Likasom enligt Grekernas Gudalära vishetens Gudinna alldrig
framträder som ett barn, utan kommer till verlden i full rustning, så
var äfven hos Finnarne den "vise" Wäinämöinen redan vid födelsen
en hjelte, och kom sjelfmant i dagen, sedan han i trettio somrar och
trettio vintrar legat i modrens sköte och förgäfves anropat Solen,
Månen och Karlavagnen att låta honom ändtligen få skåda dagens
ljus. Wäinämöinen föds om natten, går i smidjan följande dagen,
smider sig en häst, lätt som ett halmstrå, och rider med den ut på
hafvets vida fjärdar. En vindögd Lappman hyser gammalt agg till
Wäinämöinen och ställer sig i försåt för honom vid "eldforssens
fall, den helga flodens hvirfvel", afskjuter fruktlöst tvenne pilar,
men träffar hästen med den tredje, hvarefter Wäinämöinen drifves
omkring på det vida hafvet -- en kastboll för vind och våg. På dessa
irrfärder skapar han holmar, uddar, vikar, grund, m.m. Plötsligt
kom från Turjaland en örn, bygde sitt bo och lade några ägg på
Wäinämöinens knä. Wäinämöinen känner sina leder värmas; han rör
sig; äggen nedfalla i hafvet. Af dem skapar han sol och måne, jord
och stjernor. -- Derefter fortfar Wäinämöinen allt ännu att irra på
hafvet, bedröfvad och rådvill, hvad han månde företaga sig: "bygga
en stuga i luften, eller timra den på böljan." Sydvest-vinden kastar
honom till grannskapet af det mörka, männer förödande Pohjola.
Här brister han ut i klagan och gråt. Louhi, Pohjolas värdinna,
förnimmer hjeltens klagan, hastar till hans hjelp, för honom i land,
och undfägnar mannen med mat och dryck. Här börjar Wäinämöinen
åter att klaga och jemra sig af längtan till det älskade hemmet.
Pohjolas värdinna lofvar sända honom dit, om han först smider Sampo
och bildar den af ett svan-fjäder, ett ullstrå, ett kornfrö och en
söndrig sländas stycken. Wäinämöinen säger sig icke kunna smida, men
lofvar efter sin hemkomst sända smeden Ilmarinen för att ihopsmida
Sampo. Med detta löfte befriar han sig ifrån Pohjola. -- På sin
hemfärd ser Wäinämöinen Pohjas sköna dotter sitta och sköta sin väf
på fästets båge. Wäinämöinen ber henne stiga ned i hans släde. Hen
jungfrun ålägger honom, att med en uddlös knif klyfva ett tagel och
slå i knut ett ägg utan ätt knuten igenkännes. Sedan Wäinämöinen
lyckligen utfört dessa prof, ålägges han ännu att timra en båt af
sländans stycken, utan att yxan vidrör klippan. Nu styrde Hiisi yxan
först mot klippan och derefter i knät på Wäinämöinen. -- Ur stånd
att bota såret, emedan han förgätit några vigtiga besvärjelse-ord,
uppsöker Wäinämöinen en trollkarl, som besvärjer plågorna och botar
Wäinämöinen, så att han blir friskare än han förr ens varit. --
Derefter ger han sig åter åstad. Kommen till Wäinöläs lunder qväder
han en gran, i granens topp månen och på dess grenar Karlavagnen.
Derpå möter han smeden Ilmarinen, sin broder, och uppmanar honom att
begifva sig till Pohjola för att smida Sampo och i belöning vinna
Pohjas jungfru. Men då Ilmarinen vägrar att någonsin fara till den
männer förödande orten, lockar Wäinämöinen honom upp i trädet för
att nedtaga månen och karlavagnen. Derefter qväder han en häftig
stormvind, som för smeden till Pohjola. Pohjolas värdinna undfägnar
gästvänligt den komne. Sin dotter befaller hon kläda på sig det bästa
hon äger. Ilmarinen smider om dagarna på Sampo; nätterna hvilar han
vid jungfruns sida. Innan kort var Sampo hopsmidd, men flickans
kärlek kunde smeden icke vinna, utan nödgades återvända hem utan sin
mödas lön.
Den första runan erbjuder några genast i ögonen fallande
motsägelser. Redan i moderlifvet anropar Wäinämöinen Solen, Månen
och Karlavagnen, derefter rider han i Wäinöläs lunder, på Kalevalas
moar, och först sedan han i många år drifvit kring på hafvets
fjärdar, skapas himmel och jord, sol, måne och stjernor. Vidare
omtalas här en Lapp, som skall hyst ett _långvarigt_ agg till
Wäinämöinen, och runan ger likväl icke anledning till någon annan
uttydning, än att Wäinämöinen kort efter sin födelse råkade ut
för Lappen. Ännu en tredje motsägelse består deri, att Wäinämöinen
i den första runan skapar verlden och i den andra omanligt klagar.
