Tuoni-döttrarna, de bannas,

Manas jungfrur ifrigt träta:

* "Lätt en bakslug man jag känner,

* Märker den, som osannt talar:

Bragte vattnet till Manala,

Vattnet utför fållar runne,

Skulle strömma ned i vågor.

Dermed båt man icke hemtar,

För ej farkost öfver elfven;

Tala verklig sveklös sanning,

Kom till sist med dina lögner.

Hvad har bragt dig till Manala,

Fört till Tuoni-Gudens boning,

Då dig icke sjukdom dödat,

Stort förderf ej bragt om lifvet,

Och ej annan ofärd krossat?"

Sade gamle Wäinämöinen:

"Också vill jag sanning tala,

Litet gäckades jag endast:

Gjorde mig en båt med vishet,

Fogade med sång en farkost.

Sjöng en dag och byggde bottnet,

Sjöng en annan, sidan fäste,

Sjöng ännu på tredje dagen,

Under det jag högg på tullar,

Lade sido-träd till båten,

Timrade på roddar-bänkar.

Men nu trenne ord mig brusto,

När jag kom till sidans ända,

Hann till akter-bogens fogning

Högst i spetsen utaf båten,

Uti akter-stäfvens resning.

Jag till Tuonela nu kommit,

För att goda trollord lära.

Hemta båt, du Tuonis dotter,

Bringa farkost, barn af Kalma!

Att jag öfver sundet kommer,

Att jag slipper öfver elfven."

Båt nu hemtar Tuonis dotter,

För så mannen öfver sundet,

Öfver elfven honom hjelper.

Fägnar så med mat och drycker,

Lägger vandraren att hvila,

Mannen ligger, låtsar sofva.

Tuonis dotter, sned om hakan,

Sned om hakan, jernbefingrad,

Flicka, hvilken jern-tråd spinner,

Hon som gjuter garn af koppar,

Spann en not af hundra famnar,

Tusen famnar lång den gjorde,

På en enda natt om hösten,

På en enda sten i vattnet.

Tuonis son med krökta fingrar,

Krökta fingrar, jernbeknotad,

Hvilken nät af jern-tråd binder,

Han som not af koppar knyter,

Band en not af hundra famnar,

Tusen famnar lång den gjorde,

Uppå samma natt om hösten

Och på samma sten i vattnet.

Ut man sedan nätet kastar,

Kastar öfver Tuoni-elfven

Öfver elfven, längsmed elfven,

Kastar ännu snedt deröfver,

Att ej Wäinö måtte slippa,

Sig Uvantolainen reda,

Ej så länge tiden varar,

Klara månen ännu lyser,

Ifrån Tuoni-Gudens boning,

Eviga Manala-hemmet.

Gamle trygge Wäinämöinen

Såg nu ofärd honom hota,

Nödens dag förhanden vara;

Vågar sig till annat byta,

Dristar att förändra skepnad,

Går i hafvet, svart till färgen,

Rullar sig som sten i vattnet,

Såsom starr-gräs ut i hvassen.

Dödar hundrade foreller,

Tusen moder-fiskens alster,

Krälar med en jern-orms skepnad,

Slingrar sig som etter-ormen,

Far så öfver Tuoni elfven,

Genom nätet, bragt i floden.

Sade, dädan återkommen,

När från Tuonela han sluppit,

Åt den ungdom, som då växte,

Åt den skara, som sig höjde:

"Icke må du unga slägte,

Icke du, som sedan kommer,

Efter ord till Tuoni fara,

Söka trollord från Manala.

Många hafva sig begifvit,

Men ej många återkommit

Ifrån Tuoni-Gudens boning,

Eviga Manala-hemmet."

Dädan ej ett ord han erhöll,

Fick ej halfva ordet en gång.

Tionde Runan.

Gamle trygge Wäinämöinen,

När han ord ännu ej erhöll

Ifrån Tuoni-Gudens boning,

Eviga Manala hemmet,

Tänker allt uti sitt sinne,

I sitt hufvud jemt begrundar,

Hvar han ord sig kunde lära,

Kunde få sig goda trollord.

Yttrade ett ord och sade:

"Hundra ord väl skulle finnas,

Tusen ämnen för att sjunga,

Der hos Antero Wipunen,

Hos den åldrige Kaleva;

Men en väg man dit skall fördas,

Måste längs en gångstig vandra.

Alltför god är ej den vägen:

Först skall jag en sträcka springa

Uppå qvinno-nålars uddar,

Så skall jag en sträcka springa

Öfver männers hvassa klingor,

Än skall jag en sträcka springa

Öfver bett på hjeltars yxor."

Tiden nalkas nu att fara,

Vandra måste Wäinämöinen,

Liksom annars legohjonet,

Eller ock den lönta trälen.

Gick så uti smedens verkstad,

Yttrade ett ord ock sade:

"Hör nu smed, o Ilmarinen!

Smid af jern mig skor ock handskar,

Hamra mig af jern en skjorta,

Smid också ihop en jern-stång.

Gör en stål-stör mot betalning;

Innantill du stålet foga,

Och på yttre sidan jernet.

Nu jag far att ord mig lära,

Går att hemta sångens ämnen

Ifrån Kaleva den gamla,

Ifrån Antero Wipunen."

Sade smeden Ilmarinen:

"Länge död Wipunen varit,

Länge Kaleva försvunnen

Med de fällor, dem han utlagt

Och de snaror, dem han gillrat.

Der ej tör ett ord du lära,

Få ej halfva ordet en gång."

Gamle trygge Wäinämöinen

Dock begaf sig, lydde icke;

Steg den första dagen varsamt

Öfver qvinno-nålars uddar,

Steg med tårdslös gång den andra

Öfver männers hvassa klingor,

Svängde sig den tredje dagen

Öfver bett på hjeltars yxor.

Wipunen i sånger kunnig

Länge ren i jorden legat,

Hvilat liflös uti mullen.

Aspen växte på hans skuldror,

Björken steg från tinningarna,

Alen sig från käken höjde,

Vide-busken nedom skägget,

Ifrån pannan ekorr-granen,

Furun barrklädd från hans tänder,

Tallen från hans fötter reslig.

Kom så gamle Wäinämöinen

Fällde aspen från hans skuldror,

Björken ifrån tinningarna,

Högg från käken stora alen,

Vide-busken nedom skägget,

Furu-trädet från hans tänder,

Stjelpte granen ifrån pannan,

Från hans skuldror stora tallen,

Dref den jernbesmidda stören

In uti det öppna gapet,

Uti käften, hvilken gnisslar.

Wipunen i sånger kunnig

Genast upp från sömnen vaknar;

Kände stören hårdt sig träffa,

Plågades af häftig smärta.

Bet det öfra, mjuka jernet

Uppå jernbesmidda stören,

Kunde dock ej bita stålet,

Icke äta jernets hjerta.

Öppnade sin mun än mera,

Bredde ut de vida käftar

För att sluka Wäinämöinen.

Nu den gamle Wäinämöinen

Kom i munnen på den vise,

I den starke mannens mage.

Dröjde länge på hans tunga,

Vräktes af och an i svalget,

Sjönk så slutligt ned i buken.

Skjortan der till smidja reder,

Gör af skjortans ärmar blåsbälg,

Pelsen till en pust anordnar,

Ordnar byxorna till bälgrör,

Strumporna till rörets mynning.

Knäet såsom städ han brukar,

Såsom hammare sin armbåg'

Och som tång sitt lilla finger.

Smider klappande med hammarn,

Städet klingar under slagen,

I den starke mannens mage,

I den maktförseddes sköte.

Wipunen i sånger kunnig

Sjelf till orda tog och sade:

"Hvem bland männer kan du vara,

Hvilken utur hjeltars skara?

Hundra männer har jag slukat,

Bragt om lifvet tusen hjeltar,

Aldrig än din like funnit.

Kolen komma mig i munnen,

Bränderna på tungan sveda,

Jernets slagg i halsen stiger.

Hvadan, Hiisi, är du slungad,

Hvadan har du kommit, stygge,

Hvadan, djefvul, i mig farit,

När så samvetslöst du kommit,

Vandrat utan skam och blygsel

För att bita, för att fräta,

För att äta, för att gnaga?

Är du en af Skaparn alstrad,

En af Gud tillåten sjukdom,

Eller är för lön du tingad,

Rustad ut emot betalning?

Är du en af Skaparn alstrad

Och af Gud tillåten sjukdom,

Jag mig anförtror åt Skaparn

Och på Gud mig fast förlitar.

Gud ej öfverger den goda,

Skaparn ej förgör den vackra.

Men om du för lön är tingad

Rustad ut emot betalning,

Tör jag bringa dig att lönlös,

Penninglös ifrån mig löpa,

Vika hädan guld förutan.

Nog man dina anor känner,

Vet hur, listige, du uppväxt.

Är du Kalma ifrån grafven,

Djefvul från den helga jorden,

Ifrån mullen, hvilken pöser,

Från den ofta rörda jorden?

Har du stigit upp från vattnet,

Ifrån hafvets fradga runnit?

Är du utaf vinden vaggad,

Är af hafvets svall du drifven?

Hvadan har du plåga kommit,

Hvadan smitta råkat fastna?

Monn från stenar, monn från stubbar,

Eller ifrån gamla platser,

Ifrån bärbevuxna rösen,

Från de vise männers nejder,

Mössbeklädde karlars vågor,

Längst från trollmäns sanka mossor,

Vreda männers höga backar,

Från de gluppska hundars hemvist,

Ifrån bistra björnars iden,

Från den nejd, der räfvar skrika,

Ifrån harars parnings-ställen?

Gif dig, under, nu å färde,

Vik ifrån mig, landets plåga,

Förrän jag åt modren säger,

Yppar allt inför den gamla.

När jag upp din moder söker,

Finner ålderstegna qvinnan,

Du i dina plågor sväller,

Spricker än i egna lustar,

Klyfs i tvenne delar, snöde,

Krossas, skälm, i trenne stycken.

Ej min far i fordna dagar,

Ej den ålderstegne gubben

Efter trollmäns hug sig böjde,

Mutade med skänker Lappen,

Han allt vidrigt fick att vika,

Fick allt ondt att ta till flykten.

Skulle man i mig ej finnas,

Uti Ukkos son ej hjelte,

Finns det väl uti min broder,

Hvilken skyarna beherrskar,

Råder öfver himlens strömoln.

Dädan jag om hjelp anropar,

Dädan beder jag om bistånd:

Ofvan från den höga himlen,

Ned ifrån den låga jorden.

Mäktigt ropar jag i nöden,

Gifver upp ett skri, som ljuder

Genom jorden, genom marken,

Genom de sex granna locken

Och igenom nio himlar.

Ukko, du vid himla-midten,

Dunder-molnets nära granne!

Bringa hit en eldig klinga,

Räck åt mig ett svärd som gnistrar,

Så att jag den onda tuktar,

Stillar nidingen för evigt.

Stig ur vattnet hafs-gudinna,

Höj ur böljan blåa mössan,

Fina fallen upp från källan,

Rena anletet ur gruset;

Kom åt mig till hjelp och räddning,

Till ett stöd och mäktigt bistånd

Uti dessa hårda mödor,

Uti denna svåra plåga!

Kom, o skog, med dina kämpar,

Öken med ditt hela manskap,

Kom med allt ditt husfolk, djefvul,

Insjö med din barna-skara,

Kommen hundra man med slagsvärd,

Tusen jernbeklädde kämpar,

Att den svaga hjelten skydda,

För att hjelpa klena mannen!

Om ej det tillfyllest vore,

Hvadan beder jag om bistånd?

Finns det gammalt folk i verlden,

Varelser, som evigt lefvat?

Stig ur jorden, jordens moder,

Ifrån åkern, urhusbonde,

Ifrån marken alla svärdmän,

Alla ryttare från sanden,

För att hafva detta onda,

Denna plåga öfvervinna!

Kave, du naturens dotter,

O du herrliga, du sköna!

Du som förr från plågor friat,

Som besegrat svåra smärtor,

Kom att häfva dessa plågor,

Dessa svåra smärtor kufva.

Om ej det tillfyllest vore,

Må hit någon Gud då komma,

Tusental af djeflar hasta,

Att från alla plågor fria,

Kufva alla svåra smärtor,

Allt det onda öfvervinna.

Vik nu stygge ur mitt sköte,

Ur min lefver landets plåga.

Rum för dig der icke finnes,

Om du äfven rum behöfde;

Slå ditt läger annorstädes,

Flytta längre bort din boning.

Hvart skall jag nu dig besvärja,

Hvart dig mana och förvisa?

Om du är af andra utsänd,

Är en pil af andra skjuten,

Sök då att till hemmet komma,

Hasta bort till görarns nejder,

I dess sköte, som dig hitsändt

Rör dig, såsom snabba hunden,

Ila hän, som eldens gnista;

Såsom tupp du flyg till tåget

Och till gården såsom kyckling,

Störta hästen uti spiltan,

Den behornade vid krubban,

Nacken vrid i krok på öket,

Nedtryck hornen uti smutsen,

Svansen emot fähus-golfvet.

