just nu hett till.
Farmor och mormor, farfar och morfar, mor och far med söner och
döttrar, tjenstefolk af alla åldrar badade i samma rum. De suto på
lafven med qvastar af torkadt björklöf och läto små forsar af hett
vatten porla ned ifrån stäfvorna omkring lemmar af mörkröd färg; imman
ifrån den heta ugnen regnade mildt ned på lafven, der en bädd af halm,
öfvertäckt med lakan, gjorde hvilan inbjudande. Hettan var qväfvande och
skulle ha dödat mindre härdade naturer. Stilla och tyst försiggick
behandlingen. Sträng ordning hölls i badstugan. Ingen talade. Gårdens
öfverhufvud befalde nu och då litet mer »bad» på ugnen. En stark jänta
skötte tjensten som baderska. Kring de breda höfterna bar hon en grön
yllekjol och på hufvudet en virad duk i gul skiftning.
Som en trollformel ljuda bjellrorna in genom tystnaden. Slut med den
högtidliga stämningen! Farmor och farfar, mormor och morfar, mor och far
med söner, döttrar och tjenstefolk, alla ut genom dörren och ned till
badstutrappan att se släden fara fram.
Löjtnanten svär. Damerna draga sina skinnboor högt upp i halsarne och
sticka sina små tofsbeprydda muffar alldeles för ögonen. De ha en hel
skärseld att passera. Tvenne af badstugorna, en på hvardera sidan om
vägen äro så tätt garnerade med nakna kroppar, att det är omöjligt att
passera förbi utan att se. Och de badande tränga sig fram, skådelystna,
beundrande, i fullkomlig obekantskap om den ovilja de väcka, tills den
förgrymmade epålettbeprydde snärtar i luften med sin piska...
-- Det förbannade obildade folket!
Men uppe på backen vid torpet stod Matti. Hans hjerta klappade af
stolthet. Han bar fars hvita fårskinnspels på axlarne och stora
skinnmössa på hufvudet. Att för det granna herrskapet få visa något af
sin dugtighet var hans innersta åstundan i detta ögonblick. Vid väggen
stodo skidorna, nytjärade och blanka, tre och en half aln i längd. Trots
den djupa snön går det bra nedför backe. Det är isgata inunder.
Han passar på det rätta ögonblicket, just då släden långsamt börjar
färden uppåt den branta vägen.
Han sticker de små bara fötterna i skidans skoknäppe, fäller af sig sin
hvita pels och trycker mössan djupare i pannan, så att endast de klara
blå ögonen skälmaktigt lysa fram, tar ett par steg, åker ned och möter
släden i halfva backen. Den långa skjortan, öppen i halsen, fladdrar
omkring benen; som en tjock rök strömmar andedrägten ur den lilla
munnen, som ler, och i farten svänga de små armarne i luften, medan han
nere i gropen konstnärligt gör ett hopp öfver, och lycklig att så väl ha
gjort sitt mandomsprof ifrån sig springer han sjungande tillbaka upp
igen med skidorna i handen -- och försvinner, innan de resande hunnit
upp, in i den rykande stugan med pelsen släpande efter sig full af snö
från drifvan!
Mor har lyft ur gröten, hotar med fingret åt sonen och visar på far:
»visste han att du går och sliter på nya pelsen, så finge du dig... Se
så, gå och säg till syster. Väck far.»
Middagen räcker länge. Första rätten gröt. Andra rätten kolja. Tredje
rätten gröt. Fjerde rätten kolja. Det börjar skymma. Mor tänder upp
pertblosset. Far skrapar sig i hufvudet. Han har ännu mycket osofvet.
Lyckligt att det är söndag i morgon. Hvilodag. Gudstjensten tar upp
förmiddagen. Presten är en så beskedlig karl. Hans åhörare ta sig ofta
en lur under predikan -- men det måste ske utan oljud. Snarkningar tål
pastorn inte. Nå, nå, det är nu hans ensak.
-- Matti, gå förut och kasta »bad», vi komma efter.
Nu är det torparfolkets tur att bada. Matti och Annikka gå förut. Mor
kommer efter med far. Skymningen har fallit på. Mörkret upplyses af en
ensam stjerna. Kölden knäpper i knutarne. Ute knarrar det under fötterna
när man går. Håret betäckes med rimfrost. Borta i skogen låter det som
om någon gret. Det är ulfven som »sjunger».
Far och mor bada, i bastun äro flere, men icke Matti och Annikka. De ha
gått hem igen, de hade glömt qvastarne, de tanklösa barnen.
Men hvarför komma de icke tillbaka. Ha de glömt bort sitt ärende? Nej,
de ha visst ej glömt det. Annikka kämpar en hård kamp derute, några steg
ifrån stugan, kämpar för lifvet... Hon slår omkring sig med qvastarne
och höjer jemmerrop, rop som likna ulfvens tjut, men det är dödsrop!
Ingen hör henne. Matti, den tappre lille Matti, skall han ej hjelpa
henne? Ack han är redan öfvervunnen. Han dog utan ett ljud, det gick med
ens. Vargen var barmhertig nog att hugga säkert i. Han ligger i skogen
några famnar från hemmet; hungriga och roflystna spara vargarne intet
annat än rocken af vadmal och de stora stöflarne, som han lånat af far.
Och hon litet längre ner... Stackars Annikka, hennes fiende är icke en
gång så barmhertig. -- -- -- Far och mor komma ändtligen från badstun.
Vid vägen höra de tunga suckar och se en mörk skepnad springa inåt
skogen, då de nalkas.
Tung af aningar skyndar modern till drifvan; der finner hon flickan
stympad, döende.
Intet skrik, intet.
Natten är längre än vanligt. Med flammande pertbloss söka byns folk
efter det andra liket. Några ha laddade bössor. En eld lyser på backen,
ute bland stenarne. Det är en olyckseld, man vet att ondt händt.
Far sofver icke i kyrkan den söndagsmorgonen.
Han står på kyrkogården med knäppta händer och stirrar på en graf, som
ännu icke är fyld. Inuti, nere på den frusna bottnen ligger en liten --
klädkista, en mycket liten som dock inrymmer det som ännu i går var lif.
På marken i snön ligger modern. Hon gråter icke. Hon har ej tårar. Hon
undrar öfver menskolifvet och frågar i sitt hjerta ett hvarför, hvarför,
och hvartill!
»Det förbannade obildade folket...» Löjtnanten med länsman och damerna
från staden äro också i kyrkan. Gudstjensten är slut. Herrskaperna gå
liknöjda förbi och rynka föraktfullt på näsorna, då de känna lukten af
vadmal och smorläder ... af röken från kojorna och ladugårdarne.
Och solen skiner, ehuru kölden redan skärper till. Två mil ifrån kyrkan
ligger Alassammari... De vida, ödsliga moarne måste passeras för att
komma dit. Och på qvällen, då mörkret faller på, då »sjunger» varglon
borta vid skogsbrynet, hungrig äfven han... Han sjunger, han gråter, han
tjuter, han hotar. Han har fått smaken. Han tål icke, icke ens han »det
förbannade obildade folket». Ja, när mörkret faller på, då...
1882.
Han kommer!
Junisolen lyser öfver staden. På det stora sandtorget växa präktiga
grupper af frodiga kardborrar i blom. Lugn som ett isfält ligger sjön
Jyväsjärvi och speglar i sin släta yta den kala stranden. Från fjerran
svedjerök, tät, oljig. Det är vindstilla och mattblå himmel.
Gatorna med sina dels nya, dels halfförfallna hus stå nästan öde;
kritade fönster och igenbommade dörrar tillkännagifva att egarne äro
borta. Det är Jyväskylä i sommarskrud.
Här och der står en boddörr på glänt. I fönstren hänga prof på varorna:
mörka dukar, randiga klädningstyger, ullgarn doftande af får, blanka
knappar, speglar i messingsramar, lådor med russin och sviskon,
stearinljus i blå omslag samt tuggtobak i rullar -- med ett ord allt
hvad en rättskaffens Jyväskylä-medborgare nödtorfteligen behöfver för
sitt dagliga uppehälle.
I en af bodarna hänger en dåsig bodbetjent öfver disken, med ett
smutsigt tidningsblad framför sig. Han läser icke och sofver icke, han
är varm och längtar till någonting beqvämare! Som önskningsmål hägrar
för hans själ en uppbäddad säng i hans lilla ödsliga hem. Men tiden går
så långsamt...
Staden har emellertid också någonting att vara stolt öfver; det är ett
hvitt stenhus med två våningar. Det står ensamt och beherskar hela
nejden. Af resande landsortsbor betraktas det som någonting märkvärdigt,
och man kan inte tänka sig att någonting kan vara att anmärka mot dess
skönhetslinier. För närvarande står det tomt liksom de flesta af husen.
Vid huset, midt framför det, stå tvenne bönder. De äro iklädda
stadsresedrägten: tjocka grå vadmalsjackor med spegelknappar och hattar
af tung filt. Trettio grader Celsius i skuggan besvära dem icke. De
beundra det hvita huset, på hvilket solen skiner, det är annat än
landsbygdens enformiga gröna färg!
