Ahti bor uppå en holme,
Kauko vid en uddes krökning,
Håller på att plöja åkern,
Draga fåror på sitt plogland
Vid den dimomhöljda udden,
På den skogbeväxta holmen;
Ahti har ett säkert öra,
Hör de allraminsta ljuden.
Hörde bjudna gäster fördas,
Ryttar-hästar hoptals springa,
Fick en tanke i sitt hufvud,
Olyckstanke i sin hjerna:
Pohjola nu firar bröllop,
Håller gästabud i lönndom.
Vred sin mun, sitt hufvud rörde,
Skakade det svarta håret,
Slutade på stund sin plöjning,
Afbröt fåran midt på åkern.
Steg på hästens rygg från marken,
Skyndade sig hem till gården,
Till sin alltid kära moder,
Till den ålderstigna qvinnan.
Kommen hem ett ord han sade,
Talte till sin gamla moder:
"O min moder, gamla qvinna!
Mat i största hast nu framlägg
För den hungrige att äta,
För den lystne till att tugga;
Oförmärkt så badstu'n elda,
Värm den upp med största snabbhet,
Att sig mannen tvätta finge,
Hjeltars prydnad ansa om sig."
Det var Lemminkäinens moder,
Mat i största hast hon lade
För den hungrige att äta,
För den lystne till att tugga,
Under det man badstu'n värmde,
Medan man om bad besörjde.
Derpå muntre Lemminkäinen
Gör i största hast sin måltid,
Går så oförmärkt till badstu'n,
Sig beger till värmda badet.
Der nu mannen ren sig tvättar,
Hjeltars prydnad ansar om sig.
Säger dädan återkommen:
"O min moder, gamla qvinna!
Hemta hit min pansar-skjorta,
Bär till mig min stridsbetäckning,
Hvarmed förr i krig jag färdats,
Svängt mig uppå farans bröllopp."
Modren straxt af honom spörjer:
"Hvart skall nu, min son, du fara?
Monn till skogen, monn på hafvet,
Monne för att elgar fånga,
Eller ut till stora striden,
Hvarest männers hufvu'n jemnas?"
Sade muntre Lemminkäinen:
"O min mor, min fostrarinna!
Ej till skogen, ej på hafvet,
Icke för att elgar fånga,
Icke ut till stora striden,
Hvarest männers hufvu'n jemnas,
Jag nu far till Pohjas bröllop,
Som i hemlighet man håller.
Hemta hit min pansar-skjorta,
Bär till mig min stridsbetäckning,
Att på bröllopet mig pryda,
Att vid gästabudet bäras."
Modren varnar nu sin gosse
Och sin make varnar hustrun,
Varnade så tvenne menskor
Och naturens döttrar trenne
Lemminkäinen att ej fara
Till det goda Pohjas gästbud:
"Du ju dit ej blifvit bjuden
Och ej lär man der dig sakna."
Nu sig yttrar Lemminkäinen:
"Hunden kommer när den kallas,
Utan bjudning går den gode;
Der en evig bjudning finnes,
Der på egget af mitt eldsvärd,
Uppå spetsen af min klinga.
Bringa hit min pansar-skjorta,
Gif mig straxt min stridsbetäckning."
Derpå Lemminkäinens moder
Fortfar än att honom varna:
"O min son, ej må du fara
Hän till Pohjola det mörka.
Vägen dit är rik på under,
Stora, oerhörda under;
Tre förderf dock svårast äro,
Och de bringa död och ofärd."
Yttrade nu Lemminkäinen:
"O min mor, min fostrarinna!
Säg det första bland förderfven,
Säg det första, säg det sista."
Sade Lemminkäinens moder:
"Det förderfvet är det första;
När ett stycke väg du färdas,
Ändar första dagens resa,
Du då kommer till en eldfors,
Eldfull klippa står i forssen,
Eldfull björk på klippan växer,
Eldig örn i björken sitter,
Elden gnistrar ifrån klorna,
Elden frustar ifrån munnen,
Elden flammar utur gapet
Och af eld dess fjädrar höljas.
Natten om den slipar tänder,
Hvässer klor den hela dagen
Emot främlingen, som kommer,
Emot vandraren, som nalkas."
Sade muntre Lemminkäinen:
"Deremot ett råd jag finner,
Minns en konst, ett medel känner,
Trollar fram en häst af alträd,
Qväder utaf al en hjelte
För att vid min sida vandra,
Dykar sjelf som and i vattnet,
Såsom alla ned i böljan,
Undan vingbroskstarka örnen,
Undan stora fogelns fötter;
Säg det medlersta förderfvet."
Sade Lemminkäinens moder:
"Det förderfvet är det andra;
När ett stycke väg du färdas,
Ändar andra dagens resa,
Du då kommer till en eldsjö,
Eldfull ö ur sjön sig höjer,
Glödhett badrum finns på eldön
Och en eldgraf under rummet --
Den är full af heta stenar,
Full af hällar, hvilka glöda.
Männer hundrade dit kommit,
Tusen hästar sjunkit neder."
Nu den muntre Lemminkäinen
Yttrade ett ord och sade:
"Deremot ett råd jag finner,
Minns en konst, ett medel känner:
Bildar mig en man af alträd,
Gör en kämpe utaf furu,
Att uti den heta badstu'n
Med en qvast af jern sig bada
På den jernbesmidda lafven.
Sjelf jag bad åt honom kastar
Och mig håller under lafven;
Säg det sista bland förderfven."
Sade Lemminkäinens moder:
"Det förderfvet är det tredje,
När ett stycke väg du vandrat,
Lagt till rygga än en dagsfärd,
Ser du Pohjas portar lysa,
Jernbesmidda dörrar rassla.
Der man gjort af jern ett gärde,
Utaf stål ett stängsel tillredt
Ifrån jorden upp till himlen,
Ifrån himlen ned till jorden,
Stuckit spjut till gärdets störar,
Dem med ormar sammanfogat,
Lindat om med etter-ormar
Och ihop med ödlor bundit.
Stjertarna att hänga lemnats
Uppå gärdets inre sida,
Men uppå dess yttre sida
Hufvuden man ställt att hväsa.
Ännu andra stora ormar
Äro staplade på marken;
Sträcka tungan upp och hväsa,
Svänga nedåt sina stjertar;
Men en orm på marken ligger,
Sträckt på tvären framför porten,
Längre än den längsta fura,
Tjockare än stugans stolpe,
Sträcker tungan upp, med hväsning,
För att döda Lemminkäinen."
Sade muntre Lemminkäinen:
"Nyss jag huggorms-åkern plöjde,
Fårade ormfulla marken,
Ormbetäckta fältet vände
Med helt obetäckta händer.
Deraf än ej ofärd länder,
Det ej är en hjeltes bane.
Tar jag mina huggorms-handskar,
Tager mina orma-vantar,
Och med dem de leda krossar,
Klämmer ormarna för evigt.
Tiotal af etter-ormar
Binder jag med klafve, spänner
Ormar hundrade i redet.
Hemta hit min pansar-skjorta,
Bär till mig min strids-betäckning;
Jag nu far till Pohjas gästbud,
Som i hemlighet man firar."
Derpå Lemminkäinens moder
Fortfar än att honom varna:
"O min son, far ändock icke
Hän till Pohja-gårdens gästbud.
Redan funnos många faror,
Stora underting på vägen,
Många finnas än på stället,
Vid din resas mål de värsta;
Tre bland dem dock svårast äro,
Två förderf de gräsligaste.
Utmed Pohjas tåg du vandrar,
Går längsefter boskapsgården,
Der en varg i betselringar
Och en björn med jernked bunden
Äro satta framför porten,
[Invid Ahti-gärdets vändning].
Fram den grymma vargen springer,
Björnen upp till anfall rusar;
Redan hundra män de slukat,
Bragt om lifvet tusen hjeltar,
Äfven dig de kunna sluka
Och min höga ätt förgöra."
Sade muntre Lemminkäinen:
"Såsom färsk må tackan ätas,
Fåret slitas, då det lefver,
Ej en man, om ock en sämre,
Om en svagare det vore.
Jag på männers vis är gördlad,
Är försedd med männers hakar
Och med hjeltars spännen bunden.
Icke tör så lätt jag komma
Uti Pohja-ulfvars munnar,
I de vilda djurens käftar,
Tämjer vargarna med betsel,
Björnarna med jernked binder,
Kommer så från denna fara."
Städse honom modren varnar:
"O min son, far ändock icke,
Du i Pohjas stuga kommer,
Inom Sariolas väggar;
Svärdomgjordade der äro
Alla män och stridsbeklädde,
Ruset dem beröfvat sansen,
Onda de af drycker blifvit.
Dig de störta med sitt qväde
Mot din egen skarpa klinga,
Mot det egg, som sjelf du bildat,
Mot det svärd, du bär vid sidan.
Qvädet förr har tappra störtat,
Öfvervunnit stora hjeltar
Och besegrat starka kämpar.
Hvad är du, en sparf, bland dessa,
Du utaf en ringa moder,
Af en kraftlös qvinna vaggad,
Ännu opp från strömmen lyftad,
Utur forssen sammanburen?
Hundra störar stå på backen,
Tusen stolpar uppå gården,
På hvar stör ett hufvud sitter,
Tom blott är en enda blefven,
Och ditt hufvud tör man ställa
Upp på spetsen utaf denna."
Nu den muntre Lemminkäinen
Fattade sin egen klinga,
Stötte spetsen emot golfvet;
I hans hand sig svärdet höjde,
Liksom häggens friska krona,
Eller som den unga enen.
Sade muntre Lemminkäinen:
"Ej der finns, den klingor mätte,
Den som svärd beskåda ville,
Uti dessa Pohjas stugor,
Inom Sariolas väggar."
Tog nu skyndsamt ock sin båge,
Vände den i sina händer,
Höjande sin röst han sade,
Talade med dessa orden:
"Den en man jag skulle kalla,
Skulle för en hjelte hålla,
Som min båge kunde spänna,
Draga upp det böjda stålet,
Uti dessa Pohjas stugor,
Inom Sariolas väggar."
Ren för muntre Lemminkäinen
Nalkas tiden till att fara.
Handen bjuder, handen nekar
Och hans finger-senor värka.
Nu han får sin pansar-skjorta,
Får sin fordna stridsbetäckning.
Men sin son förmanar modren,
Så sitt barn den gamla varnar,
Framför dörren, under sparren,
Der man kittlarna betäcker:
"Yngre du af mina söner,
Du mitt barn af mera styrka!
Om till dryckeslag du kommer,
Råkar uti något samqväm,
Töm din kanna blott till hälften,
Men den andra sämre hälften
Må du gifva åt en sämre.
Så kan karl utaf dig blifva
Och du reda dig till kämpe
Uti kämpa-skarors samqväm."
Ännu varnar hon sin gosse,
Omsorgsfullt sitt barn förmanar
Vid den längst belägna åkern,
Vid de mest aflägsna leder:
"Om i dryckeslag du råkar,
Kommer uti något samqväm,
Intag blott det halfva sätet,
Stig med halfva steget endast,
Men den andra sämre hälften
Må du gifva åt en sämre.
Så kan karl utaf dig blifva
Och du till en kämpe duga
I en skara utaf kämpar,
I en krets af tappra männer."
Derpå muntre Lemminkäinen
Straxt ur hemmet sig begifver,
Stiger så den första dagen,
Och han kommer till en eldfors,
Eldfull klippa står i forssen,
Eldfull björk på klippan växer,
Eldig örn i björken sitter,
Elden gnistrar ifrån klorna,
Elden trastar ifrån munnen,
Elden flammar utur gapet.
Natten om den slipar tänder,
Hvässer klor den hela dagen
Emot främlingen, som kommer,
Emot vandraren, som nalkas.
