bladlösa grenar i sin eviga ängslan. Något gav vika i honom, handlöst
kastade han sig ner i det fuktiga fjolårsgräset. Marken var hans
förtrogna, den hade ofta svalkat hans barndoms sorger. Med ansiktet
borrat i dess trogna barm gjorde han nu också sin ungdoms heta bikt
till jorden. Allt hans blod stod i brand, för första gången fattade han
fullt sin kärleks makt och styrka. Med en hjärtesveda, som liknade
hat, mindes han vårfrudagsnattens spröda stämning av vaknande längtan
och åtrå. Och nu — sådan var hon, ur famn i famn! Hon var ej värd någon
skonsamhet.
Länge låg han så, då röster hördes. Det var Anna-Greta, som äntligen
kom. Men hon var ej ensam. En främmande, mörk röst tog svaret av henne
ibland. Alla mörka makter föllo åter över honom, darrande kröp han
undan i snåret. Hans hand knöt sig, den kom att stöta mot något —
fällkniven! Han tog ett tag i skaftet och blev åter lugn och kall.
Då hördes åter en annan röst, litet i falsett. Den var andfådd och
avbruten som från en person, som sprungit ifatt de andra. Mitt i all
sin vrede måste Mats le. Gammel-Erik var det, alltid i vägen på de
ungas friarfärder. Mats hörde flöttjarn — ty, att det var han, det
visste han genast — svära lågt och Anna-Greta slå till sitt höga
skratt. Alldeles bredvid honom stannade de.
I nattmörkret tyckte han sig plötsligt se den främmande karlens vilda
svarta ögon glimma skevt och styggt, löst satt handen till kniven bland
det folket. Här var ej tid att förlora. Plötsligt steg han fram ur sitt
gömställe och stod mitt ibland dem.
Då fick Gammel-Erik igen allt sitt mod. Ensam hade flöttjarn snart
skrämt bort honom, nu voro de två. All hans klumpiga skämtsamhet
återvände vid den tanken.
— Åhå, skrockade han, ja tror, att skön Anna-Greta håll på treenigheta.
Välj nu, vem som skall bli den helige ande och vila på armen hennes!
Mats hade velat slå honom på truten, men Anna-Greta blev inte svarslös.
En stor och okänd ängslan hade fallit över henne i den mörka skogen
med den främmande mörke karlen vid hennes sida. Sluppit undan honom
hade hon ej, sin rädsla ville hon ej visa. Men bittert hade hon ångrat
sin tanklöshet att springa åstad som hon gjort. Nu kände hon sig åter
trygg, och allt hennes glada mod återvände.
— Int lär ’e bli du, som ska in i kammarn min, svarade hon käckt sin
gamle friare och ingen av er andra heller. Dit kommer ingen ann’, än
den jag ser borti liden åt midsommarnatten.
— Så länge väntar ja int, viskade flöttjarn med sin mörka röst. Ja vill
ligg åtmed dej i natt!
— Längre än så kan en vänta på de som kärt ä, sade Mats och släppte
henne fram till farstudörrn.
Aldrig hade han tänkt säga de orden. Men där hon stod i stugudörren,
liten och späd mot de långa hetsiga karlarna och såg bort till honom i
smyg med sina stora vädjande ögon, var hon åter den flicka han älskade.
Hans lilla syster, hans brud! Han såg, att hon rodnat vid hans ord. Det
var det första ord han sagt henne sedan kyssen.
Vid de orden miste ock Anna-Greta allt sitt övermod. Med nedböjt huvud
och fumliga fingrar fick hon upp låset. Nu mindes hon, att hon gått
olovandes till berget. All hennes självsäkerhet var borta, hon var bara
en liten blyg flicka, när hon vände sig mot friarna och sade:
— Ja, då får ja säja er godnatt å tack för sällskapet.
Och med en sista glimt av odygd lade hon till:
— Nu får väl Erik Olsa vara god att visa den, som ä främling, vägen
neråt byn igen.
