I vår gamle gode fader la Fontaines böcker finnes alltid en tjusande
dal, idylliskt ljuf och evigt blomstrande, liksom språket hos de
utvalda varelser, med hvilka han befolkat den; och om hjeltinnan i ett
sådant litet Arkadien heter det alltid utan återvändo:
"Der står den sköna flickan så oskyldig och from som dalen och hennes
moder, hvilken uppfostrat henne."
Men jemte de goda menniskor, som här äro bosatta, finnes också ett ondt
väsende, hvars lurande öga spejar efter rof, och det onda ögat har
vanligen mycken tur i den vägen, ity litet vore att säga om det goda,
ifall det onda ej gåfve en lifligare skiftning deråt.
Det är just i en sådan lafontainsk dal -- belägen på en af Venerns
stränder -- som vi nu befinna oss, och nästan intet enda parti på
taflan saknas.
Först och främst hafva vi ett litet rödmåladt hus med spegelblanka
fönsterrutor, och mot ena rutan stöder sig makligt en vidlyftig
murgröna med nedfallande stänglar, hvilka bilda liksom ett halsband
kring den antika svarta katten, som låter sin lilla trubbiga nos
hvila mot andra rutan, hvars solvarma glas för katten är detsamma som
vinterbrasan för gubben.
Inne i stugan träffa vi äfven "den gamle morfadern" jemte en ung
sonhustru och några stycken barn... Men härom sedan.
Från stranden, der ett par fiskarbåtar gungade i vassen och der
barnen plägade bygga sina hus och låta sina barkbåtar segla, gick en
vacker hvit sandbacke uppåt huset. Men på andra sidan af detta tog
grönskan vid: här började dalen utbreda sina milda dagrar och skuggor;
här vexlade kullar och potatisland, ängsbitar och åkerlappar; här
pinglade "gullstjernans" (kossans) bjellra, vänligt ackompanjerad af
lammens bekanta melodier och hundens allvarliga signal, då han jagade
tillsammans kossan, lammen och ett par silfverhvita getter, som lekande
foro öfver alla marker.
Lyckligtvis sträckte sig markernas omfång icke längre än att Karo kunde
hålla reda på sin hjord.
Längst ned i dalen, under skuggan af några löfträd och en liten klippa,
uppsprang en källa med det kristallklaraste vatten, och till den källan
kom alla aftnar en ung flicka, "oskyldig och from som dalen och hennes
moder, hvilken uppfostrat henne."
Men sedan flere år egde icke den stackars Nanny någon mor. Moderns
plats ersattes likväl af en svägerska, som var för Nanny på en gång
syster, vän och mor.
Nanny hade nyss fyllt sexton år, men såg dock ut att vara knappt femton.
Hon syntes ej röd och frisk om kinden, såsom unga flickor bruka vara,
ej heller tydde hennes ansigte på ungdomens lätta sorglöshet. Det var
vemodigt och drömmande, detta goda och milda ansigte, och vemodet
passade väl tillsammans med den rena blekheten på hennes kind, hvars hy
i lenhet och finhet liknade pingstliljans.
Nanny var ett barn af fattigdomen och tillhörde den menniskoklass,
som i många afseenden är sämre lottad än de fleste andra, emedan
medlemmarna i dess familjer -- då nemligen en sådan familj händelsevis
råkat komma ensam emellan tvenne andra klassers af miljer -- blifva
ansedda som ett slags parias, hvilka icke kunna upptagas på hvarken
den ena eller andra sidan ... vi mena den klass, som vanligen benämnes
"fattigt half-herrskap."
Öfverhufvudet för den ifrågavarande lilla slägten hade i sin ungdom
varit ärnad för en helt annan ståndpunkt i lifvet än den, hvarpå han nu
befann sig.
Frukten af en olaglig förening, kom han ut i verlden med lånadt namn,
men dock med ganska goda förhoppningar, ty det var afgjordt att
hans far -- en förnäm man -- skulle på dödssängen viga sig med sin
älskarinna och adoptera sonen, hvilken då kunde emotse en jemnad bana.
Men döden, som ej blifvit rådfrågad i denna angelägenhet, behagade en
vacker natt utan all förberedelse afskära den förnäme mannens lifstråd,
och nu befunno sig mor och son utdrifna ur paradiset, med förtviflan
betraktande hur arf, namn och lefnadsställning gingo ifrån dem.
Denna historia är mycket gammal, och icke det ringaste mera ny är
heller den, som vanligtvis följer efter: missmod, sträfvan, svikna
förhoppningar och slutligen ett dvallikt eller resigneradt lugn.
Modern dog snart. Sonen lefde för att genomgå den skola, som vi nämt
och hvilken slutade med det resignerade lugnet och ett giftermål vid 40
års ålder.
Vid denna tid hade Carl Lönner från herre så småningom redan öfvergått
till halfherre. Men han födde sig temligen bra, dels med en obetydlig
handel, dels ock genom att uppsätta "skrifter" för bönder och fiskare i
trakten samt uppgöra deras köp, med mera dylikt.
Hans äktenskapsval, som fallit på dottern af en invalidsergeant, slog
lyckligt ut både i afseende på hjertats fordringar och det nödtorftiga
lifsuppehället, ty hans hustru medförde -- utom sitt goda hjerta -- den
jordtorfva, på hvilken han ännu lefde qvar med sina barn.
För det närvarande skola vi emellertid blott sysselsätta oss med Nanny,
som drömmande sitter vid källan, der hon badat sina fötter.
* * * * *
Ehuru den milda Juni-aftonen icke hade med sig någon kyla, drog likväl
den unga flickan huttrande sin späda kropp tillsammans.
Det var en inre rysning som genomilade nerverna, och ändock visste
hon ingenting som kunde göra henne smärta. Men hon hade nyss sett
sin svägerska -- den starka, goda och förståndiga Magda -- dölja och
aftorka hemliga tårar, och den stackars sensitivan emottog straxt
intryck, ty hon visste att, om Magda gret, det icke skedde utan orsak.
Se här de tankar som sväfvade för Nannys själ, begåfvad med en dunkel
poesi:
"Hvarföre är allt i verlden så olika?"
En del blommor äro så enkla och små, att man trampar ned dem, om man
ej noga ser sig före. Andra åter växa högt öfver gräset, hafva lysande
färger och stora kronor ... dessa äro de rika. De små blommorna, de som
lätt trampas ned, äro de fattiga.
"Så är det äfven med fåglarna -- de råda också den ene öfver den andre
-- och med menniskorna... Vi höra till de fattiga bland dem, och der
borta" (hon vände de milda, sorgsna ögonen mot en aflägsen punkt),
"der bo de rika ... de äro herrskap ... men herrskapet ser icke oss,
och bönderna och fiskrarne säga: 'Gudbevars, inte kunna våra barn vara
gelikar med mamsell Nanny!'"
"Mamsell, mamsell", upprepade hon efter ett par ögonblicks tystnad,
"det är ju ett hån att kalla mig så ... och Magda hette helt visst
också hellre kära mor än fru.
"Ack, att vara fattig, är ej det värsta -- men att icke ega någon
like... åh, det är mycket, mycket bittrare!"
Nanny satt ännu med blicken riktad på den aflägsna punkten -- ett
herrgårdstak, som höjde sig öfver kullarna -- då hennes öra hastigt
träffades af ett buller från sidan.
Hon vände sig och fattade blixtsnabbt den bakom henne liggande koftan,
hvilken hon ej förr med blygsamhetens häftighet kastat på sig -- och
blygsamheten var så mycket mer påkallad som det trånga linnet under
badningen remnat och lemnat en del af axeln bar -- än hon till sin
obeskrifliga undran såg en ung man, klädd i en liten kort rock, med
rensel på ryggen och en väldig käpp i handen, hoppa öfver den låga
inhägnaden.
En sådan varelse som denne unge man hade Nanny aldrig sett.
Han hade något både hurtigt och trofast i sitt ärliga glada ansigte,
så brynt af solen att det nära nog liknade en zigenares; men det
ljus-bruna, lockiga håret -- hvilket i rika massor vällde fram under
den bredskyggiga grå filthatten, som stolt satt på sned öfver hufvudet
-- tillförsäkrade genast den häpna Nanny att hon icke här såg någon af
dessa vilda zigenare, för hvilka hon hade en så stor respekt.