Inne på gården sitter en karl i vedboden och täljer. Mekaniskt rör han
sina händer, det gula håret faller honom långt ned i ansigtet. Arbetet
går så lätt, han har redan arbetat i tio timmar. Hvad kan man väl begära
mer i verlden, då man har bredvid sig en stånka maltstarkt svagdricka
och en stålbakad svart hålkaka, hårdare än den bjelke han arbetar på,
men mjuk nog för hans friska tänder, som kunde bita af en vanlig
jernspik.
En hund ligger i ring på spånorna. Hönorna kackla muntert, den lata
hönspigan, som glömt dem på morgonen, har nyss hemtat dem en riklig
ersättning för lång väntan...
Eljes är allt tyst.
Inne i huset är ännu hetare än ute. I herrns rum står en bukett glömda
blommor i ett vattenglas. De hänga hufvudena; några unga hjertblad stå
ännu friska och hoppas på litet vatten. Stora tjocka flugor slå mot
fönstren, mot väggarna, mot taket. De massiva möblerna ånga af hetta,
solen har nyss brännande lyst in. En soffa af trä upptar en vägg. I den
kunna tolf personer sitta i bredd, den är ett arf af farföräldrarne. Vid
det stora dammiga skrifbordet står en stol.
Men -- dörren öppnas och en ung flicka stiger in. Hon går till fönstret
och höjer gardinen. Hon stannar der länge med blicken åt de blå bergen i
fjerran, som otydligt skymta fram mellan rökmolnen. Hon väntar... Hon
tänker framåt i tiden, och på den tid som varit, och nu står hon vid
skiljevägen...
Hvad det förgångnas historia är enkel och hvad framtiden lofvar mycket!
Här sitter hon nu och väntar på sin hjertans kär, hon, Katri,
hemmansdottren från Wiitasaari, tjensteflickan hos doktorns här i hvita
huset och frökens lekkamrat, hon väntar sin fästman, hon har fått hans
bud att han just den dagen skulle komma till staden.
Katris tankar sväfva bort till hemmanet, som en gång skall bli hennes,
men ännu eges af fästmannens far. De gamla knotiga hängbjörkarne, den
stora hissbrunnen och det nya vackra fähuset äro ljuspunkterna i taflan.
Ängarna med sin höga timotej, åkrarnes vida böljande ytor, sveden med
rykande stubbar och de präktiga svala vallskogarne, -- hvilka glada
minnen hade hon ej från alla dessa ställen! Potatesland, rofåker,
lintäppor och trädgårdsbänkar -- på henne väntade de alla!
Gamle Keittunen, kärestans fader, kan ju ej lefva länge, och då skulle
Olli dela hemmanet med sin bror, och så skulle de flytta in i gården, de
nygifta. Så märkvärdigt; dessa begge bröder hade, så långt hon mindes
tillbaka, båda älskat henne. Men Olli var så vacker och så hurtig till
lynnet, honom hade hon föredragit framför den äldre, sorgbundne brodern.
Olli hade hennes tro och hennes löfte.
I dag var dagen, hans tjuguförsta födelsedag, myndighetsdagen. Och i dag
skulle han komma med den gyllne ringen för att högtidligen trolofva sig.
Brefvet till hennes husbonde, doktorn, har kungjort henne allt detta;
lyckliga dag, skall aldrig din afton komma?
Det dammar der borta, der gatan återfår sin ursprungliga benämning af
landsväg; kanske kommer han? Men det är icke han, det är en tjock
gårdsegarinna från närmaste by, hon skall till staden för att göra sina
visiter. Hon sköter sin välfödda häst med kraftiga händer och har
skyddat sin bredskyggiga hatt med en ljusgrön musslinduk, som blott till
hälften döljer en slöja af gul tyll och röda blommor. Den lilla
tjensteflickan behöfver ännu icke rodna så vackert: han dröjer ännu, den
älskade.
Emellertid ler hon så hoppfullt; han kommer nog, det vet hon, ty hon har
spått i kaffe, och den svarta sumpen talar sant. Hon slätar sitt
lockiga gula hår, jemkar den nya ljusblå schaletten och ser på sina
händer. Ja, de äro alldeles rena, litet solbrända och grofva af arbetet,
men så runda och mjuka ändå. Hon vet att hon är vacker, men anar icke
huru vackra hennes fina drag äro då hon så der drömmande ser utåt. Dröm
alltid, stackars Katri!
* * * * *
Hon hör hur hårdt de oförskämda, stora flugorna dänga just på det
stället der tapeterna hänga lösa och der det dånar mer än eljes. Katri
förargar sig deråt, men vet ingen bot. Det blir så enformigt att vänta i
det qvafva rummet. Han dröjer så länge. De glada tankarne bli tunga, och
det der dammolnet vid vägen liksom närmar sig allt mer, ända tills det
töcknar hennes ögon. Värmen, blomdoften, dammet, allt verkar söfvande.
Hennes hufvud sjunker ned mot armen, som hvilar på bordet. Kinderna bli
röda, de mörkröda läpparne hviska drömmande, -- hon sofver. Sof,
stackars Katri, det är sista gången du sofver så ljuft! Vakna aldrig, ty
-- han kommer!
Ja, verkligen, han kommer! Men -- med hvilket rassel, hvilket buller,
hvilket ljud! Der är han, din Olli, han sjelf, din käraste! Hör du, han
hvisslar, han sjunger, han knäpper med fingrarne! Han är då så glad? Men
hvarför?
Se ej ut, Katri! Dock, du ser redan! Dina oskyldiga ögon se måhända
syner, efter de så der vidgas och bli blodsprängda af vild smärta? Hvad
ser du?
Det dammar på gatan utanför fönstret, det efterlängtade dammolnet är
ändtligen just utanför. Det bullrar så hemskt, det är kedjor som rassla,
lifjern och fotjern. Det är en som bär alltihop. Det är _en_ som sjunger
och knäpper med fingrarne. Men det är ingen vansinnig. Tro icke det,
Katri, han har icke den ursäkten. Han är ej ens drucken, du kan ej
trösta dig dermed, det är någonting annat...
Så vacker han är! Hans bruna lockar falla lika käckt som förr, hans
solbrända kinder och höga panna äro lika rena som förr, hans hvita
tänder glimma i solskenet, och blott det trotsiga leendet är litet
trotsigare än då; det är allt!
Det tunga jernet bär han som vore det blomsterkransar för bröllopet. Så
han svänger då han går! Samvetsqval och ånger tynga icke de spänstiga
stegen, han tycktes vara nöjd med sig sjelf. Fadermord, brodermord
förmörka ej glansen af dessa bruna ögon! Och du, Katri, du stelnar af
att bara _se_ honom komma så.
Hvarför mördade du så i ett ögonblick också Katris själafrid! Du grymme,
hvarför?
En träta med bror och far, en träta uppkommen vid fråga om ditt
förestående giftermål -- en liten obetydlig träta, och det tröga finska
blodet kom i en svallning som lika ogerna stillar sig som det djupa haf,
hvilket af orkanen bragts i rörelse.
Länge närd svartsjuka, som med ens bröt ut i låga, blindt raseri, utan
hejd, utan tygel derhän har det fört honom, som ännu i går var så
lycklig.
Och nu är du på väg till häktet. Der nere i källarn är så svalt, der
blir du kanske lugnare. Och i morgon fortsättes resan. Du har god tid
att tänka öfver din gerning på färden öfver stepperna till det fjerran
Sibirien. Till dess, hvissla och sjung! Hon der i fönstret dör icke
deraf! Ack nej!
Stackars Katri! Det är ingen dröm. Det är verklighet. Han synes ej mera.
Han är borta och fångknektarne med. Rasslet dör bort, bullret afstannar,
dammet har lagt sig, den förra tystnaden råder.
Allt är som förr i det stora stenhuset. Bodbetjenten gäspar, karlen
hyflar i vedboden, flugorna surra inne i rummen och solen skiner, skiner
så genomträngande på det hvita huset, framför hvilket bönderna ännu stå
gapande, sedan de sett dubbelmördaren gå förbi.
Der inne sitter Katri, hon är vaken nu. O -- att hon aldrig hade vaknat!
1881.
Lycka.
Hon var mörkhyad som en kreolska. Det krusiga håret föll, då det ej var
uppsatt, i två tjocka bruna flätor, längs ryggen. Men ögonens djupblå
färg var äkta nordisk. Då hon satt så der allvarsam, var uttrycket i
ansigtet kallt och stolt, men när hon log, förtjusade hon.
När de der röda läpparne voro slutna, läste man i ansigtet ärelystnad
och mod, men då de öppnades till tal, glömde man allt annat för att
lyssna till den egendomligt musikaliska klangen af en röst len som
honung och dock så metalliskt klar.
Den stackars Adolf hade diktat verser, ja hela poem öfver hennes ögon.