När du sen till stugan kommer,

Gå på händerna i tröskeln

Och i farstu-dörrn på knäna.

Ifrån skuldfritt folk dig bortvänd,

Gå förbi dem, som ej skada,

Rusa mot dem, som dig mana,

Störta mot dem, som dig sända.

Uti vristen dem så fatta,

Hugg dem bakuppå i foten,

Grip i hälen, der den smalnar,

I de minsta tår på foten.

Kasta djeflarna i elden,

Husets värdar längst från hörnet,

Dess värdinnor ifrån dörrvrån

Och från golfvets midt de späda.

Drif i elden mun och hufvud

Ställ mot fältet deras nackar,

Ögonen i hufvet omvänd,

Nackarna i blinken kringvrid,

Knåda blod i deras skuldror,

Rör om tarmarna i magen,

Koka lungorna i bröstet,

Sätt i skakning deras hufvu'n,

Bringa benen uti dallring,

Gör ett slut på deras flåsning.

Men ej må jag på dig lägga

Alltför fula värf att sköta;

Jag skall endast dig nu mana

Att med värden qvällsvard spisa,

Äta frukost med värdinnan,

Med din husmor äggets smulor,

Middag med allt öfrigt husfolk.

Der har du en far, som gråter,

Ålderstigen far, som klagar,

Broder, hvilken tårar gjuter,

Och en mor, som bittert sörjer.

Tag dig mössa utaf Hiisi,

Hufvudbonad af den onde,

Till att färdas öfver hafven,

Öfver smärre sjöar halka.

Skaffa dig af Hiisi skidor,

Alträds-skidor utaf Lempo

Och en staf af onde mannen,

Att på Hiisis marker skida,

Sväfva öfver Lempos lunder.

Men om skjuts du skulle önska,

Bedja om en häst till åkning,

Tag dig då en häst af Hiisi,

Välj en fåle ifrån berget.

Ståtlig häst hos Hiisi finnes,

Häst med eldröd man i fjället,

För en ryttare förträfflig,

För den man, som hårdt vill åka.

Hästens eldman gnistor sprider,

Ifrån munnen frusta lågor,

Utaf jern dess hofvar äro,

Fötterna af fasta stålet.

Hästens fötter halka icke,

Icke snafva hingstens hofvar,

Hvarken uti luftens halka,

Eller uppå Kalmas glanskis.

Om ej det tillfyllest vore,

Tag af egen slägt dig skidor,

Dina anförvandters hästar

Och din broders röda farkost,

Att till hemmet återvända,

Seglande med båt på vattnet,

Farande med häst på landet

Och med skidor utför backar.

Är du Kalma ifrån grafven,

Djefvul från den helga jorden,

Dit skall jag då dig besvärja,

Mana dig och dig förvisa,

Uti mullen, hvilken pöser,

I den jord, som ofta röres,

Hvari folket nederfallit,

Dit den starka hopen störtat.

Har du upp ut vattnet stigit,

Runnit utur hafvets fradga,

Dit jag åter dig besvärjer,

Manar dig och dig förvisar,

Ut på hafvets stora yta,

På den vida öppna fjärden,

Bort till Nordens sista ända,

För att det af vinden vaggas,

Blänka i det lugna vattnet,

Af den dunkla vågen skakas.

Är du utaf vinden vaggad,

Drifven hit af luftens brusning,

Må du vindens väg beträda,

Samma stråt, som vårens ilar.

Bör dig såsom snabba hunden,

Ila hän som blåa pilen,

Flyg, som eldens gnista flyger.

Dit jag äfven dig besvärjer,

Till de fält, der elgar fångas,

Bort till harars parnings-ställen,

Till den nejd, der räfvar skrika,

Uti björnars stenrös-grottor,

Kamrar, gjorda utaf hällar,

Bort till låga, sanka dälder,

Till de kärr, som aldrig tina,

In i ständigt öppna källor,

Källor med de mjuka bräddar,

Derifrån ej mer du slipper,

Aldrig någonsin dig reder.

Dit jag äfven dig besvärjet,

Till de döda menskors hemvist,

I de hädangångnas boning,

Der i svepning liken ligga;

Och till Nordens sista ända,

Lapplands ödemark den vida,

Uti strida Rutja-forssen,

Hvirfveln, som af lågor sjuder,

Dit brådstupa träden falla,

Tallar rulla ned med rötter,

Furar sig med toppar störta,

Krökta furar helt och hållet,

Med sin rot de stora furar,

Tallarna med rika kronor.

Om du det ännu ej lyder,

Tar jag isbelagda handskar,

Tager mina orma-vantar,

Skaffar mig af örnen näfvar,

Hvassa klor af blod-utsugarn,

Tänger af den gluppska fogeln,

Utaf höken fotens grenar.

Hvarmed jag den onda tuktar,

Stillar nidingen for evigt.

Nu är tid för dig att vika,

Stunden kommen att mig lemna,

Ögonblicket till att bortgå

Och ett skapadt ting ej skada,

Andligt väsen ej besudla.

Gif dig, vidrige, å färde,

Drag dig, onde man, på flykten,

Förr än dagen åter randas,

Gudens morgonrodnad uppgår,

Solen uppå fästet stiger;

Fly förr än jag orda börjar,

Sinnet mig att tala bjuder.

Kunskap må om Gud nu komma,

Herren må sin hjelp förläna.

När man förr om Gud fick kunskap

Och sitt bistånd Herren länte,

Bergen då af smör blott runno,

Fetma flöt från klippors hällar,

Sjöar liksom höfter dröpo.

Höga länder ned sig sänkte,

Låga länder upp sig höjde,

Fälten rördes, bergen skaktes,

Kopparbergen häftigt skälfde,

Tornen störtade till marken.

Så må äfven du dig röra,

Så du onde från mig vika.

Rör dig, när man om dig rörer,

Skaka på dig, när du skakas."

Sjelf nu gamle Wäinämöinen

Yttrade ett ord och sade:

"Godt för mig är här att lefva,

Nöjsamt tiden jag fördrifver,

Ljufligt smakar mig din lefver,

God är lungan till att koka,

Flottet kan som mat förtäras.

Icke ger jag mig å färde,

Skiljes aldrig här i verlden,

Om jag ej får ord förnimma,

Goda trollord af dig lära,

Höra ord, så vidt mig lyster,

Tusen ämnen för att sjunga."

Wipunen i sånger kunnig,

Med en visdom stor i munnen,

Obegränsad makt i bröstet,

Väldig sång-kraft uti magen,

Öppnar orduppfylda kistan,

Låter upp sin sångar-låda,

För att sjunga goda qväden,

Fram de bästa sånger lägga.

Icke tryta ord till orden,

Sånger genom sång ej minskas,

Förr det tryter sten i klippor,

Uti floder stilla vatten,

Abbor-fiskar uti sjöar

I Aluejärvi böljor.

Sjöng så dagar utan ända,

Ena natten på den andra,

Ord af honom fordom fångna,

Sångens ämnen, dem han lärt sig,

Medan fällorna han utlagt,

Då han gillrat sina snaror.

Ursprungsord han sjöng grundenligt,

Enligt ämnet vishets-runor.

Solen stadnade att höra,

Månen att på honom lyssna,

Karlavagnen att sig lära:

Stadnade ock fjärdens böljor,

Vågorna i vikens böjning,

Floder hörde upp att svalla,

Brusade ej Rutja-forssen,

Wuoksen hejdades i loppet,

Jordans böljor stodo stilla.

Gamle trygge Wäinämöinen

Får nu ord omsider höra,

Får sig goda trollord lära.

Hundratal af ord han hörde,

Tusen ämnen för att sjunga

Ifrån munnen på Wipunen,

Från den starke mannens sköte,

Från den maktförseddes mage.

Wipunen i sånger kunnig

Spottar från sin mages fängsel

Ut den gamla Wäinämöinen.

Så den gamle Wäinämöinen

Kom ur munnen på den vise,

Från den starke mannens sköte,

Från den maktförseddes mage.

Gick derpå i smedens verkstad,

Sade smeden Ilmarinen:

"Fick omsider ord du höra,

Lära dig de goda trollord,

Hvarmed båtens sida redes

Akterbogen sammanfästes,

Bräderna i fören fogas?"

Sade gamle Wäinämöinen:

"Ord jag fick omsider höra,

Fick mig goda trollord lära;

Hundratal af ord jag hörde,

Tusen ämnen för att sjunga."

Derpå till sin båt han träder,

Får sin vackra farkost färdig,

Båten utaf träd i ordning.

Lemnar båten på dess rullar,

Nya skeppet på dess spånor.

Elfte Runan.

Gamle trygge Wäinämöinen

For att fria till en jungfru,

Till en mö med smyckad panna

Uti Pohjola det mörka,

I den by, der männer dräpas

Och i hafvet hjeltar dränkas.

Sköt han ut sin båt på vattnet,

Nya skeppet uppå böljan,

Ofvan från de glatta rullor,

Från de släta furu-stockar.

Reste mäster på sitt fartyg,

Som uppå en bergshöjd tallar,

Hissade i masten segel,

Såsom granar på en kulle.

Steg så sjelf ombord på skeppet,

Gick uti sitt nya fartyg,

Styrde sedan ut på hafvet,

Klöf den blåa fjärdens böljor

Med det stora vackra skeppet,

Med den nya, röda båten.

Vinden blåste uti seglet,

Vårens vind hans fartyg framdref.

Redan seglar furu-skeppet,

Hundrabrädigt fartyg flyter

Vid den dimomhöljda udden,

Vid den skogbeväxta holmen.

Fanns på ön en jungfru Anni,

Smeden Ilmarinens syster.

Råkade sitt byke trampa,

Tvätta kläder invid stranden

På den vackra bryggans ända,

Ytterst på den röda färjan.

Vände sig och såg omkring sig

Öfverallt i blida rymden;

Kastade sin blick på fjärden,

Vände hufvudet åt söder,

Varseblef en skymt på hafvet,

Såg en strimma blå på böljan.

Yttrade ett ord och sade:

"Hvad kan strimma blå du vara,

Som på hafvets böljor skymtar?

Om du är af gäss en skara,

Eller ock en prydlig andskock,

Eller annan väldig fogel,

Må du breda dina vingar

Och mot höga himlen flyga.

Om du är en svärm af fiskar,

Eller ock ett laxrikt sjögrund,

Eller någon större sikart,

Må du simma, neråt sänkas,

Dra dig under vattenbrynet.

Skulle du ett stengrund vara,

Någon klippa ut' i hafvet,

Eller ock en vatten-ruska,

Må du sköljas då af vatten,

Öfverhöljas af en störtvåg.

Om du är en båt från hemmet,

Farkost, som min broder timrat,

Må du vända fören hemåt,

Emot egna landnings-ställen,

Aktern emot andra hamnar.

Om du är en bya-farkost,

Må du åter utåt simma,

Emot andra landnings-ställen,

Vändande din bakstam hitåt.

Är du Wäinämöinens farkost,

Den evärdelige sångarns,

Närma dig då hit till stranden,

Segla när mig till ett samtal,

Tag ett ord, bär hit ett annat,

Låt i ro ett tredje talas."

Båten var nu Wäinämöinens,

Den evärdelige sångarns,

Och den nalkades till stranden,

Närmade sig till ett samtal,

Tog ett ord, bar bort ett annat,

Lät i ro ett tredje talas.

Det var holmens jungfru Anni,

Smeden Ilmarinens syster,

Talte så till vandringsmannen,

Sporde honom om hans resa:

"Hvart, o Wäinämöinen far du,

Styr din kosa, vattnets älskling.

Far så grannklädd, landets prydnad?"

Sade gamle Wäinämöinen:

"Har mig ämnat ut på laxfångst,

Ville se, hur fisken leker

Der vid Tuoni-elfvens stränder,

Uti Manala det låga."

Holmens jungfru Anni åter

Yttrade ett ord och sade:

"Lätt en bakslug man jag känner,

Märker den som osannt talar.

Annorlunda förr min fader,

Annorlunda gamle farfar

Plägade på laxfångst fara,

Lade ut att fånga taimen.

Utaf nät hans farkost fylldes,

Full var båten utaf bragder;

Stötel-stängerna på bottnet,

Ljuster-jernen under bågen,

Gyllne nålarna i fören.

Hvart då far du Wäinämöinen,

Färdas nu Uvantolainen?"

Sade gamle Wäinämöinen:

"Ämnade mig ut på gåsjagt,

For till skimmervingars lekort

För att fånga dregelnäbbar

Från de sund, der köpmän fördas,

Från det vida, öppna hafvet"

Åter sade jungfrun Anni,

Tennbriskprydda flickan talte:

"Så en bakslug man jag känner,

Märker den, som osannt talar;

Annorlunda förr min fader,

Annorlunda gamle farfar

Plägade till gåsjagt färdas,

For till skimmervinge-leken

För att fånga dregelnäbbar.

Dragen var då sköna bågen,

Starka fjäder-stålet tillspändt,

Gråa skallet låg i båten,

Kopplad var den svarta hunden,

Men kring stränderna sprang rackan,

Valpen flög längs strandens stenar.

