Af

Daniel Sten [Ina Lange].

Först publicerad av

Albert Bonniers förlag 1884.

Hårda sinnen.

1.

Gamle Erkko uppe på Salmi gård kallades vanligen, eftersom han var den

äldste husbonden i hela socknen, »Salmen Ukko». Åttiofyra vintrar hade

snöat in hans egor, dem han redan i vaggan ärft af fadern, och den

åttiofemte sommarens varma augustisol höll just på att röd och strålande

gå ned öfver hans åkrars gula, böljande sträckor. Det var en vacker syn

att från gårdens trappa se ned åt fälten. Stora skylar reste sig längs

hela gärdesgården, och midt på åkern såg man, huru en skara män i hvita

skjortärmar, höga stöflar och snäfva byxor skar rågen allt hvad de

förmådde, medan qvinnorna i sina röda och brokiga drägter bundo ihop

kärfvarne.

Den gamle stod med pipan i munnen och blickade dit ned. Fem söner, af

hvilka fyra med hustrur och barn, sträfvade der borta i sitt anletes

svett med skördearbetet och biträddes af gårdens trenne drängar och

pigor. Det gick flinkt undan, men rynkorna i Salmen Ukkos panna blefvo

ej jemnare. Hans bruna, fårade ansigtes skarpa drag fingo ej ett

vänligare uttryck, fastän solen lyste derpå med sina rödaste strålar,

och hans tunna läppar hopknepos än fastare, då han observerade, att

qvällen led och ännu en tredjedel af åkern stod oskuren.

-- Mor, -- ropade han, vänd åt stugan, -- mor, du behöfver inte ge dem

morgonmjölk till qvällen; mindre duger åt sådana der odågor! Lata ha de

varit och styfva i armarne! Gud vet, huru du fostrat dina barn, då du

inte fått folk af dem, fast jag hjelpt till och lärt dem det lilla de

verkligen kunna! Hör du, ställ fram surmjölk i muggarne, väl påspädd med

vatten... Sådant arbete, sådan lön!

Mor stökade inne i stugan. Hon hörde från den öppna dörren alltsammans,

men fortfor tyst och stilla att derinne syssla med grytor och fat.

-- Mor, -- ropade Ukko ännu en gång, -- det är ju lördagsqväll, eller

hur?

-- Så är det, -- svarade gamla Annika med sin låga basstämma.

-- Och det är min åttiofemte födelsedag, är det inte så?

-- Den åttiofemte, ja, -- hördes det inifrån.

-- Och de vänta sig kalas i dag, kan jag förstå? -- frågade Ukko vidare.

-- Nog göra de det, -- bestyrkte mor.

-- Ha, ha ha, -- skrattade gubben, -- då ska de bli långa i synen.

Gröten går nog ned ändå och strömmingen likaså. Koljan är så färsk, att

längtan efter mjölken skall bli dubbelt stor. Sådana latvargar! Svält

skulle de ha, barkbröd och källvatten! Du ringer inte ännu på en

halftimme, mor!

Mor bara teg. Hon öste en skopa vatten i kitteln, der den svarta

rågmjölsgröten kokade, rörde hårdt i bottnen, satte slefven på kant och

skyndade till bordet. Der, längst inne i stugan upptog det hela

långväggen. Det var ett stort bord, groftimradt och starkt. Renskuradt

och snygt bar det för tillfället sin börda af fjorton kuvert, hvart och

ett bestående af en mjölkstäfva, en lerskål afsedd för gröten, en

träsked, ett litet fat rågadt med salt strömming inlagd i saltlake, och

ett duktigt, svart hålbröd. För resten hvarken knif eller gaffel, onödig

lyx för dem som ha både tänder och händer, tyckte man.

Mor tog mjölkkärlen, såsom det befalts henne, bar ut dem två och två i

boden och återkom med stora trästånkor fylda med af humle och malt

starkt doftande, men ännu ojäst svagdricka, vattenhaltigt och sötaktigt

oaktadt sin bruna färg. Så skyndade hon så fort hon förmådde tillbaka

till grötkitteln, lyfte den af trefoten, fastän lågan från en väldig

stockända slog henne nästan upp i ansigtet, skakade kraftigt om grytans

rykande innehåll och började ösa upp den i väldiga portioner, hvar och

en kryddad af en god nypa salt.

Nu var allting färdigt. Aftonsolen kastade ett rödt skimmer genom det

dunkla, med tjocka spindelväfvar behängda lilla dubbelfönstret åt vester

och färjade röken inne i stugan i en skiftning af rödbrun koppar. Det

svarta bjelktaket framstod i denna belysning så tydligt: man kunde inne

mellan brödspetten se, huru de bruna _torrokanerna_[1] vandrade af och

an deruppe eller stodo i grupper, medan de yngre exemplaren af detta i

Finland så rikligt förekommande husdjur kilade fram och åter mellan

takspringorna eller gåfvo sig af längs väggarne på promenad ned till

golfvet och derifrån upp på bordet, på bänkarne och öfverallt.

[1] Kakerlackorna.

Mor torkade med sitt tjocka, randiga bomullsförkläde soten från

ansigtet. Hon jemkade in sitt gråa hår under sin hufvudbonad af blommigt

svart siden, rättade på halsduken och gick ut.

-- Får jag ringa nu? -- sporde hon ödmjukt sin make, der denne,

sysselsatt med att stoppa en ny pipa, alltjemt stod på trappan och

småputtrade sitt missnöje för den svala och doftande qvällsbrisen, som

kom ifrån ungskogen bredvid.

-- Ring! -- svarade Ukko och vände ryggen till, sålunda visande sitt

förakt för qvinnokönet, representeradt af hans hustru.

Mor Annika skyndade till fähuset. Der bredvid i sin höga rödmålade

stapel hängde matklockan, hvars klara malmtoner genast ljödo ut öfver

nejden. Vid deras klang slutades arbetet på skördeåkern, männen torkade

svetten ur sina ansigten med skjortärmarne, qvinnorna jemkade sina

dukar, och allesammans begåfvo sig upp längs ledet till gården.

Om en stund vore de i stugan. Tysta och vördnadsfulla nalkades först

alla den gamle, nickade halfskygt och stälde sig framför sina platser

vid långbänkarne, som voro flyttade på ömse sidor om bordet. Ukko sjelf

hade en stol vid bordets smala ända, »äiti»[1] deremot satt nederst,

sist på bänken. Närmast husbonden stod en tom stol. Men par vid par hade

de fyra gifte sönerne tagit plats bredvid sina hustrur; den femte, en

tjuguårig ljuslockig bondpojke satt och småskrattade under lugg, han

plirade förnöjdt på en rödrosig piga, skyddad nere i skuggan för Ukkos

blickar, och när han kom åt, kittlade han henne på hakan med ett rågax,

en kurtis, som den tjocka flickan besvarade med att kasta halft

ihjelklämda torrokaner rakt i ansigtet på sin beundrare.

[1] Mor.

-- Sågs der eld i smedjan? -- frågade Ukko, vänd till sin äldste

närvarande son, en mörkhyad man på några och fyrtio år.

-- Inte, -- svarades honom från flere munnar.

-- Har ingen sett till Ella? -- frågade gubben ånyo.

Man skakade på hufvudet.

-- Har han varit ute ända se'n i middags? -- ljöd ännu en gång gubbens

röst.

-- Farbror Ella gick upp på loftet strax på eftermiddagen, -- förklarade

en liten flicka, som i spiseln stod och slickade gröten från slefven, --

och der klädde han sig och tvättade sotet utaf. Sedan gick han och tog

en stor tulpan i trädgården, och med den gick han in i Toimilas hage,

men hvart han se'n tog af, det vet jag inte, för jag måste rensa

potatesåkern och hann inte gå efter längre.

Efter denna förklaring gjorde Ukko ett tecken, att man skulle sätta sig

till bords. Ingen gjorde någon anmärkning öfver att den väntade

kalasmaten, födelsedagen till ära, förbytts, ingen talade ett ord. Man

förstod Ukkos mörka miner, hans illa dolda missnöje. Man högg med de

starka tänderna i brödet, som stålbakadt och hårdt skulle hafva trotsat

andra än finska bondtänder, och tog med fingrarna i strömmingen, hvars

skarpa sälta utgör en onödig törststegrande, men oumbärlig ingrediens i

alla måltider i denna trakt af landet.

