"Kan du bevisa hvad du sagt?"
"Jag kan svära på det, om så fordras -- jag har bara uppehållit mig
här för den orsaks skull att patron, när han vaknade, måtte få reda på
saken."
"Du är en beskedlig gosse... Nå, säg nu hvilken djefvul som varit i
skogen och gjort detta rofferi?"
"Vill patron utan prut veta det, så hoppas jag att patron inte heller
prutar!" yttrade skaffaren, som tyckte att denna lilla ordlek lämpade
sig rätt väl.
"Ja ja, jag prutar icke!" Patron Fabian tog upp sin plånbok och slängde
en hel riksdalerssedel åt sin kommissionär.
"Calle -- fanten nere i dalen -- knep hela tutten."
"Huru ... den der räkeln, gamle Lönners son?"
"Ackurat!"
"Är du säker att du icke sett miste?"
"Ja, som att jag lefver!"
"Godt!" yttrade patronen, och samma ord upprepade han flere gånger
efter hvarandra, och för hvarje gång med en röst, som steg allt högre
och högre i belåtenhet.
Och visst måtte de hemliga tankar, som smögo sig öfver patronen, hafva
skänkt honom bra mycket nöje, då de kunde komma honom att glömma icke
blott de förtretligheter, som väntade honom hemma, utan till och med
den fråga, hvilken först af alla bort falla af sig sjelf, den nemligen,
hvarföre skallaren, då han såg vildtet bortstjälas, icke qvarhöll
tjufven eller tog det tillbaka.
Skaffaren fann emellertid icke skäligt att afvakta tiden för sin herres
uppvaknande till bättre minne. Han bugade sig och försvann, utan att
patronen ens gaf akt derpå.
* * * * *
Man kan vara förvissad om att patronessan icke hade ultenie-minen på
sig, då hennes kärälsklige man hemkom.
Från sin plats i förmaket varseblef hon den återvändande, och ur stånd
att vänta tills han väl kommit in, slog hon upp fönstret och ropade:
"Hvar i herrans namn hade du tankarna, då du löpte af utan att säga
Goftlieb till? Jag kan säga att du visar dig rätt vänskaplig mot min
slägting, och jag kan säga att det är märkvärdigt att du nu dertill
kommer hem utan honom, då jag skickat honom att leta upp dig... Men
hvad nu -- skall jag tro mina egna ögon: hvar är vildtet som jag skulle
ha till middagen?"
"Kära Ulrique-Eugenie, kan du icke vänta tills jag kommit in och fått
ömsa kläder -- jag har så farit omkring i öster och vester att jag
knappt kan dra andan."
"Hvar har du vildtet?"
"Puh ... puh ... jag orkar icke tala!" Och dermed kilade patron Fabian
förbi fönstret och upp till sig.
Men den lisan var kort.
Fru Ulrique-Eugenie kände ganska väl vägen, och hennes harm stegrades
till en ytterligt svår höjd, då hon slutligen fick veta att vildbrådet,
som hon _sjelf_ skulle halva ätit till middagen -- den känsliga Ulgenie
var en smula gurmand -- blifvit bortstulet, medan hennes man, dignande
af trötthet efter dagens strapascher, en stund öfverlemnade sig åt
sömnen.
"Ah, om jag bara visste hvem som gjort det ... ja, om jag visste
det ... så skulle jag sätta den kanaljen i stocken. Och du, din mes ...
jo, du är en man du -- vill du låna din hustrus kjortlar ... somna
på jagten, klaga öfver trötthet för en liten barnlek ... tvi, sådana
karlar... Men kan du icke alls fundera ut hvem som tagit det?"
"Nej, min vän, nej, jag försäkrar att jag icke begriper det -- jag kan
ju icke ana hvad som passerar under min sömn."
"Och derför anar du heller ingenting under hela din lifstid... Men se
der kommer lille Gottlieb svängande med en orre i handen. Jojo, han
låter icke stjäla bort sitt -- galanta gossen!"
Och fru Ulrique-Eugenie satte sig i rörelse nedför trappan att med den
moderligaste vänlighet emottaga sin systerson.
"Nå, tack, min snälle gosse! Din morbror har haft otur i dag... Men
kom med mig i mjölk-kammaren nu, så skall du få äta grädden af en hel
filbunke!"
"Kära moster, låt mjölken följa med -- jag känner mig i stånd att
expediera alltsammans, bunken inberäknad!"
"Så expediera då alltsammans, min söte gosse ... sedan skall du få
följa med mig på min blekbacke och se på mitt lärft -- vi skola välja
ut ett stycke ... begriper du något?"
"Aldrig ett ord -- det är ju ett helt mysterium -- men jag begriper
desto bättre att ingen systerson på hela skandinaviska half-ön eger en
moster med mera älskvärda egenskaper!"
"Din smickrare -- det är väl att du är min systerson, eljest kunde
Fabian bli jaloux!"
"Det svär jag icke på att han ej får skäl till ändå, ty jag vet ej att
det är systersönerna förbjudet att tillbe sina tanter!"
Efter detta lilla morgon-prat steg Gottlieb så i gunsten, att han kunde
vänta sig ett ganska angenämt husligt lif.
Och snart blef det ännu bättre, då tant började summera hans talanger.
Hvad kunde han icke allt, den gossen!
Utan att omnämna att han på ett det aldra märkvärdigaste sätt förmådde
roa lille Jean-Ulrik, patronagets enda arfvinge, kunde han rita de
"charmantaste" eklöf på moster Ulrikas i bågen uppspända sidentäcke.
Vidare läste han högt ur hennes favoritböcker och tog med det mest
himmelska tålamod tillbaka alla de rörande ställen, vid hvilka hon
smäktande suckade da capo. Vidare sjöng han -- den oförliknelige
systersonen -- till gitarren icke blott "jänta och jag", utan äfven
moster Ulrikas älsklingssång: "Uppå fältets gröna parker, i de dystra
bergens vrår". Och slutligen fans ingen qvinna i hela huset som kunde
mäta sig med Gottlieb i konsten att skära bönor.
Kortligen: det var en systerson att leta efter! Och hvem vet om det
stannat vid det mystiska lärftsstycket, som skulle beses på bleket,
derest icke...
Stackars Gottlieb, der du nu går trygg i ditt vunna gunstlingsskap, för
att i mjölkkammaren expediera den lockande filbunken, anar du ej att
denna din ömma tants helgedom en dag skall tillslutas för dig?
O, öde, alltid lägger du dig i allting -- det är såsom den bibliske
konungen klagar: ingenting finnes varaktigt under solen...
