tunnbröd ur den stora brödlåren, som nu var proppfull efter vårbaket.
Här ute i boden förvarades all maten. Där låg fläsket nersaltat i
tinan, och där hängde det, som fanns kvar av de feta fårkropparna, som
man rökt i bastun efter höstslakten.
Det var skumt i den gamla boden. Hon måste lämna dörren på glänt. Då
såg hon något skugga för sig i dörrspringan, och när hon vände sig,
stod Mats där. Han hade just kommit ner från skogen och var brynt av
vind och sol, hans kläder voro nötta och rivna. Han såg på henne som en
tiggare. Hon greps av äckel och trots. Nu, nu kom han! För sent var det
nu. En annan, en starkare, hade kommit och lärt henne, vad kärlek var.
En man. Mats — en pojke var han — slut var det nu med barndomsleken.
— Ur vägen, Mats, å låt mej slippa fram, sade hon otåligt och sköt
honom före sig ut genom dörren.
Men där blev hon fast, ty hon bar famnen full av brödkakor. Där fick
han henne i armarna och tryckte henne in mot bodens stockvirke, som var
så varmt, att det brände henne genom den tunna klänningen.
— Släpp mej, pojk, å akta bröt! skrek hon på nytt.
Men Mats hörde ej på henne. Äntligen hade han henne fast, vittra, hon,
som lockat och svikit, hon, som alltid väjde och vek, när man ville
hålla och gripa henne. Nu stod hon där fångad mot väggen i sin röda
huva.
— Nu ska du säj mej, va du menar, Anna-Greta, sade han tvärt.
— Menar — me va då?
— Me dina tokforer å tilltag, me all din svartkonst. Varför springer du
nu undan för mej?
— Hort de var, ja trodde man va fri gå dit man ville, ja!
— Å ja trodde vi va fästfolk, ja, svarade Mats.
Då for vreden i Anna-Greta.
— Fästfolk — vi! ropade hon med gnistrande ögon. Ja bjöd mej åt dej,
men ja dög int, kantänka, åt fattiglappen!
All hennes kränkta stolthet fick luft i det elaka, hånfulla ordet. Men
Mats hörde ej så långt — med ett styng av smärta släppte han henne
åter. Var det Anna-Greta, som talade så? Hon, som vilat så vit i den
stängda kammarn under hans kyssar. Hon, som varit så god mot honom i
de första tunga dagarna, då han gick där som ett nådehjon på gården.
Så förändrad hon var, där hon stod med huvudet trotsigt tillbakakastat
och lutade sig mot den nötta vindeltrappan, som förde upp till loftet.
Allt det barnsligt grunda i blicken var borta, den röda munnen öppnade
sig och kröktes hånfullt, de vita tänderna glimmade till som i ett
bett. Stygg såg hon ut och främmande med den minen — en främmande
kvinna av vandrarsläkt, en lövjerska — men min Gud så vacker!
— Ä de sant, att du redan har en ann? frågade han hest och grep åter
tag i hennes arm.
Men hon vred sig smidigt lös. Vreden lågade nu nästan grön i hennes
ögon — med skam tänkte hon på att hon mer än en gång gråtit efter honom
i hemlighet.
— Nå, än sen, om så va, väste hon mellan tänderna. Tjänligt åt dej,
läsarpojk! Blod har ja i ådrorna, vatten du, de blev mej för kallt!
Och i sitt vredesmod ryckte hon en liten silverbrosch, som hon fått av
honom i konfirmationsgåva och nu bar av gammal vana, ur halsduken och
slängde den för hans fötter. Med fladdrande skärpband sprang hon så
lätt in i stugan med brödtraven högt buren på armen.
Men Mats stod kvar som bedövad. Hon hade nog rätt. Uppfostran satt i,
hur man ryckte och slet i dess rötter. Den ringde honom i öronen med
gamla, visa ord och gjorde honom försagd och klok i hans unga dar, då
han bort vara dristig och djärv. Nu stod den och ringde själaringning
över allt vad han trott om henne där, som nu sprang ifrån honom på sina
egna vägar.