Å sin sida syntes vandraren helt öfverraskad att så der oförmodadt
finna sig ansigte mot ansigte med källans nymf ... och för denna kunde
väl den unga flickan tagas, der hon -- draperad i sin tunna blå
bomullsklädning, med de små blottade fötterna hvilande på gräset,
och det melankoliska ansigtet liksom insvept i slöjan af det långa
guldfagra håret blygt sänkte sina allvarsamma ögon för den kommandes
nyfikna, men vänliga blick.
"Förlåt, min lilla vackra najad!" sade främlingen glädtigt. "Det ser ut
som om jag råkat på afväg -- jag tycker dock att jag gått så som man
visat mig."
"Hvart skulle herrn då gå hän?" frågade Nanny med en röst, den naturen
förlänat så mycket behag som en röst kan ega.
"Till Almvik."
"Ack", svarade flickan, i det hon kastade en egen blick på renseln,
"jag trodde att herrn icke var af herrskapsbörd."
"Men, bevars, min lilla dryad -- ty jag är icke rätt säker på hvad jag
bör anse dig för -- är mitt ansigte en så dålig rekommendation, att det
ej låter mig gälla för folk, emedan jag går med rensel?"
"Är det då blott herrskaps-menniskor som kallas folk?" frågade Nanny,
och den solskensstråle, som kommit att upplysa hennes ansigte, lemnade
rum för en viss modfälldhet.
"Aj, min gudinna -- ju mer jag betraktar dig, dess högre stiger du i
graderna -- hvad du sätter åt en stackars vandrare... Men himlen bevare
mig från att göra dig sorgsen, mitt barn! Ifall den saken kan trösta
dig, så må du vara säker om att ingen högre än jag önskar att alla
menniskor vore likar."
"Är det visst det?"
"Som amen i kyrkan... Men säg mig, hur heter du?"
"Nanny ... _Nanny i dalen_ kallar mig folket."
"På min heder, låter icke det helt poetiskt... Nå, kallar man dig
ingenting annat?"
"Mamsell Nanny säga de också ... men det smärtar mig, ty vi äro fattiga."
"Aha, jag tyckte väl jag att det aldrig hängde rätt ihop att du kunde
vara en bondflicka. Men ursäkta min förtrolighet jag var osäker!"
"Förtrolighet?"
"Nå, jag sade ju du."
"Det lät så godt!"
"Kan väl vara, men hädanefter säger jag mamsell Nanny."
"Träffas vi då flera gånger?"
"Jojo, det är nog troligt -- vi bli grannar."
"Herrn skall då bo på Almvik?"
"Ja, åtminstone några veckor och kanske sommarn öfver... Men följ mig
nu ett litet stycke och visa mig vägen, så är du snäll!"
Nanny sprang upp lätt som en sylf, och der hon nu stod i den korta
kjolen och den nätta koftan, väl åtspänd kring det smärta lifvet,
utgjorde hon en högst behagfull varelse.
Hon gaf ej annat bifall till den unge mannens förslag än att hon satte
sina små fötter i rörelse, så snabbt att de knappt vidrörde gräset.
2.
Inom hus.
Den lilla byggningen -- till hvilken vi nu vända oss -- hade följande
inredning:
Nedra bottnen utgjordes af köket och tre rum: en temligen stor
hvit-rappad stuga, kallad salen, der den lilla familjen vanligen
uppehöll sig, och en kammare på hvardera sidan.
I en af dessa kamrar bodde herr Carl Lönner, den gamle husfadern, i den
andra äldste sonen med sin hustru och deras barn.
Öfra bottnen, d.v.s. vinden, egde tvenne afskrankningar, benämda
"kammarn" och "loftet", och dispositionsrätten öfver dessa något
luftiga boningar var upplåten åt herr Lönners tvenne yngre barn. Nanny
residerade i kammarn, hvaremot loftet innehades af hennes bror Calle,
bland grannarna i dagligt tal känd under namnet "fanten" och vid
påfallande omständigheter äfven kallad "galne Calle", ehuru man skulle
haft svårt att bland de vansinniga påträffa någon så klok som den
beskedlige Calle.
Genom hela boningen gick en anda af synbar torftighet, men derjemte
fans der ock en anda af trefnad och renhet.
Det löfvade golfvet, de blankskurade borden och den stora syrénqvasten
i rosiga muggen på spiskanten voro, då dertill summerades de hvita
nät-gardinerna, knutna af Nanny, och det rödrutiga soff-öfverdraget,
väfdt af svärdottern, allt bevis hvilka tillkännagåfvo att invånarne
i denna boning egde den smak och den fallenhet, som förstår att göra
hemmet behagligt med det lilla.
Vid samma tid som Nanny beredde sig att visa den unge främlingen vägen,
finna vi den gamle Lönner -- en för sin redbara vandel allmänt aktad
gubbe -- sittande på sängen i sin egen kammare.
Försvagad af år och månget bittert bekymmer, det han ej spårlöst kunnat
bekämpa, bibehöll han likväl ännu den mildhet och tåliga fördragsamhet,
som alltid utgjort grunden för hans karakter.
Hans långa hvita hår nedföll kring ett ansigte, hvars vackra drag
icke voro alldeles utplånade; och under det han med ett uttryck, som
förrådde på en gång värdighet och nöje, smackade på munstycket af sin
lilla tobakspipa, riktades hans ögon tid efter annan på en ung välväxt
qvinna, hvilken satt i gubbens länstol och läste högt ur ett bref, som
nyss anländt.
Detta bref, hvilket förde Göteborgs poststämpel, var från den gamles
äldste son, den unga qvinnans man, styrman Ragnar Lönner, som för tre
månader sedan tagit farväl af de sina.
Under det läsningen fortgick, lekte i ena hörnet af rummet trenne barn,
hvilka kommit i batalj om eganderätten till en stackars vindtorkad
gädda.
I andra hörnet satt Calle -- en lång yngling med ett obeskrifligt
småroligt och enfaldigt ansigte -- och blickade under lugg, än i taket
och än på barnen, allt medan han ändå ganska väl lyssnade till hvad
svägerskan läste, ty Calle var icke så enfaldig som folket trodde,
fastän han ständigt småskrattade på sitt eget sätt och icke tog sig af
någon annan lärdom än att sköta jordtorfvan, på hvilken han uppväxt.
"Magda", sade gubben, i det han kastade ett nytt kärleksfullt ögonkast
på sin sonhustru, den raska och ömsinta Magdalena, "jag menar att du
läser om brefvet en gång till -- det är son, som har hjertat på rätta
stället!"
"Än man då!" svarade Magda, och en lätt rodnad kom att ytterligare höja
rosorna på hennes friska kind.
"Man också, det förstås, och bror se'n... Läs om brefvet -- det blir
icke mindre roligt att höra det för tredje gången, då Nanny kommer hem."
Sonhustrun, som ännu icke hoplagt den kära skrifvelsen, började den
genast ånyo, och i rösten låg både stolthet och glädje, då hon läste
följande:
Älskade och kära Magda, min trogna vän och ömma maka!
När du bryter det här brefvet, så vet jag visst att du önskar att
du hade vingar för att flyga till Masthugget i Göteborg, och om jag
finge se dig komma i luften med alla våra små guds englar (Herren
hålle sin hand öfver dem!) rundt omkring dig, så tror jag att jag
måste gråta, ty ingen manhaftighet stode emot den synen, och straxt
kastade jag mig emot dig för att fånga både dig och dem.
Men nu fångar jag endast mina egna tankar, för att sätta dem i
den rätta kursen, och så styra de åter till dig, Magda lilla,
med helsningar och underrättelser att jag välbeställd, efter god
resa och vid god helsa, är kommen till Göteborg med briggen Sara
Christina den 8:de i denna månad.
Jag hoppas att far blifvit uppkryad af sommarluften och gröngräset
-- det är så friskt och vackert hemmavid, och du och Nanny göra
nog, mina böner förutan, allt hvad I förmår att ställa väl till
för far och att muntra honom, när han är kraslig till humöret och
helsan.