När skålarnes innehåll tömts och allt ätbart försvunnit, steg man upp

efter en tyst bön. Återigen gingo männen till Ukko, nickade makligt och

begåfvo sig bort. Hustrurna likaså. Barnen, som ätit här och der i

knutarne, satte sig på det svarta golfvet och begynte leka med

hvarandra. Mor tog kärlen och begynte sin diskning. Ollis hustru satte

sig i väfstolen och började i den tilltagande skymningen att sortera

sina spolar. Ukko satt qvar vid bordet, han tuggade på en rulle tobak

och var mörk som ett åskmoln, vresig och stum.

Nu var mörkt i stugan. Mor tände på en perta och stack den i en af

springorna vid spiseln. Den flammade upp litet, halfslocknade åter,

putsades och brann så med osäkert, darrande och rödt sken, lemnande hela

det stora, svarta rummet i en tjock skymning. Man kunde höra flugorna

slå mot fönsterrutorna och torrokanerna krafsa i väggspringorna. Utifrån

gården ljödo slagen af Ollis yxa, der han högg ved, och den entoniga

klangen af skärorna, som slipades nere vid brunnen. Längst borta förnams

koklockornas pinglande läte, fårens bjellror och kornknarrens sång. Men

derinne tänkte man icke på allt detta. Ukko var tydligen vred, och man

afvaktade under oro och fruktan ett utbrott af hans mörka lynne.

Ändtligen öppnades dörren, och den saknade inträdde, Ella, husets äldste

son. Han var en redan femtioårig man, men såg ut, som hade han varit på

sin höjd ett par och trettio. En kraftig gestalt, ej så hög som fadern,

men dess mer axelbred och muskulös. Hans gula hår, benadt midt i pannan,

föll ned öfver nacken rikt och alldeles rakt. Hyn var ljus och ögonen

blå, hans näsa rak och välbildad. Men hakans kraftiga form antydde

faderns karakter och der lågo drag af på en gång despotism och vekhet

kring munnen, drag, som allt efter hans sinnesstämning vexlade om och

gjorde ansigtet tilltalande och behagligt eller frånstötande och

strängt.

Han satte sig vid bordet och gaf modern en vink att framsätta mat. En

flygtig, halft ödmjuk och halft trotsig helsning på fadern visade, att

Ella stod på annan fot än de öfrige till den gamla. Ukko rynkade pannan

i än djupare veck och tog sin pipa. Ella åt, efter det han kastat sin

helgdagsrock upp på bänken. Om en stund gick mor ut, sägande till den

vid väfstolen sysselsatta unga qvinnan att komma med henne för att ripa

enris till morgonen samt att iordningsställa badqvastarne. De båda

qvinnorna aflägsnade sig, de små följde dem i kjolarne, och far och son

stannade ensamma qvar i stugan.

Ukko fick ändtligen eld på sin pipa, hostade litet och började samtalet

med sin äldste son på detta sätt!

-- Lefver Salmen Ukko ännu, eller är han redan död, hvasa?

-- Han lefver, men hans son Ella, smeden, likaså... Ukko är gammal han,

men Ella är ung... Hvad är det mer?

-- Är Salmen Ukko så gammal, att han intet mer har att säga i sitt hus,

eller är han ännu husbonde i egen gård? Svara på det.

-- Ukko är åttiofem år i dag och behöfver hjelp af sex söner och fyra

arbetsamma sonhustrur; annars ginge det honom illa och gården likaså.

När stugan hotar att falla, behöfver hon stöd. Och ni far må tacka Gud,

som gaf er söner och deras unga armar! Men det fins fullt upp med

arbete, det är sant.

-- Det fins arbete att göra och många munnar att mätta. Det är jag, som

mättar de hungriga i mitt hus, och när de icke lyda min vilja, få de gå

till främmande och skaffa sitt bröd... Är det så eller icke?

-- Dina söner arbeta som drängar, dina sonhustrur som pigor... Öfver

hvem klagar du, far?

-- Öfver den, som löper kring byn, då han skulle arbeta! Öfver den, som

låter elden i smedjan slockna, medan han gnor omkring på främmande

åkrar, der han ser en utpyntad kjol. Öfver den, som går i kyrkan för

synds skull och inte för Guds, öfver den, som, likt Salmen Ella, ämnar

lefva på sin fars mat utan att göra nytta, medan han friar efter dåliga

och odugliga qvinfolk, somrarne igenom.

-- Dåliga och odugliga! Är ni döf och blind, gubbe? Är Toimila-Hedda

oduglig?

-- Hon passar inte för dig.

-- Men hon _skall_ passa för mig, for mig och ingen annan. Är hon dålig?

Jag tror ni är ifrån er, far!

-- Du har varit gift en gång förr, Ella. Om du tar dig ny hustru, så

inte blir det Toimila-dottern, det vet jag!

Ella bleknade. Men han sträckte fram sin breda, trotsiga haka och log

sitt hånfulla löje.

-- Hvarför blir det ej hon? -- sade han slutligen, till det yttre helt

lugnt.

-- Derför att hon inte kommer i _mitt_ hus.

-- Men jag vill veta hvarför, säger jag er far, hvarför och hvarför?

-- Derför att hon är stursk. Derför att hon är lat. Derför att hon är

dålig.

-- Far, hvad menar ni med dålig? Säg det fort, ut med det, jag vill veta

det genast.

-- Toimila-dottern är en dålig qvinna, vare det nog sagt! Har jag inte

sett henne hundra gånger? Hon styr hemmanet, hon styr fadern, bröderne

och alltihop. Hon styrde sin förre man, tills hon styrde honom i

grafven. Hon har satan i kroppen, och djefvulens eld lyser fram ur

hennes ögon. I mitt hus sticker hon inte in sitt hufvud. På min gård

träder aldrig hennes fot. Vet du min vilja nu, eller hur?

-- I _mitt_ hus skall hennes hufvud med myrtenkrona på, och det snart.

Hör ni det, far? På denna _min_ gård träder hennes fot, och här skall

hon herska som värdinna. Ni kan höra nu, hvad ni har att rätta er efter!

Salmen Ukko steg långsamt upp, sparkade undan sin tunga, klumpiga stol,

tog pipan från munnen, knöt sin bruna, seniga hand, slog den i bordet,

så att de der befintliga kärlen flögo högt upp, och sade med en röst,

skroflig och hes af sinnesrörelse, men stark som en åska:

-- Nej, det blir inte af.

Elias bleka kinder flammade till, hans blå ögon sköto blixtar. Också han

steg upp från bordet!

-- Beror det på mig, så kommer hon här in som värdinna, och ve den, som

icke lyder henne!

Ukko blickade på en gång upp. Hans äldste son stod der framför honom,

glödande och passionerad, stark och ung, oaktadt sina femtio år, hotande

och mörk. Han visste, att detta lynne ej var att leka med. Han förstod,

att det var hans eget blod och hans eget ungdomsmod, som gick igen i

sonen.

Det blef en stunds djup tystnad. Man hade kunnat höra de begge männens

häftiga andedrag. Pertan i spiseln höll på att slockna, hon kastade sitt

sken öfver åttiofemåringens långa hvita hår och raka, uppsträckta

gestalt. Slutligen kunde han så mycket hemta sig, att han förmådde få

fram några ord.

-- Det blir inte på Salmi du kommer in med _den_ hustrun, Ella, -- sade

han, -- ty jag har ännu fem par armar, som skola försvara min gård för

skojare som du och trollpackor som hon.

Ella såg sig omkring i stugan. På ett ögonblick vexlade hans lifliga

ansigte uttryck.

Borta i hörnet hördes ett litet halfqväfdt klagande. Det var hans lilla

sjuka dotter, som låg der borta i mörkret, hon, hvars lif för två år

sedan kostat moderns.

Hans trotsiga min försvann och gaf rum för det der veka melankoliska

draget. Han satte sig ned på bänken, böjde hufvudet mot händerna och

förblef så en stund alldeles stilla.