Men tror väl någon att patron Fabian -- der han, öfvergifven af sin
hustru och hennes omsorger, åter sjönk ned på soffan för att sofva --
kände något slags liknelse till dåligt lynne öfver denna kärlekslösa
vårdslöshet? Nej, han föredrog tusen gånger både hunger och törst
framför sin Ulgenies närvaro denna stund.
Icke att detta härledde sig från bannorna -- nej, nej, af en helt
annan orsak! Och visst är, att om fru Ulrique-Eugenie anat att det var
samvetsqvalen och fruktan som tagit hennes man i beslag, så hade det
ock blifvit annat af än den lätta morgondagg, som redan fallit.
Efter middagen, då Gottliebs orre någorlunda försonat fru
Ulrique-Eugenie med den stora förlusten, yttrade vår patron inställsamt:
"Har du några helsningar till prostgården, söta Ulgenie -- jag rider
ditöfver och talar med prosten angående socknestämman om söndag."
"Nå, det var bra... Tag då Gottlieb med, så får han se mamsellerna --
de ha minst sina två tunnor guld hvardera."
Vid detta förslag mörknade patronens ansigte.
Men förmörkelsen drog åter bort, och det första leende Gottlieb
erhållit af sin värde farbror, träffade honom, då han inföll:
"Nej, kära moster, icke i dag: jag måste skrifva till mamma!"
Han hade ej lust att försumma sin första lektion i dalen!
"Aktningsvärde pojke, som icke för nöjet förgäter dina pligter --
bevare mig att inleda dig i frestelse... Och du, Fabian, kom och kyss
mig: din Ulgenie har icke längre hjerta att neka dig vara lycklig!"
9.
Köpet.
"Så för innerligt roligt att far kan komma ut och sitta i gröngräset!"
Det var Magda som sade dessa ord, i det hon vänligt räckte gubben
käppen och hatten, medan Nanny stoppade och tände pipan.
Att se de begge unga qvinnorna med en så osökt ömhet sysselsätta sig
kring den gamle, var en vacker syn. Ragnar hade rätt: hans bön förutan
täflade de om att på allt upptänkligt sätt vårda och muntra den af dem
alla vördade husfadern.
"Se så, mina döttrar ... tack skall ni ha... Jag är glad, liksom jag
blifvit barn på nytt, för det att gikten lemnat mig rast i dag... Gif
mig armen, Nanny!"
"Hvart skall du nu styra hän med far?" frågade Magda, i det hon följde
dem ut på förstuqvisten.
"Åh, jag tänker, att sedan vi gått omkring lite, sätta vi oss nervid
källan -- der plär far tycka om att vara."
"Och så har du kanske med dig någon vacker historiebok, som du läser i
för honom?"
Nanny rodnade -- hennes förslag var att bereda honom ett annat, vida
högre nöje.
Hon hade valt detta sätt att göra fadern bekant med den unge
främlingen, innan denne komme hem till dem. Magda skulle visst eljest
fasligt hafva undrat öfver att Nanny redan var så förtrolig med en
nykomling.
Och nog hade Magda haft skäl att undra, emedan hon ingenting kände om
denna bekantskap.
Hundra gånger under den förflutna dagen hade Nanny ärnat säga: "Nå
kors, det var så sant, jag har ett par qvällar efter hvarandra träffat
en beskedlig ung herre nere i dalen!" Detta meddelande hann likväl icke
längre än på läpparna, icke öfver dem.
Men nu under vägen, då hon var ensam med pappa, ginge det lättare, och
dessutom då hon hade sin far med sig, finge Gottlieb se att hon icke
var angelägen att träffa honom ensam. Nu kunde de sitta så förtroligt
tillsammans alla tre och tala om den tid, då Nanny komme att hålla sin
skola.
Hon hade redan uppgjort en jättestor fantasi:
I dalen skulle uppbyggas en liten stuga, der hon skulle bo ensam för
sig sjelf med en ko, en katt och en vacker steglitsa i en grön bur --
en hund hade hon också velat ha, men uteslöt den likväl, emedan en
sådan åt så mycket ... hon behöfde honom dessutom icke: Calle skulle
nog åtaga sig att bevaka henne. Och otvifvelaktigt skulle den
beskedlige Calle äfven komma och hjelpa henne med alla svårare sysslor
samt på onsdags- och lördags-eftermiddagarne göra ren stugan och löfva
den, medan hon (Nanny) kokte kaffe och bakade rån för att bjuda in far
och Magda... Detta, förstås, gällde sommaren -- vinterns onsdags- och
lördags-eftermiddagar skulle Nanny tillbringa i stora huset.
Ack, huru mycken obemängd sällhet låg ej för den unga flickan i
denna enkla och oskyldiga dröm, hvilken blef ännu fullständigare, då
hon tänkte sig sittande i sin lilla kammare innanför skolan, denna
kammare, som skulle innesluta hennes minnen eller, rättare, hennes enda
minne: ty hade ej hennes vän sagt att hon efter dagens möda behöfde
vederqvicka sig, och var det ej han som skulle lemna ressurserna till
denna vederqvickelse!
Vi skola icke lyssna på hur Nanny för pappa rodnande förtäljer sin
bekantskap med Gottlieb, ej heller nämna vi något om gubbens oro och
undran, blandad med ett hemligt hopp, det han dock väl aktade sig
att förråda. Vi förtälja blott att mötet emellan den unge kanslisten
och gamle Lönner utföll till ömsesidig belåtenhet, hvilket var helt
naturligt för tvenne så enkla och goda menniskor, å båda sidor lika
lifvade för bekantskapens fortsättning.
* * * * *
På sandbacken nedanför den lilla strandfamiljens boning lågo de
äldsta barnen och lekte i solskenet, medan lill-Kerstin, husets enda
tjenste-hjon, satt bredvid och sydde på en säck, allt, förstås, under
det hennes uppmärksamhet rättvist delades emellan "lillen", som
residerade i ett baktråg, kringbäddad med frisk, grön vass, och de
andra små bytingarna, hvilka ifrigt sysslade med att gräfva rännor,
der barkbåtarna ståtligt seglade, sedan kanalerna först tillbörligen
blifvit fyllda med det vatten, som de stretande uppburo dels i hattarna
och dels i den spruckna krukan, hvilken de fått låna.
Under tiden satt ungmor -- hvilket ofta var fallet -- ensam i salen och
smällde i väfstolen så att det klang i fönsterrutorna.
