Kullervo hette en son af Kaleva, som blott tre nätter gammal söndrade
sin lindas bindlar. Han fördes till Karelen och såldes åt smeden
Ilmarinen för några lumpna redskap. Straxt den första dagen begärde
han arbete af sitt värdsfolk. Man hade honom att vårda ett barn.
Kullervo dödade barnet och uppbrände vaggan. Sänd den andra dagen
att fälla en svedja, förtrollade han marken att ej någonsin blifva
skogbeväxt, ej heller frambringa säd. Hvad helst man honom pålade,
utförde han det alltid tvärtemot befallning. På sjette dagen af sin
tjenstetid skickas han att valla boskap. Värdinnan bakar åt honom
till vägkost ett bröd och gömmer deri en sten. När Kullervo skall
skära brödet, tar hans knif i stenen. Han besluter att hämnas,
förstör Hjorden och återvänder hem med vargar och björnar, hvilka
sarga värdinnan till döds. Derefter beger sig Kullervo till krig; --
men Ilmarinen begråter nätter och dagar sin förlorade hustru, och
faller slutligen på den tanken att af silfver och guld bilda en ny.
Bruden blir skön att skåda; men Ilmarinen kan icke förläna henne
ordet, och då han tager den guldsmidda mön bredvid sig till natten,
märker han, ätt dess gyllne sida sprider kyla. Han skänker bruden
åt den gamle Wäinämöinen till "evärdelig maka." Men när Wäinämöinen
äfven hvilat en natt vid hennes sida, ger han åt kommande slägter det
råd att alldrig tänka på en brud af silfver och guld; ty, säger han,
Kyla sprider röda guldet,
Kyla sprider hvita Silfret,
Lagom varm var ena sidan,
Den i ylle-täcket svepta,
Men till is den ville stelna,
Som var vänd åt unga jungfrun.
Derefter gör Ilmarinen åter en färd till Pohjola för alt fria till
en yngre syster, men nödgas återvända hem med oförrättade ärender.
Wäinämöinen spörjer honom vid återkomsten om tillståndet i Pohjola.
Ilmarinen genmäler:
Lätt i Pohja är att lefva,
Då i Pohja Sampo finnes;
Der är plöjning, der är såning,
Der är all slags växt och gröda,
Der, just der en evig lycka.
Öfversättaren har redan tillförene vid något tillfälle anmärkt den
öfverensstämmelse, som äger rum emellan den 20:de runan i Kalevala
och en Esthnisk folksång, som finnes öfversatt bland "Herders
Stimmen der Völker in Liedern", samt tillika angifvit de skäl,
som vållat uppkomsten af en vid första anblicken så ovanlig idé.
Pohjola var nemligen den enda ort, derifrån Kalevalas innevånare
valde sig hustrur. Men då Ilmarinen efter olyckan med sin första maka
förlorat allt hopp att vidare röna någon framgång på detta håll,
faller det sig icke orimligt, att Sampos mästare gör ett försök att
dana en mö af silfver och guld. -- För öfrigt länder ifrågavarande
öfverensstämmelse till bevis på runans ålder, emedan den sannolikt
uppkommit på en tid, då Finnar och Esthar ännu utgjorde ett och samma
folk.
Arhippa, den största nu lefvande sångare i Ryska Karelen, låter
Ilmarinen efter förlusten af sin första hustru ej mera företaga sig
en ny friar-färd till Pohjola. Han slutar 20:de runan med Wäinämöinens
råd till kommande slägter, och combinerar icke denna runa med den
21:sta, utan förenar, såsom förut är anmärkt, den 5:te och den
21:sta sängen med hvarandra. Skulle man i en framtid anse skäligt
att återförena dessa runor och bringa Sampo-cykeln i ett fortgående
sammanhang, så böra w. 203-224 i 20:de runan substitueras i ställe
för vv. 337-350 i den 5:te; ty endast sålunda sluta sig dessa runor
naturligen till hvarandra.