Hvart då far du Wäinämöinen,

Färdas nu Uvantolainen?"

Sade gamle Wäinämöinen:

"Kom, o flicka, ned i båten,

Stig uti min farkost, jungfru!

Då vill sanningen jag säga,

Tala verklig, sveklös sanning."

Anni fortfor oupphörligt,

Tennbriskprydda flickan talte:

"Stormen i din båt må komma,

Vårens ilar i din farkost.

Upp och ned jag båten vänder,

Låter så af vattnet drifvas,

Om jag ej bestämdt får veta,

Hvart du Wäinämöinen färdas.

Säg då en gång verklig sanning,

Låt mig mer ej lögner höra."

Sade gamle Wäinämöinen:

"Också vill jag sanning tala,

Litet gäckades jag endast:

Jag har farit för att fria

Till den hårbeprydda jungfrun

Uti Pohjola det mörka,

I det mulna Sariola,

I den by, der männer dräpas,

Hjeltar dränkas uti hafvet."

Det var holmens jungfru Anni,

Smeden Ilmarinens syster,

När hon sanningen förnummit,

Hört en verklig, sveklös sanning,

Lemnade sitt byke obykt,

Hann ej kläderna mer skölja.

Samlade sin klädnings-fållar,

Bar dem upp med sina händer,

Sprang så hem förutan dröjsmål,

Ilade åstad på gården,

Gick från gården in i stugan,

Yttrade ett ord och sade:

"Hör mig smed, o Ilmarinen,

Frände, barn af samma moder!

Smid mig nu en liten spole,

Smid mig några granna ringar,

Två par eller tre örhängen,

Fem, sex kedjor till min gördel,

Och jag säger sanna saker,

Yppar för dig verklig sanning.

Långa sommarn skor du hästen,

Smider hofjern hela vintern,

Ämnar dig på färd att fria,

Tänker fara hän till Pohja;

Men en mera slug nu färdas,

Förekommer dig och bortför

Den med hundra marker lösta,

Den med tusende betalta,

Den du vintrar två har tingat,

Friat till i trenne somrar.

Der nu fördas Wäinämöinen,

Far uppå det blåa hafvet

Uti båtens gyllne bakstam.

Stödd mot rodrets krökta ända,

Bort till Pohjola det mörka,

Till det mulna Sariola."

Det var smeden Ilmarinen,

Den evärdelige hamrarn,

Släggan slintade ur handen,

Tången föll ifrån hans fingrar

Och han hof sin röst och sade:

"Anni du min lilla syster!

Smida vill jag dig en spole,

Prydliga och nätta ringar,

Två par eller tre örhängen,

Fem, sex kedjor till din gördel;

Men ett bad i hast du tillred,

Så att det ej någon märker,

Skaffa äfven lut en smula,

Laga litet slipprig såpa,

Hvarmed denna bofink tvår sig,

Denna snösparf ren sig tvättar

Från höstgamla smidje-sotet,

Vinterstjocka hammar-slagget."

Det var holmens jungfru Anni,

Smeden Ilmarinens syster,

Eldade med snabbhet badstu'n,

Utan att det någon märkte;

Värmde den med aspveds klabbar,

Med småklufna, korta spjelkar,

Bar så vatten ifrån källan,

Från den vasslesöta källan,

Bröt en qvast från unga skogen,

Liten kärleks-qvast ur lunden;

Gjorde sedan lut af surmjölk,

Lagade af benmärg såpa,

Såpa, som var lätt att löddras,

Kunde mannens hufvud rentvå.

Sjelf gick smeden Ilmarinen

Skyndsamt in uti sin smidja,

Smidde snart, hvad jungfrun önskat,

Färdiggjorde gördel-krokar,

Under det man badstu'n värmde,

Medan man om bad besörjde.

Sedan badar han tillräckligt,

Sköljer sig med vatten, renas

Från höstgamla smidje-sotet,

Vinterstjocka hammar-slagget,

Yttrar så ett ord och säger:

"Anni du min lilla syster!

Hemta hit en linne-skjorta

För min kropp från svett befriad,

För det obetäckta hullet;

Hemta sedan snäfva byxor

Uppå mina torra vador,

Mina ben från såpa fria;

Gif mig ock min blåa klädning

Öfver fina linne-skjortan;

Gif kaftanen utaf kläde

Ofvanpå den blåa rocken;

Tag ännu mitt lena bälte

Till att gjorda om kaftanen;

Hemta sist min sammets-mössa,

Hvilken upp i molnen susar,

Som igenom skogen skymtar,

Sök den för mitt torra hufvud."

Derpå smeden Ilmarinen,

Den evärdelige hamrarn,

Tog af guld hvad mössan rymde,

Tog hattkupan full af silfver;

Stack sin fåle nu i redet,

Eldröd häst emellan stänger.

Sjelf sig så i släden satte,

Höjde sig i granna korgen,

Manade sin häst att springa,

Den hvitmanige att skynda.

Hingsten sprang, det led med färden,

Släden rördes, stranden fräste.

Åker fram med gny och buller

Längsmed reflarna i hafvet,

Färdas invid Simo-sunden,

På de albevuxna höjder,

Och nu skäller gråa hunden,

Borgens portvakt höres gläffsa.

Tog då Pohjas värd till orda:

"Gå nu ut och se, min dotter,

Hvarför gråa hunden skäller,

Hvarför borgens portvakt gläffsar."

Dottren svarade och sade:

"Ej jag hinner nu min fader,

Stor är stenen, som jag malar,

Stenen stor, men fint är mjölet,

Sjelf är orklös den, som malar."

Åter sade Pohja-värden:

"Gå då du att se, min hustru,

Hvarför gråa hunden skäller,

Hvarför borgens portvakt gläffsar."

Hustrun svarade och sade:

"Gerna skulle jag ej hinna,

Tjockt är brödet, som jag bakar,

Brödet tjockt, men fint är mjölet,

Sjelf är orklös den, som bakar."

Yttrade nu Pohja-värden:

"Alltid har ju brådt en qvinna

Och en flicka att bestyra,

Om hon ock på sängen låge;

Gå derför att se, du gosse."

Gossen svarade och sade:

"Gå du sjelf och se, min fader,

Ty jag hinner ändå icke,

Har en trafve stor att hugga,

Trafve stor och fina klabbar,

Sjelf är huggarn svag och orklös."

Ännu skällde gråa hunden,

Borgens ullsvans gnällde flitigt,

Klaga hördes holmens gårdvard,

Sittande på åker-renen,

Svängande sin svans mot jorden.

Tog till orda Pohja-värden:

"Fåfängt skäller ej vår grå hund,

Fåfängt borgens vakt ej gläffsar,

Gnäller icke utan orsak,

Morrar ej åt skogens furur."

Går nu sjelf att se och vandrar

Till den sista åker-renen,

Till det längst belägna fältet

Kastade sin blick åt vester,

Vände hufvudet mot solen;

Ser nu klart och tydligt skälet,

Hvarför gråa hunden skällde,

Markens täckhet hördes klaga

Och den svarta svansen svängdes.

Man med brokig släde åker,

Far om Simo-holmen landvärts,

Och med väldigt fartyg seglar

Sjövärts utom Lempi-viken.

Derpå värden sjelf i Pohja

Skyndsamt in i stugan stiger,

Träder under takets hvälfning,

Yttrar så ett ord och säger:

"Främmande nu till oss nalkas,

Komma på det blåa hafvet."

Pohja-dottren, Pohja-hustrun

Skyndsamt ut på gården gingo,

Skådade åt stora fjärden,

Hufvudet åt solen vände,

Sade Pohjolas värdinna:

"Främmande, som der nu komma,

Komma till oss för att fria.

Hvem, min dotter, vill du taga?

Den som der med hästen åker,

Ilar fram i brokig släde,

Far om Simo-holmen landvärts,

Han är smeden Ilmarinen,

Den evärdelige hamrarn;

Medför guld, hvad mössan rymmer,

Har hattkupan full af silfver.

Den som stora båten styrer,

Seglar på det röda skeppet,

Sjövarts utom Lempi-viken,

Är den gamle Wäinämöinen,

Den evärdelige siarn;

Medför penningar på skeppet,

Hemtar skatter med sitt fartyg.

Må du taga den, min dotter,

Som för penningar på skeppet.

Hemtar skatter med sitt fartyg;

Mera rådfull är den gamle,

Om mer rask den unge synes."

Jungfrun svarade och sade:

"O min moder, som mig fostrat,

Du som vårdat har min barndom!

Ännu ej till denna dagen

Man för penningar oss bortsålt;

Utan penningar vi lemnats

Åt de männer, som begärt oss,

Karlar, hvilka till oss friat.

Den jag ville ta, min moder!

Som det goda Sampo hopsmidt.

Hvilken granna locket hamrat."

Nu den gamle Wäinämöinen

Hinner förr till Pohja-gården,

Skyndsamt in i stugan stiger,

Träder under takets hvälfning,

Börjar sedan sjelf att orda

Framför dörren, under sparren,

Der man kittlarna betäcker,

Tager mössan af sitt hufvud,

Handskarna från handen löser.

Höjande sin röst han sade,

Talade med dessa orden:

"Finnes här för mig en jungfru,

Flicka till min lifstids maka,

Till en dufva vid min sida,

För att bädden åt mig reda,

Ordna vackert hufvud-kudden?"

Nu den sköna Pohja-dottren,

Landets ära, vattnets prydnad,

Skyndade sig sjelf att svara:

"Föga prisar jag en sjöman

Och en ålderstegen gubbe;

Hafvets stormar rubba sinnet,

Vårens ilar skada hjernan,

Till förtret man tar en gammal,

Till besvär en åldrig make.

Här ej finnes någon jungfru,

Flicka till din lifstids maka,

Till en dufva vid din sida,

För att åt dig bädden reda,

Ordna vackert hufvud-kudden."

Tolfte Runan.

Sjelf nu smeden Ilmarinen

Skyndsamt in i stugan stiger,

Träder under takets hvälfning,

Yttrar så ett ord och säger:

"Är nu redo mön, för den jag

Vakat har och skulle vaka?"

Sade Pohjolas värdinna:

"Redo flickan är, för den du

Vakat har och skulle vaka,

När du huggorms-åkern plöjer,

Vänder ormuppfylda fältet.

Samma åker redan ofta

Hiisi börjat på att plöja

Med af koppar smidda billar,

Med den hvassa eldbetts-plogen;

Städse dock min son, den arme

Lemnat åkern plöjd till hälften."

Nu ej vågar Ilmarinen

Gripa verket an med fingrar,

Arbetet med händer öfva,

Utan jernbesmidda vantar,

Handskar utaf stenar gjorda.

Tager jernbesmidda vantar,

Handskar utaf stenar gjorda;

Sedan smider han sig jernskor,

Gör af stål till benen brynjor,

Kläder sig i koppar-skjorta,

Stålsmidt bälte på sig spänner.

Så han plöjer huggorms-åkern,

Fårar ormuppfylda fältet

Och med plogens billar lyftar

Ormar på de vända tegar.

Säger dädan återkommen:

"Plöjt jag har nu huggorms-åkern,

Fårat ormuppfylda marken.

Fältet vändt det ormbetäckta,

Är nu redo mön, för den jag

Vakat har och skulle vaka?"

Sade Pohjolas värdinna:

"Redo flickan är, för den du

Vakat har och skulle vaka,

När du skogens vargar betslar,

Tyglar björnarna på fältet

Ständigt mina kor de skingrat,

Dödat stoen för mig arma."

Straxt nu smeden Ilmarinen,

Den evärdelige hamrarn

Gör af stål åt djuren betsel

Och af jern dem grimmor smider.

Betslade så skogens vargar,

Band med grimma fältets björnar,

Stack i vargars munnar betslen,

Grimmorna kring björnars hufvun,

Sade dädan återkommen:

"Plöjt jag har nu huggorms-åkern,

Fältet vändt det ormbetäckta,

Ormuppfylda marken fårat;

Skogens vargar har jag betslat,

Tyglat björnarna på fältet.

Är nu redo mön, för den jag

Vakat har och skulle vaka?"

Sade Pohjolas värdinna:

"Redo flickan är, för den du

Vakat har och skulle vaka,

När du fångar först en fjällfisk.

Väldig gädda, snabb att simma,

Ifrån Tuoni-flodens bölja,

Ifrån Manala det låga,

Fångat nät och not förutan,

Utan alla andra redskap;

Hundra männer har den slukat,

Bragt om lifvet tusen hjeltar."

Ren i trångmål råkar smeden

Finner arbetet besvärligt.

Hamrar sig en eldig hafs-örn,

Fogel stark och hvit till färgen;

Örnens klor af jern han smidde

Bildade af stål dess tänger,

Band sig sedan fast vid vingen,

Der som vingens ben sig slutar.

Flaxande nu örnen flyger,

Ilar bort till Tuoni-elfven.

Ena vingen klyfver vattnet,

Himlarna den andra vidrör,

Näbben stöter emot klippor

Och till hafvet klorna räcka.