»En skökas läppar äro en hannogskaka, och hennes hals är halare än
olja, sade rösten. Men framdeles besk som malört och skarp såsom ett
tveeggat svärd. Hennes fötter löpa neder till döden, hennes gånga få
helvetet.»
En sköka var för visso den, som lade sig till en främmande man, en
vandringsman, en flöttjare. Men ljuv som en honungskaka var hennes mun,
hennes röda mun!
Med tunga, sävliga steg och sänkt huvud gick Mats därifrån. Som han
gick där, böjd över de främmande markerna, liknade han sin far,
Lill-Jonas utom åkern, såningsmannen.
Nu visste han, att han snart måste lämna Andersagården. Lätt var det
ej, och genast kunde han ej rycka sig loss, men ske måste det. Men
för en tid skulle han bli där och se åt, hur det gick för Anna-Greta.
Hennes fötter löpte neder till döden, det visste han.
* * * * *
Men däruppe i stugan var tjärdalsgillet redan i full gång. Runt omkring
i stugan satt folket bänkat i karlsida och fruntimmerssida. Mats höll
sig borta, men flöttjarn var med. Ejnar hade tagit honom till gården,
och han skulle stanna för sommaren i byn. Nu satt han bänkad vid
bordet med de andra och såg sig förstulet omkring i stugan. Skulle han
kunna trivas under samma tak, vore det nog här. Mitt emot honom satt
Rik-Erik i nya vadmalskläder och såg hemvan ut, som vore han redan
mågstump i gården. Den synen gjorde mor Brita lugn.
Nu måste hon bjuda till bords, och det var inte gjort i en
snarvändning. Ingen ville vara matsnål och gå först, fast hon trugade
sina rejäla tre gånger.
— Varen nu så goda och maka er till bords, tiggde hon med sin lenaste
röst, men ingen låtsades höra. En och annan tackade till och med nej —
inte var man kommen för att sluka i sig mat!
Till slut måste Ejnar upp för att ta i med handkraft, och så fick man
då rikaste moran fram till bordet i sällskap med gamkallen. Och med
lock och pock följde de andra sakteliga efter. Ett tjärdalsgille var ju
nog så hasadeligt som ett bröllop och krävde lika många ceremonier.
När man så fått i sig nog av syltorna och brödet och krusat sig ifrån
bordet igen, bar det i väg upp till dalplatsen. Däruppe stod redan
Mats och väntade med löpen. Den skulle alltid läggas ut av den äldste
i laget. Det var ett verkligt hedersuppdrag, ty om man bara glömde att
täcka ett enda kvisthål, kunde tjäran lätt ta sig ut den vägen.
Det blev Anders bror Kall-Ersa och en annan gubbe givet att lägga
löpen. Med stor omsorg lade de ut de stora granbarksstyckena med
insidan upp runt hela dalen, medan ungdomen samlade sig längre ned
i väntan på arbetet. Till de unga räknade sig ock Anna-Gretas gamle
friare, och det var han, som inledde upptågen. Innan någon visste ordet
av, hade han stoppat en granriskvist i halsen på Anna-Greta.
Kvickt rusade hon upp och tog hämnd på — flöttjarn! Men han var henne
för lång i rocken, och innan hon hann betänka sig, hade han fått upp
henne på armen och sprang med henne uppåt skogen, alldeles förbi Mats.
Vem kan säga om han snavade på en trädgren eller på Mats fot? Men
visst är, att han snavade med näbbskorna och föll raklång med sin
börda. Fallet såg styggt ut, men ingen slog sig på den mjuka mossan.
Oskadd vilade Anna-Greta en stund på marken, ännu i flöttjarns famn,
storskrattande och lycklig. Mats såg ner på dem och kände, att han
älskade och hatade henne över allt på jorden.
Men i flöttjarns öga glimmade det ont — han trodde ej på trädroten.