Medan arbetet fortgick, sjöng hon en sång, den Ragnar diktat på den
tid, då han gick i älskogsärender utanför länsmannens gård och skymtade
skön Magda i vindsgluggen, från hvilken hon då och då gaf honom en
liten vink om ett efterlängtadt mellan-fyra-ögon.
Som Magda ännu älskade sin Ragnar öfver allt annat i verlden, så hade
hans visa icke blifvit gammalmodig -- och aldra roligast var det att
sjunga den, då hon befann sig ensam och under det mekanska arbetet
fritt kunde tänka på honom och skapa sina drömmar om den tid, då Ragnar
skulle heta kapten och föra en vacker galeas eller skonert, der han
kunde ta emot sin hustru, som enkom en gång skulle följa med honom till
Göteborg för att få dricka té i kapten Ragnars kajuta.
Vid detta märkvärdiga tillfälle borde naturligtvis äfven en stor
beställsamhet råda bland manskapet.
"Kors, du", säger den ene till den andre, "sådan hygglig menniska
kapten har till fru!"
"Jo, du, kapten är allt en man, som har smak: kapten" -- (alltid
kapten, förstås) -- "kapten är också bra kär i henne: han tar aldrig
ögonen ifrån henne ... och så vänligt hon ser på honom igen ... det är
lyckosamt att vara gift på det viset!"
Just under det Magda nu väfde på en gång lärft och framtidsdrömmar, och
derjemte ändå sjöng Ragnars visa, började det rassla på dörrklinkan --
och straxt derefter gled dörren långsamt upp.
"Jesus", ropade Magda till, "hvad vill patron här?"
"Åh, bli icke så altererad, fru Lönner -- jag hoppas att hela saken
skall kunna ställas till rätta ... derföre kom jag sjelf hit. Jag är
icke den som vill skada min nästa."
"Hvad för en sak, hvad för en skada?" utbrast Magda i det hon af
bestörtning släppte skytteln, som halkade ned på inre sidan af
väfstolen.
Patronen hade emellertid nalkats allt närmare och närmare, men med en
försigtighet, som lifligt erinrade om katten och råttan.
"Åh bevars, fru Lönner, jag misstänker visst icke frun för att veta
något -- ne-nej, den som är så sträng och dygdig, lägger sig ej om bord
med något ondt ... men man har väl ändå, skulle jag tro, hjerta för
sina närmaste!"
"Om det är någon olyckspost som herr patron har att förkunna, så sjung
i herrans namn ut... Kanske att Jon Jonsson är kommen? och att sakerna,
som Ragnar..."
Häftigt rodnande bröt Magda tvert af.
Men patronen behöfde ingen fortsättning. Han låtsade väl ej ha förstått
ett ord; dock som han sjelf väntade saker med samme skeppare, visste
han att denne befann sig i Göteborg, och det var ingen konst att gissa,
det styrman Lönner, som troligen ditkommit, lofvat hemsända något
insmugladt gods.
Ett par ögonblicks tystnad hade uppstått.
"Jag känner ingenting om Jon Jonssons resa. Fru Lönner väntar väl
helsningar från sin man, kan jag förstå?"
"Ja, både helsningar och lite varor!" svarade Magda, som efter en kort
besinning ansåg vara bäst att icke förhemliga den saken. "Emedan Ragnar
hade sin månadshyra i behåll, har han som vanligt tagit några saker hos
vår köpman i Göteborg -- vi äro fattiga och kunna icke begära kredit."
"Det är också bäst att icke behöfva anlita krediten... Men vi ha nu
icke att göra med styrman Lönner eller Jon Jonsson -- det är här
näravid som någon gjort sig olycklig."
"Store gud, hvad kan det då vara? Jag skall springa efter far!"
"Om gamle herr Lönner är ute", svarade patron Fabian, döljande sin
glädje under en dyster skakning på hufvudet, "så hemta honom icke: det
skulle endast vara att tillskynda den aktningsvärde mannen en stor
sorg!"
"Men så säg då?" stammade Magda.
"Det gäller Calle!"
"Calle -- den stackars token?"
"Åh, han har ganska väl sitt vett i behåll, och förevändningen om hans
mindre vetande kommer icke att skydda honom, ifall det blir sak af --
tjufnad, stor eller liten, blir dock alltid tjufnad inför lagen."
"Vildbrådet"... Med en uttrycksfall häpnad slog Magda händerna
tillsammans.
"Alldeles: vildbrådet, som han stal ifrån mig i dag morse, under det
jag sof... Nå, jag visste väl att den vackra och stolta Magda var för
rättsinnig att neka till att han haft hem det!"
"Men hvem har kunnat ... kunnat..."
"Riktigt, hvem har kunnat förråda att det var han -- se det är just
sjelfva hufvudpunkten eller, rättare, olyckspunkten, ty den visar att
han haft vittne."
"Ack, så förskräckligt! Han hade för några dagar sedan hört att jag
önskade mig en smula vildt åt far, eftersom vi voro utan kött... Jo, nu
ser det ut!"
"Lugna sig, fru Lönner lilla!" Och patronen utsträckte sin hand för att
låta tröstorden åtföljas af en smekande klappning på Magdas ena axel.
I sin bestörtning gaf den unga qvinnan ej akt derpå, och patronen
hade den lyckan att få för några ögonblick ostörd betrakta en hals så
välformad, att han velat gifva värdet af hundra harar och lika många
rapphöns, om denna lycka kunnat förlängas blott en enda qvart.
Men nu reste sig Magda ur sin tankfulla ställning, och i det hon såg
upp, varseblef hon i gästens ögon ett uttryck, som alls icke behagade
henne. Blygsamt betäckande sig med halsduken, som fallit af, då hon
upptog skytteln, yttrade hon hastigt:
"Hvad är egentliga meningen med besöket -- jag tyckte att patron nämde
om att icke vilja oss något ondt? Vildbrådet, som är orördt, lemna vi
genast tillbaka."
"Det är visst fråga om det nu!"
"Hvad är det då fråga om?"
"Om sjelfva tillgreppet vet jag -- saken kommer inför rätten ... jag
nämde ju att det fins vittne!"
"Men det kan väl icke bli någon sak af, om ej herr patron vill."
"Eger då jag rättighet att undandraga mig lagen, som är för alla... Men
det är likväl möjligt att jag skulle kunna nedtysta alltsammans, om
jag, såsom fru Lönner riktigt anmärkte, ville det -- och när jag tänker
mig den stackars gossen nedtryckt i arresten, när jag tänker mig honom,
begapad af folket, stå kyrkoplikt, när jag..."