Flög nu hän att fånga gäddan,

Fisken med de grymma tänder.

Slingrande ses gäddan komma,

Vattnets hund i bugter skrida.

Gäddan är ej af de minsta,

Icke heller af de största;

Tvenne yxskaft lång är tungan,

Tänderna af räfsans storlek,

Gapet är som trenne forssar,

Forssar sju dess ryggrad liknar.

Örnen flyger, stadnar stundom,

Luftens fogel ned sig svingar.

Örnen är ej af de minsta,

Icke heller af de största.

Hundra famnar vid är munnen

Örnens gap sex forssar liknar,

Af fem yxskafts längd är tungan,

Klorna med fem lior lika.

Ena vingen himlen vidrör

Och den andra vattnets yta.

Flyger ömsom, ömsom stadnar,

Vänder sig, med ögat spejar,

Varsnar så den stora gäddan,

Rörliga och feta fisken.

Efter den nu örnen spänner,

Rusar på dess rygg med klorna.

Stora fjällbelagda gäddan,

Rörliga och feta fisken

Trycker örnens starka vingben

Ned inunder klara vattnet.

Örnen stiger upp mot himlen,

Höjer sig i luftens rymder.

Lyftar af det svarta gruset

Ofvan klara vattnets yta.

Flyger ömsom, ömsom stadnar

Än en annan gång försöker;

Högg af sina klor den ena

Fast i grymma gäddans skuldror,

Uti vatten-hundens refben;

Högg af sina klor den andra

Vid en klippas fasta jernvägg,

In i sidan af ett stålberg.

Men dess klo från stenen slintar,

Återstudsar ifrån klippan;

Gäddan dyker ned i vågen.

Vattnets starka djur sig sliter

Ifrån klorna uppå örnen,

Från den starka fogelns näfvar.

Örnen med de starka jernklor

Tredje gången än försöker;

Lyckades nu hugga säkert,

Högg med sina klor i fisken.

Fick så gäddan uti klorna

Vatten-banden uti näfven;

Lyftar så den stora gäddan

Drager vattnets djur, det starka,

Ifrån flodens djupa böljor

På det klara vattnets yta.

Lyftar gäddan högre uppåt,

Höjer ännu derutöfver,

Upp på ollon-ekens grenar,

Uti breda tallens krona.

För så gäddan högre uppåt,

Lyftar fisken ifrån trädet

Upp till långa molnets ända,

Randen af den långa bågen.

Skyar rördes, himlar hveno,

Luftens lock i lutning bragtes,

Sönder brast för Ukko bågen

Och behornad spets för Månen.

Fick så smeden Ilmarinen

Stora, fjällbelagda gäddan,

Rörliga och feta fisken

Ifrån Tuoni-flodens böljor,

Ifrån Manala, det låga.

Vattnet liknade ej vatten

För de fjäll, som gäddan lemnat,

Luften såsom luft ej kändes

För de fjädrar, örnen bortfällt.

Derpå smeden Ilmarinen

Drager fram sin knif ur slidan,

För att gäddans hufvud lösa

Och dess mage sönderklyfva;

Smakar sedan sjelf på fisken

Och dess bröstben skär i stycken.

Skär så af dess hela hufvud

Och till Pohja-stugan förde

Som en gåfva åt sin svärmor,

Tog till orda då och sade:

"Det för alla tider dugde

Till en stol i Pohja-stugan."

Derpå smeden Ilmarinen

Yttrade ett ord och sade:

"Plöjt jag har nu huggorms-åkrar,

Ormuppfylda fält jag omvändt,

Betslat vargar uti skogen,

Tyglat björnar uppå fältet.

Stora gäddor har jag fångat,

Rörliga och feta fiskar

Ifrån Tuoni-flodens böljor,

Ifrån Manala, det låga.

Är nu redo mön, för den jag

Vakat har och skulle vaka?"

Sade Pohjolas värdinna:

"Illa du dig ock betedde,

När du fiskens hufvud afskar,

Gäddans mage sönderklyfde

Och dess bröstben slet i stycken,

Smakade jemväl på köttet."

Dervid smeden Ilmarinen

Sjelf till orda tog och sade:

"Utan fel ej bytet fångas

Äfven ifrån bättre ställen,

Mindre än från Tuoni-elfven,

Ifrån Manala det låga.

Är nu redo mön, för den jag

Vakat har och skulle vaka?"

Sade Pohjolas värdinna:

"Redo flickan är, för den du

Vakat har och skulle vaka.

Sköna jungfrun är nu vunnen,

Såld den hår-beprydda flickan

Bort åt smeden Ilmarinen

Till en dufva invid sidan,

Till en maka för hans lifstid."

Gaf så bort sin egen dotter

Yttrande med dessa orden:

"Hvaraf visste du min älskling,

Hörde det, mitt gyllne äpple,

Att här föddes denna jungfru,

Att en sådan flicka växte,

När hon är, vår unga jungfru,

Först en späd och liten dufva?"

Qvad ett barn så ifrån golfvet,

Ifrån härden liten gosse:

"Deraf visste det din älskling,

Hörde det ditt gyllne äpple:

Fadren har ett frejdadt rykte

Ut ifrån det gyllne hafvet,

Der hans båtar ofta seglat,

Lagt till rygga vida fjärdar,

Återvändande till hemmet

Lastade med gods och skatter.

Deraf visste det din älskling,

Hörde det ditt gyllne äpple:

Modren har ett frejdadt rykte

Från det sköna, gyllne hemmet;

Vänligt fram hon bröd har burit,

Skyndsamt mat åt gäster gifvit.

Hon gått lutad fram i tågen,

Nedböjd uti ladugårdar.

Goda kon har bölat tidigt,

Ganska tidigt hvarje morgon;

Tidigt bräkt har vårens tacka,

Tidigt lammet, födt om våren,

Längtande att redan komme

Den som fina höet räcker,

Som förbättrar matens smulor.

Deraf visste det din älskling,

Hörde det ditt gyllne äpple:

Ganska tidigt hvarje morgon

Sotet snörrätt upp sig svingat,

Röken flytt i tjocka lager

Från berömda jungfruns boning;

Spolen farit fram och åter,

Som bland stenar hermelinen;

Så väfskedens tenar surrat,

Som en hackspik invid trädet;

Väfvens bom så hastigt vändt sig,

Som i grenig fura ekorn."

Derpå Pohjolas värdinna

Sjelf till orda tog och sade:

"Långa hösten jag ju sade,

Yrkade den hela våren:

Låt ett hemligt loft oss timra,

Bygga upp en liten stuga,

Der sin väfnad jungfrun sköter,

Väfver sina hundra alnar.

Låt ett litet loft oss timra

Litet loft med dolda gluggar,

Hvarest jungfrun vi fördölja,

Fostra upp den hår-beprydda.

Svår en jungfru är att gömma,

Lockig mö att rätt förvara;

Lättare man hästen döljer,

Tagelprydda fålen aktar."

Gamle trygge Wäinämöinen,

Sorgsen och med nedsänkt hufvud,

Bort till hemmet återvänder,

Yttrar då ett ord och säger:

"Icke må det folk, som födes,

Icke J, dess söners söner,

Er bege på trots att simma,

Kasta er för vad i vattnet

Och till mö i täfling fria

Jemte smeden Ilmarinen!"

Trettonde Runan.

Derpå bröllop man bereder,

Börjar gästabud anordna,

Bröllop uti Pohjas stugor.

Gästabud i Pimentola.

Hvad har man väl kunnat hemta

Och hvad allt tillvägabringa

Till det goda Pohjas bröllop,

Sariolas dryckesgille,

För att mätta goda folket,

Ge till mat åt ymnig skara?

Hemtad är en frodig oxe,

Väldig tjur man dit har skaffat.

Oxe växte i Karelen,

Frodades en tjur i Finland,

Oxen var ej af de största,

Icke heller af de minsta,

Tavastland såg svansen flägta,

Hufvudet i Kemi rördes,

En fot i Olonets trampar,

Uppå Turjas fjäll den andra,

Bort vid Wuoksens fors den tredje

Och den fjerde uti Lappland.

Svalan flög en dag på vägen

Oxens båda horn emellan,

Sommar-ekorn lopp en månad

Ifrån svansens ena ända

Utan att den andra hinna,

Måste midt på vägen rasta,

Hvila ut en natt på svansen.

Efter slagtare man söker,

Söker karl att oxen fälla

Ända från det lugna Ryssland,

Ifrån Karjala det sköna,

Ifrån Suomis vida bygder

Och från Sveas djerfva rike,

Som med detta rike tvistar,

Som förföljer detta välde.

Ukko sig beger att slagta,

Palvonen att hornen hålla,

Wirokannas till att skära.

Oxen svänger på sitt hufvud

Och de svarta ögon blänger;

Ukko springer upp i granen,

Palvonen i videt hoppar,

Wirokannas flyr på stubben.

Ukko väsnar ifrån granen,

Palvonen från vide-busken,

Wirokannas ifrån stubben:

"När en annan gång jag kommer

Tör af dig jag få till byte

Kött, som hundra såar fyller,

Blod i båtar sju att tappas

Och af fett sex fulla tunnor."

Men han kom ej mera åter,

Kom ej efter denna resan.

Efter slagtare man söker,

Söker karl att oxen fälla

Ifrån Tuoni-Gudens boning,

Under jorden i Manala,

Söker, men man finner icke,

Letar, men man blir ej varse.

Liten man ur hafvet uppsteg,

Hjelte sig från böljan höjde,

Hjelten är ej af de minsta,

Icke heller af de största:

Upprätt tummes längd han äger,

Har en höjd af trenne fingrar,

Ryms att ligga under skålen,

Ryms att stå inunder sållet.

Skägget räcker fram till knäna,

Ned till hälarna når håret,

Bär på hufvet stenig mössa.

Skor af sten på sina fötter,

Har en gyllne knif i handen.

Silfver-slida vid sin gördel.

Der sin bane oxen träffar,

Finner den, som honom fäller.

Mannen knappt sitt byte märker,

Innan han på nacken rusar,

Trycker tjuren ned på knäna,

Böjer sidan emot marken.

Fick deraf han ymnigt byte?

Blott ett ringa byte fick han:

Köttet hundra såar fyllde,

Korfvens längd var hundra famnar.

Bloden upp sju båtar fyllde,

Och af fett sex tunnor erhölls

För det goda Pohjas bröllop,

Sariolas dryckesgille.

Derpå Pohjolas värdinna

Sjelf till orda tog och sade:

"Hvaraf skola öl vi göra,

Hvaraf må vi spisöl brygga

För det bröllop, som skall firas,

För det gästbud, som skall gifvas?

Ej jag vet, hur spisöl brygges,

Känner icke ölets ursprung."

Humlan susar ifrån trädet,

Vattnet ifrån strömmen sorlar,

Kornet hviskar ifrån åkern:

"När må vi tillsamman komma,

Komma samman och i jäsning?"

Osmotar, som öl bereder,

Skicklig bryggerska af spisöl

Eftersinnar och begrundar:

"Hvad monn deraf kunde blifva,

Ställde grytan jag på elden,

Hade koket till att sjuda?"

Gick att plocka korn ur åkern

Tog sex korn från sädes-axet,

Knoppar sju från humlans stängel,

Öste åtta slefvar vatten,

Ställde grytan uppå elden,

Hade så sitt kok att sjuda.

Stenar hettades en månad,

Vatten kokades en sommar,

Trädrik skog till bränsle öddes --

All den skog en holme frambragt.

Detta nu allt folk betraktar,

Ser och spritter till af undran:

"Hvadan må den röken stiga,

Svinga sig i höga rymden?"

Derifrån den röken stiger,

Svingar sig i höga rymden:

Elden brinner uppå holmen,

Lågan flammar uppå udden,

Alltför liten till en vakteld,

Alltför stor till herdens brasa.

Osmotar, som öl bereder,

Skicklig bryggerska af spisöl

Brygger öl den hela sommarn,

Spisöl vintern om bereder,

Brygger korn-öl och det lägger

I ett käril nyss tillagadt.

Brygdt hon fick omsider ölet,

Men ej fick hon det att jäsa,

Eftersinnar och begrundar,

Yttrar så ett ord och säger:

"Hvad skall härtill nu man hemta,

Hvad skall hit ännu man skaffa,

För att ölet måtte jäsa

Och i skumning drycken komma?"

Pohjas mö, den goda flicka,

Flickan med de nätta fingrar,

Som med snabbhet städse röres,

Som är alltid lätt på foten,

Rörde sig vid golfvets fogning,

Uti stugans midt sig svängde,

Ett och annat der bestyrde

Midt emellan tvenne kittlar.

Ser en sticka uppå golfvet,

Tager stickan opp från golfvet.

Vänder och betraktar stickan:

"Hvad monn deraf kunde blifva

Uti sköna kapos händer,

I den goda jungfruns fingrar?"

För den så i kapos händer,

I den goda jungfruns fingrar.

Kapo gnuggar sina händer,

Gnuggar sina begge händer,

Föddes så en hvit ekorre.