Anna-Greta såg det, och i en blink var hon på benen, fick fatt på ett
träkol från den gamla dalen, och innan Mats anade något var hon över
honom och hade ritat mustascher på honom. Runt hela dalen klingade
flickornas gälla skratt, när Mats vit av vrede strök sig kring munnen,
så att också hakan färgades svart.
— Se, se, nu har han skägg ock, skrek Anna-Greta. Hon njöt av att få
håna honom öppet.
Instinktivt flög pojkens hand mot bältet, han vände sig mot flöttjarn.
Stintorna ryste, snart skulle slagsmålet vara i gång. Men så med ens
sänkte Mats huvudet och lät handen falla. Det var något i hans plågade
blick, som kom skrattet att tystna i medlidsam undran.
Då ropade Kall-Ersa ungdomen till arbete. Nu skulle veden in på
dalen. Flickorna sattes vid kasterna till att lasta på bärbårarna,
och pojkarna fingo i uppdrag att bära bårarna ned i dalgropen. Där
stodo gubbarna alltjämt kvar. Det var de, som skulle lägga dalen. De
började lägga ut veden i en trång rundel och fortsatte så runt, runt,
varv efter varv, rakveden innerst och småveden inuti, tills dalgropen
liknade en väldig, upp- och nedvänd hatt med stora brätten. När man väl
börjat, gick det med fart.
Mats och flöttjarn gingo vid var sin bår och tävlade om vem som rådde
mest. Men alltjämt var flöttjarns börda större. Anna-Greta lastade
veden på hans bår. Ibland möttes deras händer, och då blev flickan så
skälvande röd. Men flöttjarn gick åter ned till dalen, rak och smärt,
med det mörka håret bart, visslande och skrattande, så att tänderna
glittrade mot hans bruna hy. Då glömde flickorna att lasta veden, deras
ögon hängde vid flöttjarn. Mellan pojkarna sprang Gam-Erik, krokbent
och beskäftig, och skulle hjälpa till litet här och var men var
överallt i vägen.
Nu stod middagssolen hög, och till dalen kom lillpigan för att bjuda
till gårds till middagens fläskpalt och sötost. Ingen sade sig heller
nu vara nödig, men hur det var, slank också den maten ner i gästerna.
Först på kvällssidan var tjärdalen färdiglagd. Hatten hade nu vänt
sig ut och in, och kullen reste sig rund och hög uppifrån marken. Nu
återstod det bara att räfsa ihop tjärvedsstickorna till knösar och
bära också dem med på kullen. Sedan kom belöningen för dagens möda. Nu
skulle både karlar och kvinnfolk ha torvsupen, som togs i dricksglas.
Där kom redan Kall-Ersa med brännvinskaggen och fyllde glasen till
brädden. Så drack man tjärdalens välgångsskål, och glasen gingo laget
runt, tömdes och fylldes på nytt. Inte ens flickorna blinkade för
torvsupen, fast de helst beto av den. Ejnar och flöttjarn togo två
supar, var gång de andra togo en.
Bara en lät supen gå sig förbi. Det var Mats, och värre hån och spott
vållade det honom än sotet på hakan. Men alltsedan Anna-Greta skällt
honom läsarpojk, hade andras mening blivit honom så förunderligt
likgiltig — sämre namn kunde man bära.
Av hela arbetet på dalen återstod nu bara att bära upp »gubben» och
»gumman». »Gubben» var en tallruska och »gumman» en liten gran, och de
skulle bäras upp av den pojk och flicka, som lottats ut till det. Mats,
drängen, sattes till att hugga buskarna, medan Kall-Ersa fick lotta.
Tvekande drogo flickorna sina lotter — det var som om det gällt livet.
Den som drog längsta stickan skulle bli gift det året, och pojken och
flickan, som följdes åt uppför dalkullen, skulle bli ett par.
Alla jublade, när Anna-Greta drog stickan. Men skrattet vände sig
till jubelskrän, när Gam-Erik drog den andra. Nog gjorde flickan sura
miner, men hon måste hålla god min i leken och vandra uppför kullen med
den avskydde gamkallen. Där stucko de så ned »gubben» och »gumman» i
torven, medan hela laget sjöng en gammal dallåt.