Så smög hon sig smidigt in genom dörrgläntan och fick fort nog dörren i
lås. Men utanför stodo friarna och tittade lömskt åt varandra. Här hade
man ej mera att göra nu — en och en ville man helst gå till flickans
fönster. Ohågat slogo de sällskap neråt vägen igen. Men i flöttjarns
ögon brann en het och osläckt eld — han skulle nog finna den vägen
tillbaka en gång!
På tå i strumplästen smög Anna-Greta darrande in i köket, där
gammelpigan sov. Hon vågade ej väcka henne, utan smög vidare in i sin
kammare. Hennes hjärta slog hårt, hon kände sig med ens skrämd och
ensam. Flöttjarns mörka ögon stirrade på henne ur mörkret, vart hon
såg. Stod han där i vrån för att ta henne fatt och pressa henne intill
sig igen så skoningslöst hårt? Han var så främmande och mörk, han hade
dragit henne genom elden. Vem vet, där var kanske trolltyg med i leken.
Utan nyckel och lås stod han väl där i kammarn snart och tog henne till
sig!
En vanvettig skrämsel grep henne. Utan att veta, vad hon gjorde,
sprang hon till fönstret och öppnade det. En svart, orörlig skugga
skymtade i aspdungens dunkel. Äter ville hjärtat stanna i hennes bröst
av skrämsel. Då kände hon igen Mats. Hon förstod, att han osedd vänt
tillbaka för att vaka över henne. Den tanken skulle förr ha väckt
hennes trots, nu rörde den henne.
— Mats, å, Mats, ropade hon sakta, kom in till mej, ja ä så rädd!
Utan ett ord gjorde han som hon bad, steg försiktigt in genom fönstret
och stängde det efter sig. Som en dunkel skugga såg hon honom emot
fönsterljuset, sakta smög hon sin hand i hans. Ett stort lugn grep
henne, all den hemvana tryggheten hade han åter bragt till hennes
kammare. Nu skulle hon sova lugnt.
Mats kunde ju ligga för natten uppe på vinden, i den bädd han haft
redan som barn. Då kom hon att se på hans ansikte. Det var så blekt,
så sammandraget, så förpinat i det svaga kvällsljuset. Han höll hårt
hennes hand, men såg ej på henne. Fulla av förtvivlan sågo hans ögon ut
i mörkret.
Då veknade Anna-Gretas hjärta, en het våg av medlidande och kärlek
slog upp i henne — det ansiktet var henne dock kärast i världen! Så
underligt gammalt och slitet i all sin ungdom — hon älskade det för
själva dess fåror och veck. Hon ville smeka det ungt igen. Hennes gamla
lilla barn var han, full av klokhet och en stor hjälplöshet. Hon ville
gömma hans sorger i sin famn, vagga honom bort i drömmar långt från de
stores hårda, onda värld, dit han var satt. Då skulle han tala. Varför
teg han jämt — hon älskade honom för att han teg. Hon älskade hans
fattigdom, hans tysta ensamhet. Allt detta, som hon ej förstod.
I sitt falska övermod hade hon gått och väntat på hans ord, på allt
detta, som han ej hade. Här var ej fråga om att ta, utan att ge, ge av
fullaste hjärta åt en, som var i nöd. Sakta drog hon sin hand ur hans
och lindade sina mjuka armar kring hans hals.
— Mats, å, Mats, sade hon och lutade sitt huvud mot hans bröst.
Då lyfte han sin blick mot henne, full av förvåning, och strök henne
skyggt över håret. En sällsam frid fyllde det lilla rummet. De vita
gardinerna stängde ute hela världen — längst borta i vrån skymtade
hennes orörda bädd inne i sängskåpet. Allt annat var dunkelt och
formlöst, de sågo knappt varann. Länge stodo de så, bröst mot bröst,
utan att tala, utan att smekas.
Men deras hjärtan talade. Tunga och dova kände flickan gossens
hjärtslag mot sitt unga bröst. Mot varje slag svarade en darrning av
hennes eget hjärta, hastig och skygg.