Börjar nu att barnet lära,

Undervisa lilla ekorn:

"Ekorre, min lilla fogel,

Du mitt barn, som far ej äger!

Spring nu hädan, dit jag bjuder,

Dit jag bjuder och dig manar,

Bort till Metsola det ljufva,

Det vaksamma Tapiola.

I ett litet träd så klättra,

Uppstig varsamt i dess krona,

Att dig örnen icke griper,

Luftens fogel dig ej spänner.

Bit en kotte under färden,

Hemta kottar två i tassen;

Bringa dem i kapos händer,

Bär till Osmo-dottrens skuldra."

Ekorn nog förstod att springa,

Färdas kunde markens täckhet,

Sprang i hast den långa vägen,

Ilade de korta hällen,

Sprang längs backar, sprang tvärsöfver,

Sprang ock öfver dem på snedden;

Sprang till Metsola det ljufva,

Det vaksamma Tapiola.

Ökengranar tre der funnos,

Funnos fyra smärre granar,

I ett litet träd han klängde,

Uppsteg varsamt i dess krona,

Utan att af örnen gripas,

Spännas utaf luftens fogel.

Bröt från trädet tvenne kottar,

Skar från qvisten af dess spetsar;

Gömde kottarna i klorna

Slöt dem uti sina tassar;

Förde så i kapos händer,

I den goda flickans fingrar.

Kapo kastar dem i ölet,

Osmo-dottren i sitt spisöl.

Ölet börjar ej att jäsa,

Färska drycken vill ej skummas.

Eftersinnar och begrundar:

"Hvad skall hit ännu man hemta,

För att ölet måtte jäsa,

Drycken uti skumning komma?"

Pohjas mö, den goda flicka,

Som är alltid lätt på foten,

Rörde sig vid golfvets fogning,

Uti stugans midt sig svängde,

Ett och annat der bestyrde

Midt emellan tvenne kittlar.

Ser en spån på golfvets tilja,

Tager spånen tipp från golfvet.

Vänder och betraktar spånen:

"Hvad monn deraf kunde blifva

Uti sköna kapos händer,

I den goda jungfruns fingrar?"

För den så i kapos händer,

I den goda jungfruns fingrar.

Kapo gnuggar sina händer,

Gnuggar sina begge händer,

Mård med gyllne bröst då födde.

Börjar nu att mården lära,

Undervisa arma barnet:

"O du mård, min lilla fogel,

Du mitt barn, som far ej äger!

Gå nu hädan dit jag bjuder,

Dit jag bjuder och dig manar,

Spring till björnens stenrös-grotta,

Björnens gård i öde-skogen.

Björnarna der häftigt tagas,

Lefva uti all sin vildhet.

Samla dregel uti näfven,

Fradga låt i handen rinna,

Hemta så i kapos händer,

Bär till Osma-dottrens skuldra."

Mården nog förstod att springa,

Ila kunde gyllne fogeln,

Sprang i hast den långa vägen,

Ilade de korta hällen,

Sprang längs elfvar, sprang tvärsöfver,

Sprang ock öfver dem på snedden,

Sprang till björnens stenrös-grotta,

Gården utaf hällar formad.

Björnarna der häftigt togos,

Lefde uti all sin vildhet

På en häll af fasta jernet,

På ett berg af hårda stålet;

Ifrån björnars mun rann dregel,

Fradga dröp från deras käftar.

Samlar dregel uti näfven,

Fradga uti handen upptar,

Bär så uti kapos händer

I den goda jungfruns fingrar;

Kapo blandar det i ölet,

Osmo-dottren i sitt spisöl.

Ölet börjar ej att jäsa,

Färska drycken vill ej skummas.

Eftersinnar och begrundar:

"Hvad skall hit nu mera bringas

För att ölet måtte jäsa,

Drycken uti skumning komma?"

Pohjas mö, den goda flicka,

Som är alltid lätt på foten,

Rörde sig vid golfvets fogning,

Uti stugans midt sig svängde,

Ett och annat der bestyrde

Midt emellan tvenne kittlar.

Märker så ett löf på golfvet,

Tager löfvet upp från golfvet.

Vänder och betraktar löfvet,

"Hvad monn deraf kunde blifva

Uti sköna kapos händer,

I den goda jungfruns fingrar?"

För det så i kapos händer,

I den goda jungfruns fingrar.

Kapo gnuggar sina händer,

Gnuggar sina begge händer

Och ett bi så födas låter.

Börjar att sin fogel lära,

Undervisa Mehiläinen:

"Mehiläinen, sköna fogel,

Du mitt barn, som far ej äger!

Flyg nu hädan, dit jag bjuder,

Dit jag bjuder och dig manar:

Öfver hela nio hafven

Och till hälften öfver tio.

Hemta honung med din vinge,

Ljuflig saft i din beklädnad,

Ifrån ljusa gräsets ända,

Ifrån gyllne blommans krona,

Hemta hit i kapos händer,

Bär till Osmo-dottrens skuldra."

Mehiläinen, hon vår fogel,

Färdades med största snabbhet,

Flög i hast den långa vägen,

Ilade de korta hällen,

Flög längs haf, och flög tvärsöfver,

Flög ock öfver dem på snedden.

Flög så öfver hafven nio

Och det tionde till hälften,

Bort till Tuuris nya stuga,

Palvonens ej täckta boning.

Der i sömn en jungfru sjunkit,

Koppargördlad mö inslumrat.

Hade gyllne gräs vid landen

Silfver-blommor vid sin gördel,

Invid sidan ljufva örter,

Honungs-gräs i sina fållar.

Mehiläinen, hon vår fogel

Väter vingarna i honung,

Fuktar dem med ljufva saften,

Saften i det ljusa gräset,

I de gyllne blommors krona,

För så honung med sin vinge,

Ljuflig saft i sin beklädnad,

Bringar uti kapos fingrar,

I den goda jungfruns fingrar.

Kapo blandar det i ölet,

Osmo-dottren i sitt spisöl;

Ölet började nu jäsa,

Färska drycken kom i skumning

Uti kärlet nyss tillagadt,

Uti sån af björkträd fogad.

Pöste jemnhögt med dess handtag

Fräste öfver kärlets bräddar,

Ville ned på marken strömma,

Forssa uppå golfvets tiljor.

Lades så det röda ölet,

Sköna drycken lät man rinna,

I en kagg af ekträd fogad,

I en ganska liten tunna,

Inom koppar-tappens stängsel,

Ned i källaren så förde.

Ölet stötte uti tunnan,

Drycken uti källarn pöste:

"Om ändock man skulle komma

Att mig dricka, mig förtära,

Skulle äfven skickligt sjunga,

Låta goda qväden ljuda."

Sångare man sedan söker,

Söker sångare förträfflig,

Den som skickligt kunde qväda,

Kunde vackra toner drilla.

Hemtad är en lax att sjunga,

Gädda till att skickligt qväda.

Laxen duger ej att sjunga,

Dregelkäften kan ej qväda;

Laxens käftar äro sneda,

Glesa äro gäddans tänder.

Sångare man sedan söker,

Söker sångare förträfflig,

Den som skickligt kunde qväda,

Kunde vackra toner drilla.

Hemtadt är ett barn att sjunga,

Gosse förd att skickligt qväda.

Barnet duger ej att sjunga,

Dregelmunnen kan ej qväda;

Hesnat rösten har för barnet,

Gossens mål i munnen fastnat.

Yttrade nu röda ölet,

Färska drycken häftigt utfor

Uti kaggen gjord af ekträd,

Inom koppar-tappens stängsel:

"Om man icke genast hemtar

Hit en sångare förträfflig,

För att sånger skickligt qväda,

För att vackra toner drilla,

Alla band jag söndersparkar,

Väsnar så, att bottnet brister."

Straxt nu Pohjolas värdinna

Bragte bjudningar i omlopp,

Tog till orda då och sade:

"Hör nu mig, min lilla tärna,

Min beständiga trälinna!

Gå att bjuda folk tillsamman,

Männers hop till dryckeslaget.

Fattiga du bjud och rika,

Bjud hit lytta, bjud ock lama,

Släpa lytta uti slädar

Lama för på hästars ryggar,

Ro de blinda uti båtar.

Bjud den gamle Wäinämöinen

Till en sångare förträfflig.

Bjud dock icke Kaukomieli,

Bjud ej muntre Lemminkäinen,

Ty den muntre Lemminkäinen

Städse är på kif begifven."

Tog till orda nu trälinnan,

Spörjande af sin värdinna:

"Hvaraf skall jag Ahti känna,

Känna muntre Lemminkäinen?

Ej jag känner Ahtis boning,

Sköna Kaukomielis hemgård."

Sade Pohjolas värdinna:

"Lätt du känner Kaukomieli;

Ahti bor uppå en holme,

Skalken invid vattnets närhet,

Vid den bugt, sig bredast vidgar

Uti Kauko-uddens krökning.

Vindt är Kaukomielis öga,

Käften lång på Lemminkäinen,

Ahtis mun på sned är vriden,

Skalken har en trubbig näsa."

Det var Pohjas lilla tärna,

Lejd för pengar att arbeta,

Gick att bjuda folk tillsamman,

Männers hop till dryckeslaget.

Bjuder fattiga och usla,

Bjuder lytta, bjuder lama,

Släpar lytta uti slädar

För på hästars ryggar lama,

Ror de blinda uti båtar.

Bjuder gamle Wäinämöinen,

Den evärdelige sångarn;

Men den sköna Kaukomieli,

Honom hon objuden lemnar.

Fjortonde Runan.

Sjelf hon Pohja-gårds värdinnan

Råkade nu vara ute,

Röra sig vid gårdens grindar,

Hörde så ett gny från tåget,

Slädors rassel ifrån stranden,

Kastade sin blick åt vester,

Vände hufvudet mot solen;

Ser nu folk i antåg vara,

Mågens folk till gården nalkas,

Yttrade ett ord och sade:

"Vinden der jag blåsa trodde,

Trodde någon vedrad ramla,

Vågen brusa emot stranden,

Eller smärre stenar skramla.

Men ej var det vind, som blåste,

Der ej ramlade en vedrad,

Våg ej brusade mot stranden,

Skramlade ej smärre stenar.

Det är mågens folk, som kommer,

Hundratal med honom följa.

Mågen är ej bland de främsta,

Icke heller bland de sista.

Mågen åker midt i hopen,

Midt i goda bröllops-skaran.

Hvaraf känner jag min svärson?

Deraf känner jag min svärson:

Han med svarta hästen åker,

Hvilken liknar glupska vargen,

Korpen, som med rofvet flyger,

Lärkan, som med snabbhet ilar.

Gyllne gökar sex der finnas,

Galande på mågens loka,

Blåa foglar sju der sitta,

Sjungande på mågens roma."

Hördes nu ett gny från tåget,

Slädors rassel ifrån vägen;

Mågen kommer fram till gården,

Kommer med sin hela skara.

Satt ett litet barn i stugan.

Satt en gosse uppå golfvet;

Barnet qväder uti stugan,

Gossen uppå golfvet talar:

"Upp J männer, ut J kämpar,

Längsta karlar ut på gården,

För att hästars remmar lösa,

För att lösa deras romor!"

Kämparne sig ut begåfvo,

Männerna på gården gingo.

Der nu Pohjolas värdinna

Sjelf till orda tog och sade:

"Byens gossar, unga dufvor!

Spännen mågens hingst ur redet,

Ur sitt rede utaf koppar.

Ur de jernbesmidda romor,

Tagen lös dess vide-loka

Och dess tömmar utaf silke,

Så att hästen får sig vältra

På den mjuka, jemna gården,

Uppå honungsrika lindan,

På den mark, som lefvern liknar,

Utan att ett hårstrå krökes,

Halfva håret ens förkommer.

Byens gossar, unga dufvor!

Mågens vackra hingst J vattnen

Med den gyllne brunnens vatten,

Vatten ur den söta källan,

Som sig tömmer, fylles åter,

Källan, hvilken sakta sqvalpar

Under granens blomster-krona,

Under tallens rika grenar.

Gen åt mågens häst till foder

Skrädadt bröd och renad kornsäd,

Gifven kokadt sommar-hvete,

Sommar-råg, af stampen krossadt.

Byens gossar, unga dufvor!

Mågens vackra hingst J bringen

Ytterst uti boskaps-gården,

Till den öfversta bland spiltor,

Ställen den vid koppar-asken,

Framför det förgyllda skrinet.

Mågens vackra hingst J binden

Fast i sköna gyllne ringar,

Vid den jernbesmidda kroken

Uti stolpen gjord af ekträd.

Ryms väl mågen in i stugan,

Om man dörrens post ej höjer,

Sänker tröskeln lägre neder,

Tager bort den främre väggen,

Flyttar sido-väggen undan

Och den inre sönderrifver?

Mågen ryms ej in i stugan,

Utan att man posten höjer,

Sänker tröskeln lägre neder,

Tager bort den främre väggen,

Flottar sido-väggen undan

Och den inre sönderrifver.

Mågen är ett hufvud högre,

Skjuter öfver med ett öra.

