O, när randas den gyllne dag,
Då, för sorger och mödor fri,
Mig besöker en trofast vän?
Stagnelius.
I gudars namn, hör upp mitt tålamod att pröfva!
Hvad förbehållsamhet, som min förtviflan gör?
......
O, himmel, hör jag rätt -- månn' örat mig bedrager?
Adlerbeth.
12.
Sorgen.
Nära tvenne månader hade förflutit efter den märkliga dag, på hvilken
Nanny bortgifvit den första kyssen och Magda erhållit den kärkomna
underrättelsen om Jon Jonssons ankomst.
Också stod glädjen högt i taket, då alla Ragnars skatter väl blifvit
lefvererade i hennes vård: hon ansåg att allt dermed var bestäldt.
Men hur bedrog hon sig ej, den stackars Magda!
Det fans en person, den Magda med sin köld ständigt förolämpat, och
som, då han led det nederlag vi bevittnat, i afskedstunden gaf henne en
blick, hvilken på henne gjorde samma verkan som om hon trampat på en
orm -- det var också på ett slags orm i menniskohamn hon hade trampat.
Hon skulle snart få känna det fördröjda stynget.
Ännu aldrig hade man hört omtalas något beslag i gamle Lönners hus: de
varor, hvarmed han fordom handlade, togos helt enkelt hos köpmännen
i Göteborg. Men på sednare tiden var förhållandet annorlunda: den
driftige Ragnar fann bättre uträkning vid att sjelf hemföra bidragen
till den lilla handeln, och dermed hade han fortfarit år från år.
Men -- säger ordspråket -- krukan går så länge till vattnet, att hon
en gång måste gå sönder... Och det gjorde hon verkligen. Likväl hade
tullbevakningen minsta delen i denna olycka ... ja, förmodligen skulle
ingen medlem af detta slags polis någonsin hafva drömt om ett besök i
den lilla strand-dalen, derest icke en bestämd påpekning, att icke säga
hotelse om angifning, föranledt ett sådant.
Tyvärr visade sig nu att tullkammarens helgdgifvande stämpel saknades
på både garn-bundtarna, duk-packan och allt det öfriga, af hvilken
anledning de arma sågo sig icke blott beröfvade sina varor, utan äfven
hotade med böter, som öfverstego deras krafter.
Vid allt detta var dock förfärligast att den lilla familjens unge,
starke beskyddare -- han, som snart skulle hafva redt allt -- i samma
dagar afseglat till Brasilien.
Magda och Nanny greto, endast då de voro ensamma eller i sällskap med
hvarandra: för gubben dolde de sina suckar, ty hans lif skulle ej
förtyngas. Ack, det var tungt nog ändå! Det lilla välstånd, som man
påräknat, var ju nu för lång tid förloradt.
Gamle Lönner såg sina döttrars hemliga smärta och sade för sig sjelf:
"Stackars barn, I anen ej det värsta!" Men han, som tänkte på att den
obetydliga handeln gick i hans namn, han anade det.
"Vi ha haft så mycken lycka, lugn och trefnad alltsedan Ragnars
giftermål, att vi väl få finna oss, mina barn, om det någon dag bär
emot -- menniskan är icke skapad för en ständig medgång."
Så uppmuntrade han dem. Men de smålogo sorgset och fördubblade sina
arbetskrafter: det var så mycket man nu måste ersätta, så mycket man
borde företaga, för att lindra bekymren.
Bland alla var likväl Calle den outtröttligaste.
Han, som med så stor tjenstaktighet låtit grannarne förfoga öfver sig,
han, som gått hand ur hand, hade numera knappt tid att sticka foten
utom dalens område. Han var allting och gjorde allting, så att man icke
mer behöfde gifva penningar eller föda för något slags dagsverke vid
det lilla gårdsbruket, och detta i trots deraf att han en tid bortåt
känt sig ganska kraslig till helsan, den han föga vårdade sig om, utan
gick våt eller torr, hur det föll sig. Men allt ondt glömdes vid ett
vänligt ögonkast, en förtrolig nick af Magda.
Och sade hon nu: "Du arbetar ihjäl dig, min Calle!" då föll Calle i ett
högt skratt, och blef sedan så stark att han trodde sig vara en jätte.
När han så stökat undan det nödigaste hemmavid, hittade han slutligen
på att lemna dalen, men ej mera för att blifva barnpiga, utan för
att låta leja sig till utarbete; och då han vid hemkomsten lade
dags-penningen på Magdas väfstol, kunde man ibland se huru någonting
"klart" skimrade på den smutsiga sedellappen. Det var en glädjetår.
Magda sade ej något. Hon vågade ej mer berömma honom: hon hade sett
hvad verkan det hade. Men sedan pingstliljorna och syrenerna tagit
slut, kom turen till "träd-rosorna", tulpanerna och lavendeln, och hur
trött än Magda om aftonen var, satte hon dock med egen hand en ny qvast
i Calles mugg.
Sent omsider, eller rättare alltför snart -- efter sju veckors
rättegång -- föll domen angående det i beslag tagna godset, och som
herr Lönner ej kunde erlägga de ådömda och för den värnlösa familjen
ganska betydliga böterna, inmanades han i häkte.
På denna dag, på denna förtvillans dag, var det ingen som egde mod mer
än gamle Lönner sjelf.
Han hade insett hvem som i hemlighet dref spelet, men han kände ingen
fruktan: han var en gudfruktig man, och visste dessutom att Magda
skulle göra allt i verlden för att få upplånt den erforderliga summan.
Tyvärr hade Magda redan, gubben ovetande, pantsatt det lilla silfret
för att betala några små skulder, som hon åsamkat sig på våren.
Vi skola icke närmare skildra det ögonblick, då gubben steg i båten --
häradshäktet, dit han tills vidare fördes, låg snedt öfver viken. Både
Magda och Nanny ville nödvändigt följa med till andra stranden, men han
afböjde det med en så allvarlig ton att de ej vågade motsäga honom.
Det var rörande att se de båda unga qvinnornas ifriga och omfattande
omsorger midt under deras dödande ångest. Ingenting glömdes till
gubbens beqvämlighet, och då kronorättaren slutligen med någon
otålighet lät skjuta ut farkosten, hängde ännu de arma varelserna
snyftande fast vid relingen för att tillhviska far att de om några
dagar skulle besöka honom.
Ändtligen var den bittra stunden förbi, båten redan långt ute, men så
länge en skymt syntes af gubbens hvita fladdrande hår, stodo qvinnorna
och de snyftande barnen qvar på stranden.
Calle hade dem alla ovetande förut gifvit sig öfver till andra
sidan. Der mötte han fadern och lemnade honom helt triumferande
en tio-riksdalerssedel -- det var en omätlig skatt, och Calle
hade förskaffat sig den genom försäljning af sin enda egendom,
silfverklockan, den han ärft efter mor, som sjelf sagt att Calle skulle
ha den.
Då han om aftonen återkom hem, sade han blott:
"Det skall ingen nöd gå på far: han kan i arresten må som perla i gull,
ty det var en beskedlig herreman som erbjöd sig att låna honom tio
riksdaler."
