M. A. Castrén

Första Runan.

Nu mig göres lust i hågen,

I mitt hufvud bor en tanke,

Lust jag har att börja runor,

Laga mig till reds att sjunga.

Du min vän, min gode broder,

Ädle språk-kamrat, ej ofta

Händer, att vi här förenas,

Börja samtal med hvarandra,

Har i dessa öde-trakter,

Dessa sorgsna nordanländer.

Lägg då hand i hand och foga

Haka i den andra haken,

För att sjunga goda qväden,

Fram de bästa sånger lägga,

Att de ädle dem må höra,

Sångens vänner dem förnimma

Bland den ungdom, nu här uppgår,

Bland den skara, som här växer --

Dessa ord som gåfva fångna,

Dessa ljufva sånger, tagna

Från den gamle Wäinös bälte,

Under Ilmarinens ässja,

Ned från Kaukomielis svärdsudd,

Joukahainens båges bane,

Från det innersta af Pohja

Och från Kalevalas moar.

Dessa sjöng min fader fordom,

Då till yxan skaft han täljde,

Dessa lärde mig min moder,

Qvad för mig min fostrarinna,

Under det hon vred sin slända.

Bringade sin ten i rullning.

Ännu andra ord det finnes,

Dem jag fångat, dem jag lärt mig,

Plockat upp vid vägens sidor,

Dem jag brutit har från ljungen,

Rifvit lös från skogens ruskor,

Från de späda skotten dragit,

Under det jag gick att valla,

Gick som barn att vakta hjorden,

På de honungsrika tufvor,

Uppå fältets gyllne kullar,

Efter Muurikki den svarta,

Den med fläckar märkta Kimmo.

Hundra ord jag hemtat dädan,

Tusen ämnen för att sjunga;

Sångerna uti ett nystan,

I en bundt jag sammanhvälfde,

Lade nystanet på kälken,

Bundten i min lilla släde.

Länge har min sång i kölden,

Länge i det dolda varit;

Nu jag sången vill ur kylan,

Visorna ur kölden hemta

Hit till hörnet af vår jernbänk,

Andan af den fasta plankan,

Under dessa sköna sparrar,

Denna vidtberömda takås,

Lossande mitt nystans ända,

Knuten lösande af bundten.

Så en vacker sång jag sjunger,

Låter väl en herrlig ljuda,

Sen jag rågens kärna njutit

Och med kornet mig förfriskat.

Om ej öl förhanden finnes,

Om ej spisöl mer är öfrigt,

Sjunger jag med torra läppar,

Drillar vid en droppe vatten,

Att den sköna qvällen ända,

Aftonskymningen förjaga,

Kanske nästa morgon möta,

Nästa gryning än förljufva.

----

Så jag hörde fordom sägas,

Så man sången förr begynte:

En i sender kommer natten,

En i sender ljusnar dagen,

Ensam föddes Wäinämöinen,

Den evärdelige sångarn.

Kave Ukko, Nordens herre,

Gamle trygge Wäinämöinen

Låg uti sin moders sköte,

Dvaldes der i tretti somrar

Och i vintrar lika många.

Tyckte tiden långsamt skrida.

Kände ledsnad vid sin lefnad,

När han ej fick månen skåda

Och ej solens ljus betrakta.

Höjde då sin röst och sade,

Talade med dessa orden:

"Lös o Måne, Sol befria,

Och du Karlavagn ledsaga

Mannen från ej kända dörrar,

Genom obekanta leder,

Ifrån dessa trånga gårdar,

Dessa alltför smala gångar.

Hjelpen mig att månen skåda

Och att solens ljus betrakta,

Lära karlavagnen känna,

Glädja mig af fria luften."

När ej Månen honom löser,

Honom Solen ej befriar,

Sjelf han för sig ledet öppnar

Med det ej benämnda fingret,

Sparkar upp den röda porten

Med en tå på venstra foten,

Går på händerna till tröskeln,

Fram till farstu-dörrn på knäna

Och på fötterna till gården.

Kom så ut att månen skåda

Och att solens ljus betrakta,

Lära karlavagnen känna,

Glädja sig af fria luften.

Wäinämöinen föds om natten,

Går i smidjan andra dagen.

Smider hamrande med släggan,

Städet klingar under slagen;

Smider sig en halmlik fåle,

Häst, söm liknar ärtens stängel.

Stryker hästen längsmed ryggen,

Klappar fålen uppå hullet:

"Dugde att på ryggen sitta,

Gunga på det mjuka hullet."

Sjelf han sätter sig på ryggen,

Gränsle sig på hästen kastar,

Rider, så att marken dånar,

Och tillryggalägger vägen

På sin häst, som halmen liknar,

På den ärtskaftlika fålen.

Red i Wäinö-gårdens lunder,

Uppå Kalevalas moar,

Hästen sprang, det led med färden,

Hemmet blef och vägen aftog.

Red så ut på hafvets yta,

På den vida, öppna fjärden.

Icke vätas hingstens hofvar,

Hästens leder fuktas icke.

Var en Lapp med skefva ögon,

Som af gammalt ilska hyste,

Närde agg från fordna dagar

Mot den gamle Wäinämöinen.

Fogade en eldsnabb båge,

Bildade ett ståtligt vapen.

Utaf jern han bågen smider

Och dess rygg af koppar gjuter.

Dem med guld han sedan pryder,

Smyckar omsorgsfullt med silfver;

Får så bågen färdig bildad,

Snabba vapnet sammanfogadt.

Skön var bågen till att skåda

Och dess värde icke ringa.

Der en häst stod bak på ryggen,

Längsmed stocken sprang en fåle,

[Kapo hvilade på bågen]

och vid trissan låg en hare.

Täljer nu en skock af pilar,

Fjädrade på trenne sidor.

Hvarje pil, han färdig täljer,

Blir af sönerna befjädrad

Med små fjädrar utaf svalan

Och med sparfvens lätta vingar.

Hvarmed härdas dessa pilar,

Hvarmed härdas och bestrykas?

Med en ormslås svarta vätskor,

Skarpa ettern af en huggorm.

Hvadan fick han fjäder-snören,

Hvadan strängen till sin båge?

Der han fick sig fjäder-snören,

Der han fick en sträng till bågen:

Ifrån hår af Hiisi-hästen,

Ifrån Lempo-fålens klädnad.

Sedan pilarna man svarfvat

Och med fjädrar dem omgifvit,

Han till fots sin väg beträder,

Vandrar stigande med snabbhet:

Goda bågen under armen,

Kogret pil-uppfyldt på ryggen;

Går till fallet af eld-forssen,

Till den helga flodens hvirfvel.

Spejar morgon, spejar afton,

Spejar hela middagstiden,

Om ej Wäinämöinen komme,

Om ej vattnets vän anlände.

När en dag det åter hände,

Fogade sig någon morgon

Att sin blick han hof mot vester,

Vände hufvudet åt solen,

Såg han gamle Wäinämöinen

På det blåa hafvets yta.

Fattade i eldsnabb båge,

Tog sitt allra skönsta vapen,

Spände så det snabba vapnet,

Drog den starka koppar-bågen

Upp emot det venstra knäet,

Höll i bögeln högra foten.

Grep en pil utur sitt koger,

Fjädrad pil ur djurskinnshölstret;

Tog den rakaste bland pilar,

Valde ut det bästa skaftet.

Skyndsamt nu han bågen spänner,

Vänder den i sina händer;

För till örat eldig båge,

Vid sin högra hand den ställer

För att döda Wäinämöinen,

Vattnets vän om lifvet bringa.

Modren nekar, hustrun nekar,

Tvenne menskor honom neka,

Neka tre naturens döttrar

Att ej Wäinämöinen skjuta:

"Ej du skjute Wäinämöinen,

Son är Wäinö till din faster."

Sköt ändock, han lydde icke,

Tog till orda sjelf och sade.

"Allt som handen riktar högre,

I den mon må pilen sänkas;

Allt som handen riktar lägre,

I den mon må pilen höjas."

Sköt så af den första pilen,

Allt för högt den pilen flydde,

öfver hufvudet till himlen;

Himlen hade nära brustit,

Luftens bågar sprungit sönder.

Sköt så af den andra pilen,

Allt för lågt den pilen flydde,

For i låga moder-jorden;

Den till Manala vill sjunka

Och dess åsar nästan brista.

Sköt så af den tredje pilen,

Och den tredje pilen träffar

Uti blåa elgens mjälte

Under gamle Wäinämöinen.

Pilen for igenom köttet

Uppå hästens venstra skuldra.

Nu den gamle Wäinämöinen

Kom med händerna i vattnet,

Föll med fingrarna i böljan

Damp med näfvarna i svallet,

Sjönk ifrån den blåa elgen,

Från den ärtskaftlika hästen.

Lappen med de skefva ögon

Sjelf till orda tog och sade:

"Ej du gamle Wäinämöinen

Skall uti din lefnad mera,

Ej så länge tiden varar,

Klara månen ännu lyser,

Wäinö-gårdens fält beträda,

Kalevalas moar trampa."

Gamle trygge Wäinämöinen

Sen omkring i sex år vräkes,

Hit och dit sju somrar drifves,

Irrar af och an i åtta

Uppå hafvets stora yta,

På den vida, öppna fjärden.

Under honom flyter vattnet,

Ofvan hvälfves blåa himlen.

Här nu mannen täljer hafven,

Hjelten böljorna begrundar;

Hvar han höjer upp sitt hufvud,

Der med ord han holmar skapar;

Hvar han råkar vända handen,

Der han reder till en udde;

Hvarest foten möter bottnet,

Gräfver han för fisken gropar;

Hvarest land till land sig närmar,

Signar han för notvarp ställen;

Hvar han stadnar uppå fjärden,

Låter han små klippor födas,

Dolda grund i vattnet växa,

Emot hvilka skeppen styras,

Köpmännen sitt lif förlora.

Kom en örn från Turja-landet.

Fogel sig från Lappland sänkte,

Flyger ömsom, ömsom stadnar;

Flög i öster, flög i vester,

Flög så långt sydvest sig sträcker

Och till nordens sista gränser.

Söker för sitt bo ett ställe,

Plats, hvarest hon vistas kunde.

Nu den gamle Wäinämöinen

Höjde upp sitt knä ur hafvet,

Att en hörik tufva vara,

Stråbevuxen, vissnad torfve.

Örnen ifrån Turja-landet

Fann nu plats att bo sig bygga,

Märkte tufvan uti hafvet,

Uppå böljan blåa strimman.

Flyger ömsom, ömsom stadnar,

Sänker sig på knäets ända,

Utaf höet bo sig fogar,

Flätar af det torra gräset;

Lägger så sex ägg i boet,

Gyllne voro de sex äggen,

Men ett sjunde var ett jern-ägg.

Ligger sedan uppå äggen,

Knäets ända örnen värmer.

Deraf gamle Wäinämöinen

Kände hetta uti knäet,

Röjde att hans leder värmdes.

Plötsligt rörde han på knäna,

Skakade om sina leder,

Äggen rullade i vattnet,

Skramlade emot ett stengrund,

Äggen splittrades i stycken,

Örnen höjde sig i luften.

Derpå gamle Wäinämöinen

Några ord allenast sade:

"Nedra delen utaf ägget

Till den låga jord må varda,

öfra delen utaf ägget

Må till höga himlen bytas.

Hvad som hvitt i ägget finnes,

Må som sol på fästet lysa,

Men det gula uti ägget

Må som måne mörkret skingra.

Äggets andra smärre stycken

Bytas må till himlens stjernor."

Andra Runan.

Ändock nalkas onda dagar,

Ofärd hotar Wäinämöinen.

Som en stubbe utaf furu,

Längsmed öar, dem han skapat,

Holmar, hvilka sjelf han frambragt

Ruskan är till men i vattnet,

Fattig man för rik i vägen.

Der nu gamle Wäinämöinen

Sjelf till orda tog och sade:

"Ve mig arme, olycksfulle,

Af elände undertryckte!

Hurudant är nu mitt läge,

Hvart är jag, en hjelte, kommen?

Att i år och dar kringdrifvas,

Irra under öppna himlen,

Kastas af och an af stormen,

Hit och dit af böljor vrakas

Uppå dessa vida vattnen,

Uppå hafvets breda böljor.

Icke vet jag, olycksfulle,

Uti dessa onda dagar,

Dessa mödofulla tider,

Invid lifvets gräns, som flyktar,

Om min stuga jag i vinden,

Eller uti vattnet timrar;

Gör min stuga jag i vinden,

Intet stöd i vinden finnes;

Om jag den i vattnet timrar

Vattnet bortför, hvad jag timrat."

Blåste från sydvest en stormvind,

Böljorna från vester drefvos,

Förde gamle Wäinämöinen

Bort till Pohjola, det mörka,

Till den ort, som männer slukar,

Hjeltar uti vågen dränker.

Der nu gråter Wäinämöinen,

Gråter och sig högljudt jemrar,

Hundra sår han har i sidan,

Tusen hugg af vinden gifna.