"För Jesu namn, det är mer än nog -- ack, herr patron, jag är endast en
fattig ärlig mans ärliga hustru, men om böner kunna verka det minsta..."
Och Magda -- den stolta Magda, som förut snäst patronen, hvarhelst
hon träffat honom -- ihopknäppte sina händer och såg på honom med sin
mest rörande blick.
"Åh, misströsta icke, älskvärda Magda: sådana blickar och böner ha en
undransvärd makt öfver mig -- och det är visst att den der ställningen
är riktigt gudomlig!"
Nedslagen lät Magda sina armar falla, och på samma gång nedsjönko
ögonlocken öfver den bedjande blicken.
"Jag ser väl att herr patron icke vill göra någonting?"
"Tvertom vill jag göra allt hvad i min förmåga står, om blott Magda
hädanefter icke bemöter mig med en så stor ovänlighet som hittills."
"Om herr patron icke fordrar annat än vänlighet," svarade Magda,
kufvande sin harm öfver den förtroliga benämning, som hon nu för andra
gången erhöll, "så skall den visst icke saknas efter en så stor tjenst."
"Nej, på min heder, ingenting mer -- om jag blott, då jag träffar
Magda, såsom grannar ibland tillfälligtvis göra, får se en liten söt
min och en god blick, så åtager jag mig att så ställa till, att denna
ledsamma händelse icke blir känd... Och till bekräftelse på att vi
hädanefter äro vänner, begär jag blott en kyss!"
"Det kan icke ske!" svarade Magda med förtviflans köld. "Jag älskar
Calle som en bror, och ville ge allt för honom, utom det som jag icke
rår om."
"Hvad vill det säga, min sköna egensinniga -- hvem eger de der
rosenröda läpparna, om ej hon sjelf?"
"Från den stund jag trädde i brudstol, ansåg jag dem tillhöra ensamt
min man -- och så mycket herr patron vet, icke blir patron den, som
frestar mig till glömska!"
"Nej se, förrän du, din gemene skälm, får kyssa Magda, förr springer
jag godvilligt i kurran!" ljöd det från dörren. Och in tittade först
Calles hufvud och sedan följde hela kroppen, under det ansigtet
förvreds af de mest vådliga grimaser.
"Jaså", utbrast patronen i raseri, "du vågar pröfva min godhet, ditt
dumhufvud!"
"Jag vågar väl pröfva det, som är mer att lita på!" svarade Calle
käckt. "Vet herrn hvad jag ärnar svara inför rätten, om de stämma mig
dit?"
"Hvad skall du då svara, Calle min?" uppmuntrade honom Magda.
"Jo, så här säger jag -- jag vet jag hur det går till --: Jag får
ödmjukast låta högvördige rätten och nådig domarn veta att jag riktigt
nog tog hararne och rapphönsena från patron på Almvik..."
"Du är väl så tvungen att bekänna kort!"
Calle fortfor, utan att gifva akt på patronens afbrott: "Nå, säger då
domarn, hvarför gjorde du det?... Jo, svarar jag, för att det icke
står förbjudet i katchesen. Hade det varit en oxe eller en åsna, så
skulle jag icke pekat dit. Men, lägger jag till, och så blinkar jag så
här åt domarn" -- härvid gjorde Calle en ny grimas, som så när hade
narrat Magda i skratt -- "det har ingen fara att patron råkar i skada
för så stadiga djur: det är bara hararne, de rädda stackarna, som icke
töras annat än komma krypande till honom, då han lockar dem till sig
med sina långa snarkningar, ty högvördige rätten må veta att patron
sköter sin jagt, medan han i all ljuflighet sofver under träden."
"Huru, din slyngel?"
"Det kan jag ta samma vittne på som patron ärnar kalla för min
räkning -- och till sist tänker jag att domarn nog drar på mun, då
jag förtäljer hur patron ville sälja sin rätt till mig för en kyss af
Magda."
"Ha ha ha", utbrast patron Fabian med ett tvunget skratt, hvilket
knappt nog dolde hans harm och förskräckelse, "du är mig en lustig
kurre du, och ditt sista infall roar mig så mycket att jag icke har
hjerta att göra sak af strunten... Men hör på, din listige satan,
du må icke tro att domarn skulle gett dig tid att prata all den der
galenskapen: vid första ord utom tillbörligheten hade du blifvit
bortförd."
Calle svarade endast genom att sätta yttersta spetsen af tummen mot
näsan -- hvar och en vet hvad ett dylikt tecken betyder. Men sedan han
tagit denna hämd, sprang han åter sin väg, dock icke längre än att han
genom dörren, den han lemnade öppen, kunde ha en öfversigt inåt.
Vår patron, som emellertid icke ville ge sig utaf så totalt slagen,
hade ganska svårt att finna en öfvergång för några passande afskedsord.
Men den goda Magda, nu fullkomligt lugnad, hjelpte honom snart till
rätta genom instinkten, hvilken ofta mer än ersätter den förvärfvade
takten.
"Jag får", sade hon, utan att en min förrådde hennes vunna seger, "på
det högsta tacka herr patron, som har den godheten att för Calles
frispråkighet förlåta honom hans stora odygd. Men, herre gud, den
stackarn är så enfaldig i sinnet!"
"Det är just för hans enfalds skull som man har öfverseende med honom.
Och eftersom jag nu icke bryr mig om saken, skall jag lemna fru Lönner
i fred för ett så okärt besök. Hvad beträffar vildbrådet, så må Calle
behålla det: han skulle icke undgå misstankar, om det uppskickades till
herrgården."
"Och herr patron bibehåller ingen hätskhet emot oss?"
"Jag -- Gud bevare mig! När jag förlåter, glömmer jag också."
Magda steg ur väfstolen, neg, tackade och följde herr patronen långt
ut på backen. Der stannade hon, medan han vek åt sidan för att hemta
hästen, den han bundit vid ett träd.
När han sedan red förbi henne, helsade han ånyo. Men den helsningen
kom Magda att skälfva till. Hon skulle icke hafva blifvit hälften så
förskräckt, om hon trampat på en orm, hvilken sparade henne i dag,
likväl för att bita henne i morgon.
Det blef ingenting nämdt om denna händelse för gamle Lönner: Magda
ville icke oroa honom.
10.
Två slags gnabb.
Fjorton dagar förflöto.
Gottlieb hade längesedan gjort sitt inträde i det lilla röda huset i
dalen.