Ängslig var ej Lemminkäinen,
Börjar i sin ficka leta,
Söka i den lilla pungen,
Derifrån orr-fjädrar tager,
Gnuggar fjädrarna och smular
Mellan sina begge händer,
Inom tio fingrars fogning.
Deraf föddes fram en orr-skock,
Den till flygt sig plötsligt höjde,
Orrarna i löf-trän flögo,
Tjäderhonorna i björkar.
Tog från löf-trän sina orrar,
Tjäderhonorna från björkar,
Slängde dem i örnens käftar,
Uti gapet på den gluppske.
Tog till orda sjelf och sade:
"Du min örn, min sköna fogel!
Vänd åt annat håll ditt hufvud,
Tillslut dina skarpa ögon,
Låt så vandringsmänner färdas,
Framför andra Lemminkäinen."
Dermed slapp han denna fara,
Dermed kom han fram en dagsfärd.
Färdas än ett litet stycke,
Vandrar fram ett väga-stycke,
Och en eldsjö är på vägen,
Eldfull ö ur sjön sig höjer.
Glödhett badrum finns på eldön
Och en eldgraf under rummet;
Den är full af heta stenar,
Full af hällar, hvilka glöda,
För den främling, hvilken kommer,
För den vandrare, som nalkas.
Ängslig var ej Lemminkäinen,
Sände upp en bön till Ukko:
"O du Ukko, högst bland Gudar,
O du fader uti himlen!
Höj ifrån sydvest en molnsky,
Sänd en annan ifrån vester,
Låt en tredje gro i öster,
Upp ifrån nordost den lyfta;
Stöt tillhopa molnens kanter,
Mot hvarann de toma ställen,
Sänd en stafs höjd snö från molnen,
Låt till spjutskafts djup den sjuda
Ned uppå de heta stenar,
Uppå hällar, hvilka glöda?"
Snö då sände Ukko neder,
Sände af den fina yrsnö,
Lät den till en stafs höjd falla,
Lät till spjutskafts djup den sjuda
Ned uppå de heta stenar,
Uppå hällar, hvilka glödde.
Sjelf den muntre Lemminkäinen
Qvad en jernstör, för att löpa
Öfver elduppfyllda grafven
Och från kant till kant sig sträcka.
Dermed slapp han denna fara,
Dermed kom han fram en dagsfärd.
Vandrar så ett väga-stycke,
Färdas fram ännu en dagsfärd,
Redan synas Pohjas portar
Och de onda gångjern rassla.
Der man gjort af jern ett gärde
Och af stål ett stängsel tillredt
Ifrån jorden upp till himlen,
Ifrån himlen ned till jorden,
Stuckit spjut till gärdets störar,
Dem med ormar sammanfogat,
Lindat om med etter-ormar
Och ihop med ödlor bundit.
Stjertarna att hänga lemnats
Uppå gärdets inre sida,
Men uppå den yttre sidan
Hufvuden man ställt att hväsa.
Ännu andra stora ormar
Äro staplade på marken.
Sträcka tungan upp och hväsa,
Svänga nedåt sina stjertar;
Men en orm på marken ligger,
Sträckt på tvären framför porten,
Längre än den längsta fura,
Tjockare än stugans stolpe,
Sträcker tungan upp med hväsning,
För att döda Lemminkäinen.
Ängslig var ej Lemminkäinen,
Tager fram sin knif från sidan,
Grymma jernet ur dess slida,
Hugger dermed uti gärdet,
Uti hägnaden af ormar;
Gärdet föll åt tvenne sidor
Gärdsgårdsbanden fem emellan,
Mellan störar sju i gärdet.
Nu den muntre Lemminkäinen
På de andra ormar träter:
"Svarta kräk, som jorden tillhör,
Mark, den dödens färg betäcker,
Du som slingrar dig i gräset,
Vid näckblommans rötter vistas,
Krälar ibland trädets rötter,
Uti murkna stubbar gräfver!
Hvem har skickat dig från gräset,
Fram ur trädets rötter manat,
För att slingra dig på vägen,
För att ofvan jorden kräla?
Monn din fader, monn din moder,
Monn den äldsta ibland bröder,
Den bland dina systrar yngsta,
Eller andra höga fränder?
In i torfven är din stuga
Och din gård inunder stubben,
Under gärdet är din bostad
Och din lägerplats i tufvan.
Slut din mun och hölj ditt hufvud,
Undangöm din lätta tunga,
Mun af ull du har och hufvud,
Har af ull fem dina tänder,
Ullig är din lätta tunga,
Ulligt kräk är sjelf du äfven.
Rör dig som en ylle-flaga,
Färdas fram som bönans skida,
Till en bundt dig sammanrulla,
Vrid ihop dig till en knippe,
Stick ditt hufvud in i torfven,
Stoppa det i tufvan neder.
Om du lyftar upp ditt hufvud,
Så skall Ukko det förkrossa
Med sitt jernbetyngda hagel,
Som ur moln han låter falla."
Dermed muntre Lemminkäinen
Får ock denna dagsfärd ändad,
Vandrar fram ett väga-stycke,
Kommer så till Pohja-gården.
Der en varg i betsel-ringar
Och en björn med jernked bunden
Äro satta framför porten.
Redan hundra män de slukat,
Bragt om lifvet tusen hjeltar,
Ville sluka Lemminkäinen.
Nu den muntre Lemminkäinen
Börjar leta uti fickan,
Söka i den lilla pungen,
Tar så litet ull från fickan.
Gnuggar ullen, rullar tappar
Mellan sina begge händer.
Inom tio fingrars fogning
Och en fåra-hjord så uppstod,
Föddes fram en ymnig får-skock,
Alstrades en krusig skara,
Att af Pohjas ulfvar frätas,
Slukas af de bistra djuren.
Derpå muntre Lemminkäinen
Sjelf sig tränger in i stugan,
Träder under takets hvälfning,
Men han stadnar framför dörren,
Framför dörren, under sparren,
Der man kittlarna betäcker,
Tager mössan af sitt hufvud,
Handskarna från handen löser.
Höjde nu sin röst och sade,
Talade med dessa orden:
"Präktig är den bjudne gästen,
Präktigare den objudne."
Dervid Pohjolas värdinna
Yttrade ett ord och sade:
"O du son af Lemminkäinen!
Ej ditt gästande mig gläder,
Hit du kom att mig förtrampa,
Kom att trycka ned mitt sinne,
Ölet än som korn förvaras,
Såsom malt den ljufva drycken,
Ej är hvetebrödet bakadt,
Ej är köttet ännu kokadt.
Måtte en natt förr du kommit,
Eller ock en dag härefter."
Nu den muntre Lemminkäinen
Vred sin mun, sitt hufvud rörde,
Skakade det svarta håret,
Tog till orda sjelf och sade:
"Så är maten här då äten,
Alla dryckerna förtärda,
Öl med ymnigt mått man utdelt,
Bjudit spisöl uti kannor,
Lagt så kannorna tillhopa,
Staplat stopena i högar.
Bjudningar du låtit kringgå,
Låtit ryttar-hästar springa,
Folk af alla slag du bjudit,
Bjudit blinda, bjudit arma,
Bjudit lama, bjudit lytta,
Mig allenast du ej bjudit.
Hvarför har mig detta drabbat,
Då här mitt likväl var kornet,
Säden af mig sjelf förärad?
Andra buro säd med slefvar,
Andra läto sparsamt rinna,
Men med stora mått jag mätte,
Gjorde blott med lår mitt tillskott
Af min egen korn-besparing,
Af den säd, som sjelf jag utsått.
Icke tör en gäst jag vara,
Om här icke något tillreds,
Om man ej en gumse slagtar,
För en oxe hit i stugan,
Hemtar in en grofbent oxe,
Och ej öl å nyo brygger,
Att den hungrige får äta,
Den som sprungit, törsten släcka."
Sade Pohjolas värdinna:
"Du min lilla, nätta tärna,
Min beständiga trälinna!
Ställ nu grytan uppå elden,
Hemta öl också åt gästen."
Lilla flickan, arma barnet,
Sämst att tvätta kärlen rena,
Sämst att torka sina skedar,
Sämst att skura sina slefvar,
Lade nu ett kok i grytan
Utaf ben och fiskars hufvun,
Utaf gamla, torra rofblad
Och af skal från hårda kakor.
Bar så öl med vackra kannan,
Kannan med sitt dubbla handtag;
Nederst dragg och öfverst vatten,
Etter-ormar uti midten,
Invid kanten kräla ormar,
Ödlor sprattla uti ölet.
Sade muntre Lemminkäinen:
"O du öl, o dryck, du röda!
Nu i dåligt skick du kommit,
Råkat i ett uselt läge,
Men det dugliga må drickas,
Dräggen ned på marken kastas
Med den venstra handens tumme,
Med det ej benämnda fingret."
Börjar leta i sin ficka,
Söka i den lilla pungen,
Tager så en krok från pungen,
Tar sitt eldstål ifrån fickan,
Sänker uti ölet neder.
Ormar fastnade i kroken,
Etter-ormar uti jernet;
Upp han drager hundra grodor,
Lyftar tusen svarta ormar,
Dricker sedan öl med fräsning,
Yttrar så ett ord och säger:
"Icke såsom gäst jag äras,
Om man öl mig icke gifver,
Om ej bättre dryck man hemtar,
Och med ymnig hand det skänker
I ett rymligare käril.
Hör mig son af Pohjolainen,
Sjelf du värd i Pohja-gården!
Gif mig öl emot betalning,
Låt mig få för reda pengar."
Straxt nu värden uti Pohja
Vredgades och qvad förtörnad
Uppå stugans golf en insjö
Att den tappre mannen dränka.
Men den muntre Lemminkäinen
Qvad en oxe uppå golfvet
Att ur insjön vattnet dricka.
Värden uti Pohja gården
Qväder så en varg på golfvet
Att om lifvet oxen bringa.
Lemminkäinen, muntre mannen,
Hare hvit på golfvet qväder
För att slukas upp af vargen.
Värden uti Pohja-gården
Qvad en hund, om käften krokig,
Ännu till förderf åt haren.
Lemminkäinen, muntre mannen,
Qvad en ekorre att springa
Uppå sparrens ända, hunden
Qvad han att på ekorn skälla.
Derpå värden uti Pohja
Yttrade ett ord och sade:
"Gästabudet ej förbättras,
Om ej gästerna förminskas;
Arbetet i gården jagar
Gästen ock från goda gillen."
Tager så sin egen klinga,
Rycker fram det hvassa eld-egg,
Yttrande med dessa orden:
"Hör mig son af Lemminkäinen!
Må vi mäta våra klingor.
Må vi våra svärd beskåda."
Sade muntre Lemminkäinen:
"Hvartill duger väl min klinga,
Som mot ben har blifvit bruten,
Krossad emot hufvud-skålar?
Men ändock mitt sinne bjuder,
Om här ej blir bättre gästbud,
Att dem mäta och beskåda.
Den som har en längre klinga,
Har ett svärd, som mer förfärar,
Han må första hugget gifva."
Sina svärd man börjar mäta,
Börjar klingorna beskåda;
Råkade nu Pohja-värden
Ha en litet längre klinga,
Blott så mycket som ett kornfrö,
Som en smutsrand under nageln.
Nu den muntre Lemminkäinen
Sjelf till orda tog och sade:
"Visst har du en längre klinga,
Ditt alltså är första hugget."
Derpå värden uti Pohja
Börjar på att svärdshugg dela,
Hugger en gång uti sparren,
Slår i stugans öfre dörrpost.
Sade muntre Lemminkäinen.
"Ledsam är en strid i stugan,
Svår en blodig lek i pörtet,
Nya stugan vi förderfva,
Smutsa golfven uti pörtet,
Söla ned de tvådda bänkar.
Må vi träda ut på gården,
Bättre bloden är der ute,
Vackrare den är på gården
Prydligare uppå drifvan."