Sade gamle Wäinämöinen:

"Ve att ifrån egna nejder

Bort jag samm beklagansvärde

Och kom hit till andra länder.

Onda äro dessa trakter,

Inga vägar af mig kända,

Här mig rifva alla träden,

Alla barrträdsruskor såra,

Alla qvistar slå mig arme,

Mot mig rasar allt det värsta

Uti dessa usla nejder,

Dessa arma nordanländer.

Icke kan jag finna vägen,

Vet, som främling, ej af kosan

Att till hemmet återvända,

Komma till bekanta nejder.

Vägen leder ut åt skogen,

Onkelvoinen för mig vilse.

Teppo, du om vägen råder,

Kom att kosan åt mig visa,

Att med stakar vägen teckna,

Märken skära uti träden,

Att i skogar mannen hittar,

Hjelten sig ur öknen letar,

När han om till hemmet vänder,

Sig beger till egna nejder."

Louhi Pohjolas värdinna,

Pohja-gårds tandglesa gumma

Vaknade en morgon tidigt

Och i dagens gryning uppsteg.

Eldar i en hast sin stuga,

Samlar kolen uppå härden

Städar så sin lilla stuga,

Sopar golfvets tiljor rena,

Torkar med sin lilla risqvast

Af löfrika qvistar fogad.

Soporna hon sedan öser

I en ask af koppar gjuten,

Bär dem ut igenom dörren,

För på åkern öfver gården.

Stadnar plötsligt för att lyssna,

För att lyssna, för att höra,

På det längst belägna fältet,

På den mest aflägsna åkern;

Hör ett gråtande på hafvet,

Jern rande tvärsöfver floden:

"Barna-gråt är icke gråten,

Jemmern ej en qvinnas jemmer;

Gråten är en skäggig hjeltes,

Jemmern af Uvantolainen."

Louhi Pohjolas värdinna,

Pohja-gårds tandglesa gumma

Sköt sin farkost ut på vattnet,

Trebördsbåten uppå böljan.

Ror så hän till Wäinämöinen,

Fram till hjelten, som sig jemrar.

Der nu gråter Wäinämöinen,

Jemrar sig Uvantolainen,

Munnen röres, skägget darrar,

Men ej vrida sig hans läppar,

Icke skiljas åt hans tänder.

Louhi Pohjolas värdinna,

Pohja-gårds tandglesa gumma,

Gör på mannens gråt en ände,

Hjelten ifrån jemmern frälsar;

Ställer honom uti styret,

Sjelf vid årorna sig sätter.

Så till Pohjola hon rodde,

Framför Pohja-gårdens portar.

Låter mannen äta, dricka,

Frälsar honom ifrån döden;

Sedan tager hon till orda,

Talar och af hjelten spörjer:

"Hvarför gråter du o Wäinö,

Jemrar dig Uvantolainen?"

Gamle trygge Wäinämöinen

Sjelf till orda tog och sade:

"Ledsnaden mig här betager,

Ingen ro den åt mig lemnar,

Då jag främling är i landet,

Okänd man ibland ej kända.

Derför all min tid jag gråter,

Sörjer genom hela lifvet,

Att jag samm från egna länder,

Mig begaf från kända nejder

Hit till obekanta dörrar,

Portar, dem jag icke känner."

Louhi Pohjolas värdinna

Tog till orda nu och sade:

"Ej du gråte Wäinämöinen,

Jemre dig Uvantolainen.

Här för dig är godt att lefva,

Att ditt hela lif tillbringa,

Uti Pohja-söners gårdar,

På de ljufva boningsställen,

Äta kött, som för dig sättes,

Dricka öl ur fulla stopet."

Nu den gamle Wäinämöinen

Yttrade ett ord och sade:

"Borta båtar maten ringa,

Om man äfven väl undfägnas.

Mannen i sitt land är bättre,

Högre är hans värde hemma.

O du Skapare förunna,

Att till eget land jag kommer;

Bättre är i egna länder

Dricka vatten ur en rifva,

Än att uti andra länder

Tömma öl ur fulla stopet."

Louhi Pohjolas värdinna

Yttrade ett ord och sade:

"Nå hvad skulle du mig gifva,

Om jag dig till hemmet bragte,

Bort till egna åkergrenar,

Spånorna på egen backe?"

Sade gamle Wäinämöinen:

"Hvad vill du af mig begära,

Om du bringar mig till nejder,

Der min hembygds gökar gala,

Hvarest egen tupp jag hörer,

Der min egen stuga eldas?"

Sade Pohja-gårds värdinnan:

"O du vise Wäinämöinen!.

Kan åt mig du Sampo smida,

Sira ut det granna locket,

Bilda af en svane-fjäder,

Göra af ett litet ullstrå,

Af ett enda litet kornfrö

Och en söndrig sländas stycken;

Med en mö jag lönar mödan,

Arbetet med fager flicka,

Bringar äfven dig till nejder,

Der din hembygds gökar gala,

Hvarest egen tupp du hörer,

Der din egen stuga eldas."

Gamle trygge Wäinämöinen

Yttrade ett ord och sade:

"Sjelf jag ej förstår att smida,

Kan ej sira granna locket,

Men en smed i hemmet finnes,

Hamrare med fyndigt sinne,

Hvilken äfven smidt på himmel,

Som på luftens lock har hamrat;

Hvarken synas spår af hammarn,

Eller märken efter tänger."

Sade Pohjolas värdinna,

Pohja-gårds tandglesa gumma:

"Den som Sampo åt mig smidde,

Kunde granna locket, sira,

Bilda af en svane-fjäder,

Göra af ett litet ullstrå,

Af ett enda litet kornfrö

Och en söndrig sländas stycken,

Finge jungfrun för sin möda,

För sitt arbet' fagra flickan."

Nu den gamle Wäinämöinen

Yttrade ett ord och sade:

"Om du mig till hemmet bringar,

Ger jag smeden Ilmarinen,

Som det goda Sampo smider,

Sirar ut det granna locket,

Jungfrurs sinnen äfven blidkar,

Tennbriskprydda flickor eldar."

Derpå Pohjolas värdinna,

Pohja-gårds tandglesa gumma

Satte hingsten till att springa,

Hvita manen till att röras.

Gamle, trygge Wäinämöinen

Sjelf sig uti släden sätter,

Höjer sig i granna korgen,

Åker bort med gny och buller

Ifrån Pohjola det mörka,

Från det mulna Sariola.

Tredje Runan.

Det var Pohjas mö den sköna,

Landets ära, vattnets prydnad,

Klädde sig i röda strumpor,

Lade granna skor på foten,

Prydde sig med allt det bästa,

Tog det vackraste om halsen,

På sitt bröst det prydligaste,

Det mest lysande om kroppen;

Satte sig på luftens loka,

Strålande på himla-bågen,

I den allra rensta drägten,

I en lysande beklädnad.

Gamle trygge Wäinämöinen

Färdas fram med gny och buller

Ifrån Pohjola det mörka,

Från det mulna Sariola;

Kastade sin blick mot himlen,

Båge skön på fästet lyste,

Fager jungfru uppå hågen,

Vid dess rand en vacker flicka.

Der sin väf af guld hon väfde,

Vårdade om silfver-tyget

Med en gyllne väf-skottspole,

Med en väfvar-sked af silfver,

Förde skeden fram och åter,

Skaften lät hon höjas, sänkas.

Gamle trygge Wäinämöinen

Yttrade ett ord och sade:

"Kom, o flicka, i min släde,

Sänk dig ned i granna korgen!"

Flickan svarar honom fyndigt:

"Då jag man dig skulle kalla,

Skulle dig för hjelte hålla,

Om du taglet klyfva kunde

Med en knif, som udd ej äger,

Och i saknad är af spetsen;

Om ett ägg i knut du sloge,

Utan att man knuten märker."

Gamle trygge Wäinämöinen

Skar i tvenne delar taglet

Med en knif, som udd ej ägde,

Och i saknad var af spetsen;

Slog jemväl en knut på ägget,

Utan att man knuten märkte.

Sade gamle Wäinämöinen:

"Se nu har jag taglet klufvit

Med en knif, som udd ej äger,

Och i saknad är af spetsen;

Har en knut på ägget slagit,

Utan att man knuten märker.

Kom, o flicka, i min släde,

Sänk dig ned i granna korgen!"

Flickan svarar honom fyndigt,

Yttrande med dessa orden:

"I din släde jag ej kommer,

Förrän liten båt du timrar,

Gör den af min sländas bitar,

Fogar hop af tenens stycken;

Yxen får ej träffa stenen,

Ej dess blad mot klippan klinga."

Derpå gamle Wäinämöinen

Reser upp sig ifrån släden;

Bitar så af sländan tager,

Samlar tenens sneda stycken,

Börjar timra båt på berget,

Hugga på den hårda hällen.

Hugger en dag, hugger tvenne,

Hugger än på tredje dagen;

Yxen träffar icke stenen,

Ej dess blad mot klippan klingar.

Hände sig den tredje dagen,

Att på knappen Piru rörde,

Lempo ryckte uppå bettet,

Hiisi skakade på skaftet;

Yxen träffade nu stenen,

Bladet klingade mot klippan.

Yxen så från stenen slintar,

Återstudsar ifrån klippan,

Träffar knät på arme mannen,

Tån på gamle Wäinämöinen.

Lempo den vid köttet fogar,

Hiisi styr den till hans ådror,

Yxens egg i köttet biter

Och dess skaft af bloden slukar;

Bettet äter råa köttet,

Skaftet varma bloden slukar.

Nu i strömmar bloden rinner,

Brusar fram i strida forssar.

Gamle trygge Wäinämöinen,

Den evärdelige vise,

Hvilken alla ord besitter,

Äger icke ord mot sådant.

Sjelf han tar sig för att trolla,

Sjelf han börjar att besvärja;

Läser ursprungsord grundenligt,

Enligt ämnet vishetsrunor.

Några ord han dock ej minnes,

Stora ord, som bloden hämma,

Hvaraf bom han kunnat bilda

Och ett stadigt lås bereda

För de ställen, jernet skurit,

Och den blåa munnen bitit,

Till att dämma blodens flöde,

Hämma den i strida loppet.

Nu i strömmar bloden rinner,

Brusar fram i strida forssar

Ifrån knät på trygge mannen.

Ifrån tån på Wäinämöinen.

Icke fanns en flod, så ymnig,

Allraminst bland bäckar någon,

Hvilken ej blef öfversvämmad

Af det alltför stora flödet;

Icke fanns en sådan kulle,

Ej en sådan kulles hympel,

Icke af den höjd en bergstopp,

Att den ej blef öfversvämmad

Ifrån knät på helga mannen,

Ifrån tån på Wäinämöinen.

Svårare nu kännes smärtan,

Börjar blifva mer besvärlig,

Mera plågsam att fördraga,

Gamle trygge Wäinämöinen

Stack sin fåle uti redet,

Bruna trafvaren för släden,

Sjelf i den sig höjde sedan,

Satte sig i granna korgen.

Slog sin snabba häst med spöet,

Smälde till med perle-snerten.

Hingsten sprang, det led med färden,

Släden skrann och vägen aftog.

Åker längsmed öppna vägen

Till den nedersta bland gårdar,

Spörjer sedan öfver tröskeln,

Frågar efter kunnig trollkarl:

"Monn' i denna gården finnes

Den som jernets verk beskådar,

Som kan denna flod fördämma,

Hämma blodens strida flöde?"

Var ett litet barn i stugan,

Satt ett di-barn uppå golfvet.

Barnet svarade ur stugan,

Di-barnet från golfvet talte:

"Icke finns i denna gården,

Den som känner hjeltens plåga,

Hvilken jernets verk beskådar,

Som på trädets spår kan blåsa.

Der i andra gården finnes,

Kör din häst till andra gården."

Gamle trygge Wäinämöinen

Slog sin snabba häst med spöet,

Smällde till med perle-snerten,

Körde fram med gny och buller

Längsmed vägen, som var öfverst,

Till den öfversta bland gårdar;

Spörjer sedan öfver tröskeln,

Frågar så inunder gluggen:

"Monn' i denna gården finnes

Den som jernets verk beskådar,

Som kan denna flod fördämma,

Hämma blodens strida flöde?"

Låg en gumma under täcket,

Pladdrerska vid hällens ända,

Gammal gumma med tre tänder,

Förr värdinna uti gården;

Gumman sig till gluggen närmar,

Yttrar så ett ord ock säger:

"Icke finns i denna gården

Den som känner mannens plåga,

Som förmår hans smärtor stilla,

Hvilken dämmer åder-forssen,

Kan det starka blod-regn hindra,

Hämma blodens strida flöde;

Der i andra gården finnes,

Kör din häst till andra gården."

Gamle trygge Wäinämöinen

Slog sin snabba häst med spöet,

Smällde till med perle-snerten,

Körde fram med gny och buller

Längsmed vägen, som var ytterst,

Till den yttersta bland gårdar;

Spörjer sedan öfver tröskeln,

Talar så vid skärmtaks stolpen:

"Monn' i denna gården finnes

Den som jernets verk beskådar,

Som kan denna flod fördämma,

Hämma blodens strida flöde?"