Deras obestämda uttryck tolkade han efter sitt sinne. För honom var hon
ett eftersträfvansvärdt ideal. Hennes karaktärslöshet, hennes
ärelystnad, fåfänga och flyktiga sinne förstod han icke.
Sjelf trofast som en hund, ädel och utan misstänksamhet litade han på
henne, trodde henne och förtröstade fullt och fast på hennes längesen
gifna ord...
Hon var fosterdotter hos den rike patron på Drumsö gård, men egde sjelf
ingenting. Dotter till en fattig enka har hon på patrons bekostnad
blifvit uppfostrad i Helsingfors och hade sen sitt adertonde år bott hos
sin fosterfar, hvars förtroende hon fullkomligt åtnjöt, och hvars enda
qvinliga sällskap hon var.
Adolf var jurist, hade kommit på första förslag till en
häradshöfdingstjenst och var i dag att vänta för att förkunna senatens
utslag för henne, sitt hjertas utkorade, sin innerligt älskade, »sin
själs brud!»
Om han kom vid denna tid och prydd med en gåfva af henne, ett rödt
stickadt yllebälte, då visste hon, att han fått tjensten och att han
genast skulle fria hos fosterfadern.
Ja, i dag skulle hennes öde afgöras. I denna timme. Om han kom der på
isen, så vore hennes lefnadsroman utstakad, nyss börjad skulle den redan
sluta i fattigdom, enformighet och färglös, tråkig hvardagslycka.
Adolf skulle bjuda henne ett hem visserligen, men ett enkelt, fattigt
hem, der blott _en_ vore lycklig som en Gud, medan den andra...
Han hade hennes löfte. Hemligt, oanadt af alla! Honom skulle hon
tillhöra, hon den vackra och firade. Honom allena, honom den oansenlige,
som intet egde annat än sin ungdom och sin kärlek. Honom den tyste,
skygge »bokmalen», som ständigt gick de andre ungherrarne i vägen, och
som hemligen utgjorde ämnet för alla deras gyckel och upptåg.
Hvarför hade hon egentligen valt honom, då så många andra beundrare
icke begärde bättre än att få falla till hennes fötter? Och -- patronens
trenne söner, svärmade de ej alla omkring henne likt bin kring en
svällande ros.
Hvarför hade hon ej valt någon af dem! Deras hyllning var så ordrik och
så ridderlig, så ögonskenlig och påfallande, hvarför hade då ingen sagt
ett allvarligt ord, som kunde ge henne anledning att hoppas att deras
galanteri var af någon djupare betydelse?
På Adolf kunde hon lita. Hans kärlek var hennes egendom.
Och derför hade hon förlofvat sig med honom, redan länge sen. Med honom,
som hon icke älskade.
Nu satt hon deruppe, i det stora hvita stenhuset på berget på den
ståtliga herregården, satt i sitt eget smakfulla rum och spanade utåt
hafvet. Hon såg ditut med trötta blickar. Derborta låg Helsingfors och
derifrån skulle han komma.
Hafvet låg blänkande framför henne. Det utbredde sig nedanför,
rundtomkring, på alla sidor.
Man såg Sveaborg åt venster, fjärden var sen två dygn frusen hela vägen.
Solen sken på den blanka ytan. Träden nedanför berget stodo hvita af
rimfrost. Klar, glimrande vinterluft.
Det knackade på dörren till Malins rum och der inträdde en ung man,
patrons yngste son, en löjtnant vid gardet, redan vid 26 års ålder
adjutant hos sin general.
Hans sporrar klingade, när han steg öfver tröskeln, och hans ögon
tindrade så käckt, när han såg sin fostersyster i det rodnande ansigtet.
-- Hvad du är vacker, Malin, i den der mörkröda klädningen! Du ser så
bra ut, när du sitter så der. Precis som en valkyria eller amazon eller
någonting annat riktigt retande!
Den unge mannen, som med en smeksam ton sagt alla dessa artigheter, slog
sig ned i en af fåtöljerna.
Malin skakade sitt hufvud, men svarade ej. Hon fortsatte att envist
stirra ut med kikarn för ögonen.
-- Men Malin, hvarför ser du ej på mig i dag? Jag är ju här ute endast
en dag öfver, var nu älskvärd, vackra syster! Du bara ser ut åt staden.
Hvem väntar du? Är det Oskar som är den lycklige? Eller -- måhända ämnar
du välkomna Carl i dag med din allra huldaste vänskapshelsning?
Malin log allt som han blef ifrigare. Slutligen vände hon sig om och
skrattade litet utmanande. Hvilket förtjusande skratt! De hvita jemna
tänderna lyste så friskt, och en liten grop bildade sig på ena kinden.
Plötsligen ändrade hon taktik, tog en allvarlig min, suckade halft och
sade med sin vackra vibrerande stämma:
-- Ja Morti, jag väntar den som skall bli min fästman. Han älskar mig
passioneradt och -- jag tänker du kan förstå att jag nu ändtligen vill
ha ett eget hem. Icke ständigt kan jag lefva på nåder hos din far och
höra dina fastrars anspelningar på att jag borde gifta mig. Nåväl! nu
har jag beslutat att gifta mig! .... Ifall Adolf fått utnämningen, så
kommer han i dag, om en qvart kanske redan, och begär af din far min
hand. Jag har lofvat att bli hans hustru! Ser jag det röda bältet
derute, då är min dom afgjord, och den stackars fattiga, föräldralösa
Malin blir en fattig fru, men -- hon har ett eget hem och någon som
beskyddar sig mot lättsinnige herrars meningslösa kurtis, och -- tillade
hon efter en stunds betydelsefull tystnad, -- och också mot sitt eget
hjerta.
Den unge mannen for upp som en ursinnig. Han slog sin hand emot pannan
och bet ihop sina läppar. Han kunde på en stund icke få fram ett ord.
Lidelsefullt kastade han sig derpå ned för den unga flickans fötter. Såg
först med lågande blickar på henne, grep så hennes händer och tryckte
brännande kyssar på dem. Våldsamt och utan hejd var hans beteende.
Slutligen fick han fram några korta ord af kärlek och svartsjuka, vilda
och sammanhangslösa.
-- Nej, flicka, nej, och tusen gånger nej. Jag tillåter dig icke att
gifta dig med denne ömklige tvärvigg. Du skulle dela hans gråa tarfliga
lif! Denne luggslitne tölp utan skick och fasoner, utan utseende och
utan ställning i sällskapslifvet. Kort och godt -- jag tillåter det
icke.
Malin såg på sin fosterbroder. Hon kände knapt igen honom.
-- Men käre Morti, du har ju ingenting att bestämma öfver mig. Är jag
icke fri och kan jag ej gifta mig med hvem jag vill? Hvad är du för
mig? -- -- -- en fosterbroder som nästan förnedrar mig med slik
betydelselös, aktningslös kurtis, mig en stackars, ensam flicka.
Morti besinnade sig ej mer. Han drog den snyftande flickan intill sig
och hviskade i hennes öra så många glödande ömma försäkringar.
-- Min skall du bli, och min är du, ingen annans! Malin! du älskar mig,
jag vet det. Och jag, jag dyrkar dig, härliga flicka, det vet du sjelf.
En kyss af eld, en omfamning lång som en evighet, nej, kort som en
sekund.
Och så en paus, hvarunder de båda på olika sätt betraktade hvarandra.
Hon såg på honom förstulet och med halft nedslagna ögon. De långa
fransarne dolde under sin vackra skugga ögats kalla, kloka blick och gaf
hennes utseende ett sken af blyghet.
Och han! med af ungdomlig hänförelse strålande blickar beundrade han den
unga flickan, sin nyförvärfvade brud, sin vackra nya leksak, den
svällande frukt, som han blott behöfde sträcka ut handen för att plocka.
Deras blickar möttes ändtligen. Det gick som en elektrisk gnista från
henne till honom.
Solen sken rakt in och gaf hennes bruna hår en rödaktig färgskiftning.
Det stod som en skimrande gloria omkring hennes hvita panna. Och de
halföppna läpparne voro röda, röda som mogna smultron.
Nu var hon då ändtligt lycklig! Hon hade vunnit honom, den vackraste af
dem allesammans, honom, fadrens afgjordt föredragne älsklingsson, hela
stadens bortskämde gunstling. Hvad hon var lycklig! Att svartsjuka kan
verka så mäktigt! Först nu hade således Morti lärt känna sig sjelf och
sin kärlek, först nu när han fruktade att mista henne.
På Malins kinder kommo och gingo röda skyar. Blodet strömmade häftigt
till hjertat, pulsarne slogo våldsamt. Hvilken plötslig, obegränsad
lycka!
Men i samma stund gick ett litet snömoln öfver solskifvan och väckte
till lifs en vind, som med ett sakta knakande berörde fönsterrutan.
Salsuret i rummet bredvid slog, det var ett enda långsamt och skrällande
slag. Det betydde endast tjenstfolkets mattimme ... nej, också något
annat. Det var den timme Adolf lofvat vara hemma, om han hade fått
tjensten. Dock! -- han var ju icke der. Hvilken lycka! Man hade då
vägrat honom den plats, hvilken han så säkert hoppats att vinna.
