I afsigt att begifva sig till Pohjola, börjar Wäinämöinen timra sig
en båt medelst sång, men råkar dervid i förlägenhet om tre ord. Efter
särskildta misslyckade försök att skaffa sig dem, besluter han att
göra en färd till Tuonela. Anländ till Tuoni-floden ropar han efter
båt. Tuonelas döttrar svara från den motsatta stranden, att båten ej
förr skulle hemtas öfver elfven, än han yppat orsaken, som vållat
hans färd till Tuonela. I början söker Wäinämöinen genom falska
föregifvanden förvilla Tuonelas döttrar; men då det icke lyckas honom
att föra dem bakom ljuset, yppar han slutligen sanningen, och säger
sig hafva kommit till Tuonela för att få de behöfliga orden. Nu
bringas han öfver elfven, kommer till Tuonis boning, undfägnas först
med mat och dryck och föres så att hvila. Under natten spinner man i
Tuonela ett nät af jern, kastar det tvärsöfver och längs efter elfven
för att fånga Wäinämöinen vid återfärden. Under allt detta hade
Wäinämöinen varit vaken, ehuru han låtsat sofva, och gifvit akt på de
stämplingar, som förehades. Han undkommer derigenom, att han såsom
sten rullar sig i floden och sedan i orma-skepnad slingrar sig genom
nätet. -- Hemkommen började han åter tänka på sin farkost och någon
utväg att förskaffa sig nödiga trollord. Han visste väl, att i Antero
Wipunens, den åldrige Kalevas mun skulle finnas ord till tusendetal,
men vägen till honom var mödosam och äfventyrlig. Den gick öfver
flickors nålsuddar, öfver männers svärdsägg och hjeltars stridsyxor.
Icke desto mindre besluter han att anträda färden. Utrustad med skor,
skjorta och handskar af jern samt en jernstång ger han sig åstad och
kommer lyckligt fram till sitt mål. Wipunen hade redan hvilat så
länge i jorden, att en tjock skog växte öfver hans graf. Wäinämöinen
fäller skogen och drifver sin jernstång in i Wipunens mun, som genast
vaknar ur sin sömn och, efter ett misslyckadt försök att afbita
stören, uppslukar Wäinämöinen. I Wipunens mage anordnar Wäinämöinen
af sin skjorta en smidja, gör blåsbälg af skjortans ärmar, nyttjar
sina knän som städ, armbågarna som hamrar och lillfingren som tänger;
smider så med den styrka, att Wipunen råkar i vånda och nöd. Han
söker med en trollsång befria sig från sin obehagliga gäst; men då
Wäinämöinen icke viker, utan tvärtom hotar att för alltid qvarstadna
der han är och der det är honom godt att vara, nödgas Wipunen omsider
öppna sitt ordförråd. Han sjunger dagar och nätter. Sol, Måne och
Karlavagn stadna för att lyssna till hans sång; haf och floder höra
upp att svalla. Rikligen försedd med ord återvänder Wäinämöinen hem
och fulländar sin nya båt. -- Dermed begifver han sig nu till Pohjola
för att fria till den fagra flickan. När han seglade på något afstånd
från den udde, hvarest Ilmarinen hade sin gård, såg dennes syster
Annikki, som stod vid stranden och sköljde byke, något blått skymta
ute på fjärden. Hon eftersinnar, hvad det månde vara, gissar än på
ett, än på ett annat, faller slutligen på den tanken, att det kunde
vara Wäinämöinens farkost, och önskar, att den måtte komma till
stranden. Så skedde äfven. Annikki spörjer Wäinämöinen om anledningen
till hans resa. Wäinämöinen söker i början hålla sina afsigter dolda,
men nödgas slutligen yppa verkliga förhållandet. Straxt afbryter Anni
sitt göromål och hastar att underrätta sin broder om Wäinämöinens
uppsåt att bemäktiga sig den vidt frejdade flickan, för hvars skull
Ilmarinen redan gjort så stora uppoffringar. I en hast gör sig smeden
