Då Wäinämöinen hörde, hurudan välmakt Sampos ägande hade beredt
Pohjolas folk, föreslog han för Ilmarinen, att de skulle fara till
Pohjola och bemäktiga sig detta medel för lycka och välstånd.
Ilmarinen yttrar farhågor i afseende å framgången af ett sådant
företag, alldenstund Sampo var väl förvarad inom Pohjolas
koppar-berg. Men Wäinämöinen låter icke afskräcka sig. Han anmodar
Ilmarinen att smida sig ett svärd, Pohjas söner till skräck. När
klingan var färdig, fann Wäinämöinen, att den i allo anstod en
hjelte. Sedan äfven Ilmarinen klädt sig i stridsrustning, gå bröderna
att söka sig häst, men höra under vägen Wäinös båt jemra och beklaga
sig öfver sitt missöde att alldrig foras ut i örlig. Då föreslår
Wäinämöinen, att Pohjola-färden skall göras sjöledes. Ogerna går
Ilmarinen in på förslaget, emedan han anser en sjöresa vara förenad
med större faror och besvärligheter. Wäinämöinen sjunger båten ut
på böljan, qväder den full med menniskor, unga och gamla, män och
qvinnor, ordnar dem till rodd och sätter sig sjelf vid styret. Under
färden anträffas Lemminkäinen; han sällar sig till de öfriga. -- Man
färdas vidare, men under färden utför "eldforssen" fastnar båten vid
en oerhörd gäddas skuldror. Wäinämöinen dödar gäddan och kommer vid
betraktandet af dess tänder på uppfinningen af kantele. Sedan den var
färdig, låter Wäinämöinen allt folk spela derpå, men ingen förstod
att derur framlocka rätta toner. Slutligen slår Wäinämöinen sjelf på
harpans strängar, och det fanns ej ett lefvande väsen, som icke kom
att lyssna till de underbara ljuden. Wäinämöinen sjelf hänföres af
tonernas makt; tårar, stora som tranbär, rulla utför hans kinder. --
Vid de tre hjeltarnas ankomst till Pohjola spörjer värdinnan, hvad
nytt de hafva att tälja. Wäinämöinen säger utan omsvep, att de kommit
för att dela Sampo med henne, men Pohjolas värdinna yttrat härvid:
Hermelinen kan ej delas,
Ekorn är åt tre för ringa.
Wäinämöinen sprider nu en djup sömn öfver Pohjolas befolkning.
Derefter begifva sig hjeltarna att borttaga Sampo. Genom Wäinämöinens
sång och Ilmarinens konst öppnas den igenrostade porten till borgen,
hvarest Sampo förvarades. Man borttager Sampo, för den i båten och
anträder återfärden. Efter trenne dagars resa ser man redan egna
portar glimma. Då begynner Wäinämöinen att sjunga. En trana i Pohjola
förnimmer sången. Öfverraskad af ljudet ger hon ett anskri, hvaraf
hela Pohjola vaknar. Louhi går att efterse Sampo och finner den vara
bortröfvad. Hon anropar Ukko att uppväcka en storm, som förhindrar
Wäinämöinens färd. Ukko hör hennes bön och sänder en stormvind,
som upprör hafvet och till och med bortför kantele. Medan stormen
fortfar, börjar Ilmarinen yttra klagan deröfver, att han gifvit sig
ut på det osäkra hafvet; men Wäinämöinen säger med lugn:
Tårar hjelpa ej ur nöden,
Jemmern ej från onda dagar.
Lemminkäinen yttrar hvarken glädje eller sorg; han blott reder
sqvättbord till båten. Emellertid utrustar Pohjolas värdinna ett
fartyg för att dermed förfölja Wäinämöinen. Då det börjar nalkas,
skapar Wäinämöinen ett stengrund, hvaremot Pohjas båt sönderkrossas.
Louhi förvandlar sig till en örn, tager alla männer under sina vingar
och flyger upp på masten af Wäinämöinens båt, hvilken dervid höll på
att kullstjelpas. Derpå hugger hon tag i Sampo och bemödar sig att
få den ifrån båten. Förgäfves söka Ilmarinen och Lemminkäinen med
svärdet afböja hennes uppsåt. Wäinämöinen drager icke sitt svärd; med
blotta styr-åran utdelar han så väldiga hugg, att männerna dimpa i
hafvet och Louhi sjelf, efter att hafva förlorat alla sina fingrar,
med undantag af ett lill-finger, lik en af pilen träffad fogel
faller i båten. Med det qvarblifna lill-fingret lyckas det henne
likväl att vräka Sampo i hafvet och få den i bitar. En del af Sampos
stycken nedsjönk i hafsbottnen, -- af dem fick Ahti sina skatter; en
ringa del fördes af stormen till hafs-stranden, -- deraf välmakt i
Kalevala; men Pohjolas värdinna fick endast locket, --
Derför är i Pohja jemmer
Och ett brödlöst lif i Lappland.
