Då Lemminkäinen förnam, att man firade bröllop i Pohjola, beslöt
han att objuden fara till gästabudet. Han ber modren framlägga mat,
elda badstugan och gifva honom hans fordna stridsrustning. Modren
söker afråda sin son ifrån denna färd, föreställande honom de många
faror, som möta så väl på vägen, som i sjelfva Pohjola, om han
ändtligen skulle komma fram. Lemminkäinen låter icke afskräcka sig;
han tager sitt goda svärd och sin snabba båge, ger sig å färde,
undslipper lyckligt alla faror och kommer så till Pohjolas stugor.
Här var bröllopet redan firadt. Lemminkäinen yttrar sin förtrytelse
deröfver, att han icke blifvit bjuden till bröllopet, och befaller,
att man skall brygga öl på nytt och slagta en oxe till hans
undfägnande. Louhi skickar sin trälinna att tillreda mat och hemta
öl åt Lemminkäinen. Den onda trälinnan kokar en soppa på fiskhufvun,
rofsträngar m.m.; i ölet lägger hon etter-ormar och ödlor. Föga
nöjd med denna välfägnad, begär Lemminkäinen öl för betalning af
Pohjolas värd. Förgrymmad öfver en sådan skymf, söker denne genom
hexerier förgöra Lempi-sonen; men då detta icke lyckas, utmanar
han honom på envig. I första hugget skar Lemminkäinen hufvudet af
Pohjolas värd och bragte derefter ofärd öfver Pohja-folket, men
Louhi manade fram nya hjeltar att förfölja den flyende Lemminkäinen.
-- Hemkommen förtäljer Lemminkäinen för sin moder med bedröfvelse
händelsen i Pohjola och frågar af henne, hvar han kunde finna en
säker tillflyktsort. Sedan modren aftvingat Lemminkäinen den ed,
att alldrig mera färdas i örlig, sänder hon honom till en holme,
der äfven hans fader hållit sig fördold. Lemminkäinen blir med
välvilja emottagen af holmens jungfrur och tillbringar alt sin tid
i deras samqväm. Men då han en morgon skall gå för att helsa på en
af jungfrurna, blir han varse, att på hela holmen icke fanns den
man, som ej slipade sitt svärd till men för hans hufvud. Utan att
ens hinna omfamna sina älskarinnor, hastar Lemminkäinen på flykten.
Kommen till stranden ser han sin båt vara förbränd till aska; han
timrar i hast en ny, sätter sig i båtens bakstam och afseglar från
holmen, bedröfvad öfver skilsmessan ifrån de sköna. Efter tre dagars
segling lägger han i land vid en klippig holme. Här börjar båten
beklaga sig öfver sitt olycksöde att alldrig mera komma ut i örlig.
Gripen af båtens klagan besluter Lemminkäinen att tvärtemot sin ed
gifva sig på härnadståg. Han tager Tiera till vapenbroder och seglar
ut på Pohjolas haf. Pohjolas värdinna sänder en frost, så häftig, att
båten fryser fast ute på hafvet. Lemminkäinen nödgas lemna båten och
undkommer sjelf med möda. Derpå ger han sig att vandra i skog och
ödemark, hvarest hogkomsten af hemmet, af hans sörjande moder och
ljufva ungdomsdagar lägger sig djupt uppå hans sinne.
Uti denna episod och särdeles i 17:de runan framträder den Finska
hjelte-kraften i en ovanlig gestalt. Som bekant är, älskade
fornfinnarne hos sina heroer mera andens än armens kraft. Om äfven
den sednare egenskapen ansågs nödvändig hos en frejdad man, så
bestämdes dock alltid hans verkliga storhet efter måttet af hans
andliga förmåga -- hans vishet, och en med andans vapen förvärfvad
seger skattades vida högre än den, som blifvit tillkämpad med
svärdet. Äfven i dessa runor utför Lemminkäinen -- här vanligen
Ahti [Ahti (eller Ahto) är äfven namnet på hafvets gud] benämnd --
de flesta bragder genom sin trollkonst, och griper icke förr till
svärdet, än han af Pohjolas värd blifvit manad till strids; men hans
hela beteende röjer dock ett mod och en oförskräckthet, som låter
förmoda, att Finnarne redan i forntiden varit mera hemmastadde i
vapenbragder, än man velat medgifva.