Då vi lågo i Kanalen, hade jag en grufsamt stygg dröm. Men drömmar
rinna som strömmar, och jag hoppas att intet annat kan vara för
handen än lite bekymmer såsom vanligt vid denna tiden.
Våren är alltid värst, emedan vintern tagit med sig hela den
förtjenst, som på hösten kommit in.
Nånå, vi äro också många munnar. Gud välsigne barnen -- när de bli
stora, sträfva de för oss tillbaka -- och jag (det såg du nog) blef
likså glad för lille Manne som för lille Konrad, fastän två kommit
emellan, och skulle vår Herre äfven nästa år skicka oss en likadan
gåfva, så fäller jag icke modet ändå.
Jag hade ärnat att innesluta något penningar i brefvet, men min
själ får jag icke vänta tills Jon Jonsson, som är här med sin
skuta, reser hem i nästa vecka, ty jungman Rask -- med hvilken jag
skickar in detta till posten: sjelf kommer jag icke ifrån, emedan
det är under lossningen -- är icke så alldeles att lita på, om han
råkar på någon krog: han kunde nog i ovarsamheten tappa brefvet.
På förhand säger jag ifrån att det blir helt lite kontanter denna
gång, men i stället är det varor, som jag lyckats smugla med mig
in. Jon Jonsson har lofvat att föra också dem med sig hem, och
så faller det sig åter en liten vinst på handeln. Det är socker,
kaffe, tobak, bomullsgarn och en packe dukar.
Du, kära Magda, tar den förnämsta, half-shalen, som ligger ofvanpå.
Nanny skall ha den der näst i ordningen, och Calle den blårosige
näsduken i botten.
Åt far följer en kagge rom, samt lite smått åt barnen.
Du tror aldrig -- men det tror du ändå -- hur roligt det är att
neka sig sjelf allt som är möjligt, för att tänka på dem, som hemma
gå!
Gossarna säga att jag liknar en tiger om bord, och visst nog är jag
icke sådan till sjös som jag är i brefvet till dig, eller när jag
är hemma hos dig. Men så har jag också ofta nog anledning att vara
uppbragt af stor ledsnad, då jag ser pojkarna -- dem jag älskar
liksom lemmar af mig sjelf, ty i manövrerna ha de få sina likar --
i hvarenda hamn supa upp mer än hälften af hyran, den de behöfde
gömma hem, de likså väl som jag. Men det lönar icke att predika,
fastän jag aldrig kan låta bli det, och oss emellan, fins ingen
af dem som icke i en knapp vändning ville våga lifvet för den der
tigern -- nånå, de veta att icke heller han skulle besinna sig på
att, om det så gällde, slita dem ur sjelfva hafsfruns armar.
Men hör på, Magda lilla, till sist ett ord apart!
Jag är icke så fin och kunnig af mig jag som far varit i sina
dagar, men jag har ändå vett och ömma känslor, och jag vill icke
mera såra dig, än jag ville gå åstad och göra en skamfull gerning.
Men det är så, bör du veta, att någon ringt för mina öron om en
viss man, som jag förr en gång haft lust att vrida om nacken på,
emedan han, under det vi sutto i Guds hus, oftare såg på dig än på
presten.
Men får jag, när jag kommer hem, förnimma att smilurn på Almvik
kastat sina nät i mitt farvatten, ja, har han bara tittat åt den
leden, så må han skylla sig sjelf. Nå, jag litar på dig som på gull
-- det var icke annat jag ville säga.
Och nu farväl, mitt hjerta och min blomma!
Du skall framföra alla ömma helsningar till far först och sist och
så till syskonen och barnen från
din trogne man
_Ragnar Lönner_.
P.S. I klara stillsamma nätter, då jag har vakten, ser jag dig
gunga i kölvattnet efter fartyget. Men är det dimma och mörker, då
tittar du fram rakt vid min sida, och ljuset från nakterhuset lyser
då så innerligt vackert på dig. Jag ser också lille Konrad som en
stor fyr geschvindt springa i vanterna -- men nu får jag belägga,
annars, märker jag, går jag åter till segels.
Då Magda läste den afdelningen i brefvet, som hennes Ragnar kallat ett
ord apart, sväfvade hon på rösten, och så hade hon äfven gjort, då hon
läste samma sak förra gången.
"Jag ville önska", yttrade hon, innan gubben hann säga något, "att
Ragnar skickat penningarna i brefvet! Det är nu öfver tre veckor som
far icke smakat annat än fisk, bröd och potatis -- ack, den som kunde
skaffa lite kött!"
"Åh, prat, barn -- fisken är en välsignad föda."
"Men kraftlös. Jag vet ej hvad jag ville ge till, om jag hade en orre
eller en hare -- det vore väl icke hela verlden. Men hvem törs tänka på
det: allt skall till herrgården!"
"Gud gifve att vi ej hade värre från herrgården, än det att de behålla
hvad som icke är för fattigt folk!"
"Nå, det vet jag visst -- när Ragnar är hemma om vintern, skjuter han
ju till månget godt mål!"
"Ja, men jag säger att Ragnar, som gjort hemgång på Almviks egor, må
vara glad om ej patron stjäl sig in på hans tillbaka! Det är icke nu så
som det var den tiden, då Almvik var i sitt gamla herrskaps ego."
Medan svärfadern och svärdottern så språkades vid, gaf ingen akt på
"fanten", hvars ansigtsmuskler rycktes af och an -- om till skratt
eller gråt, var ej så godt att säga. Han sänkte derefter hufvudet i
handen, men genom fingrarnes galler framlyste ett par stora ögon, som
ständigt riktades mot samma mål, och detta mål var Magda.
"Jag skall icke längre låtsa som om jag ej förstode far!" svarade
hon med en röst af kufvad harm. "Det är nog sant att han blifvit
närgångnare i både ord och blickar, än han tordes i vintras, då Ragnar
var hemma. Men frukta ingenting, far: jag är allt densamma som reder
mig!"
"Och när du säger det, qväfver du ändå tårarne... Den dåliga menniskan!"
"Ja, nog är han det alltid ... men, som sagdt, det är icke för någon
enfaldig dufva som han lägger ut sina giller: jag har både näbb och
klor, om det gäller."
"Godt, mitt barn," svarade svärfadern leende, "det är ej för intet du
är dotter till en länsman, och en länsman, som tog sin person i akt
ändå -- men du var uppfödd till bättre än du fick."
"Jag ... så far talar!"
"Du kunde hafva fått till man din fars efterträdare. Han sitter vid
gård och grund han, medan du sitter i fattigdom."
"Än se'n, är det icke bättre att ha kärleken med fattigdom, än välstånd
utan den? Fins det måntro någon hyggligare styrman i verlden än
Ragnar? Och så visst blir han kapten, när han får råd att rätt läsa
navigation, som han längesedan kunnat vara det, om han icke gift sig,
i detsamma han blef styrman. Han har alla dagar varit femton gånger
herremanslikare än den tjocke Trystedt, som är en plåga för alla
menniskor."
"Gudskelof, när du är nöjd, är allt godt; och om vi nu äro lite i
knipan, oaktadt all din sträfvan, så blir det bra igen, då Jonsson
kommer. Han måtte väl vara försigtig med varorna!"
Ett sakta ljud från rummet gentöfver förkunnade att den lille vaknat,
och genast reste sig den unga modern. Hon var en blomstrande brunett,
mera täck än vacker och med en kraftfull bestämdhet i hela sin person.
3.
Ett äkta par.
En knapp half fjerdingsväg från den "lafontainska" dalen -- emedan de
handlande personerna i denna lilla historia till en del ännu lefva,
låta vi dalen gå under den pseudonym, som den redan erhållit -- således
en half fjerdingsväg från la Fontaines dal låg den egendom, som blifvit
benämd Almvik och hvilken innehades af patron Fabian H., den der för
något mer än ett år sedan inköpt den och ditflyttat med sin familj.
Patronen och framför allt patronessan -- den högmögende fru Ulrika
Eugenia, sedermera på elegantare manér kallad Ulrique-Eugenie -- voro
begge folk tillhörande den förnäma verlden: åtminstone skulle den, som
velat öfvertyga dem om motsatsen, haft ett helt och hållet otacksamt
arbete.