Man så trädde ut på gården,
Råkade en kohud finna,
Bredde den så ut på gården
Och sig ställde uppå huden.
Tog till orda Lemminkäinen:
"Hör mig, nu du Pohjas kämpe!
Väl du har en längre klinga,
Har ett svärd, som mer förfärar,
Men du lär det ock behöfva,
Förr än härifrån vi skiljas,
Förr än dagen når sin ända,
Hugg då till, du Pohjolainen."
Och nu hugger Pohja-kämpen,
Hugger en gång, hugger tvenne,
Hugger än den tredje gången,
Men han skadar ej ens köttet,
Ej en blodig rispa gör han,
Tar ej bort det yttre hullet.
Får så äfven Lemminkäinen,
Den förvägne sällen hugga.
Slår nu muntre Lemminkäinen,
Hugger den förvägne sällen,
Hugger mannen med sin klinga,
Ger ett hurtigt slag med svärdet.
Slår nu en gång, svärdet blixtrar,
Afhögg hufvudet från skuldran,
Skallen från sitt smala ställe,
Högg den af liksom ett rofblad,
Eller såsom fiskens fena.
lår så mannen andra gången,
Högg hans kropp i trenne delar,
Skar som skifvor utaf fläsket.
Backen var med störar uppfylld,
Full var gården utaf stolpar,
På dem alla fanns ett hufvud,
Tom var blott en enda lemnad,
Ställde arme mannens hufvud
Upp på spetsen utaf denna.
Derpå muntre Lemminkäinen
Qväder Pohja-gårdens husfolk
Uti klangfullt guld och silfver,
Blott en enda han ej qväder.
Sjelfva Pohjolas värdinna
Lemnar han att pörtet städa,
Sopa golfvets tiljor rena,
Bära öl omkring med kannan
Och försorg om maten hafva.
Louhi Pohjolas värdinna
Vredgas nu och börjar qväda,
Tjutande hörs Louhi qväda,
Vildt den leda hexan skrika,
Qvad så svärdbeklädde männer,
Hjeltar uti vapenrustning,
Till att döda Lemminkäinen,
Att förgöra Kaukomieli.
Nu ett buller hörs från tåget,
Hörs ett dån från närmsta gården,
Och det börjar tröttsamt blifva,
Blifva mer och mer besvärligt,
Att i Pohja fira bröllop,
Gästabud i Pimentola.
Adertonde Runan.
Derpå muntre Lemminkäinen
Upp till häst från marken stiger
Och beger sig straxt till hemmet,
Till den mor, som honom fostrat,
Sorgsen och med nedsänkt hufvud,
Med åt sidan lutad mössa.
Honom kom till möte modren,
Hon sig skyndade att fråga:
"Yngre du af mina söner,
Du mitt barn af mera styrka!
Hvarför är du så bedröfvad,
När från Pohjola du kommer?
Monn med dryckes-stop man kränkt dig?
Om med dryckes-stop man kränkt dig,
Skall ett bättre stop jag gifva,
Som din far i fejden tagit,
Träffat på i kämpa-striden."
Sade muntre Lemminkäinen:
"O min mor, min fostrarinna!
Om med dryckes-stop jag kränktes,
Skulle värdarna jag kränka,
Skulle kränka hundra kämpar,
Skulle tusen männer trotsa."
Sade Lemminkäinens moder:
"Hvarför är du så bedröfvad,
När från Pohjola du kommer?
Blef för qvinnors skull du gäckad?
Om för qvinnors skull du gäckats,
Äkta då en bättre qvinna,
Tag en fager mö från Ryssland,
Vacker flicka från Karelen."
Sade muntre Lemminkäinen:
"O min mor, min fostrarinna!
Om för qvinnors skull jag gäckats,
Värdarna jag gäcka skulle,
Skulle gäcka hundra hustrur,
Tusen andra qvinnor trotsa."
Sade Lemminkäinens moder:
"Hvarför är du så bedröfvad?
Blef för hästars skull du skymfad?
Om för hästars skull du skymfats,
Må en bättre häst du köpa
Med din fars förvärfda medel,
Med hans samlade förråder."
Sade muntre Lemminkäinen:
"O min mor, min fostrarinna!
Om för hästars skull jag skymfats,
Värdarna jag skymfa skulle,
Skulle hundra ston förderfva,
Tusen andra hästar trotsa.
O min mor, min fostrarinna!
Lägg nu vägkost uti påsen,
Fyll med mjöl en liten lärft-säck,
Skär så mycket smör i asken,
Att ett år det för mig räcker,
Skär för andra året svinkött.
Bort jag flyr för mina nidverk,
Går att dölja mig för missdåd;
Sina klingor männer hvässa,
Sina lansar spetsa hjeltar."
Modren skyndar sig att fråga,
Ålderstigna qvinnan spörjer:
"Hvarför hvässa de nu klingor,
Hvarför spetsa de nu lansar?"
Sade muntre Lemminkäinen:
"Der ett sago-verk har timat,
Uti detta Pohjas gästhud,
Sariolas dryckes-gille:
Jag en man, en hjelte slagit,
Sjelfva värden uti Pohja,
Dödat honom med min klinga.
Derför hvässa männer svärden,
Derför lansarna de spetsa.
Ej jag känner något ställe,
Der en niding sig kan dölja,
Der en brottsling tillflykt finner.
O min mor, min fostrarinna!
Säg, hvar kan jag mig fördölja?"
Modren nu till ordet tager,
Till sitt barn den gamla talar:
"Jag ju sade det, min gosse!
Jag ju varnade dig ifrigt,
Städse bjöd jag till att hindra
Dig från färden bort till Pohja.
Du bordt blifva vid det rätta
Och i modrens stugor stadna,
Under egen moders vårdnad,
I din fostrarinnas gårdar.
Gå nu bort att dig fördölja,
Gå att stå som tall på backen,
Som ett enträd uppå heden.
Äfven der dig ofärd drabbar;
Ofta tallen uppå backen
Fälls och blir till pärtved huggen,
Ofta enarna på heden
Man till gärdsgårds-störar skalar.
Eller väx som björk i dälden,
Der jemväl dig ofärd drabbar;
Ofta björken uti dälden
Spjelkes och i trafven radas,
Blir till klabbar sönderhuggen.
Om du blir ett bär i landen.
Blir ett lingon uppå fältet.
Smultron uti egna nejder,
Blåbär uti andra nejder,
Der jemväl dig ofärd drabbar;
Du af unga jungfrur plockas,
Tages bort af tennbriskprydda.
Blir en gädda du i hafvet,
Kommer du i lakens lefver,
Blir en stjert åt röda laxen,
Der jemväl dig ofärd drabbar,
Ty en man så mörk, som hafvet,
Är beständigt stadd på mete,
Visstas alltid uppå notdrägt,
Fiskar städse med sin handnot.
Går du åter att dig dölja
Uti björnens stenrös-grottor,
Gårdar utaf hällar gjorda;
Der jemväl dig ofärd drabbar,
Ty en ung, en sothöljd kämpe
Slipar flitigt der sin yxe
Och sitt spjut med spets belägger,
För att björnen gå till möte,
Fälla björnen uti skogen."
Derpå muntre Lemminkäinen
Yttrade ett ord och sade:
"Sjelf jag vet de värsta ställen,
Känner sjelf de vidrigaste;
O min mor, min fostrarinna,
Du som vårdat har min barndom!
Hvart mig råder du att undfly.
Hvart mig råder och förmanar,
Der ej illa far mitt hufvud,
Fina håret icke faller,
Der ej luggen går förlorad,
Halsen ej alldeles afhuggs?
Än en dag, en stund skall komma,
Då det mannens hufvud gäller,
Ty nu hvassa männer svärden,
Hjeltar spetsa sina lansar."
Sade Lemminkäinens moder:
"Väl ett stycke land jag känner,
Vet utaf ett ringa ställe,
Icke betadt, icke slaget,
Ej besökt af männers klingor;
Men med kraftig ed mig lofva,
Att i krig ej mera färdas,
Aldrig uppå tio somrar,
Icke ens af lust till silfver,
Eller om du guld behöfde."
Der den muntre Lemminkäinen
Med en kraftig ed nu lofvar
Att i krig ej mera färdas,
Aldrig under tio somrar,
Icke ens af lust till silfver,
Eller om han guld behöfde.
Sade Lemminkäinens moder:
"Far nu hän att dig fördölja
Öfver hela nio hafven
Och till hälften öfver tio,
Till den ej benämnda udden,
Holmen, den ej ord beteckna.
Der din far sig fordom dolde,
Dolde sig och fann en tillflykt
Under krigets långa somrar,
Under svåra fejde-åren.
Idel mjöd der hafven äro,
Öl i alla floder rinner,
Smör från alla höjder dryper,
Svinkött är hvarenda klippa.
Der för dig är godt att vara,
Ljuft din tid du der förnöter."
Derpå muntre Lemminkäinen
Far åstad och färdas skyndsamt,
Far att fly för sina nidverk,
Dölja sig för sina missdåd.
Skjuter båten ut på vattnet,
Skeppet uppå hafvets böljor,
Ifrån bron af koppar bildad,
Från de jernbesmidda rullar.
Hissar segel upp i masten,
Såsom granar på en kulle,
Sjelf sig sätter ned i aktern,
Ställer sig att båten styra,
Stödd emot den böjda björken,
Lutad mot sitt koppar-roder.
Vinden vaggade hans farkost,
Skeppet utaf vågen framdrefs;
Öfver hela nio hafven
Och till hälften öfver tio,
Till den ej benämnda udden,
Holmen, den ej ord beteckna.
Der nu muntre Lemminkäinen
Sjelf till orda tog och sade:
"Monn här rum på holmen finnes,
Plats på holmens fasta botten,
Att mitt skepp jag drar på landet,
Stjelper båten på det torra,
På min fäders fordna rullar,
På den gamles landnings-ställen?"
Svarade nu holmens tärnor,
Uddens jungfrur hördes säga:
"Nog här finnes rum på holmen,
Plats på holmens fasta botten,
Om du äfven hundra båtar,
Tusen fartyg drar på landet."
Derpå muntre Lemminkäinen
Drog sin farkost upp på landet,
Stjelpte båten på det torra,
Tog till orda sjelf och sade:
"Monn här rum på holmen finnes,
Plats på holmens fasta botten,
Der en brottsling sig kan dölja,
Der en svag kan finna tillflykt?"
Svarade nu holmens tärnor,
Uddens jungfrur hördes säga:
"Nog här rum på holmen finnes,
Plats på holmens fasta botten,
Der en brottsling sig kan dölja,
Der en svag kan finna tillflykt."
Åter muntre Lemminkäinen
Yttrade ett ord och sade:
"Monn här rum på holmen finnes,
Plats på holmens fasta botten,
Icke bredare än ryggen,
Icke större, än ett skäppland,
Så att jag mig kan förlusta,
Att jag dansa kan på fältet,
Uti jungfrurs glada lekar,
Uti flickors ljufva samqväm?"
Svarade nu holmens tärnor
Uddens jungfrur hördes säga:
"Holmens flickor äro magra,
Feta äro hästars fålar."
Ängslig var ej Lemminkäinen,
Han från by till by blott vandrar,
Går till jungfrurs glada lekar,
Sköna flickors ljufva samqväm.
Icke fanns den by på holmen,
Der ej funnos tio gårdar,
Icke fanns den gård i byen,
Der ej funnos tio flickor,
Icke fanns en enda flicka,
Ej en enda moders dotter,
Vid hvars sida han ej hvilar
Och hvars arm han icke tröttar.
Tusen brudar han beveker,
Hundra enkors sinnen böjer,
Blidkar hundra gifta qvinnor,
På en enda natt om sommarn,
Under loppet af en höstnatt.
Blott en enda fanns bland tio,
Tvenne högst bland hundra funnos,
Ibland tusen qvinnor trenne,
Som han icke kunde dåra,
Som han ej förleda kunde.