Hur välsignades ej denne herreman af Magda och Nanny! Men hur stor
trösten än var, så var den likväl blott ögonblicklig. Hvad skulle
de göra, hvad upphitta i denna nöd? Deras fattiga grannar hade inga
kontanter -- de rika skulle fordra säkerhet.
Nanny tittade ofta med orolig hjertklappning nedåt vägen till den
minnesrika källan. Om blott hennes vän återkomme -- han skulle nog veta
något råd.
* * * * *
Tre dagar hade nu förflutit efter gubbens afresa, och många voro de
planer som rört sig i Magdas hufvud; men den enda, som hade utsigt att
lyckas, var just den hon ej kunde förmå sig att tillgripa.
Nog var hon öfvertygad att patronen på Almvik ville tjena henne, men
han skulle göra det blott alltför gerna, för att sedan låta henne känna
att hon stode i skuld hos honom.
"Men", frågade hon sig i ångestfull villrådighet, "hvilket är rättast,
antingen att jag underkastar mig det, eller låter far sitta qvar i
arresten och sucka efter luft och frihet, det enda goda som han begär,
stackars gamle man?... Hvad", öfverlade hon vidare, "skulle Ragnar
sjelf råda till? Han älskar gubben som sin ögonsten, men han älskar mig
som sitt eget hjertblod -- och om han kunde inbilla sig att patron ...
store min gud, sådant allarm det då blefve... Men åter att icke kunna
hjelpa far ... nej, det står jag aldrig ut med!"
Och ingen hade den bedröfvade Magda att rådföra sig med. Hvilka råd
skulle väl den stackars Calle kunna ge? Och med Nanny, som ju var bara
barnet, kom Magda sig ej före att tala i en så brydsam angelägenhet.
Hon hade gjort ett försök hos prosten i församlingen, men ehuru han
visade mycket deltagande, var det dock omöjligt att få låna penningar
af honom, ty han var lika snål som rik. Och nu kunde Magda likväl ej
längre uppskjuta det utlofvade besöket hos far.
Hela den lilla slägten skulle ge sig af på denna pilgrimsfärd, för
hvilken de kärleksfullaste tillredelser gjordes i matsäcksväg.
Magda bakade pannkakor och Nanny rån, och om någonsin ett småleende
stal sig öfver de unga svägerskornas läppar, så var det då båda
träffades af samma tanke: hoppet att den lilla välfägnaden skulle smaka
far.
Ändtligen var stunden inne för inskeppningen. Till och med lill-Kerstin
och Karo skulle vara med, för att få en skymt af husbonden. Barnen
stampade af glädje -- de tänkte blott på rodden öfver de gungande
vågorna.
Magda hade plockat ned allt, men hennes hjerta var så tungt, att det
hotade brista: hon kom ju utan hopp.
Nanny, som hela morgonstunden gjort våld på sina känslor, syntes nu,
när de skulle stiga i båten nära att svimma. Hon tänkte sig sin gamle
älskade far lidande och förfallen och ändå med ett jobs-leende på
läpparna färdig att trösta dera, hvilka kommo endast för att efter ett
par timmar åter öfvergifva honom ... öfvergifva honom åt ensamheten,
hopplösheten, tystnaden.
Det arma veka barnet led redan på förhand det nya afskedets marter.
"Det är aldrig värdt att du följer med, mitt barn!" sade Magda i
moderlig och resolverad ton... "Gå in tillbaka du!"
"Ja, jag tror nästan att jag blir tvungen till det" ... (hennes häftiga
darrning förrådde hennes svaghet)... "Helsa honom ... låt honom
veta" ... (nu ändtligen frambröts de qväfda snyftningarna) ... "att
det ej är af kallsinnighet som..."
"Tyst, tyst, din stackare -- jag vet nog hvad jag har att säga... Gud
vare med dig... Se så ... der har du nyckeln ... lås väl igen stugan om
dig... Tag årorna, Calle!"
13.
En förvisning och ett återseende.
Just som Magdas båt passerade Almviks-stranden, syntes på denna strand
tvenne personer promenera fram och åter.
Den ena var patronessan, och den andra Gottlieb, nyss på stund
hemkommen från sin långa trefliga vandring i norska fjällen.
Då båten sköt om udden, der de samtalande stodo, utbrast Gottlieb, vid
det han ifrigt och vänligt helsade på den lilla familjen:
"Kors, hvart skola de alla ta vägen -- de sågo så bedröfvade ut!"
"Bedröfvade", upprepade patronessan -- "du kan tacka Gud att du slapp
dela det patraskets bedröfvelse!"
"Men ifall de ha någon sorg, vet jag sannerligen icke hvad som skulle
hindra mig att dela den!"
Moster Ulrique-Eugenie skakade missnöjd på hufvudet.
"Du har just att berömma dig af din stadighet i godt förstånd! Jag
visar dig hela vådan af att råka i förhållande till sådant folk, jag
skickar dig bort, jag..."
"Ursäkta", afbröt Gottlieb, nu en smula retad, "jag skickades icke
bort: jag företog en vandring, som jag sjelf beslutat, och återkommer
sådan jag for, med hjertat alltid färdigt att dela andras bekymmer."
"Så gå då och dela din tiggarfamiljs bekymmer -- du är väl stadd vid
kassa förmodar jag, eftersom du talar så liberalt?"
"Men hvad har då händt?"
"Jo, det att gubben lagt sig i maskopi med sonen om insmugling af
varor ... nå, man har tagit dem i beslag, och när gamle pappa, i hvars
namn denna tvåstyfvers-rörelse drifves, icke kunde betala plikten, har
man fört honom i häkte, der han väl nu som bäst väntar på att du kommer
och löser ut honom."
"Och derpå skall han icke vänta förgäfves! Jag har väl arrangerat värre
än så."
"Aha, du börjar tala ur myndig ton -- du förvånar mig i sanning!"
"Och likväl om någon har skäl att yttra förvåning, så är det jag."
"Åh, jag måtte säga!"
"Jag kommer till slägtingar, hvilka först visa mig en innerlig
välvilja, och hela min själ vändes till dem -- ty det är ett behof
för mig att vara tacksam -- men ett tu tre ändras allt, och jag
behandlas som en skolpojke, hvilken man ej vågar låta ta ett enda
steg, af fruktan att han skall begå någon dårskap. Vid denna art af
förmynderskap är jag ej van, och som det icke ligger i min natur att
underkasta mig det, ber jag moster Ulrika icke försöka ett inflytande,
som -- taget så -- alltid blir fåfängt!"
"Du glömmer, stackars tok, att jag, som är rik och har inflytande,
kunnat i många afsenden jemna din väg?"
"Det glömmer jag visst icke, och jag hade varit alltför lycklig, om jag
förmått bibehålla mig i moster Ulrikas ynnest -- men på bekostnad af
min tanke- och handlingsfrihet önskar jag ingenting."
"Du går då åter till dalen -- till mamsell Nanny?"
"Utan tvifvel! Hon behöfver mig, och jag längtar efter henne."
"Således älskar du alltjemt den der unga flickan?"