Mannen inbillade sig vara Brutus den andre, det vill säga att han var
fullt säker på att den tid måste komma, då han till handling och kraft
skulle uppvakna ur den tröga dvala, den sömnaktiga likgiltighet, hvarur
han blott någon gång lyftade sig, när han behöfde undandraga sig sin
hustrus tyranniska spira. Men det är att förmoda det stackars Brutus
aldrig kom att vakna.
Hvad beträffar fru Ulrique-Eugenie vurmade hon icke blott för qvinnans
emancipation, hon hade redan längesedan satt den i verket, och för att
gifva ett föredöme till denna samhällsvälgerning, hvilken hon ansåg af
oberäknelig nytta, hade hon totalt emanciperat sig från det gamla budet
att qvinnan skall vara sin man underdånig och hörsam.
Den der eviga slentrianen att mannen är qvinnans hufvud påstod hon
var alltför mycket öfverensstämmande med karlarnes egen fördel att ej
vara en uppfinning af dem, som först öfversatt den heliga skrift: hon
ville både lefva och dö på att, om hon finge se sjelfva urkunderna, hon
aldrig i evighet skulle finna denna enfaldiga fras -- något hvaruti hon
visst hade rätt.
I orten åtnjöt det rika patronaget stort anseende. Man var förtjust
öfver bjudningarne till det vackra Almvik, och Almviks egare sågo gerna
främmande, ehuru efter gästernas bortgång ofta nog de mest lifliga
scener egde rum, hvarvid likväl frun merendels spelade ensam.
Saken var, att det herrskare-system, som patronessan följde, på intet
sätt hindrade henne från att vara lite smått, och icke så lite ändå,
betagen i sin mans rosenröda kinder och sömniga ögon. Derjemte var hon
dock ytterst rädd att någon annan delade hennes smak. Men om hon led
af sin egen svartsjuka, led hon ej mindre af sin mans brist på denna
känsla: ännu hade hon i detta fall icke haft någonting att förlåta.
Det är under herrskapets lilla aftonpromenad i trillan -- vid
middagspromenaden begagnades kaleschen, liksom jagtvagnen uteslutande
tillhörde morgonpromenaden -- som vi göra deras bekantskap.
Patronen, som före utfartens början fått en allvarsam lexa för det han
jemt ville ligga och sofva, i stället att, såsom det tillkomme honom,
hitta på något som kunde roa alla, d.v.s. frun och enda klenoden,
lille Eugen Ulrik ... patronen, upprepa vi, var nu föga disponerad att
göra sig älskvärd.
Han visste väl att han i allt måste lyda, men likt ett egensinnigt
barn, som fått befallning att qvarblifva i skamvrån, tills det ångrat
sig, beslöt han att -- figurligt taladt -- hellre qvarblifva der hela
dagen, än godvilligt anse sig öfvervunnen.
Det var ändå en opposition!
Knappt torde det behöfva erinras att herr patronen skulle förhållit sig
på annat sätt, om ett annat fel varit i fråga -- men nu hade han blott
sofvit.
"Bevars," sade frun, som satt der i trillan styf som en solros med
parasollen i vädret, "bevars, hvad du är för en älskvärd man!"
Detta ämne hörde till fruns älsklings-temata.
"Jag sköter ju tömmarna!"
"Behöfver du derför sitta som en gärdsgårdsstör?" (Tystnad.)
"Nå, jag måtte säga, du har ett sätt att vara, som icke lär väcka
afund ... om någon händelsevis såge oss -- det vill säga dig, men icke
mig -- kunde man lätt falla på den idén att du vore gift med en gammal
käring!"
"Nå, kära Ulrique-Eugenie!"
"Kära Ulrique-Eugenie har ej fyllt 38 år ännu, och om du råkar till att
vara två fattiga år yngre, så skulle jag tro att det icke borde hindra
dina känslor att spela åt ett visst håll."
"Tvertom, min vän, tvertom!"
Patron Fabian log i mjugg.
"Jag vet icke hvad det är för en ton du har, då du säger det der...
Hörpå, min älskade Fabian, låtom oss sluta fred! Jag är ej långsint ...
din hand, gubben lilla!"
"Du är alltid godheten sjelf, min vän!"
"Tack, du ömma själ... Men vet du hvad jag egentligen skulle säga?"
"Nej, jag gissar ingenting!"
"Jo, ifall du blott kastade ögonen på en annan qvinna..."
"Äh, gudbevars!"
"Ja, du må visst säga gudbevars, ty jag är icke den hustru, som låter
trampa sina rättigheter under fötterna!"
"Vet jag icke det!"
"Om du vet det, min vän, skadar det ändå icke att jag säger det:
jag skulle rifva ut ögonen på dig, om jag komme under fund med det
ringaste."
"Söta Ulgenie!"
_Ulgenie_ var ett af patronessans tillskrufvade smeknamn, som hon
tillät sin man att begagna vid ömmare ögonblick, och skulle det vara
rätt öfverdrifvet ömt -- hon var en känslofull qvinna -- hette det
"töta Ultenie!"
För denna gång fann patron Fabian det förstnämda tillräckligt, och
troligen fastade sig månget behagligt minne vid dessa tvenne ord, ty
den emanciperade damen sänkte ögonen med en outsägligt mild blick på
sin man, och sade i förändrad ton:
"Aldrig, gubben lilla, skola vi mera draga ojemnt! Just jemlikheten
i äktenskapet gör det till en så angenäm inrättning. Men -- för att
öfvergå till något annat -- det är nu flera dagar sedan du var ute och
jagade, min bästa Fabian ... det måste du göra i morgon!"
Som fru Ulgenie nödvändigt ville ha sin man till en annan Nimrod, gaf
hon sig ingen ro, om hon ej åtminstone ett par gånger under veckan såg
honom i verksamhet.
Han var alls ingen jägare, och just ingen fiskare heller, men då äfven
det hörde till patronessans nöjen att för främmande få säga: "den här
tjädern, den här haren har min Fabian sjelf skjutit", eller: "den här
gäddan har han sjelf fiskat, ty han vet att hans Ulgenie helst äter det
han genom sin manliga skicklighet förvärfvat" -- då fans ingen annan
utväg än att vara både fiskare och jägare, ty en hustru, som arbetar
för qvinnans emancipation och i bästa fall för jemlikheten, tål ej att
se sina önskningar gäckas.
Emellertid led promenaden till slut.
Patron Fabian hade hela tiden haft i perspektiv sin soffa och sin
tobakspipa -- han rökte som en muselman och älskade af själ och hjerta
den österländska dvalan. Det var blott en sak som han föredrog,
nemligen nöjet att speja efter andras hustrur -- denne oförnöjde Adams
son, som aldrig kunde lära sig att inse sin egen hustrus behag!
* * * * *
"I Guds namn," ropade fru Ulrique-Eugenie, då trillan rullade upp på
gården, "hvem är den der hygglige unge mannen, som kommer ner från
trappan ... aldrig kan det väl vara systerson min heller -- fast
kanhända är det ändå lille Gottlieb?"
"Jo, riktigt: lille Gottlieb, som nu blifvit store Gottlieb, min bästa
moster Ulrika!" inföll genast en liflig röst, och i nästa ögonblick
kramade den unge främlingen, hvars bekantskap vi redan gjort, den värda
frun i sina armar och gaf derefter ett kraftigt handslag åt farbror
Fabian, som emellertid var ingenting mindre än förtjust öfver sin
hustrus infall att bjuda "den der glopen" till Almvik.
Det vore att befara, antingen att han var en hök som uppsnappade
allting för sig sjelf, eller utvecklade han måhända anlag till en
husspion, hvilket om möjligt blefve än värre.
När de första glädjebetygelserna (patronen tordes ej annat än också
visa glädje), helsningarna och frågorna voro förbi och familjen
ordentligen kommit i ro i förmaket, yttrade moster Ulrique-Eugenie,
sedan hon nemligen först trugat i den unge mannen, som svettades nog
förut, den andra tékoppen:
"Nå, min lille Gottlieb, min vackre gosse -- du ser bra ut, din skälm
-- är det verkligen sant, som syster min skref, att du gett dig hit på
apostlahästarna?"