Uppå ugnen bor en gubbe,

Gråskäggsman inunder åsen,

Gubben ryter ofvan ugnen,

Gråskägget på muren ropar:

"Större floden har man hämmat,

Dämmt i loppet mera strida,

Öfvervunnit större hinder,

Mäktigare ting besegrat

Blott med trenne ord af Skaparn,

Med de helga ursprungsorden;

Floder dämmt och sjöars utlopp,

Strida forssars svall betvingat,

Fjärdar har man skilt från fjärdar

Och med näs man näs förenat."

Fjerde Runan.

Derpå gamle Wäinämöinen

Sjelf ifrån sin släde stiger;

Ohjelpt stiger han ur släden,

Reser sig med egna krafter.

Sedan träder han i stugan,

Under taket sig begifver.

Här ett silfver-stop man bringar,

Hemtar fram en gyllne kanna.

Kannan är dock alltför ringa,

Rymmer ej den minsta delen

Utaf bloden från den gamle,

Ädle guden Wäinämöinen.

Gubben ryter ofvan ugnen,

Gråskägget på muren ropar:

"Hvem kan du bland männer vara,

Hvilken utur hjeltars skara,

När af blod sju fulla båtar,

Hela åtta stora såar

Från ditt knä, du arme, flutit

Och på golfvet runnit neder.

Andra ord jag skulle minnas,

Stora ord, som bloden hämma,

Men jag minnes icke början,

Vet ej, hvarest jernet föddes."

Nu den gamle Wäinämöinen

Yttrade ett ord och sade:

"Sjelf jag känner jernets ursprung

Tror mig veta stålets början;

Äldst bland bröderna är vattnet,

Jernet är den yngsta brodren

Ock i ordning mellerst elden.

Elden börjar sanslöst rasa

Lågan oförväget fördas,

Upp sig öfvermodigt svingar,

Växer till och blir förfärlig,

Bränner kärr och bränner länder,

Många kärr och många länder,

Det der stora torko-året,

Sommaren, då allt förbrändes

Och ej elden släckas kunde.

Jernet lyckas dock sig gömma,

Gömma sig och finna tillflykt."

Gubben ryter ofvan ugnen,

Yttrar der ett ord och säger:

"Hvarest gömde sig då jernet,

Gömde sig och fann en tillflykt

På det stora torko-året,

Sommaren då allt förbrändes?"

Gamle trygge Wäinämöinen

Sjelf till orda tog och sade:

"Se, der gömde sig då jernet,

Gömde sig och fann en tillflykt;

Vid det långa molnets ända,

I den släta ekens krona,

Uti unga jungfru barmen

Hos en än ej fullväxt flicka.

Fyra mör i molnet funnos,

Trenne jungfrur, sköna brudar,

Jungfrur tre med bröst, som svällde,

Och med spenar, hvilka värkte.

Mjölken gjöto de på marken,

Tömde ut de fyllda brösten;

Svart kom mjölken från den ena,

Hvit den flöt ifrån den andra,

Röd den tredjes var som elden.

Af den svarta jungfru-mjölken

Alstrades det mjuka jernet,

Af den hvita jungfru-mjölken

Har man fött det spröda jernet,

Och utaf eldröda mjölken

Har man åter stålet bildat.

Derpå jernet sig fördolde,

Dolde sig ett år och tvenne

Uti sanka mossans källa,

I en åder uti gungflyn,

Uppå kärrets längsta sträckning,

På det vilda fjällets hjessa,

Hvarest svanor äggen lägga,

Gässen kläcka sina ungar.

Vargen spräng längsefter kärret,

Björnen ilade på heden,

Vargen lyftar mull från kärret,

Björnen sparkar jern ur heden.

Guden råkar gå på vägen,

Märker då det svarta gruset,

Der som vargen lyftat foten,

Björnen sina hälar fästat,

Yttrar så ett ord och säger:

'Ve dig jern, beklagansvärda,

Hvad du är i uselt läge,

I en låg och ömklig boning,

Under vargens ben på mossan,

Städse under björnens fotspår!'

Men allt efter denna dagen

Vaskas jernet upp från mossan,

Ifrån jordens smuts befrias,

Ryckes upp ifrån det blöta."

Gubben ryter ofvan ugnen,

Yttrande med dessa orden:

"Deraf alltså föddes jernet,

Deraf alstrades då stålet."

Gamle trygge Wäinämöinen

Sjelf till orda tog och sade:

"Deraf än ej jernet föddes,

Nej deraf alldeles icke;

Ej det arma jernet födes

Utan vilda eldens tillhjelp,

Icke heller blir det härdadt,

Utan att i vattnet vätas.

Bragtes uti smedens smidja,

Ned i Ilmarinens ässja.

Sade smeden Ilmarinen,

Den evärdelige hamrarn:

'Om jag dig i elden bringar,

Drifver ned uti min ässja,

Alltför öfvermodig blir du,

Växer till och blir förfärlig,

Hugger väl ännu din broder,

Sårar barn af egen moder'.

Eden svor nu arma jernet,

Jernet svor den svåra eden

Uti ässjan, uppå städet,

Under slagen utaf hammarn:

'Finns ju träd för mig att äta,

Stenens hjerta till att bita,

Att jag ej min broder hugger,

Sårar barn af egen moder'.

Derpå smeden Ilmarinen,

Den evärdelige hamrarn

Bringar jernet ned i lågan,

Drifver det uti sin ässja.

Först uppmjukade han jernet,

Härdade det sen i vatten.

Pröfvar vattnet med sin tunga;

Mycket gerna smeden smakar

Vättskorna, der stålet bildas,

Vattnet, hvari jernet härdas.

Sade smeden Ilmarinen;

'Ej är detta vatten tjenligt,

Att deri jag bildar stålet,

Att jag jernet der bereder.

Mehiläinen, du vår fogel,

Flyg nu hän med lätta vingar

öfver hela nio hafven

Och det tionde till hälften,

Ila öfver fält och mossor,

Flyg på snedden öfver hafven;

Bringa honung med din vinge,

Honung med din tunga hemta,

Tag ifrån sju gräs-stråns spetsar,

Skaffa från sex blomster-toppar

Till det stål, som här beredes,

Jernet, som jag nu tillverkar'.

Herhiläinen, Hiisis fogel

Lyssnar noga och betraktar,

Under takets list beskådar,

Tittar fram i skygd af näfret,

Medan smeden jern bereder,

Ilmarinen stål tillverkar.

Bar så ormens skarpa etter,

Bragte maskens svarta vätskor

Och de ting, som ödlan ögnat,

Äfven hemligt gift af grodan,

Till det stål som nu bereddes,

Jernet, som af smeden smiddes.

Dervid smeden Ilmarinen,

Den evärdelige hamrarn

Trodde, att hon bringat honung,

Hemtat af de söta safter,

Yttrar så ett ord och säger:

'Se det här är godt och tjenligt,

Att deri jag bildar stålet,

Att jag jernet den bereder'.

Gick en liten tid till ända,

Ganska ringa tid var liden;

Se då vredgas arma jernet,

Jernet vredgas och förargas,

Bryter eden som det svurit,

Äter som en hund sin ära:

Hugger i sin egen broder,

Sårar barn af samma moder.

Jernet studsade i köttet,

Tog i knät på arme mannen,

Fick så bloden till att flyta,

Till att flyta, till att frusta."

Gubben ryter ofvan ugnen,

Skägget sjunger, hufvet skakas:

"Nu jag jernets ursprung känner,

Känner ock dess värsta öden.

Ve dig jern, beklagansvärda,

Stackars jern, du usla smidslagg!

Monn' till stor du ren hann fostras,

Växte alltför stor och väldig,

När mot din natur du brutit

Och din slägt med munnen fattat.

Icke var du stor den tiden,

Icke stor och icke liten,

Icke var du alltför vacker

Och ej heller mycket smärtsam,

När du såsom mjölk låg stilla,

När ännu du, flöt som sötmjölk

Uti unga jungfru-bröstet,

Hos en icke fullväxt flicka,

Vid det långa molnets ända,

I den släta ekens krona.

Icke var du stor den tiden,

Icke stor och icke liten,

När du hvilade som vätska,

Stod ännu som vatten stilla

Uti sanka mossans källa,

I en åder uti gungflyn,

Uppå kärrets längsta sträckning,

På det vilda fjällets hjessa.

Icke var du stor den tiden,

Icke stor och icke liten,

När du vaskades från mossan.

Rycktes upp ifrån det blöta,

Blef från jordens smuts befriad,

Renad ifrån lerans blandning,

Utan att ens handen vättes,

Utan att en tå blef fuktad.

Icke var du stor den tiden,

Icke stor och icke liten,

När du såsom smidslagg fräste

Och din ed, du usla, gjorde,

Uti ässjan, uppå städet,

Under slagen utaf hammarn.

Sedan blef du ond i sinnet,

Blef förderfvad af din plåga,

Bröt den ed, som du besvurit,

Åt som hunden, upp din ära.

Hvem har bedt till onda verket,

Hvem har rådt till usla bragden?

Monn' din fader, eller moder,

Monn' den äldsta ibland bröder,

Den bland dina systrar yngsta

Eller andra höga fränder?

Ej din fader, ej din moder,

Ej den äldsta ibland bröder,

Ej den yngsta ibland systrar.

Icke andra höga fränder,

Sjelf du gjorde onda verket,

Kalmas bragd du sjelf förrättat.

Kom att se den bragd, du öfvat,

Att ditt onda verk förbättra,

Förrän jag åt modren säger,

Yppar allt inför den gamla.

Mer får modren då att göra,

Större blir den gamlas möda,

När det onda sonen öfvar,

När sig barnet illa uppför.

Hvem bland männerna är skicklig,

Hvilken ibland hjeltar vuxen

Att på bloden sluta munnen,

Att dess strida flöde hämma?

Skulle man i mig ej finnas,

Ej i Ukkos son en hjelte,

Till att detta flöde hejda,

Till att dämma åder-forssen,

Så har Lempo feta händer,

Onde mannen tjocka fingrar

Till att hämma detta flöde,

Hindra bloden från att forssa.

Foga nu det feta fingret,

Tryck din tjocka tummes ända

Till en bom i grymma hålet,

Tili en lapp för stygga porten.

Stadna blod, hör upp att flyta,

Hejda dig i snabba farten,

Stå orörlig såsom väggen,

Som en gärdsgård, på ditt ställe,

Såsom svärdet står i hafvet

Och på mossig tufva starren,

Hällen uppå åker-renen,

Furu-trädet uti skogen.

Men om sinnet dig vill bjuda

Att med största snabbhet röras,

Må du röras uti köttet,

Kroppens ben igenomströmma.

Bättre är för dig derinne,

Skönare för dig att löpa

Under hullet, inom senor,

Och att uti benen flyta,

Än att rinna ned på marken,

Der du utaf stoft besudlas.

In i hjertat är ditt ställe,

Och din källare i lungan;

Drag dig skyndsamt dit tillbaka,

Ila hastigt till din boning.

Hör o dyre! upp att drypa,

Låt o röda blod! dig hämma,

Eller må du sjelfmant stadna;

Sjelfva Tyrjä-fors ju dämdes,

Stadnade ock Jordan-floden,

Torrt blef hafvet, torr blef himlen

Uppå sommaren den torra,

Då ej elden släckas kunde.

Om ej det tillfyllest vore,

Ännu minns jag annan utväg,

Ropar mig en Hiisis gryta,

Ifrån Helvetet en kittel,

Hvaruti man bloden kokar,

Värmer upp den röda vätskan,

Att den ej på marken rinner,

Får på jorden forssa neder."

Derpå band han ådror samman,

Knöt tillhopa deras ändar.

Räknar alla åder-strängar,

Och med dessa orden talar:

"O du ådrornas Gudinna,

Suonetar, du vackra qvinna!

Du som spinner ådror skickligt,

Spinner med den nätta tenen,

Med din slända utaf koppar,

Hjulet, som af jern är hopsmidt:

Kom nu hit, då du behöfves,

Vandra hit, när du anropas.

Tag i famn en knippe ådror

Och af hull en bundt på armen,

För att ådror sammanfoga,

Ändorna tillhopaknyta.

Tuonis son med röda kinder!

Af det röda garnet tvinna,

Tvinna mot det venstra låret

Ned inunder högra handen,

Att dermed jag ådror binder,

Ändorna tillhopaknyter."

Dermed hop han ådror fogar

Och förenar deras ändar.

Stora ådror och arterer

Fäster han emot hvarandra,

Vid hvarandra smärre ådror.

Sänder så sin son i smedjan,

För att goda salvor göra,

Och tillreda läkemedel

Utaf fröskal ifrån gräsen,

Af de tusen blomster-knoppar,

Som man bragt från andra länder.

Fjerran ifrån byn den kalla.

Icke hört, ej sett man hafver

Gräs-slag alla, som der växa.

Sonen kommer så ur smedjan,

Der han goda salvor lagat

Och tillverkat läkemedel;

Bragte dem i Gubbens händer.