Wäinämöinen hopsamlar de stycken af Sampo, som stormen drifvit till
stranden, gifver dem åt Sampsa Pellervoinen och ber honom befröda
marken. Sampsa utsår skiljaktiga fröslag, och nu uppväxa alla slags
träd, med undantag af eken, som icke vill frodas. Men då den omsider
fås att skjuta skott, höjer den sin krona ända upp till skyarna,
hindrar dem i deras lopp och undanskymmer sol och måne med sina
grenar. Man besluter att fälla eken; men det fanns ingen kämpe, som
hade förmått nedhugga den. Slutligen uppsteg en qvarters-hög kämpe
från hafvet och nedhögg "Guda-trädet." Derefter fulländas sådden och
allt frodas förträffligt. Men Louhi, afundsjuk öfver den välmakt,
som herrskade i Kalevala, hotar att tillintetgöra Wäinämöinens ädla
verk. -- Hon framföder sjukdomar och sänder dem att plåga Kalevalas
folk; men Wäinämöinen förjagar dem till Kipuvuori. -- Derefter
trollar hon sol och måne in i Pohjolas hälleberg. Wäinämöinen och
Ilmarinen uppstiga på det öfversta himlahvalfvet för att undersöka,
hvad som kunde undamskymma solens och månens ljus. [Det som nu följer,
tyckes, allt intill 27:de runan, ej höra till Kalevala.] Dit komne
företaga de sig att slå upp eld. En jungfru uppe i molnet skall
vagga gnistorna (till låga?), men genom hennes oaktsamhet faller en
gnista på jorden. Bröderna begifva sig att uppsöka den; de träffa på
vägen en qvinna, som säger sig vara den äldsta bland qvinnor. Hon
berättar, att gnistan tillfogat stora olyckor på jorden och omsider
genom förtrollning kommit i Aluejärvi, samt der blifvit uppslukad
af en abborre, abborren af en sik, siken af en lax och laxen af en
gädda. Wäinämöinen låter i hast tillreda en not, och dermed uppfångas
gäddan; men då den blir klufven, kommer elden åter lös, anställer stora
förödelser och skadar sjelfva Ilmarinen, som dock botar sig medelst en
besvärjelse. -- Emellertid fortfara sol och måne att vara osynliga.
Wäinämöinen träder till Ilmarinens smidja och ber honom smida dem af
silfver och guld. Ilmarinen lägger straxt hand vid verket, och då de
äro färdiga, bära bröderna dem upp på fästet; men de sprida ej ljus.
Nu besluter Wäinämöinen att begifva sig till Pohjola, för att få veta,
hvart man bragt solen och månen. Han kommer bland Pohjas beväpnade
hjeltar och frågar trotsigt, hvart sol och måne försvunnit. Man svarar,
att de blifvit inneslutna i ett berg, och i all evighet icke skola
komma derur. Wäinämöinen utmanar Pohjolas män till strid. Klingorna
mätas; Wäinämöinens är en hårsmon längre. Honom tillkom således det
första hugget. "Såsom rofsträngar skalar Wäinämöinen hufvuden af Pohjas
söner." Derpå går han att befria sol och måne ur sitt fängelse, men
slipper icke in i klippe-borgen. Han återvänder hem och her Ilmarinen
smida sig sådana redskap, som bana vägen till berget. Medan Ilmarinen
är sysselsatt dermed, kommer Louhi i skepnaden af en lärka till
smidjan, sätter sig vid gluggen och frågar, hvad Ilmarinen smidde.
"Halsring åt Pohjolas värdinna", var svaret. Bestört flyger Louhi
hem, bringar sol och måne på fästet, flyger så i dufvo-skepnad till
Ilmarinens smidja och ger honom den underrättelse, att sol och måne
åter stigit på fästet. Ilmarinen bringar budskapet till Wäinämöinen,
som välkomnar de länge saknade med följande helsning:
"Hell dig måne, att du lyser,
Att ditt anlete du visar,
Hell dig gyllne dag, som randas,
Hell dig sol, som åter uppgår!
Du guldmåne slapp ur stenen,
Sköna sol, du steg ur klippan;
Såsom gyllne gök du uppsteg,
Höjde dig som silfver-dufva.
Så du må hvar morgon stiga
Äfven efter denna dagen,
Och hvar gång, då hit du kommer,
Må du ymnig helsa bringa,
Hopa håfvor uppå håfvor,
Föra lycka till vår metkrok,
Hemta fångst åt våra fingrar.
Vandra nu din väg med helsa,
Lägg din bana frisk till rygga,
Gör din båge skön och vacker,
Gå om aftonen till hvila."