"Ingenting kan vara mera sant! Den här gröna rocken är min
hvardags-kostym, nota bene då jag icke går i blusen, som är mitt
förtroligaste hvardagslag. I renseln befinner sig svarta habiten -- och
härmed är gaderoben i det närmaste uppräknad. Moster finner att den
icke varit synnerligt tung."
"Än linnet då, kära barn?"
"Huru ... linnet -- skulle jag förolämpa min egen köttsliga,
förträffliga moster genom att föra sådant med mig?"
"Nå kors, sådan befängd och rolig pojke!"
"Du har nu icke mer än fyra realiteter, min son," sade mamma, då vi
inventerade denna del af min egendom, "men det betyder ingenting:
när du reser hem igen, får du gå på ångfartyg, ty då har du säkert
tjugefyra!"
"Jaså, jaså," sade moster Ulgenie skrattande, "jag märker nu klart af
hvad slags folk du är!"
"Af hvilket slag då?"
"Af det, som aldrig kommer i förlägenhet, min unge herre!" yttrade
farbror Fabian med en ton, beräknad att vara riktigt dräpande.
Det var roligt för honom, stackars karl, att någon gång i sin tur få
dräpa någon.
Men Gottlieb var icke den som så lätt blef slagen ur brädet.
"Farbror träffar riktigt hufvudet på spiken!" utbrast han med ett
uttryck af tacksam hyllning åt farbroderns omdöme. "Jag misströstar
också icke att, just genom den egenskap som farbror omnämde, kunna
arbeta mig fram i verlden, ehuru sonen af en fattig kronofogde med
stora skulder och en stor barnskara eljest icke synes ha alltför stora
utsigter till lycka."
"Men hvilka äro dina utsigter?" återtog patronessan med en mera värdig
min.
"Jag har ej mer än en."
"Hur ter sig den då?"
"Min plan är helt enkel. Jag har nu tagit kameral-examen och blir i
höst pappas biträde i stället för de båda, som han förut haft -- han
slipper då föda och löna mer än ett; men jag, som tänker arbeta för
tre och i allo bli ett mönster af drift och ordning, hoppas ställa mig
så fiffigt hos landshöfdinge-embetet att jag får arrendera tjensten af
pappa, som är för sjuklig att sköta den rätt. Längre fram, då han tar
afsked, erhåller jag den ... se der min marsch-ruta!"
"Du är en slug gosse, min lille Gottlieb!"
"Åh, kära moster, för att följa den stråkvägen erfordras icke mycken
slughet."
"Så vill det åtminstone förstånd till för att icke i unga åren svänga
in på galna afvägar eller drömma bort tiden i fåvitsko."
"Nå, hvad drömmeriet beträffar har det ingen fara för den, som icke
eger mer än sitt hufvud och sina händer. Skall man ha glädtiga drömmar,
så får man icke vara i oro öfver hvad man skall äta, när man vaknar."
"Bra, bra... Går din förnuftiga plan i verkställighet -- hvad jag ej
tviflar på, just emedan den är enkel och klok -- så är det icke blott
till ditt eget gagn, utan äfven till dina föräldrars: de få en säker
hjelp i dig -- du blir alltid en god son."
"Det är just derföre, moster, som jag, och ingen främmande, måste bli
föreståndare för eller egare af pappas tjenst. Hade jag icke tänkt på
alla de mina, så skulle jag nog ha gått en annan väg -- men han är bra
den här också."
"Och du ärnar skänka oss nöjet af ditt sällskap i sommar?" inföll
patron Fabian.
"Ja, med farbrors tillåtelse -- denna bjudning kom förträffligt till
pass vid den ledighet jag nu har."
"Seså, min käre systerson," inföll patronessan i det hon steg upp,
"låt oss nu söka ut ett rum åt dig!"
"Systerson, systerson -- på min heder, bästa moster Ulrika, se vi icke
snarare ut att vara kusiner!"
"Sådan skalk till gosse!"
"Nej, jag bedyrar, att mamma förefaller mig att kunna vara mor åt
moster!"
"Nånå, jag var också bara barnet, när hon gifte sig. Hon är äldst, jag
yngst -- och hela fjorton åren emellan oss göra väl sitt till."
"Och lyckan och rikedomen sedan... Stackars mamma: alltid bekymmer,
sjukdom, barn, små omständigheter, men -- gud vare lofvad -- ändå ett
engla-tålamod."
"Vår karakter har alltid haft mer likhet än vårt utseende?" sade
patronessan med en ömt frågande blick på sin man.
"Ja, min vän, ja, ditt engla-tålamod är en känd sak!"
Patronen visste hvad det småleende betydde, som åtföljt blicken.
"Gode Fabian, du vet att värdera din hustru!"
"Söta Ultenie!"
Systersonens blick flög från den ene till den andre af hans slägtingar.
"Det var mig ett roligt folk det här: jag tror att de leka kurragömma
för hvarandra -- eller kanske är det för mig ... i det fallet behöfva
de icke genera sig: jag låter hvar och en lefva i ro och efter sitt
eget behag, blott mam lemnar mig samma frihet."
4.
Kammaren och Loftet.
Såsom man vet var det Nanny som herrskade öfver kammaren, och från lång
tid tillbaka utgjorde den hennes lilla helgedom, en helgedom, hvilken
inneslöt hennes få, men så mycket kärare skatter.
Nanny var den gamle faderns ögonsten.
Hon var icke blott född flera år efter den yngste af sina bröder, hon
var också begåfvad med ett lättfattligt, vekt och djupt känsligt sinne.
Hon var så att säga en lefvande ton från de harmoniska drömmar, som
gubben en gång hoppats att få se förverkligade.
Nanny, den bleka och späda liljan, kanske dömd att likt vassens liljor
borttråna på den ensliga stranden, återförde alltid den stackars
Lönner på den tanken, att, om hans far icke inväntat dödsstunden för
att uppfylla sina löften och förpligtelser, Nanny, i stället för ett
ensamt, måhända snart öfvergifvet väsende, nu varit en rik eftersökt
fröken.
Vidare var Nanny gubbens stolthet.
Ty då Ragnar, som tidigt fick lära sig att sörja för sig sjelf, satte
sjön och det tunga dagsarbetet -- hvilket alltid skedde med gladt mod
-- framför all öfverflödig kunskap och lärdom, och Calle icke ens
begrep mer än hvad som var nödigt för att läsa sig fram för presten,
var deremot Nanny den, hvilken med begärlighet lyssnade på faderns ord,
då han lärde och förklarade henne saker och händelser, som för hennes
omgifning voro främmande.
Och sedan med hvilken begärlighet läste ej Nanny de få böcker faderns
bibliotek innehöll!
Hon hade ett tydligt begrepp om historien, hon intresserade sig för
eller afskydde de der framställda hjeltarne och hjelteqvinnorna, hon
sympatiserade med alla lidande och förtryckta, men hennes oändligt
kärleksfulla hjerta kunde ej heller neka sig att sympatisera med de
lyckliga, fastän hon alltid måste sucka, då hon läste om dem.
Men sedan hon suckat öfver dessa varelser, som lefvat, suckade hon för
dem, som lefde.
Hon fasade -- så högt hon än älskade sina syskon -- för den dag, då hon
skulle förlora sin far, i hvilken hon dyrkade ett slags högre väsende.
Och hon ryste och bäfvade, när hennes tankar kommo att dröja vid den
tid, då någon man allvarsamt skulle kasta ögonen på henne -- det fans
de som redan gjort det -- för att utse henne till sin hustru.
Hvem kunde det väl bli, om ej någon bonde ... eller någon
skutskeppare ... eller -- än värre -- någon af socknens handtverkare?
O, det vore omöjligt!
En sådan kärf, rå och kallsinnig man skulle skrämma henne till döds!
Huru skulle väl hon bredvid honom våga ens tänka så som förr, huru åt
honom kunna meddela hvad hon så ofta i sitt hjerta kände... Nej, nej,
hon måste förblifva ogift ... ensam -- alltid ensam.
Kanske ingen bonde heller vill ha henne? Hade väl en enda af dem, då
hon midsommaraftonen vågat sig till deras dansar, bjudit upp henne!
Nej, endast med dumma och blyga blickar hade de betraktat mamsell Nanny
-- hon var ju ej deras gelike.