Mats var den, som först vaknade till besinning.
— Du ä trött, du val lägg dej, sade han, nu gett ja gå.
Då såg Anna-Greta på honom, en djup och oändlig ömhet stod att läsa i
hennes stora ögon.
— Du må bli här, viskade hon.
Helt naturligt och utan skam sade hon det. Nu hade hon träffat sitt val
bland friarna enligt gammal sed. Hon visste fullväl, att mor Brita ej
gillat valet. Men i den stunden var det glömt.
Men Mats, han mäktade ej glömma det, han. Han visste ock, att mor Brita
ville ha stintan friad till på annat vis, genom böneman. Anna-Greta var
ej som de andra bondflickorna, sprödare och finare var hon, med mera
liv och eld i sig. Farligare att komma nära i otid var hon, farligare
för sig själv och andra. Därför hade han sökt hålla sig undan.
Men nu satt han där dock, fattig och arm som han var, bakom hennes
vita gardiner och hörde henne klä av sig i mörkret. Av lycka var det
hans hjärta slog, men ock av dunkla samvetskval. Men han hade ej kraft
nog att slita sig därifrån. Hon hade valt honom framför de rika och
besuttna — nu fingo de väl rådas vid. En stund blott, en enda stund,
kanske den enda i livet, ville han vila vid hennes sida. Nu skulle de
äntligen få tala ut.
Nu låg hon där redan mot kudden, han såg hennes ögon glimma mot sig i
halvmörkret.
— Kom, Mats, viskade hon.
Då kom han och lade sig fullt påklädd vid hennes sida — ovanpå täcket.
Mycket hade han att säga henne. Men först ville han se sig mätt på
detta fagra ansikte, som han kände så väl och ändå icke kände.
Som två mörka myrar utan botten med speglande eldar i voro hennes
ögon. Vad bodde väl gömt där nere? Vittra, den hjärtegnagande,
livsförhärjande själv? En gång ville han se till djupet av henne.
Och han lutade sig över flickan och såg henne skarpt in i ögonen med
sin egen klargrå, skoningslösa blick. Men hur han såg, var där ej
botten eller fäste, endast ett svart, sugande, sammetslent djup, som
gav svindel och drog honom till sig. Närmare, närmare hennes mun,
hennes röda, livshungriga mun! Den hade täljt honom hans barndoms gåtor
— lösa dem ville han nu!
Som en drunknande grep han krampaktigt om hennes huvud och pressade
sin mun mot hennes i het och länge sparad törst, åter och åter. Stilla
lät hon det ske. Men med ens slog hon upp ögonen mot honom i en full
och outgrundlig blick, och han kände hennes läppar ge ett svar, som
bar dem båda med sig långt ut på djupet, medan deras kroppar orörliga
vilade sida vid sida, endast skilda åt av det tunna lapptäcket.
Elden — åter brann den i högan sky mellan dem och svedde hans kläder —
nej, värmen av hennes mjuka, smidiga kropp var det. Han måste sticka
handen emellan dem för att ej förbrännas. Men hetare bränd blev hans
hand, där den kom att vila på särkens utsydda bröstlapp. En len hud
svalkade honom under handflatan — då rev han upp särken och lade handen
på hennes bröst. Liksom levande sitt eget liv rörde de sig darrande
under hans hårda fingrar, förunderligt svala och heta. Det var som om
de sökt gömma och rädda sig undan något för varje skälvande andetag.
Något vekt och beskyddande grep honom mitt i hans vilda berusning, allt
det väjande och vikande hos henne, nu hade han det, hennes innersta
rädsla för livet var det, det grymma, med sitt dubbelansikte av kval
och åtrå, dit hennes heta blod skoningslöst ville driva henne. Hon
visste ej, vad hon gjorde!
Det var något patetiskt och rörande över henne, där hon vilade i
fullkomlig tillit och hängivenhet, bjudande honom allt det ingen
hittills fått äga. Hans lilla syster genom barndomsåren! Nej, en rövare
vore han om han tog henne så i hennes hjälplöshet.