Det föll ingen in att i honom se någon farlig person. Magda, som hade
sin finhet i blicken, märkte ganska väl att han kom för Nannys skull;
men derjemte märkte hon att han ej var den som skulle kunna bedraga den
stackars flickan. Längre gick ej Magda, ty hon befarade icke att Nannys
hjerta komme att fästa sig vid den, som icke begärde det -- sådan
kärlek hörde ej till Magdas principer, och hon trodde att Nanny kände
såsom hon.
Och nog såg det äfven så ut. Aldrig kunde väl tvenne unga personer
umgås otvungnare än Nanny och Gottlieb.
Det är visserligen sant att Nanny inom det korta loppet af två veckor
blef så vacker att man knappt kände igen henne: det var den jemna,
friska ungdomsglädjen som slog ut sina knoppar på Nannys kinder. Och
visserligen var det äfven sant att den unge mannen mer än en gång
skrattande sade till henne: "Det var en riktig lycka att vi på förhand
gjorde vår öfverenskommelse, ty annars, besitta mig jag vet hur det
gått -- du blir allt sötare för hvar dag, mamsell Nanny!" Men med allt
detta märktes likväl hvarken rodnad, förvirring eller hemlig harm, då
någon kom till dem nervid källan.
Det var alltjemt vid denna kära plats som de hade sina möten. Der
undervisade Gottlieb Nanny huru hon skulle ta de första ackorden på
gitarren, och hon lärde med förvånande lätthet. Snart sjöng hon äfven
sina små visor till de aldra galantaste gitarrknäppningar. Gottlieb var
stolt och förtjust öfver sitt verk, hvilket ej kostat honom någon möda,
och ej mindre stolt var han öfver sin discipels förmåga att begripa
hvad poeterna genom honom förkunnade henne.
Å sin sida belönade Nanny den käre vännen genom att förtro honom alla
sina framtidsplaner, särdeles den förnämsta, den om stugan, kon, katten
och steglitsan.
Och Gottlieb hjelpte henne tjenstaktigt att både bygga och reda in.
Han ordnade äfven skolan: uppgjorde tabeller, inrättade förskrifter,
uppfann priser och slutade med att lofva det han årligen skulle skicka
Nanny en uppsats goda råd -- och hvem kunde veta, om ej han en gång
komme sjelf.
"Ack, det är jag säker på", sade Nanny en eftermiddag, "ty när Gottlieb
blir gift, så skall han väl ner med sin rika fru och visa henne för
slägten."
"Kanske behöfs det icke att komma ner", svarade Gottlieb småleende:
"får min värda tant råda, så utser hon säkerligen en hustru åt mig här
i trakten."
"Åh, hvem skulle det kunna vara?" frågade Nanny nyfiket.
"Jag ser nu", återtog Gottlieb, "att det gudskelof ingen våda är att
mamsell Nanny råkar i fara -- hon rodnar icke en gång, när hon hör
omtalas att man redan vill gifta bort hennes vän!"
"Hvarför skulle jag rodna för det?" frågade Nanny helt öppenhjertigt.
"Jag måtte väl begripa att herr Gottlieb en gång skall derhän!"
"Men ändå..."
"Hvad för ändå?"
"Jo, du är god du!"
"Och se'n så ha vi ju öfverenskommelsen."
"Det vet jag nog -- också anmärkte jag blott att du icke tycks få svårt
att hålla den!"
"Är herrn ledsen för det?" sporde Nanny med en liten retsamhet, som
klädde henne så väl, kanske just derföre att den syntes vara främmande
för hennes natur.
"Visst icke, mamsell Nanny -- tvertom är jag förtjust öfver att du
troget följer mitt råd ... och de äro icke så oäfna någondera af
mamsellerna i prostgården."
"Är det en af dem?" frågade Nanny, och härvid blef hon icke röd, utan
blek, såsom hon förr brukade vara... "Ack, de äro så vackra!"
"Ja, riktiga englar ... isynnerhet mamsell ... hvad heter hon nu igen?"
"Mamsell Charlotte kanske?"
"Alldeles -- mamsell Charlotte med de magnifika svarta lockarna."
"Åh nej, det är ju mamsell Sofie."
"Ja ja, mamsell Sofie -- det är hon som mest behagar mig."
"Kors, att herr Gottlieb då blandar bort namnen!"
"Men du hör ju, mamsell Nanny, att jag icke blandar bort hennes svarta
lockar med systerns bruna."
"Men, bevars, mamsell Charlotte har ju alldeles ljust hår!"
"Nå, hvad betyder det för mig, om mamsell Charlotte har brunt eller
hvitt hår -- jag tänker blott på den skälmska Sofie."
"Jag är säker på att herrn bara narrar mig!" utbrast Nanny och föll i
ett hjertligt skratt, som hade den egenskapen att återföra rosorna på
hennes bleka kind.
"Narrar dig?"
"Ja visst: mamsell Sofie är ju så allvarsam och tystlåten att väl ingen
kan kalla henne skälmaktig!"
"Var du kanske icke sjelf så allvarsam som mormors psalmbok, då jag såg
dig första gången?"
"Än se'n"
"Nåväl, min lilla najad, min lilla gudinna, betrakta ditt ansigte i
källan der, och säg mig om du känner igen dig!"
"Herr Gottlieb vill då säga att han trollat bort mamsell Sofies
allvarmsamhet?"
"Ja, mamsell Sofies också -- det vill jag säga."
"Också -- han tror sig minsann om bra mycket!"
"Blir du ond?"
"Åh!"
"Jag tror du faller i gråt!"
"Herr Gottlieb kan vara nog retsam att bringa mig derhän -- men nu blir
det ändå ingen gråt utaf!"
"Nå, eftersom jag icke kan bringa dig till tårar, så får jag väl
bekänna sanningen, som är den..."
"... att Gottlieb icke sett någon af dem?"
"I det tar du felt: jag har varit der i sällskap med moster Ulrika, och
jag är till den grad betagen i dem, att jag nu sitter här, medan de äro
på Almvik, dit de kommo i förmiddags. Hvad menar du om det?"
* * * * *
Hvad Nanny menade, fick Gottlieb ej veta. Men deremot fick han en
bestämd underrättelse om moster Ulrique-Eugenies mening öfver hans
oförsvarliga frånvaro.
Den unga kanslisten trädde inom grinden just lagom för att hålla den
öppen för prostgårds-mamsellernas chäs-kärra och göra de unga damerna
sin djupa kompliment.
De syntes emellertid vara något fnurriga och gåfvo sig ej tid till det
ringaste uppehåll.