* * * * *
Det var aftonen efter den, på hvilken Nanny haft det ovanliga mötet vid
källan i dalen.
Hela dagen hade hon med oförtruten flit, ehuru då och då något
förströdd af minnet, hjelpt sin svägerska med hushållet, barnen och
väfnaden. Men nu hade hon tagit sig ledighet, för att fly upp till sin
kammare, der hon var fullkomligt ensam med sig sjelf.
Denna ensamhet var så ljuf.
Utom den lilla pinn-soffan, som var Nannys sofplats, egde denna hennes
fristad en liten bokhylla, tre eller fyra blomkrukor, en drag-kista och
ett sybord, de begge sednare förfärdigade af Calle, som kunde snickra,
då han ville, och han hade fordom velat göra allt åt Nanny.
Men på sednare tiderna roade det honom synbarligen mera att göra allt
för Magda.
Magda hade, om hon så velat, kunnat behandla honom som en hund,
blott hunden fått slicka hennes hand. Men Magda var god och använde
sitt välde endast för att få Calle att dubbelt mot förr hålla i vid
utarbetet.
Inom hus var Calle till det mesta barnpiga. De små trifdes så innerligt
väl hos honom, emedan han älskade dem, och alla barnen i grannskapet
älskade "fanten", som lekte med dem och alltid tog dem i försvar.
Men såg han sina älsklingar undergå den brukliga hus-agan, då kom han
i berserker-raseri -- det var då han kallades "galne Calle"; ty som
han var emot all handgriplig uppfostran, men ej rätt kunde uttrycka
sitt system på annat sätt än genom att låta uppfostrarne sjelfva erfara
verkan af deras system, så flög han utan försyn på både gammal och ung,
och hans starka jernhänder utdelade då med passionerad ihärdighet de
slag, hvilka han sedan gråtande erbjöd sig att sjelf i sin tur emottaga.
Men man skrattade blott åt galne Calle och aktade sig så godt man kunde
att låta honom se den hemliga delen af uppfostran. Deremot reste ingen
bondmor till marknad, bröllop eller begrafning utan att hafva påtingat
Calle, den vänlige barnvännen, att titta hem till "ungarna" -- då kunde
man så tryggt resa.
Calles residens, loftet, hade blott en lafve, ett sönderskuret groft
bord och en dito stol, på hvilken Calle alltid satt och vägde, under
det han med halfslutna blickar liksom förstulet betraktade den på
väggen hängande grönrandiga yllevästen eller någon annan gåfva, som
Magda gifvit honom.
Denna aftonstund -- medan Nanny betraktade den del af dalen, der källan
var belägen -- satt Calle på sin nötta stol och blickade under lugg på
en brun sten-mugg, som stod framför honom. I muggen befunno sig tvenne
stora syrén-qvistar, en hvit och en blå, hvilka spredo en behaglig doft
omkring sig.
Sedan han en lång stund sålunda sneglat på muggen, började han så
småningom jemka stolen intill bordet, och för hvarje skjutande drog han
munnen till ett godmodigt mysande.
Slutligen var han så nära, att, om han nedlutat hufvudet, han ganska
väl kunnat lukta på syrénerna.
Men för att verkställa denna manöver, hvilket troligen var hans
åstundan, gick han lika försiktigt till väga. Hufvudet sjönk tum för
tum, men drogs stundom åter tillbaka. Ändtligen stod han icke längre
emot frestelsen, utan begrafde hela ansigtet i blomsterqvasten.
Men hastigt drog han sig tillbaka -- han hade fått en tanke, som gjorde
hans drag långa och bistra.
Och nyss syntes han likväl vara så lycklig!
* * * * *
Nanny, som stod med sitt lilla vackra ansigte tryckt intill rutan --
aldrig hade hennes ringa verld förefallit henne så frisk och grönskande
som i qväll -- Nanny hörde ej att dörren öppnades och att Calle klef in
med sina egna, höga och långa steg.
"Tack!" sade Calle.
Nanny svarade ej; hennes öron lyssnade på återljudet af den röst, som
hon i går hört.
"Tack!" sade Calle än en gång.
Nu spratt Nanny till och vände sig om.
"För hvad då?"
"Rosorna, vet jag!"
"Hvilka rosor?"
"Kors!"
Calle började småle och titta i väggen.
"Har du fått några syréner in till dig, Calle, så är det icke jag som
gifvit dig dem."
"Jaså -- det är väl lill-Kerstin då?"
"Nej, käre Calle du, det är den som är snällare än både jag och
lill-Kerstin!"
"Hvem kunde det vara?"
"Magda, förstås!"
"Asch"... Calle klef ett högt steg framåt... "Magda -- jo visst ock?"
"Fråga, så får du höra!"
"Åh nej ... men det är så, att jag tycker de lukta så innerligt godt,
fast jag aldrig kommer mig till att bryta af dem: de se så vackra ut,
der de sitta i sin grönska."
Och härmed vände sig Calle och trefvade öfver vinden in till sitt, der
han satte sig på sin stol och började samma sysselsättning som förut,
blott med den skillnad, att, då han denna gång upplyfte hufvudet från
syrénerna, en ny dagg fallit på dem.
Men nu kom der ett bud från en af grannarna och störde den lycksalige
Calle.
En bondmor, som skulle i stor likfärd, anhöll så mycket om en liten
handräckning för den följande dagen, och den alltid tjenstvillige Calle
lofvade genast, hur många göromål han än hade hemma, att komma och se
om barnen.
För att bli rätt välkommen företog han sig nu att skära säfpipor, och
allt under det han skar och sjöng -- ty Calle diktade också visor --
blickade han upp mot den intressanta bruna muggen...
Men hvad gjorde emellertid Nanny?
Läste hon någon bit, såsom hon ofta brukade på lediga stunder? Eller
gick hon att drömma vid källan och bada sina fötter, såsom hon gjorde
ännu oftare?
Nej, hon var nöjd med sin sysslolöshet, hvilken också slutligen
belönades, ty bäst hon stod der vid fönstret och tänkte på ...
naturligtvis ... ingenting, fick hon längst bort emellan kullarna och
träden se framskymta en grön rock, och slutligen syntes den tätt invid
källan.
Rockens egare, den unge mannen med renseln, han, som kallat Nanny sin
lilla najad -- en benämning, den han trodde att hon icke förstod --
kastade sig ned bredvid klippan och började se sig omkring.
Kanske väntade han på någon?
Några ögonblick trippade Nanny fram och åter mellan fönstret och
dörren. Hon kände en ganska stark oro: längtan ville drifva henne ut,
blygheten höll henne tillbaka.
Hvarför hade hon dröjt så länge med sin vanliga lilla lustvandring? Hon
hade ju icke väntat någon!
Slutligen -- hur hon funderade -- fattade hon dock hatten och ilade
nedför trappan.
5.
Den första otåligheten.
Nanny hade hunnit till sista trappsteget, då hennes svägerska med
blossande kinder och hastiga steg kom tillbaka från ett ärende i
grannskapet.
När hon först fick se den unga flickan, sköt hon halmhatten längre ned
öfver ansigtet och ärnade gå förbi henne med lika stor snabbhet som
den, hvarmed Nanny stod färdig att flykta ut.
Men Nanny hade ej väl kommit till förstugutröskeln, innan Magda yttrade:
"Hvart går du?"
"Jag ... jag tänkte att gå ut lite."
"Du bör akta dig -- bäst det är, blir du stora flickan."
"Än se'n då?" frågade Nanny förundrad.
"Åh, fattiga hederliga qvinnor ha ingen rättighet att gå ut!"
"Hvad säger du?"
"Jag säger att vår Herres sol och vatten och ängar och träd blott äro
till för förnämt folk, som kan se alltsammans från vagnar eller vackra
segelbåtar."
"Men, kära Magda, du som alltid..."
"Tyst, barn du förstår ingenting du af all den smädelse och allt det
hån, som vi qvinnor af en viss klass äro skapade för."
"Icke äro vi väl skapade för det heller?"
"Jo jo ... men vi borde också vara skapade fula som synden för att få
behålla åtminstone vår ärlighet -- ty på vår blygsamhet tror ingen."
"Store gud", tänkte Nanny, "skulle det der vara sant, så..."