Ändtligen lyckades han rycka upp sig ur sina tankar. Han såg på gubben

länge och allvarsamt, återtog så småningom den förra stränga minen, och

sade slutligen fast och bestämdt:

-- Nåväl, far, jag lyder er! Jag skall icke taga min hustru hit till ert

hus. Gården är mig kär, det vet ni, smedjan med, mor och bröderne

likaså. Jag skall lemna alltihop. Men om ni tror, att jag ämnar gå

brödlös härifrån, så har ni räknat fel. Ni vet, att jag kan skrifva,

far, ni vet, att jag kan räkna. Jag har fört bok i tjugufem år. Jag vet,

hvad jag på min smedja förtjenat och hvad mitt arbete inbragt. Ni kan

räkna af mitt underhåll! Återstår dock på kistbotten af _mina_ penningar

ett par tusen silfvermark. De äro mina, och dem tar jag igen. Lagen är

på min sida. Jag har min del. Jag går, far, och tar med mig Erkko,

yngste bror, som vill ut i verlden. Nu vet ni _min_ vilja. Ni vet, att

jag har rätt. Ni har natten på er ... tänk öfver saken! På måndags

morgon kan ni gifva mig svar. Ert jaord för Hedda eller ock ... mina

penningar! Sof godt, Salmen Ukko, sof godt på er födelsedag, men kom

ihåg, får stugan ej stöd, när hon är öfverårig, så faller hon, faller

till jorden!

Ella gick. Gubben blef ensam derinne.

På gården var det nu lif och rörelse. Inom inhägnaden mjölkades korna af

pigorna och yngsta värdinnan, och de äldre qvinnorna kommo från bastun,

skämtande och glada, eldröda i sina ansigten. Utan att i ringaste mån

genera sig öfver den fullkomliga bristen på hvarje beklädnad gingo de

med sina barn på armarne upp på loften, män och hustrur, pigor och

drängar om hvarandra, alla i paradisisk oskuld, nakna som Adam och Eva

och utan tanke på ormen, som i kunskapens träd kanske sätt och lurade på

tillfället.

Ella såg som i drömmar framför sig. Här hade han blifvit född, här vuxit

upp, här arbetat, här gift sig efter faderns val med en förmögen

hemmansdotter, som han älskade lika mycket som de kor hon medförde, här

hade hans lilla dotter efter 12 års äktenskap blifvit född, här hade hon

dött, den stackars hustrun, här hade han lefvat en hel mannaålder, tills

han nu slutligen känt uppvakna inom sig denna känsla, som aldrig dör hos

lynnen sådana som hans, här hade han känt kärleken, denna farliga, sena

kärlek, som gör af mannen en dåre, och här, här hade han tänkt sig att

få lefva med henne, den älskade! Men allt skulle han således nu lemna

... för hennes skull, denna qvinnas, som icke älskade honom så, som han

ville, så som han älskade henne. För hennes skull! Ty hon hade ju, ehuru

motvilligt, gifvit honom sitt ja-ord. Och dock, henne skulle han ha,

kosta hvad det ville! Henne och ingen annan. Han hade dessutom redan

gått för långt; hela socknen visste, att han gick i friareärenden till

Toimila, och att Hedda skulle besluta sig för Ella, tog man för gifvet;

han var välbergad och kunde föda en hel familj; det var bara gubben, som

var i vägen, och han skulle väl dö snart, annat kunde man ej vänta sig.

Ella stod der och stirrade utåt fälten, blind och döf för allt omkring

sig. Skulle han verkligen så snart lemna sin hemgård och allt hvad han

varit van att anse som sitt? Skulle han söka ett hem i fjerran, han som

skrämdes af allt nytt, som liksom en gårdvar oåtskiljaktigt var fäst vid

det hus, der han bodde, och den jordtorfva, der han födts, han, som

älskade denne stränge fader såsom ett högre väsen, mot hvilken han

endast, då hans sinne kommit på, vågat sätta sig upp, denne fader, som i

femtio år varit hans försyn, hans domare, hans förebild, hans herre! Och

nu skulle han lemna allt detta med denna qvinna, som han ännu aldrig

rätt kunnat lita på, som oaktadt sin ungdom var starkare än han, klokare

än han. Gjorde han rätt? Det var frågan.

Erkko kom ifrån boden med en stor så på armarne.

-- Kom till brunnen, så få vi lite mer väta -- ropade han -- och så i

bastun med dig! Det är icke vinterväder derinne! Kom, Kajsa och Leena,

Anni och Wiisu äro inte sena och späda på om du vill hafva mer bad, kom

så tvättar du sotet af dig smed, -- och kärleken likaså! När jag får

frossan, så går jag på lafven, gör du så med, ty kärlekssjukan är bara

frossa, den går sin väg, när det riktigt svider i skinnet. Så kom, ruska

på dig ... upp och med!

Men Ella var icke vid det humöret. Han hörde icke mer på. Han tänkte på

annat. Han längtade bort till henne som han nyss lemnat. Han gick öfver

gärdet och tog vägen rakt åt Toimilas hage.

Efter en half timmes vandring kom han till stranden nära granngården.

Der stod en gammal ria, tom och stor, och der bakom var den plats, på

hvilken Toimila-ungdomen brukade samlas om lördagsqvällarne för att

språkas vid efter bastun. Äfven nu stod der en grupp drängar och pigor.

När Ella kom så nära, att han märktes af dem, såg han hånande miner i

alla ansigten och hörde spefulla anmärkningar.

-- Elden är lös på smedjetaket -- sade en -- och sjön är för torr för

att släcka den ... men hon som tändt halmen, hon håller nu på med bättre

fiske.

-- Vill granngårdssmeden sko Uutila-sonens nya häst, så må han gå till

hagen tillbaka; finner han icke hästen, så finner han väl husbond', och

syns icke husbond', så är han väl gömd i nya kärestans förklädsfåll, kan

en tro.

-- När man går och söker fästmön sin, är det bäst man spelar på dragspel

hela vägen menade ännu en af pigorna -- annars vet hon inte akta sig...

-- Eller skulle han hafva koskälla kring halsen till medalj åt sig --

gycklade en annan.

Ella hade nu fått nog. Utan att hafva velat det hade han hört

alltsammans. De hade talat till hvarandra utan att låtsa se honom och

hade gjort det så högt, att intet ord skulle kunna undgå honom. Han

vände om hemåt, och för att visa sig glad och lustig började han hvissla

en dansmelodi, som ljöd gält i den tysta skogen. Han var upprörd och

uppretad. Hade de sagt sant? Var hon verkligen i qväll i annat sällskap,

hon som nyss lofvat honom tro och huld? Det kunde ej vara så. I alla

fall beslöt han att låta henne hållas. »Hon tar nog mig ändå», tänkte

han och hvisslade det bästa han orkade.

Då han gått ett stycke, kom han till byvägen. På en sten vid vägkanten

såg han Hedda; hon hade en stor näfverrifva med blåbär i famnen och åt

nu derur med god smak utan att låtsa märka Ella, förrän han var helt

nära.

-- Si, är det du -- sade hon då -- jag äter upp hvad jag fått för

ostkakan af Fattig-Liisa dernere; kom så får du en del, du med!

Ella stälde sig framför stenen med armarne i sidan och såg på den unga

qvinnan. Hon var mörkhyad och hade vackert brunt hår. Hennes fylliga

kinder voro friska och röda, och när hon skrattade, lyste de vackra

tänderna mellan läpparne.

-- Hvems trolofvade är nu egentligen Toimila Hedda? -- frågade han helt

plötsligt.

-- Den dugtigaste karlens i socknen -- svarade hon och skrattade, så

att groparne i hennes kinder blefvo ännu djupare.

-- Hon har då honom till käresta, honom och ingen främmande? -- frågade

Ella ånyo.

-- Hvem skulle tvinga Hedda att blifva värdinna i annans stuga än den

mans, som hon fattat tycke för? -- sporde den sköna och såg litet

trotsigt upp i smedens ansigte.

-- Hå, det går ett underligt tal här i byn i qväll -- sade han -- folk

fins, som säger, att Hedda lofvat sin tro till en, men sin kärlek till

en annan.

-- När har du hört, att Hedda gått i byn och ropat ut till folket, hvad

hon tänker? Vill inte smeden vara nöjd med mig, som jag är, kan han gå

till andra. Stackars den qvinna, som tager första tok hon möter på

landsvägen. Byn är full med manfolk, i socknen fins en hop bättre hemman

än Salmi; men en så arg gårdvar som Salmen Ukko fins väl inte i hela

landet, det säger då hvar och en, som har ögon och öron.

Det for en mörk sky öfver Ellas ansigte; han rodnade som en yngling, och

hans ögon glänste.

-- Du vill väl inte öfvergifva mig, Hedda? -- frågade han nästan

ångestfullt.

-- Hm, du kan trötta ut en stackars qvinna, Ella, och du tror visst, att

du är en sådan karlakarl, att ingen kan stå dig emot. Men det skall jag

säga dig, det är allt flere än du, som sett på Toimilas vackra Hedda,

och inte behöfver hon gå och träla på Salmi, det är hon då visst för god

till.