Med denna herrliga solsång ändas Kalevala, om man med detta namn
betecknar _samtliga de sånger, som skildra det förhållande, hvari
Kalevala och Pohjola stå till hvarandra._ Detta förhållande är
till det mesta fiendtligt, det är, om man så vill, en ljusets strid
med mörkret. Väl skimrar öfver Pohjolas dunkla himmel ett ljus,
som förherrligar de dystra föremålen i denna vederstyggliga nejd och
stiftar försoning emellan Kalevalas söner och Pohjolas folk; men
sedan detta ljus försvunnit, så är Pohjola ett hem blott för leda
troll, afskyvärda nidingar, m.m. Louhi står i spetsen för detta
vidriga slägte. Hon söker med trolldomens giftiga medel samka förderf
öfver Kalevala. Wäinämöinen behöfver all sin vishet för att afvärja
hennes stämplingar. Striden är länge oviss, men ändas dock slutligen
med Wäinämöinens seger öfver Louhi, Kalevalas öfver Pohjola, ljusets
öfver mörkret.
Man har varit af stridiga meningar, huru striden emellan Kalevala
och Pohjola vore att betraktas; antingen såsom historisk, grundad
på verkliga tilldragelser, eller såsom mythiskt-ethisk och, i detta
fall, en strid emellan fiendtliga principer, representerade af
Wäinämöinen å ena sidan och Louhi å den andra. -- Den förra åsigten
kan lika litet bevisas som vederläggas, och den sednare är så vida
falsk, som den för mythen antager en ethisk grund. Ifrågavarande
strid, som nästan uteslutande hvälfver sig kring Sampo, afser
påtagligen yttre välstånd. Detta bevisar redan Sampos bildande af
en svanfjäder, ett ullstrå, ett kornfrö och en sländas bitar. Några
sångare tillägga ännu ko-mjölk. Häraf synes, att de ämnen, af hvilka
Sampo bildades, äro tagna ifrån föremål, som för Finnarnes yttre
välstånd voro af vigt och värde. Sedan Sampo var hopsmidd, säges den
i dagens gryning hafva malat en lår att ätas hemma, en annan att
säljas och en tredje att förvaras, och i 20:de runan förtäljes, att
genom Sampos besittning tillvägabragtes plöjning, såning, all slags
växt och en evinnerlig lycka. När Sampo blef söndersplittrad på
Pohjolas haf, så förvandlades de stycken, hvilka nedsjönko i hafvet,
till Ahti-gudens skatter, de åter, som af stormen drefvos till
stranden, åstadkommo der en utomordentlig fruktbarhet. Deremot säges
elände och ett brödlöst lif hafva drabbat Pohjola genom förlusten af
Sampo. Louhi söker hämnas denna förlust, och hennes stämplingar
gå öfverhufvud ut på att beröfva Kalevala dess genom Sampo vunna
välmakt. Med få ord allt hvad runorna förtälja om Sampo, afser endast
det _yttre goda_.
D:r Lönnrot har framkastat den gissning, att Sampo vore Bjarmernas
Jumala-bild. Pohjola vore då Bjarmaland, och Guda-bildens dervaro
skulle vållat rikedomen i detta sagans land. Denna hypothes har icke
blifvit godkänd af den historiska kritiken, och mythen ger allsingen
anledning till en sådan förmodan. Sampo är, enligt Finnarnes mythiska
föreställning derom, ett magiskt medel -- en talisman, och spelar i
denna egenskap en vigtig role i den Finska Mythologien. Finnarne hade,
allt intill Christendomens införande, i sin religiösa utveckling icke
hunnit vida öfver Magiens ståndpunkt. Väl framskymtar i runorna här och
der en skugglik Guda-gestalt, men Gudarnes makt öfver menniskan är så
ringa erkänd, att de, i ställe för att anropas, vanligen endast
besvärjas och begagnas af menniskan såsom medel för hennes enskilda
önskningar och ändamål. Hon har ännu icke kommit till insigt af sitt
beroende af något högre väsen. Således frambringar hon sjelf medlet för
sin lycka och välgång. Visst ligger uti mythen om Sampo uttryckt, att
menniskan icke omedelbart beherrskar naturen; -- deri visar sig ett
erkännande af något objectivt, men detta är ej uppfattadt såsom ett
öfver menniskan upphöjdt väsen, utan som ett af henne sjelf frambragt
yttre ting. Sampo är således ett foster af magisk cultur, men utgör
tillika ett vigtigt moment i magiens utveckling till Gudalära. -- En
mera utvecklad framställning af ämnet hör icke till detta forum.