Magda, som för några ögonblick hållit handen hårdt tryckt mot sin
brännande panna, upplyfte den nu, och såväl af uttrycket i hennes
svarta ögon, hvilkas strålar tycktes kasta ett guldskimmer öfver hennes
mörka hy, som af den stolta höjningen på hennes smidiga hals såg man
att hon återvunnit väldet öfver sig sjelf.
"Jag oroar dig, stackars Nanny!" återtog hon med en förändrad, mild
ton. "Jag kom ej ihåg att du ännu är som en dufva, hvilken knappt
lemnat dufslaget. Men jag var ledsen -- man blir det ibland, utan att
rå för det."
"Var det då ingenting?"
"Jag kan säga att det både var och icke var, och jag vill helst tiga."
"Så tig, kära Magda, och låt oss icke nämna det mer!" sade sakta Nanny,
der hon stod på glödande kol och ville ut.
Hon längtade storligen att pröfva om det verkligen vore så farligt för
fattiga hederliga qvinnor att gå ut.
Intills i går åtminstone hade det ingen fara haft med sig: ingen hade
förmenat henne att njuta af vår Herres sol, vatten, ängar och träd, och
aldrig hade någon satt hennes blygsamhet i fråga.
Vid ett annat tillfälle och under en annan inflytelse skulle icke blott
nyfikenheten, utan äfven en vida renare känsla, nemligen deltagandet i
Magdas bekymmer, hafva kommit Nanny, som så ömt älskade sin svägerska,
att påyrka den förklaring, hvilken hon nu ville undvika.
Magda teg.
Nanny smög foten öfver tröskeln. Men -- o, ve -- nu måste den för andra
gången dragas tillbaka, ty i samma ögonblick som Magda vände sig mot
dörren för att gå in i stugan, kom gamle Lönner sjelf ut.
"Nanny, barn, bär min stol hit på förstubron! Det är en så välsignadt
herrlig afton att jag riktigt vill njuta af den, och om blott icke
gikten sutte i foten, skulle jag taga käppen och, med dig till stöd på
andra sidan, gå ut."
Nanny rodnade, så att hon kände sina kinder brinna, då hon med en
ängslan, den hon ej kunde reda, yttrade sin farhåga att pappa då skulle
bli mycket sämre.
"Stackars liten, du är så öm om mig -- jag vill heller icke försöka
någon promenad ... tag blott hit stolen, så sitta vi här och språkas
vid!"
Dessa vänliga stunder, då fadern förtroligt upplät för henne sina
tankar, känslor och minnen, hade Nanny alltid ansett som en belöning
efter dagens arbete. Men denna gång gick hon icke blott utan glädje att
hemta pappas stol: då hon tog sin stickstrumpa och som vanligt satte
sig på pallen bredvid honom, drog hon till och med en djup suck.
Gubben märkte emellertid ingenting, kanske derföre att han aldrig kunde
hafva gissat att hans ögonsten skulle sucka hos honom.
"Nå", sade han, i det han med välbehag strök sig om det hvita skägget.
hvilket gaf honom ett så vördnadsvärdt och patriarkaliskt utseende,
"nå, barn, du fröjdar dig väl åt den granna duken, som Ragnar skickar
hem?"
"Jag har just icke tänkt på den ån, pappa!"
"Det är sant: ditt sinne är icke i den vägen sådant som Magdas. Hon
fröjdar sig som en ung qvinna gerna må göra, då hon får pryda sig med
det som är vackert."
"Jag tror nog", svarade Nanny under en lätt förvirring, "att jag också,
hvad det lider, kommer att tycka om vackra saker. Jag har så lite
vackert, men jag ville väl ha!"
"Se, det roar mig att höra -- jag har just varit ledsen för dig ibland,
då jag sett den der liknöjdheten, hvilken icke är naturlig för din
ålder: den härleder sig endast från det tunga sinne, som du haft allt
se'n barndomen."
"Men, pappa, är det icke orätt att vilja göra sig vacker då man ar
fattig?"
"Vacker -- hur kom du att tänka derpå?"
"Magda sade nyss att alla fattiga qvinnor borde vara fula för att få
behålla sin ärlighet."
"Magda var icke i sitt goda lynne, då hon sade det -- och hon, som så
gerna vill behaga sin man, önskar visst icke att hon vore ful."
"Ja, då man har en man, är det väl en annan sak."
"Och hvarför skulle ej den unga qvinnan vilja vara täck för sin far,
sina bröder och alla, som se henne ... för sig sjelf först och främst!
Det är en oskyldig önskan, hvilken, sålänge den förblifver oskyldig,
leder till mer godt än ondt."
"Men när är den icke oskyldig?"
"Det upphör den att vara, när begäret efter fåfänga prydnader och
begäret att visa sig skön förändrar hjertat och kommer den fattiga
och arbetsamma flickan att försumma arbetet och sina pligter för att
uteslutande tänka på det, hvilket bör tjena endast till en liten
förströelse... Men detta blir visst aldrig händelsen med dig!"
Nanny svarade ej. Hon sänkte hufvudet, ty hon tänkte att det väl icke
heller kunde komma i fråga: hvem skulle någonsin gifva akt på hennes
förändring?"
"Till midsommar", återtog den gamle, "får du väl ha den gula
silkes-shalen efter din mor!"
Vid detta löfte rann en flyktig ros upp på den unga flickans kind, och
hon tog så som hon aldrig förut lett, ty detta leende var en qvinnas,
som anar en kommande triumf.
"Pris ske gud", återtog gubben, öfvergående till ett annat ämne.
"för all den nåd och lycka han sänder oss! Det har nu en tid varit
mycket bekymmersamt, men då Ragnars penningbref och varor komma, råka
vi åter i goda omständigheter. Fattigdomen har ett stort godt, som
rikedomen icke vet af: glädjen öfver ett ringa lycka. Den rike njuter
kanske aldrig så som den fattige."
Medan den hederlige gamle Lönner allt mer och mer försänkte sig i sina
egna funderingar, vred och vande sig Nanny på pallen och tappade maska
efter maska. Det förra ämnet gick väl an, men det här...
Emellertid vågade hon ej nämna att hon ville gå bort. Hvarför vågade
hon det ej? Hon frågade sig detta, men kunde ej uppgifva annat svar än
det, att hon i går skulle haft så lätt att säga:
"Pappa, jag springer nedåt ängen lite"... Men i dag kunde detta icke
sägas.
"Du sitter med hatten på, ser jag -- ärnar du dig ut, min flicka?"
frågade sent omsider fadern.
"Jag har icke varit utom dörren i dag!"
"Så gå då, spring, roa dig -- arma lilla kräk, du har så litet att roa
dig åt!"
Kanske var det just dylika uttryck, födda af den arme faderns qväfda
bedröfvelse öfver att ej kunna bereda sin dotter något för hennes ålder
passande nöje, som orsakade att hon så tidigt kommit att inse det hon
hade något att sakna, kommit att inse det hon var ensam och -- såsom
hon plägade uttrycka sig -- utan någon like. Det vissa är att den
sällhet, som gubben Lönner beredt sig sjelf derigenom att han i sin
dotter bildat sig ett sällskap, hvilket i någon mån erinrade honom om
förra tider, lättligen kunde blifva denna dotter till långvarig skada
och smärta.
Sådan som hon nu en gång var, skulle hon, ehuru mild, tålig och
arbetsam, sannolikt komma att finna sig i ett öfvergifvet tillstånd,
vare sig då att en handtverkare eller välbehållen skutskeppare -- det
högsta, som hon i giftermålsväg sjelf kunde tänka sig eller andra tänka
för henne -- fölle på henns lott...
Begagnande den uppmaning hon erhållit, skyndade Nanny bort lätt som
en fågel, hvilken, efter åtskilliga misslyckade försök att återvinna
sitt frihet, ändtligen helt oförmodadt ser sitt bemödande krönt med en
lycklig utgång.
Emellertid var hon säker att den unge herrn icke längre fans vid
källan, och nu föll det henne äfven i sinnet hur besynnerligt det var
att hon icke omnämt hela mötet -- ja, något så underligt hade aldrig
händt henne som att ej komma ihåg det hon träffat en främling: både
pappa och Magda skulle nog undra deröfver, när de finge veta det.