"Jag vet icke om jag älskade henne, när jag gick, men det vet jag att
hennes bild ständigt gjort mig sällskap på resan och att jag genast
skall återse henne..."
"... för att säga henne den der galenskapen?"
"Ah nej, det vore ovärdigt, då jag ej kan säga henne något mer."
"Nå, himlen vare lof, du inser då att det är omöjligt!"
"Hvilket?"
"Att gifta dig med henne."
"Omöjligt anser jag det visst icke, men som det är osäkert huruvida
jag, när jag en gång blir i tillfälle att gifta mig, önskar göra Nanny
till min hustru, så blir bäst för bådas vår skull att stanna vid
vänskapen."
"Hör på, Gottlieb lille: stundom talar du så klokt, att det kanske
lönar mödan att göra dig ett förslag!"
"Nåväl?"
"Efter hvad jag anar, är det blott medlidande som drager dig till
flickan. Om jag nu lofvar dig att betala gubbens böter, om jag vidare
lofvar dig att dra försorg om Nannys framtid -- och du vet att jag icke
bryter mitt ord -- vill du då förbinda dig att aldrig återse henne?"
"Nej, alldeles icke ... hon skulle djupt bedröfvas öfver ett så
skamligt handligssätt å min sida!"
"Halsstarrige yngling, du tvingar mig då att säga det pligten mot din
mor, min syster, hindrar mig från att längre se dig på Almvik -- jag
vill icke ha skuld i dina felsteg."
"Om några dagar", svarade Gottlieb, utan att visa minsta förtrytelse,
"har jag hvilat ut efter min vandring och är då beredd att hörsamma den
gifna befallningen."
"Godt", mumlade patronessan, i det hon helt uppbragt aflägsnade sig --
"du får svida för detta en annan gång"...
Utan att spilla mycken tid på reflexioner öfver det samtal han haft,
fortsatte Gottlieb vägen till dalen.
Han hade ej sett Nanny i båten, och hans hjerta klappade så häftigt att
han sjelf förvånades, då han, efter att vid källan förgäfves ha sökt
den unga flickan, vandrade upp till huset, framför hvars stängda dörr
han stannade.
"Månne hon kan vara sjuk", frågade han sig sjelf, "eftersom hon icke
följt med de andra? Nej, i det fallet skulle de väl icke ha lemnat
henne ensam."
Han klappade på, men måste förnya slagen, innan han hörde matta steg
nalkas inifrån.
"Hvem är det?"
"Jag, Nanny!"
Ett utrop af glädje och häpnad följde.
Derefter frånsköts rigeln, och Nanny visade sig med kinder så hvita som
hvita rosor. Hon bar sin enda högtidsdrägt, en svart orleans-klädning,
som, derigenom att den gick ända upp i halsen, visade lifvets rundning
och smidighet till hela dess fördel.
Utan ett ord, öfverväldigad af alla sina känslor, kastade hon sig i
Gottliebs armar ... och aldrig hade en renare och innerligare omfamning
varit erbjuden och besvarad.
Med grannlaga ömhet tryckte Gottlieb den andra kyssen på Nannys läppar;
och sedan han några ögonblick betraktat henne, sade han sakta:
"Stackars Nanny, stackars barn, du har åtminstone en vän i din smärta!"
"Gottlieb vet då..."
Hon drog sig rodnande ur hans armar: hon hade ej tänkt på att hennes
helsning var emot bruket.
"Ja, jag vet era bekymmer, och var säker att jag, under de dagar jag
ännu är här, icke skall ge mig någon ro innan jag ser din far fri och
hemma!"
"Ack, min gud, min gud, om det vore möjligt!"
Hon ihopknäppte händerna och höjde ögonen mot den vän, på hvilken hon
trodde.
"Det skall bli möjligt, Nanny, jag ger dig mitt ord derpå -- och om jag
varit här, så hade det icke händt."
"Så har jag också tänkt; en röst har sagt mig: Blott han kommer, blir
det godt!"
"Tack för detta förtroende -- det blir mig ljuft att minnas."
"Minnas -- herrn reser då snart igen?"
"Om en vecka."
Ännu en gång ihopknäppte Nanny sina händer. Denna åtbörd jemte den
tårade blicken var mera begriplig än ord.
"Du skall då sakna mig, Nanny?"
"Alltid!"
"Och kanske skall du just för denna saknads skull önska att vi aldrig
sett hvarandra?"
"Nej, visst icke: denna saknad blir för mig ett vida lyckligare lif än
det jag förut haft, än det jag möjligen utan den kunnat få."
"Men säg", återtog Gottlieb, afbrytande detta farliga ämne, "hvarför
har ej din svägerska vändt sig till patron på Almvik?"
"Åh, till honom vänder sig aldrig Magda -- förr hvad som helst."
"Huru så?"
"Jag vet icke om jag bör säga det... Både pappa och Magda hålla mig för
ett barn. Men jag förstår ändå att patron förföljt Magda med oredliga
känslor ... och ifall jag kunde tro på Calle..."
"Hvad då?" frågade Gottlieb ifrigt.
"... så skulle hela vår olycka vara en tillställning och en hämd af
patron för det att Magda en gång bestämdt nekade att ... att ... sälja
en kyss åt honom."
"Huru -- ville han köpa en kyss?"
"Ja, mot Calles frihet." Nanny berättade nu hela händelsen före och
efter jagten, sådan som Calle förtäljt den.
Sedan Gottlieb en stund grubblat öfver och sammanlagt de meddelade
omständigheterna, kom han verkligen till samma öfvertygelse som Calle,
och han såg i detta Nannys förtroende en utväg för sin egen plan till
gamle Lönners befrielse. Emellertid frågade han blott om patronen icke
sedermera hörts af.
"Jag har märkt honom smyga omkring här flera gånger. Kanske har han
tänkt att få träffa Magda ensam -- men det har ej lyckats ... och
aldrig skulle hon för Ragnars skull våga att ta emot någon hjelp, äfven
om patron erbjöde den"...
Vid återkomsten till Almvik erfor Gottlieb att hans värde farbror --
som han visste vara bortrest helt tidigt på morgonen -- icke vore att
hemvänta före aftonen.
I denna tillfällighet såg Gottlieb i början ingenting annat än en
motgång, den der några timmar fördröjde hans operationer; men snart
föll det honom in att kanske just denna resa kunde stå i samband med
patronens hemlighetsfulla kärleksvandringar. Den aftonen, då han
öfverraskade Magda för att draga vinst af Calles stöld, hade han ju
också rest bort -- naturligtvis af den orsak att, om han vore hemma,
det icke fölle sig så lätt att komma ut, vid denna tid då patronessan
alltid var vaksam.
Ju mer Gottlieb öfvertänkte denna omständighet, desto sannolikare
förekom den honom, ty hade farbror Fabian verkligen sin hand med i
detta utsäde, så var det ock beräknadt på hans egen fördel -- och utan
tvifvel var stunden nu inne att efterse skörden.
"Ack", mumlade Gottlieb, "om jag vore så lycklig att få honom i
mitt våld! Andras gissningar och misstankar äro väl också medel,
hvarmed hans feghet kan uppskrämmas, då jag visar honom hans hustru i
bakgrunden, men att med egna ögon träffa honom stadd på olofliga vägar,
det vore detsamma som att ha den stackars gubben Lönner åter hemma i
stugan."