Och en djup stämma från gångna dagar svarade på hans tankar:
»En tillsluten lustgård är du, o, min syster och brud!»
Hans brud var hon — han hade kommit för att vinna henne, ej för att
våldta. Hon skulle veta, vad hon gjorde, vem han var och vad hon hade
att vänta först.
Med en jätteansträngning lyckades han betvinga sig, lyfta sin hand från
henne, resa sig och släpa sig fram till fönstret. Där lutade han sin
heta panna mot den kalla rutan, tills han fick besinning nog att tala.
Utan förbehåll lade han så sitt liv i hennes händer. Hade hon tänkt
på vem han var? Fader- och moderlös, utan gods eller gård, levande på
hennes mors barmhärtighet. Hennes mor, som hatade honom. Vad skulle
hon ha att säga, när han kom och bad om Anna-Greta? Köra dem båda på
dörren, läsa olycka och stämma ont på dem båda i deras fattigdom?
Han visste blott en levande råd. Pengarna han fått av far hennes,
det enda han ägde i världen, kanske kunde de räcka till att lösa in
ödehemmanet, som varit far hans. Nu, när skogen var plundrad, kanske
han kunde få den. Skändad och förödd var jorden, tistel och törne bar
den, men i rätta händer kunde den åter ge en knapp föda. Något annat
hade han ej att bjuda. Skulle hon ha mod och kraft att dra dit upp
ensam med honom och pröva nöd och fattigdom vid hans sida? Orkade hon
med försakelserna — slitet och släpet orkade han. Då skulle han röja
och så, han skulle rusta och bygga upp igen, en gång skulle hon kanske
åter få det bra.
Så talade och talade han, han, den tyste drömmaren, talade som i ett
rus av ord, talade för att döva sina sinnens och sitt hjärtas vilda,
pockande röster, medan flickan stum låg kvar i sin säng och stumt hörde
på. Förgäves väntade han på ett svar, ett enda ord av bekräftelse eller
motsägelse. Hans klokare jag bad om ett ord av henne till kraft och
stöd, men ack, hans hjärta ropade om ett annat svar! Men ej ett ord
eller en suck kom.
Som han lämnat henne låg Anna-Greta kastad mot kudden. Orörlig, liksom
bruten. Alltjämt stilla, medan blodet gick sin dånande kretsgång genom
hennes värkande hjärta. Otydligt, som genom havets brus, hörde hon hans
röst. Vad talade han om? Hon tyckte, att han ropade till henne med
förtvivlade och vädjande ord, men hon kunde ej höra det över dånet.
Också hon ropade, hela hennes varelse ropade honom tillbaka, men ej ett
ord kom över hennes fast slutna mun.
Något i henne var bittert kränkt och förtrampat. Allt det bästa hon
ägde, hela sin varma, älskande själ hade bon velat skänka honom i sin
unga kropps blomningsstund. En frivillig, medveten gåva, stolt och
kunglig, så som man skänkte sig hos det fria vandrarfolket.
Hade han tagit henne då, med varsamma händer, hade hon för alltid varit
hans, tapper och trofast genom hat och förbannelser, genom skam och
nesa, genom fattigdom och nöd fram till lyckan.
Men han fann väl gåvan för ringa, gick ifrån henne och talade tomma
ord. Var det väl detta hon väntat på? Var det på ring och fästegåva, på
gård och kreatur, på anseende och god ställning? Nej, på det hon läst i
en ung mans ögon en blå vårfrudagskväll, då tjälen börjat gå ur jorden.
Och nu satt han där och talade till henne som en arrendator om
penningvärde och gröda. Hon tyckte, att han ville köpa henne och nu
satt och räknade efter, om hon var värd priset. Skändad och förödd,
naken och prisgiven kände hon sig, som en sköka, lämnad vid vägkanten!
Bjudit ut sig själv hade hon och blivit försmådd!