Med förtjusning såg patron Fabian det hotande moln, som lagade sig i
ordning på hans älskade Ulgenies panna -- det gällde ju icke honom.
"Hör på, min systerson!" sade patronessan, vinkande Gottlieb till ett
ingalunda efterlängtadt samspråk på tu-man-hand. "Du har i dag för
första gången gifvit mig anledning till en föga angenäm förundran!"
"Huru så bästa moster?"
"Är det sed kanske i dina föräldrars hus att du går din väg, när der
kommer fruntimmers-främmande?"
"Den saken har alltid fått bero på hur det fallit sig -- mamma är icke
svag för etiketten."
"Det är ganska ledsamt, ty sällan blir det artiga kavaljerer af gossar,
som hållas i för lös tygel."
"Hm!"
"Låt oss emellertid lemna detta åsido..."
"Det är jag med om!"
"... och i stället hålla oss vid hvad ett medfödt godt vett lärer oss."
"Aj, det bär ju åter till heklefjäll!"
"Tvertom, min vän: det går rakt till himlen, så framt du låter mig
styra."
"Är moster blott säker på att riktigt hitta vägen dit?"
"Fullkomligt -- besinna då: en och en half tunna guld, skönhet,
älskvärdhet, godhet och en kännedom i hushållsväsendet, som trotsar
sjelfva mamsell Nylanders!"
"Men kärlek då -- brukas ej den i himlen?"
"Jojo men, och den hade nu redan hunnit skjuta ett godt stycke rot, om
icke du, i stället att tillbörligt skatta min åtgärd att bjuda dem hit,
helt oförtänkt sprungit din väg."
"Men just det bevisar att det ej fans något som kunde slå rot!"
"Dumt prat! Då man tänker att bli pappas efterträdare, måste man väl
också tänka på att genom ett förståndigt gifte reglera affärerna,
åtminstone sina egna... Mamsell Charlotte är en förtjusande blondin,
och mamsell Sofie en beundransvärd brunett, en riktig spansk donna."
"Ja, hon ser mäkta spansk ut, men olyckligtvis är det icke det behaget
jag sätter först."
"Nå, Charlotte är så mycket mer smäktande -- hon bör kunna väcka en
kärlek minst jemngod med den, som Werthers Lotta ingaf."
"Ja, se der just hvad jag fruktar: hur skulle jag taga mig ut som
Werther!"
"Icke ber jag dig träda i hans fotspår: jag säger blott att Charlotte
är en qvinna som kan rättfärdiga en dårskap... Det är således Charlotte
du föredrar?"
"Nej då, för allt i verlden, jag föredrar ingen af dem!"
"Det vill säga att du med tacksamhet emottager hvilkendera af
systrarna, som -- sedan du några veckor bortåt gjort dina visiter --
efter en passande sondering befinnes vara mest benägen?"
"Nej, så menade jag icke!"
"Hvad menar du då?"
"Att jag har stor håg att sjelf dra försorg om mitt giftermål och att,
öfver hufvud taget, det är för tidigt ännu att tänka derpå."
"Hvilket betyder att du vågar förakta din mosters medverkan?"
"Himlen bevare mig från att i mitt bröst skulle uppstå en slik känsla
som förakt för någon moster Ulrikas åtgärd! Jag vördar och älskar Gud,
jag tackar honom för det han gifvit mig ett hjerta, men jag beder honom
i all ödmjukhet att han icke måtte sända i min väg någon hustru, som ej
besagde egensinniga hjerta sjelf utkorat."
"Dina ord klinga bra, men jag låter ej afspisa mig med ord. Vill du om
söndag följa med till prostgården och visa dig artig mot flickorna?"
"Jag vill visa mig artig mot alla verldens flickor, men om moster
Ulrika med denna fras menar något annat än -- ingenting, så säger jag
nej!"
"Du stöter dig då med mig ... begriper du hvad det vill säga, min käre
systerson?"
"Ack, jag törs icke tänka på någonting så sorgligt!"
"Men det inträffar bestämdt -- och Gud vet ändå bäst hvad allt jag
velat göra för dig! Besinna dig dock, medan tid ännu är ... du behöfver
icke göra dig besvär att vara med om fisket i afton!"
"Huru, älskade moster -- förvist?"
Fru Ulrique-Eugenie antog en stolt uppsyn.
"Jag har då bestämdt fallit i onåd?"
"Ja, jag vill icke neka att du är på väg att göra det, och jag hoppas
att den helsosamma fruktan, som du kommer att erfara, nog bringar dig
på bättre tankar!"
"Det tviflar jag på, värdaste fru moster!" mumlade Gottlieb, sedan
hans tant med majestätiska steg lemnat rummet... "Men besitta, är det
icke ändå en stor dumhet att ej fresta lyckan... Ack, hvarföre är icke
min vackra najad i dalen i stället begåfvad med en och en half tunna
guld ... den der lilla flick-ungen -- hm -- hon är alldeles för mycket
söt!"
11.
Fisket.
Venern, den stormiga Venern, hade denna afton antagit sin lugnaste
yta. Dess klara spegel upptog den fjerran belägna Kinnekulle, och
öfver denna gigantiska spegelbild gled sakta fram den ena skutan
efter den andra, tills ett brusande ångfartyg kom och uppslukade alla
spegelbilderna i sitt häftigt gungande kölvatten.
Det var en särdeles romantisk strand den der, på hvilken Almvik låg,
och lekande fiskar hoppade ständigt kring små-båtarne, som här och hvar
vaggade vid sin kedja eller ock, rodda af raska händer, smögo ut att
lägga sig i försåt för hafsfruns underlydande.
Men den stolta herrskarinnan, som från sin kristall-sal såg faran
nalkas, kommenderade höger-omvänder-er, och dervid försvann hennes
till vattubrynet uppstigna garnison, hastigt dykande ned i de
förskansningar, dit fienden ej kunde intränga.
Det var i följd af denna hafsfruns taktik som patron Fabian, vid de
krig han ofta förde med henne, nästan alltid förlorade. Och visst var
han illa ute, stackars karl, der han ställd mellan sin hustrus och
hafsfruns olika jernviljor, ständigt såg sig tillbakadrifven på samma
punkt: den ena ville ingenting gifva i skatt, och den andra fordrade
med en envåldsherrskarinnas maktspråk att denna skatt måtte lefvereras,
hvar helst den än togs.
Efter dessa förutskickade underrättelser må man dömma om patronens
känslor, då han -- hvilken beredt sig på att den förbrytelse, som
Gottlieb begått, skulle för hela aftonen upptaga den förtörnade fru
Ulrique-Eugenie -- helt tvert fick bud att båten var klar och metspöen
nedburna.