14.
Fången.
Medan detta tilldrog sig på denna sidan viken, hade Magdas båt uppnått
den andra, och man lagade sig just i ordning att lägga till vid den
långt utskjutande bryggan -- ja, Calle hade redan fäste med båtshaken
-- då, vid det båten vickade till, en af de sina gossarna, som krånglat
upp på relingen, med ett högt skri föll i sjön.
Den unga modern, alltid lugn och besinningsfull, besvarade ej barnets
rop med att ställa sig sjelf och skrika, hon svimmade ej heller, utan
hoppade hastigt som tanken efter i vattnet, och då Calle vände sig om,
hade hon redan fått tag i gossen och lyfte honom upp öfver sig.
Alltsammans gick i ett ögonblick och utan bråk.
"Calle, tag emot pilten!" sade hon med en ton, som var sig fullkomligt
lik.
Men Calle var sig ej lik han. Efter att bokstafligen ha slängt upp
gossen på bryggan, yttrade han helt darrande:
"Du kunde icke vänta på mig -- liksom han sjunkit i första taget, kan
tro!"
"Seså, icke skall du gräla på mig! Jag blef bara lite våt -- det var
alltihop!" Och härmed klättrade hon lätt som en ekorre uppför bryggans
stolpar.
"Hur skall du nu bli torr!" frågade Calle buttert.
"Ah, det är lätt -- jag går in till mor Larsson och lånar mig en
kjortel, medan jag går upp till far ... arresten ligger ju straxt
bredvid ... skorna, strumporna och hela habiten hinner nog torka tills
vi komma igen."
Calle svarade ingenting. Han var missnöjd för det Magda icke låtit
honom tjena sig -- emellertid gick han förut, att bereda far på besöket.
Och Magda fördröjde sig minsann icke hos mor Larsson: så snart hon fått
på sig det erforderliga, skyndade hon i den lätta bonddrägten, hvilken
väl klädde henne, efter Calle och Kerstin, som också redan gifvit sig å
väg med barnen...
* * * * *
Häradshäktet, som blifvit inredt i en gammal slotts-ruin, hade redan
utifrån ett obeskrifligen dystert utseende. Hjertat hopdrogs vid åsynen
af denna fallande storhet, som nu låg der mörk och öfvergifven, ett
hotande tecken för de förbigående.
Men ännu mera dystert och hotande såg det ut inom murarna, der den
förvittrade rappningen ständigt tycktes färdig att ramla ned. Den kalla
fukten föll i droppar från taket, hvars sekelstjocka mögel längesedan
begrafvit de fordna arabeskerna och målningarna; och i stället för
de stora messingskronorna, som en gång hängde ned i sina kedjor,
hängde der nu krona vid krona af spindelnät, en hel koloni spindlar,
lifnärande sig af de atomer, som dunstade omkring i den multnande
boningen. Och utom spindlarna, rottorna och då och då någon stackars
fånge fans intet lefvande lif inom dessa rum. Men ofvanpå det yttre
taket bodde en svärm kajor, som, väl behandlade af fångarne, vant sig
att titta in i deras glugg för att få några brödsmulor.
Gamle Lönner hade redan gjort sig bekant med dem, och under det han
suckande afvaktade sina barns besök, gladdes han åt kajornas.
Då Magda ankom, fann hon genom Calles förberedelse vägen öppen till det
rum hon sökte.
Gubben, som syntes rörd, men undergifven, satt på sängkanten med ett af
barnen på hvartdera knät. Calle stod framför honom och gaf besked om
allt, som passerat der hemma.
Men den vemodiga rörelse, som visat sig på hans ansigte vid åsynen af
sonen och de små, öfvergick i en målande glädje, då han fick se sin
sonhustrus blida drag. Hans armar darrade, då de omslöto henne, och
hans hjerta blef helt vekt, då hon kärleksrikt beskref deras saknad och
bedröfvelse och huru Nanny, af fruktan för skilsmessan, varit nära att
förlora sansen, då hon skulle stiga i båten.
"Du gjorde mycket rätt som ej lät henne följa med", sade gubben, "och
blott vi kunna finna någon utväg, innan höstkylan gör slut på mina
krafter, så skall nog..."
"Utväg måste finnas, far! Jag tänker att i veckan ge mig af till staden
med gullstjernan och två af fåren, och se'n tar jag väl lärftsräckan,
som skulle blifvit skjortor åt Ragnar -- när det ena kommer ihop med
det andra, så..."
"Men om du säljer kon, kära dotter, hur går det då för de här?" Han
klappade barnen, som lekte med hans långa hvita lockar.
"Åh, grannarna låna oss mjölk, och vi betala igen, då vi till hösten,
när Ragnar kommer hem, kunna köpa en ny ko."
"Det är icke värdt, barn! Vi få fundera på annat sätt."
"Jag tänkte också på en tanke!" utbrast nu Calle och klef fram ett
stort steg -- han hade dragit sig tillbaka, då Magda kom.
"Hvad tänker då du på, min stackars gosse?"
"Jo, far, jag mins att Ragnar talat om att folk i England -- de äro
så påhittiga i det landet -- skaffa sig pengar genom att låna på sig
sjelfva. Han kallade det ändå ... hur var det nu igen"... Calle ref sig
eftertänksamt i pannan.
"... lifassurans, menar du väl?"
"Ackurat det, far ... och han sade att man också här i Sverige kan få
pengar från England mot sådan slags säkerhet. Nå, om vi nu finge tag i
någon, som förstode det och ville göra sig besvär med skrifningen, så
skulle jag gerna sätta ut mitt lif till qvittering -- se'n, begriper
far, vore jag detsamma som kontanta pengar, hvar jag sattes i pant."
"Min beskedlige Calle, du menar mycket väl -- men det går icke så till
som du i din enfald tänker."
"Ah, det var fasligt illa det ... annars hade far fått hela summan, när
jag dött."
"Jag hoppas väl att sjelf ha slutat innan dess -- du är ung du!"
"Ja, visst är jag ung till åren, men då jag härom sistens -- det var
ändå en fredagsqväll -- gick hem öfver kyrkogården, hörde jag rätt
öfver kyrkan en röst, och på den litar jag..."
"Herre gud, så du kan hitta på!" inföll Magda, i det hon för första
gången med häpnad betraktade Calles infallna kinder... "Hvad sade då
den rösten?"
"Calle, Calle", sade den, och så ropade det tre gånger, "Calle, du
lefver inte länge!"
"Ditt hufvud är svagt, min son," yttrade fadern, "och det kommer deraf
att du hela långa tiden bortåt arbetat öfver mensklig förmåga. När
kroppen får hvila -- och det måste du ge den -- blir du bättre... Men
låt mig ändå veta hvad du tänkte om det du trodde dig höra?"
"Jag tänkte ingenting jag, utan jag bara svarade igen: Månn' det -- nå,
det skall dertill!"
"Men med sådan vidskepelse gör du far ledsen!" återtog Magda.