Posterna må upp sig höja,

Utan att han mössan lyftar,

Tager hatten af sitt hufvud!

Trösklarna må ned sig sänka

Att ej skorna måtte nötas,

Mantelns fina fållar släpa.

Dörrarna må upp sig låta,

Utan att af händer röras,

Utan att med tummen gripas!"

Mågen in i stugan stiger,

Träder under takets hvälfning:

"Monne bänkarna man tvättat,

Monne golfven man har sopat,

Har man golfvens bräder städat,

Ställt på tallrickarne skedar?

Visst har bänkarna man tvättat,

Visst har golfven här man sopat,

Golfvens alla bräder städat,

Ställt på tallrickarne skedar.

Ej jag känner denna stuga,

Af hvad träd den blifvit timrad,

Hvarifrån man huset skaffat;

Hundra famnar lång är stugan,

Tusen famnar bredt är pörtet.

Sido-väggen är af sil-ben

Och den inre är af ren-ben,

Utaf filfras-ben den främre,

Dörrens öfra post af lam-ben.

Sparrarne man gjort af apel

Och af hassel ugnens stolpe,

Ugnens bräder utaf näckblad,

Takets hvalf af fjäll från braxen.

Golfvet är med vatten renadt

Och med guld är bordet siradt,

Utaf jern är långa bänken,

Utaf smått mynt andra bänkar.

Ugnen är af tegel-stenar,

Härden utaf Tyska hällar,

Ugnens tak af hafvets stenar,

Främre delen pryds af rönnar."

Derpå smeden Ilmarinen

Sjelf sig tränger fram i stugan:

"Frid, o Gud, ock hit förläna,

Uti detta furu-huset,

Detta pörte utaf tallar,

Under vidt berömda åsen."

Sade Pohjolas värdinna:

"Hell ock dig, som nu har kommit

Hit till detta ringa boet,

Uti denna låga hydda.

Byens gossar, unga dufvor!

Bjuden nu vår måg att sitta

Med sin rygg åt blåa väggen

Hufvudet mot röda bordet,

Röda, guldbeprydda bordet,

Bröstet vändt åt christna skaran.

Byens flickor, unga dufvor!

Eld J hit med näfver bären,

Bringen med en tjärvedsticka,

Att jag såge mågens ögon,

Äro blå de, eller röda,

Eller hvita såsom vadmal.

Eld man hemtade med näfver,

Bragte med en tjärvedsticka;

Elden sprakade ur näfret,

Svart steg röken ifrån stickan.

Byens flickor, unga dufvor!

Eld J hit med ljus nu bären,

Lysen rummet upp med vax-ljus,

Att jag såge mågens ögon,

Äro blå de, eller röda.

Eller hvita, såsom vadmal.

Jag nu ser min svärsons ögon,

Blå ej äro de, ej röda,

Icke hvita såsom vadmal,

Men som vattnets fradga ljusa,

Liksom rör i hafvet bruna,

Sköna såsom säf i vattnet.

Vid hans sida passar siken,

Dufvo-bäret i hans armar.

Hör mig, du min lilla tärna,

Byens bästa tjensteflicka!

Hemta öl med vackra kannan,

Kannan med sitt dubbla handtag,

Åt de bjudna bröllopsgäster,

Att de kära gäster hedra.

Skäl för sig låt stopet göra,

Fembandskärlet flitigt röras,

Låt från sparren ölet rinna,

Mjödet ifrån spikars gömmen

Åt de bjudna bröllopsgäster,

Att de kära gäster hedra.

Länge bryggd har drycken varit,

Goda ölet länge färdigt

Åt de bjudna bröllopsgäster,

Att de kära gäster hedra."

Det är byens lilla tärna,

Den för pengar lönta flickan,

Hemtar öl med vackra kannan,

Kannan med sitt dubbla handtag,

Åt de bjudna bröllopsgäster,

Att de kära gäster hedra.

Kannan lät hon gå kring skaran,

Fembandskärlet flitigt röras,

Lät från sparren ölet rinna,

Mjödet ifrån spikars gömmen

Åt de bjudna bröllopsgäster,

Att de kära gäster hedra.

Der fann nu det goda ölet

Dem som drucko, dem som sjöngo,

Sångare det fann der goda,

Män, som kunde herrligt qväda.

Men den gamle Wäinämöinen,

Ett evärdligt stöd för sången,

Var bland sångare de bästa,

Bland de skickligaste skalder.

Först han öl ur stopet tömmer;

Sedan börjar han att qväda,

Sig till sångens värf förfogar.

Sade gamle Wäinämöinen:

"Värdarna sig här förundra

Och värdinnorna de tänka:

Monne usel dryck jag gjorde,

Monne dåligt öl jag bryggde.

När ej sångare nu sjunga,

Goda skalder icke qväda,

Ljud ej ge gyllne gäster,

Glädje-gökar sig ej fröjda?

Hvem skall här då sången sköta,

Hvem skall med sin tunga qväda

Uti detta Pohjas gästbud,

Detta lag i Sariola?

Golfven här visst icke sjunga,

Om ej de, som stå på golfven;

Här sig fönstren icke fröjda,

Om ej de, som rå om fönstren;

Borden larma här ej heller

Om ej de, vid borden sitta.

Om ej andra feta sjunga,

Raskare ej vilja qväda,

Sjunger jag, en mager gosse,

Qväder man med bleka kinder,

Sjunger ur det magra hullet,

Ur de istertoma sidor,

För att denna afton glädja,

Frejdad dag med sånger pryda.

Finnes väl bland denna ungdom,

Ibland denna sköna ungdom,

Uti detta höga slägte,

Bland den store fadrens söner,

Den som lade hand i handen,

Haka fogade i haken,

För att goda sånger sjunga,

Lägga fram de bästa qväden?

O du gode Ilmarinen,

Frände, barn utaf min moder!

Sjelf du kom att med mig sjunga,

Låt oss nu tillhopa qväda,

Mun du äger, mun jag äger,

Ljuflig tunga ha vi begge.

Hvad som godt är, talar munnen,

Och till detta lyssnar örat,

Tungan under-ting förtäljer,

Detta minnet sen förvarar.

Dålig man gör dåligt från sig,

Det en bättre man förbättrar."

Der nu smeden Ilmarinen

Yttrade ett ord och sade:

"Vi af samma moder födde,

Burna utaf samma qvinna.

Utaf samma bofink tvagna,

Vårdade af samma knipa,

Sällan komma vi tillsamman,

Börja samtal med hvarandra

Uti dessa Pohjas gästbud,

Sariolas dryckesgillen.

Sjunga skulle jag och kunde,

Om jag uti hemmet vore,

Men i byn jag blygs att sjunga,

Bya-flickor kunde skratta,

Bya-tärnor kunde gäcka,

Männerna i byn mig skymfa.

Du en sångare evärdlig,

Sångens stöd i alla tider,

Sjelf du sånger sammanfoga,

Sjelf du framlägg sköna qväden,

Att de häpna, som dem höra,

De jemväl, som icke höra.

Du kom en natt förr i dagen,

Jag en dag derefter föddes."

Sade gamle Wäinämöinen:

"Om ej någon annan kommer

Att med mig tillsamman sjunga,

Ensam börjar jag då qväda.

Att de ädle månde höra,

Sångens vänner det förnimma,

Bland den ungdom, som här uppgår,

Bland den skara, här nu växer.

Gif, o Gud, ock hädanefter

Unna Skapare, du sanne,

Att på detta vis man lefver,

Att på sådant sätt man larmar

Uti dessa Pohjas gästhud,

Sariolas dryckesgillen.

Gif, o Gud, ock hädanefter,

Unna Skapare, du sanne,

Att i floder ölet rinner,

Mjödet uti strömmar flyter

Här i Pohja-gårdens stugor,

Uti Sariolas timring,

Under vidt berömda åsen,

Under detta sköna taket,

Medan denna värd än lefver

Och värdinnan är vid lifvet.

Skaparn gifve vedergällning,

Gud belöningen må ställa

Uti farstun åt värdinnan

Och åt värden fram på bordet,

Uppå pörtets bänk åt sonen

Och åt dottern uti sländan,

Att ej framdeles de ångra,

Efter nattens slut ej häpna

Öfver bröllopet, som firas

Gästabudet, som nu hålles.

Här jag intet mer förtjenar,

Kan ej heller skickligt sjunga,

Kanske hör jag upp och stadnar,

Slutar nu med mina qväden.

Sången sjöng jag, gjorde qvädet.

Grenar qvistade, fann vägen.

Sångerna uti ett nystan,

I en bundt jag sammanhvälfver,

Ställer den på visthus-skullen,

Inom lås af ben den gömmer,

Att de derifrån ej slippa,

Sig i detta lif ej reda,

Blott ben-låset icke rubbas,

Om ej käken blifver utbredd,

Tänderna i munnen skiljas.

Tungan af och an sig slingrar."

Derpå gamle Wäinämöinen

Sjunger en dag, sjunger tvenne.

Sjunger än på tredje dagen.

Men uppå den tredje dagen,

Gick för skalden släden sönder,

Brast för sångaren hans mede

Uti detta Pohjas gästbud,

Sariolas dryckesgille.

Nu den gamle Wäinämöinen

Sjelf till orda tog och sade:

"Finnes väl bland denna ungdom,

Ibland denna sköna ungdom,

Den som hemtar borr från Tuoni,

Nafvare ifrån Manala,

Att en släde ny jag reder

Och en häst för släden spänner."

Svarade så väl de unge,

Såsom ock de gamle sade:

"Icke finns bland denna ungdom,

Uti detta höga slägte,

Den som hemtar borr från Tuoni,

Nafvare ifrån Manala,

Att du släde ny dig reder

Och en häst för släden spänner."

Nu den gamle Wäinämöinen,

Den evärdelige sångarn,

Gick att hemta borr från Tuoni,

Nafvare ifrån Manala.

Men värdinnan sjelf i Pohja

Fägnar väl de bjudna gäster,

Att de kära gäster hedra.

Deras mun i smör sig rörde,

Näfvarna bland fisk-piroger,

Och framför dem voro satta

Goda skifvor utaf laxen,

Utaf fläsket feta bitar.

Smöret smuladt var i stycken

Och det feta fläsket skiradt.

Oköpt var det goda ölet,

Mjödet ej betaldt med pengar

Uti detta Pohjas gästbud,

Goda skarans dryckesgille.

Ölet rann från sparrens ända,

Mjödet ifrån spikars gömmen,

Åt de bjudna bröllopsgäster,

Till de kära gästers heder.

Femtonde Runan.

Länge ren man bröllop hållit,

Firat gästabud ren länge,

Haft i Pohjola ett bröllop,

Gästabud i Pimentola.

Sade Pohjolas värdinna

Då till smeden Ilmarinen:

"Hvarför sitter du, min frände,

Vakar du min äldsta broder?

Sitter du för värdens godhet,

Eller för värdinnans huldhet,

Bröllops-skarans fägring, eller

För det nätta pörtets skimmer?

Ej för värdens skull du sitter,

Eller för värdinnans huldhet,

Ej för bröllops-skarans fägring,

För det nätta pörtets skimmer;

Nej för jungfruns skull du sitter,

För den unga flickans huldhet,

För den sköna älsklings skimmer.

För den unga dufvans fägring.

Brudgum, länge ren du väntat,

Vänta än, min gode broder;

Än är ej din älskling färdig,

Ej din lifstids vän i ordning;

Håret är till hälften flätadt,

Hälften återstår att flätas.

Brudgum, länge ren du väntat,

Vänta än, min gode broder;

Än är ej din älskling färdig,

Ej din lifstids vän i ordning;

Nyss är ena ärmen påträdd,

Ännu återstår den andra.

Brudgum, länge ren du väntat.

Vänta än, min gode broder;

Än är ej din älskling färdig,

Ej din lifstids vän i ordning;

Nyss är ena foten påskodd,

Ännu återstår den andra.

Brudgum, länge ren du väntat,

Vänta än, min gode broder;

Än är ej din älskling färdig.

Ej din lifstids vän i ordning;

Nyss är ena handen påklädd,

Ännu återstår den andra.

Brudgum, du min gode broder,

Nu är ren din älskling färdig,

Är din lifstids vän i ordning.

Gå då nu, du köpta jungfru,

Följ då med, försålda flicka,

Efter penningar du älskat,

Varit snar att räcka handen,

Snabb att ta emot en brudskänk.

Unga flicka, ingalunda

Har du vetat alltför mycket,

Sett åt båda sidor om dig;

Om ett ångradt köp du slutit,

Lifvet ut det blir att gråta,

Året ut det blir att klaga,

Att din faders hus du lemnat,

Flyttat bort från fosterjorden,

Från din moders boningsorter,

Från din fostrarinnas gårdar.

Hvad betog dig då din klokhet,

Kom din fjärhet att ge vika,

Du, den alltför mycket kloka,

Du, i hela byn, den visa,

När du gick ifrån din fader,

Från din egen moders närhet?

Så är dottren hos sin fader,

Som uti sitt slott en konung;

Så svärdottren hos sin make,

Som en fånge uti Ryssland.