Men när de skulle ner igen, drog Anna-Greta i förargelsen sin gamle
friare med sig med sådan fart, att han så när satt till både andan
och benen på den kuppen. Men lika strålande glad var han för det och
bockade sig sirligt och stadslikt, när laget hurrade för dalparet.
Sedan bar det hem till kvällsgröten, och så började dansen ute på
Anders Ersas loge. Där tog var och en sin flicka för kvällen, och
flöttjarn tog Anna-Greta. På starka armar drog han henne i dansen, och
deras ögon vilade i varandra. Men i dörren kom mor Brita med dricka åt
spelmännen och såg det. Hon mulnade, men så kom hon att tänka på att
Erik Olsa ju ej längre gick i dans. Anna-Greta var ung, men när hon
satt som husmor i Ol Olsagården, var det slut med dansen. Också mor
Brita hade vilat i en ung mans famn i dansen — det var före det rika
giftet — och hennes ögon glänste svart vid minnet.
Ute stod Norrlands ljusa natt med heta dofter. Det var vid
midsommartid, och häggen stod i blom. I den stilla, ljudlösa natten
lyfte den sin vita brudbukett mot skyn, och den tunga doften steg
de unga åt huvudet. Invid dem viskade skogen, där jungfrutoffel,
trolldruva och kärleksört växte på den fuktiga mossan, medan
spindelblomstret och ormtungan gömde sig bakom dem på lur. Som en
nedfallen vintergata slingrade sig skogsstjärnornas väg in under
trädens skugga, där ekorrbärsörten tände sina fina ljus efter
vägkanten. Längst in i dunklet kastade bäcken sin vita skumslöja över
den första liljekonvaljen, vars kyska doft var som en sval droppe i den
sövande hägglukten.
Allt detta strömmade emot dem i dansen. En efter en trädde de ut ur
logen för att svalka sig, två och två. Par efter par gingo de att söka
liljekonvaljer och kommo så igen till dansen, röda om mun och kinder.
Men två var det, som gingo mot skogen och ej vände tillbaka.
Frampå natten stod mor Brita och vakade i fönsterspringan. Vid
Anna-Gretas fönster såg hon en lång, gänglig gestalt stå tryckt. Det
var Gammel-Erik. Och lugnad gick hon åter till sängs. Men Anna-Gretas
kammare var tom. Det visste hon ej.
Den natten sökte sig Mats för första gången på flera år åter till
gammelgården, där han gråtit ut sin barndoms sorger.
— — Vid nästa vindstilla skulle tjärdalen tändas, och Mats gick åter
upp i skogen med två av drängarna. Med näver och slanor tände de på i
dalens nedre kant, och snart flammade en väldig ring av rök och lågor
upp runt kullen. Det gällde nu att ta fast elden, innan det blev för
sent. Torvstycke på torvstycke slängdes på elden för att dämpa de
stigande flammorna, tills blott en gråvit rök steg upp mot aftonhimlen.
Listig och hoppande smög sig elden under torvlagret — nu stack den åter
fram en eldröd tunga, och Mats fick slänga dit ett nytt torvstycke.
Under dalen sutto drängarna vid rännan och väntade på tjäran. Timme
efter timme gick, och det led in på natten. Då först kom tjäran, stark
och doftande. Trögt och sakta kom den rinnande, och nu gällde det att
passa med tunnorna. När tjärdalen brunnit ett dygn, började tjäran att
rinna hastigare. Drängarna hade nu fullt göra med att slå tappar på de
fyllda tunnorna, rulla undan dem och sätta dit nya. Det var ett lustigt
arbete, tyckte de. Men ingen liten flicka kom det året upp till dem i
röd mössa för att titta under dalen och skämta och le.
Inpå fjärde dygnet var tjärdalen utbrunnen, och dalkullen låg som en
enda rykande kolhög. Dödstrött och vacklande stod Mats och såg på sitt
verk — han tyckte, att det var hans eget unga liv, som låg där så bränt
och skövlat.