Ella stod som tillintetgjord inför den vackra bondqvinnan, hvars

trotsiga mod gjorde det djupaste intryck på honom. Han hade aldrig sett

en sådan qvinna förr. För hans blickar hade bygdens qvinnohjertan

hittills smultit som smör för sol, och männen der i trakten anse ju

allmänt qvinnan som sitt lätt vunna byte: hennes enda karaktersdrag är

undergifvenheten, den blinda undergifvenheten under hans herrskarevilja.

Ella beundrade Hedda. Hon var så vacker, der hon satt med det trotsiga

ansigtet vändt i profil med aftonhimmelen till bakgrund. Hennes figur

var fyllig och kraftig, hennes medvetenhet om sin skönhet gaf hennes

rörelser en säkerhet och ett behag, som skulle hafva anstått en

prinsessa.

Han stod der, fängslad på en gång af det motstånd han rönte och den

okufliga makt en stor och obestridd qvinlig skönhet alltid utöfvar på

ett mottagligt sinne. Kärleken, så sent väckt till lif i Ellas bröst,

huserade der omildt nog och tvang honom att mot sin vilja visa sig

öfvervunnen inför henne, en svag qvinna, på hvilken han så gerna hade

velat imponera genom sin manlighet. Han kastade sig ner på ljungen för

hennes fötter, tog hennes förklädsfåll i handen och kramade tyget så

hårdt, som hade han velat i sina händer smula sönder det.

-- Du blifver min hustru, Hedda, det blir ju dervid? -- frågade han med

af rörelse darrande röst.

-- Låt mina kläder vara, skrynkla inte ned den der fransen -- befalde

Hedda.

-- Du flyttar ju hem till mig eller följer mig hvarthän jag går? --

sade Ella och såg allt ifrigare upp till Hedda, hvars blickar alltjemt

skymdes af de långa ögonhåren, som hon likt en gardin fälde ned öfver

sina klara, brinnande ögon.

-- Du går väl i forsen eljest? -- frågade hon hånfullt.

-- Nej, men jag vill hafva dig -- menade Ella.

-- Men om de andra vilja det samma, de också? -- invände Hedda.

-- Gud skall låta _min_ vilja ske, jag har bedt, och hvad en ber om, det

blir.

-- Men om en annan ber emot?

-- Ella är väl ändå den starkaste.

-- Det tyckes inte så, efter han hålls i tömmen, fastän han är femtio

år, och styres af en gammal gubbe, grå och orkeslös som en ofruktbar

stör.

Ella tog sig om hufvudet. Han hade glömt sin far och qvällens uppträde.

Han tycktes obehagligt träffad af påminnelsen.

-- Far tycker inte om dig, Hedda, -- sade han slutligen. -- Vill du

följa mig i grannsocken, der köper jag mig en ny smedja, och i en

nytimrad, grann storstuga får du bo; der skall du vara värdinna, och

våra barn ska' få gå i skolan och bli storfolk de!

Hedda drog häftigt bort sin hand, som Ella tagit emellan sina.

-- Våra barn, -- sade hon föraktligt. -- Jag tål inte barn. Skrik har

man nog af från svinen! Arbeta i din stuga och föda dina barn! Tack för

sådant kalas. Jag har det bättre så här.

Ella försökte med kärvänligt våld att dra henne intill sig. Men hal som

en ål slant hon ifrån honom, steg upp och kastade sig vigt öfver

gärdesgården. Nu stod hon på andra sidan med armbågarne stödda mot

störarne och skrattade sitt låga musikaliska skratt.

-- Tag det inte för färdigbakadt än, -- sade hon, -- kakan bränns, om

man rör vid henne, innan hon är gräddad. Jern kniper du i med tång, och

qvinnor tror du dig få fatt med bara händerna! Ah du, Ella, kasta först

i sjön tjugufem år af ditt lif, så får du se, hur det se'n går. Tror du

jag är som ett hallonbär? Menar du, att jag vuxit upp som ett hjortron

för att plockas af dig? Nej du, Ella, helsa far din och säg, att först

skall han komma till Toimila gård med hvita parhästar och talmansbukett,

och så skall han tala med far och mig. Men vackert tal, vackert så som

jag vill höra. Förr kommer du inte och krafsar med fingrarne kring

lifstycket på mig, hör du? Och ingen kyss får du, förrän presten läst

öfver oss, kom ihåg det. Spring inte mer i kjolarne på Hedda, Salmen

Ella, och minns på, förrän Ukko kommer och friar med dig har du

ingenting med Toimila-dottern att skaffa! Nu godnatt! Blåbären kan du

roa dig med så länge. Hej hå!

Hedda tog sin randiga kjols redan af daggen fuktiga fåll i handen och

fäste den upp vid midjan, så att den korta lilla blå ullkjolen syntes,

och började så gå framåt stigen, lätt och vig som en ung häst.

Ella hvisslade ej mer. Han rynkade sina ögonbryn och knöt näfven. Men

hans blod svallade så oroligt; hon tycktes honom så eftersträfvansvärd,

der hon gick trygg och stolt på egna egor. Han såg efter henne, så länge

han kunde, vände sedan om och gick med långsamma, trötta steg framåt

byvägen.

2.

Qvällen var sval och skön; derborta stod insjöns lugna vatten; man kunde

höra änderna pipa i vassen och se småfisken slå innerst i viken. Vid

horisonten spred sig ett gult skimmer, den närmaste skogen belystes allt

mer, och allt högre steg, stor och rund, augustimånen. Men uppe vid

byvägen, på ömse sidor om diket, stod en hop små, låga enbuskar, al och

vide. Här och der kröpo glänsande lysmaskar fram i gräset, lyste en

stund och försvunno igen. Ljungen stod hög och stram i backarne, porsen

doftade, och klasar af rödaktiga lingonkart tyngde ned sina stjelkar mot

marken.

Ella tog af sig hatten och torkade svetten från pannan. Han suckade så

tungt. »Kasta tjugufem år af ditt lif dit bort i sjön, så får man se,

hur det blir,» hade hon sagt. Han hade aldrig tänkt på det förr; han var

en gammal man snart nu, och hon, hon var ung som en vårmorgon. Hon hade

ungdomssinnet hon, -- och han --? Nej, det hjelpte inte att gå och

fundera... Han skulle gå till byn, träffa på sina vänner, rådslå med dem

och så försöka sin lycka! Men Ukko? Nå, det var just svårigheten. Hän

skulle först försöka få bugt med den unga; se'n komme väl turen till

honom, den gamle; hans hårda sinne skulle väl ändå en gång böjas.

Högt uppe på åsen låg Äjälä by. En hop grå stugor, härs och tvärs

placerade med gaflarne både hit och dit, med små, små fönsterrutor nära

marken och fula, illa skötta inhägnader på gården, afsedda för boskapen.

Det luktade så starkt af den obrunna gödseln, och af de i gytjan

liggande korna ångade det varmt och kraftigt. Svinen sofvo här och der i

dikena invid husen, och hönsen sutto i grupper, inpyrda i sophögar och

öfverallt der de funno det beqvämt. Några små enstaka hus bestodo sig

med potates-, tobaks- eller solrostäppor bakom trapporna, men de

fattigas enda lyx bestod i att på sina torftak hafva verkliga ängar af

högt prägtigt gräs, bemängdt med blommor i alla färger, en lyx som det

skulle varit för besvärligt att göra sig af med, alldenstund inga stegar

ledde till taken och den kala väggen var obestigbar.

Höga som kyrktorn pekade de stora pumpbrunnarnes spiror upp mot skyn.

Och med den högsta brunnsspiran som mål påskyndade Ella sina steg. Der,

det visste han, på skomakar-Jussis gård voro de alla församlade, byns

ungdomar, der skulle han tala till sina vänner och kanhända få en litet

muntrare sinnesstämning, sedan han meddelat sig med dem.

Prat och glada röster hördes allt tydligare, ju närmare han kom. Inne på

Jussis gård var verkligen muntert nog. De gamle sutto på trappan, de

unga på brunnskanten, på gärdesgården, på lofträcket och öfverallt.