Ett barn var hon ännu, allt det allvar hon kände var kärlekens
fruktansvärda allvar. Han kände väl ej som hon — så var den leken slut.
För varje ord han talade blev hon allt tröttare, och allt mer kallt
blev hennes sinne.
— De ä bäst att du går, Mats, viskade hon, när han tystnade. Det var
hennes enda svar.
Något i hennes ton mer än orden gjorde honom uppmärksam. Bestört reste
han sig. Han tyckte med ens, att hon ville skicka bort honom för
alltid. Med allt sitt blod tänt på nytt gick han åter fram till henne.
Hennes ansikte lyste ännu vitare än nyss, hon höll ögonen slutna och
låg där nästan som död.
— Anna-Greta, viskade han ängsligt.
Men hon rörde sig ej.
— En kyss till förrn ja går, tiggde han.
Hon svarade ej ett ord. Då böjde han sig ner över hennes läppar — de
voro iskalla och hårt slutna, liksom sammanbitna och svarade ej på hans
kyss.
Bekymrad gick han mot dörren. En svag strimma av gryningen lyste redan
in genom fönstret. Det var på hög tid, att han gick.
— Jag kom till dej igen nästa lördagskväll, sade han lågt, tills dess
kan du tänk på de ja sagt.
Inget svar — hon lyfte ej ens på huvudet, när han gick.
Förtvivlad smög han därifrån och sökte upp sin sängplats uppe på
skullen. När solen gick upp och han måste på benen igen, hade han ej
fått en blund i ögonen. Men då hade han också kämpat sig till den
tanken:
— Stackare — hon var nog trött och förbi. Jag for för vilt åt henne.
Och yr av längtan vid det minnet sträckte han sina starka armar mot
solen och tänkte på nästa lördagsnatt. Vem vet, om han då mäktade vara
så klok för dem båda?
Men på sin bädd låg ännu Anna-Greta vaken och vätte det grova
örngottsvaret med sina tårar. Besviken och förrådd, utlämnad åt
skammen kände hon sig. Vad skulle han tänka om henne? Allt vad hon
hade av ungdom och oskuld skalv i den känslan, att hon blivit så grymt
missförstådd. Hon tyckte, att hon aldrig ville se Mats mer för sina
ögon. Något var för alltid dött inom henne, det skäraste och sprödaste
som kärleken ägde. Föga frågade hon nu efter, vad det blev av henne.
Först när solen stod högt på himmeln, somnade hon hårt på sin våta
kudde.
* * * * *
Hela den veckan såg Mats ej mycket av Anna-Greta. Det var som om mor
Brita nosat sig till något med sin långa näsa, och tidigt i gryningen
skickade hon honom upp till dalplatsen, som låg en bra nog bit ifrån
gården, mitt uppe i djupa skogen.
Där var nu mycket att göra, ty nu gällde det att på allvar ta itu
med tjärveden, om man skulle få dalen bränd före midsommar. De hade
visserligen lompat tjärstubbarna färdiga på vårvintern, men nu skulle
de klyvas till småved. Dag efter dag stod Mats med drängen i skogen och
högg veden, så att flisorna yrde kring honom i den ljumma vårluften.
Nu var våren här på allvar, och tjäderleken gick flämtande i
skogsdjupet. Älvar och åar svällde och bröto sig ny väg, saven sprängde
i björkstammarna. Grep törsten honom för hårt, rände han sin finnkniv
hårt i barken, så att björksaven skummade ner i näverkosan, kylig,
frisk och milt rusande. Alla vårens safter blandade den i hans blod,
och arbetet blev till en sjungande lek. Så stark är blott den, som har
en hemlig glädje.
Aldrig en minut tvivlade han på att Anna-Greta väntade och längtade
som han. Han visste, att också hon fått det träget. Mor Brita hade
satt henne i väven, ty den skulle ner ur stolen till storhelgen. Och
han skrattade högt vid den tanken. Nog var mor Brita slug nog, men
illmarigare var kärleken själv. Över alla hinder bröt den sig väg till
slut.