"Ledsen -- åh, det vet jag visst ... skulle han bli ledsen för det
att vår herre Christ i sin nåd ville hålla mig till godo? Det vore
väl snarare högtid att glädja sig åt ... en slipper ifrån så många
sorgligheter, när en kommer i svarta mullen."
"Men om du tänker på det, blir du sjelf sorgsen till mods och kan
aldrig mer skratta."
"Kan jag icke det!" svarade Calle, och liksom hela den melankoliska
sinnesstämningen genom ett trollslag försvunnit, började han skratta
af hjertans grund, och detta utan allt bemödande; det var så roligt,
tyckte han, att Magda ville höra honom skratta -- han glömde dervid
bort både lifassuransen och rösten öfver kyrktaket.
Sedan Calle kommit i det lynnet, tog han ej vidare del i
öfverläggningarna. Men efter ett par timmar hade Magda uttömt icke
blott den lilla korgens innehåll, hon hade äfven uttömt alla de
tillgångar hon egde i mod och förhoppningar -- och nu var afskedet
inne. Calle gick förut att ställa båten klar.
"Om fyra dagar senast är jag åter här," sade svärdottern, i det hennes
tårar föllo på gubbens hand, "och då, så sant jag vill att Ragnar i all
sin tid håller mig kär, medför jag något tröstens ord!"
"Godt, min älskade dotter, Ragnar skall få veta allt hvad du gör för
hans gamle far... Och helsa nu Nanny, stackars lilla kräk, att jag
förbjuder henne komma hit, ty hon blott upprör mig."
En stund härefter gnisslade de tunga riglarna så att det gaf genljud i
den öde ruinen... Fången var ensam.
Men ännu en gång skulle han få höra de kära rösterna.
Väl utkommen, erinrade sig Magda med ett slags förfärande beklämning
att "lillen" icke blifvit välsignad af farfar: han hade alldeles
förgätits under afskedets oro, men då det ej var tänkbart att det kunde
stanna härvid, ställde sig Magda utanför gallergluggen och ropade:
"Far, far, var så god och titta ut, så får jag räcka upp lille Sven!"
I samma ögonblick visade sig den gamles silfverhvita hufvud, och nu tog
Magda gossen från lill-Kerstin och sträckte honom på sina armar upp
till farfar.
Och nu var allt bestäldt.
Den sista blicken vexlades... Magda och barnen försvunno.
15.
Vakten.
Augusti-qvällens friska ljumhet hade följt på dagens hetta.
Klockan skred framåt half 11, då Gottlieb, som patrullerade af och an i
närheten af det lilla röda huset i dalen, började tro att han misstagit
sig och att, under det han fortfor i sin vaktgöring, patron Fabian i
all maklighet kom hem på en annan väg.
"Det är så tyst derinne", sade han, "de ha säkerligen redan gått till
hvila."
Långs utmed den stora syrén-häcken smög han sig fram mot fönstret i
Magdas rum... Nannys låg åt gafveln -- dit ville han icke ens titta.
Månen upplyste icke blott hela den vackra dalen, utan föll rakt
på fönsterrutorna, en omständighet, som bidrog att göra Gottlieb
tvehågsen. Men slutligen måste han dock förvissa sig om huru det
förhöll sig, i den händelse att hans första aning vore grundad.
Sedan han undanböjt häcken, hvilken gick nära emot huset, stack han
försigtigt fram hufvudet; men då han snart fann hur trygg han kunde
vara, vågade han sig ända intill fönstret, hvilket för luftens friskhet
endast var löst påhäktadt med en segelgarnsända.
Det var en vacker tafla som mötte Gotlliebs ögon!
I denna kammare -- det äkta parets lilla tempel -- sågos månstrålarna
leka öfver alla Ragnars fisk- och jagtdon, som med omsorg ordnade
hängde hela väggen utefter. Vid yttersta sidan svängde en gammal
"sydvest" på toppen af ett metspö, och nedanför detta slags trofé var
i hörnet fästadt ett gammalt smalt skeppsskåp, hvars öppnade dörrar
lemnade fri utsigt öfver de gullkantade röda och blå dricks-muggarna,
de rosiga tékopparna och den lilla blanka pläterkannan. Några ogement
granna nürnberger-leksaker befunno sig på öfversta hyllan, och i andra
rummet förvarades i tvenne glas-askar de obetydliga dyrbarheter, som
Magda erhållit, dels såsom fästmö, dels såsom hustru, och hvilka hon
just nyss, sedan hon söft barnen, hållit på att inventera för att hitta
någonting, som kunde inspara "gullstjernans" vandring. Men, ack, hon
hade utan tvifvel ingenting funnit, som kunnat hållas i så högt värde,
ty Magdas grannlåt bestod mest af brons.
Nu låg den unga qvinnan djupt inslumrad öfver sitt barns vagga.
Hon hade troligen, under det hon var sysselsatt med ofvannämde
inventering, blifvit kallad till de moderliga omsorgerna. Men dagens
ansträngningar hade uttömt hennes krafter, och hon hade somnat utan att
märka det sömnen, denne alla bedröfvades hugsvalare, tillslöt hennes
ögonlock.
Hon låg med ansigtet vändt mot fönstret och månen spelade öfver hela
hennes gestalt, så mycket mer synlig, som vaggan stod nästan midt på
golfvet. Ännu bar hon samma kjol och lifstycke, som hon lånat, och
hennes långa mörkbruna hår, hvilket, upplöst, räckte henne långt öfver
midjan, föll nu i tvenne tjocka flätor ned på hvardera sidan om de
hvita vida ärmarna, hvarifrån de ringlade sig nedåt barnets täcke och
helt nära moderns rosiga kind, som lugnt hvilade på yttersta kanten af
den lilla dynan.
"Det här vore något för en målare!" tänkte Gottlieb. "Minsann styrman
Lönner fått sämsta delen på sin lott... Men nog vet jag någon, som en
gång i samma ställning skulle blifva ännu vackrare!"
De dofva hofslagen af en häst väckte honom ur hans betraktelser.
"Aha" -- hans drag fingo ögonblickligt ett uttryck af triumf och glädje
-- "jag hade ändå rätt... Nå, få se nu hvad man ärnar ta sig till!"
Sakta, men skyndsamt drog sig Gottlieb åter in i häcken.
Han hade ej länge innehaft sin något besvärliga ställning, då hofslagen
stannade; och af rasslet på andra sidan häcken kunde han sluta att
hästen der fastbands vid gärdsgården.
Straxt derefter hördes sakta steg i gräset, och derpå urskildes hela
figuren af patron Fabian, som, efter att blott i förbigående hafva
förvissat sig om att förstugudörrarna blifvit tillslutna, djerft
nalkades samma fönster, vid hvilket Gottlieb nyss stått.
Men patronen, i stället att förnöta tiden med spejning, klappade flera
slag på rutan.
Den alltjemt sofvande Magda hörde emellertid ingenting.
Patronen lade då ögonen intill glaset, och upptäckte genast samma
tjusande syn, hvilken nyss fängslat Gottlieb.