Så nu muntre Lemminkäinen
Alla uddens jungfrur blidkar,
Alla holmens tärnor fröjdar,
Blott en enda blir ej blidkad.
Utan tupp han sig försofver,
Vaknar icke utan kyckling,
Men en dag han gör det löfte,
Fattar det beslut en afton,
Att på samma gång som månen,
Att vid solens uppgång stiga.
Steg ren förr än han beslutat,
Tidigare än han ärnat,
Ifrån by till by så vandrar,
Att ock denna tärna blidka.
Nu den muntre Lemminkäinen
Blef en enda gård, ej varse,
Hvarest stugor tre ej funnos,
Blef ej varse någon stuga,
Hvarest kämpar tre ej funnos,
Blef ej varse någon kämpe,
Som ej hvässade sin klinga,
Som ej slipade sin yxe.
Dervid muntre Lemminkäinen
Sjelf till orda tog och sade:
"Nu den ljusa dagen uppgått,
Nu den milda solen stigit
Öfver mig beklagansvärda,
Öfver halsen af mig arma."
Hinner mer ej jungfrur famna,
Hvila vid de skönas sida,
Hän till skeppet sig begifver.
Går till båten nu den arma,
Men den var förbränd till aska,
Var till stoft alltren förvandlad.
Märkte ofärd honom hota,
Nödens dag förhanden vara,
Börjar att en båt sig bygga,
Att en farkost ny sig timra,
Men till båten tryter virke,
Till hans farkost saknas bräder.
Får så ganska litet virke,
Får helt obetydligt bräder
Af en gammal sländas bitar,
Af en sönderbruten rockten.
Timrar båt af sländans bitar,
Bygger utaf tenens stycken
Fogar af dem sido-bräder,
Hugger äfven båtens vränger,
Reder ännu roddar-säten,
Gör till slut af dem ock årar.
Får så båten färdig timrad,
Får sin farkost sammanfogad,
Skjuter båten hän på vattnet,
Nya skeppet ut på böljan,
Från de glatta furu-stockar,
Ifrån hala, jemna rullar.
For åstad nu Lemminkäinen,
Sorgsen och med nedsänkt hufvud,
Att ej mer få nätter vistas,
Få förnöta sina dagar
Uti jungfrurs glada lekar,
Sköna flickors ljufva samqväm.
Sjelf han sätter sig vid styret,
Yttrar så ett ord och säger:
"Flyt du båt på sjön, som bläddra,
Som ett näckrosblad på böljan."
Kom en vind, som förde båten,
Kom en våg, som dref hans farkost
Ut på hafvets blåa yta,
På de vida, öppna fjärdar;
Och nu gråta holmens tärnor,
Uddens unga flickor klaga,
När ej masten mera synes,
Roddar-haken icke skymtar.
Ej för mastens skull de gråta,
Sakna icke roddar-haken,
Men den man, som är vid masten,
Och som roddar-haken äger.
Sjelf gret äfven Lemminkäinen,
Klagade den arme mannen,
När ej holmen mera syntes
Och ej skymtade dess åsar.
Ej för holmens skull han gråter,
Holmens åsar han ej saknar,
Men han saknar holmens tärnor,
Längtar efter uddens jungfrur.
Derpå muntre Lemminkäinen
Styrde på det blåa hafvet,
Styrde en dag, styrde tvenne,
Men uppå den tredje dagen
Landar han uppå en holme,
Lägger an invid ett stengrund.
Der nu börjar båten gråta,
Roddar-haken sorgfullt klaga:
"Hvarför skulle mig man foga,
Hvarför blef jag usla formad?
Ahti ror ej mer i örlig,
Aldrig uppå tio somrar,
Icke ens af lust till silfver,
Eller om han guld behöfde."
Detta råkar Ahti höra,
Ifrån nära håll förnimma,
Höjde då sin röst och sade,
Talade med dessa orden:
"Sörj du icke, furu-yta,
Klaga ej du mastförsedda,
Ännu för i krig du segla,
Färdas uti vilda strider."
Nu till krig sig Ahti rustar
Tvertemot den ed han svurit,
Tog till orda sjelf och sade:
"Hvar må jag nu få en annan,
Annan man med annan klinga,
Till mitt bistånd uti striden?"
Ahti har om Tiera kunskap,
Hör om Kuuro städse talas,
Får en annan man i honom,
Annan man med annan klinga.
Ifrån by till by han färdas,
Vandrande till Tieras boning,
I behof af annan kämpe
Till sitt bistånd uti striden.
Fadren sitter invid gluggen
Täljande uppå sitt yx-skaft,
Modren står på bodens tröskel
Och gör väsen med sin kärna,
Bröderna vid ledets mynning
Timra åt sig granna slädar,
Systrarna vid stranden trampa
Byke uppå bryggans ända.
Sade fadren ifrån gluggen,
Modren ifrån bodens tröskel,
Bröderna från ledets mynning,
Systrarna från bryggans ända:
"Tiera nu i krig ej hinner,
Nyss han äktat har en hustru,
Tagit egen hus-värdinna,
Hennes bröst han än ej vidrört,
Hennes barm han icke nalkats,
Ej när hennes sida kommit."
Tiera ligger uppå ugnen,
Skor sin ena fot på ugnen
Och den andra uppå golfvet,
Sig vid portarna omgjordad,
Knäpper spännet fast på gården.
Derpå tager Tiera spjutet,
Ej var spjutet bland de största,
Icke heller bland de minsta,
Spjutet var af medelstorlek.
Der en varg stod uppå doppskon,
Längsmed skaftet sprang en fåle,
Katten gnällde uppå knappen.
Fram sitt spjut så Tiera kastar
Och det slänger midt bland Ahtis.
For åstad nu Ahtis farkost,
Utan att med armar skjutas;
Bort den seglade från holmen,
Styrde ut åt Pohja-hafvet.
Härvid Pohjolas värdinna
Skickade den stygga kölden,
Sände ut på Pohja-hafvet
Sjelf hon undervisar sonen,
Som enhvar sitt eget foster:
"Köld, du yngst af mina söner,
Skönast ibland dem, jag fostrat!
Far nu hän, dit jag dig beder,
Dit jag beder dig och manar,
Bort till Rutja-vikens stränder,
Ändelösa hafvets branter;
Kärr belägg med is och länder,
Gör till is det klara vattnet,
Tillslut gapet vid Kurimus,
Hölj med is de stygga hvirflar,
Låt ock den förvägnes farkost,
Lemminkäinens båt du frysa
Uppå hafvets klara yta,
På den stora, öppna fjärden,
Att den derifrån ej löses,
Aldrig någonsin befrias,
Om jag sjelf ej går att lösa,
Att befria Ahtis fartyg."
Kölden, yngst af hennes söner.
Skönast ibland dem, hon fostrat.
Ger sig så åstad och färdas
Hastigt hän till Pohja-hafvet,
Låter Lemminkäinen frysa,
Sällen fastna uppå hafvet.
Ren uppå den första natten
Ahti fastnade tillfyllest,
Frös med armen fast vid isen,
Ganska hårdt med vreda handen.
Alstrar en fullkomlig kyla,
Häftig frost tillvägabringar,
På en enda natt om sommarn,
Under loppet af en höstnatt.
Låter isen alntals frysa,
Låter snö till stafs höjd falla.
Ärnar låta sjelfva guden,
Den förvägne sällen frysa,
Men den muntre Lemminkäinen,
Sjelf den sköne Kaukomieli
Klippte ullen ifrån stenen,
Tapparna från vintersofvarn,
Virkade dem sen till strumpor,
Rullade ihop till handskar,
Höll med händerna i frosten,
Klämde till det hårda vädret,
Dref så frosten uti elden,
I det jernuppfyllda röset.
Höjande sin röst han sade,
Talade med dessa orden:
"Köld blef alstrad ibland viden,
Liten frost bland buskar föddes
Af en far, som mest förderfvar,
Den illparigaste moder.
Köld utaf en orm blef däggad,
Af en mask med mjölk blef vårdad
Ur dess magra, skrumpna vårtor,
Sinade och torra spenar;
Namn så gaf man åt den onde
Och med köld benämnde honom.
Vräktes sommarn om på gärden,
Gungade i källor vintern,
Mark och mossor isbelades,
Låt i vattnet viden frysa,
Kom åt knölarna på aspar,
Bragte värk i björkars rötter.
Nu förgrymmades den stygge,
Lade af all skam och blygsel,
Lät på elden kitteln frysa,
Kolen frysa uppå härden,
Flickans hand i degen fastna
Och i hästens mage fålen.
Gick att frostbelägga marken,
Gick att böljorna betvinga,
Isbetäcker vikar, dammar,
Hafvet likväl ej blef fruset,
Ej bofinken på dess fjärdar.
Icke frysa uppå hafvet
Fötterna för sädesärlan,
Fryser ej dess lilla hufvud.
Monn till stor du ren hann fostras,
Växte till och blef förfärlig,
När du äfven mig vill plåga,
Öronen till svullnad bringa,
Äfven pröfva mina fötter,
Naglarna på mina fingrar?
Köld, du son utaf Puhuri,
Du af ovädret bevingad!
Icke må du mig besvära,
Icke åt mitt hufvud komma,
Mina tår ej heller plåga,
Ej vid mina öron röra;
Nog har annat du att taga,
Mycket annat till att skada.
Drag åstad, dit jag dig manar,
Bort till Nordens sista ända.
Öppna kärr ännu der finnas,
Vide-buskar, som ej frusit,
Stenar från all smärta fria,
Fält, som jemnade ej blifvit.
Om ej det tillfyllest vore,
Dit skall jag då dig besvärja,
Midt i Hiisi-gudens lågor,
Uppå Lempos heta hällar;
Ned du sjunker der i elden,
Tränger dig midt in i lågan
För att derifrån ej komma,
Aldrig dig bereda utgång.
Eld jag stoppar i min strumpa,
I min sko jag bränder samlar,
Att ej köld må skada göra,
Ej ovädret öfverfalla."
Dermed muntre Lemminkäinen
Nu den stygga kölden tjusar,
Lemnar skeppet uti viken,
Nya båten i sitt fängsel,
Sjelf till skogen sig begifver,
Stiger upp till ödemarken,
Går på obebodda vägar,
Stigar, dem han icke känner.
Dervid muntre Lemminkäinen
Sjelf till orda tog och sade:
"Ve mig arma, olycksfulla!
I hvad läge har jag råkat?
Att i år och dagar irra,
Vistas under öppna himmeln.
Nu min mor i hemmet gråter,
Nu min fostrarinna klagar:
Der min gosse är, jag arma,
Der mitt barn, jag olycksfulla,
Han besår nu Tuonis tegar,
Kalmas fält han flitigt plöjer.
Icke hindrar, ve mig arma,
Icke hindrar nu min gosse,
Hjerpar att sin högtid fira,
Fåglar små att ymnigt frodas,
Fritt får hermelinen springa,
Ekorren för ostörd hoppa.
Ja så är det nu, min moder,
Så min hulda fostrarinna!
Upp du födde många dufvor,
Fostrade en svärm af svanar,
Kom så vinden och dem spridde,
Kom den onde, dem förströdde,
Systrars golf han ref i stycken
Och förstörde brödra-båten.
Många voro vi i sanning
Uti fordna bättre tider,
Golfvet var af systrar uppfyldt,
Båten lastad full med bröder;
Men ej finnes nu för tiden,
Ej en enda att tilltala.
Hvarje kämpe gått till striden,
Hvarje man bär svärd vid sidan.
Alltid minns jag det förflutna,
Kan ej glömma bättre tider;
Jag som blomma gick kring byar,
Skön jag var som fältets blomster,
Mången såg då på min skepnad,
Fäste vid min växt sitt öga;
Nu jag svartnat har af blåbär,
Utaf ringa bär jag mörknat.