Jussi sjelf drog på sitt dragspel; vid tonerna från hans instrument

roade sig tvenne af drängarne att slåss, ett envig med knytnäfvar och

sparkar, som högligen roade åskådarne. Några af qvinnorna sutto tillhopa

och skrattade åt en ung dräng, som efter melodin från dragspelet sjöng

en improviserad visa om, »hur klockarn fria till skomakarmor», och för

hvar gång han kom till refrängen, knuffade de unga qvinnorna hvarann i

sidorna och skrattade, så det ekade i bergsklintarne ofvanför.

Ella mottogs vänligt nog, men man började genast att tala om Hedda. »Hon

har nog en ann», sade Jussi, »en, om hon inte har flere! Hon är af det

slaget, och den som skall tro henne, han lär allt gå i rus, jaja i

trolldrycksrus. Är inte Uutila der hos henne hvarenda lördagsqväll? Och

om hvardagarne Ikali och Matti från herrgåln och inspektorn för resten

med? Hon är hård sjelf, och så har hon trollat åt sig en kärleksdryck,

och den ger hon dem, och så bli de som galna. Salmen Ella -- slutade

gubben -- slå du Hedda ur hågen och låt henne gå; annars, tro mig, hon

för dig i olyckan.»

Men Ella försäkrade och svor, att Hedda lofvat honom sitt hjerta, om han

bara fick fadern att fria. Jussi och de andra männen bedyrade så heligt

de kunde, att hon inte var att lita på och att hon säkert ännu denna

qväll sutte med Uutila och språkade. Ella tog himmel och jord till

vittne, att hon åtminstone vore en kysk och dygdig qvinna, som inte utan

prest skulle tåla en mans kyss. Jussi och hans anhang åkallade den lede

och hela hans anhang på det att Hedda gerna skulle låta sig kyssas af

den hon tyckte om för tillfället.

Ordvexlingen blef allt ifrigare. De unge kämparne slöto sig till Ella.

Qvinnorna höllo ifrigt med Jussi. Slutligen föreslog Ella, att den som

ville skulle följa honom till Toimila, uppsöka den sköna på hennes loft

och tvinga henne att i allas närvaro förklara sig vara Ellas fästeqvinna

och för öfrigt honom huld och trogen. Sade hon det, ville man tro henne.

Ty sann, det var hon. Men, sade hon det ej, då fick Ella stå sitt kast,

och man fick gå med sina misstankar.

Jussi ropade inåt stugan, att man skulle skaffa fram bränvin. En flaska

gick laget rundt och tömdes. En annan likaså. Skämtet blef mera rått och

rösterna högljuddare. Armar höjdes och beskrefvo i luften alla slags

kraftiga, bålstora rörelser. Hattarne sattes litet på sned, man vred

betydelsefullt sina mustascher, der sådana funnos att tillgå, och körde

ut läpparne med uttryck af stor sjelfbelåtenhet och sjelftillit.

På Ellas begäran satte sig ändtligen tåget i gång. Jussi gick sjelf med

sin harmonika i spetsen. Olli och Matti, Pekka och Callo i midten, Jaako

och Weikko sist. Ella, morsk i hågen, med hatten på nacken och armen i

sidan, gick vid Jussis arm. Det var ett gladt sällskap. Skogen stod nu i

silfverskimmer och glänste, belyst af fullmånen. Sjön der nere glimmade

som en spegel, fullströdd af diamanter. Markens rika daggperlor

strålade, ljumma doftande fläktar genomströmmade nejden och fylde luften

med vällukter. Men de högljudda rösterna på vägen skorrade som sårande

dissonnanser genom nattens harmoniska skönhet, och männens triviala

skratt störde ur hvilan några foglar, som skrämda och rädda flögo inåt

skogen, i farten prasslande mellan trädens löf och grenar.

Snart var den glada truppen framme vid Toimila gård. Det temligen stora

boningshuset hade hvitmålade fönsterbräder och såg helt ståtligt ut i

månskenet, omgifvet som det var af några präktiga gamla rönnträd. Gården

var gräsbevuxen och hade alla uthusbyggnaderna ett stycke ifrån sjelfva

stugan med sina främmandrum och förrådskamrar. Det var till boden Ella

med sina kamrater nu styrde sina steg. Der uppe på loftet, det visste

han, bodde Hedda. I sina klädskrank lågo gårdens tjenarinnor. Om

somrarne äro rummen der nere för qvafva med sina dubbla innanfönster och

dessutom alltför ljusa. Myggen, flugorna, bromsen och allt sommarotyget

trifs deremot illa uppe på bodloften, der är mörkt och svalt och

luftigt, genom de otäta brädena skimrar morgonsolen helt dämpadt in, det

är högt till taket, fritt att andas och godt att sofva. På höga

ställningar deruppe är husets hela sängkläds- och linneförråd

uppstapladt, der ligger man så bra, och de upphängda väfvarne, kläderna

och skynkena utgöra ett mångdubbelt hvalf af fladdrande gardiner, hvilka

i fria draperier hänga ned öfverallt från bjelkarne i taket.

Ella tog harmonikan från Jussi, stälde sig på midten af den höga

loftstrappan samt började preludiera. Ingen syntes på hela gården, utom

Ellas följe, som grupperat sig längre ner på trappan. Han hostade några

gånger samt begynte med sin något hesa falsett sjunga en slagdänga, ett

slags misshandlad kärleksvisa, med konstiga och onaturliga drillar och

grannlåter.

Ett hufvud stack fram nere i stugudörren, men försvann åter. I

drängstugan öppnades äfven dörren på glänt, men ingen visade sig. Några

sömniga kor bölade borta vid fähuset. Hunden morrade, men

öfverväldigades af sin sömnlust och tystnade snart. Uppe från Heddas

loft intet ljud.

När Ella sjungit några verser, började tålamodet att tryta. Han steg upp

ända till öfversta trappan, gick några steg på den balkongartade

utbyggnaden, som kringlöper huset på denna sida, och bultade ett slag på

Heddas dörr. Intet svar. Ännu en bultning, starkare än den förra, och så

ännu en, kraftig nog att väcka en stendöf.

-- Bort med dig, Ella -- hördes derinifrån Heddas röst, -- jag vet, att

det är du, och jag vill vara i fred. Var tyst, jag vill sofva! I morgon

kan du komma på ditt aftalade frieri. Men med far din, inte ensam. Du

hör, hvad jag säger. Godnatt, jag vill inte veta af dig mer i qväll.

Ella såg ned till sina kamrater, liksom hade han velat säga dem:

-- Ser ni, hon är trogen, hon är kärf, men ren som månen; hon är ensam i

sin jungfrubur, och hon snäser mig, ovärdige, derför att jag med min

sång stör hennes sömn och med min närvaro hennes frid. Ser ni, hon är ej

den ni trott, sen ... ni har haft orätt.

Men kamraterna läto icke öfvertyga sig. Der blef ett tissel och tassel,

ett dämpadt skratt och ett tyst, men dock tydligt förnimbart jubel

imellan dem, när Olli kom upp till Ella med en filthatt i ena handen och

ett par höga, stora stöflar i den andra.

-- Ser du, Salmen Ella, hvad som var gömdt här på trappan, -- sade han,

-- en hatt ... den tillhör Uutila Paawo, och ett par stöflar, nya,

dugtiga stöflar! Dem har Jussi fått färdiga till i dag, det är Uutilas

nya friarstöflar! Vill du veta, hvem som är derinne i ditt ställe?...

Jo, han heter Paawo, blifvande husbonde på Uutila, vackre Paawo, som

har eget hus och eget hemman; det är han, som har hvad du skrutit af, se

så, nu kan du gå hem och lägga dig, men kom inte och skryt härnäst för

oss, som ha vettet i behåll!

Ella rusade ned som en galning. Med ögonen letade han förgäfves efter en

sten. Icke en enda fans på hela gården. Men -- ändtligen! Derborta

upptäckte han en grupp vilda nyponbuskar. Derunder måste finnas ett

stenrös. Han sprang dit, trampade våldsamt ned buskarne, röjde dem ur

vägen och skönjde några väldiga stenar, utaf hvilka han utvalde den

största. Så utrustad sprang han upp igen och slungade med vild kraft den

väldiga stenen mot dörren, som, gammal och murken, genast splittrades.

Medelst ännu en rörelse ref han de klufna dörrbräderna loss och stod der

nu i dörröppningen med hela sin svit bakom sig och blickade in i löftets

skymning.