Icke förty var det just ingen kärleksfras som vid anblicken af Magda
undföll vår älskares läppar.
"Fördömda qvinna", mumlade han, "hon gör mig galen -- hon skulle se mig
i sjelfva afgrunden förgås af begäret efter en droppe vatten, och ändå
icke räcka mig den!"
Han klappade på nytt, och det med sådan styrka, att det klingande
ljudet bort uppväcka hvar och en annan än den, som haft en sådan dag
som Magda.
I detta ögonblick tycktes likväl patronen bli rädd för sin egen
dumdristighet ... tänk, om någon annan än den, som signalen var ärnad,
hade blifvit väckt -- o fasa, om hans nattvandring blefve känd och
komme för hans hustrus öron!
Lyckligtvis hade det ingen fara från de sofvandes sida.
Den äkta mannen började darra i alla leder -- sådan respekt hade hans
"töta Ultenie" till och med på afstånd. Och det är möjligt att han
öfvergifvit sina fredsunderhandlingar med den vackra Magda, derest han
icke varseblifvit den omnämda segelgarns-ändan.
Att sticka in en liten syrénqvist och haka af öglan, var ett ögonblicks
verk; och innan Gottlieb ens hann begripa sammanhanget, såg han
fönstret öppnas och sin värde farbror försvinna.
Vid detta buller måste Magda vakna -- och hon gjorde så ock.
Som en fjäder spratt hon upp. Och då hon såg framför sig patronen på
Almvik, kände hon ett ögonblicks dödlig ångest, men det var också blott
ett ögonblicks.
Med blixtrande ögon och en spotsk krökning på sina täcka, fylliga
läppar trädde hon emot honom, och så hotande, så djerf var hennes
hållning, att patronen häpen steg tillbaka.
"Hvad är meningen med ett besök vid denna tid?"
"Jag har icke kunnat komma förr. Jag har varit hos domarn och talat vid
honom, och jag tror att vi kunna ställa så till att herr Lönner redan i
morgon är hemma."
"Och för att meddela mig detta -- som visst sker i god afsigt -- hoppar
patron in genom fönstret?"
"På samvete, om det är min skull! Jag klappade flere gånger på, och
heldre än att resa hem utan att ha meddelat en nyhet, den jag hoppades
skulle ge fru Lönner en bättre sömn, fattade jag, eftersom frun ändå
var uppe, det enda parti som stod öppet."
"Nå, icke tar jag heller någon skada af herr patrons vänskapsbesök, men
som det just icke hör till en god ordning att komma den vägen, får jag
be patron ha besvär att stiga tillbaka! Sedan kunna vi språkas vid."
"Grymma Magda!"... Patronen vågade räcka ut sin hand.
Men Magda stötte den helt omildt undan.
"Se så, inga krokvägar ... och låt bli att säga Magda -- jag kallas vid
min mans namn, som jag icke skäms för!"
Gottlieb hade all möjlig möda att afhålla sig från skratt, då han såg
sin hjertnupne farbror, oupphörligt tillbakamotad af den unga qvinnan,
på ett något generadt sätt komma åter ut genom fönstret, och han var
nära att springa fram och emottaga honom i sina armar, då Magdas röst
hejdade honom.
"Så här går det an att tala ett ord... Herr patron gjorde sig väl icke
illa, hoppas jag?"
"Ah, det är detsamma -- ett så hårdt hjerta som fru Lönners röres
hvarken af mitt lidande eller min uppoffring."
"Jag skall säga herr patron en sak: det är förspilld möda att tänka på
mig. Jag kan väl ha en smula medlidsamhet med en menniskas dårskap, om
det icke är ondt menadt, men..."
"Menar då jag ondt -- sätt mig på prof!"
"Det går jag in på! Vill patron i all hederlighet lösa ut far, så
finner jag mig i att ha patron att tacka för en så stor tjenst."
"Och intet annat tecken till tacksamhet?"
"Icke ett fjerdedels tecken mer!"
"Räck mig åtminstone handen att aftorka de tårar, som bränna mina
ögon... Jag är en svag, en eländig stackare -- jag vet det -- som kan
gråta, då jag hånas. Men lika godt ... gif mig handen blott ett par
minuter!"
"Omöjligt!"
"Ett finger då, ett enda finger!"
I stället för svar ville Magda draga igen fönstret, men patron Fabian
höll det kraftigt tillbaka.
"Aha", sade han, genom Magdas köld bringad till raseri, "det är fråga
om att vilja åtnjuta en välgerning utan all erkänsla -- men vet då, att
gubben skall få sitta der han sitter! Utom mig fins ingen menniska som
bryr sig om er."
"Det få vi se -- herr Gottlieb är hemkommen!"
"Jaså, är den hemma... Nå, hvad skulle han förmå?"
"Just ingenting, om icke att underrätta moster Ulrika om denna
intressanta scen!" inföll Gottlieb, i det han personligen uppenbarade
sig och kastade en genomborrande blick på den förhäpnade patronen,
hvilken härvid utan ett ord tog till fötterna, kastade sig på hästen
och försvann.
"Nå, se den kan man kalla en riktig hare!" sade Magda skrattande...
"Men, herr Gottlieb, hvad helst som bringat herrn hit, så gör honom
ändå icke olycklig och nämn något för patronessan!"
"Frukta icke det, fru Lönner -- jag spionerade icke på honom för att
verkställa den hotelsen! Men genom Nanny fick jag i dag del af vissa
förhållanden, och emedan jag anade något och behöfde ha makt öfver
honom..."
"Jag förstår nog... Ack, hur beskedlig och hederlig herrn är! Nanny har
nämt alltsammans, och aldrig skola vi glömma..."
"Godt, fru Lönner ... jag tror icke heller att jag någonsin glömmer den
här lilla dalen... Och nu god natt! Helsa Nanny -- om några dagar skall
allt vara väl bestäldt."
"O, tusen tack... Så fort Ragnar kommer hem, betala vi, på Guds makt."
* * * * *
Med hjertat klappande af glädje flög Gottlieb tillbaka till Almvik.
Men den, hvars hjerta i stället led en olidlig beklämning, det var vår
patron, som darrande steg in i sin hustrus rum, rädd att Gottlieb redan
hunnit före honom.
"Kors, hur är det med dig?" frågade frun, som redan gått till hvila.
"Du ser så upprörd ut -- icke har hästen skyggat eller något annat
händt?"
"Nej, söta vän, nej, dyra Ulgenie, töta Ultenie, ingenting -- alls
ingenting! Men mitt hufvud har varit tungt hela eftermiddagen."
"Det kommer deraf att du sofver för mycket!"
"Kanske -- jag skall då sofva mindre hädanefter. Jag vill göra allt
till ditt behag, älskade maka!"
"Så der, min vän, är du en värdig man -- om jag alltid finge se dig
sådan, skulle jag icke ha så mycket att beklaga mig öfver."
"Har du då att beklaga dig öfver något?"
Patronen kände sig redan nära att qväfvas: han såg idel spöken,
stackars karl!
"Jag säger icke det der för att oroa dig, gubben lille ... det vore
oädelt af mig att just välja denna stund -- då du så väl synes fatta
dina pligter -- för att erinra dig om andra, då det förekommer som om
du vore mindre genomträngd af din hustrus värde."