Denne smorde Wäinämöinen,

Helade den illa farne,

Smorde nedan, smorde ofvan,

Smorde midtuppå tillika;

Höjde då sin röst och sade,

Talade med dessa orden:

"Ifrån Gudar komme bistånd,

Hjelp ifrån grundämnens modrar!

Gode skapare bevara,

Milde Gud du oss beskydda,

Att vi ej i lyten bringas

Och af plågor ej besväras.

Sjelf o Gud, du uppenbare,

Spänn i rede dina fålar.

Dina hästar ställ i ordning;

Kör så med din granna släde

Genom ben och genom leder,

Genom köttet, som är skadadt,

Genom än ej knutna ådror.

Lägg i benens gropar silfver,

Guld, der ådern är förderfvad,

Ben, der köttet är ihopklämdt,

Blod, der ådern blifvit knuten.

Hvarest hullet sönderbrustit,

Der må hull du låta växa:

Hvarest ben har slintat undan,

Må du åter ben insätta;

Der som ådern blifvit vrickad,

Må du nya ådror knyta;

Hvarest bloden har afrunnit,

Dit du låte bloden rinna;

Och der köttet blifvit skadadt,

Dit du åter kött må foga."

Derpå band han om med silke,

Lindade med sköna tråden

Knäet på den arme mannen,

Tårna uppå Wäinämöinen;

Höjde så sin röst och sade,

Talade med dessa orden:

"Bandet vare Skaparns silke,

Herrens hull må blifva linda,

Kringom detta goda knäet

Dessa tår, som äro fasta."

När nu smörjelsen var pålagd,

Pålagdt säkra läkemedlet,

När med silke knät var bundet,

Lindadt om med sköna tråden,

Svimnar nästan Wäinämöinen,

Dras tillsamman utaf smärta.

Gubben manade nu plågor

Och fördref de svåra smärtor

Hän till plågo-backens kulle,

Toppen utaf sjukdoms-berget,

För att bringa stenar smärta,

Hafva hällar till att värka.

Gamle trygge Wäinämöinen

Deraf verklig hjelp försporde,

Återstäldes snart till helsan.

Köttet växte och blef vackert,

Blef aldeles heladt nedtill,

Midtuppå från smärta friadt,

Blef på alla sidor felfritt.

Ofvantill fullkomligt botadt,

Mera friskt än tillförene,

Bättre än det förr ens varit.

Nu en tacksam blick han sänder

Upp emot den höga himmel;

Höjande sin röst han säger,

Och med dessa orden talar:

"Dän ju nåden städse utgår,

Dädan komma kända tecken:

Upp ifrån den höga himmel,

Från den makt, som allt ting skapat.

Nu o Gud, du uppenbare,

Som med ömhet vårdar lifvet,

Har mig hjelp och bistånd gifvit

Uti dessa svåra smärtor,

Dessa jernets onda plågor,

Skador utaf stålet gjorda."

Femte Runan.

Gamle trygge Wäinämöinen

Straxt sin hemfärd nu begynner;

Spände fålen uti redet,

Bruna trafvaren för släden.

Sjelf i den sig satte sedan,

Höjde sig i granna korgen.

Slog sin snabba häst med spöet.

Smällde till med perle-snerten;

Hästen sprang, det led med färden,

Släden skrann och vägen aftog,

Men björkmeden hördes knaka,

Knarra slädens gyllne sittkorg.

Så han åker fram med buller,

Öfver Wäinö-gårdens lundar,

Öfver Kalevalas moar,

Yttrar då ett ord och säger:

"Ulf, du drömmaren må sluka,

Sjukdom, vrånga Lappen döda!

Hvilken sade mig ej hemmet

Mer med dessa ögon skåda,

Sad' att jag i lifvet aldrig,

Aldrig i min lefnads dagar,

Skulle Wäinö-gårdens lundar,

Kalevalas moar hinna."

Derpå gamle Wäinämöinen

Sjunger och sin vishet öfvar;

Sjöng en gran med blommig krona

Och med sköna gyllne grenar,

Styrde toppen upp mot himlen,

Höjde tvärs igenom molnen,

Spridde grenarna i luften,

Öfver himmelen dem bredde.

Sjunger och sin vishet öfvar,

Sjöng så månen upp att lysa,

Uti granens gyllne krona,

På dess qvistar karlavagnen.

Och han far åstad med buller

Vägen fram åt gyllne hemmet,

Sorgsen och med nedsänkt hufvud,

Att han smeden Ilmarinen,

Den evärdelige hamrarn,

Lofvat bort för sig till lösen,

För att eget lif befria,

Bort till Pohjola det mörka,

Till det mulna Sariola.

Men till möte kommer smeden:

"O du gamle Wäinämöinen,

Hvarför är du så bedröfvad,

Låter snedt din mössa hänga?"

Härvid gamle Wäinämöinen

Sjelf till orda tog och sade:

"O du broder Ilmarinen,

Frände, barn af samma moder!

Far att dig en flicka taga,

Välja mö med sköna lockar

Ifrån Pohjola det mörka,

Från det mulna Sariola;

Vet, i Pohja finns en jungfru,

I den kalla byn en flicka,

Som för svenner icke ömmar,

Ej de bäste män ens aktar;

Halfva Pohjola dock henne

Prisar som sin skönsta tärna;

Genom hullet skimrar benet,

Genom benet lyser märgen.

Om du Sampo smida mäktar,

Kan det granna locket sira,

Får du jungfrun för din möda,

För ditt arbet' sköna flickan."

Sjelf nu smeden Ilmarinen

Yttrade ett ord och sade:

"Du då lofvat har och offrat

Mig till Pohjola det mörka

För att så ditt lif befria,

Att dig sjelf ur döden frälsa!

Vet dock, jag i lifvet aldrig,

Aldrig i min lefnads dagar

Pohjas stugor vill besöka,

Sariolas knutar nalkas,

Orten se, der männer dräpas,

Hjeltar uti hafvet dränkas."

Nu den gamle Wäinämöinen

Sjelf till orda tog och sade,

"Hör du smed o Ilmarinen!

Gå dock ätt beskåda granen.

Hvilken himmelshögt har stigit,

Höjt sig tvärs igenom molnen,

Grenarna i luften utbredt,

Öfver himmelen sig spridit.

Underting du der skall finna,

Se hur nya månen lyser

Upp i granens gyllne krona,

På dess qvistar karlavagnen."

Begge så att granen skåda

Sig till Wäinös sved begåfvo,

Ut till Kalevalas skogsmark.

Sade gamle Wäinämöinen:

"Nu du smed, min gode broder,

Klättra upp att hemta månen

Och att karlavagnen taga

Ifrån granens gyllne krona."

Derpå smeden Ilmarinen

Klättrade i höga trädet,

Upp emot den höga himlen;

Klef att månen hemta neder,

Och att karlavagnen taga

Ifrån granens gyllne krona.

Nu den gamle Wäinämöinen

Sjunger höjande sin stämma,

Sjunger vinden upp att hvirfla,

Luften att förbittrad rasa.

Derpå tager han till orda,

Brister ut och säger detta:

"Vind, du honom tag i båten,

Vårens flägt uti din farkost,

För att bära skyndsamt hädan

Bort till Pohjola det mörka."

Honom vinden tog i båten,

Vårens flägt uti sin farkost

För att bära skyndsamt dädan,

Bort till Pohjola det mörka.

Så nu smeden Ilmarinen

Färdades och kom med snabbhet

Bort till Pohjola det mörka,

Till det mulna Sariola.

Samma väg han for som vinden,

Samma stråt som vårens flägtar,

Ofvan månen, nedom solen,

Utmed karlavagnens skuldror;

Först på Pohjas gård han stadnar,

Uppå Sariolas badväg,

Att ej hundarne ens höra,

Valparne ej honom varsna.

Louhi Pohjolas värdinna,

Pohja-gårds tandglesa gumma,

Sjelf nu ut på gården träder,

Så tilltalande den komne:

"Hvem kan du bland männer vara,

Hvilken utur hjeltars skara;

Hit du kom på vindens vägar,

På den stråt som vårens flägtar,

Och på dig ej hundar skälla,

Ingen ullsvans mot dig gläffsar."

Sade smeden Ilmarinen:

"Icke har jag kommit heller,

Att af byens hundar slitas,

Af ullsvansarne förföljas

Vid ej förr besökta dörrar,

Portar, dem jag icke känner."

Derpå Pohjolas värdinna

Spörjer så den komne gästen:

"Monne du har lärt att känna,

Eller på din väg fått träffa

Den der smeden Ilmarinen,

Honom konsterfarna hamrarn?"

Det var smeden Ilmarinen,

Yttrade ett ord och sade:

"Jag är smeden Ilmarinen,

Den evärdelige hamrarn."

Louhi Pohjolas värdinna,

Pohja gårds tandglesa gumma

Skyndsamt in i stugan trädde,

Yttrade ett ord och sade:

"Du min egen yngsta dotter,

Du af mina barn mig kärast,

Kläd uppå dig allt det bästa,

Tag det vackraste om halsen,

På ditt bröst det prydligaste,

Det mest lysande om kroppen;

Nu har smeden Ilmarinen,

Den evärdelige hamrarn,

Kommit hit att Sampo smida,

Sira ut det granna locket."

Det var Pohjas mö den sköna,

Landets ära, vattnets prydnad,

Gick i boden uppå backen;

Bodar tre på backen stodo,

En tillhörde hennes moder,

Och den boden var den bästa.

Der fanns kista uppå kista,

Ena skrinet vid det andra,

Öppnade den bästa kistan,

Granna locket klang och uppfor,

Fann deri sex gyllne gördlar,

Fann fem yllne kjortlar äfven;

Klädde på sig allt det bästa

Tog det grannaste om halsen,

På sitt bröst det prydligaste,

Det mest lysande om kroppen.

Derpå Pohjolas värdinna

Förde smeden Ilmarinen

In i Pohjas boningsstuga,

Sariolas bygda timring;

Här med mat hon mannen fägnar,

Fägnar ock med goda drycker,

Tills af dryckerna förplägad

Han sig tung och sömnig kände;

Ledde vandrarn så att sofva

Vid den sköna jungfruns sida.

Pohjolas värdinna sedan

Sjelf till orda tog och sade:

"Hör du smed, o Ilmarinen,

Du en hamrare evärdlig!

Kan åt mig du Sampo smida

Sira ut det granna locket,

Bilda af en svane-fjäder,

Göra af ett litet ullstrå,

Af ett enda litet kornfrö

Och en söndrig sländas stycken,

Får du jungfrun för din möda,

För ditt arbet' sköna flickan."

Då tog smeden Ilmarinen

Sjelf till orda så och sade:

"Väl jag kan dig Sampo smida,

Sira ut det granna locket,

Bilda af en svane-fjäder,

Göra af ett litet ullstrå;

Af ett enda litet kornfrö

Och en söndrig sländas stycken;

Smidt jag äfven har på himmel,

Jag på luftens lock har hamrat,

Då ej fanns den minsta början,

Ej ett band var färdiglagadt."

Derpå smeden Ilmarinen,

Den evärdelige hamrarn;

Sig beger att Sampo foga,

Sira ut det granna locket.

Först han hör dock efter smedja,

Frågar efter smedje-redskap;

Men ej smedja finns i Pohja,

Ej en tång i Pimentola,

Icke smedja, icke blåsbälg,

Ässja ej och städ ej heller,

Icke hammare, ej skaft ens.

Åter smeden Ilmarinen

Sjelf till orda tog och sade:

"Qvinnor må deröfver ängslas,

Uslingar må halfgjordt lemna.

Ej en man, om ock en sämre,

Om en svagare det vore."

Söker ställe för sin ässja

Och en plats för bälgen lämplig,

Uppå Pohja-gårdens backe,

Klippan som af jern är danad,

På det höga fasta stålberg.

Fann också ett litet ställe,

Fann en liten plats till grundlag,

Hvarest nu sin bälg han nedslog,

Der sin smedje-pust han bredde

Och sitt städ i ordning ställde.

Satte trälar sen att pusta,

Lönta drängar till att trycka;

Trälar pusta oförtrutet,

Raskt de lönta drängar trycka;

Pusta en dag; pusta tvenne,

Pusta än på tredje dagen,

Låg så famnshögt dam på skuldran,

Alnshögt aska uppå hufvet,

Och på kroppens andra delar

Hela spannet tjockt af kolstoft.

Redan på den tredje dagen

Skådar smeden Ilmarinen

Sjelf uti sin ässjas botten,

Synar långsåt bälgens bräddar:

"Blir ej Sampo redan färdig,

Ej det granna locket lagadt?"

Ännu blir ej Sampo färdig,

Ej det granna locket lagadt.

Derpå smeden Ilmarinen

Tager vindarne att pusta;

Vindarne de väldigt pusta,

Östan pustar, pustar Vestan,

Sunnan ännu mera pustar,

Nordanvinden mäktigt blåser.