Men framför honom rakt på tröskeln stod Toimilas unga dotter, den vackra

Hedda, hon stod der med rynkade ögonbryn och ögon, som bokstafligen

sköto blixtar. Hon bar sitt hufvud högt som en drottning, och det

blodröda bandet omslöt hennes bruna, lockiga hår, hvars långa flätor

hängde ut åt nacken. Den brokiga »rekkon» framme i bröstet glimrade af

paljetter och rödt broderi, och hennes långa hvita klädeskofta hängde

löst öfver axlarne. Kjolen med dess röda rynkade bård hade hon nu fält

ned, och der hon stod i imponerande skönhet och full ståt, var det

flere än en af ungersvennerne, som verkligen trodde på trolldrycken, som

de tyckte sig svälja med den luft, som Hedda andades.

-- Jaha, här står jag, -- började Hedda. -- här, en qvinna i mitt eget

hem, i mitt eget rum, framför män, som med våld vilja intränga till mig!

Och det är du, Ella, som stält till detta! Det är du, som gjort mig

detta! Blygs! Blygs! Du är en stackare, som mot min vilja och mot din

rättighet bryter qvinnofrid och slår in dörrar som en röfvare och en

rånare och en tjuf!... Och ni der, ni, hans vänner! Ni veten alla, att

jag varit förlofvad med Ella, men att jag sagt, att jag inte vill veta

af honom, derför att hans far är emot mig och nekar mig plats vid hans

bord som första värdinna. Nå väl, hören då, mellan Ella och mig är det

slut. Och vill du veta mer, Ella ... så hör! Jag har i denna qväll

gifvit mitt löfte åt en annan, en som inte beror af sin far och en som

inte behöfver skämmas att föra mig in i sin stuga! Och han är här;

derinne sitter han med _sina_ vänner. Nu förstån I alla det; mellan

Salmen Ella och mig är det slut! Finnes det någon af er, som utan hennes

vilja skulle önska föra en hustru i sitt hus! Eller tron I, att en

qvinna sådan som jag vill gå i ett hus, der hon icke är tåld?... Åh nej!

Och nu, bort med er! Till dig, Ella, säger jag bara en sak! Gå genast

hem och gör dörren hel; i morgon innan gudstjensten skall den vara ny

och insatt på sin plats här; eljes stämmer jag dig för inbrott och

hemgång, och då får du tänka öfver det i fängelset. Och nu godnatt för

sista gången... Viljen I komma hit på dans i morgon afton, så välkomna,

du med Ella; du skall få se min Paawo, han är tjugufem år, och ... han

är min fästman.

Så försvann Hedda för de utanför ståendes blickar. Ella gick baklänges

ned för trappan. Han var blek som lärft och tyst. Äfven de andra tego.

Man anträdde återfärden under samma tystnad och med sjunket mod. Sjelfva

Jussi hade tappat koncepterna, åtminstone för den första qvartstimmen.

När Toimila egor voro passerade, rättade Jussi upp sig en smula. Han

drog ett tag på sitt spelverk, och redan den första tonen tycktes

upplifva honom.

-- Neej, -- utlät han sig slutligen, -- man skall inte på lördagsqvällen

ge sig i delo med hins anhang, för sådant der qvinfolk, det är allt

hemma från den trakten.

-- Men en så dugtig hustru har ingen i hela socken, som Paawo får, --

menade Jaako, och ref sig i hufvudet.

-- Att du, Ella, som är så stark, stod der och hörde på predikan utan

ett muck, -- framkastade Weikko, som kände sitt mod växa underbart, ju

längre han kom ifrån gården.

-- Tig, killing, eljes blir det inte på länge du kan öppna din mun och

bräka mer, -- hotade Ella, mörk i hågen, der han gick något före de

andra på vägen.

-- Nu gossar, skynda er hemåt byn! Jag lemnar inte Salmen Ella för det

han kommit i olycka! Vill någon af er komma med och hjelpa till med

loftdörren, som skall vara hel till i morgon, så är det bra! Hexan

kommer väl och vänder ögonen på en eljes. Vi gå till Snickar-Matti ...

oj! Ut med stegen, valpar, och gån inte och dra'n benen efter er.

Det var Jussi som talade. De unge männen skuffade hvarandra i sidorna

med armbågarne. De småflinade sins imellan, men svarade icke. Otur i

kärleksaffärer förekom dem nedsättande för den, som råkat ut derför. De

lemnade sig efter på landsvägen och visade genom denna stumma

opinionsyttring sin likgiltighet för Ella och hans sak. De hade med en

viss fruktan, men också med beundran sett på Hedda och tyckte alls icke,

att hon var af den ledes anhang. Hon var alldeles för ung för Salmen

Ella, för glad och för pratsam. De ville också gerna dansa med i morgon

på Toimila. Dörren, tänkte de, kunde den laga, som slagit sönder den.

Jussi och Ella veko derför ensamma af till snickaren.

Innan klockan slog fyra på morgonen, var Snickar-Matti på Toimila med

dörren och en halftimme derefter knarrade den, tung och klumpig liksom

den förra, på sina gångjern. Men det färska doftande virket sken så

hvitt redan på långt håll, ett minnesmärke öfver Ellas misslyckade

nattliga bragd och hans redan så ryktbart vordna nederlag... Det sken

som ett slags varnagel för alla djerfve älskare, som tro på lyckan utan

att känna konsten att binda henne. Denna dörr till paradiset stod der

och sqvallrade, och hvar gång byns unge män sågo den, blefvo de så

muntre och skrattade, bara skrattade åt Ella och hans äfventyr.

3.

Salmen Ukko satt på söndagseftermiddagen i stora stugan och halfsof,

medan »äiti» med hes och låg stämma långsamt och entonigt genomläste ett

kapitel ur bibeln, som hon dock af gammalt kunde till hälften utantill.

Ukkos grå hår var slätkammadt, hans ansigte sken ännu efter tvagningen i

badstun i går afton, hans stora väldiga näfvar lågo hopknäpta framför

honom på bordet. Pipan hade fallit honom ur munnen, de buskiga

ögonbrynen voro litet jemnade, han glömde kanske i detta ögonblick sina

sorger vid ljudet af denna röst, som i öfver femtio år stillat ofriden i

hans själ och bragt en harmoni öfver hans lif, som han sjelf ej förstod,

men som han utan den aldrig skulle fått känna. Denna sträfva,

oharmoniska röst, hvars anspråkslösa egarinna aldrig fått ett vänligt

erkännande för ett helt lifs troget arbete, egde en sådan hemlighetsfull

makt. Kanske var det derför, att hon hade tålt allt, gamla Annika, allt

utan att klaga. Det skulle så vara, tyckte hon. Hvad har väl en hustru

annat att göra än hvad hon vet att hennes man vill? Hon hade ju svurit

att älska honom. Och det gjorde hon, till och med då han låg drucken

under bordet. Det var icke kärlek, det var religion. Hon var en qvinna

och dertill omedveten om sin storhet i förmågan att lida och bära allt.

Den slumrande reflexionen skulle aldrig vakna, och hon skulle gå i

grafven, from som hon lefvat, utan en aning om att hennes lif hade

kunnat vara annorlunda. Det var nu hennes lycka att tjena, att finnas

till. Hon trodde på Gud och på dödens löften. Paradisets dörr vinkade

som en skön, oförtjent lön! Huru skönt att hvila efter arbetet, huru

skönt att dö, sedan man funnit lifvet så tungt och mödosamt. »Äiti»

läste och läste, det var söndagsfrid.

De unga voro ute. Barnen likaså. Plötsligt hördes ett buller på trappan.

Det var Ellas bredaxlade gestalt, som nu syntes i dörren. Hans eljes så

friska hy var gul i dag, hans klara ögon dimmiga och munnen slapp och

färglös. Det gula håret klibbade vid pannan, en lång test hängde rakt

ned öfver kinden på honom.

Ukko vaknade och såg upp. En mörk sky for öfver gubbens ansigte, ett

uttryck af ovilja och förakt bet sig fast kring hans tunna läppar. Och

med en stämma, hård och kall som en frost, sade han:

-- Jaså, det har nu gått derhän, du har börjat att supa, du med, för att

riktigt behaga henne och vinna hennes tycke? Det skall vara svårt för

dig annars med den saken, hon lär allt ha lurat dig redan nu! God

fortsättning, Salmen Ella! Du får sätta henne i jernbur och så dra med

henne kring riket, medan du sjelf vrider på spellåda. Sådant handtverk

passar er bäst. Tvi sådant tattarfölje! Ut med dig, landsstrykare; när

du sofvit bort ruset, må du komma igen.