Fiske utgjorde just ett af vår patronessas älsklingsnöjen, ehuru hon
sjelf aldrig försökte det oftare än då hon, i förtrytelsen öfver sin
mans dumma otur, häftigt slängde bort parasollen och ryckte metspöet
till sig. Och vare sig då att herrskarinnan på nedra bottnen ville visa
en artighet mot regerande drottningen i öfra regionerna -- man känner
att damerna sins emellan äro fallna för ceremonier -- eller att någon
liten ströfkår blifvit efter och sålunda råkat falla i fiendens
händer ... allt nog: fru Ulrique-Eugenie hade vanligtvis tur; men hon
nyttjade icke sin förmånsrätt, för att ej, såsom hon sade, komma sin
man att rodna.
Då patronen hann ned, stod hans ömma maka redan färdig med lille
Jean-Ulrik vid handen, och för den äkta mannen återstod ej annat än att
hjelpa sina skatter i båten och att sedan han rott ut så långt som
hans hustru funnit lämpligt, släppa årorna och fälla metrefven.
"Det är då bra besynnerligt, min käre Fabian, att du jemt förhåller dig
som en automat, när du fiskar!"
Med denna förebråelse öppnade patronessan sina klagoslussar, hvilka
synnerligast under alla promenader fingo sin fulla frihet.
"En automat, min vän?"
"En stock, en verklig stock ... du vänder ej ens på hufvudet -- det är
precist som om du vore ensam i båten och din hustrus sällskap vore det
tråkigaste du visste!"
"Men, kära du, jag måste ju vara uppmärksam på när det nappar! Ifall
jag jemt vände mig om..."
"... så förlorade du väl derföre icke känseln? Men du tycker om att
det för folk, som vi kunna möta, ser ut som om du vore herre åtminstone
i båten, i brist på bättre -- stackars man, så enfaldigt!"
"Kära Ulrique-Eugenie, blir det jag som skall uppbära hvad du sparade
din systerson -- jag tycker..."
"Nå, hvad tycker du?"
"Åh, bara det att jag har tillräckligt med den vanliga tyngden af ditt
lynne, utan att denna tyngd behöfver ökas med någon främmande börda!"
"Tyngd ... börda ... lynne -- är karln tokig ... är det till mig, din
hustru, du ställer sådant tal, din hustru, som med ett helgons tålamod
fördrager din sömnaktighet, din lojhet, din brist på kärlek och
ömhet ... åh, detta är alldeles utomordentligt, det är ovärdigt, det är
skändligt!"
"Se så, Ulgenie, blif icke så häftig -- du vet väl om jag är tålig!"
"Än jag då? Att vara gift med ett sådant våp till man! Om din hustru
kurtiseras midtför din näsa, låter du det passera: du ser ingenting,
du hör ingenting -- jag kunde vara dig otrogen, och du sofve ändå. O
öde, o tid, o lif af bitterhet, en slik karl kan bringa en hustru till
förtviflan, och från förtvillan är blott ett enda steg till vansinne!"
"Nå, hvem är det då nu som kurtiserar dig?"
I detta nu låg liksom ett tillkännagifvande att saken ej var så
alldeles ny.
Och ny var den ej heller, ty som hvar och en har sina svagheter här i
verlden, så hade fru Ulrique-Eugenie den, att inbilla sig det hvarje
karl, som talade med henne, genast blef kär; och visade han den minsta
smula artighet, så benämdes det kurtis.
Men nu var det en olycka framför andra, att hvad helst den medgörlige
mannen kunde förmås till, förmåddes han dock ej att spela Otello -- och
likväl, om han förstått sin sak, kunde det hafva legat i hans egen makt
att svinga sig upp på den äktenskapliga thronen.
En svartsjuk tyrann skulle hafva böjt den förtjusta patronessan som ett
rör: han hade kunnat trampa henne under sina fötter, och hon skulle
hafva kysst dem.
Men nu kysste han i stället hennes, och derföre trampade hon honom; och
om hon ej rättfärdigade de förebråelser, som gjordes Desdemona, var
det just icke så helt och hållet hennes eget fel. Men hvartill hade
det i alla fall tjenat? Otello var ju en lysande dikt, som ingen, och
minst hennes Fabian, skulle förverkliga. Ack, hvarföre var hon ej sjelf
född med samma lugn? Hvarföre plågade hon sig stundom med svartsjuka
inbillningar, till hvilka hon, enligt hvad hon trodde och visste, icke
hade ringaste anledning.
"Min Fabian", plägade hon tröstande säga till sig sjelf, "skall aldrig
kunna bli mig otrogen: han är för trög att tänka på annat än soffan och
tobakspipan"...
Men vi återgå till samtalet mellan vårt äkta par.
"Hvem är det då nu som kurtiserar dig?" frågade mannen.
Fru Ulrique-Eugenie höjde en vädjande blick till himlen: "Han frågar
mig hvem -- han har icke ens sett det!"
"Nej, min själ jag det har!"
"Och likväl har just under hela denna dag" -- hon vände rodnande bort
hufvudet...
"Kors, här har ju icke varit någon annan än adjunkten, som följde hit
prestgårds-mamsellerna och reste före dem!"
"Ingen annan ... än om det vore nog: om denne intressante och upplyste
man, som eger en förtjusande samtalsgåfva, om han, säger jag..."
"Än se'n?"
"... hänförd af de ringa behag, som du aldrig förmått uppskatta,
intagits af en stilla och mild passion?"
"Adjunkten -- huru: tror du att han fattat en hemlig böjelse för dig?"
"Jag sade icke böjelse: jag sade passion -- du begriper icke det ordet,
du!"
"Nej, det är sant!" stammade patronen, och det var nu hans tur att
rodna.
"Beskedlige Josef!" Frun smålog åt sitt eget skämt.
Derefter återtog hon:
"Jag är mycket villrådig om jag bör låta honom märka att jag
genomskådat hans känslor. Men i samma stund nödgas jag förbjuda honom
huset, hvilket vore att låta allmänheten få del af detta grannlaga
förhållande."
"Om jag finge ge dig ett råd, min vän..."
"Hvarför icke, min käre Fabian -- du är ju i alla fall min man och har
som sådan rätt att yttra din tanke."
"Då är mitt råd: låt allt gå som det går!"
"Men fruktar du då ingenting, bäfvar du ej för möjligheten af en
olycka?"
