"Du kunde bilda dig ett litet oberoende i framtiden genom att hålla en
skola."
"Åh, min gud, jag önskar ingenting bättre -- då behöfde jag aldrig
tänka på att ... att..."
"... gifta dig -- menar du?"
"Ja, just det tänkte jag."
"Och deri tänkte du rätt klokt, tror jag."
"Tycker herrn det?"
"Ja, ty uppriktigt sagdt, hvem skulle du gifta dig med?"
"Icke vet jag. Sockneskräddarn har redan lagt sitt ord hos Magda."
"Sockneskräddarn -- aj aj!"
"Och skut-skeppare Larsson bjöd Ragnar i våras två tunnor råg för hans
röst."
"Två tunnor råg i handsöl -- och din bror svarade?"
"Åh, Ragnar är icke att leka med! 'Vill du köpa syster min kontant',
sa' han, 'så får du vända dig till henne sjelf: hon har icke gett mig i
kommission att ackordera bort henne'."
"Således två friare?"
"Klockarn, en gammal enkling, är den tredje. Han är liksom lite
förmögen, och derför har han vändt sig till pappa sjelf."
"Men utan framgång?"
"Det förstås -- pappa sade att jag var bara barnet."
"Och sjelf har du ej böjelse för någondera?"
"Jag har mer böjelse att kasta mig i Venern än gifta mig med en af dem."
"Således återkomma vi till skolan. Den kan ge dig en liten god inkomst
och är det enda sätt, hvarpå det blir dig möjligt att göra dig dina
kunskaper till nytta."
"Herrn har så rätt: det blir det enda för mig."
"Jag fruktar det, min lilla Nanny, ty någon friare, som passar dig,
hittar visst icke vägen hit... Men nu har du åtminstone fått en vän."
"Gudskelof, jag är väl förnöjd dermed!"
"Jag också... Men det är nödigt att vi komma öfverens om en sak!"
"Hvilken då?"
"... att vi icke bli kära i hvarandra!"
"Åh, icke har det någon nöd med det!"
"Det vete knäfveln -- du har dina små behag, mademoiselle Nanny, utom
det att du är en ganska vacker flicka."
"Herrn är också vacker, men jag märker icke att ... att..."
"... att det käns som om du ville bli kär i mig? Nå, på min ära, så
mycket bättre, ty, ser du, jag är ungefär lika fattig som du."
"Herrn?"
"Jojo, så står det till, min gudinna! Hela min utsigt är för närvarande
att bli biträde på min fars fogdekontor -- det vill icke säga mycket
det."
"Nej, det är sant. Herrn får väl derföre endast bli kär i en rik
flicka."
"Åtminstone skall jag bjuda till att se mig före... Men sedan nu den
här värsta punkten blifvit uppgjord -- den är ju riktigt uppgjord?"
"Ja, så säkert som något i verlden: herrn skall ha en rik flicka, och
jag en skola!"
"Det är bra... Och nu komma vi vidare öfverens om att vi träffas här
på aftonstunderna. Jag tar passande böcker med mig och skall göra dig
bekant med våra skalder. Och ifall du har röst..."
"Jo, något litet ... god, säger klockarn."
"Låt mig höra!"
"I morgon! Jag är för blyg nu."
"Det brukas icke att vara blyg för sin vän -- helt annat, om jag vore
din älskare."
Utan vidare svar började Nanny sjunga en gammal ballad, och hennes
harmoniska och veka röst stal sig som en smekande fågelsång in i
ynglingens hjerta.
"Du sjunger som en engel, Nanny, och det faller mig in att du rätt väl
kunde spela lite gitarr -- jag kan det något, och jag skall ta med mig
en från herrgården."
"Men icke kan jag använda de kunskaperna för skolan?"
"Så kan du vederqvicka dig med dem, när barnen gått -- det behöfs nog;
och då du så sitter och sjunger, tänker du på din vän."
"För att aldrig ha ledsamt -- hvad herrn är god!"
"Hör på, Nanny: kalla mig Gottlieb, och icke herre -- du förstår väl
att när man är vänner, så..."
"Tack, herr Gottlieb -- hvillket vackert namn... Men nu blir det sent
på qvällen..."
Nanny, som fruktade att Magda skulle komma ut och ropa henne, steg upp
och gaf till afsked handen åt den unge mannen.
7.
Jagten.
Följande morgon, något före den tid, då Calle, efter välbeställd
öfversigt hemma, gaf sig å väg till granngården -- man torde erinra sig
att en af grann-mororna begärt att få låna Calle, medan hon sjelf var
frånvarande -- således något före den tid, då Calle, smågnolande på en
visa, som han sjelf gjort, med långa steg klef öfver stättor och diken,
hade patron Fabian af sin ömma hälft blifvit uppväckt med erinran att
det var hans jagtdag.