Men Ella gick icke. Han steg fram ett par steg, knöt näfven tätt intill

Ukkos näsa, grinade vildt, spärrade upp sina ögon, tills de blodsprängda

stirrade in i gubbens, knep ihop tänderna, som blänkte fram, hvita och

hvassa som spikar, mumlade en hotelse och sprang ut, häftigt och utan

att vackla, tog fart öfver gården, ginade rakt ned öfver fälten, styrde

sin färd mot stranden och syntes snart i sin båt ett stycke ute på sjön.

Ditåt låg Toimila. Ukko, bragt i uppror, lät vilda svordomar hagla öfver

sonen; han gick af och an som ett rytande lejon, men »äiti» satt med

nedslagna ögon och såg på sin långa psalmbok, inlindad i en hemväfd blå

bomullsnäsduk. Hennes skrynkliga ansigte förändrade icke en min. De

slocknande blickarne voro liksom inåtvända, hennes läppar rörde sig

sakta. Hon bad. Och när några minuter förflutit, vågade hon ånyo

fortsätta med läsningen, midt i meningen, der hon slutat. Och Ukkos

sinne var alltjemt i uppror. Men småningom lugnade han sig, hans röst

lät som en aflägsen åskas mullrande, när »äiti» läste. Den föraktade,

usla qvinnan, hon begrep ingenting, hennes frid kunde ingen störa. Nå,

så fick hon väl hållas. Ukko gick ut, luften derinne, full af »äitis»

predikande tonfall, kunde qväfva honom. Der, derborta rodde Ella! Äh,

till _henne_ igen! Den dåren! Och man kunde ej straffa honom. Nej,

_han_, Ukko, kunde det tyvärr icke.

* * * * *

»Äiti» i stugan höll inne med läsningen. Kapitlet var just slut. Hon

suckade så tungt. Hennes böjda hufvud reste sig litet, och hon såg upp

rakt framför sig. Ögonen skymdes ... de trötta gamla ögonen, skymdes af

ovan orsak, stora tårar rullade ned för hennes kinder. En ryckning af

smärta genomfor hennes lemmar, och öfver munnen, eljes så hopknipen och

stel, gled ett uttryck af vekhet och sorg. Hennes älsklingsson, Ella,

äfven han! Ukko sjelf hade, han också vid femtio års ålder, haft sin

värsta rasperiod. Skulle nu Ella begynna! Hon anade, att någonting stod

för dörren, att någon ny sorg skulle träffa henne. Och åter suckade hon,

böjde som förr sitt gråa hufvud, knäpte ihop de magra händerna och bad

halfhögt en bön till _Den_, under hvars mäktiga vilja hon tåligt böjde

sig, äfven om denna, såsom så ofta förr, likt en frostnatt härjande gått

öfver alla hennes förhoppningar och krossat hennes önskningar. Hon bad.

Ella var hunnen till Toimila strand och drog sin ekstock högt upp i

sanden. Han sprang så ifrig, som hade han varit förföljd, upp mot

gården, rakt genom hagen. Det var som en flykt och bar af genom snår

och buskar, öfver gärden och diken. Nyponens taggar sleto i hans långa

rockskört, granens qvistar slogo honom i ansigtet. Gyttjan från ett

litet kärr i skogen stänkte upp öfver hans stöflar. Men han märkte

ingenting, han sprang bara vidare.

Det hördes musik från gården. En hop ungersvenner stodo eller lågo kring

en stege vid stallbyggnaden, rökte der sina pipor och samtalade. Några

gamla qvinnor i sina svarta fransprydda hufvudbonader sutto på en bänk

och betraktade småbarnens lekar med grisarne.

Ella såg ingenting. Han tog Toimila-stugans alla fem trappsteg i ett

hopp och gick in. Här stälde han sig i klungan af dans-kavaljerer,

längst bakom. Han hörde blott några spefulla anmärkningar omkring sig,

liksom bakom sig på gården, då han skyndat igenom. Han visste väl

orsaken; han visste, att han var ett åtlöje nu efter nattens äfventyr,

och blodet jäste inom honom, svallade högt och brände i hjertat. Hans

händer voro heta som under feber och ögonen glänsande. Han hade druckit

hejdlöst på dagen och var nu i ett tillstånd af ytterlig öfverretning.

Hedda hade mycket väl märkt sin för detta fästmans inträdande. Också

hade hon kastat fram några öfvermodiga anmärkningar öfver honom till de

omgifvande. Hennes fader, gamle Toimila, satt liknöjd i ett af

främmand-rummen med några af sina gäster; det var en gammal fromsint

man, som gerna lät sin dotter styra både gård och hus nu, sedan han

förlorat hustru, son och svärson under några få år. Han skulle få en ny

svärson nu, en rik och bra karl, Hedda kunde nog sköta sig, hon. Paawo

tycktes vara gubben i lag, och han skulle i framtiden få ärfva sin

faders gård. Toimila-folket blefve då ännu rikare, allt var ju godt och

väl!

Öfverallt i sjelfva storstugan pustade de dansande. Sommarqvällen var

litet qvaf, luften derinne het och tryckande. Man hade druckit bränvin

med kaffe, ätit ostkaka och åter druckit. Spelmannen stampade takten,

gned och arbetade. I den stora spiseln flammade, oaktadt hettan en eld

för den stora kaffepannan, som ånyo uppvärmdes, och röken steg endast

till hälften upp genom skorstenen. Den bolmade delvis inåt och lägrade

sig uppe i taket, der brödspetten hängde, tunga af sin mörkbruna last,

den gick ännu högre, trängde in bland pertorna, der de lågo utbredda att

torkas, och spred sig, tjock och qväfvande, öfverallt. Fönstren, små och

omöjliga att öppna, voro fuktiga och dunkla; i väggspringorna omkring

dem voro öfverallt instuckna rönn- och björkqvistar, hvilka vissnande

spridde en stark doft omkring. Luften här inne var tung och tryckande,

men störde ej glädjen och nöjet, tvärtom -- den var just den rätta

atmosferen för ett sådant slags munterhet, och ingen tänkte på att det

borde vara annorlunda.

Hedda dansade nästan oafbrutet eller gick omkring i stugan med danssteg,

under det någon af bönderne höll sina armar kring hennes midja. Hon

tyckte om att då och då göra Paawo litet orolig, ehuru hon kort derefter

tröstade honom med en eller annan ynnestbevisning. Hon var vacker i

qväll, armarne blottade för värmens skull och halsen synlig under den

vida tröjan. Hon skrattade med alla, slog den hon talade med förtroligt

på axeln, tog Paawo ibland på knäet, gungade honom kraftigt och gaf

honom derpå med en lustig rörelse en snabb stöt, som kom honom att

oförberedt falla ned på golfvet. Han hittade dock på att hålla henne så

hårdt omkring lifvet eller om halsen, att han icke kunde falla, en lek,

som hon upprepade en gång till och med gamle Aatuli och som kom stackars

Paawo att känna sitt hjertas slag litet våldsammare, än eljes var

vanligt.

Allt detta och mera dertill såg Ella, der han stod bakom de andra vid

dörren. Hans heta blickar nästan slukade den vackra kraftiga qvinnan.

Han afundades alla, som nalkades henne. Han kände en stickande smärta

någonstädes inom sig, det plågade, tärde och dref hans blod så våldsamt

mot hjertat och uppåt igen. Han kände sig så stark, som om han hade

kunnat med sina breda händer krossa alla dem, som stodo omkring henne,

alla på en gång. Kunde han bara fått Paawo i sina näfvar, så skulle han

burit bort honom till smedjan, slängt honom på städet och med släggan

tillintetgjort denna unga, spensliga kropp. Då hade han sluppit se detta

fadda leende vid de smekningar, som Hedda emellanåt bestod sin lycklige

fästman.

Och henne! Finge han henne bara en enda gång ännu dit bort i hagen, der

de så ofta under sommarqvällarne träffats! Huru skulle han ej fatta

henne, mer lifligt än då, i sina armar, pressa henne intill sig, hårdt

så att hon kände andan förgå, hårdt så att hon ej mer log och skrattade

som nu, hårdt så att hennes blossande kinder bleknade, så att hennes

svällande röda mun ej mer skämtade, utan ryckte af smärta, hårdt så att

lifvet, som nu brusade så käckt inom henne, kunde fly!

Ella gick rakt fram genom den tätt hopade skaran af unge män, klöf som

en ung tjur sin väg genom alla hinder, rusade fram öfver hela golfvet

och stod inom ett ögonblick framför Hedda, efter det han med armbågen

stött bort Paawo och de andra.

