FÖRORD.

Likasom förtjensten att undan förgängelsen hafva räddat Finlands

historiska minnen nästan uteslutande tillhör Porthan, likaså hafva

nationens mythiska qvarlefvor hufvudsakligast genom D:r Lönnrots

verksamhet blifvit framkallade i ljuset. Alldeles obanad var väl

icke heller den väg, han beträdde; men, hvad man före honom gjort,

är liksom det icke vore till, sedan Kalevala och Kanteletar trädt

i dagen. De få dessförinnan gjorda runo-samlingar hafva numera

betydelse endast i den mon, som de tjenat till att framkalla dessa

åtminstone för Finland evigt dyrbara skatter. Men ur denna synpunkt

betraktade hafva de ett stort, historiskt värde, och vi anse af sådan

anledning för en pligt att omnämna de förnämsta bland dem, som för

D:r Lönnrot banat vägen. -- Den som först fästade uppmärksamheten

vid vår inhemska poesi, var Porthan -- den Finska litteraturens

heros. Man tror, att Porthan det oaktadt icke alltför högt uppskattat

de mythiska sångerna; men han samlade dem icke desto mindre, och

genom hans föresyn väcktes äfven andra, i synnerhet Ganander, att

fortgå på samma bana. Gananders förtjenst består dock icke så mycket

i gjorda runo-samlingar, som i bemödandet att tillvägabringa en

Finsk Mythologi. Väl säger han sig "_i flere år hafva genomgått

alla tillgängliga och i landet möjligen existerande Runor_", men

ur dedicationen i hans arbete framlyser, att de till större delen

blifvit af Porthan honom meddelade. Detsamma torde i ännu högre

grad gälla om Lenqvist, hvars mythologiska arbete för öfrigt vida

öfverträffar Gananders. I allmänhet synes man vid denna tid ännu

icke varit betänkt på utgifvandet af en fullständig runo-samling,

utan ansåg det till en början vara nödvändigare att bearbeta en

mythologi, såsom "clavis poëseos Fennicae" (Gan.). -- Efter Porthans

död stod den Finska litteraturen en lång tid stilla, sörjande blott

den hädangångne. Men med år 1809 vaknade hon åter till nytt lif. Vid

denna tid eller åtminstone kort derefter uppträdde många utmärkta

litteratörer, och under den tidrymd, som sedan tilländalupit,

räknar den Finska litteraturen flere bearbetare, än under hela det

föregående seklet. Ibland dem hafva de flesta i större eller mindre

mon egnat sin uppmärksamhet åt folkpoesien. Mest förtjent är i detta

afseende D:r Topelius, hvilken i fem särskildta häften utgifvit en

samling af äldre och nyare runor. Honom tillhör äfven förtjensten

att hafva angifvit de orter, hvarest de Finska sångerna renast och i

största mängd bibehållit sig. Han säger i företalet till femte häftet

af sin samling: "På få ställen och nästan ingenstädes i Finland

finnas fullständiga och oförderfvade forntida qväden. -- --

Ett enda ställe på jorden, som äfven är utom Finlands gräns, nemligen

några Socknar i Archangelska Guvernementet samt i synnerhet,

Wuokkiniemi Församling, räddar ännu fordna seder och den fordna

hjelte-ättens minnen i deras rena och oförfalskade drägt. -- --

Derifrån har äfven jag med icke ringa möda förskaffat mina bästa

sånger." -- År 1820 företog sig Prof. v. Becker i Turun Wiikko-Sanomat

att till enhet bringa en mängd sånger om Wäinämöinen. Detta försök, så

obetydligt det äfven var, förtjenar likväl uppmärksamhet, såsom det

första i sitt slag. Emellertid synes man i början icke fästat någon

uppmärksamhet vid denna vink. Således fortfor Topelius att utgifva

sin samling i fragmentarisk form. Samma, method följdes af D:r

Lönnrot i "Kantele", ehuru, han i företalet till Kalevala säger

sig redan år 1826 vid författandet af sin academiska afhandling om

Wäinämöinen hafva kommit på den tanken, att de förhanden varande

Sångerna om Wäinämöinen, Ilmarinen och Lemminkäinen m.ö. sannolikt

voro fragmenter ur längre cykler. Men de runor han samlade under sina

vandringar i Finland åren 1828 och 1831, voro alltför obetydliga för

att gifva anledning till ett combinations-försök. Först sedan han

1832 och följande åren besökt de af Topelius anvista orter utom

Finska gränsen, började han utföra sin storartade plan att till

enhet bringa alla Fornfinska sånger af episkt innehåll. [Ehuru den

ursprungligt Finska folkpoesien är så charakterristisk, att deri

icke en enda rad kan infuskas, utan att hvar och en, som gjort dess

närmare bekantskap, genast urskiljer det äkta och ursprungliga från

all oäkta afvel, så hafva likväl åtskilliga Pseudo-critici i mjugg

sökt insinuera den oskyldiga förmodan, att D:r Lönnrot, för att

få sin idé realiserad, sjelf completterat Kalevala. Skulle dessa

affällingar vilja i nåder skänka sitt fosterland en tusende del af

den kärlek, hvarmed de sannolikt omfatta sina egna, höga personer,

så vore det för dem, om icke lätt, åtminstone möjligt att öfvertyga

sig derom, att icke en enda af D:r Lönnrot sjelf författad vers

förekommer i hela Kalevala. Vare det likväl långt ifrån mig att för

den Finska Litteraturen vilja göra proselyter af dessa petrificater.]