Pusta en dag, pusta tvenne,

Pusta än uppå den tredje;

Men på tredje dagen redan

Skådar smeden Ilmarinen

Sjelf uti sin ässjas botten,

Synar långsåt bälgens bräddar:

Sampo sig ur lågan tränger,

Träder fram ur ässjans botten.

Derpå smeden Ilmarinen,

Den evärdelige hamrarn

Smider raska tag med släggan,

Hamrar hurtigt uppå städet,

Hamrar i en dörrlös smedja,

I ett rum, som gluggar saknar.

Dagen all han Sampo smider,

Hamrar på det granna locket,

Hvilar natten om hos jungfrun,

För att hennes kärlek vinna.

Fick omsider Sampo färdig,

Granna locket prydligt lagadt;

Vinnas kan dock icke flickan,

Unga jungfrun ej bevekas.

Börjar Sampo så att mala,

Granna locket flitigt svänga,

Mol en lår i dagens gryning,

Mol en lår att ätas hemma,

Mol en annan för att säljas,

Än en tredje att förvaras.

Detta Pohjas qvinna gläder,

Och hon bringar dit sin Sampo,

In i koppar-bergets gömmor,

Uti Pohja-gårdens stenberg,

Bakom lås och reglar nio.

Der hon ock dess rötter fäster

På ett djup af nio famnar:

Ena roten ned i jorden,

Invid vattnets gräns den andra

Och i hemmets berg den tredje.

Sjelf nu smeden Ilmarinen,

Den evärdelige hamrarn,

Sorgsen och med nedsänkt hufvud,

Med åt sidan lutad mössa,

Eftertänker och begrundar,

I sitt sinne öfverlägger,

Hur han stode ut att lefva

Uti Pohjola det mörka.

Sade Pohjolas värdinna:

"Skulle du väl Ilmarinen,

Redan längta i ditt sinne

Att till eget hemland komma?"

Sade smeden Ilmarinen:

"Dit, ack dit jag längtar endast,

Bort till fordna fosterjorden,

För att dö i egen hembygd."

Louhi Pohjolas värdinna

Rundligt mannen då förplägar,

Sätter så i båtens bakstam,

Väcker vinden upp att blåsa.

Härmed smeden Ilmarinen

Åter till sitt hemland vände,

Färdades åt gyllne hemmet,

Bort till fordna fosterjorden.

Frågar gamle Wäinämöinen

Då af smeden Ilmarinen:

"O du broder Ilmarinen,

Frände, barn af samma moder!

Har du nya Sampo fogat,

Sirat ut det granna locket?"

Sade smeden Ilmarinen

Sjelfva mästarn tog till orda:

"Redan mol der nya Sampo,

Granna locket flitigt svängde,

Mol en lår i dagens gryning,

Mol en lår att ätas hemma,

Mol en annan för att säljas,

Ån en tredje att förvaras."

Sjette Runan.

Sjelf den muntre Lemminkäinen,

Han den vackra Kaukomieli

Rustar ut sig till en resa,

Längtande att kunna komma

Hän till Pohja-söners härdar,

Till de fält, der Lappar lefva.

Skor sin häst den långa sommarn,

Hela vintern hofjern smider;

Spänner eldig häst för släden

På det fält, som gnistor sprider.

Vattnet droppade ur redet,

Fettma flöt från hästens remtyg.

Tog till orda Lemminkäinen:

"O min moder, gamla qvinna,

Om du dock min skjorta sköljde

Uti svarta ormens etter,

Och den torkade om sommarn!

Nu jag reser bort att fria

Till en mö i byn den kalla,

Flickan uti Pimentola."

Modren gör försök att neka,

Gamla qvinnan honom varnar:

"O min son! ej må du resa,

Utan att du vishet äger,

Är med insigter begåfvad,

Hän till Pohja-söners härdar,

Till de fält, der Lappar lefva.

Dig kan Lappen der besvärja,

Dig kan Turjalainen trycka

In med hufvudet i lera

Och med armarna i glödkol,

Näfvarna i heta askan."

Tog till orda Lemminkäinen:

"Redan förr de sökt mig trolla,

Desse trollmän, etter-ormar;

Trenne Lappska trollmän sökte

Mig en sommar-natt besvärja,

Nakne på en sten i jorden,

Utan bälte, utan kläder.

Mer af mig de icke fingo,

Än från stenen yxen täljer,

Näfvaren från klippan löser,

Välten ifrån hala isen,

Tuoni tar ur toma stugan.

Om med dem jag vill mig mäta,

Ställa mig i bredd med dessa,

Sjelf förmår jag Lappen trolla

Och på Turjalainen foga

Händerna i Kalmas kittel,

Näfvarna i hårda vädret,

Knäna att på sörjan dansa,

Benen till att isen krossa,

Sönderbråka isens skorpa.

Klyfver ock med sång hans skuldror,

Blåser läpparna i bitar

Och i tu hans skjortas krage,

Bröstets pansar uti stycken."

Modren gör försök att neka,

Gamla qvinnan honom varnar:

"O min gosse, far dock icke

Att till mön i Pohja fria,

Flickan uti Pimentola.

Lika väl dig når förderfvet,

Ofärd drabbar Lemminkäinen,

Dig beklagansvärda gosse.

Ej kan du i sång-förmåga

Mäta dig med Pohjas söner,

Icke kan du Turja-språket,

Kan ej qväda Lappska sånger."

Nu den muntre Lemminkäinen

Börjar på att håret kamma,

Borsta sina långa lockar,

Att på friarfärder fara,

Sig till Pohjola begifva.

Slängde kammen uppå sparren,

Uppå ugnens stolpe borsten.

Sjelf till orda tog och sade:

"Då är Lemminkäinens bane,

Arme mannens ofärd kommen,

När ur borsten bloden dryper,

Hinner ned i röda strålar."

For åstad nu Lemminkäinen

Tvertemot sin moders vilja,

Mot sin vårdarinnas varning.

Hvar tar mannen sig till vara?

Något tar han sig till vara

Framför dörren, under sparren,

Invid dörrens post i stugan,

Vid de mest aflägsna leder.

Skydd ej dessa medel skänka;

Hvar tar mannen sig till vara?

Ofvan fallet af eld-forssen,

Vid den helga flodens hvirfvel.

Der tar mannen sig till vara,

Skyddar sig och sig omgjordar,

Kläder sig i jernsmidd skjorta,

Stålsmidt bälte på sig spänner,

Talar sen med dessa orden:

"Mannen är i pansar bättre,

Starkare i jernsmidd skjorta,

Stålomgjordad mera härdig

Uti dessa trollmäns dalar,

I de vise männers bygder --

Så den svage ej han fruktar,

Aktar icke ens den starke."

Slog sin snabba häst med spöet,

Smällde till med perle-snerten.

Hingsten sprang, det led med färden,

Släden skrann, och vägen aftog.

Körde en dag, körde tvenne,

Körde än på tredje dagen.

Möter så en by på vägen,

Färdas fram med gny och buller

Uppå vägen, som var nederst,

Till den nedersta bland gårdar.

Spörjer sedan öfver tröskeln,

Talar så bak skärmtaks stolpen:

"Monne här i gården finnes

Den som hästens bröstrem löser,

Fimmelstängerna kan fälla,

Taga lokan ur dess spänning?"

Svarade ett barn från golfvet,

Gosse så från trappan talte:

"Icke finnes här i gården

Den som hästens bröstrem löser,

Fimmelstängerna kan fälla,

Taga lokan ur dess spänning."

Ängslig var ej Lemminkäinen,

Slog sin snabba häst med spöet,

Smällde till med perle-snerten,

Körde fram med gny och buller

Uppå vägen, som var medlerst,

Till den medlersta bland gårdar.

Sporde sedan öfver tröskeln,

Talte så bak skärmtaks stolpen:

"Monne här i gården finnes

Den som hästens bröstrem löser,

Fimmelstängerna kan fälla,

Taga lokan ur dess spänning?"

Ifrån golfvet hörs en gumma,

Sladdrerska från härden svara:

"Nog du får från denna gården

Den som hästens bröstrem löser,

Fimmelstängerna kan fälla,

Taga lokan ur dess spänning.

Karlar får du, fastän tio,

Hundratals, om så du önskar,

Hvilka hädan skjuts dig skaffa,

Gifva dig en häst till åkning,

Till att färdas öfver hafven,

Öfver smärre sjöar halka,

Att du till din husfars qvällsvard,

Till din matmors frukost hinner,

Äter middag med allt husfolk.

Såsom tupp du tåget uppnår

Och som hönans unge gården,

Går med naglarna på tröskeln

Och på tvären uppför trappan,

Sidlängs efter farstu-golfvet."

Ängslig var ej Lemminkäinen,

Yttrade ett ord och sade:

"Gumman vore värd att skjutas,

Käringen man klubba borde."

Slog sin snabba häst med spöet,

Smällde till med perle-snerten,

Körde fram med gny och buller

Uppå vägen, som var öfverst.

Till den öfversta bland gårdar.

Kom så ända fram till gården,

Slog på marken med sin piske,

Dam steg upp, der pisken rörde.

Och en unger man i dammet.

Denne löser hästens bröstrem,

Fimmelstängerna han fäller,

Tager lokan ur dess spänning.

Derpå muntre Lemminkäinen

Stadnar först och lyssnar noga;

Hörde runor ut på gården,

Ord igenom mossig springa,

Hörde qvädas bakom brädet,

Inom stugans väggar spelas.

Gick från knuten nu i stugan

Bak från hörnet in i pörtet,

Så att hundarne ej hörde,

Gläffsarne ej honom märkte.

Män med långa trutar stugan,

Stolta kämpar bänken fyllde,

Sångare på golfvet stodo,

Siare vid dörrens gafvel,

Invid sido-väggen spelmän,

Längst på bänken suto spåmän,

Onde trollmän framför ugnen.

Desse sjöngo Lappska sånger

Och på Hiisis qväden gnällde.

Sjelf hon Pohjolas värdinna

Rörde sig vid golfvets fogning,

Uti stugans midt sig svängde,

Talte sen med dessa orden:

"Förr fanns här ock hund i gården,

Racka jernet lik till färgen;

Köttet åt han, frätte benen,

Slukade den råa bloden.

Hvem kan du bland männer vara,

Hvilken utur hjeltars skara,

Då på dig ej hundar skällde,

Gläffsare dig icke märkte?"

Sade muntre Lemminkäinen:

"Hit jag icke heller kommit,

Utan vett och utan seder,

Utan makt och utan kunskap,

Utan ärfda trolldoms-konsten,

Värnlös lemnad af föräldrar,

Åt Untamo ulfvars munnar,

Åt de bistra männers käftar."

Derpå muntre Lemminkäinen

Började att sjelf besvärja

Och sin sångar-konst anlita.

Qvad bland sångare de bästa

Att de sämsta runor sjunga,

Handskar qvad af sten i handen,

Bördor utaf sten på ryggen,

Och på hjessan stenig mössa,

Dref i munnen hvassa stenar,

Flata hällar uti halsen

På de bästa ibland skalder,

De bland sångare förnämsta.

Qvad så de förmätna männer

I en brokig kattas släde,

Katten qvad han hän att ila,

Skyndande till fjerran trakter,

Bort till Nordens sista ända,

Lapplands ödemark den vida,

Der ej hjordens klöfvar trampa,

Hästens fåle icke vandrar.

Qvad ock de förmätna männer

Han till Lapplands vik den breda,

Fjärden, hvilken männer fräter,

Hjeltar uti vågen dränker,

Hvarur trollmän dricka vatten,

Torra halsar törsten släcka.

Qvad ock de förmätna männer

Uti strida Rutja-forssen,

Fradgiga och stygga gapet,

Dit brådstupa träden falla,

Tallarna med rötter rulla,

Furur sig med toppar störta.

Der nu muntre Lemminkäinen

Qvad de unga, qvad de gamla,

Qvad ock medelålders männer,

Blott en enda qvad han icke,

Ulappalas gamla gubbe,

Gubben med de slutna ögon.

Gubben nu till orda tager:

"O du Lempi-son, den muntre!

Unga qvad du, gamla qvad du,

Qvad ock medelålders männer,

Hvarför då ej mig du qväder?"

Det var muntre Lemminkäinen,

Yttrade ett ord och sade:

"Derför icke dig jag qväder,

Att i dina yngre dagar

Du besof din egen moder,

Plågade din vårdarinna.

Till och med du hästar bortskämt,

Sprungit efter tagelsvansar

Längs ett kärr, vid jordens nafvel,

Der en slemmig massa pöser."

Ulappalas gamle gubbe,

Gubben med de slutna ögon,

Vredgades och gick förtörnad

Utur stugan, genom dörren,

Nedför trappan ut på gården.

Sprang så bort till Tuoni-elfven,

Spejade der Kaukomieli,

Bidde länge Lemminkäinen.

Sjunde Runan.

Nu sig yttrar Lemminkäinen:

"Gumma, gif åt mig din dotter.

Fästmö ung du mig förläna;

Illa jag ej henne hölle:

Uti famnen, då jag äter,

Då jag går, i mina armar,

Då jag stilla står, på ryggen,

Vid min sida, när jag hvilar."