-- Kom, Hedda, nu dansa vi en polska, som du skall minnas, så länge du

lefver -- sade han och klämde hennes bara arm så hårdt, att det blef en

hvit strimma på den bruna, rodnande huden.

Hon såg plötsligt upp, höjde spotskt sin öfverläpp, kisade med ögonen

försmädligt på honom, spände sedan blicken vidöppen och med ett uttryck

af outsägligt förakt på hans hela gestalt, uppifrån ned och nedifrån

upp, och sade med sin gäckande ton:

-- Nog är den karl tokig, som vågar visa sig för Toimila-Hedda, sedan

han burit sig åt som en våldsverkare och en tjuf! Du är drucken; annars

hade du genast blifvit utkörd! Gå din väg, smed! gå sjelfvilligt, om du

inte vill bli uthjelpt af manfolken här! Och visa dig inte mer för mina

ögon! För kommer du hit en gång till, så lyfta vi dig i brunnen!

Ella stirrade på henne, liksom förstode han intet. Han tog ett steg som

för att fatta henne kring lifvet, med eller mot hennes vilja. Men den

sköna stötte honom våldsamt tillbaka med en blick, som sprutade vrede

och förakt. Denna stöt blef en signal för hennes beundrare att ingripa.

Man rusade mot Ella, och det skulle hafva uppstått ett vildt slagsmål,

om ej Hedda i rätta ögonblicket sprungit emellan. Hon höjde sina armar

och skrek öfver tumultet:

-- Ej, så stanna! Låten honom gå, gossar! Ingen må röra honom! Ut Salmen

Ella! Och det är sista gången du är här. Helsa din Ukko och säg, att han

icke behöfver frukta att få en föraktad sonhustru! Han kan nöja sig med

att hafva en föraktad son... Gå!

Ella raglade ett steg framåt. Det susade i hans öron. Han visste ej,

huru han kom ut. Aftonluften bragte honom ingen svalka. Det sjöd, det

bultade, det slog inom honom. Och ännu en stund hörde han, der han stod

under tallarne på korsvägen, spelmannens sprittande knäpptoner på

violinen och qvinnornas gälla skratt.

Efter en stund blef det tystare, så åter stoj och buller. Dansen var

säkert slut nu, och man skulle begifva sig hemåt. Han lyssnade! Han

förstod att man tog afsked, så utbytte gåfvor och så skildes. Steg

nalkades, rösterna kommo närmare. De kommo alla hitåt. Vägen ledde åt

stranden, der byfolkets båtar lågo förtöjda. De gingo förbi Ella utan

att se honom, der han satt, skrattande, par om par, käresta med käresta,

yngling och jänta, i skämt, i glam, i yster munterhet. Sist Hedda och

Paawo. Spelmannen, drucken och ondsint, gick jemt i vägen för de

älskande, alltjemt svärjande öfver hindren han mötte, alltjemt muttrande

för sig sjelf, obelåten och hotfull. Slutligen försvann äfven han.

Ett litet stycke framför Ella, der gångstigen var som smalast och der de

höga träden skuggade som bäst, stod en mossig platt sten, mjuk och

fuktig. Paawo drog Hedda dit, hon skrattade och kastade sig ned. Ella

hörde, huru han kysste henne och huru hon halft motvilligt, alltjemt

skrattande, besvarade hans kyssar. De andra rösterna bortdogo i fjerran,

de älskandes högljudda joller, afbrutet af kyssarne, trängde inpå honom,

der han stod, han smeden, och de brände honom som glödande tänger och

eld, tärande, flammande eld.

Han grep i sin puuko och sprang fram. Ett ögonblick hejdade han sig,

derpå höjde han armen och stötte till hårdt och säkert midt i barmen på

Hedda, der hon halflåg i famnen på sin älskade. Och han hade träffat

riktigt. Hon höjde icke en suck, hon gaf ej ett ljud. Hennes röda kinder

bleknade blott, skämtet fastnade på läpparne, och lifvet flydde. Det

hade flytt för hans hand, denna hand, som så mången gång hade smekt

henne, som velat bära henne, skydda henne för allt ondt, men som hon

trolöst stött bort. Han hade hämnats och var nu lugn, lugn som om han

egde henne åter.

* * * * *

Måndagsmorgonen randades kulen, och himlen var molnbetäckt. På Salmi

gård arbetades tidigt. Alla voro redan i verksamhet. Ukko satt som

vanligt på trappan. Hans pipa hängde som vanligt i munnen. Han gjorde

pertor, spjelade det fuktiga virket, klöf det, och högen med färdiga

ribbor framför honom blef allt större. Men på loftet deruppe sof ännu

Ella, husets äldste. Mor Annikka hörde, huru tungt han andades; hans

jemna, dofva snarkningar hördes dit ned, vittnande om ett godt, lugnt

samvete. Man ville låta honom sofva ut. Han hade nog gjort det klart för

sig i går, tänkte hon -- allt skulle blifva godt igen, allt stanna vid

det förra. Far och mor voro så glada och försonligt stämda nu på

morgonen; man hade hört af en dräng, att Hedda hade firat sin förlofning

med Paawo i går qväll. Det var en glad öfverraskning på måndagsmorgonen.

Det var ett lyckligt omen. Veckan lofvade således blifva god, och

dernere var åkern nästan färdigbergad. Nu kunde det gerna regna... Ukko

var vid gladaste humör, och »äiti» hade en dag af frid och ro.

Vid vägen hördes skramlet af ett åkdon. Det kom närmare, det nalkades

alltmer. Ukko blef uppmärksam. Hvad mera gladt och nytt skulle hända

honom denna dag? »Äiti» tittade ut från dörren, barnen sprungo fram i

sina långa skjortor, snafvande öfver trösklar och trappor. Nere på åkern

hörde folket bjellrornas klang. De blickade upp från sina kärfvar, och

Olli i potatesåkern stannade midt i sin plöjning. Hvem kom med bjällror

till Salmi, och den tiden på dagen?

* * * * *

Efter en halftimme var allt klart. Han var vaken, Ella, som nyss sofvit

så godt. Han stod der tyst och axelbred som förr, lugn och sansad. De

sista dagarnes öfverretning var öfver. Hans ljusa hår föll slätt och

rakt ned och bildade en ram om ansigtets runda oval. Ögonen voro ej som

i går blodsprängda och blickade ej mer eldigt omkring, hans blickar voro

tvärtom lugna och milda. Det vemodiga draget kring munnen syntes der nu

så tydligt; blott ansigtets röda färg var litet mattare.

Han såg sig en gång om på gården. Händerna och de starka väldiga armarne

voro fastsurrade bakom honom, hårdt intill hvarandra. Ännu en blick

omkring sig och så en på Ukko.

-- Du har ett hårdt sinne, far -- sade han -- och när du retar mig,

kommer det öfver mig också! Det der sinnet, ditt hårda sinne. Men --

reta icke bröderna så som du retat mig. Låt dem hållas, du ser hvarthän

det bär med mig.

Han tillade efter en stunds paus, vänd till modern:

-- Men du, äiti, du är en välsignad Guds engel; inte skall jag någonsin

glömma dig.

Så upp i chäsen, som väntade med länsman, befallningsman och fångförare.

Man satte af. Bjellrorna klingade åter. Det lät så muntert, det genljöd

i bergsklintarne, morgonluften bar detta musikaliska glada ljud långt i

fjerran. Hjulen klirrade mot småstenarne, hästhofvarne slogo i frisk

takt på den lilla hårda och steniga vägen. Ljudet blef dock småningom

allt svagare och svagare.

Ukkos perthög hade stannat i växten. »Äiti» lyfte grytan ur elden,

brände sin hand, men kände det icke. Barnen lekte på stugugolfvet...

Allt var som nyss.

Men ifrån loftet der uppe hördes icke mer de lugna andedragen af den

sofvande. Ukko kände icke, att några stora regndroppar nedföllo. De

prasslade på perthögen, molnen der uppe blefvo tätare, det blef litet

mörkare, och regnet föll snart tungt, jemt och sakta. Icke en vindflägt,

allt var tyst och stilla.

»Du har ett hårdt sinne!» De orden hörde han ännu så tydligt. Och ur

Ukkos bröst uppsteg långsamt en djup, rosslande suck, en enda, men en

tung, centnertung.

»Du har ett hårdt sinne.»

1884.