Huru han lyckats i detta företag, må blifva ett problem för kommande

tider, då, såsom vi hoppas, ett ännu större antal af forntida qväden

kommit i dagsljuset. Emellertid vore det önskligt, att D:r Lönnrot

skulle redogöra för sammanhanget i Kalevala och ådagalägga den enhet,

han trott sig finna deri. Af de åsigter, han uttalat i sitt företal

till Kalevala, synes härflyta, att han icke anser detta qväde kunna

göra anspråk på enhet i högre mening. Han säger bland annat: "Enligt

min mening hafva dessa runor uppstått småningom och i samma ordning,

som händelserna tilldragit sig. De skilda sångerna om Wäinämöinen,

Ilmarinen och Lemminkäinen torde icke vara författade af en enda,

utan ett verk af många. Den ena anförtrodde åt minnet en, den andra

en annan tilldragelse och skildrade, hvad han sjelf hade sett eller

hört." Utan att inlåta oss i någon kritik öfver dessa påståenden,

vilja vi allenast anmärka, att, enligt D:r Lönnrots åsigt om runornas

historiska uppkomst, enheten i Kalevala kommer att bero derpå, att de

skilda tilldragelserna ordnas i behörig tidsföljd. Det var sannolikt

äfven denna åsigt, som förmådde honom att i Kalevala införa runorna

28-32, hvilka till sitt innehåll på intet vis sammanhänga med de

öfriga. -- Men huru D:r Lönnrot äfven må hafva uppfattat sammanhanget

i Kalevala, så är i hvarje fall den mening obefogad, som finnes

uttalad i företalet till Runola, att Kalevala endast innehåller en

mängd stympade runo-fragmenter. Hvem medger icke, att mången runa

under tidernas lopp kunnat stympas och förändras, ja till och med

försvinna? Men en hvar, som ej låter förblinda sig af fördomar, bör

finna i Kalevala vida mer än fragmenter. Öfversättaren skall, för

att icke göra sig skyldig till maktspråk af motsatt beskaffenhet,

lemna en kort öfversigt af arbetets innehåll, så att läsaren bättre

kan sammanhålla det hela och lättare inse sammanhanget emellan de

särskildta partierna. -- Det är i fråga om detta sammanhang icke

likgiltigt, hvilken ordning runo-sångarne sjelfva iakttaga. De flesta

följa naturligtvis ingen ordning, utan recitera ett stycke allt

eftersom det faller dem i minnet. Men de flesta bland dem jag under

mina vandringar i Olonetska och Archangelska Guvernementen varit

i tillfälle att höra, sjunga runorna om Sampo i ett sammanhang.

Wäinämöinens, Ilmarinens och Lemminkäinens Pohjola-färder betrakta

de äter såsom skilda cykler. Men då Pohjas fagra mö var målet för

dessa färder, så kunna äfven dessa cykler betraktas såsom ett inom sig

slutet helt. Sålunda erbjuder Kalevala tvenne väsendtliga afdelningar,

hvilka åter hafva ett ganska nära inbördes sammanhang derigenom, att

Pohjolas värdinna hade utfästat sin dotter såsom belöning för den, som

kunde smida Sampo. Detta underbara redskap förfärdigas af Ilmarinen.

Ehuru således flickan hade bordt tillhöra honom, ledsnade han likväl

vid lifvet i Pohjola, förr än det lyckats honom att tillvinna sig

hennes kärlek, och återvände så till sin hembygd. Emellertid sökte

äfven Wäinämöinen och Lemminkäinen att vinna hennes ynnest; men

slutligen segrade dock Ilmarinen -- Genom de runor, som besjunga dessa

trenne hjeltars Pohjola-färder, afsöndrar D:r Lönnrot Sampo-cykeln

i tvenne afdelningar. Han låter frieri-runorna begynna, så snart Sampo

var hopsmidd, och Ilmarinen återvände till hemmet. Denna fördelning kan

ur flere skäl försvaras. Först och främst träda Kalevala och Pohjola

i den sednare afdelningen af Sampo-cykeln i ett så fiendtligt

förhållande till hvarandra, att några frieri-färder ifrån den ena

orten till den ändra derefter ej kunna tänkas äga rum. Vidare är

det ganska naturligt, att fiendtligheterna först då taga sin början,

sedan Ilmarinens hustru blifvit dödad, och Pohja-dottren icke

mera utgjorde ett föreningsband emellan Pohjolas och Kalevalas

folk. Ett vigtigt skäl för ifrågavarande fördelning är äfven det,

att Lemminkäinens öden i den sednare afdelningen af Sampo-cykeln

förutsättas såsom bekanta?

-- Vi inskränka oss nu till dessa anmärkningar och gå att lemna den

utlofvade öfversigten af innehållet i Kalevala samt bifoga dertill

hvarjehanda anmärkningar. Till vinnande af redighet indela vi qväde

i smärre cykler.