Ändtligen slet hon sig lös från Mortis armar, tog med en nervös och
häftig rörelse i kikarn och riktade den utåt.
På hela fjärden syntes intet utom is och åter is. Långt i fjerran stack
Gråhara båk ensam upp som en obelisk, kal och grå och enslig.
Ogästvänlig och trång syntes klippan nedanför båken, och allt omkring
flöt det kalla svarta vattnet som ännu ej var fruset till is. Hvilken
vy, dyster och mörk som en sorglig framtid, kall och djup som sjelfva
grafven.
Han syntes icke. Dock der bortom holmen skönjes en ensam skridskoåkare,
som hittills dolts af Utterns klippor. Han skär långa ytterkanter, i
vida cirklar åker han framåt, närmare och närmare kommer han.
Figuren aftecknar sig allt tydligare, och när solen åter sticker fram
bakom molnet, skimra de blanka stålskorna, i farten lemnande små hvita
skåror i isen.
Malin såg och såg. Hon igenkände honom. Han var der och det röda bältet
fladdrade vid farten. Hon såg honom allt tydligare. Småningom fyldes
hennes ögon af tårar. Bredvid henne den nye, han som lofvade henne en
hel verld af njutningar! All fröjd, all stolt lycka tycktes liksom
koncentrerad i hans person. Hans ställning i sällskapslifvet, hans
förmögenhetsvilkor, allt! Och hur vacker var han ej, hur smidig och
elegant! Om hon bara förut vetat, hvad hon nu visste!
Der kom han, den fattige, som hon _lofvat_ älska, då hon ej hade någon
bättre, der kom han för att taga det som så heligt blifvit lofvadt
honom.
Öfver allt, der han far fram, skär han hennes namn i isen. M och M och
åter M. Hvilka präktiga cirklar! Han känner sig så ung som aldrig förr
under hela sitt försakelserika, arbetssamma lif! Han tycker sig vara så
frisk, så kraftfull och ville ej byta med någon annan man i hela
verlden. Han är ju älskad oaktadt sin fattigdom, oaktadt sitt skygga och
tölpiga sätt, oaktadt sitt fula röda hår och sitt obetydliga och osköna
ansigte!
Hur säll han är! Hans hjerta slår så tacksamt. Hvad Försynen varit god
just emot honom, som unnat honom så mycket godt. Ty deruppe står ju hans
älskade, hans drömmars ideal och väntar troget! Snart, snart får han
trycka på hennes läppar sin första, blyga, trofasta kyss!
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
Men med rynkade ögonbryn observerade Morti den unge skridskoåkaren.
-- Fördömde tölp -- mumlade han -- jag skall minsann tukta dig för de
der vinkningarna och de förälskade gesterna! Hur han lyfter på den
eleganta skinnmössan för att för dig presentera det eldfärgade håret
riktigt i sin fulla glans. Så vackert den purpurröda halsduken
harmonierar med luggen. Fy fan -- förlåt mig min engel -- när jag tänker
att min stolta, sköna flicka skulle offras åt den der förläste bonden.
Morti slog ännu en gång armen kring hennes lif och drog henne närmare
intill sig. Och så, midt framför fönstret ännu en kyss på hennes panna,
kinder och läppar.
-- Ah, nu är han ren i viken vid udden. Han sträcker sina armar emot
dig! Usling, jag önskar du låge inunder der i strömfåran. Nej, Malin se,
se han faller, slår näsan i isen och gör en högst löjlig figur! Det har
du för allt ditt gestikulerande! Dumhufvud! Så oskickligt han bär sig
åt. Se hur han ligger och kafvar med benen! Oh, nu plumsar han i. God
morgon, min gosse! Totalt under isen! Och den brister allt efter hand.
Det der skall afkyla herr friarn betydligt. Aj, aj, han sjunker, han
synes ju ej mer. Krafla dig upp, stackare, eller ligg der, mig gör det
detsamma!
Malin bleknade. Hon höll sig krampaktigt fast i fönsterbrädet. Hon såg
utan att förstå, hennes ögon liksom brände sig in på den fläck der han
sjunkit.
Ändtligen syntes han ånyo vid vattenytan, fick fäste vid isen och
sträckte bedjande sin hand upp mot fönstret.
Malin gaf till ett rop, skyndade ut, tillkallade drängarne, som just i
stugan höllo på med sin middag, och inom mindre än en minut voro de vid
stranden.
Morti följde. En af Malins kallaste och mest föraktfulla blickar hade
straffat honom deruppe då han yttrat sin skadeglädje öfver Adolfs fall.
Han kunde i den blicken se hvad hennes kärlek var värd...
Men, komna dit ner syntes han icke mer. Bred och blå gapade emot dem den
öppna rännan. Der var strömt och isen alltför svag.
Karlarne gjorde hvad de kunde. Morti, eldad af Malins utrop och böner,
gick främst. Han föll i, kom upp igen, försökte på nytt. Förgäfves.
Malin gret och qved, torterad till det yttersta. Som en blixt kom
hämden. Och ångern, bitter och -- för sen. På Mortis utledsna min och
skamflata ansigtsuttryck såg hon att han ansåg sig ha spelat en dålig
komedi, som han förgäfves sökte att med värdighet spela till slut.
Man arbetade till sent på qvällen. Slutligen fans han dernere. Ett
lyckligt, fromt uttryck var liksom fastfruset på hans ansigte. Och den
röda duken, den gaf ännu i döden ett sken af lif åt de bleka, stela
dragen!
Lycklige Adolf! Du slutade ditt lif den dag, då du var på höjden af din
lefnads sällhet! Hur ung, hur full af hopp! Det var din skönaste dag!
Hade du lefvat en minut längre, så hade den varit din sorgligaste! Men
nu! Hur god är ej Gud! Hur vis Försynen!
1881.
Vid Hirsala.
Det är en vanlig skärgårdstafla man ser från ett af fönstren.
Sommarsolen skiner blank öfver en holmbeströdd fjärd. Mörka granstränder
öfverallt. Vass betäcker vikbottnen der borta, och längst inne, der sjön
bildar ett smalt sund, ryker det från nyss tända svedjeland.
Här och der framskymtar en liten stuga mellan granarna, grå liksom
berget bakom den, halfgömd och liksom sökande skydd mot vindarne. Inne i
bergen bo »haltiorna», som under sitt hägn ha menniskoboningarna, medan
uppe i sjelfva stugorna, någonstädes på vinden de små hemlighetsfulla
väsen bygga och bo, som värna invånarne för det onda, som hotar dem
utifrån, d. v. s. sjötrollen, skogsråen, hiisirna, gastarne, samt sist
och slutligen för -- elaka menniskor.
Från ett af de andra fönstren på rusthållargården har man en helt olika
vy. Det är en vild, ovårdad skog man ser. Der inne i skogen husera
vargar hela långa vintern om, och derifrån gå de ej sällan helt nära
gårdsfönstren på jagt efter djur och menniskor. De hålla trogen vakt, då
kölden kommer och skaren bär.
En half mil inåt landet på den sidan, långt ifrån hvarje menskoboning,
ligger på en grankulle en liten jordkula, som mest liknar en
potateskällare. Der inne bor gamla Weitikka ensam hela året om. Fordom
tjenade hon här på gården, var ung och vacker, så visst som hon nu är
sextio år och ful som ett troll. Men i skogen sker henne aldrig något
ondt. Skogsrået sjelf har lofvat skydda henne, och sjöjungfrun vågar
derför ej angripa henne, hur gerna hon än ville, »ty sjöbruden har agg
till mig», säger hon och -- kanske har Weitikka rätt.
Det tredje fönstret i rummet visar ännu en annan tafla full af stämning.
Åt söder och vester ödemarkens vilda, men tjusande poesi, öster ut
halfcivilisationens prosa. Närmast ligger ladugården och i fonden bortom
fähuset en ofantlig rågåker i träde. Emellan tegarne slingrar sig vägen,
knagglig och grå; den heta solen har bränt leran så torr, att man går
derpå som på stelnad lava.
Så se nu en gång byvägarne ut i den trakten. »Man har ej råd att bygga
bättre», säga hemmansegarne.
Men här inne i den stora »rusthållarstugan», för närvarande uthyrd till
»sommarnöje», småprata några glada ungdomar. Man talar om gamla
Weitikka. Den yngsta fröken, hon som nyss blifvit så der halft förlofvad
med sin kusin studenten, har sjelf varit i jordkulan, »troligen», säger
hennes fästman, »i det hemliga hopp att der få veta sina framtida öden!»
Men den lilla bruden skämtar och ler, pratar och skalkas. Hvad hon
derunder påminner om en bjellra som klingar hela dagen om, hvad hon
liknar en lärka som jemt och ständigt drillar, bara drillar! Och hon
måste ju vara glad, hon som är familjens solstråle, dess framtidshopp
och dess enda glädje.