-- De tvenne förstnämnda motsägelserna hafva sin grund antingen i
någon förvexling af personer, eller mera sannolikt i en felaktig
combination samt möjligen äfven deri, att enskildta partier i den
första runan på en sednare tid tillkommit. Till den första förmodan
föranleder Gananders Mythologi, hvarest qvädet om Wäinämöinens
födelse är tillämpadt på hans fader, Ukko benämnd. Men då en
"Kave Ukko, Nordens herre" är alldeles fremmande för den Finska
Mythologien, så torde varianten i Kalevala vara att föredraga,
helst den i allmänhet återspeglar Wäinämöinens personlighet. Att
Wäinämöinen här säges smida sig en häst, men för öfrigt, ja redan i
den tredje runan skildras såsom alldeles okunnig i konsten, är en
oegentlighet, sådana man i folk-poësien ofta anträffar och lätt
öfverser. -- Den förmodan, att några partier i den första runan
på en sednare tid uppstått, vinner bekräftelse af sättet, hvarpå
jag ofta hört verldens skapelse berättelsevis utläggas. I tidens
begynnelse skulle endast funnits vatten och en örn, samt Wäinämöinen,
som drefs omkring på hafvet. Örnen flyger i öster och vester, sökande
förgäfves ett ställe för sitt bo, varsnar slutligen Wäinämöinen,
bygger sitt bo på hans knä och lägger några ägg i boet. Af dem skapade
enligt några Wäinämöinen, enligt andra örnen sjelf verldsaltet. --
Sådan var sannolikt ursprungliga uppränningen till den första
runan. Men man åtnöjde sig icke med denna kunskap, utan ville äfven
veta, huru Wäinämöinen kommit på hafvet, och invecklade sig genom
sättet, hvarpå denna sak utreddes, i uppenbara motsägelser.
-- I det föregående upptogo vi en motsägelse, bestående deri,
att Wäinämöinen i den första runan framställes såsom verldens
skapare och i den följande knappt äger vanlig hjelte-kraft. Då denna
motsägelse hufvudsakligast beror derpå, att äfven i den Finska
Mythologien Skapare-kraft vore detsamma som Guda-kraft, så är det
nödigt att vi något undersöka detta ämne. Så mycket är uppenbart,
att enligt Fornfinnarnes föreställningssätt skapandet af enskildta
föremål icke öfverstiger mensklig förmåga. Så skapar uti 13:de
runan ölbryggerskan Osmotar en ekorre, en mård, ett bi. Lemminkäinen
och Pohjolas värd frambringa i 17:de Sången genom trollqväden orrar,
får, oxar, vargar, m.m. I den tredje runan säger en trollkarl
skrytsamt, att han med några ursprungsord tillslutit floder och
träsk, hejdat forssars svall, åtskilt fjärdar och förenat näs. --
Det är ganska sannolikt, att Wäinämöinen tänktes hafva frambragt
hela verlden genom sin utomordentliga trollvishet. Till denna
förmodan föranleda några i den första runan förekommande uttryck.
Det heter der ibland annat, att Wäinämöinen _läser_, genom läsning
frambringar (lukevi) hafven, och att han säger, medelst ord skapar
(saneli) holmar. Orden _lukia_, och _sanoa_, freqvent _sanella_,
hafva i runorna nästan alltid betydelsen af _besvärja_. Af verbet
_lukia_ härstämmar n.s. _luku_, hvilket ord mig vetterligt i pluralis
(luvut) icke har någon annan betydelse, än den af besvärjelse.
Samma betydelse har äfven ofta sanat af _sanoa_. Således betecknas
med _tulen sanat_ eldens besvärjelse, med _raudan sanat_ jernets
besvärjelse, o.s.v. -- Att man trodde Wäinämöinen genom en magisk
handling hafva frambragt verlden, upplyses äfven af sista verserna
i den första runan, hvilka äga formen af en vanlig besvärjelse.
Denna vår förmodan står för öfrigt i närmaste öfverensstämmelse
med Wäinämöinens hela väsen. Allt hvad sången tilldelar honom, går
ut på att förherrliga hans vishet. Men då våra förfäder skattade
trollvisheten högre, än all annan kunskap, så kunde man naturligtvis
icke undgå att tilldela denna egenskap åt sjelfva vishetens ideal
-- den gamle Wäinämöinen. Är han nu i sjelfva verket ingen Gud, ja!
är icke ens hjeltekraft den egenskap, som Skalderna företrädesvis
älskade prisa hos honom, så ljuder den åldriges klagan i sanning icke
oangenämt från hafvets vida fjärdar.