Sade Pohjolas värdinna,

"Då jag gifver dig min dotter,

Unga fästmön dig förlänar,

När med skidor Hiisi-elgen

Bakom Hiisis fält du fångat."

Derpå muntre Lemminkäinen,

Sjelf den sköne Kaukomieli

Slöjdar skidor under hösten,

Sommarn all dem skinnbekläder,

Klyfver en dag ena stafven,

Dan derpå den andra sirar.

Får så skidorna i ordning,

Får dem väl och prydligt gjorda.

Derpå muntre Lemminkäinen

Sjelf till orda tog och sade:

"Djur i skogen tör ej finnas,

Springande på fyra fötter,

Som man upp med dem ej hinner,

Som man icke lätt kan fånga

Med Kaleva-sonens skidor,

De af Lemminkäinen gjorda."

Detta råkar Hiisi höra,

Guden råkar det förnimma;

Börjar så en elg att bygga,

Att ett ståtligt rendjur dana.

Hufvudet af tufva bildar,

Gör dess fötter utaf vide

Och af gärdsgårds-störar benen,

Ryggen af en gärdsel-tråda,

Utaf näckrosblad dess öron,

Tunna skinnet utaf granbark,

Af en rutten stubbe köttet,

Ögonen af musslans stenar.

Klappar med sin hand på ryggen,

Sjelf så undervisar elgen,

Som enhvar plär undervisa,

Hvad till verlden sjelf han frambragt:

"Ila skyndsamt, Hiisis elg du,

Rör på benen, stolta skogsdjur,

Spring min qvicka ren med snabbhet

Hän till renars kalfnings-ställen,

Till de fält, der Lappar lefva."

Ilade så Hiisi-elgen,

Hoppade det stolta djuret,

Sprang med snabbhet qvicka renen

Utmed Pohjas yttre gärden,

Längs de fält, der Lappar lefva.

Sparkade på kåta-dörren,

Stjelpte kittlarna på elden,

Vände upp och ned med koket,

Vräkte köttet uti askan,

Hällde soppan ned på härden,

Ilar sedan längre framåt.

Lappars barn nu till att gråta,

Lappars hundar till att skälla,

Bya-hustrur till att skratta.

Kom så den förvägne sällen,

Sade vackra Kaukomieli:

"Hvarför greto här nyss jungfrur,

Hvarför skrattade här hustrur,

Hvarför gläffsade här hundar?"

"Här förbi lopp Hiisi-elgen,

Hoppade det stolta djuret,

Sprang med snabbhet qvicka renen,

Sparkade på kåta-dörren,

Stjelpte kittlarna på elden,

Vände upp och ned med koket,

Vräkte köttet uti askan,

Hällde soppan ned på härden,

Ilade så längre framåt."

Sköt nu den förvägne sällen

Ut på snön den venstra skidan,

Hal som smörbestruken skifva,

Bar till hjelp sin högra skida,

Snabb som höken uti flygten.

Tog så sina tvenne stafvar,

Fästade vid mindre skidan.

Hundra mark var värd den ena,

Bruna räfvens skinn den andra.

Stöter till den första gången,

Ögat honom icke nådde;

Stöter så den andra gången,

Örat honom icke hörde;

Stöter än den tredje gången,

Upp han Hiisi-elgen hinner.

Reder så af björk ett ledband.

Gör en hägnad utaf ekar:

"Hiisis elg, der må du stadna,

Der ren-oxe må du hoppa."

Stryker elgen längsmed ryggen,

Klappar smekande på hullet:

"Roligt vore der att ligga

Med en ung och fager flicka."

Deraf retas Hiisi-elgen,

Benen började att sparka,

Bandet utaf björk förstörde,

Stjelpte hägnaden af ekar,

Ilade så längre framåt.

Derpå den förvägne sällen

Ännu en gång fram sig sparkar;

Venstra skidan bröts vid remmen

Och den högra under hälen,

Invid handen ena stafven,

Och den andra invid doppskon.

Sjelf sprang sedan Hiisi-elgen,

Att ej hufvudet ens syntes,

Ej en skymt för ögat skönjdes

Och för örat intet hördes.

Derpå muntre Lemminkäinen,

Sjelf den sköna Kaukomieli

Visste ännu annan utväg,

Hittade på annat medel.

Höjande sin röst han sade,

Talade med dessa orden:

"Monne jag nu skidar långsamt,

Monne makligt fram jag skrider?

Långsamt går den svage mannen,

Kraftlös man på staf sig stöder.

Mina höskor af jag kastar,

Kläder på mig vinter-skorna,

Strumporna för hösten gjorda,

Att till Metsola nu fördas,

Mig bege till skogens tärnor,

Till de blåa jungfrurs boning,

Inom barrträds-borgens hägnad.

Mina skidor blifva nötta

Silfver-skidorna förtunnas,

Tager Hiisis lätta skidor

Lempo-gudens alträds skidor.

Uppå Hiisis mark jag skidar,

Sväfvar öfver Lempos länder

Hän mot randen utaf öknen,

Skogen, som i fjerran skymtar,

Dädan skymtar öken-skogen,

Blåa randen dädan skimrar.

Dit mig göres lust i hågen,

Dit mitt sinne städse längtar,

Till de andra männers skogar,

Kämpars vidt aflägsna öknar.

Tar jag mina trenne hundar,

Valpar fem med yllne svansar,

Hundar sju med ring om halsen.

Manar hundarna till jagten,

Ordnar skyndsamt mina bågar

Och till mina skidor talar.

Skidan är en fotens frände,

Handens bundsförvandt är bågen,

Trä är pilen eller perta.

Byens ros, du fjerran hörde,

Du min hund, far fram som nystan,

Kräla som en mask, min skida.

Sådan på min hund är svansen,

Som den skönsta gran i skogen;

Ögon har min hund så stora,

Som den största ring i betslet,

Och dess tand jemväl är lika

Med en lie uti Estland.

Du bland mina hundar skönast,

Ibland mina djur det bäste!

Spring nu hän och skyndsamt ila

På de öppna svedje-länder;

Hasta dit åt andra nejder,

Bort till Metsola det ljufva,

Det vaksamma Tapiola.

Om ett omildt väder skulle

Piska på min lilla racka,

Jag helt enkelt så blott säger,

Som min fader fordom sade:

'Tellervo, Tapios jungfru,

Mielikki, skogs-sonens hustru!

Lifva upp min hund att ljuda,

Reta vädraren att skälla

Uti dunkla öde-skogen,

Inuti den gyllne öknen.

Vänd mot bågen vildbråds-lukten,

Kasta ångan mot mitt vapen,

Imman ifrån fjerran skicka,

Sänd på afstånd redan lukten.

Bringa den i hundens näsborr

Både under köld och väta,

Uti storm och regnigt väder,

Att mot rofvet hunden löper,

Springer rätt på villebrådet

Uti Metsola det ljufva,

Det vaksamma Tapiola'.

Så min fader fordom sade,

Yttrade den gamle mannen,

När hans hund ej sprang åt rofvet,

Misste tog om villebrådet:

Hvem har nu min hund förderfvat,

Hvem har skadat bruna valpen,

Stoppat till på honom nosen,

Hämmat gyllne väderkornet,

När ej hunden skäller säkert,

Valpen tar om rofvet misste?

Nog jag hundens ursprung känner,

Tror mig veta valpens början.

Valpens känsel är från vinden,

Vårens vind har hunden alstrat.

Blinda skökan uti Pohja,

Ulappalas blinda qvinna

Låg med ryggen vänd åt vinden,

Sidan emot hårda vädret,

Ryggen vette emot vester,

Var åt norr helt litet riktad;

Vinden böjde pelsens fållar

Vårens vind upp kjorteln blåste.

Hafvande hon blef af vinden,

Blef af vårens vind befruktad.

Hvad är det, hon bär i skötet?

Bär en hund uti sitt sköte,

Liten valp inunder mjälten,

Markens kräk uti sin lefver.

Hvem bär bindlarna till lindan?

Barrträds-gumman, vilda qvinnan,

Hon bär bindlarna till lindan,

Bär åt barnet grofva lindan,

Vaggar det i linne-dukar,

Gungar uti klädnings-fållar.

Penitar, du sköna qvinna,

Ulappalas blinda sköka!

Kom att barnet nu befria,

Att din son till rätta hjelpa.

Lås för hundens mun är anbragt

Och en bom för gläffsarns tänder;

Ifrån hundens mun tag låset,

Bommen ifrån gläffsarns tänder.

Bortlag rigeln ifrån munnen,

Ryck ur tungans fäste kafveln,

Att mot rofvet hunden löper,

Springer rätt på villebrådet.

Ensam jag bland alla hjeltar

Går i skogen ut att jaga.

Blidkens lundar, blidkens öknar,

Var mig blid, du milde Tapio,

Klarna upp, du Herrans väder,

När till skogen nu jag färdas!

Till din man du skog mig tage,

Välj mig Tapio till din hjelte,

Ökenskog att pilar bära.

Skog på kantele nu spela,

Låt, o öken, göken gala,

Så att guldet skulle lyssna,

Silfret för mig redogöra

Under granens gyllne krona,

Under vackra enens qvistar.

Egen makt hos mig är ringa,

Ovaraktig är min lycka.

Mina gyllne skidor nötas,

Silfver-skidorna förtunnas.

Ledsnaden mig här betager,

Ingen ro den åt mig gifver,

När ej någon byter guldet,

Ingen finns, som silfret vexlar.

Lång är qvällen utan glädje,

Dagen lång förutan byte.

Vredgades den store Guden

Blef han ond, som ullen gifver,

När ej tidtals ens han gifver,

Ej ens sällan muntrar sinnet?

Icke må, o Gud, du vredgas,

Jordens herre dig förifra.

Gif dock en gång i min lefnad,

En gång i mitt lif ett byte,

När så vackert jag anropar,

Beder med en gyllne tunga.

Gifvare, hvi ger du icke?

Hvi ej starke Gud du lofvar?

Ej de andre äro bättre,

Icke heligare skyttar.

Icke hafva andre männer

ögonbrynen mera mörka,

ögonhåret mera vackert,

Fotens svängning mera ledig.

Andra få med list sitt byte,

Taga rofvet bort bedrägligt,

Ej med list jag ville få det,

Toge icke bort bedrägligt,

Förde för min hafda möda,

Toge för mitt eget arbet'.

O hur allt nu är förändradt

Uti Metsola det ljufva!

Skogens fordna herrskarinna,

Hon var vacker till att skåda.

Hennes bröst, det var behagligt,

Armarna af guldband pryddes,

Fingrarna af gyllne ringar,

Hufvudet af gyllne kransar,

Håret utaf gyllne bindlar,

Öronen af gyllne hängen,

Ögonbrynen utaf perlor.

Skogens nya herrskarinna,

Hon är vidrig till att skåda,

Hennes bröst är vederstyggligt,

Risband armarna omgifva,

Fingrarna af risband prydas,

Hufvudet är risbekransadt,

Ris hon har till hårets bindlar,

Ris till sina öron-hängen,

Ris till perlor uppå halsen.

Hvar är gifverskan nu bosatt,

Hvar finns goda skogs-värdinnan,

Rörer sig den ädla modren?

Der är gifverskan nu bosatt,

Der finns goda skogs-värdinnan,

Rörer sig den ädla modren:

Invid horn-borgens tinnar,

Borgens kanter uti skogen.

Jag i går gick ut i skogen,

Borgar tre i skogen finnas,

En af trä, af ben den andra.

Utaf sten är tredje borgen,

Denna borgen är värdinnans.

Sex der finnas gyllne fönster

Uppå borgens alla väggar;

Genom dem jag såg i borgen,

Der de bo, som fångsten gifta,

De som skänka villebrådet.

Mielikki, du skogs-värdinna.

Ädla moder, skön att skåda!

Tag uppå dig lycko-kläder,

Kläd dig uti gåfvo-skjortor;

Öppna honungsfylda kistan,

Rör det nätta honungs-skrinet

Ifrån honungsrika tufvan,

Från den gyllne kullens hympel.

Skogens öl du åt mig bringa,

Gif mig af dess mjöd att dricka,

Mycket öl i skogen finnes,

Sött är mjödet uti skogen.

Gnid nu dina begge bänder,

Dina finger-spetsar gnugga,

Bringa guldet till att färdas,

Sänd ditt silfver ut att vandra

Gent emot den hvita mannen,

Den med björken ganska lika.

Du Tapios honungs-jungfru,

Skogens lilla, vackra tärna!

Spela på din honungs-pipa,

Låt nu honungs-hornet fröjda

Gunstiga värdinnans öra.

Ej värdinna må du vara,

Om du ingen piga håller,

Icke lönar hundra pigor,

Tusen andra hjon ej äger,

För att dina hjordar valla,

Flitigt vakta allt ditt vildbråd.

