Nu börjar man tillreda bröllop i Pohjola. Först afskaffas en oxe,
så stor, att inom Rysslands, Finlands och Sveriges landamären icke
fanns den man, som hade kunnat fälla oxen. Sedan man öfverallt, ja
till och med i Tuonela sökt men ej funnit dess baneman, uppstiger
slutligen ur hafvet en liten kämpe, som dödar det oerhörda djuret.
Derpå brygger man öl, men vill ej få det att jäsa. En ekorre och en
mård utskickas för att anskaffa jäsningsämne, men ölet börjar ej att
jäsa, förrän _mehiläinen_ flyger ända bortom nio haf och derifrån
hemtar honung. Ölet jäser nu med styrka och hotar sönderbryta
alla kärlets band och utsparka dess botten, om man icke anskaffar
en skicklig sångare. Då sänder värdinnan sin trälinna att bjuda
bröllopsgäster, med befallning, att hon äfven skall bjuda fattiga och
usla, blinda, lytta och lama. Wäinämöinen skulle bjudas till sångare,
men den obändige Lemminkäinen lemnas objuden. -- Pohjolas värdinna
hör ett gny från tåget, hon kastar sin blick åt vester och ser en
stor skara bröllopsgäster vara i antåg. Midt i skaran åker mågen.
Pohjolas värdinna välkomnar honom, för honom i stugan och beundrar
hans vackra, ljusa ögon. Festen börjas och Wäinämöinen sköter sångens
värf. -- När bröllopet nalkas sitt slut, erinrar Pohjolas värdinna
sin dotter om skilsmessan ifrån hemmet och förebrår henne att så
lättsinnigt hafva öfvergifvit sina föräldrars boning. Då stiger tåren
i flickans öga, och hon säger sig icke skiljas med glädje ur det
gyllne hemmet; hennes sinne är "som en dunkel natt om hösten, som en
mulen dag om vintern." Modren söker nu trösta henne med tanken på den
stätliga maken ooh det nya, herrliga hemmet. Derefter påminner hon
sin dotter om alla de pligter, hon i sin nya ställning skall söka
att uppfylla, och varnar jemväl Ilmarinen att med lämpa och klokhet
behandla sin hustru. Slutligen tackar bruden sin moder, som vårdat
hennes barndom, tackar gårdens husfolk och alla barndomsvänner,
sätter sig i Ilmarinens släde och reser bedröfvad bort till sitt nya
hem. -- Ilmarinens moder emottager sin svärdotter med glädje. Ett
gästabud tillreder, hvarvid Wäinämöinen åter fägnar gästerna med sång.
Då bruket att sjunga vid bröllop blott synes hafva ägt rum i de
östra delarna af landet, så är det troligt, att denna plägsed är ett
lån ifrån Ryssland, hvarest samma bruk ännu i dag skall fortlefva.
Men om sjelfva idén äfven är utifrån lånad, så äro i alla fall de
i Finland gängse sånger rena skapelser af den Finska sångmön. De i
Kalevala intagna bröllops-sånger röja likväl mycket af en sednare
tids bildning, och Pohjola skildras här på ett sätt, som är alldeles
oförenligt med den ursprungliga föreställningen derom.