Stället vet jag, der jag föddes,
Hvarje ställe, der jag uppväxt,
Men ej känner jag det ställe,
Der mig döden en gång möter.
Nu jag är lik harens unge,
Som sig sträcker ut på kärret,
Jemrar uppå brända sveden,
Springer längsmed hafvets stränder,
Uppå kiselstenar hoppar.
Sålan under skorna nötes,
Skört på dem blir öfverlädret,
Deras skaft af ålder rötas."
Nittonde Runan.
Kullervo, Kalevas ättling,
När han af sin moder föddes
Och var blott tre nätter gammal,
Slet sin lindas bindlar sönder
Och sig böjde upp på täcket.
God han lofvade att blifva,
Duglighet hos gossen röjdes;
Man till Ryssland honom förde,
Sålde honom i Karelen
Bort åt smeden Ilmarinen.
Hvad gaf smeden väl för honom?
Mycket smeden gaf för honom:
Tvenne sönderbrända kittlar,
Trenne obrukbara grytor,
Fem utslitna, gamla lior,
Sex till spillo gifna gräftor.
Då Kalevas sköna ättling
Till sitt nya hemvist kommit,
Ren mot första dagens afton
Efter arbete han frågar
Af sin husbonde för qvällen
Och för morgon' af sin matmor:
"Till hvad verk skall nya trälen,
Till hvad arbete den köpta?"
Han är satt att vagga barnet,
Barnet med de smala fingrar,
Men han stinger ut dess ögon
Och dess föda sjelf förtärer,
Dödar barnet genom sjukdom,
Bränner upp dess lilla vagga.
Mot den andra dagens afton
Efter arbete han frågar
Af sin husbonde för qvällen
Och för morgon' af sin matmor:
"Till hvad verk skall nya trälen,
Till hvad arbete den köpta?"
Får ett svedjeland att rödja,
Sänds att fälla timmer-björkar;
Nedhögg björkar tvenne, trenne,
Slog sin yxe vid en stubbe.
Höjer så sin röst och ropar,
Låter gällt en hvissling ljuda:
"Må den dunkla skogen falla,
Må de stora björkar brytas,
När min stämma höres skalla,
När min gälla hvissling ljuder,
Nya skott må aldrig utslå,
Aldrig spira fram ur stubben
På den svedja, som är nedfälld
Af en man med gyllne spännen.
Herrlig brodd må svedjan skjuta,
Ax der må dock aldrig frodas."
Mot den tredje dagens afton
Efter arbete han frågar
Af sin husbonde för qvällen
Och för morgon' af sin matmor:
"Till hvad verk skall nya trälen,
Till hvad arbete den köpta?"
Får ett gärde till att bygga,
Och han bygger der sitt gärde,
Bryter ned de största furar,
Dem till gärdsel-trådor radar,
Tager grofva öken-granar
Och till gärdsgårds-störar ställer,
Sammanfogar dem med ormar,
Lindar om med etter-ormar
Och ihop med ödlor binder,
Tar till ordet sjelf och säger:
"Hvilken ej, som fågeln, flyger,
Hviner fram med tvenne vingar,
Må ej tänka på att komma
Öfver gärdet, som jag upprest."
Mot den fjerde dagens afton
Efter arbete han frågar
Af sin husbonde för qvällen
Och för morgon' af sin matmor:
"Trälens arbete må nämnas
Må med ord tillkännagifvas."
Skickas ut att ro en notbåt.
Nu Kalevas sköna ättling
Ned vid årarna sig sätter,
Yttrar sjelf ett ord och säger:
"Ror jag efter min förmåga
Eller blott, som saken fordrar?"
Pelonen, som satt i styret,
Hof sin stämma straxt till gensvar,
Yttrade ett ord och sade:
"Ror du efter din förmåga,
Lägger ut din hela manskraft
Ringa är dock trälens styrka."
Sjelf Kalevas sköna ättling
Ror nu efter sin förmåga,
Lägger ut sin hela manskraft;
Båten utaf asp han söndrar,
Bryter vrängerna af enträd
Och förstör det hela fänget.
Mot den femte dagens afton
Efter arbete han frågar
Af sin husbonde för qvällen
Och för morgon' af sin matmor:
"Trälens arbete må nämnas,
Må med ord tillkännagifvas."
Derpå sänds han ut att pulsa,
Och att pulsa nu han börjar,
Yttrar då ett ord och säger:
"Pulsar jag med all min styrka,
Stöter med min hela manskraft,
Eller blott, som saken fordrar?"
Wenari, som noten drager,
Hof sin stämma straxt till gensvar,
Yttrade ett ord och sade:
"Pulsar du med all din styrka,
Stöter med din hela manskraft,
Ringa är dock trälens styrka."
Nu Kalevas sköna ättling
Ryckte upp en tall på backen,
Gjorde pulsskaft af en fura
Och en sten i spetsen ställde,
Tog till pulsens knopp en klippa.
Pulsar så med all sin styrka,
Stöter med sin hela manskraft,
Och till blår han noten rifver,
Grumlar vattnet upp till velling,
Fisken till en slem förvandlar.
Mot den sjette dagens afton
Efter arbete han frågar
Af sin husbonde för qvällen
Och för morgon' af sin matmor:
"Trälens arbete må nämnas,
Må med ord tillkännagifvas."
Får en boskapsdrift att valla,
Får en hjord af kor att drifva;
Hvad får trälen på sin andel,
Hvad till vägkost ges åt herden?
Smeden Ilmaris värdinna
Bakade en väldig kaka,
Lade hafra under brödet,
Bredde hvetemjöl deröfver
Och en sten i midten gömde,
Gaf så den till trälens andel,
Gaf till vägkost åt sin herde.
Tog till ordet sjelf och sade:
"Detta må ej förr du äta,
Än min hjord till skogen kommit?"
Derpå Ilmaris värdinna
Sände hjorden ut på bete.
Höjande sin röst hon sade,
Talade med dessa orden:
"Korna sänder jag i löfskog,
De behornade på aspfält;
Suvetar, du sköna qvinna,
Etelä, naturens moder!
Gå att taga vård om hjorden,
Att värdinnans boskap vakta;
Som du under tak den vaktat,
Så den vakta i det fria,
Som du inom hus den vårdat,
Så i furuskog den vårda,
På det driften må förskönas,
Boskapshjorden vackert frodas,
Tills värdinnan går att se den,
Dejan går att den betrakta, --
Den odugliga värdinnan
Och den alltför stränga dejan.
Suvetar, du sköna qvinna,
Etelä, naturens moder!
Honungsmat låt hjorden äta,
Låt den äfven honung dricka,
Mata mina kor med gullgräs,
Gif dem silfvergräs till föda
Från den honungsrika lindan,
Fältets honungssöta tufva.
Tag ett vallhorn ifrån fjerran,
Från den häggbevuxna dälden;
Sen må du i hornet blåsa,
Låta luren mäktigt ljuda,
Så att kullar blomsterklädas,
Svedjeländers kanter prydas,
Kärr af idel honung drypa,
Vört vid källors bräddar växer.
För så hit det färska gräset,
Hemta hit de gyllne blomster
Ifrån strida forssars närhet,
Ifrån ljungens blomster-jungfrur,
Från de mör, som gräset vårda,
Mor, som bo vid himla-midten.
Bilda äfven gyllne brunnar
Uppå fältets begge sidor,
Att min hjord ur dem får dricka,
Får med ljufva honungssaften
Sina jufrar ymnigt fylla,
Spenarna till stindhet bringa.
Gör dess spenar du till stinda,
Låt dess jufrar ymnigt svälla,
Sätt dess mjölkrör till att sorla
Och dess jufrar till att sucka.
Många äro de och onda,
Som till Tuoni mjölken föra,
Kornas gåfva till Manala;
Ringa är de godas antal,
Som från Tuoni hemta mjölken,
Kornas gåfva från Manala.
Jag begär ej mjölk ur byen,
Vill ej ha från andra gårdar,
Nog jag mjölken för från Tuoni,
Kornas gåfva från Manala.
Suvetar, du sköna qvinna,
Etelä, naturens moder!
Hermikki med mjölk föröka.
Fyll på Tuorikki dess jufrar
Ur den vasslesöta källan,
Från den honungsrika tufvan,
Så att de med mjölkuppfyllda,
Stinda jufrar återkomma
Ifrån fältets gröna tufvor,
Från den friska betesmarken,
Under denna långa sommar,
Denna Skaparns varma sommar.
Mielikki, du skogs-värdinna,
Tellervo, Tapios jungfru,
Len om linnet, fin om fållen,
Med de vackra, gyllne lockar!
Det är du, som vaktar hjorden,
Som värdinnans boskap vårdar
Uti Metsola det ljufva,
Det vaksamma Tapiola;
Vårda den med milda händer,
Aga den med lätta fingrar,
Bringa så hvarenda afton
Hjorden hem med fulla spenar,
Spenar svällande och stinda,
Med af mjölk uppfyllda jufrar,
Till värdinnan, som den söker,
Som för hjorden är bekymrad.
Kuippana, du skogens konung,
Skogens milda, vackra gråskägg!
Bryt ett spö af veka rönnen,
Tag af enträd dig ett gissel,
Ända bortom Tapio-berget,
Ifrån Linna bergets branter,
Drif dermed min hjord till gården,
Intill dess man badstun eldar.
Hem må hemmets hjordar komma,
Skogens hjordar gå till skogen.
Sköna Ohto, skogens äpple,
Trinda vandrare i skogen!
Låt oss nu en fast förlikning,
Låt en sommarfred oss sluta,
Att bestå vår hela lifstid,
Räcka under all vår lefnad.
Ej jag nekar dig att kringgå,
Att beskåda mina hjordar
Och till boskapsdriften komma,
Men att röra dem med tungan,
Att med tänderna dem kringströ
Och att slita sjelfva köttet.
Du min vän, min goda broder,
O du honungstass, du sköna!
Krossa ej de krökta benen,
Korna, hvilka mjölk mig gifva.
När du skällans ljud förnimmer,
Hör den gälla klockan ljuda,
Rostbetäckta kläppen skrälla,
Hasta bort till ödemarken,
I din boning utaf mossa;
Undvik hjordens betesmarker,
Hemligt smyg förbi dess mjölk-fält,
Sky den nejd, der skällor ljuda.
Vandrar hjorden uppå backen,
Må du vandra under backen,
Vandrar hjorden under backen,
Så må du på backen vandra;
Siken lik förbi du hasta,
Drag dig undan liksom fisken,
Att ej driften måtte stupa,
Bort värdinnans boskap hasta,
Klena hjorden skygga undan,
Fredade låt kärren vara,
Ökenskogarna i fägring,
Låt de böjda hornen färdas,
Krökta benen makligt skrida,
Öfver mark och mossor vandra,
Vandra öfver öken-moar,
Utan att du alls dem vidrör,
Skadar dem det allraminsta.
Om en lust dig skulle gripa,
Tänderna en åtrå känna,
Hugg då uti murkna stubbar,
Gör då anfall på en myrstack.
Uti Metsola ett mjödkar
Håller på att häftigt jäsa
På den gulduppfyllda hympeln,
På den silfverrika kullen,
Under granens blomsterkrona,
Under tallens rika grenar.
Der har ock en glupsk att äta,
Har en fråssare att sluka,
Utan att der maten tryter,
Eller drycken blir förminskad.
Så må vi förlikning ingå
Och en fred för evigt sluta.
Samma mark, men särskild vägkost,
Rum i endrägt ha vi begge.
Men om du är böjd för fejder,
Om du vill på krigsfot lefva,
Så må vintrarna du kämpa,
Slåss, då snö än finns på marken,
Men då sommarn börjar nalkas,
Mossor tina, källor ljummas,
Kom ej mer till dessa nejder,
Till de fält, min hjord beträder.