Sömnig och i alla afseenden obenägen att lemna bäddens mjuka
beqvämlighet för att i stället njuta af den fuktiga morgonluften och
fågelsången, halfmumlade han med all den hängifna ömhet, som en dylik
obenägenhet kunde ingifva:
"Dyra Ulgenie!"
Men Ulgenie var icke sinnad att låta beveka sig ens af dessa en öm
känslans lockande toner.
"Fabian", sade hon och gaf honom en knuff i sidan, "du somnar ju
igen... Se så, geschvindt nu! Jag har låtit sätta jagtstöflarna i
ordning, och på stolen der ligger jagtklädningen -- jag vet att jag
låtit göra den sådan att du icke förkyler dig."
"Ljufva, töta Ultenie!"
Den älskvärda makan lyssnade småleende, och derest icke de trenne
smekorden blifvit uttalade midt i en olycksalig gäspning, kan ingen
veta huruvida detta kapitel fått någon fortsättning. Men gäspningar
hafva aldrig varit upptagna i kärlekens ordbok, och derföre måste den
äkta mannen, efter några ytterligare preludier, resa på sig för att
gå till det manliga värf, som hans maka föreskrifvit.
"Glöm icke att väcka Gottlieb!" förmanade hon. "Han skall också lära
sig att bli skicklig i manliga idrotter."
"Ja, min vän, ja!" svarade patronen, under det han svettande iklädde
sig den tunga kostym, som patronessan efter egen modell låtit
förfärdiga.
Men väl utkommen, aktade sig herr patronen noga att gifva sin unge
slägting den signal, hvarom de aftonen förut öfverenskommit. Herr
Fabian hade såsom man snart får se -- sina "randiga" skäl att icke
skaffa sig sällskap under de nimrodska öfningarna.
Såsom sjelf ett slags skaffare åt sin hustru, hade patronen i sin tur
en skaffare åt sig, hviken alltid erhöll en vink om dagen och stunden,
då patron Fabians öde tvingade honom att träda fötterna i de stora
jagtstöflarna...
Vi se nu denne martyr för den äktenskapliga monarkiens godtycke
pustande med bössan på axeln begifva sig öfver ängar och gärden till
en viss plats i skogen. Vi se honom vidare, dit anländ, börja speja
omkring med en oro, som blef allt mer och mer vältalig, ju längre den
fortfor. Slutligen se vi honom göra ett skutt i glädjen, men straxt
derefter återtaga sin värdighet, i det han -- med en uppsyn, som ej
skulle hafva missklädt en plantage-egares fogde, då han talar med
slafvarne -- vinkade åt en man, som närmade sig på gångstigen, och till
hvilken han i hård ton sade: "Din usling, du låter mig vänta!"
Ödmjukt, men med en ödmjukhet, som var mera låtsad än verklig,
framräckte "skaffaren" ett par harar och tvenne rapphöns -- en ovanligt
rik fångst, som borde försäkra den äkta mannen om det mest ömma
emottagande i hemmet.
Patron Fabian kastade till sitt biträde några "hackor", och så snart
den sist uppträdande personen i denna korta scen begifvit sig af, lade
sig vår jägare, uttröttad af jagtens mödor, ned på marken, med sitt
byte bredvid sig, och fortsatte snart derefter den dröm, hvarur hans
Ulgenie uppväckt honom.
"I skogen och på sjön har jag lefvat
Mången dag!
Ho ho ho,
Hå hå hå,
Det är så konstigt i verlden!"
Så sjöng eller rättare smågnolade Calle, under det han gick framåt, och
allt emellanåt återtog han den sista raden:
"Det är så konstigt i verlden!"
Bäst han så gick, kom det öfver honom en bjert lust att göra ett
springande in i skogen och höra på skogens sång.
Calle kunde njuta så, att hela raden af stora tårar rullade utför hans
bruna kinder, då han lyssnade till vindarnas suckande sus i de gamla
jättekronorna. Då satte han sig så andäktig som han brukade sitta i
kyrkan och lyssnade och nickade och smålog, men han omtalade aldrig för
någon hvad han erfor, och huru skulle han det hafva gjort -- han kom ju
aldrig sjelf att tänka på hvarföre det var så eller så inom honom: han
blott följde sin lust.
Och så gjorde han äfven nu.
Men han hade icke gått långt, då han fick en syn, som med ens kom honom
att glömma skogens sång. Han såg nemligen, just då han skulle stiga
öfver inhägnaden, den sofvande jägaren i busksnåret och det inbjudande
vildbrådet der bredvid.