-- Jag hade så roligt -- berättar hon nu -- jag hade så utomordentligt
roligt! Pappa sof middag, när jag gick, mamma bakade skorpor och
stackars Erik satt ute och lekte i sanden. Åh, hvad landet är bra för
sådana der stackars oskyldiga och olyckliga menniskor som bror Erik! Han
är idiot han, nå! hvad mer? Han gör ingen ondt och bara skrattar åt
allting! Hvad han gläds åt solskenet och åt naturen! Jag tycker då det
är mer synd med syster Emilie som har lungsot. Att mamma ser sorgsen ut
till och med då hon bakar de allra raraste russinbullar, är då intet
under... Men, allt nog jag lemnade allihop, klef öfver det der gärdet
och sprang ända tills jag kom till Weitikkas beryktade kulle.
Den unge fästmannen hotade med fingret: -- Du är mig just en liten
vildand, Greta. Hvarför tog du ej mig med?
-- Du vet att mamma inte tål att jag springer ute i skogen med ungherrar
utan 'förklä', och dessutom ville jag vara ensam. Då jag kom fram, stod
Weitikka i sitt potatesland och gräfde i jorden med en käpp. Ack, hvad
hon liknade en rigtig hexa! Krokig som en båge och alldeles grå! Jag
har aldrig förr sett någonting så fult. Ätt tänka att hon varit
förlofvad med förra herrn här på Hirsala, med en rigtig fin herreman!
Att föreställa sig att hon varit ung! Att tro att hon varit vacker! Åh,
det är ju rakt omöjligt...
-- Vet du, Antti, hon låtsade ej se mig då jag kom, men när jag räckte
henne min stora doftande bukett, blef hon vänligare och bjöd mig in. Det
var just hvad jag ville. Du vet att kullen ligger nära en vik af
Kaisfjärden och att jordkulan står omgifven af höga, präktiga tallar.
Ett litet fönster sitter vid taket, det kan man ej se utifrån. Men
ofvanpå växer torf samt här och der litet ljung och något rågax mellan
tufvorna. Skorstenen der uppe har den löjligaste fason i verlden, den
ser ut som en kruka.
-- Inne i rummet är deremot rigtigt trefligt. Den svarta spiseln är
utanpå dekorerad med gamla nät och inuti med en hel hop underligt
fasonerade husgeråd af näfver, fabricerade af henne sjelf. Sängen ser ut
som en badstulafve. Till täcke har hon ett vargskinn och till madrass en
knippa, halm och lite hö. Det doftade så skönt af den vissnade
timotejen.
-- Nå, Greta lilla, hvad spådde hon, skulle vi bli rika och lyckliga?
-- Tyst, Antti, så får du höra! Weitikka hade ett gammalt skåp, som hon
ärft ifrån gården. Det var ljusblått och måladt med röda rosor, tulpaner
och brinnande hjertan. I skåpet stodo tre böcker: en bibel, en psalmbok
och Robinson Crusoe. Hon kan läsa, men endast om sommaren, ty om
vintern har solen så sällan tid att titta in. Ibland snöar det öfver
hela jordkulan, och då ser hon ingenting förr än hon fått tid att skotta
sig igenom snön och göra gluggen fri. Hon har då intet annat ljus än
pertbloss ... och deras sken är ju flammande och rödt. Mest lefver hon i
mörkret.
-- Stackars kräk, hvarför bor hon så der ensam i skogen, kan man inte
inhysa henne här på gården?
-- Hon skulle icke för något i verlden lemna stugan! Weitikka eger sjelf
kullen med sitt potatesland, sina tallar och sina vindfällen. På detta
har hon lefvat i fyratio år. Hon hugger sjelf sin ved och bär den ifrån
skogen så nära sin jordkula, att det inte om vintern skall möta
svårigheter att få den hem genom snön. Sin potates förvarar hon under
sitt golf, och för näten som hon binder får hon penningar att köpa bröd.
-- Strax nedanför ligger stranden. Weitikka fiskar och saltar in fisk åt
sig. Den räcker hela vintern om. Om somrarne lånar hon fiskarns julle
och lägger ut nät, men om vintern hugger hon en vak i isen och drar upp
torsk. Det är en besynnerlig figur, den der Weitikka, och nu vet du hela
hennes ekonomi. Vill du veta ändå mer?
-- Jag vill veta hvad hon spådde dig, tala om det hellre, så är du
snäll!
-- Hvad du är tråkig! Hon spådde inte alls. Hon bara berättade, och när
hon såg hur jag tyckte om att höra, så blef hon helt varm...
-- Nå, tala om hvad hon berättade! Det var väl om spöken, andar,
gastar, troll och all sorts otyg, hon har väl varit på Rastekais berg
och firat »mörkrets seger öfver ljuset» på julnatten, hon har väl åkt i
pulka med en ren ända upp till iskungens hexfest och der slagit eld med
sin näsa mot de andra trollpackornas, eller hur?
-- Om du inte blir allvarlig, Antti, så tiger jag som en mur och du får
ingenting veta. Hon talade om sina öden, och de intresserade mig så att
jag aldrig mer glömmer det.
-- Berätta dem, min lilla lärka, berätta bara, jag hör gerna på. Hvad
sade hon dig?
-- Hon talade om hvad hon en gång sett från _detta_ fönster der vi nu
sitta. Det var just den här vyen hon menade. Här stod hon den
märkvärdiga dagen, och härifrån såg hon det förfärliga...
-- Nej, Greta, hvad du är täck när du berättar sorgliga historier. Jag
är rigtigt intresserad nu. Var det kärlek med i sagan så desto bättre,
fortsätt nu, jag är idel öra, men tala om allt ifrån början.
-- Nå ja, jag tror det var så, att hon var kammarjungfru åt patronessan
här på gården, fru von Bergcrona. Patron var en otreflig herre, högmodig
mot sina underlydande, elak mot sin hustru, som han bedrog för
guvernantens skull, elak mot sin son och deremot mycket svag mot sin
dotter, som i sin tur kujonerade fadern. Det var jemt krångel i huset,
häftiga scener och ständig ofrid. Och då patron fick veta att unge
herrn förälskat sig i Weitikka och ville gifta sig med henne, blef det
ännu värre.
-- En dag, det var en söndagsförmiddag just högsommartiden, så hade
sonen talat med gubben om sin kärlek till Weitikka, men fått hårda ord
och kalla hånskratt till svar på sin fråga om fadern ville tillåta att
han gifte sig och finge den tillämnade platsen som inspektor på godset.
De hade skilts som ovänner i vredesmod och under svordomar och
förbannelser. Olyckliga söndag, börjad och slutad utan välsignelse!
-- När unge herrn lemnat sin far, sprang han genom trädgården och ner
till stranden, der hans syster och hennes guvernant sutto i segelslupen
färdiga att gå till sjös. Utom dessa båda var unga fröken Laura G. der
också, hon som man bestämt till fästmö åt Weitikkas käraste. Det var en
vacker flicka, stolt och verldslig, klädd i ljusrödt och vajande flor.
På midten vid storseglet satt Trädgårds-Kalle, det var han som skötte
årorna.
-- Unge herrn, röd och upprörd, hoppade i båten, stötte ut och satte sig
vid rodret. Han såg sig omkring. Det var spegellugnt, litet qvalmigt och
qvaft i luften. Han skotade hårdt till, gjorde väl fast skoten och
började hvissla en glad melodi. Kalle rodde makligt, guvernanten
smågrälade på franska öfver vädret, de unga damerna hade hvar sin roman.
-- Patron, som sett båten lemna stranden, hade ropat på Weitikka, som
höll på att i vaserna ordna stora klungor af doftande rosor i alla
färger.
-- 'Titta ut', hade han sagt, 'der ute seglar nu din älskare med sin
blifvande hustru. Se nu noga på honom, ty du ser honom sista gången.
Innan båten kommer igen, skall du vara din kos -- men din årslön skall
jag skänka dig af barmhertighet, ehuru det är mer än du förtjenar. Om du
inte lyder mig och har lemnat egorna förr än de seglande återvändt, så
låter jag hundarne jaga dig i väg. Tag tjenst på något värdshus i
staden, der kan du förföra pojkar efter behag. Tills jag säger dig till
kan du stå här och agera fröken, men så fort jag har orlofssedeln i
ordning, får du börja packa in. Få se hvad du kan göra med dina blickar,
kanske han vänder om -- få se!
-- Den stackars Weitikka stod stilla. Solen sken så gul och en lätt
solrök fylde med sin ljusblå färg hela landskapet. Hon minnes allting
ännu så väl, och berättar det så vackert. Viken, de mörka
granstränderna, vassen der borta, och längst i fonden midt på tjärden
segelslupen med sina nya, hvita, ovanligt höga segel och vimpeln...