I de fem återstående Sånger skildras olikartade ämnen. I 28:de
runan fångar Wäinämöinen en björn, och i den 29:de bildar han en ny
kantele. Runorna 30-31 hafva till ämne en strid emellan Wäinämöinen
och Joukahainen, som slutas på det sätt, att Joukahainen måste
lofva sin enda syster till hustru åt Wäinämöinen. Men flickan "går
hellre i hafvet" för att der vara "en syster åt siken", än hon blir
den åldriges värn. I 32:dra runan skildras Frälsarens födelse och den
gamle Wäinämöinens hädanfärd.
Denna runa utgör en del af ett större epos, som besjunger Frälsarens
födelse och seger öfver den Finska Hedendomen. Detta epos förekommer
utförligare, ehuru ej i sin helhet, uti 3:dje delen af Kanteletar.
Det var Öfversättarens ursprungliga afsigt, att i företalet äfven
lemna en allmän öfversigt af den Finska Gudalärans natur; men emedan
en sådan framställning, om den icke utgör ett torrt register, skulle
leda till alltför stor vidlyftighet, så måste den af sådan anledning
uteblifva. -- Mången läsare hade kanske äfven önskat att här finna
några anmärkningar angående de möjliga historiska förhållanden, som
ligga till grund för Kalevala; men det är min oförgripeliga tanke, att
mythen är en svag och oftast vilseledande stjerna för historien, och
jag älskar för öfrigt icke att i mythen söka någon annan verklighet,
än mythens egen.
Hvad nu sjelfva öfversättningen [Det torde kanske icke vara
öfverflödigt att omnämna, det början af 1:sta runan, hela 5:te,
11:te, 15:de och 29:de samt en stor del af den 28:de redan
tillförene blifvit af andra öfversatta, och med få förändringar
af mig begagnade.] beträffar, så må den gälla för hvad den kan.
Meningen har varit att på en gång göra den så trogen och så ledig,
som möjligt. Der begge dessa syftemål ej kunnat vinnas, har
ordagrannheten blifvit åsidosatt, så framt ingen särskild vigt
legat i det enskildta uttrycket. Sådana skildringar, som i svensk
drägt hade kunnat såra anständigheten alltför mycket, hafva blifvit
mildrade, och början af 25:te runan, som till sin natur är sådan, att
den icke kan modifieras, är alldeles utjemnad. Af samma anledning
saknas i öfversättningen den i 13:de runan några gånger förekommande
versen: "molempihin reisihihin." Likväl bör anmärkas, att den Finska
sånggudinnan öfverhufvud är ytterst kysk och sedesam. -- Åtskilliga
parallela verser hafva, i brist på synonymer i Svenskan, blifvit
åsidosatta. Någon gång har öfversättaren äfven varit nödsakad
att för andemeningens skull utbyta en föreställning emot en helt
annan. Så t.ex. har ordet gås, der det i originalet begagnas såsom
ett berömmande epithet för flickor, blifvit öfversatt med dufva.
Ytterst sparsamt äro varianter (Varianterna äro i öfvers. utmärkta
med *, och [ ] betecknar sådana verser, som ej stå i sitt rätta
sammanhang.) begagnade, och bland dem finnes blott en enda, som ej
är af D:r Lönnrot angifven. Men att uppräkna de smärre afvikelserna
ifrån originalet, skulle leda till det oändliga. De äro ett malum
necessarium vid hvarje öfversättning, och om de i större mängd skulle
anträffas här, än i åtskilliga andra versioner, så bör det äfven
tagas i betraktande, att Finska och Svenska språken äro himmelsvidt
skilda från hvarandra. Ty för att ej tala om den olikhet, som är en
följd af begge folkslagens ursprungligt olika föreställningssätt, så
har Svenskan redan för mycket utbildat sig inom reflexionens område,
för att ega ett naturspråks musikaliska harmoni. Reflexionen har det
med sig, att den förvandlar språket till ett aggregat af termer och
utmönstrar allt, hvad den ej kan fylla med sin egen injections-massa.
Hvad angår det förståndet, huru vinden susar och lärkan sjunger
och bäcken sorlar? Det är allt oförnuftigt; deri ligger alls ingen
tanke. Men just sådant angår natur-poësien, och hvad mera är: den
låter ur den ringaste småsak, ur en "gärdsgårdsstör", en "vidja", en
"vatten-ruska" ljuda en ton, som för tillfället förherrligar dessa
och dylika hvardagsföremål. Sådant förmå ej våra moderna språk. Äfven
för det musikaliska i alliterationen har vår tid ingen smak, och i
Kalevala finnas likväl otaliga verser, hvilkas skönhet blott beror
på alliterationen. -- Vi hafva härigenom velat antyda, att många
brister i vår öfversättning ligga i sjelfva sakens natur. Ännu flere
äro troligen af öfversättaren sjelf förvållade. Men vi hoppas dock,
att läsaren, af kärlek till den Finska sångmön, gerna öfverser det
bristfälliga i öfversättningen.
Helsingfors den 9 Junii 1841.