Mark ju finns ock annorstädes,
Boskapsgårdar längre borta,
Der en sysslolös kan vandra.
Om en björn jag skulle vara,
Om en honungstass jag vore,
Ej på detta vis jag lefde,
Städse uti qvinnors fötter;
Du har kotte-fält att vandra,
Stiga på med dina tassar.
Spring med skyndsamhet en sträcka,
Ila fram uppå en gångstig
Hän till skogen i Manala
Eller bort till Kalmas moar.
Der är Kirjos, der är Karjos
Uti jernbesmidda remmar,
Uti tiotal af klafband;
Der bli magra äfven feta,
Frodas de, som ben blott äro.
Mina kor till sten må bytas,
Må de sköna blifva stubbar,
Vid det Kuusiainen färdas,
Mausiainen är på vandring.
Om till dessa fält du kommer,
Råkar gå till dessa öknar,
Qvinnor kunniga här finnas,
Finnas åldriga värdinnor,
Hvilka nog din väg förderfva
Och så illa dig behandla,
Att ej någonsin du skadar,
Ej ens i din grymma vildhet,
Tvertemot den högstes vilja,
Utan tillstånd af den sälle.
Blidkens skogar, blidkens lunder,
Var mig blid, du dunkla öken,
Fred åt hjordarna förunna,
Lef med mina kor i endrägt,
Under denna långa sommar,
Denna Skaparns varma sommar.
Kuippana, du skogens konung,
Hongatar, du öknens drottning!
Tagen vård om edra hundar,
Edra rackor väl bevaren,
Döljen hundarna i grottan,
Binden fast de onda rackor
Uti guldbesmidda halsband,
Uti sköna silfver-remmar.
Gömmen klorna inom håret,
Betarna i deras tandkött.
Drifven sedan in en gullstång
Genom benuppfyllda käften,
Så att käftens ben ej rubbas,
Tänderna i munnen skiljas.
Binden än ett band af rönnen
Rundt omkring den platta nosen;
Om ej rönnen skulle hålla,
Gjuten då ett band af koppar;
Vore kopparn icke stadig,
Utaf jern då bandet reden;
Om de jernet sönderslita,
Ännu detta band förderfva,
Må då eld i munnen bringas,
Lempos lås för käften sättas,
Att ej deras käftben vidgas,
Att ej tänderna må skiljas."
Dermed Ilmaris värdinna
Sände korna ut på bete,
De behornade på aspfält,
Hade herden att dem valla.
Kullervo, Kalevas ättling,
Drifver korna fram längs mossan,
Sjelf på torra heden springer,
Sätter sig på kullens tufva,
På en plats för solen öppen,
Qväder der och säger detta:
"Gå nu ned, du sol, i granskog,
Rulla dig till hvete-landet,
Ibland enrisbuskar hasta,
Herden släpp till hemmet åter."
Men från hemmet qvad värdinnan,
Yttrade ett ord och sade:
"Det är tid för nya trälen,
För den köpta att sig mätta."
Nu Kalevas sköna ättling
Tager brödet fram ur barmen,
Drar ifrån sin gördel knifven
För att sönderskära brödet.
Skar så med sin knif i stenen,
Ristade mot hårda klippan,
Vred sin mun, sitt hufvud rörde,
Skakade det svarta håret,
Tog till ordet sjelf och sade:
"Hur skall qvinnans hån jag gälda,
Gälda qvinnans spott och löje,
Min värdinnas usla fägnad?
Så jag gäldar, som jag mäktar:
Korna skingrar jag i skogen,
Kör i kärret krökta benen,
Jagar driften uppå svedjan,
Drifver björnar hem till gården,
Binder vargar fast med klafve."
Solen sjunker ned i granskog,
Rullar sig till hvete-landet,
Ibland enrisbuskar hastar;
Korna han i granskog skingrar,
Kör i kärret krökta benen,
Jagar driften uppå svedjan,
Drifver björnar så till hemmet,
Jagar vargar uppå gården.
Undervisar sina björnar,
Talar så till sina vargar:
"Sliten låret af värdinnan,
Biten af den halfva vaden."
Gjorde så en lur af koben,
Utaf oxens horn en pipa,
Herda-flöjt utaf en kalffot.
Och han spelar dermed skickligt,
Låter luren vackert ljuda
Uppå hemmets berg tre gånger,
Gånger sex vid tågets ända.
Sade Ilmaris värdinna:
"Nu, o Gud, du prisad vare,
Luren ljuder, hjorden kommer,
Men hvar fick väl trälen hornet,
Hvar fick smeden släta luren?
Öronhinnorna den spränger,
Rister tvert igenom hufvet."
Nu Kalevas sköna ättling
Sjelf till orda tog och sade:
"Trälen tog sin lur från kärret,
Från den häggbevuxna skogen,
Gå värdinna nu att mjölka,
Gå att mätta boskapshjorden."
Derpå Ilmaris värdinna
Beder gamla mor att mjölka:
"Gå du, gamla mor, att mjölka,
Gå att mätta boskapshjorden."
Hon till orda tog och sade:
"Städse sjelf en god värdinna
Fordom sina kor ju mjölkat,
Sjelf hon skött om boskapshjorden."
Derpå Ilmaris värdinna
Sig beger att korna mjölka,
Går att mätta boskapshjorden:
"Ve dock mina kor, de sköna,
Alla varglons hull de hafva,
De med villdjurs hår betäckas,
Bära fjun af skogens tacka.
Stinda äro deras jufrar,
Deras spenar ymnigt svällda."
Lutade sig ned att mjölka,
Böjde sig för att beskåda,
Björnen hugger uti hälen,
Vargen griper i med munnen,
Rifver låret af värdinnan,
Alla hälens senor sliter.
Kullervo, Kalevas ättling,
Dermed qvinnans hån nu gäldar,
Gäldar hennes spott och löje,
Onda qvinnans lön betalar,
Sticker piporna i säcken,
Sig med spel till krig begifver,
Vandrar tutande till härnad.
Derpå Ilmaris värdinna
Sänder upp en bön till Ukko:
"O du Ukko, högst bland Gudar!
Tag Kalevas son af daga,
Sargad utaf jerntungt hagel,
Nålars stålbesmidda spetsar,
Uppå fasansfulla stridsfält.
Vid de svåra härnads-tågen."
Men Kalevas sköna ättling
Råkade förnimma detta,
Sände då en bön till Ukko:
"O du Ukko, högst bland Gudar!
Döda Ilmaris värdinna,
Sargad utaf jerntungt hagel,
Nålars stålbesmidda spetsar,
Uppå hennes trånga gårdar,
Framför hennes egen stuga."
Och han drager nu till örlig,
Spelar vid sin färd på kärret,
Tutar uppå svedje-fältet,
Blåser i sin lur på heden.
Kärret skakas, marken dånar,
Genljud skallar ifrån heden.
Bud man efter honom sände:
"Hemma dog din kära moder,
Skynda dit, att du får skåda,
Hur den döda läggs i grafven."
Men Kalevas sköna ättling
Svarar straxt och yttrar detta:
"Om hon dog, min kära moder,
Finnes väl ett sto der hemma,
Hvarmed hon till grafven föres,
Sänkes ned i jordens sköte."
Spelar vid sin färd på kärret,
Blåser i sin lur på heden;
Bud man efter honom sände:
"Hemma dog din kära fader.
Skynda dit, att du får skåda,
Hur den döda förs i jorden."
Men Kalevas sköna ättling
Svarar straxt och yttrar detta:
"Om han dog, min kära fader,
Finns en vallak väl der hemma,
Hvarmed han i grafven föres,
Sänkes ned i jordens sköte."
Spelar vid sin färd på kärret,
Tutar vandrande på heden;
Bud man efter honom sände:
"Nu din hustru dött der hemma,
Skynda dit, att du får skåda,
Huru hon i mullen lägges."
Men Kalevas sköna ättling
Yttrade ett ord och sade:
"Om min hustru dött i hemmet,
Har en häst der hemma funnits,
Hvarmed hon kan fås i jorden,
Sänkas ned i Kalmas boning."
Och han drar med spel till örlig,
Färdas tutande till härnad,
Spelar uppå svedje-fältet,
Blåser i sin lur på heden.
Tjugonde Runan.
Gret så smeden Ilmarinen,
Gret och sörjde hvarje afton,
Ännu mer han gret om natten,
Suckade till ljusa dagen,
Då hans maka var försvunnen
Och i mullen lagd den sköna.
Icke rördes uti handen
Hammarns skaft, det kopparsmidda,
Icke alls den första dagen,
Ej den första, ej den andra.
Sade smeden Ilmarinen:
"Ve mig arme man! jag vet ej,
Hur att vara, hur att lefva;
Natten ligger jag och vakar,
Ringa är min kraft, min insigt
Svag och mödosamt mitt arbet'."
Går att plocka guld ur hafvet,
Silfver ifrån djupa böljan,
Samlar träd i stora högar,
Fulla tretti' lass han släpar,
Bränner så till kol dem alla
Och i essjan vräker kolen.
Föser sedan guld i elden,
Silfver ibland brända kolen,
Med ett får om hösten lika,
Lika med en vinter-hare.
Tar så trälar till att pusta,
Lönta drängar till att trycka.
Trälar pusta oförtrutet,
Raskt de lönta drängar trycka --
Utan handskar uppå handen,
Utan hattar öfver hjessan,
Under kalla vinter-himmeln.
Sjelf han, smeden Ilmarinen,
Smider sig af guld en hustru,
Vill en brud af silfver bilda.
Men nu pusta trälar dåligt,
Kraftlöst trycka lönta drängar.
Sjelf han tar sig för att pusta,
Hurtigt pustar Ilmarinen,
Pustar en gång, pustar tvenne,
Redan efter tredje gången
Skådar han i essjans botten,
Synar långsåt bälgens bräddar.
Spratt ur elden fram en klinga,
Gyllne klinga utur glöden.
Skön är klingan till att skåda,
Men den har dock onda seder:
Dödar en man alla dagar,
Dödar tvenne på de bästa.
Trälarne åt klingan gladdes,
* Men af harm greps smedens sinne.
Sjelf han, smeden Ilmarinen,
Stack sitt svärd i elden åter,
Gyllne klingan uti glöden,
Bragte mera guld i elden --
Guld, så mycket mössan rymde
Och hattkupan full af silfver.
Tog så trälar till att pusta,
Lönta drängar till att trycka.
Trälar pusta oförtrutet,
Raskt de lönta drängar trycka --
Utan handskar uppå handen,
Utan hattar öfver hjessan,
Under kalla vinter-himmeln.
Sjelf han, smeden Ilmarinen,
Smider sig af guld en hustru,
Vill en brud af silfver bilda.
Men nu pusta trälar dåligt,
Kraftlöst trycka lönta drängar;
Sjelf han tar sig för att pusta,
Hurtigt pustar Ilmarinen,
Pustar en gång, pustar tvenne,
Redan efter tredje gången
Skådar han i essjans botten,
Synar långsåt bälgens bräddar.
Spratt ur elden fram en fåle,
Hingst med gyllne man ur glöden;
Skön är hingsten till att skåda,
Ilskefullt dock är dess sinne:
Dödar ett sto alla dagar,
Dödar tvenne på de bästa.
Trälarne åt hingsten gladdes,
* Men af harm greps smedens sinne.
Det var smeden Ilmarinen,
Körde hingsten uti elden,
Den guldmanige i glödet.
Bragte mera guld i elden --
Guld, så mycket mossan rymde.
Ock hattkupan full af silfver.
Tog så trälar till att pusta,
Lönta drängar till att trycka.
Trälar pusta oförtrutet,
Raskt de lönta drängar trycka --
Utan handskar uppå handen,
Utan hattar öfver hjessan,
Under kalla vinter-himmeln.
Sjelf han, smeden Ilmarinen,
Smider sig af guld en hustru,
Vill en brud af silfver bilda.