"Åh, min bästa Ulgenie, kan jag glömma din sinnesstyrka, din dygd?"
"Det är sant: jag eger dessa vapen -- och jag tackar dig, dyre
Fabian" ... (efter vanligheten följde några smekande solglimtar på det
kyliga ovädret) ... "jag tackar dig, dyre Fabian, för det du gör mig
rättvisa... Emellertid förlåt, min vän, att jag upprör din känsla! Men
det finnes ögonblick, då äfven den starkaste kan vara svag."
"Icke du, min vän, aldrig du!"
Denna förargliga tillförsigt hade så när retat vår patronessa på nytt.
Men hon upptog hastigt en ny idé, som gjorde nödvändigt för henne att
bibehålla sitt sentimentala utseende.
"Låt oss lemna den beklagansvärde unge presten!" sade hon. "Jag har
ännu ett förtroende att gifva dig."
"Ännu ett?"
"Denna bekännelse rör så att säga ett barn, och jag fruktar för detta
älskade barns väl."
"Förklara dig!"
"Du får icke fatta hat till honom, Fabian! Ty på min heder -- jag
ansvarar derför vid mitt lif -- den stackars gossen förstår sig ej
sjelf, och det är alltsammans ingenting annat än en af dessa platoniska
lågor, som uppstå i ynglingens sinne, då han händelsevis träffar i sin
väg någon person, hvilken erinrar om dragen af det besmyckade ideal,
som lefver i hans unga inbillning."
"Du skulle väl icke med denna målning vilja hänsyfta på Gottlieb?"
"Fabian ... hvarför tager du denna hånfulla ton? Skulle du, som visat
undseende med så många, just för din hämd utse detta oskyldiga offer,
som -- jag upprepar det -- icke känner sin skuld? Det var blott en
tillfällighet som gjorde mig bekant med hans hjertas hemlighet."
"Törs jag fråga efter den tillfälligheten?"
"Gerna... Jag har, oss emellan, i mitt sinne utsett en af
prostflickorna till hans hustru. Jag bjöd dem hit i dag, han flydde
dem: han återvände till denna enslighet, som han hvarje afton söker,
antingen före eller efter våra promenader ... det är en instinkt som
tvingar honom att lemna huset, då du icke är närvarande. Och ej nog
härmed: då jag förebrår honom detta fel och förklarar min mening i
afseende på det förmånliga partiet, tager han sig mod att förklara mig
tillbaka att han vill ha sitt hjertas rättigheter för sig sjelf."
"Och du har trott, min vän, att det är du som är skulden till allt det
der?"
"Jag har beklagat att så är -- ingenting vidare!"
"Nåväl, kära Ulgenie, från denna samvetsbörda skall jag befria dig!"
Vår patron, som knappt kunde hålla sig allvarsam, talade med ovanlig
liflighet, hvilket härflöt deraf att han nu såg ett förträffligt
tillfälle att, utan beskyllning för elaka afsigter, få göra sig af med
en person, hvars närvaro utgjorde ett hinder rör honom sjelf.
"Hvad är det du pratar -- hvad vet du om min systerson?"
"Åh, bara det att han har en liten kurtis för sig, och att det är den
som upptager tiden både under hans för- och eftermiddagsvandringar."
"Han -- _han_ ha en kurtis?"
"Jo, så står det till!"
"Men det är icke möjligt -- det är icke sanning!"
"Jag säger jag att det är sanning, och ifall du frågar honom hvarför
han ständigt går till dalen, tror jag knappt att han skall våga neka
att han der sitter i all sköns förtrolighet med gamle Lönners dotter,
den lilla täcka Nanny, för hvilken han läser skaldestycken, emellan
det han, under förevändning att lära henne spela gitarr, fattar hennes
händer."
"Om detta eger grund, om han under vistandet i mitt hus sysselsätter
sig med en så usel intrig, så skall jag, som anser mig vara i mors
ställe för honom, i morgon dag sönderslita detta förhållande... Men
huru vet du det?"
Detta var en fråga, som herr patronen icke sanningsenligt kunde besvara.
Han skulle då hafva omtalat att, redan samma afton som han genom
Calles uppträdande så snöpligt måst lemna den väna Magda, han på
hemfärden tagit en omväg, hvilken fört honom nog nära dalen för att
kunna urskilja de der sittande personerna -- och allt sedan hade han
omsorgsfullt bespejat Gottlieb, glad öfver att sålunda ega vapen i hand
emot den, som möjligtvis kunde bespeja honom på krokvägarna åt dalen...
Alltså var det en händelse som öppnat patronens ögon för ynglingens
fel, och han hade ej trott sig böra spela angifvare, emedan dylika små
kurtiser vore så vanliga för unga karlar...
"Icke något försvar, min herre -- det förbehåller jag mig!" svarade fru
Ulrique-Eugenie vredgad... "Vacker historia, minsann, om den ej slutar
i tid! En mors förebråelse på ena hållet, en gråhårig fars förbannelse
på det andra ... en ung förförd flicka -- måhända ett barn-mord ... en
kriminalhistoria, en skandal, hvari kanhända vårt hus och våra personer
komma att figurera... Nej, så sant jag heter Ulrique-Eugenie, detta
måste ha ett slut, och det hastigt ändå!"
"Men huru?"
"Det blir min sak! Han har ju talat om att göra en vandring öfver
Dals-fjällen åt Norge -- nåväl, må han resa öfver till Åmål och
derifrån börja sin färd. Penningar skall han få, men lyda måste han
också!"...
* * * * *
Följande afton, sedan vår patronessa med egna ögon förvissat sig om att
hennes man talat sanning, togs Gottlieb i ett förhör, hvilket så när
gjort slut på allt det tålamod, som den unge mannen egde.
Följden deraf blef att han sjelf beslöt sig för den omnämda vandringen.
Han oroade ej Nanny genom att förtälja orsaken till sitt hastiga
uppbrott. Deras sista samvaro egnades i stället åt ljufva
förespeglingar om återkomsten och att uppräkna och uträkna allt hvad
Nanny under tiden skulle hafva förvärfvat sig i vetande äfvensom i
skicklighet på gitarren, hvilken Gottlieb inryckt i fredskontraktet med
sin tant och hvars eganderätt han åter transporterat på Nanny.
De unga åtskiljdes således under goda förhoppningar, och den
afskedskyss, som Gottlieb utbad sig och erhöll, bidrog ej att bringa
Nanny i glömska.
Dagen efter den unge mannens afresa ankrade Jon Jonsons skuta i den vik
af Venern, dit vår lilla historia är förlagd.