6.
En öfverenskommelse.
"Nå, var det icke det jag tänkte!" utbrast vår hjeltinna, när hon fann
platsen tom, och betraktade härvid med en viss harmsenhet sin bild i
källan.
Aldrig förr hade hon haft håret så slätt och väl ordnadt. Och
söndags-förklädet -- det hon, under hela den tid hon språkat med Magda
och pappa, haft dolt under koftan och hvilket hon påknutit, så fort hon
kommit ett stycke ifrån huset -- det lönade visst mödan att ha tagit
fram det ur dragkistan!
Hon var nära att rycka af sig både förklädet och den lilla
silkes-långhalsduken, hvilken hon knutit om halsen, då samma
lifgifvande röst, som hon redan lärt känna, ropade henne på afstånd.
Med glad häpnad slog hon upp ögonen, och hvem kom der utför backen --
blåsande i ett stort grönt blad, ett alldeles eget slags trumpet, som
lät ganska bra -- om icke egaren af renseln.
"Kommer du då ändtligen, min lilla najad! Jag tyckte vi hade så
trefligt i går afse, då du följde mig på vägen, att jag måste hit och
se åt om du icke också i afton badade dina små fötter."
"Det kunde kanske anstå en najad att göra i herr-sällskap, men jag..."
Hon afbröt rodnande.
"Huru nu: en najad -- du vet då något om najaderna, du mitt barn?"
"Ja, och om dryaderna också!" svarade Nanny nickande och för första
gången liksom lite stolt öfver sitt vetande, hvilket eljest ingen utom
gamle pappa brydde sig om.
"Du förvånar mig -- du har då läst ... låt höra?"
"Åh, något af hvart. Pappa har en stor bokhylla, och jag har sjelf en
liten."
"Hm hm", sade den unge kronobefallningsmannen i survivance, "det der är
ju alldeles förundransvärdt... Men så berätta mig då hvad du läst!"
"Bryr herrn sig om det?"
"Det hör du väl ... kors, för tusan, mamsell Nanny skulle jag säga. Nå,
mademoiselle, låt oss sätta oss ner ... den här gräsmattan är ganska
mjuk. Jag vill anställa en liten examen."
"Men jag svarar icke, om herrn kallar mig mamsell -- jag tycker att vi
bli så främmande då."
"Nå, då skall jag nog akta mig för det... Men låt oss nu komma till
början..."
"... med hvad jag kan?"
"Alldeles det... Men hvarför sätter du dig så långt bort?"
"Åh, det är väl icke så fasligt långt heller!"
"Det bevisar att du åtminstone icke kan räkna, min gudinna! Låt höra,
hur många alnar är det emellan dig och mig nu?"
"Tre, tänker jag!"
"Stackars liten, du har ju ännu icke hunnit ens till addition! Men jag
skall bli din lärare."
"Nå, hur skall det gå till?"
"Så här" ... den unge mannen ryckte hastigt af sig den kring halsen
löst virade svarta silkesduken ... "denne utgör ett bestämdt
alnmått... Nu börjar jag mätningen, och när jag kommit tre alnar
ifrån dig, så..."
"Hvad så?"
"... stannar jag och sätter mig, ty du har sjelf bestämt tre alnar."
Aldrig hade Nanny haft ringaste begrepp om dylik lek.
Hon var ej van att skratta -- icke derför att ej Magda, Ragnar och
Calle många gånger hade infall att skratta åt och hvilka lockade dem
sjelfva till högljudd munterhet -- men Nanny, som aldrig haft lust
för glädje, hade högst dragit på munnen, och således var det kanske
nu för första gången i hennes lif som ett ungdomligt skratt klingade
från hennes lilla täcka röda mun, då hennes lärmästare i räknekonsten,
sjelf öfverlemnande sig åt en barnslig munterhet, efter flere förnyade
räkningar och mätningar tog i besittning den eröfrade platsen.
"Se så", sade han, helt beqvämt utsträckande sig åt Nannys sida, "nu
kan jag åtminstone nå dig!"
"Men", sade flickan, åter allvarsam, ty hon tänkte på Magdas ord, "det
vill jag icke!"
"Vill du icke?"
"Nej!"
"Kors, så bestämd du är!"
"Herrn tänkte ju höra hvad jag läst?"
"Det var så rätt det... Nå, icke behöfver du väl gömma handen så der
under förklädet: jag skall ej försöka att ta den, om du ej frivilligt
räcker mig den."
Nanny smålog och lät de små hvita händerna åter krypa fram, hvarefter
hon lade dem i kors öfver knät.
"Först och främst då, mitt barn -- du kan börja vid första början!"
"Då jag var helt liten, köpte pappa små historieböcker med kopparstick
åt mig, och under det jag läste, förklarade han alltsammans. Sedan, när
jag blef lite mer för mig kommen..."
"Nå, hvad blef det då af?"
"Jo, då kom katchesen, som jag just aldrig tyckte mycket om, och
derefter bibeln, som jag mycket älskar och gerna läser: Nya testamentet
är min bästa glädje. Pappa uttyder det, som jag icke förstår. Och
sedan, när jag blir ensam, gråter jag när jag går igenom vissa ställen
-- men det är ingen sorg i tårarna: jag tänker endast på..."
"På hvad?"
"Jag vet icke om jag bör säga det?"
"Visst bör du det -- jag är ju din
vän!"
"Nå, så skall jag väl nämna det... Jag tänker på om jag haft den lyckan
att lefva i den tiden: kanske hade jag då varit en bland de heliga
qvinnorna."
"Jo, ser man på, du är minsann icke så lite äregirig du -- kanhända
ville du ha varit sjelfva jungfru Maria?"
"Åh!"
Nanny vände rodnande bort ansigtet: det smärtade henne att det låg ett
gyckel i den unge mannens fråga.
"Nå, mitt barn, låt oss då hoppa öfver dina helgontankar och dina
fromma önskningar, som verkligen äro mycket olika andra unga flickors,
och låt oss komma vidare!"
"Pappa lät mig efter hand läsa historia, geografi på kartor och något
naturalhistoria, och så skänkte han mig slutligen en bok om den gamla
gudaläran, med hvilken jag ännu roar mig på lediga stunder."
"Gudbevars, du är ju en helt bildad flicka på det sättet... Du skrifver
väl äfven?"
"Det förstås, och ritar lite också."
"Nej, nu blir jag riktigt bekymrad för dig, mamsell Nanny!"
"Hur så?"
"Derföre att jag icke är i stånd att begripa hvad du skall göra med
allt det der här i din dal."
"På det har jag också tänkt!" svarade Nanny suckande.
"Kanske är det ändå icke så farligt, när allt kommer till stycket --
jag måste förvissa mig om den saken."
Gottlieb började nu på sin unga sällskaparinna ställa frågor härs och
tvärs i de ämnen hon uppgifvit, och för allt visste Nanny att göra
reda, och det på ett sätt, som visade att hon klart fattat och tänkt
öfver hvad hon läst. I mytologien var Gottlieb icke mer hemmastadd än
hon.
"Men hvarifrån har då din far, som -- efter hvad du nämde i går, då du
visade mig vägen -- bott på den här jordtorfvan i halfva sin lifstid
och födt sig med en ringa handel ... hvarifrån har han sjelf fått sin
bildning?"
"Ack, det är en hel historia om pappas ungdom -- men den historien är
så smärtsam att han aldrig talar derom. Jag vet blott att han den tiden
hade stora förhoppningar och att, om de gått i verkställighet, han
skulle ha blifvit en förnäm man; men det var något vigtigt dödsfall som
ändrade alltsammans."
"Jag måste titta in i ert lilla hem och helsa på din far -- tror du att
han tar väl emot en sådan här ung främling?"
"Ja, helt visst, och Magda också!"
"Din svägerska -- nå godt, jag kommer en af dagarna... Men hör på..."
"Jag hör nog!"
"Eftersom olyckan redan skett..."
"Hvilken olycka?"
"Kors, den, förstås, att du vet jemt tie gånger så mycket som du
behöfde veta, så ser jag icke att det skadade, om du ännu ytterligare
finge lite mera kunskap."
"Hvem skulle ge mig den?"
"Jag, naturligtvis -- det faller mig något in."