För en natt du tänkte vandra,

Ville för en dag bege dig,

Hoppades en månad dröja,

Eller blott en half bli borta. --

Ej dock för en natt du vandrat,

Kunnat för en dag bege dig,

Eller dröja blott en månad,

Eller blott en half bli borta.

Nej för längre tid du vandrat,

Bortgått för en menskoålder,

Från din faders hem för alltid,

För din lifstid från din moder.

Fästmö, du min unga syster,

Du min sång, min gröna stängel,

Gråt nu näftals dina tårar,

Göpentals din trånads vatten.

På din faders rena gårdar,

Droppar gråt på fostrarns gårdar,

På din faders stuggolf sjöar!

Gården räcker ett steg längre,

Farstun är ett spann förstorad

Och ett stockhvarf högre tröskeln.

När en gång härnäst du kommer."

Flickan suckade, den arma,

Drog med suckar efter andan,

Sorg i hennes barm sig lade,

Tåren steg i hennes öga.

Näftals gret hon sina tårar,

Göpentals sin trånads vatten

På sin faders rena gårdar,

Gret på fostrarns gårdar droppar,

På sin faders stuggolf sjöar;

Men i ord hon talte detta:

"Väl jag visste, väl jag trodde,

Väl jag tyckte i min lefnad,

Sade i min blomningsålder:

Icke är du än en jungfru

Under egen moders vårdnad,

Vid din fostrarinnas sköte;

Då först vore du en jungfru,

När en make hem du följde,

Satt din ena fot på tröskeln

Och den andra i hans släde,

Då först sköte du i höjden,

Blefve du ett hufvud högre.

Sådant var mitt hopp i lifvet,

Var mitt mål i blomningsåldern,

Som ett bördigt år förväntadt,

Motsedt som en vacker sommar.

Nu är ren min bortgång nära,

Och mitt hopp är nu besannadt,

Ena foten är på tröskeln,

Andra i min fästmans släde.

Dock ej vandrar jag med glädje,

Eller skiljer mig med jubel

Bort ifrån det gyllne hemmet,

Der jag sutit i min ungdom.

Med bekymmer far jag, späda,

Skiljer mig med saknad hädan,

Går i famnen af en höstnatt,

Färdas på en glansig våris,

Att ett spår ej syns på isen,

Icke fotens steg på halkan,

Ej min klädnings fläkt på drifvan,

Att min mor ej hör min stämma,

Ej min far min gråt förnimmer.

Hurdant tör då andras sinne,

Andra brudars sinne vara?

Sådant är de sällas sinne,

Som en gryning är om våren;

Men mitt sinne, mitt den armas,

Är som hästens, då den säljes,

Stoets, när det går i handel,

Eller hingstens, då den köpes.

Så mitt sinne är, den armas,

Som en dunkel natt om hösten,

Som en mulen dag om vintern."

Så till dottren sade modren,

Talte till sitt barn den gamla:

"Flicka, var ej alls bekymrad,

Frukt utaf din moder, sörj ej!

Icke till ett kärr du föres,

Icke till en bäck du tages.

Nej, du fick en man, den bästa.

Fick den ypperste af kämpar,

Den i smide högst förfarne,

I sin slöjd förståndigaste --

Rena kakor äter smeden,

Ännu renare hans hustru --

Fick en man, som trifs i skogen.

Ströfvar käck i ödemarken.

Ej hans hundar ligga hemma,

Ej på strån hans valpar hvila.

Denna vår ren trenne gånger

Har han vid en stockeld vaknat,

Uppstått från ett granrisläger.

Denna vår ren trenne gånger

Hafva barr hans hufvud kammat.

Torra qvistar borstat honom.

Flicka, var ej alls bekymrad,

Frukt utaf din moder, sörj ej!

Se din fästman äger hjordar,

Hundrade med horn i pannan,

Tusende med fulla jufver,

Tusende med ull betäckta.

Flicka, var ej alls bekymrad.

Frukt utaf din moder, sörj ej!

Icke äger denna fästman

Någon åbredd utan kornskörd,

Någon slätt, der hafra saknas,

Någon strand, ej sådd med hvete.

Se han har ju, denna fästman,

Vid hvar bäck en lår med spannmål.

Sädesstackar vid hvart svedland,

Alskog, der sitt bröd han bergar,

Småskog, der hans hvete frodas,

Mynt han får ur hvarje röse,

Och af klapperstenar pengar.

Flicka, var ej alls bekymrad,

Frukt utaf din moder, sörj ej!

Se han har ju, denna fästman,

Hjerpar, som med buller flyga.

Fladdrande, omkring hans loka,

Gyllne gökar, sex till talet,

Som uppå hans rankor sväfva,

Trastar, som med glädje dröja

Sjungande på okets remmar.

Ännu råder jag min dotter,

Lär mitt barn, som från mig skiljes:

Fästmö du min unga syster,

Du min sång, min gröna stängel!

Höra må du, hvad jag säger,

Hvad den gamla qvinnan talar:

Till en annan gård du kommer

Der en annan mor befaller,

Kommer i ett okändt hushåll;

Annat är i andras gårdar,

Der en annan mor befaller,

Annat i ett okändt hushåll,

Ej som i den egnas boning,

Egna fostrarinnans vårdnad.

Aldrig må du i din lefnad,

Under månens gyllne klarhet,

Nalkas gården utan seder,

Utan make mannens boning

Seder efterfrågar gården,

Seder, om den än är dålig,

Lynnet efterkänner mannen,

Lynnet, om han än är duglös.

Sådant bör du noggrannt väja;

Gubbens käke hvass och benig,

Gubbens tunga, skarp som stenen,

Svågerns kalla ord, och systerns

Spotska kastning med sin nacke.

Om en varg i vrån är gubben,

Gumman som en björn i stugan,

Svågern som en orm på tröskeln,

Systern som en spik i dörren;

Bör dock samma aktning gifvas,

Samma ödmjukhet bevisas,

Som i eget hem tillförne,

I din egen moders vårdnad,

Samma vördnad för den gamle

Och för brödren samma aktning.

Hör då jungfru hvad jag säger,

Hvad den gamla qvinnan talar:

Lyss med mössets skarpa öra,

Rörs med harens snabba fötter,

Håll den unga barmen smidig,

Böj den rena hvita halsen,

Som sin topp den friska häggen.

Sina qvistar enen böjer.

Rör dig icke utan klädning,

Stöka icke utan linne,

Gå ej utan skor på foten.

Hör då ännu hvad jag säger,

Hvad den gamla qvinnan talar:

Laga dina ylle-kjortlar

Af en enda tapp af ullen,

Koka ock ett mustigt kornöl,

En till smaken ljuflig maltdryck,

Af ett enda korn i brygden,

Med blott trenne trän till brasa.

Tvätta bänkar qväll och morgon,

Bordet äfven midt på dagen,

Skölj också med vatten golfvet,

Allrasist när veckan slutat.

Hör då ännu hvad jag säger,

Hvad den gamla qvinnan talar:

Ej har gårdsvärdinnan stunder

Att i pörtet ständigt vistas.

Nedböjd skall hon trampa tågen,

Lutad i sin ladgård syssla,

Dädan sen till stugan skynda,

Der har barnet börjat gråta,

Späda barnet i sitt täcke.

Icke kan det arma tala,

Icke har det ord att säga,

Om det fryser eller hungrar,

Förr än den bekanta kommer,

Moderns röst dess öra hinner.

Hör då ännu, hvad jag säger,

Hvad den gamla qvinnan talar:

Håll i räkning dina skedar,

Haf på dina käril reda,

Att ej kattor dem må släpa,

Luftens fåglar gömma bort dem.

Helgade må gårdens rönnar,

Qvistarna på dem dig vara,

Ännu heligare bären.

Brudgum, du min gode broder!

Ej må du vår unga dufva

Föra till en nödbröds mortel,

Ställa för att stampa barkbröd,

Att af agnar baka kakor,

Eller tallens safva krossa.

Nej vår dufva må du föra,

Till en tufva rik på näring,

Till att ösa korn ur lårar

Och i bitar skära rätter;

Nej vår dufva må du ställa,

För att grädda tjocka kakor,

För att baka bröd af hvete,

För att klappa rena degar.

Brudgum, du min gode broder!

Ej må du vår unga dufva

Visa väg med slafvens piske,

Tvinga med en rem att klaga,

Med en knippa ris att qvida,

Med din töm att yttra jämmer.

Såg du flickan, såg du jungfrun,

Såg du flickans unga sinne!

Visa henne då du hvilar,

Lär vid sluten dörr den unga,

Fortfar så ett år igenom,

Ett år lär med ord allenast,

Blott med ögats blink, det andra,

Trampa foten lätt, det tredje.

Om hon detta icke aktar,

Icke efterföljer sådant,

Tag dig då ett rör ur hvassen,

Tag ett starrgräs då från fältet,

Stöt med stängelns spetsar henne,

Aga henne med ett skäfte,

Med en piske af ett rörstrå,

Med ett ris af ylle viradt.

Om hon då ej aktar detta,

Icke efterföljer sådant,

Tag dig då ett ris ur skogen,

Tag ur dälden då en björkqvist,

Bär den under pelsens skörte,

Att en annan gård ej ser den.

Värm med detta hennes skuldror

Och gör ryggen mjuk med detta.

Rigta ej ett slag mot ögat,

Och vid örat rör ej heller;

Dervid kunde svågern fråga,

Dervid ock en svärfar mena:

Monne vargen henne rifvit,

Eller björnen skrapat henne?"

Flickan suckade, den arma,

Drog med suckar efter andan,

Sorg i hennes barm sig lade,

Tåren steg i hennes öga;

Och hon brast i gråt och talte,

Yttrade ett ord och sade:

"Icke var jag dock tillförne

Mörkare än andra jungfrur,

Blekare än vattnets fiskar;

Mörkare jag blef än andra,

Blekare än vattnets fiskar.

Hur betalar jag min moders

Mjölk, och hur min faders godhet?

Dig jag säger tack, min fader,

För min hittills funna bergning,

För de bästa bitars gåfva,

För den föda förr jag njutit!

Dig jag säger tack, min moder,

Som mig vaggat i min barndom,

Burit mig som späd i famnen,

Och din barm mig räckt till näring.

Er jag tackar, gårdens husfolk,

Goda barndomsvänner alla,

Jemte hvilka här jag lefvat,

Vuxit i min blomningsålder!

Nu alltså jag måste resa,

Fara från det gyllne hemmet,

Från min faders sal, min moders

Alltid gästfritt öppna boning.

Blif då qvar i lugn, o pörte,

Pörte, med ditt tak af bräder,

Godt det blir att återkomma,

Kärt att en gång än här vandra.

Blif då qvar i lugn, o farstu,

Farstu, med ditt golf af bräder,

Blif i ostörd ro der ute

Gård, med dina ljufva rönnar.

Er i fridens hägn jag lemnar

Länder, bäruppfyllda skogar,

Träsk, med edra hundra holmar,

Hedar med er ljung bevuxna."

Derpå smeden Ilmarinen

Slängde flickan i sin släde,

Tog till ordet sjelf och sade:

"Far då väl, du Pohjas boning!

Blifven alla qvar i trefnad,

Alla backens smärre tallar,

Alla höga trän i skogen,

Alla enar uppå fälten,

Bär, som växa uppå marken,

Telningar, som gro i vattnet,

Alens qvistar, björkens näfver,

Granens rötter, furans stubbar!"

Och med dån han färdas framåt,

Åker öfver Pohjas stränder,

Längsmed Simosalmis bräddar,

Längsmed skuldrorna af åsen.

Med sin ena hand vid tömmen,

Och vid flickans barm den andra,

Ena foten utom slädan,

Och vid flickans knä den andra.

Flickan suckade, den arma,

Drog med suckar efter andan:

"Kallt mig tyckes under fållen,

Kulet uti släden vara."

Och han far ett stycke framåt,

Åker blott ett litet stycke;

Jungfrun lyfter opp sitt hufvud,

Talar då och säger detta:

"Hvem har sprungit här tvärsöfver.

Hvilken usling har här vandrat?"

Sjelf då smeden Ilmarinen

Yttrade ett ord och sade:

"Haren sprungit här tvärsöfver,

Harens son har trampat spåren."

Jungfrun tog till ordet åter:

"Bättre vore det att vara,

Bättre stod jag ut att vara

I den snabba harens fotspår,

På hans viga fötters stigar,

Än som här i friarns släde."

Derpå smeden Ilmarinen

Vred sin mun och rörde hufvet,

Skakade det svarta håret,

Och med dån han åker framåt,

Och han far ett stycke framåt,

Åker blott ett litet stycke,

Jungfrun lyfter opp sitt hufvud,

Talar då och säger detta:

"Hvem har sprungit här tvärsöfver,

Hvilken usling har här vandrat?"

Det är smeden Ilmarinen,

Sjelf han yttrar sig och säger:

"Räfven sprungit här tvärsöfver,

Räfven på sin färd här skridit."