Men nu var ej tid för sorgsna tankar. Det gällde att släcka dalen
ordentligt, så att kolhögen ej brann upp. Med spadar och skovlar
hjälptes de åt att skotta sand på kolhögen, tills den slutade ryka.
Då först kunde de stappla in i kolarkojan till sin välförtjänta sömn.
Ingen hade då sovit mer än ett par timmar på dessa fyra dygn. Tjugufyra
timmar i sträck sov Mats den gången, tungt, djuriskt, utan drömmar. Så
sov han ännu över själva midsommarafton.
Sent den kvällen smög Anna-Greta ensam upp till korsvägen med nio
sorters blomster i sin hand. Där möttes fyra vägar — en kom från
skogen, en gick till byn. Utan att tala gick hon där av och an. Varför
sneglade hon åt skogsvägen? Där var väl ingen att vänta? Men ingen kom.
Mats låg i skogskojan och sov, den natt då allt det hemliga driver de
unga samman i älskog.
Då hördes steg på byvägen. Skrämd såg sig flickan om. Där gick
flöttjarn med en häggblomma i mössan, stark och segerviss och log med
glimmande ögon. Då gick hon självmant ner mot honom och tog honom i
handen. Så följdes de åt ner till gården. Den natten sov flöttjarn i
Anna-Gretas kammare med de nio blommorna under kudden.
— — När Mats vaknade ur sin sömn, kände han sig starkare och friare än
på länge. Arbetet gav honom ej heller mycken tid till att hänga huvudet
och sörja. Hela gårdens skötsel vilade nu i stort sett på hans axlar,
alltsedan mor Brita fick sitt att sköta och Ejnar gick sina egna vägar.
Och han kände det som en plikt mot sin döde välgörare att väl se till
hans egendom, så länge han var kvar i hans hus.
Därför var han först på benen och sist i säng och trälade och slet från
morgon och till kväll värre än drängarna, men med bara halva lönen
och med snäsor och otack på köpet. Mor Brita var ej vänligare stämd
än förr, men hon hade svårt att reda sig honom förutan, och så länge
flickan höll sig ifrån honom, måtte han då få bli på gården.
Anna-Greta sprang ej längre ur vägen för honom, men han var bliven som
luft för henne. Hon kunde gott ha gått tvärs på honom utan att se det.
Överflödig för henne och för alla var han. Men ändå blev han, där han
var.
En gång sökte han varna Anna-Greta, när hon blev för djärv i sin
kärlekslek.
— Du val akt dej, sade han, annars talar ja me mor din!
Då svarade Anna-Greta, vit i ansiktet och med det främmande draget över
munnen:
— Hort de var, slabbertacka, gör de du, om du blir trodd!
Han visste fullväl, att hon hade rätt. Vart ord från honom skulle ha
motsatt verkan mot det åsyftade. Hennes vägar voro icke hans, bäst att
låta henne löpa, dit hon själv ville. Spelande glad var hon sommaren
lång, Anders Ersaflickan, sjöng och trallade i arbete och lek. Frampå
hösten satt hon ofta tyst och tänkte, och när bladen föllo, satt hon
ensam på kammarn och grät.
Den dagen hade flöttjarn vandrat vidare från byn. Men han hade svurit
att låta höra av sig, och till jul skulle han komma åter, om det nu
var som de trodde. Stackars Anna-Greta! Ej hade hon önskat sig ring
eller fästegåva, gård eller kreatur. Nu satt hon där och grät efter
alltsammans. Kärlekens allvar hade hon prövat, nu kom livets allvar.
Men ingen fick se hennes tårar. Bland de andra log hon, fast blekt som
själva höstsolen.
Så gick den långa, ändlösa förvintern inemot jul. Lång för mer än en.
Redan i oktober föll snön och blev kvar. Mjuk, tät och klibbig föll den
och föll, dygn efter dygn och avstängde gården från yttervärlden. Som
mjukaste vadd lade den sig upp efter hus och gärdesgårdar och täppte
till alla springor ut till friheten.