-- Nere vid horisonten, der en liten bit af det stora, vida hafvet
skönjes, kunde Weitikka se ett litet mörkt moln. Det växte. Det kom
närmare, det blef så sällsamt till sin form. Hennes ögon följde
mekaniskt dess allt jemt större proportioner. Slupen roddes ej mera;
skyddade af en liten holme tycktes de seglande halft domnat af i
solbaddet. Men snart var holmen dublerad, och den stora fjärden låg
framför. En häftig vindstöt, stark, okuflig och liksom en blixt brytande
fram ur molnet, tryckte för ett ögonblick de skotade höga seglen, kom
båten att hårdt vicka till att ta in vatten och att inom ett par
sekunder ligga omkullstjelpt på vågorna.
-- Hon såg ingenting mer. Det mörknade för hennes ögon. Hon hörde blott
hur utanför i trädgården en olycksbådande susning for genom trädens
grenar, och kände hur den varma, tunga luften i ett nu afkyldes och blef
liksom fuktig. Nere vid stranden sqvalpade de första vågorna liksom
klagande, det fräste och skummade mellan stenarne vid bryggan.
-- Weitikka trodde ett ögonblick att hon fått »solstyng» och blifvit
tokig deraf. Hon trodde att patrons hårda ord varit en elak dröm och
hennes syn likaså. Hon stod som förstenad och förmådde ej röra sig ur
stället.
-- Patron, som med sina knarriga söndagsstöflar promenerade inne i
salen, väckte henne till medvetande.
-- 'Se så, piga', sade han, 'nu kan det vara nog! Tog du afsked af
kärasten eller hur? Gå nu och gör ditt knyte i ordning, här har du
pengar, du usla slinka!'
-- Weitikka suckade. 'Och jag fick aldrig ta afsked, aldrig, aldrig!
Sjöjungfrun tog honom från mig, och på köpet tog hon hans brud med. Och
de andra likafullt, patrons dotter och guvernanten. Bara pojkstackarn,
han blef qvar, ser ni han håller fast sig i slupkölen. Sjöbruden gitter
inte med sådan ful bonddräng, min älskade skulle hon ha. O, du helige
fader i himlen, om jag hade fått dö i hans ställe!'
-- Patron såg det också han, allt för tydligt. Fram mot eftermiddagen
fick man upp fröken Anna, guvernanten, men först flere dagar derefter
unge herrns tillärnade brud fröken Laura och den andra. Systern hade
hängt sig fast om hans hals och guvernanten vid benet, ty den förra hade
hans halsduk i handen och den andra hans stöfvel. Men unge herrn sjelf
kunde aldrig oaktadt allt sökande återfinnas. Weitikka visste nog hvar
han fans, hon. Just der båten stjelpte är mycket strömt, och der nere
bor sjöjungfrun.
-- När en man är allt för mycket älskad af två qvinnor, blir sjöjungfrun
ond och tar honom sjelf, så säger sagan.
-- Ack, lilla Greta, det der var fasligt rörande! Nå hur kom Weitikka
till kullen?
-- Hon fick den till skänks på lifstid af patron, som strax sålde gården
och flyttade bort med sin olyckliga och brutna hustru. Weitikka har
sjelf till största delen byggt upp sin håla, och man ansåg henne
naturligtvis litet galen allt se'n den der händelsen. Hon blef som hon
nu är -- Gud vet huru. Hon lefver ett för mig oförklarligt lif, men klok
är hon bestämdt, ehuru man att börja med icke kan tro det. Hon lefver
icke _ensam_, säger hon, nej alls icke. Hon har sin bibel, sin Gud och
-- sina andar. När isen lagt sig och det blir kallt på hafsbottnen, då
sliter _han_ sig, hennes älskade, lös ifrån sin brud och stiger upp till
kullen, der de förr om sommaraftnarne svärmade. Han träder in i det
mörka rummet, som då af sig sjelf får ett ljusare skimmer, och der
berättar han underbara historier från djupet. Och Weitikka lyssnar, natt
efter natt, vinter efter vinter. När vårsolen tinar upp snön och
smälter bort istäcket, då törs han ej mer till Weitikka. Då måste han
stanna hos den andra der nere -- och hon, den gamla, sällskapar med
haltian och sommarns alla naturväsen, som om vintern sofva...
-- Och nu, Antti, har du hört allt. Se nu ut, se! Vid holmen der bor
Weitikkas älskade på hafsbottnen, och der ser man ibland om
höstqvällarne, just förr än isen binder vågen, en reslig gestalt liksom
förföljd af en annan hvit skepnad försöka fly åt kullen till. Det är
sjöbruden som vill hindra honom att gå upp till Weitikka. Tro ej att det
är isdimmor, nej, det är den stackars drunknade, men han kommer ej fram
förr än det blir alldeles mörkt och långt mera kallt.
-- Jo, jo, allt det der kan jag tydligt se, om jag bara litet blundar
med ögonen! Det är en vemodig stämning i den der utsigten, men så
nationel; om jag visste hvarför det så ofta är någonting mörkt och
dystert i vår finska natur, det är som en ljuf gåta, som längtar att bli
löst!
-- -- -- --
1880.
Lyx.
Hon satt der alldeles ensam i deras lilla rum, som på samma gång var
verkstad, sängkammare och kök. Det var uppstädadt nu, renskuradt och
ordnadt. Allt som hade kunnat rengöras var fullkomligt fläckfritt, till
och med taket. Hon hade haft det arbetsamt i flere dagar, det var så
ansträngande att taga itu med så hårda sysslor, trött och sjuk som hon
var. De grå tofterna i taket hade hon skrapat rena från den sotiga
limfärgen, och hade målat det så hvitt hon kunnat med kritvälling, det
skulle vara en af de glada öfverraskningar hon beredt mannen för
högtiden, julhögtiden, som stod för dörren. Endast tapeterna voro
ohjelpliga. Nedrökta och solkiga på allt vis, var det endast med största
möda hon lyckats klistra ihop dem och dölja de värsta refvorna med en
våd eller par af tidningsmakulatur, så der blef en bred snygg rand på
midten af väggen. Det var icke mycket, men det såg i alla fall bättre ut
nu än förut, i synnerhet med de der granna, brokiga kejsarbilderna, som
hon fått af sin forna kamrat, tjenstejungfrun hos assessorns.
Der satt nu det ryska majestätet i gardesuniform och med så många
kraschaner, band och medaljer, som kunde rymmas på hans bröst. På
hufvudet en riktig ryssmössa, grön och med röd kant. På kinder och
läppar var han rödmålad, ögonen förgätmigej-blå och alltsammans i
mjölkhvitt fält.
Det var rigtigt trefligt nu härinne, varmt och behagligt. Erik kunde väl
icke vara missnöjd, att hon stält undan verktygen i skåpet och
trävirket, som han snickrade af, ute i boden. Man hade tre helgdagar nu
å rad, och han var minsann ej den, som brukade arbeta om söndagarne;
dertill var han alltför ung och yster, hennes man. Det var icke att han
ville hålla sabbatens frid, nej, alls icke, men han hade ett annat
sinne. Då man arbetat sex dagar å rad, menade han, kunde man gerna bestå
sig en hvilodag -- en glad dag, rättare sagt.
Der var i rummet ännu någonting, som borde roa honom, tänkte hon. Han
var naturligtvis icke i den åldern, då man egentligen kan glädja sig åt
ett julträd, men hon, hon, som var ännu äldre, hon hade så hjertligt
gladt sig deråt. Han hade aldrig haft ett hem förut, stackars gosse.
Hans mor, tvätterskan, hade bott i barackerna med flere andra familjer
inom samma väggar, och hvad hem var kunde Erik icke veta; det skulle
blifva hennes sak att lära honom det.
Hon tänkte på allting som varit, nu der hon satt trött och utarbetad,
urståndsatt att röra sig. Julaftonens timme var redan slagen, och han
kom icke. Det förflutna steg fram och påminte henne om ett och annat
... det var så sällsamt, hon hade ju knapt haft tid att tänka under de
elfva månader de nu varit gifta. Ett jägtande från morgon till qväll;
arbete från kl. half 5, tungt, hårdt arbete, tvätt och strykning,
skurning och bråk hela förmiddagen, på middagen hemmet och maten, den
tarfliga, hårdt förtjenade maten, så utarbetet igen för andra, så
qvällsvarden och slutligen natten, den ofta ångestfulla natten, då han,
den unge mannen kom hem drucken, visserligen glad och lustig, men
retlig, så att hon ibland till och med fruktade för sitt lif.
Allt detta kom för henne nu. De hade varit långa dessa elfva månader,
sträfsamma, glädjelösa, så annorlunda mot det hon förestält sig. Hon var
egentligen icke lycklig, det liksom formulerade sig för hennes tanke,
det som hon känt som ett obestämdt, plågsamt tryck, någonting som hon
förskylt, men omedvetet, någonting som var ett straff, hon visste ej
hvarför.
Men -- nu just kom hon på det. Det slog henne som en blixt. Det upplyste
detta dunkel af aningar, af oklara känslor och halftänkta tankar. Det
var hennes fel; hon hade gjort det af fri egen vilja. Hon hade gift sig
med honom, den unge, vackre snickargesällen, för hvilken hon blifvit så
allvarsamt varnad; hon hade tagit honom ändå, derför att hon -- på sitt
vis -- älskade honom.