resfärdig och beger sig landvägen till Pohjola, rikligt försedd med
silfver och guld. Wäinämöinen och Ilmarinen anlända på samma gång
till Pohjola. Då man här ser dem nalkas, och Pohjolas värdinna genast
anar, i hvilken afsigt de komma, söker hon öfvertala sin dotter att,
med åsidosättande af Ilmarinens ungdomliga behag, taga den förmögne
Wäinämöinen till sin make. Men flickan förbehåller sig att, enligt
hvad förut varit bruket i Pohjola, få sjelf bestämma sitt val och
säger sig vara böjd för den, som hopsmidt Sampo. Wäinämöinen
hinner i stugan förrän Ilmarinen, han andrager sitt ärende och får
afslag. -- Derefter träder Ilmarinen in och frågar utan omsvep, om
den mö, till hvilken han så länge hade friat, ännu icke vore beredd
att följa honom. Modren säger henne vara redobogen, men förelägger
honom först trenne värf: att plöja en af ormar uppfylld åker, tygla
vargar och björnar, samt fånga en gädda i Tuonelas elf utan några
fisk-redskap. Ilmarinen utför lyckligt dessa bragder, och får sedan
af Pohjolas värdinna hennes dotter till sin "lifstids maka." Men den
gamle Wäinämöinen återvänder hem med bedröfvadt sinne och ger åt
andra det råd, att alldrig fria i täfling med smeden Ilmarinen.
Ehuru namnen Antero och Annikki (Anders och Anna) i den 10:de och
11:te runan samt dessutom ett och annat ställe i Wipunens besvärjelse
äro af christligt ursprung, så hafva dessa runor likväl i det hela
en hednisk charakter. Idén om de dödas uppväckande, som i den
10:de runan förekommer, hör i sjelfva verket till de uräldsta, som
menskligheten frambragt, och synes i synnerhet hafva gjort sig
gällande hos nordliga folkslag. I allmänhet synes man hafva trott,
att de döda kunde uppväckas genom besvärjelser. Men detta medel kunde
den trollvise Wäinämöinen icke begagna, emedan han nu var ordfattig
och just hade kommit till Wipunen för att förskaffa sig nya förråder.
Således brokar han endast sin armkraft för att väcka den slumrande,
och det är sannolikt icke blott för att plåga, utan fastmer för att
upplifva Wipunen, som Wäinämöinen börjar smida i hans mage.
I 11:te och 12:te runan har läsaren för andra gången gjort bekantskap
med Ilmarinen. Han framträder här såsom en oförskräckt hjelte,
redobogen att utföra de fruktansvärda värf, Pohjolas värdinna ålägger
honom. Annars skildras han blott såsom en fyndig smed och hans
förnämsta verk är det underbara Sampo. I runan II: 18-185 och V:
220-224 säges han hafva "smidt på himmel", men detta torde vara ett
af de Orientaliska uttryck, hvaraf den Finska poësien öfverflödar.
Det hör på anförda ställen till saken att upphöja Ilmarinens förmåga
såsom smed. Men när den Finska sångmön vill prisa sitt föremål, så är
hon alldrig karg på beröm, likasom hon ej heller låter tadel tryta,
då sådant är af nöden. I Wäinölä glimmar allt af silfver och guld;
i Pohjola finnas endast vargar, björnar, etter-ormar, nidingar,
afskyvärda trollmän m.m. Dessutom måste man här taga i betraktande,
att i den Finska poësien allt framträder i concret form, i lefvande
gestalt. Att Ilmarinen är en "skicklig smed" (r. II: 181), -- ett
sådant uttryck ljuder i och för sig matt för ett Finskt öra; men när
dertill kommer, att han "smidt på himlalocket, utan att hvarken spår
af hammare eller märken efter tänger äro synliga", då först begriper
man, att hans skicklighet var stor, utan att likväl någon bland
folket tänker härvid, att Ilmarinen deltagit i skapelse-acten.