Också inomhus blev det så sällsamt tyst. Ej ett ljud därutifrån trängde
in. Allt buller dämpades ned och bäddades till vila i snömassorna.
Samfärdseln med andra byar var nästan avbruten. Ofta satt postskjutsen
fast upp under hästbuken i någon driva och måste skottas loss av
uppbådade lag. Ibland kom den ej till byn på veckotal. Men då den
äntligen arbetat sig fram, nog stod Anna-Greta blåfrusen vid grinden
och tiggde efter brev.
I början kom det flera på en gång, så blev det längre emellan, till
slut kom det inget. Då gick hon in och satte sig tyst vid elden och
stirrade dystert in i den. Där satt redan Mats vid sina böcker. Men de
talades ej vid. Under de långa vinterkvällarna tog han nu åter upp sin
läsning. Till våren ville han göra allvar av sitt beslut att söka sig
ut i världen. Här fanns ej mera någon plats för honom.
Julen kom, men inte flöttjarn. Framemot julafton levde Anna-Greta
upp igen. Hon fick plötsligt så mycket att bestyra, hjälpte som förr
vid bak och brygd och tycktes ha fått all sin glädje åter. På själva
helgdagsaftonen var hon den, som var först pyntad till helgen och satt
väntande under halmkransen. Stora, frågande, väntansfulla hängde hennes
ögon vid dörren för var och en, som kom.
Och där kommo många, fattiga och frusna från fattigmans koja, och var
och en skulle ha sitt paket med bröd och gryn och korv. Många långväga
vandrande kommo den dagen till storgårdens kök. Men flöttjarn kom ej.
Borta var han liksom vårens fägring, liksom häggens blomma och doft,
borta som det korta sommarruset mitt i den långa, kalla vinternattens
dvala. Han hade gått förbi på sin vandring och stannat, nu måste han
vidare. Hus och hem, maka och barn — vad var det för flöttjarn? En stor
gård, en vacker jänta — det fanns många stora gårdar, många vackra
jäntor vid Norrlands älvar. Hans färd gick längre.
Och ute föll snön alltjämt, tät och ljudlös, och stängde ute varje
främmande ljud, plånade ut varje främmande spår, lämnande en ensam med
sina stillastående tankar. Ty varje tanke, varje dröm, som ville ut ur
idet, stötte mot den vita, formlösa muren därute och föll till marken,
där den mjukt bäddades ner i bomull som till svepning.
Så satt Anna-Greta hela den julaftonen med ögonen mot dörren. Och för
varje timme, som gick, blev hon alltmer stilla. När kvällen kom, var
hon vitare om kinden än snön där ute. Den korta timme hon sov om natten
drömde Anna-Greta, att han kom vid korsvägen, och före gryningen steg
hon upp. Hon klädde sig hastigt i sin brokiga helgdagsstass och smög
tyst utom dörren. Osedd kom hon förbi de sovande i stugan — ingen kunde
tänka på att fara i ottan i slikt yrväder. Och då tog man sig god tid
helgdagsmorgonen.
Men Anna-Greta skulle gå att möta flöttjarn. Hon kunde ej tro, att
han svek, hon kunde ej tro, att han ej ville komma. Därute var
halvmörkt ännu, och snön yrde ner från en blygrå himmel. På gården
var vägen nödtorftigt skottad sedan gårdagen, snön gick ej högt över
kängskobanden. Blott till grinden skulle Anna-Greta gå. Där kunde man
se ända uppåt korsvägen.
Men den isiga snön gjorde henne blind. Den piskade henne likt vassa
bastukvastar och ville riva kläderna av kroppen. Var skugga därute
på vägen, varje buske och sten tog hon för en människa, böjd under
snöstormen.