"Ja, ja, det skulle vara grymt -- ty det är sant, ja, fullkomligt sant,
att ... att..."
"Hvad, min älskade Fabian?"
"... att jag aldrig så har dyrkat och tillbedt dig som nu, ljufva,
ljufva..." Han kunde ej frambringa mer.
"Fabian, denna eld ... ha, du begriper då ändtligen att du är lycklig?"
"Ja, som de fördömde!" suckade han i sin själs stora ångest.
Men patronessan hörde blott första ordet.
16.
En högtid.
Då Gottlieb andra morgonen vaknade, fann han att han redan hade ett
besök.
Farbror Fabian gick fram och åter på golfvet, och så ömkligt var hans
utseende att Gottlieb kände en smula medlidande med honom.
"Nå, farbror, hur är det nu då?"
"Hvad begär du?"
"Kors, med hvilken ton farbror yttrar det der -- alldeles som en
förskrämd resande, till hvilken stråtröfvaren ropat: pengar eller
lifvet!"
"Det var ungefär detsamma du sade mig i går afton."
"Hvilket misstag -- icke var det min mening att spela den store
Rinaldinis rol! Jag är den fredligaste menniska i och om farbror önskar
att lefva i ett behagligt lugn inom hus -- hvilket är helt naturligt --
så har jag visst icke för afsigt att störa det."
"Du har i stället kanske för afsigt att låta mig betala din
tystlåtenhet med tre gånger så mycket som en advokat skulle ta för att
ställa i ordning en affär?"
"Fy då, jag fordrar icke det ringaste: jag väntar..."
"På hvad?"
"... att farbror erbjuder sig att låna mig den summa, som utgör gamle
Lönners plikt. Om hans son, styrmannen, sedan betalar in den till mig,
så skall farbror få igen den. Hvarom icke, så är strunten borta."
"Och hvad begär du att jag erbjuder dig för egen räkning?"
"Drifver jag då handel med min tystlåtenhet -- jag ger mitt hedersord
att icke nämna något för moster!"
Utan ett ord drog patronen upp sin plånbok och uppräknade penningarna,
dem Gottlieb emottog.
"Jag ger ingen förbindelse", sade han, "ty i den händelse att jag sjelf
ingenting får, vill jag icke betala dem."
Patron Fabian teg. Men sedan han några gånger skjutit knäppet på
plånboken upp och ner, yttrade han med en ton, som verkligen röjde
känsla:
"Hör på, Gottlieb, jag är icke snål. Du gör mig en tjenst, då du kunde
göra mig ett helvete, och jag vill vara tacksam. Har du några skulder?
Din far är fattig."
"Det der är taladt såsom af en hederlig man och god slägting! Men
jag var lyckligtvis nödsakad att lefva alltför sparsamt under min
akademietid för att falla på det orådet att göra skulder."
"Nå, om du ej har skulder, så har du en framtid -- du bör ej afslå mitt
anbud."
"Jag afslår det också icke, ehuru jag ej nu anlitar det, ty för
ögonblicket behöfver jag ingenting -- såvida ej farbror, till
besparande af mina fötter och dito stöttar, vill ge mig respenningar --
men för den händelse att jag får fast fot i pappas fögderi, skall jag
med största tacksamhet erinra mig farbrors löfte."
"Gör det -- jag lofvar dig ha godt minne."
"Ännu ett ord, farbror! Blottställ ej den hederliga qvinnan -- hon blir
ändå aldrig farbrors byte."
Vid dessa ord gick en askfärg öfver patron Fabians anlete, och det var
med ett slags fasa han såg sig omkring.
"Åh, icke ha väggarna öron... Farbror behjertar ju min bön?"
"Helt visst... Denna qvinna har gjort mig tokig, men jag tror att den
ångest, som jag utstått sedan i går afton, nu botat mig. I alla fall
går jag ej mera dit."
* * * * *
Visst sjöngo fåglarna i "la Fontaines dal" ljufligare än vanligt,
visst doftade rosorna och lavendeln friskare än någonsin, då unge herr
Gottlieb i triumf återförde familjens öfverhufvud -- åtminstone tyckte
alla så.
Och när, utom vid Ragnars hemkomst, firades väl i det lilla röda huset
en sådan högtid!
Det var ju ett riktigt kalas! Sötgröt, fisk och kaka ... gubben i
högsätet... Gottlieb, som af reskassan släppt till välfägnaden,
bredvid Nanny ... barnen ätande liksom de ärnat göra undan den saken
för ett helt år... Calle i högtids-väslen, som Magda sytt, och med en
ros i knapphålet på tröjan, en ros, som Magda brutit... Magda sjelf
uppassande den gamle husfadern med ögon, händer och hela sin
varelse ... och ändtligen lill-Kerstin, som gick omkring och var
värdinna för gullstjernan, Karo, fåren, de begge getterna och den
antika svarta katten... Det var makalöst!
"Och för allt detta tacka vi, näst Gud, herr Gottlieb!" sade gubben, i
det han med rörelse betraktade ynglingen. "Lyckliga de föräldrar, som
ega en sådan son!"
"Fader Lönner", sade Gottlieb med en vänlig blick omkring sig, "har ej
skäl att afundas dem!"
"Det är sant!" svarade han, och han nickade ömt och högtidligt åt de
älskade...
Sednare, då gamle-far gått till hvila i den kära säng, som nu blifvit
honom dubbelt kär, och medan Magda satt bredvid honom och pratade och
Calle täljde barkbåtar åt barnen, sutto Gottlieb och Nanny nervid
källan.
De tycktes i afton icke hafva mycket att säga hvarandra, åtminstone
kunde man tro det, ty Nanny letade träget efter fyrväpplingar och
Gottlieb blåste, såsom han barnsligt brukade, i ett stort blad.
Solen började dala till nedgång. Hennes röda sken föll öfver flickans
bleka, fina ansigte.
"Jag är ledsen", sade sluligen Gottlieb, som, bortkastande bladet, tog
på sig en riktigt förståndig min, "jag är ledsen att vi ej fingo tid
att fortsätta våra öfningar -- men på det hela, mitt barn, är du kunnig
nog."
"Mer än nog!" svarade Nanny sakta.
"Isynnerhet för skolan!"
"Ja, isynnerhet för den!"
"Men du svarar så tankfullt och likgiltigt -- du är icke sådan som du
brukar vara."
"Jag vet icke annat ... men när Gottlieb säger det, är det väl sant.
Sedan man först varit mycket glad -- såsom jag varit i dag -- och
derefter blir lika ledsen som man förut varit glad, så går det väl så,
att man tappar modet."
"Men, kära Nanny, du visste ju att jag skulle resa!"
"Jag visste icke att det skulle ske i morgon."
"Icke jag heller, då vi i går träffades. Men emedan jag beslöt att gå
med ångfartyget, ser du..."
"Ja, ja!"
"Och dessutom, hvad gör ett par dagar, när man ändå skall skiljas..."
"... för att aldrig mer återse hvarandra!"