Mielikki skogs-sonens hustru,

Tuulikki, du Tapios dotter,

Bryt ett spö af veka rönnen,

Tag af enträd dig ett gissel

Ända bortom Tapio-berget,

Från hägg-bergets andra sida,

För att drifva fram ditt vildbråd,

Längre dina hjordar jaga.

Kör dem närmare till randen,

Till mest öppna svedjeländer.

Den som ej är snabb att springa,

Slå med spöet uppå gumpen;

Den som löper bort från vägen,

Smäll mot ögonen med pisken,

Drag från öronen på vägen.

Kommer så en bäck till möte,

Går en rännil öfver vägen,

Laga dit en bro af silke,

Trappa utaf röda garnet.

Dunkelskäggig skogens gubbe,

Frejdad konung öfver djuren!

Skogarna med svärd omgjorda,

Sätt i öknens hand en klinga,

Kläd i linne ökenskogar,

Andra skogar pryd med kläde.

Asparna styr ut i vadmal,

Granarna med guld besmycka;

Spänn kring furur koppar-gördlar,

Omkring tallar silfver-bälten,

Björkar pryd med silfver-fransar.

Gör som fordom du ock gjorde.

Under dina gåfvo-tider

Och på mina fångste-dagar.

Ty då jag gick ut i skogen.

Då jag hann till ödemarken

Och i öken-skogen uppsteg,

Framkom ändtligt upp på backen:

Månlikt lyste granens qvistar,

Furuns grenar såsom silfver,

Tallens toppar sollikt glänste,

Aspens toppar såsom vadmal;

Goda gossen sken som måne,

Såsom sol den sköna flickan.

Öppna nu ditt stora visthus,

Rigla upp din bodas benlås,

Tag derur en gyllne klubba,

Hammare af koppar gjuten,

Hvarmed du i öknen slamrar,

Väsnar uti öde-skogen,

Uppå vildbråds födslo-ställen,

Der de ludna djuren växa,

Så att villebrådet skyndar,

Skogens hjordar måtte rusa

Emot mannen, som dem söker,

Framför hjelten, som dem tager.

Bilda utaf guld ett gärde,

Gör en gärdsgård utaf silfver,

Så att hjorden skyndsamt springer,

Far fram med största snabbhet.

Färdas långsmed gyllne tåget,

Springer uppå silfver-vägen.

Men om hjorden skulle rymma,

Villebrådet gå åt sidan,

Så förbättra du ditt gärde.

Skådar hjorden öfver gärdet,

Så gör högre då ditt gärde;

Skådar hjorden under gärdet,

Må du göra gärdet lägre;

Om ej hjorden går åt sidan,

Då må gärdet blifva orördt.

Liten son af Hiisi-Guden,

Som den goda hästen rider!

Sadla nu din unga fåle,

Laga ridhästen i ordning;

Tag så dina gyllne sporrar

Ifrån silfver-åsens ända,

Från det nätta gyllne skrinet,

Från den blanka koppar-asken.

Kittla med dem fålens länder,

Jaga dem i hästens sidor.

Låt så fålen skyndsamt springa,

Ila fram med största snabbhet

I sitt rede utaf koppar,

Uti sina gyllne kedjor.

Om ett gärde då dig möter,

Sönderrif det närmsta stycket

Gärdsgårdsbanden fem emellan,

Mellan störar sju i gärdet,

Ifrån åtta stubbars ändar.

Tag ett fem famns spö i handen,

Grip en björk om trenne famnar,

Hvarmed du ditt vildbråd piskar,

Drifver dina hjordar undan.

Finns ej nära djur tillfyllest,

Hemta då från längre afstånd,

Ända bak' Tanika-borgen,

Ifrån Hiisi-borgens fästen,

Åt den hjelte, som här jagar,

Mannen, hvilken vackert beder.

Mimerkki, du skogs-värdinna,

Qvinna med den ädla växten!

Dunkelskäggig skogens gubbe,

Frejdad konung öfver djuren!

Kom nu hit att byta guldet,

Kom att silfret med mig vexla.

Gammalt är mitt guld som månen,

Silfret åldrigt såsom solen,

Af min far i krig förvärfvadt,

Taget under stridens tummel.

Nu det nötes uti pungen,

Mörknar i min elddons-påse,

När ej finns, den guldet byter,

Den som silfret skulle vexla.

Kom att guldet af mig taga,

Välja ut mitt bästa silfver.

Klart är guldet, som jag äger,

Och ditt guld är mera ludet.

Utbred dina vackra dukar

Under guldet, som jag gifver,

Att det ej på marken faller,

Att ej silfret strös åt sidan.

Guldet ger jag dig i handen,

Silfret uti dina fingrar."

Dermed muntre Lemminkäinen

Slutligt Hiisi-elgen fångar

Ända ifrån Hiisis åkrar.

Sjelf han kastade sin snara

Omkring Hiisi-elgens skuldror,

Omkring halsen på kamelen,

Att den ej fick häftigt sparka,

Då han strök den längsmed ryggen.

Sade dädan återkommen,

När till Pohjola han hunnit:

"Nu jag Hiisi-elgen fångat

Ända ifrån Hiisis åkrar.

Gumma, gif åt mig din dotter,

Unga fästmön mig förläna."

Sade Pohjolas värdinna:

"Då jag dig min dotter gifver,

Unga fästmön dig förlänar,

När du stora hästen betslar,

Tyglar Hiisis häst, den bruna,

Fålen, hvilken fradga frustar,

Hvilkens hof af fasta jernet,

Utaf hårda stålet bildas,

Och hvars man är eld och låga."

Nu den muntre Lemminkäinen

Tager sina gyllne tyglar

Och sitt grimskaft utaf silfver.

Går så hän att söka hästen,

Den årsgamle efterleta

Ifrån Hiisi-gudens slätter.

Börjar stiga på med snabbhet,

Vandrar fram med lätta fötter

Hän till gröna ängens slätter,

Till den helga åker-renen.

Der han söker efter hästen,

Skådar kring med spända blickar;

Bär vid gördeln hästens betsel,

Fålens seldon uppå axeln.

Hof sitt öga emot öster,

Vände hufvudet mot solen;

Varsnar hästen uppå heden,

Ibland granar bruna manen.

Från dess hår ses elden spraka,

Röken frusta ifrån manen.

Yttrade då Lemminkäinen:

"Ukko, du vid himla-midten,

Dunder-molnets nära granne!

Låt nu himla-hvalfvet öppnas,

Fästet uti stycken rifvas,

Luften all förbyt till fönster,

Himlens lock till tvenne delar.

Snö till skidstafs höjd låt falla,

Låt till spjutskafts djup den yra

Ned på goda hästens skuldror,

På den helga bläsens länder;

Låt ock isen alntals frysa

På den helga hingstens panna."

Snö då låter Ukko falla,

Kastar af den fina yrsnö

Till en höjd af trenne famnar

På den goda hästens skuldror,

Uppå helga bläsens länder;

Låter isen alntals frysa

På den helga hingstens panna.

Derpå muntre Lemminkäinen

Gick på nära håll att skåda,

Att betrakta Hiisi-hästen,

Tog till orda sjelf och sade:

"Hästens ursprung är från Hiisi,

Ifrån berget sköna fålens.

Hiisis häst, som fradga frustar,

Fåle med den bruna färgen!

Bringa hit den gyllne nosen,

Och ditt silfver-hufvud utsträck

Hit till mina gyllne betsel,

Seldonen af koppar gjorda.

Illa dig man här ej håller,

Icke alltför hårdt man åker."

Betslar dermed stora hästen,

Sätter rankor på den stolta,

Spänner Hiisis föl i redet

Der på ängens gröna slätter,

På den helga åker-renen.

Stack i gyllne munnen betslet,

Grimman uppå silfver-hufvet.

Sjelf han sätter sig på ryggen.

Gränsle sig på hästen kastar;

Slog sin snabba häst med spöet,

Smällde till med perle-snerten,

Körde fram med gny och buller

Till sin svärmoder den stränga;

Sade, sedan dit han kommit:

"Nu jag betslat stora hästen,

Bragt på stolta djuret rankor,

Spännt i redet Hiisi-fålen

Der på gröna ängens slätter,

På den helga åker-renen.

Äfven Hiisis elg jag fångat

Ända ifrån Hiisis slätter;

Gumma, gif åt mig din dotter,

Unga fästmön mig förläna."

Sade Pohjolas värdinna:

"Då jag gifver dig min dotter,

Unga fästmön dig förlänar,

När du först en svan har skjutit,

När du väldig fogel fångat

Ifrån svärta Tuoni-elfven,

Från den helga flodens hvirfvel.

Blott en enda gång du skjute,

En gång blott du må försöka

Och från ett och samma ställe."

Derpå muntre Lemminkäinen

Genast sig beger att skjuta;

Sköna bågen under armen,

Kogret pil-uppfyldt på ryggen.

Bort han går till Tuoni-elfven

Till den helga flodens hvirfvel.

Ulappalas gamle gubbe,

Gubben med de slutna ögon

Ser omkring sig och bespejar

Vid den svarta Tuoni-elfven,

Vid den helga flodens hvirfvel,

Om ej komme Lemminkäinen.

Långt i fjerran syns den sköne,

Skönjes bort utöfver vattnen,

Närmande sig mer och mera.

Gubben med de slutna ögon

Qvad en telning fram ur vattnet,

Ett tillslutet rör ur böljan,

Sänder det i mannens hjerta,

In ifrån den venstra sidan,

Drifver tvärt igenom bröstet.

Sade muntre Lemminkäinen:

"Deri jag det värsta gjorde,

Att jag glömde bort att fråga

Af min moder, goda Kave,

Hur att vara, hur att lefva

Uti dessa onda dagar.

Ej jag känner vattnets plågor

Det tillslutna rörets smärtor."

Ulappalas gamle gubbe,

Gubben med de slutna ögon

För så muntre Lemminkäinen

Under språng i elfven neder,

Kastar i det djupa hafvet,

Vräker honom ibland böljor.

Nu den muntre Lemminkäinen

Sjelf den sköne Kaukomieli

Far med buller utför forssen,

Ilar, skymtande i strömmen,

Bort till Tuoni-gårdens stugor.

Blodig son af Tuoni-Guden

Slår nu mannen med sin klinga,

Hugger till med hvassa svärdet.

Hugger en gång, att det blixtrar,

Uti stycken fem han smulas,

Splittras uti åtta bitar.

Gör så hufvudet till tufva,

Fötterna till vide-grenar,

Köttet till en murlen stubbe,

Ögonen till kärrets tranbär

Och hans hår till torra grässtrån.

Det var Lemminkäinens bane,

Oförtrutne friarns ända.

Åttonde Runan.

Började nu modren gråta,

Gamla qvinnan brast i klagan:

"Ve min son, den olycksfulle,

Vidt berömda gyllne äpplet!

Länge dröjer han och friar

Borta uti andra länder."

Fanns en fordom äktad maka,

Länge sedan köpt värdinna

Uti Lemminkäinens boning,

Sköna Kaukomielis hemgård.

Ser om aftnarna på borsten,

På dess ända alla morgnar,

Ser nu blod ur borsten drypa,

Rinna ned i röda strålar.

Sade fordom äktad maka,

Länge sedan köpt värdinna:

"Visst är nu din son, den arma,

Vidt berömda gyllne äpplet

Uppå obebodda stigar,

Vägar, dem ej menska känner.

Se ur borsten dryper bloden,

Rinner ned i röda strålar."

Derpå Lemminkäinens moder

Sjelf sin blick vid borsten fäster,

Brister ut i gråt och klagan,

Yttrar så ett ord och säger:

"Ve för alla dar mig arma,

Ve ock mina barn, jag usla!

Nu förderf nått Lemminkäinen,

Ofärd drabbat olyckssonen,

Ty ur borsten bloden dryper,

Rinner ned i röda strålar."

Steg på lärkans lätta vingar,

Höjde sig med siskans fjädrar,

Flög till Pohja-gårdens stugor:

"O du Pohjolas värdinna!

Hvart du bringat Lemminkäinen,

Hvart min son, den olycksfulla?"

Sade Pohjolas värdinna:

"Rikligt matade jag mannen,

Fägnade jemväl med drycker,

Tills han blifvit väl förplägad,

Satte honom så att åka

Med en eldig häst för släden,

Kunde den på isen lemnat,

Dränkt i sörjan stackars mannen?"

Sade Lemminkäinens moder:

"Osannt du helt visst nu talar,

Hvart du bringat Lemminkäinen,

Hvart min son, den olycksfulla?"

Sade Pohjolas värdinna:

"Rikligt matade jag mannen,

Fägnade jemväl med drycker,

Tills han blifvit väl förplägad;

Ställde så i båtens bakstam,

Till att styra utför forssar;

Kanske han i strömmen omkom,

Drunknade den oförvägne."

Sade Lemminkäinens moder:

"Osannt du helt visst nu talar,

Hvart du bringat Lemminkäinen,

Hvart min son, den olycksfulla?

Tala ren och sveklös sanning,

Kom till sist med dina lögner,

Eller når dig nu förderfvet,

Säker död dig genast drabbar."