Huru annorlunda var icke allt nu mot förut! Hon hade varit som medlem af
familjen deruppe hos assessorns! Hon ansågs nästan som trotjenarinna,
ehuru hon endast varit der nio år, men dessa nio år innefattade hela
hennes ungdom. Nitton år då hon kom till Helsingfors ifrån sitt
bardomshem borta på landet. Och så kom _han_, hon var då tjuguåtta år,
kom och pratade tok, narrade henne, den allvarliga, sedliga, anständiga
Eva, som af herrskapet ansågs vara förbi den »farliga åldern», narrade
henne på dans, skämtade med henne, gaf henne små presenter, hittade på
att säga henne små artigheter hvilket ingen förut gjort; de voro
visserligen litet grofva, men de hade nyhetens behag, och hon var ändå,
stackars gamla förståndiga Eva, »bara en qvinna»!
Men han, han var ung, han var qvick i tungan, och hans ögon spelade. Man
måste lyssna, när han hvisslade eller sjöng; det lät så lustigt, precis
som en flöjt. Han kunde få den surmulnaste att skratta när han ville.
Och så hade han ett så märkvärdigt sätt att taga henne kring lifvet. Hon
kunde ej slå ifrån sig. Hon kunde ej ge honom en örfil, huru gerna hon
än ville. En annan skulle bara hafva vågat! Det var endast han, som
kunde göra det. Han behöfde bara se på henne med de der falska, långa,
bruna ögonen så der ... så gaf hon vika, tillät honom dessa smekningar
och hörde hans försäkringar.
Ingen hade förut stått emot Erik. Fastän han lefde undan och slarfvade
med arbetet, fastän han gick här och der i gårdarne och pratade tok med
tjenstflickorna, trodde de alla på honom. Och Eva, hon rodnade då han
kom, slog ned sina trofasta grå ögon, jemkade duken litet lägre ned i
pannan, rörde snabbare om med sin visp eller stötte ännu mer energiskt
med morteln. Men ju mer blyg hon var, dess ifrigare tycktes han. Och så
skref han verser, citerade ur visboken, renskref dem på granna,
englabeprydda papper, hvars blad han suddade ned med sina fingrar. Det
tänkte hon icke på, ehuru hon eljest var så sträng med renligheten, det
kunde ju vara af kärlek ... man är inte så noga, då man älskar.
Hon kunde icke bära det till slut. Motståndet orkade hon ej med. En dag
tog det henne så ömt om hjertat det han sade, hans varma ord. Han var så
vänlig, han bad så mycket, det var omöjligt, hon kunde ej säga nej. »Nå
Erik, efter det så är,» menade hon, »efter det så är, så blir jag väl
dervid, lemnar tjensten och blir din hustru.»
Erik blef flat, men han dolde sin missräkning och gick skenbart in på
hennes tankegång.
Eva fördes icke en tumsbredd från det hon ansåg rätt. Hon förstod blott,
att hon älskade och att hon var eftersträfvad af den hon höll kär. Hon
såg sig ej omkring, ej framåt, hennes idékrets koncentrerade sig på
detta enda: hon älskade honom, och hon skulle som hans hustru blifva
lycklig i ett eget litet hem -- ett eget!
Hennes blygsamhet och tillbakadragenhet retade honom, hennes varma,
trogna hjerta värderade han deremot icke. Hon var icke ung, men hennes
tjuguåtta år generade honom alls icke. Det var en präktig rak gestalt,
kraftfull och dock smärt; hennes röda kinder skeno som mogna äpplen, det
bruna håret var vågigt och glänsande, och så hade hon arbetat ihop ett
par hundra mark; hon var icke att förakta. Erik behöfde ej låta binda
sig af en så smal sak som en vigsel. Med en qvinna kunde man väl rå, när
hon en gång var blifven ens hustru. Dålig karl den, som icke kunde
kujonera en qvinna, och han skulle visa dem, han...
Herrskapet förestälde och bad, det hjelpte icke. Eva var envis, hon hade
sina egna tankar om saken. Ett eget hem måtte väl vara bättre än andras!
Hellre fattigdomen i egen stuga än rikedomen under andras tak; hellre
egen hålkaka än främmande hvetebulle!
Och för öfrigt, fattiga behöfde de ju icke bli. Hon kunde arbeta som
hjelphustru. Han var en flink arbetare, slarfvet och drickandet skulle
väl upphöra, när han kom under hennes inflytande. Bara de en gång blefve
gifta, så skulle nog allting blifva bra.
Och dervid blef det...
Vigseln förrättades af sjelfve kyrkoherden, och den lilla festen firades
helt ståtligt uppe i herrskapets stora sal. Erik såg under vigseln så
stadig ut i sin snygga svarta rock med löskrage och rosett. Eva sjelf
med myrtenkrona och krans var en ståtlig brud, hennes händer tycktes så
fina i de hvita glacéhandskarne, en skänk af fröken. Der var tal och der
var skålar. Frun, Evas matmor, var upprörd och tyckte ej om denna
skilsmessa från en värderad och utmärkt tjenarinna; fröken hade stora
tårar i ögonen under det presten uttalade de ödesdigra orden, och Eva
storgrät, så att hennes högröda kinder blefvo ännu rödare.
Men på qvällen förlorade Erik totalt hållningen. Han drack i botten hvar
gång man skålade med honom och fylde strax på igen. Allt det der mindes
Eva så tydligt just nu, mindes hur hon ständigt sårades deraf under
qvällens lopp, icke för sin egen skull, men för herrskapets, och ändå
hade hon bedt Erik så vackert...
Och när de gingo hem på qvällen, huru var han icke då öfvermodig, retlig
och stojande! Han sjöng högljudt hela vägen och kysste henne så ofta ...
icke så stilla, ömt och kärleksfullt som hon hade önskat, utan på ett
annat sätt, hänsynslöst, vårdslöst och aktningslöst. Och sedan här inne
i rummet, medan han tog af sig stöflarne, huru hade han ej då talat rått
och hårdt, så att han skrämt henne ända till tårar. »Nu skall du lemna
herrskapstagena,» hade han sagt, »och ställa dig så, att jag blir
belåten. För si jag tål inte det der, och det är allt jag, som kommer
att blifva herre i mitt hus, jag och icke du, kom ihåg det!»
Våren kom när vintern gick, men det blef icke bättre, ehuru hon hvarje
dag hoppades. Hvad han förtjenade hade han ju rätt till att sjelf
använda. Hvad hon arbetade ihop köpte hon mat för, mat och något
husgeråd. Det räckte godt till, men ingenting blef öfver.
Han var sällan hemma. Hon fick bära maten bort till fabriken, der han
arbetade. Icke alltid var han der; man sade, att han gått ut »på
ärender». Maten skulle i alla fall lemnas der; han kom väl igen. Han
kom igen -- men alltför sent, kom igen, men icke mer arbetsför, utan
dåsig och slapphändt, så att det icke blef något af med arbetet.
Slutligen måste hon ge af sin dagspenning för att betala hans skulder,
än krögaren, än månglerskan, än juden som sålt honom kläder. Han tackade
henne aldrig, han ville helst slippa tala derom. Han skröt likafullt
alltjemt om sin duglighet och raskhet, sin händighet. Han nästan ansåg
det som sin merit, att han tålde henne i sitt hus, och försökte alla
medel att låta henne känna sin öfverlägsenhet. Det att han lefde på
hennes arbete ansåg han som en oförtjent ära för henne, en ära, som han
likväl aldrig tålde höra nämnas.
Och dock var Erik ingen verkligt dålig karl, menade hon. Han var alls ej
förfallen, hans utseende utvisade tvärtom stor lifskraft och ungdomlig
spänstighet. Skulle det der uttrycket i ögonen ej varit, så hade man
kunnat tro honom... Men de skrattande, simmiga blickarne, som jemt
irrade omkring oroligt och rastlöst, vittnade om annat. Och dock! ännu
älskade hon honom, hon måste, han var ju hennes make, hennes...
Han hade heller icke gjort något ondt, tänkte hon. Han var ju ung och
bara litet svag. Det var litet ostadighet, tänkte Eva, det skulle snart
blifva bättre, bara tiden led. Han skulle till slut se, att en
ordentlig, ärbar och arbetsam hustru var bra att hafva, en trogen,
mildlynt qvinna, som skötte om hus och hem.
Så satt hon ännu en halftimme. Klockan, som hon fått af herskapet, den
stora väggklockan med röda rosor målade kring urtaflan, slog half åtta.
Det led, och han kom icke.
Om hon skulle tända vaxljusen i granen, som stod vid spiseln? Bara han
icke dröjde så länge, att de brunno ut. Kanske hon borde vänta ännu en
liten stund och hellre sätta på risgrynen...
Det gjorde så ondt att röra sig. Det brände i hufvudet, och kroppen
skälfde till ibland af kyla. Det var tungt att gå i dag, det gick icke
så bra som eljes. Hon sträckte sig upp efter en blankskurad kastrull och
gjorde spiseln i ordning. Ute i boden stod veden, som hon sjelf köpt och
sjelf huggit och sedan radat upp så nätt och jemnt. Dit ut gick hon, en
brasa skulle säkert bidraga till trefnaden. Erik tyckte så mycket om
värme...