Straxt rann det upp för Calles minne att Magda aldrig kunde tåla
patronen -- hvarföre, visste Calle icke bestämdt, men sjelf hatade han
patronen af instinkt.
Dernäst rann ett annat minne upp: Magda hade sagt: "Ack, den som endast
kunde få en hare eller orre -- men allt skall till herrgården!"
Calle började nu skratta, men mycket sakta. Derpå lutade han sig långt
framåt, hvarefter han åter drog sig tillbaka liksom han betänkt sig.
Vår vän Calle egde något dunkla begrepp om mitt och ditt: han hade i
barndomen haft svårt att ihågkomma sjunde budet, men sedan han väl fått
det i hufvudet, satt det fast och var honom nu utan tvifvel mycket
i vägen, enär han gång efter annan, såsom det tycktes emot sin egen
vilja, upprepade:
"_Sjunde budet_: Du skall icke stjäla!"
Men det var icke nog att det sjunde budet besvärade honom -- äfven det
tionde kom att sätta honom myror i hufvudet.
"Du skall icke begära din nästas hustru, ej heller hans tjenare eller
tjenarinna, ej heller hans oxe, ej heller hans åsna..."
Och medan han så läste och tänkte än på buden och än på Magda, sköt han
sig, än en famn framåt och än en famn tillbaka; och så hade han väl
kunnat stå der tills patronen vaknat, derest icke en ljus idé trängt in
i hans hufvud.
"Kors", sade han, "det är alls inget villebråd opptaget i räkningen!"
och som till och med den enfaldigaste har förmåga att bevisa sig hvad
han vill bli öfvertygad om, och framför allt att tro på säkerheten af
sina argumenter, blef Calle fullt tillfredsställd med det argument, som
han hittat.
Och rent af förgätande slutet af budordet, det han i alla fall krånglat
bort -- "ej heller något hvad honom tillhörer" -- sträckte han sig nu
helt hurtigt fram öfver gärdsgårdsstörarna och grep tag i hararna, som
lågo närmast. En lång gren hjelpte honom sedan att fånga rapphönsen.
Medan manövern verkställdes, stod patronens skaffare -- som ej långt
aflägsnat sig -- tätt bakom Calle. Men i stället att hejda denne eller
hjelpa honom med förklaringen af budorden, fröjdade han sig tvertom
innerligt åt patronens olycka, ett nöje, som likväl icke var honom i
vägen för ett annat, nemligen att angifva tjufven -- icke skulle väl
ändå patronen göra stackars Calle något ondt, men honom (skaffaren)
kunde deremot detta nit i patronens tjenst inbringa ännu några hackor.
Calle hade väl märkt att han hade ett vittne, men som detta vittne
genom sina nickningar och blinkningar syntes uppmuntra honom, brydde
han sig icke om att han blef sedd.
Och nu, efter fullbordad seger, skyndade han hem till Magda.
Men här mötte honom det svåraste.
* * * * *
Magda, som befann sig ensam utanför huset, råkade i riktig förtjusning
vid åsynen af vildbrådet. Hennes första fråga var dock naturligtvis
den, hvar Calle hade fått det.
"Är det icke nog att det är här?" invände Calle, der han stod och
vände hatten mellan händerna.
"Jesus -- du har väl icke kommit åt det på orätt väg heller?"
"Nej, jag gick vägen gerad fram!"
"Du får icke vara illmarig, Calle lille, utan ge mig vackert besked nu!"
"Icke skall du beskylla mig för att vara illmarig!"
"Nej, det kom bara så förfluget -- jag vet nog att du är en rar gosse,
och om du håller af mig..."
"Jo, något!"
"... så säger du hvem som gett dig allt det der, eller om du lofvat att
arbeta för det, eller..."
"Jag har allaredan arbetat för det!" svarade Calle skrattande...
"Men nu får jag springa min väg, annars kommer jag för sent till
Sunnangården."
Och härmed började Calle lägga i väg med sina långa ben.
"Calle, Calle, ännu ett ord ... vänta då, Calle!"
"Jag försinkar mig"... Han stannade likväl.
"Säg baraste om du fått vildbrådet ärligt?"
Calle, förlitande sig på tionde budordet, der harar och rapphöns ej
voro upptagna, svarade listigt nog:
"Om du tviflar på min ärlighet, så skall jag lägga fram katchesen --
tror du på den?"
"Och är det då riktigt säkert att du icke gjort något, som der är
förbjudet?"
"Ja, det är ganska säkert!"
"Då är jag nöjd. Och tack skall du ha, min beskedlige Calle!"