Jungfrun tog till ordet åter:

"Bättre vore det att vara,

Bättre stod jag ut att vara

I den qvicka räfvens fardon,

I hans kälke under färden,

Än som här i friarns släde."

Derpå smeden Ilmarinen

Vred sin mun och rörde hufvet,

Skakade det svarta håret,

Och med dån han åker framåt,

Och han far ett stycke framåt,

Åker blott ett litet stycke;

Jungfrun lyfter opp sitt hufvud,

Frågar då och säger detta:

"Hvem har sprungit här tvärsöfver,

Hvilken usling har här vandrat?"

Sjelf då smeden Ilmarinen

Yttrade ett ord och sade:

"Björnen sprungit här tvärsöfver,

Ohto på sin färd här lunkat"

Jungfrun tog till ordet åter:

"Bättre vore det att vara,

Bättre stod jag ut att vara,

Uti björnens stenrösgrotta,

I hans kammare af hällar,

Än som här i friarns släde."

Sjelf då smeden Ilmarinen

Vred sin mun och rörde hufvet,

Skakade det svarta håret,

Yttrade ett ord och sade:

"Var ej sorgsen, arma jungfru,

När du hinner friarns boning,

Kött förutan knif du äter,

Dricker öl förutan skopa."

Och han åker fram med buller

Öfver Wäinös svedjelunder,

Öfver Kalevalas slätter.

Trafvarn sprang och färden framled,

Släden skrann och vägen aftog,

Buller gaf den hårda meden,

Björken ljöd i fimmelstången,

Häggen knarrade i fjättran. --

Om en stund är hemmet synligt,

Stiger rök ur egna stugor.

Sextonde Runan.

Nu ett gny från tåget hördes,

Nära piskens smällar ljödo,

Slädens rassel ljöd från stranden,

Stängers brak från gårdens brunnsväg.

Sjelf nu Ilmarinens moder

Yttrade ett ord och sade:

"Det är sonens vackra släde,

Ren från Pohjola han kommer.

Vackra gökarna de gala

Fram uppå den granna korgen,

Ekorrarna skyndsamt ila

Längsmed stängerna af lönnträd,

Sköna orrarna de kuttra

På hans loka, gjord af almen.

Byn har bidt på månens skifte,

Solens uppgång folket väntat,

Barnen mark med smultron färgad,

Rullarna en tjärad farkost;

Jag min son allenast väntat,

Sonen och hans unga hustru.

Nu du må dig hitåt vända,

Komma hit till dessa gårdar.

Stugor af din fader byggda,

Redda af den ålderstegna."

Sjelf han smeden Ilmarinen

Vänder nu sin kosa hemåt,

Till af fadren byggda gårdar,

Af den ålderstegne redda.

Slädens begge sidor prydas

Utaf nystan blå och röda,

Mellan dem en räf är målad.

Sade Ilmarinens moder:

"Brudgum, du min gode broder!

Har nu frisk och sund du färdats,

Har du gjort en ljuflig resa?

Fick du jungfrun, vann du borgen,

Krossade du stridens portar?

Fick du hundarna att skälla,

Fick du borgens mör att gråta,

Fick du flickan till att skratta,

Vann du unga jungfruns kärlek,

När din svärmor du besökte,

Då du dröjde hos din svärfar?

Men jag ser det, hvarför fråga?

Märker det, hvarför då spörja?

Visst är knipan i din väljo,

Dufvan uti dina armar.

Hvem bar hit det falska budskap,

Att vår fästman tom har kommit,

Att förgäfves hästen sprungit?

Tom ej kom vår fästman åter,

Hästen icke sprang förgäfves.

Något hingsten har att draga,

Den hvitmanige att föra.

Stig, du sköna, nu ur släden,

Ur dess korg, du goda gåfva;

Res dig, utan att du lyftas,

Höj dig, utan att du höjes,

Om han är for ung, som lyftar,

Och för stolt, som höjer upp dig.

Ställ på meden ena foten

Och den andra uppå tvärträ't,

Gå uppå den dunkla vägen,

På den lefverlika marken,

Som är slätad utaf suggan,

Trampad utaf lilla grisen,

Utaf fårets fötter jemnad

Och af hästars manar gniden.

Stig med dufvans nätta fötter,

Trippa som en årta trippar,

Uppå dessa rena gårdar,

Gårdar herrliga och sköna,

Hvilka här din svärfar tillredt

Och din svärmor bragt i ordning.

Ofta svågern på dem vandrat,

Svägerskan beträdt dem ständigt.

Gå nu i den släta farstun.

Farstun utaf andben fogad.

Redan uppå denna sommar,

Sommarn, som så långsamt skridit,

Dörrarna sig städse öppnat,

Väntande på öppnarinna;

Dörrars handtag ofta knarrat

Efter ringprydd slutarinna

Trösklarna sig städse nedböjt

För den stoltas fina fållar.

Redan uppå denna sommar,

Sommarn, som så långsamt skridit,

Här sig farstun sidlängs flyttat,

Väntande på städarinna;

Stugan vändt sig om af längtan

Efter den, som golfvet sopar.

Redan uppå denna sommar,

Sommarn, som så långsamt skridit,

Andbens golfvet ofta ljudit

För den, som skall stå på golfvet;

Gyllne taket ofta klingat

För den, som skall gå derunder;

Fönstren öfver den sig fröjdat,

om skall invid fönstren sitta.

Redan uppå denna sommar,

Sommarn, som så långsamt skridit,

Loften sänkt sig ofta neder

För den, som skall loften öppna;

Boskaps-ställen ofta närmat

Sig till den, som dem skall sköta,

Fähusgårdar vikit undan

För den årta, dem skall trampa.

Redan uppå denna sommar.

Sommarn, som så långsamt skridit,

Goda kon här tidigt bölat

Mot den, som skall knippen gifva,

Vårens lam har bräkt här tidigt

Mot den, som skall maten öka;

Sommar-tackan ropat efter

Den, som fina hö't skall räcka.

Hell dig gård med all din fullhet,

Hell er gäster uppå gården,

Hell er yttre gårdens kämpar!

Hell dig trappa med din fullhet,

Hell er gäster uppå trappan,

Hell dig skara under taket!

Hell dig stuga med din fullhet,

Hell er gäster uti stugan,

Hell er barn inunder taket!

Hell dig måne, hell dig konung,

Hell dig unga bröllops-skara!

Icke har förut här varit,

Icke förr, i går ej heller,

Sådan stolt och prydlig skara

Och en folkhop, skön som denna.

Brudgum, du min gode broder!

Visa fram din köpta maka,

Den med hundra marker lösta,

Den med tusende betalta.

Har du hemtat, den du ärnat?

Dufva ärnade du hemta,

Mjellhvit mö i landet välja,

Bringa med dig fager blomma.

Men jag ser det, hvarför fråga?

Märker det, hvarför då spörja?

Visst har du en dufva hemtat,

Mjellhvit mö i landet utvalt,

Bragt med dig en fager blomma.

Goda fästmö, sköna fästmö,

Du mjellhvita, fagra fästmö!

Väl du var i hemmet frejdad,

Flicka än i faders huset;

Låt dig alltid väl bli frejdad,

Såsom gift, i mannens boning."

Derpå Ilmarinens moder

Fägnade med mat och drycker

Alla bjudna bröllopsgäster,

Att de kära gäster hedra.

Deras mun i smör sig rörde,

Näfvarna bland fisk-piroger.

Länge bryggd ren drycken varit,

Goda ölet länge färdigt

Åt de bjudna bröllopsgäster,

Till de kära gästers heder.

Rågade der kärlen voro,

Faten upp till brädden fyllda;

Der fanns ymnigt till att äta,

Till att äta, till att dricka

För de bjudna bröllopsgäster,

Till de kära gästers heder.

Humlans saft nu munnen sköljde,

Hvitt af ölets skum var skägget,

Ölet rann från sparrens ända,

Mjödet ifrån spikars gömmen

Åt de bjudna bröllopsgäster,

Till de kära gästers heder.

Hvem blef der väl bedd att sjunga,

Redd att sånger skickligt qväda?

Gamle trygge Wäinämöinen,

Den evärdelige sångarn,

Sjelf han börjar på att qväda,

Sig till sångens värf förfogar.

Höjande sin röst han säger

Och med dessa orden talar:

"Icke har förut här varit,

Tör härnäst ej heller komma

Sådan stor och ståtlig fästman

Och en brud så nätt som denna,

Icke sådan prydlig skara,

Ej en ungdom så behaglig.

Hvem skall här jag först nu prisa?

Först må jag värdinnan prisa;

Hvem är gunstiga värdinnan?

Det är Ilmaris värdinna.

Hon af korn har bryggt oss ölet,

Gjort af malt den ljufva drycken.

Hennes säd är söt och smaklig,

Smakligt är hos henne maltet;

Ej värdinnans säd är smaklös,

Ej är maltet kärft och unket.

Hvarken fruktade hon vargar,

Eller andra skogens villdjur,

När hon gick att se på maltet,

Hastade till rökfull stuga.

Ej med krok hon maltet rörde,

Rörde alltid om med händer,

Vände det med sina näfvar,

Jemkade med sina fingrar.

Sjelf hon bakat stora bröden

Och de tjocka kakor klappat

Till den goda skarans gille,

För att fröjda goda folket;

Skyndsamt har hon maten framlagt,

Gladt och vänligt bröden burit.

Nu jag har värdinnan prisat,

Skall så värden sjelf ock prisa.

Hvem är hufvudet for skaran,

Det mot solen vända äpplet?

Ilmari den store värden,

Han är hufvudet för skaran,

Det mot solen vända äpplet.

Han ju hit hat husen skaffat

Och allt virke till dem hemtat.

Släpat väggarna från skogen,

Stockarna från stora backen,

Takets bräder ifrån bärmon,

Näfret från hägghergets höjder,

Sprötena från stenig jordmon,

Mossan från de öppna kärren;

Har af buskar bänken lagat,

Ställt den på ett lämpligt ställe,

På en stadig plats den fästat.

Så jag värden sjelf har prisat,

Skall nu ock vår talman prisa.

Hvem är här till talman utsedd,

Hvem är väld att vägen visa?

Talman är i byn den bäste,

Byens sällhet vägen visar.

Denna talman bär på kroppen

Skjorta utaf fina linnet

Och en blå kaftan af vadmal.

På den fina linne-skjortan.

Fållarna i sanden släpa,

På den lefverlika marken.

Gördel fin har denna talman

Kring den blåa vadmals-rocken --

Gördel väfd af Månens dotter

Och af Solens dotter spunnen

Utaf fjun från sommar-tackan,

Utaf ull från vinter-föret

På en tid, då eld ej lyste,

Då man ens om eld ej visste.

Visst har äfven denna talman

Skägget uti gyllne flätor,

Håret uti gyllne lockar,

Gyllne mössa på sitt hufvud,

Uppå sina gyllne lockar.

Mössan upp i molnen susar,

Skymtar fram bland trädens toppar.

Nu jag har vår talman prisat,

Skall så prisa brudens tärna.

Hvadan fick man brudens tärna,

Hvadan tog man hjelparinnan?

Dädan fick man brudens tärna,

Dädan tog man hjelparinnan:

Bak Tanika-borgens fästen,

Utanför den nya borgen.

Derifrån är hon ej hemtad --

Ej den minsta grund det äger --

Hvadan fick man brudens tärna,

Hvadan tog man hjelparinnan?

Dädan fick man brudens tärna,

Dädan tog man hjelparinnan:

Ifrån vattnen ofvan Dvina,

Från de vida, öppna fjärdar.

Ej ens dädan är hon hemtad --

Ej den minsta grund det äger --

Hvadan fick man brudens tärna,

Hvadan tog man hjelparinnan?

Fanns ett smultron uppå backen,

Fanns ett lingon-bär på fältet,

Ljusgrönt gräs på åkern växte,

Gyllne blomma uti lunden.

Dädan fick man brudens tärna

Dädan tog man hjelparinnan.

Munnen är för brudens tärna

Nätt som spolen uti Finland,

Ögonen på henne tindra

Såsom stjernorna på fästet.

Hög är hennes hufvudbonad

Som en upprätt spets af molnet,

Hennes nätta skor, de likna

Gässen på en vatten-ruska.

Brudens tärna har på balsen

Klingande och klara perlor,

Händerna af guldband prydas,

Fingrarna af gyllne ringar,

Öronen af gyllne hängen,

Ögonhåren utaf perlor.

Nu jag prisat brudens tärna,

Skall så hela skaran prisa.

Icke har förut här varit,

Icke förr, i går ej heller,

Sådan skön och prydlig skara

Och en ungdom så behaglig.

Så är folket klädt i vadmal,

Såsom skogen uti rimfrost --

Nedantill likt morgonrodnad,

Ofvantill likt dagens gryning.

Godt förråd på silfver funnits,

Penning-påsar här på fälten

Hos de bjudna bröllopsgäster,

Gästerna till pris och heder.

Mynt på mark och vägar legat,

Halfva rubels mynt för gossar,

Tre kopeks för gamla qvinnor

Och för jungfrur fyra grivners."

Sednare Delen.