"Det är rätt att du ej fäster dig vid något hopp. Emellertid..."
Den unga flickan såg frågande upp.
"Vet du, Nanny, det är underbart att vi, som, förra gången jag var här,
träffades fjorton dagar, och denna gången endast fyra, så mycket kunna
hålla af hvarandra!"
"Nej, det är naturligt: folk, som råkas i sällskap, få kanske icke på
sex månader säga hvarandra så mycket som vi ibland sagt på ett par
timmar. I början träffades vi hvar afton, sedan både morgon och afton,
och..."
"... och slutligen både morgon, middag och afton!" inföll Gottlieb
skrattande. "Sannerligen har du icke rätt, Nanny -- om vi summerade
ihop alla mötena under blott första perioden af vår bekantskap, efter
ett i veckan, så skulle vi varit bekanta nära nog ett helt år."
"Åh, mycket längre!" svarade Nanny, äfven leende.
"Och som vi hållit ord att ej bli kära i hvarandra, så skiljas vi nu
väl med ömhet och saknad, men ej med förtviflan och, desto bättre, ej
heller med de förebråelser, som vi kanske eljest haft att göra och
afhöra."
"Ack ja, det var alltför väl att ... att..."
Nanny kunde ej tala ut.
"Vi behöfva ju icke dölja för hvarandra att den der överenskommelsen
verkligen var något vågad -- för min del är jag icke stoltare än att
jag erkänner att den icke varit så alldeles lätt att hålla."
"Men då Gottlieb i alla fall hållit den, så är det bra som det är."
"Ja visst, det vet jag nog -- och ändå är det icke så bra som jag ville
ha det."
"Hur bra vore då det?"
"Sannerligen jag det sjelf vet! Men ifall jag egde någon säker
ställning..."
Nanny sänkte ögonlocken djupt ned öfver de förrädiska ögonen, men det
skedde ej fortare än att Gottlieb märkte det en stråle af plötslig
glädje tindrat upp i dem.
"Du vill då icke hjelpa mig att gissa hvad jag skulle göra, ifall jag
vore oberoende?"
"Nej", svarade den unga flickan med fasthet, "det skulle ej tjena till
något! Och när jag får höra att herr Gottlieb erhållit den rika frun,
som vi kommit öfverens om, skall jag glädja mig deråt."
"Och den rika frun kostar dig icke ens en half suck?"
"Nej, icke, om hon gör Gottlieb lycklig."
"Du talar, Nanny, liksom du icke älskade mig!" utbrast Gottlieb
häftigt, totalt glömmande alla föresatser.
"Gör jag det då?" frågade Nanny rodnande. "Jag tror icke sjelf att jag
kan vara så tokig!"
"Men jag tror det jag -- eller förmår du neka att ditt hjerta är mitt?"
"Jag hvarken nekar eller erkänner!" svarade Nanny med en blick, som
hejdade ynglingen. "Hvad som rör mitt hjerta, sköter jag sjelf om; men
så mycket är säkert, att icke blir det jag som genom någon enfaldig
svaghet narrar herr Gottlieb att glömma vår kloka öfverenskommelse."
"Ack, Nanny, hvad du är förståndig och ädelsinnad... Behåll din
hemlighet -- jag hade orätt i att vilja locka den ifrån dig. Men så
mycken förtjenst har du i mina ögon, att om jag en dag får följa min
böjelse, så kommer jag tillbaka!"
"De orden vill jag glömma, ty jag anser dem för de sämsta som herr
Gottlieb sagt."
"Min själ, har du icke åter rätt! Men jag sade hvad jag tänkte, och
jag kan icke hjelpa att jag just kom att tänka på att du alldeles
förträffligt skulle passa till min hustru."
Vid det sista uttrycket spratt Nanny högt till, och hennes ögon svarade
med en förebråelse bittrare än ord.
"Jag tror bestämdt att jag är tokig: jag vill förbättra mitt fel, och i
stället... Det är så godt att jag genast går, ty eljest..."
"Nå, eljest?"
"... tar jag dig, vid gud, i famn och svär på att jag -- så sant jag är
hederlig karl -- älskar dig så som om du redan vore min hustru... Och
nu ... det må bära eller brista ... men jag står icke längre emot..."
Och Gottlieb gjorde bokstafligen hvad han sagt.
"Ack, ack", utbrast Nanny, på en gång gråtande och leende, "detta är ju
alldeles vettlöst!"
"Nej, tvertom är det gudomligt!"
"Men i morgon kommer ångern."
"Icke för mig, Nanny! På heder och tro, min lilla fru assessorska, det
skall gå förträffligt -- vi äro arbetsamma, ha få behof och det är så
öfvermenskligt roligt att vara kär!"
"Men..."
"Se så, lägg bort det ordet -- sedan jag tagit mitt beslut, känner jag
icke till något men. Och som vi icke behöfva stora omkostnader för
bosättningen, så behöfva vi ej heller låta vår skönaste tid gå bort i
fåfäng väntan: om ett år eller två låta vi presten läsa vigseln öfver
oss, och dermed tar jag dig under armen och vi spatsera ut ur din dal,
att med glädtigt mod möta hvad vår Herre behagar sända oss."
Nanny, som länge bjudit till att akta sig för berusningen, blef dock
allt mer och mer indragen i den -- och sammankomsten slöts med en ny
öfverenskommelse, motstridande den förra, nemligen att de evigt skulle
älska hvarandra.
Tills vidare borde likväl denna förändring vara känd afendast dem
sjelfva.
17.
Ragnar.
Hösten var kommen.
I dalen lågo hela högar af gulnade löf. Fåglarne hade tystnat, gräset
vissnat och regn och storm uppgrumlat källan.
Men fastän allt i naturen bådade förödelse och förvandling, sågs
likväl glädjen gästa derinne vid härden, ty den unge husfadern hade
nyss anländt, och midt i kretsen af de sina, med armen omkring sin
unga hustru, afhörde han berättelsen om de både smärtsamma och glada
tilldragelser, som egt rum.
Så snart gubben slutat -- det var han som förtäljde -- gick Ragnar fram
och tryckte häftigt den gamle fadern i sin famn.
"Hvilket odjur har tillställt detta?" sade han. "Jag anar något jag...
Föra bort i fängelse en så gammal man -- och jag var icke hemma, jag
kunde icke försvara er, stackars qvinnor, då ni måste se en sådan syn!"
Och medan han talade, svällde ådrorna högt i det manliga ansigtet.
En låg hostning från en annan sida af rummet kom Ragnars blick att
flyga dit.
"Jag förstår dig, min Calle: du hade velat göra mycket ... och du har
så gjort. Jag hade orätt -- förlåt mig det, Calle -- i att säga det
qvinnorna voro ensamma."
Härvid gick den långe kraftfulle Ragnar, hvars väderbitna kind blossade
af en stark rörelse, bort till den del af rummet, hvarifrån hostningen
hörts, och räckte handen till Calle, som, gulnad likt löfven derute,
låg hopkrupen på soffan och blickade på dem, som voro friska och glada.
Stackars Calle -- dag från dag vissnade han allt mera bort, och allt
fastare blef hans tro på röstens spådom.