Boden låg vid porten, de otäta väggarne insläppte snön, som fördes in af
vinden och hopade sig i en drifva midt på bodgolfvet.
Derinne hörde hon, huru någon ute i porten talade...
Hon igenkände Eriks röst, ehuru han stod längre bort, ty han talade så
högt. Den andre nästan hviskade.
Eva kände en stickande smärta i hjertat. Hon hade igenkänt Liisa,
fabriksflickan, på de läspande ljuden. Det var en märkvärdig organ, så
smekande, så vek, och ändå talade hon endast råa, obehagliga ord, men
med den rösten...
Eva smög närmare intill springan; der hörde man stämmorna tydligare. De
stodo båda vid portgången, i skydd af stallvindstaket, han och hon.
Erik var vid lördagslynne, han talade högljudt och skorrade på målet.
-- Kan du inte tala saktare -- bad Liisa -- hon hör ju oss, hustru din?
-- Bryr jag mig om henne -- svarade Erik -- om hon tror, att hon skall
vara styrman för mig, så tager hon allt miste! Nå, Liisa, säg ifrån,
hvad du vill hafva, så får du det.
-- Du skall väl hellre gifva henne dina penningar. En fattig flicka som
jag kan väl vara utan. Herrskapsmadamen skall väl pyntas, kan man tro.
Köp hatt med plymer åt hustru din; åt mig duger hvad som helst.
-- Har jag förr låtit dig vara utan julskänker -- menade Erik -- du vet,
att du får hvad du vill ha. För öfrigt bryr jag mig ej om min hustru, nu
vet du det. Se så, kom nu, så gå vi ut och fira julen, du och jag.
-- Nej Erik, gå in du... Hvarför tog du henne, fastän du påstod och svor
ständigt och jemt, att du hade mig kär?
-- Och det frågar du, som vet, att hon hade penningar och dessutom jemt
hängde efter mig. Inte slapp jag lös. Tror du man kan skjuta ifrån sig
en som håller sådant tag?
-- Då kan du hafva det, som du har det! God helg, Erik, jag går nu, jag.
-- Kom in och värm dig, du har så kalla händer så...
-- Åh, dem värmer jag sjelf. Och hos Antipoffs i rummet sitta de väl
snart nu alla. Der är varmt, ser du; och der träffar jag
Skomakar-Janne. Adjö.
-- Skomakar-Janne må akta sig, han! Rör han vid dig, så skall han få se
på annat. Kom nu, jag har sju mark qvar, vi köpa paletån åt dig. Boden
är öppen ännu och bodfrun prutar nog af, fast hon ville ha tio.
-- Jag säger dig, gå in! Annars får du väl smaka riset i natt; hon
missunnade ju mig här om sistens en enda liten snapps! Halfva stopet med
bränvin skulle hon dela på likasom skulle en inte rå med en så'n smula
ensam... Gå in nu, annars ställs du väl i skamvrån.
-- Tyst Liisa, nå -- kommer du?
Liisa lät sig dragas derifrån. Deras glada röster hördes allt saktare
... de bekymrade sig föga om snön, som yrde omkring dem, om kölden och
den kalla isiga blåsten, som jagade hvirflar af lösa, sandaktiga
snöpiggar omkring på gatorna. De gingo framåt arm i arm. Liisas tunna
bomullskjol fladdrade kring henne, den lilla korta paletån blåste upp
och blottade nu och då det illasittande utnötta klädningslifvet. Men hon
var glad och lustig, svor så hurtigt ibland när det passade sig, och då
de veko in åt en mörk tvärgata, passade hon på och tog fram en
cigarrett...
* * * * *
Derinne i boden stod Eva ännu, lutad mot springan. Hon rörde sig icke,
utan tycktes lyssna äfven sedan allt länge varit tyst. En och annan
ensam arbetare skyndade ännu hemåt. Alla hvisslade glada melodier eller
gnolade på någon visa. Endast en och annan gatpojke strök tyst och
slokörad omkring knutarne, husvill och bragt ur jemnvigten. I qväll gick
det ej så bra som eljest att med en lustig melodi jaga hungern på
flykten och att med glada toner fylla den tomma magen.
Eva tyckte sig alltjemt höra sin mans och Liisas röster. Det föreföll
henne som om hennes man ännu alltjemt hånade henne i sällskap med denna
slarfviga flicka, som hon hittills hatat utan att veta det och utan
skäl; hon tyckte sig förstå i detta virrvarr af stridiga känslor blott
en sak: att hon var honom till obehag och att Liisa varit hans
älskarinna redan före deras giftermål och fortfarande var honom allt
annat än likgiltig. Det pinade henne. Hvarför just Liisa, denna dåliga,
ouppfostrade flicka, utan hjerta och utan seder, denna Liisa, som hon
afskytt och känt samma obehag för, hvar gång hon besökt deras hem, som
om hon varit något som man så fort som möjligt borde försöka få ur
huset? Hvarför just hon?
Liisa var således hennes rival, Liisa, skomakar-Jannes för detta fästmö,
den värsta af alla Sandviks-fabriksflickorna, Liisa, som hade alla
möjliga fel och olater, hon hade således tagit hans kärlek från henne,
hustrun. Hon!
För första gången tänkte Eva klart i denna sak -- hon förstod, att hon
allena älskat och att denna hennes känsla hindrat henne att bedöma hans
känslas rätta halt så, som hon eljest skulle gjort, om hon ej varit så
blind...
I smärtans första ögonblick gaf hon vika för ett utbrott af förtviflan.
Hon, den alltid lugna, förtröstande, med det orubbligt goda lynnet, hon
greps af en sorg, som syntes henne omöjlig att bära, och hon sjönk ned
som en sten på det fuktiga golfvet i vedboden, sjönk ned på snön och
omfattade med armarne vedstapeln liksom ett altare, vid hvilket hon
ville tigga om förbarmande.
Vinden dref alltmer snö in genom springorna. Drifvan derinne blef
större. Kölden isade henne, fukten trängde sig på henne genom kläderna,
men hon kände ingenting; den feber hon nu kämpade mot värmde henne och
brann som eld i ådrorna.
Så låg hon kanhända en halftimme sanslös. Men en rörelse inom henne
väckte henne och tvang henne att stiga upp. Det var som en öken hela
verlden, hemmet, allt. Hon var så ensam. Nu först förstod hon
herrskapet. De hade insett allt. Hennes dårskap, hennes löjliga kärlek.
Till dem kunde hon icke gå. Och inga vänner hade hon, inga, knapt
bekanta. Hon var ej af det slaget. Emedan hon var inåtvänd, tyst och
sluten, i sitt sätt högt öfver sina jemnlikar och nästan bildad, hade
man dragit sig från henne med denna skygghet, som så ofta skiljer
råheten från en hjerteadel, om hvars existens man intet vet, endast
instinktlikt känner.
Evas glödheta ansigte lyste af feberhetta. Hon stred en stund med sig
sjelf, andades våldsamt, häftigt och högt, som hade hon kämpat bröst
mot bröst med en synlig fiende. Hon tryckte så hårdt, så hårdt sin hand
mot hjertat, återvann sedan så småningom fattningen, kom till sig sjelf
och började att långsamt skaka af stickor, snöslask och sågspån, som
fastnat på hennes klädning. Hon slätade med handen sakta sitt våta hår,
som hade det varit ett oroligt barn, hvilket man med smekningar kan
lugna. Hon strök sina kinder gång på gång, som hade hon sjelf varit den
mor, hvilken hon för länge sedan förlorat och som hon nu tycktes i så
stort behof af. Så suckade hon ånyo, tungt och djupt och såg sig omkring
med lugnare, nyfikna blickar.
Hvar var hon egentligen? Hvarför hade hon legat här i boden i kölden?
Hvaröfver sörjde hon? -- -- --
Ah! Således medvetandet af denna olycka, som hon så länge burit utan att
hafva känt den. -- -- --
Hvad sörjde hon? Förlusten af honom, honom, som, det kände hon nu, icke
var henne värd?
Det kom med ens en så skön välsignelserik känsla af nåd öfver henne, af
Guds nåd. Gud, som hon nyss glömt. Och Han hade ju gifvit henne detta
barn, som skulle se dagen snart nog, detta barn, som skulle blifva
hennes tröst i hennes andliga och lekamliga fattigdom, detta mörker utan
ljusning!
Hon bad, der hon nyss förbannat, bad så innerligt, så förtröstansfullt
och log åter mot det kommande, log der hon stod i kölden, log som i en
skön dröm.
Det var ju icke så farligt. Hon hade ju framtiden eller åtminstone
hoppet om en framtid. Hvad var det egentligen? Hon skulle ju snart ha
någon att lefva för, och hvem vet, en dag skulle kanske den lilla beveka
hans hårda hjerta och sålunda göra allt godt igen.