Sade Pohjolas värdinna:

"Sände ut att elgar fånga,

Taga fast de stolta renar,

Stora hästar äfven tygla,

Spänna hingstar uti rede;

Sände så att svanen söka,

Att den helga fågeln fånga.

Icke sjelf jag ens kan ana,

Hvilket öde honom drabbat,

Hvilken död må honom träffat,

När ej än han höres komma,

Att en brud åt sig begära,

Att anhålla om en flicka."

Modren saknar den sig villat,

Söker den, som är försvunnen

Vintrarna med hala skidor,

Somrarna med lätta båtar.

Icke vet den arma modren,

Stackars mor, som honom vårdat,

Hvar nu hennes kött sig rörer,

Hvar nu hennes blod sig rullar,

Far till lands han, eller sjöleds,

Färdas han i stora skogen,

Vandrar han på kotte-backen,

Uppå ljungbevuxna heden,

Eller är på hafvets fjärdar,

På de vida, stora böljor.

Modren efter sonen söker,

Saknar den, som är försvunnen;

Springer såsom varg i skogen,

Far i vattnet såsom utter,

Såsom ekorre i furun,

Som en hermelin i stenrös,

Böjer träden, delar gräset,

Letar ibland ljungens rötter.

Vägen henne kom till möte.

Hon sig bugade för vägen:

"O du väg, som Gud har skapat!

Har du icke sett min gosse,

Blifvit gyllne äpplet varse,

Gyllne äpplet, silfver-stafven?"

Fyndigt henne vägen svarar:

"Icke sett, ej hört jag hafver;

Kanske är din son, den arme,

Vidt berömda, gyllne äpplet,

Uppå Hiisis brända moar,

I den onda maktens lågor,

Ställd med armarna i glödkol,

Näfvarne i heta askan."

Der hon efter sonen söker,

Söker der sitt gyllne äpple,

Söker der sin staf af silfver,

Böjer träden, delar gräset,

Letar ibland ljungens rötter,

Söker, men hon finner icke.

Månen henne kom till möte;

Hon sig bugade för månen:

"Måne, du som Gud har skapat!

Har du icke sett min gosse,

Blifvit gyllne äpplet varse,

Gyllne äpplet, silfver-stafven?"

Fyndigt henne månen svarar:

"Icke sett, ej hört jag hafver,

Kanske är din son, den arme,

Vidt berömda, gyllne äpplet,

Invid Nordens sista ända,

Uti vidt utsträckta Lappland,

* Hoppar der med knän på isen,

* Den med sina ben förkrossar

* Och dess skorpa sönderbråkar

I en liten fisklös insjö,

Der en abborre ej simmar."

Der hon efter sonen söker,

Söker der sitt gyllne äpple,

Söker der sin staf af silfver,

Böjer träden, delar gräset,

Söker ibland ljungens rötter,

Bland det fina höet letar.

Solen henne kom till möte,

Hon sig bugade för solen:

"O du sol, som Gud har danat,

Stråle, alstrad utaf Skaparn!

Har du icke sett min gosse,

Blifvit gyllne äpplet varse,

Gyllne äpplet, silfver-stafven?"

Något vet den sköna dagen,

Milda solen så förtäljer:

"Der är nu din son, den arme,

Vidt berömda gyllne äpplet,

Borta bakom nio hafven,

Och till hälften bakom tio,

I den svarta Tuoni-elfven,

Uti Manala det låga.

Han i forssen for med buller,

Skymtande med strömmen bortflöt;

Tufva är den usles hufvud,

Mannens fötter vide-grenar,

Köttet är en murken stubbe,

Torra grässtrån äro håren,

Och hans ögon kärrets tranbär."

Derpå Lemminkäinens moder

Gick till hammar-smeders verkstad:

"O du smed, min gode broder!

Smid åt mig af jern en räfsa

Med ett hundra famnars tenar

Och med skaft af dubbel storlek."

Får nu der en jernsmidd räfsa,

Ger sig så åstad att flyga,

Binder qvastar på till vingar,

Tar till stjert åt sig en spade,

Flyger fladdrande i luften

Öfver hela nio hafven

Och det tionde till hälften.

Blå var marken, träden röda,

Kärleksfärg betäckte lundar.

Flyger bort till Tuoni-elfven,

Hän till Manala, det låga.

Tager sedan sjelf till orda:

"O du sol, som Gud har danat,

Stråle, alstrad utaf Skaparn!

Lys en stund med varma strålar

Och en annan stund med heta,

Hetast lys den tredje stunden;

Sänk i sömn den tvära skaran.

Trötta Manalas befolkning."

Solen, hvilken Gud har danat,

Som af Skaparen är alstrad,

Flög som dufva utan hufvud,

Hade som vinglös fogel,

Flög så ned på björkens knyla,

Sänkte sig på krökta alen.

Sken en stund med varma strålar

Och en annan stund med heta,

Lyste hetast tredje stunden;

Söfde in den tvära skaran,

Tröttade Manala-folket.

Unga emot svärd sig stödde,

Gamla emot sina stafvar,

Medelålders män mot spjutskaft.

Flög så fladdrande i luften

Till sitt gamla ställe åter.

På den plats, der förr hon varit,

Upp på himmelen, den jemna.

Sjelf nu Lemminkäinens moder

Tog den jernbesmidda räfsan,

Gick i hafvet intill midjan,

I den öppna sjön till vaden,

Intill gördeln ned i böljan,

Drog så en gång längsmed elfven,

Drog en annan gång deröfver,

Än en tredje gång på snedden.

Men den tredje gången fastnar,

Kommen fram en sädeskärfve,

Vid den jernbesmidda räfsan.

Var dock ingen sädeskärfve,

Var den muntre Lemminkäinen,

Sjelf den sköne Kaukomieli.

Men han saknar något litet,

Tvenne händer och ett hufvud,

Många andra smärre stycken,

Ännu saknar lif den arme.

Åter Lemminkäinens moder

Börjar uti floden räfsa,

Först hon räfsar utmed strömmen,

Räfsar sedan uppför strömmen.

Hvad hon får af hand och hufvud,

Hvad af andra smärre stycken,

Deraf hon sin son nu bildar,

Fogar muntre Lemminkäinen.

Sade fordom äktad maka,

Länge sedan köpt värdinna:

"Ej blir karl af hädangången,

Af en drunknad man ej hjelte,

Mannen dött och köttet ruttnat,

Kasta bort i Tuoni-elfven,

Uti Manala det låga."

Det är Lemminkäinens moder,

Kastar ej sin son i elfven,

Hon sin vän blott troget vaggar,

Gungar den, hon såg så ofta,

Till det lif, som förr han ägde,

Åter till sin förra skepnad.

Tager sedan sjelf till orda:

"Hvadan läkedom må lända,

Hit en honungsdroppe hemtas,

Hvarmed jag den matta stärker,

Helar illa farna sonen?

Dädan rinne läkedomen,

Drype honungsdroppen neder:

Ifrån månen och från solen,

Utför Karlavagnens skuldror.

Der är tillförlitlig salva,

Botemedel alltid verksamt,

Ljuflig honungssaft der finnes,

Der finns äfven kraftig vätska,

Den får ock en oförmögen,

Den kan ock en orklös taga.

Mehiläinen, luftens fogel!

Flyg nu dit och skyndsamt ila

Öfver månen, öfver solen,

Längsmed Karlavagnens skuldror;

Flyg i Skaparns egna källrar,

I den stora fadrens kamrar.

Doppa vingen uti honung,

Vät din klädnad i det söta,

Dina fjädrar strö med ångor.

När du sedan återvänder,

Hemta honung med din vinge,

På din klädnad bär det söta,

Till att bota sjuka ställen,

Skölja bort de svåra plågor."

Derpå Lemminkäinens moder

Sjelf den matta mannen läkte,

Botade den illa farna.

Smorde honom första gången,

Nedtill var han redan helad;

Smorde honom andra gången,

Midt uppå ej kändes plåga;

Smorde sedan sista gången,

Ofvantill var smärtan svunnen.

Friskare han blef än fordom,

Bättre, än han förr ens varit.

Kom ett stöd från mossig tufva,

Höjde sig en man ur bottnet.

Nionde Runan.

Gamle trygge Wäinämöinen

Timrar sig en båt med vishet,

Fogar farkost medelst sången;

Botten-träd till båten felar,

Moder-träd till örlogs-skeppet.

Sig begifver träd att söka,

Leta efter ek i skogen,

Hugger så ett träd med yxen,

Ekens stam med jemna bladet;

Men till honom talar eken,

Så det goda trädet säger:

"Jag till botten-träd ej duger,

Ej till moder-träd i båten,

Ty i går mig arma hände,

Att en mask låg invid roten,

Och på denna dagen redan

Satt en korp uti min krona;

Blodig var dess mun och hufvud,

Halsen all med blod besudlad."

Derpå gamle Wäinämöinen

Vandrade än längre framåt,

Och han fann en tall på backen,

Fann ett furu-träd på klippan;

Fick deraf så båtens botten,

Moder-träd till örlogs-skeppet.

Timrar sig en båt med vishet,

Fogar farkost medelst sången,

Sjöng en dag och byggde bottnet,

Sjöng en annan, sidan fäste,

Sjöng ännu på tredje dagen,

Under det han högg på tullar,

Lade sido-träd till båten,

Timrade på roddar-bänkar.

Trenne ord dock honom brusto,

När han kom till sidans ända,

Hann till akter-bogens fogning

Högst i spetsen utaf båten,

Uti akter-stäfvens resning.

Gamle trygge Wäinämöinen

Börjar så att eftertänka.

Hvar han ord sig kunde lära,

Kunde få sig goda trollord.

Honom möter då en herde,

Denne så till orda tager:

"Dädan hundra ord du finge,

Tusen ämnen för att sjunga:

Ofvan ifrån svalors hjessa,

Ofvan ifrån gässens skuldror,

Ofvan hufvuden af svanor."

Gamle trygge Wäinämöinen

Gick nu att sig ord förskaffa.

Mycket svalor han förödde,

Dödade en hop af svanor

Och af gäss en ymnig skara.

Ej ett enda ord han erhöll,

Fick ej halfva ordet en gång.

Tänker sedan och begrundar:

Hundra ord der skulle finnas,

Tusen ämnen för att sjunga,

Under sommar-renens tunga,

På den hvita ekorns läppar.

Går att ord åt sig förskaffa,

Söka ämnen för att sjunga.

Strödde åkern full med renar,

Med ekorrar stora sparren.

Ej ett enda ord han erhöll,

Fick ej halfva ordet en gång.

Tänker åter och begrundar;

Dädan hundra ord jag finge,

Tusen ämnen för att sjunga:

Ifrån Tuoni-Gudens boning,

Ifrån Manala det låga.

Sig till Tuonela begifver

För att goda trollord hemta;

Stiger fram med lätta fötter,

Stiger en dag, stiger tvenne,

Redan på den tredje dagen

Kommer han till Tuoni-elfven.

Höjde då sin starka stämma,

Ropade vid Tuoni-elfven:

"Hemta båt, du Tuonis dotter!

Bringa flotta öfver elfven,

Att jag kommer öfver sundet,

Att jag öfver elfven slipper."

Tuoni-döttrarna, de svara,

Barnen i Manala säga:

"Båt skall härifrån väl hemtas,

När blott orsaken förtäljes,

Som till Manala dig bragte,

Förde hit till Tuonis boning,

Utan att dig sjukdom dödat,

Stort förderf dig bragt om lifvet,

Eller annan ofärd krossat."

Sade gamle Wäinämöinen:

"Tuoni fört mig till Manala,

Tuoni bragt mig till sin boning."

Tuoni-döttrarna, de bannas,

Kalmas jungfrur ifrigt slamra:

* "Lätt en bakslug man jag känner,

* Märker den, som osannt talar.

Bragte Tuoni till Manala,

Tuoni förde, då han kommer,

Manalainen, när han färdas;

Mullen skulle skoflas undan

Och en grop i jorden gräfvas;

Hvad har bragt dig till Manala?"

Sade gamle Wäinämöinen:

"Jernet bragt mig till Manala,

Stålet fört till Tuonis boning."

Tuoni-döttrarna, de bannas,

Kalmas jungfrur ifrigt slamra:

* "Lätt en bakslug man jag känner,

* Märker den, som osannt talar:

Bragte jernet till Manala,

Stålet hit till Tuonis boning,

Blod från kläderna då runne,

Sorlade i röda strålar;

Hvad har bragt dig till Manala?"

Sade gamle Wäinämöinen:

"Elden bragt mig till Manala,

Lågan fört till Tuonis honing."

Tuoni-döttrarna, de bannas,

Kalmas jungfrur ifrigt slamra:

* "Lätt en bakslug man jag känner,

* Marker den, som osannt talar:

Bragte elden till Manala,

Lågorna till Tuonis boning,

Kläderna af eld förbrändes,

Stode uti rök och låga;

Hvad har bragt dig till Manala?"

Sade gamle Wäinämöinen:

"Vattnet bragt mig till Manala,

Vattnet fört till Tuonis boning."