Hu rustar sig Lemminkäinen till en Pohjola-färd. Den sköna
böner öfvertala honom att stadna hemma och icke begifva sig till
Pohjas trollmän, hvilka ofelbart skola bringa honom i förderfvet.
Lemminkäinen aktar ej sin moders böner och varningar, han kastar sin
borste på sparren och yttrar dervid:
"Då är Lemminkäinens bane,
Arme mannens ofärd kommen,
När ur borsten bloden flyter,
Rinner ned i röda strålar."
Derefter väpnar han sig, far åstad och kommer efter tre dagars färd
till Pohja-gården. Här qväda trollmän Lappska sånger; Lemminkäinen
börjar äfven att qväda och bringar ofärd öfver samteliga Pohjas
trollmän. Blott en enda -- Ulappalas gamla gubbe -- lemnar han
af förakt ovidrörd. Vredgad öfver denna skymf sprang gubben till
Tuonelas elf, för att der bida Lempi-sonen. -- Nu begär Lemminkäinen
af Pohjolas värdinna hennes dotter till äkta. Gumman förelägger
honom såsom ett vilkor att först fånga en elg bakom Hiisis fält.
Efter flera motgångar lyckas det honom att fasttaga elgen. Derpå
skickas han att fånga Hiisis fradga frustande häst. Äfven detta värf
utför han lyckligt. Sist får han sig förelagdt, att skjuta en svan
i Tuonelas flod. Men när Lemminkäinen kommer till elfven, trollar
Ulappalas gamla gubbe ett tillslutet rör (en orm?) från böljan och
drifver det genom Lemminkäinens hjerta. Derpå kastar han honom i
elfven, och Lemminkäinen bortföres af strömmen till Tuonis (dödens)
boning, hvarest Tuoni-sonen hugger honom i stycken med sin klinga. --
Emellertid börjar Lemminkäinens moder längta efter sin son, hvilken
hon finner dröja alltför länge på sin friar-färd. Lemminkäinen
egde en redan förut äktad maka. Hon ser alla aftnar och morgnar på
borsten, finner en gång, att bloden rinner derur och yppar detta
för modren. Bedröfvad af det olycksbådande tecknet, flyger modren
med lärkans vingar till Pohjola och frågar af värdinnan, hvart hon
skickat Lemminkäinen. Endast genom hotelser förmås Louhi att bekänna,
hvilka värf hon förelagt honom. Derefter söker modren somrar och
vintrar "sitt gyllne äpple, sin silfver-staf", och får omsider af
solen veta det öde, som drabbat hennes olyckliga son. Sedan låter hon
smida sig en räfsa af jern och flyger med den till Tuoni-elfven. Här
räfsar hon ur flodens botten händer, fötter och andra delar af den
arma Lemminkäinen, fogar alla stycken tillsamman och vaggar så den
illa farne mannen till lifs igen.
Lemminkäinen är den märkvärdigaste företeelse, som den allvarsamma
Finska Sånggudinnan fostrat. Han är en gladlynt, lättsinnig,
oförvägen man, utan hållning (lieto), klok beräkning, omtanke
och försigtighet. Han kallas ofta Kaukomieli, den till fjerran
längtande, emedan han var böjd för äfventyr och städse vistades på
vikinga-färder. Han skildras vidare såsom en skön, intagande man,
och hans förmåga att vinna qvinno-gunst prisas högt i runorna.
Sjelf sätter han ett icke ringa värde på sitt utseende. Han ansar
med omsorg sina långa lockar, skryter med sina mörka ögonbryn och
sin lediga gång. Han är, med få ord, Wäinämöinens fulla motsats.
Wäinämöinen skildras såsom en gammal, vis och erfaren man, hvilken
icke kastar sig i faror och äfventyr utan stora skäl och vigtiga
ändamål. Hans planer äro vanligen så väl anlagda, att de sällan
misslyckas. Endast i sina frierier är den åldrige vise alltid utsatt
för motgångar. Joukahainens syster blir hellre "sikens syster i
hafvet, än ett stöd för den gamle." Oaktadt sitt åldriga utseende
och styfva skick är Wäinämöinen likväl Runotars älskling. Den i
åtta vadmalsrockar svepta gubben låter hon ur harpans strängar
framlocka toner, till hvilka icke blott Gudar och menniskor, utan
äfven skogens vilddjur, luftens foglar och vattnets fiskar med undran
lyssna. Deremot roar det henne icke sällan att gäckas med den sköna
Lempi-sonen. Utan skonsamhet låter hon hans långa lockar förvandlas
till tranbär på kärret, fötterna till vide-grenar, hufvudet till en
tufva o.s.v. Man skulle harmas öfver hennes gyckel, om hon icke till
försoning begåfvade Lemminkäinen åter med lif och en ännu utmärktare
skönhet.
Sammanhanget emellan dessa tre runor är ganska naturligt, med
undantag likväl af den 7:de runan, deri D:r Lönnrot hopat tillsamman
så många Skogsmanna-sånger, att enheten till någon del går förlorad.
-- Den åttonde runan synes vara en imitation af ett qväde, hvari
Frälsarens död och uppståndelse besjungas. Såsom Lemminkäinens moder
här söker sin son, alldeles på samma sätt föreställes Maria söka
Frälsaren. "Hiisis moar, den onda maktens lågor" äro föreställningar,
lånade ur Christi lidandes historia, likasom idén om Lemminkäinens
pånyttfödelse naturligast kan förklaras genom Christi uppståndelse.
Men en sådan förklaring förutsätter likväl, att den sjunde runan
ursprungligen icke slutats med Lemminkäinens död, så vida han ännu
ofta uppträder i de följande runorna.