"Beskedlige -- jo, det tycker väl Magda, kan jag tänka?"
"Det tycker jag visst, och derföre håller jag af dig."
Calle började småskratta, under det han ställde sig, likt en trana, än
på ena, än på andra foten -- det var så hans lag, när han blef riktigt
upprymd.
"Jaså, du menar att du håller af den stackars Calle ett lite grand --
det vore något roligt det!"
"Åh, Calle är min egen gosse!" Och medan Magda pratade, redde hon ut
garnhärvorna, dem hon till blekning hade upphängda på gården.
"Hör", sade Calle, i det han nalkades henne på några stegs anstånd,
"skulle Magda gråta en endaste tår på min mull, om vår Herre toge bort
mig?"
Det låg så mycken ödmjukhet och tillika en så stor ängslan i denna
fråga, att Magda helt bevekt svarade:
"Det blefve visst mer än en endaste, min Calle, ty jag tror icke att
någon har dig så kär som jag."
"Tackar aldra mjukast!" inföll Calle och gjorde en ordentlig liten grop
i marken genom de skrapningar, som skulle föreställa en bugning. "Magda
skall icke ha sagt sådana ord för intet -- jag är Magdas gårdvard, och
det vill jag vara till min död!"
Efter att hafva sagt detta, vände han sig om och sprang bort med
verkliga lunkentus-steg.
"Stackarn har så innerligt godt hjerta!" mumlade Magda, medan hon,
utan en halfdragen aning om det verkliga tillståndet i Calles hjerta,
fortfor att reda sitt garn.
Derefter gick den unga qvinnan in för att tillaga frukosten; och snart
omgifven af sina tre äldsta barn, hvilka högt skrikande af glädje
sletos om hararna och rapphönsen, började hon styra och ställa med en
godhet, en stillhet och ett förstånd, som tillkännagaf att hon var väl
hemmastadd i husmoderns bästa konst.
8.
Jägaren i skogen och vid hemkomsten.
Vi återvända nu till patron Fabian, hvilken, sedan han blifvit
uppfriskad genom en stärkande sömn, helt glädtigt uppvaknar, sträcker
sig, sätter sig till hälften upp och, utan att vända hufvudet,
mekaniskt utsträcker handen efter sitt byte.
Troende att han ej så noga beräknat distansen, bekymrar det honom ej
att handen icke får tag i annat än gräs och buskar. Han skjuter sig med
hela kroppen makligt framåt, men -- underbara slump -- finner ändå icke
sina harar.
Nu sätter han sig upp helt och hållet, gnuggar med beslutsamhet sömnen
ur ögonen och borrar dem, så att säga, tvers igenom jorden. Men utan
tvifvel hafva hans ögon, eljest ganska goda, blifvit slagna med någon
hemlighetsfull förtrollning, ty de kunna icke urskilja hvarken harar
eller rapphöns, och likväl måste begge delarne finnas.
Ännu besluten -- patron Fabian är en man af upplysning -- att icke
tro på underverk, ställer han sig upp på fötterna, blickar åt alla
håll genom busksnåren, inåt djupaste skogen, upp i luften, upp i
trädtopparna ... förgäfves, oupphörligt förgäfves.
Han säger härunder för sig sjelf:
"Det är obegripligt ... det är otroligt ... omöjligt kunna de vara
borta -- men hvar fan äro de då?"
Skogen teg med envis ihärdighet, och likaledes marken, luften och
busksnåren.
Vår patron började midt i dödande hettan, förhöjd af hans tjocka
kläder, att känna den ena rysningen efter den andra.
Att komma hem utan någon fångst, var en olycka, för hvilken han under
vanliga omständigheter icke gerna blottställde sig. Men att blottställa
sig för den i dag, var tusen gånger värre, enär han, detta förutan,
kunde vara beredd på en lexa för det han i trotsig olydnad vågat
uraktlåta befallningen att väcka unga Gottlieb.
Midt under detta olycksaliga bryderi visade sig emellan grenarna det
ödmjuka, halft flinande ansigtet af hans skaffare.
"Mina harar", skrek patronen i raseri, "mina rapphöns, din kanalje?"
"Tänker patron att jag tagit dem?"
"Det vore ett streck så godt som ett annat! Hvad gör du här, sedan du
fått din betalning?"
"Jag gör ingenting jag utan patrons befallning, och jag går straxt min
väg, om jag är till besvär. Annars var det så, att jag tänkte att det
kunde roa patron att veta hvart hans jagtbyte har gått hän?"
"Nå, för tusan, det är ingenting annat jag begär -- har någon vågat
stjäla det?"
"Det torde inte vara så utan det!"
"Hvem -- fort ... svara!"