Trälar pusta oförtrutet,
Pusta dagar, hvila nätter;
Ej blir gyllne bilden färdig,
Silfver-bruden ej fullbordad.
Derpå smeden Ilmarinen
Sjelf sig tager för att pusta.
Pustar dagar, rastar icke,
Pustar nätter, hvilar icke,
Pustar en dag, pustar tvenne,
Men uppå den tredje dagen
Skådar han i essjans botten,
Synar långsåt bälgens bräddar.
Spratt ur elden fram en jungfru,
Mö med gyllne hår ur glöden;
Flickan gladde smedens sinne,
Men af harm de andre grepos.
Vänder henne, skådar henne,
Ser ej mun och ser ej ögon,
Ej de qvinliga behagen;
Smider mun och smider ögon,
Smider qvinliga behagen,
Ordet kan han icke gifva.
Skön är jungfrun till att skåda,
Hennes seder han ej känner.
Tog så smeden Ilmarinen
Jungfrun på sin bädd till natten;
Kyla sprider röda guldet,
Kyla sprider hvita silfret.
Sade smeden Ilmarinen:
"Åt hvem månde guldmön duga?
Åt den gamle Wäinämöinen
Till en maka för hans lifstid."
Sjelf den gamle Wäinämöinen
Hvilar straxt den första natten --
Uppå sköna hufvud-kuddar,
Uppå mjuka fjäder-dynor --
Vid den unga jungfruns sida,
Hvilken utaf guld var formad,
Som var tecknad utaf silfver.
Der nu gamle Wäinämöinen
Skyddar sig med ull-betäckning,
Sveper sig i tjocka pelsen,
Täcken breder öfver kroppen --
Tvenne, trenne björnars hudar,
Dertill fem, sex ylle-täcken.
Lagom varm var ena sidan.
Den som låg i täcket insvept,
Uti mjuka ylle-klädet.
Den åt jungfrun vända sidan
Så när hade blifvit frusen,
Stelnat till en snöig massa,
Sig till hafvets is förvandlat
Och till stenens hårdhet styfnat.
Då nu gamle Wäinämöinen
Blott en enda natt sig hvilat
Invid gyllne jungfruns sida,
Bredvid bruden utaf silfver,
Höjde han sin röst och talte,
Yttrade med orden detta:
"Aldrig må du, unga slägte,
Aldrig J, dess söners söner!
Ej så länge tiden varar,
Klara månen ännu lyser,
Utaf guld en qvinna bilda,
Vilja brud af silfver smida.
Kyla sprider röda guldet,
Kyla sprider hvita silfret,
Lagom varm var ena sidan,
Den i gamla täcket svepta,
Men till is den ville stelna,
Som var vänd åt unga jungfrun."
Sorgsen och med nedsänkt hufvud,
Med åt sidan lutad mössa,
For nu smeden Ilmarinen
Fjerran hän till Pohja-gården,
For med hopp om annan flicka,
Hänförd af en jungfrus fägring.
Kom så in i Pohja-stugan,
Yttrade ett ord och sade:
"Gumma gif åt mig din dotter,
Gif åt mig en fager fästmö,
Den bland dina döttrar yngre,
Den bland barnen allrabästa."
Louhi, Pohjolas värdinna,
Tog till orda nu och sade:
"Här är ingen flicka vaggad,
Ingen dotter närd och fostrad
För din släde, o du vräkling,
För din bädd, du glupske blodhund,
Du som fräter kött med benen,
Slukar i dig råa bloden.
Hellre lemnar jag min dotter,
Slungad till Förderfvets munsbit,
Uti gapet på en springvarg,
Uti bistra björnens käftar."
Dädan fick han ingen flicka,
Ingen ung och fager fästmö.
Vred sin mun, sitt hufvud rörde,
Skakade det svarta håret,
For så bort från Pohja-gården,
Färdades till egna nejder.
Gamle trygge Wäinämöinen
Möter honom uppå vägen,
Yttrar så ett ord och säger:
"Hör mig smed, du Ilmarinen,
Frände, barn af samma moder!
Hvarför är du så bedröfvad,
Låter snedt din mössa hänga,
När från Pohjola du kommer?
Säg, hur lefver man i Pohja."
Sade smeden Ilmarinen:
"Lätt i Pohja är att lefva,
Då der Sampo finns, som maler,
Granna locket, som sig rullar;
Mol på en dag säd att ätas,
På den andra till att säljas,
På den tredje att förvaras.
Ja, det säger jag i sanning:
Lätt i Pohja är att lefva,
Då i Pohja Sampo finnes;
Der är plöjning, der är såning,
Der är all slags växt och gröda,
Der, just der en evig lycka."
Tjuguförsta Runan.
Gamle trygge Wäinämöinen
Sjelf till orda tog och sade:
"Hör mig, broder Ilmarinen!
Låt oss nu till Pohja fara
För att taga goda Sampo,
För att skåda granna locket."
Sade smeden Ilmarinen:
"Svårt det blir att Sampo taga,
Svårt att få det granna locket
Ifrån Pohjola det mörka.
Der är Sampo förd att gömmas,
Granna locket att förvaras,
In i Pohja-gårdens stenberg,
Inom kopparbergets gömmor,
Bakom nio lås och riglar,
Och dess rötter har man fästat
På ett djup af nio famnar;
En är fästad ned i jorden,
Invid vattnets rand den andra
Och i hemmets berg den tredje."
Sade gamle Wäinämöinen:
"Kom blott du att Sampo taga,
Hem det granna locket föra
Ifrån Pohja-gårdens stenberg,
Ifrån kopparbergets gömmor,
Från de nio låsens stängsel.
Först dock hamra mig en klinga,
Ett eldeggadt svärd mig bilda,
Hvarmed hundarna jag tuktar,
Jagar Pohja-skaran undan,
När vi gå att taga Sampo,
När till kalla byn vi komma,
Bort till Pohjola det mörka,
Till det mulna Sariola."
Det var smeden Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn,
Föste skyndsamt jern i elden,
Bragte hastigt kol i essjan,
Tog så trälar till att pusta,
Lönta drängar till att trycka.
Trälar pusta oförtrutet,
Raskt de lönta drängar trycka;
Såsom välling vidgas jernet,
Såsom jernslagg fräser stålet.
Derpå smeden Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn,
Ned uti sin essja skådar,
Synar långsåt bälgens bräddar.
Spratt nu fram ett svärd ur elden,
Sprang en klinga upp ur glöden.
Sjelf nu smeden Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn,
Bildade af guld dess fäste,
Gjorde handtag utaf silfver;
Såsom deg sig guldet töjde,
Silfret såsom hafvets fradga,
Uti essjan, uppå städet,
Under slagen utaf hammarn.
Nu är svärdet färdigbildadt,
Och den gamle Wäinämöinen
Griper i eldeggad klinga,
Fattar tag med högra handen,
Yttrar så ett ord och säger:
"Passar klingan ock för mannen,
Skickar svärdet sig för bärarn?"
Klingan passade för mannen,
Skickade sig väl för bärarn,
Månen lyste uppå spetsen,
På dess fäste glänste solen,
Hästen gnäggade på bettet,
Katten gnällde uppå knappen
Och i slidan låg en hundvalp.
Derpå smeden Ilmarinen
Väpnar sig och sig omgjordar,
Kläder sig i jernsmidd skjorta,
Stålsmidt bälte på sig spänner,
Yttrar så ett ord och säger:
"Mannen är i pansar bättre,
Starkare i jernsmidd skjorta,
Fastare i stålsmidt bälte."
Tiden nalkas nu att fara,
Vandrings-stunden är förhanden.
En var gamle Wäinämöinen,
Ilmarinen var den andre,
Gingo nu att hästen söka,
Söka ett års gamla fålen,
Buro betslet invid gördeln,
Fålens seldon uppå ryggen.
Stigande längsefter vägen,
Kring den dunkla ökenskogen,
Hörde de ett fartyg gråta
Och en båt vid stranden klaga.
Gamle trygge Wäinämöinen
Sjelf till orda tog och sade:
"Der ett fartyg höres gråta,
Der en båt vid stranden klagar.
Kanske att vi fara sjöleds,
Färdas fram med båt på vattnet,
Eller monn till lands vi resa,
Ridande på hafvets stränder?"
Sade smeden Ilmarinen:
"Säkrare till lands är färden,
Döden gånge ut på hafvet,
Der oss skulle stormen skaka.
Vädrets ilar våldsamt kasta,
Våra fingrar blefve åror,
Våra flata händer styren."
Sade gamle Wäinämöinen:
"Säkrare till lands är färden,
Säkrare, men mer besvärlig,
Ännu vida mera krokig,
Och det är en fröjd för båten,
När den flyter uppå vattnet,
Stryker fram på vida hafvet,
Följer åt de störa fjärdar,
När den vaggas utaf blåsten,
Gungas utaf vestan vinden,
Föres fram af sunnanfläkten."
Slängde grimman ned på marken,
Hingstens betsel uppå mossan,
Fålens seldon uti lunden.
Vandrar sedan till sin trädbåt,
Båten, som vid stranden gråter,
Talar och af båten spörjer:
"Hvarför gråter du, min trädbåt,
Jemrar dig, du årfästrika?
Smärtar dig, att tung du gjordes,
Att så grof du blifvit timrad?"
Svarade nu trädstams-skeppet,
Årfästrika båten talte:
"Båtens håg är ut på böljan
Äfven ifrån smorda rullar,
Flickans håg till mannens boning
Äfven ifrån höga hemmet.
För min tyngds skull jag ej gråter,
Ej för det, att grof jag gjordes;
Derför gråter jag, ett trädskepp,
Klagar båt af tallar timrad:
Sades nog, då man mig gjorde,
Att jag till en stridsbåt reddes,
Rustades till örlogsfartyg,
Att med gods och skatter lastad
Jag till hemmet skulle vända;
Men ej kom jag ut till striden,
Fördes ej på hafvets böljor.
Andra båtar, sämsta fartyg,
Färdas städse uti örlig,
Vilda fejders stråt beträda
Och förskaffa mera medel,
Än en konung får på sex år,
På sju somrar smeden vinner.
Jag, som är till farkost bilad,
Redd af gamle Wäinämöinen,
Ruttnar jemt på mina spånor,
Vräkes här på timmer-platsen.
Markens allrasämsta maskar
Bo inunder mina vränger,
De bland luftens foglar värsta
Bygga på mig sina nästen.
Tvåfaldt vackrare det vore,
Vore två- och trefaldt bättre,
Att en tall på backen vara,
Stå på heden som en fura,
På hvars qvistar ekorn springer,
Barrträdsfågeln vingen flaxar."
Sade gamle Wäinämöinen:
"Är du Wäinämöinens fartyg,
Må du löpa ifrån stapeln,
Utan att af händer röras,
Utan att med armar skjutas."
Skickligt svarar trädstams-skeppet,
Årfästrika båten talar:
"Löper ej mitt hela slägte,
Ej de andra brödra-båtar,
Utan att af händer röras,
Utan att med armar skjutas."
Sade gamle Wäinämöinen:
"Om jag dig på böljan skjuter,
Monne utan rodd du löper,
Utan årors tillhjelp skrider,
Stryker fram förutan myndning,
Utan vind, som seglet fyller?"
Skickligt svarar trädstams-skeppet,
Årfästrika båten talar:
"Löper ej mitt hela slägte,
Ej de andra brödra-båtar,
Om man dem med rodd ej drifver,
Bringar fram med årors tillhjelp,
Myndar med de smärre åror,
Och om vind ej seglet fyller."
Sade gamle Wäinämöinen:
"Löper du med rodd då drifven,
Om man hjelper till med åror,
Med de smärre åror myndar,
Och om vinden seglet fyller?"