Oron drev henne alltjämt vidare. Ute på vägen gick snön henne till
knäna, ibland sjönk hon ända ner till midjan. Men hon var ju van att
pulsa i snön och kämpade sig tappert fram. Ångesten och ansträngningen
drevo ilande svettbad över hela hennes kropp, och för första gången
kände hon riktigt, att hon bar på ännu ett liv.
Den tanken drev henne vidare, piskade henne grymmare än stormens
gissel. Nog kom han väl ändå, han måste ju komma, vid korsvägen stod
han nog redan och log med vitaste snö i mössan i stället för sommarens
häggblommor.
Vägen bar uppför, här var skogen borta, snön låg nu i manshöga drivor.
Yr, förblindad, utom sig av trötthet och ångest strävade Anna-Greta
vidare. Knäna sviktade under henne, och ibland tyckte hon sig mista
fotfästet och sjunka, men hon trampade bara på.
Där såg hon äntligen vägkorset, men nu började hennes krafter på att
ta slut. Ännu en stor driva, snön gick henne under armarna, ännu några
steg. Då gav med ens allting vika, och hon sjönk, sjönk. Ner i detta
vita, lösa, djupa, mer förrädiskt än vatten.
Nu drunknar jag i snön, for det igenom henne, och hon tyckte, att
någon skrattade högt vid den tanken. Javisst, det var hon själv, som
skrattade. Och med ens förstod hon, att den hon väntade på, aldrig
skulle komma, och vid den vissheten rörde sig det nya livet för första
gången i henne. Med en sista ansträngning lyfte hon huvudet och såg
uppåt korsvägen, där hon en gång mött sitt öde med drömmens nio blommor
i handen. Så lade hon sig trött bakåt för att dö i snön. Men döden svek
henne också, trolös liksom älskaren gick han det lättfångna bytet förbi.
Då kom där en annan vägen fram, som stannade. Det var en, som vakat och
ängslats som hon, en som hört henne smyga ur stugan och följt henne.
Den hon väjde för följde henne. Tätt efter henne hade Mats arbetat sig
upp efter vägen, men hans steg och rop hade drunknat i snöstormen. Och
Anna-Greta gick på den väg, där man ej vänder sig om. Ej förrän vid
korsvägen hann han henne. Där låg hon avsvimmad, djupt nere i snön.
Hennes röda mössa var det enda, som vägledde honom. Vitare än snön var
hennes ansikte under den. Var hon död? »Och hennes fötter löpa neder
till döden!» Hennes fötter, hennes små danslystna fötter! Han mindes
hennes bara fot vårfrudagskvällen.
Med all sin kraft fick han henne upp ur drivan. Snöstormen hade redan
på dessa få minuter brett en tumshög svepning över hennes brokiga
axelduk. Hon stod nästan upprätt i drivan, själv stod han till axlarna
i lössnön. Nu stodo de bröst mot bröst. En gång förr hade de stått så.
Nu liksom då sände hans hjärta heta darrande slag in mot hennes. De
väckte henne till liv igen, hon vaknade ur sin svimning och slog sakta
upp ögonen, medan snön som en rasande kastade sig över dem båda.
Med ögon, som ej sågo blickade hon in i hans — så kände hon honom och
ville häftigt loss. Hu, så han såg på en! Den blicken såg till hennes
enda hemlighet. Varför grävde han upp henne ur snön? Hon tyckte, att
hon vilat sju famnar därunder, där ingen såg hennes skam. Ner dit igen
ville hon, till den vita vilan. Men han höll henne fast.
Då ropade hon:
— Låt mej vara me fre, Mats, du vet ej, va mej våller!
Men han svarade blott, medan han höll henne handvasst som döden själv i
sitt grepp:
— Jo, jo, ja vet!
Det svaret gjorde henne vild, så när hade hon kämpat sig loss, men
han bara ökade sitt järngrepp kring livet på henne och lyckades till
slut pressa dem båda ut ur drivan. När de kommo på fast mark, bar han
henne. Och genom drivorna halvt bar, halvt släpade han henne, fast
hon stretade emot av alla krafter. Men den lösa snön gav henne inget
spjärntag, och kampen mattade henne snart.