Skickligt svarar trädstams-skeppet,
Årfästrika båten talar:
"Löper ju mitt hela slägte,
Löpa alla brödra-båtar,
Om med rodd de framåt drifvas,
Om man hjelper till med åror,
Med de smärre åror myndar,
Och om vinden seglet fyller."
Gamle trygge Wäinämöinen
Sköt nu båten ut på vattnet,
Qvad sin farkost uppå böljan.
Qvad en sida full med flickor,
Fagra tennbriskprydda flickor,
Unga mör med messingsgördlar,
Ringbeprydda, nätta jungfrur;
Qvad den andra full med fästmän,
Unge män med sträfva lockar,
Sträfva lockar, hårda händer,
Sporrbeprydde, stolte karlar.
Ännu qväder Wäinämöinen
Tofterna i båten fulla
Med en ålderstigen skara,
Med ett slägte, tärdt af tiden; --
Ringa rum för det var öfrigt,
Då han först de unga qvädit.
Sjelf han sätter sig vid rodret.
Ställer sig att styra båten
Uti björkens höjda bakstam,
Stödd emot det krökta styret.
Höjde då sin röst och sade,
Talade med dessa orden:
"Flyt i trädlös trakt, du fartyg,
Lägg till rygga vida fjärdar,
Flyt på hafvet som en bläddra,
Som ett näckrosblad på böljan."
Ordnade till rodd de gamle,
Gamle ro och hufvun darra,
Glädjen sämjes ej med glädje.
Rodden sig till rodd ej fogar.
Ordnade till rodd de unga,
Ställde dem att åror sköta,
Unge ro och fingren knaka,
Glädjen sämjes ej med glädje,
Rodden sig till rodd ej fogar.
Sjelf nu smeden Ilmarinen
Tog sin plats på roddar-bänken,
Satte sig att åror sköta;
Nu med glädje glädjen sämjes
Och till rodd sig rodden fogar.
Rodde smeden Ilmarinen,
Rodde med de hårda fingrar;
Nu sig svänger trädstams-skeppet,
Furu-båtens bräder böjas,
Tofter skakas, åror knaka,
Årors skaft som hjerpar pipa,
Årors blad som orrar kuttra,
Fören susar liksom svanen,
Aktern skränar till likt korpen,
Såsom gäss rodd-hakar ljuda.
Sjelf den gamle Wäinämöinen
Styr sin farkost genom svallet
Vid den dimomhöljda udden,
Vid den skogbeväxta holmen.
Ahti bodde uppå holmen,
Kauko uti uddens krökning.
Han sitt usla läge sörjer,
Han sin ringa lott begråter,
Trånga boden honom grämer.
Kastade sin blick åt vester,
Vände hufvudet åt söder;
Ut åt fjerran ser den sköne,
Kämpen skådar öfver hafvet,
Långe mannen bortom molnen.
Ser en ganska liten molnsky,
Ser i skyn en vattendroppe,
Ser en liten sjö i droppen
Och på sjön en liten ökstock,
Varsnar litet folk i stocken,
Ser i båtens stam en hjelte,
Annan kämpe vid dess åror.
Sade muntre Lemminkäinen:
"Ej jag känner detta fartyg,
Känner ej den goda båten,
Som med rodd från Suomi kommer,
Drifs med årslag ifrån öster,
Har sitt styre vändt mot vester."
Nu han höjde upp sin stämma,
Hof ett mäktigt skri vid udden,
Sporde ropande bak kullen:
"Hvems är båten uppå vattnet,
Skeppet, som på böljan flyter?"
Männerna från båten tala,
Qvinnorna det gensvar gifva:
"Hvem är du, som står bak kullen,
Kämpe der i ödemarken,
Här du Skaparns båt ej känner,
Sjelfva Wäinö-gårdens farkost,
Känner icke båtens styrman,
Har om roddaren ej kunskap?"
Sade muntre Lemminkäinen:
"Redan styrmannen jag känner,
Känner roddaren i båten:
Gamle trygge Wäinämöinen
Sjelf vid båtens styre sitter,
Roddaren är Ilmarinen.
Hvart, J männer, gäller resan,
Hvart är kosan ställd, J hjeltar?"
Sade gamle Wäinämöinen:
"Rakt åt norr är kosan rigtad,
Gent emot de stora vågor,
Mot de skumbeklädda böljor
Fara vi att Sampo taga,
Att det granna locket hemta
Ifrån Pohja-gårdens stenberg,
Ifrån kopparbergets gömmor."
Sade muntre Lemminkäinen:
"O du gamle Wäinämöinen!
Tag ock mig på dina färder,
Äfven jag en man der vore,
Vore der en tredje hjelte,
När du går att lyfta Sampo,
Att det granna locket bära
Ifrån Pohja-gårdens stenberg,
Ifrån kopparbergets gömmor."
Gamle trygge Wäinämöinen
Tog så kämpen med på färden,
Tog i båten raske mannen.
Det är muntre Lemminkäinen,
Vandrar stigande med snabbhet,
Går med lätta steg till stranden,
Hemtar med sig sido-bräder
Uti Wäinämöinens farkost.
Sade gamle Wäinämöinen:
"Vore lagom träd i båten,
Sido-bräder i min farkost,
Vore äfven tyngd tillfyllest,
Hvarför bär du ifrån skogen
Ännu mera träd i båten?"
Sade muntre Lemminkäinen:
"Ej förrådet stjelper båten,
Stacken ej förstörs af stödet,
Ofta ju på Pohja-hafvet
Vinden pröfvar sido-bräder,
Motvind starka sqvättbord fordrar."
Sade gamle Wäinämöinen:
"Derför är ock smedens farkost
Redd med jernbeslagna sidor,
Att ej båten drifs af vinden,
Ej af vårens ilar kastas."
Tjuguandra Runan.
Gamle trygge Wäinämöinen
Styrde sedan fram sin farkost
Från den dimomhöljda udden,
Från den skogbeväxta holmen.
Styrde en dag längsmed floder,
Andra dagen längsmed sjöar
Och den tredje utför forssar.
Nu den gamle Wäinämöinen
Sjelf till orda tog och sade
Ofvan fallet af eldforssen,
Vid den helga flodens hvirfvel:
"Jungfru, du forsfallets granne,
Flicka invid strida strömmen!
Drag ditt snöre ut på vattnet,
Drag ditt blåa garn på böljan,
När den röda båten kommer,
Tjärubringan framåt stryker.
Midt i floden står en klippa,
Der som forssen starkast brusar,
Ligger framför röda båten,
Är i vägen för min farkost.
Vrid i klippan hål med borren,
Bryt den sönder med ditt huggjern,
Så att båten fritt kan löpa,
Tjärubringan framåt stryka.
Båtens bog till jern förvandla,
Byt till mossa stenens sida,
Då jag far i forssens brusning,
Färdas fram bland strida böljor.
Samla bränningar med näfven,
Vänd dem om med dina händer,
Vågor välf med famnen undan,
Att mot bröstet de ej fräsa,
Att mot mig de icke brusa.
O du Ukko, Gud i höjden!
Du som är mitt enda bistånd,
Sträck ditt blanka svärd i böljan,
Styr min farkost med din klinga,
Så att båten fritt kan löpa,
Furu-stocken framåt stryka."
Der dock stadnar trädstams-båten,
Fastnar Wäinö-gårdens farkost,
Hårdt sig fäster trädstams-skeppet,
Röda båten röres icke.
Gamle trygge Wäinämöinen
Börjar tänka och begrunda:
"Hvarvid fäste sig nu båten,
Stadnade den röda stocken?
Monne vid en sten, en ruska,
Eller vid ett koppar-röse?"
Lutade sig ned att skåda:
"Icke vid en sten, en ruska,
Eller vid ett koppar-röse,
Men på stora gäddans skuldror,
Uppå vattenhundens refben."
Det var muntre Lemminkäinen,
Stack sitt svärd i flodens bölja,
Stafven ned inunder skeppet,
Båten börjar ej att löpa,
Svärdet splittrades i stycken,
Fisken var dock frisk och oskadd.
Derpå smeden Ilmarinen
Stack sitt svärd i flodens bölja,
Stafven ned inunder skeppet,
Båten börjar ej att löpa,
Löses icke ur sitt fängsel.
Svärdet splittrades i stycken,
Frisk och oskadd var dock fisken.
Nu den gamle Wäinämöinen
Drager svärdet från sin sida,
Grymma jernet utur slidan,
Sticker det i gäddans skuldror,
Uti vattenhundens refben.
Lyfter fisken ifrån hafvet,
Drager hufvudet i båten,
Stjerten sänkes ned i bottnet.
Vänder fisken, den betraktar,
Yttrar så ett ord och säger:
"Ett och annat finns i floder,
Der finns ruskor, der finns gäddor.
Hvem bland svenner är den äldste?
Han må sönderdela gäddan,
Skära fisken uti stycken."
Männerna ur båten svara,
Qvinnorna ifrån dess sidor:
"Renast äro fiskarns händer,
Heligast hans egna fingrar."
Båten började nu löpa,
Skeppet ur sitt fängsel löstes.
Gamle trygge Wäinämöinen
Styrde båten till en holme,
Drog så knifven ur sin slida,
Som på venstra sidan hängde.
Dermed skar han gäddan sönder,
Klyfde den i tvenne delar,
Tog till orda se'n och sade:
"Hvad ej kunde deraf blifva,
Af den stora gäddans tänder,
Utaf vattenhundens refben,
Om de fördes till en smidja,
Om till skicklig smed de bragtes,
Bragtes till en kunnig konstnär?"
Sade smeden Ilmarinen:
"Hvad kan utaf skräpet blifva,
Hvad af lumpna tinget göras,
Utaf fiskbens-skrädet bildas,
Om det ock till smidjan föres,
Om till skicklig smed det bringas,
Bringas till en kunnig konstnär?"
Sade gamle Wäinämöinen:
"Det ju vore harpans början,
Om till skicklig smed det fördes,
Bragtes till en kunnig konstnär."
Men der fanns ej kunnig konstnär,
Fanns ej man med sådan insigt,
Att han kunnat harpan foga.
Gamle trygge Wäinämöinen
Tager sjelf sig för att foga,
Börjar sjelf att harpan bilda.
Hvadan fick han ljudfullt botten?
Från den häggbevuxna dalen,
Från den genljudsfulla granen.
Hvadan fick han harpans skrufvar?
Af den stora gäddans tänder,
[Utaf Tuoni-trälens borrar.]
Ännu felas något litet,
Sköna harpan är i saknad
Af en sträng, af tvenne tagel.
Hvaraf voro harpans strängar?
Utaf hår från Hiisi-hästen,
Utaf Lempo-fålens klädnad.
Nu var strängaspelet färdigt,
Stora gäddbens instrumentet,
Harpan utaf fiskens fenor.
Gamle trygge Wäinämöinen
Bjöd de gamle till att spela;
Gamle spela, hufvun darra,
Glädjen ej med glädje sämjes,
Spelet sig till spel ej fogar.
Bjöd de unge till att spela,
Unge spela, fingren knaka,
Ej är ljudet rätta ljudet,
Glädjen gäller ej för glädje.
Spelar muntre Lemminkäinen,
Spelar smeden Ilmarinen,
Glädjen ej med glädje sämjes,
Spelet sig till spel ej höjer.
Gamle trygge Wäinämöinen
Skickar harpan så till Pohja,
Kantele till Kalevala.
Spelar Pohja-gårds värdinnan,
Spela Pohja-gårdens svenner,
Spela svenner, spela jungfrur,
Spela ock de unga flickor,
Spela de ogifta männer,
Spela äfven gifta männer.
Vända harpan om och vrida,
Hålla den i sina fingrar,
Äga ej den rätta konsten.
Strängarna i oskick bragtes,
När de tvenne skilda folkslag
Spelade med sina fingrar;
Taglen gåfvo skränfullt läte,
Skärande och sträfva toner,
Harpan skrålade förfärligt.