Men när han den lördagskvällen listade sig till Anna-Gretas fönster,
fann han det stängt. Han ville ej tro det — hon gäckades väl bara med
honom, stod där bak gardinen och skrattade åt honom med brännande
kinder och handen på haken.
Men hur länge han stod där, svarade ingen på hans svaga knackning, och
gardinen rörde sig ej en tum. Då slog han så hårt med knogen, att han
hörde Gammel-Lisa vakna i köket, så att han fort måste bak knuten för
att ej förråda dem. Till slut måste han gå. Kanske hade flickan somnat
hårt efter sin dryga arbetsdag.
Men också på söndagen visste hon att hålla sig undan. Blott till
måltiderna sågo de varandra men kunde ju ej växla ett ord ohört. Med
ögonlocken fällda satt Anna-Greta och rörde knappt maten. På Mats såg
hon ingen gång.
Då började han ana, att något på allvar var på tok, och att hon med
vilja höll sig undan. Men för sitt liv kunde han ej fatta, vad han
gjort henne. Hade han ej visat henne nog aktning och misskund? Men så
gick det upp för honom, att hon var blyg för honom inför andra — han
mindes deras hemliga kyssar och log. Barn, lilla barn, tänkte han.
Kanske tog hon sig ock betänketid. Men svaret kunde ju bara bli ett. Så
som de tyckte om varandra, måste de ju komma sig ihop med ondo eller
godo, det visste han nu. Men hon gruvade sig väl att göra mor sin emot
efter allt vad han sagt henne. Måtte han ej skrämt henne från sig!
Men nu skulle han veta att finna andra ord, ord av livsförtröstan och
tillit, som skulle övertyga henne. Men tillfället att träffa henne
ensam kom inte, och på söndagskvällen bar det upp i skogen igen.
Flöttjarn hade han ej mera sett, han var väl faren från bygden igen.
Men gamkallen från Olsagården stod var örkdagsafton och kallpratade
med Anna-Greta, där hon satt vid väven i vinterköket, så att pigorna
flinade och stötte varandra i sidan. Helgdagskvällarna hängde han vid
kammarfönstret, men längre kom han ej. Honom fruktade icke Mats.
Anna-Greta satt bak gardinen och såg Mats gå uppåt skogen på
söndagskvällen. Han skulle ligga i en kolarkoja över nätterna för
att slippa gå vägen fram och åter var dag, hade mor Brita bestämt.
Oupphörligt såg han sig om efter henne, när han gick, men hon rörde sig
ej ur fläcken. Hon var gramse på Mats, att han ej tvingat sig till att
tala med henne. Nu först voro de riktigt osams, och aldrig skulle det
bli bra mer. Alltför tydligt hade han visat henne, att hon var honom
likgiltig, tyckte hon.
Nästa lördagskväll smög Anna-Greta olovandes ner till dansen.
* * * * *
Så gick maj månad under hårt arbete för Mats. Som en galning högg han
åter in på arbetet, men nu var det för att döva sin ängslan och oron
i sitt blod. Runt om honom spelade och sjöng den vaknande våren sin
vildaste låt, och skogsbäcken kastade sin vita skumslöja över den
första liljekonvaljen. Som i ett trollslag hade marken klätt sig grön,
och taltrasten satt redan gömd i skogsdjupet.
Men Mats högg i med sin yxa, så att det klang, för att överrösta alla
toner av längtan och lust. Och när han på kvällen dödstrött vacklade in
i sin koja, hade vedkasten vuxit ett långt stycke. Men än fanns mera
kvar. Det är ett drygt arbete att hugga upp en femtio tunnors tjärdal.
Till slut sände han ner drängen till gården för att få vara ensam,
och från den dagen arbetade han dubbelt. Det var, när han fått höra,
att flöttjarn var kvar i byn och syntes med Anna-Greta på vägen. Den
lördagen gick han ej ner till gården utan satte sig vid bäcken för att
fiska stenbit. Så slapp han gå ner att hämta matsäck.
Ej en blund sov han den natten. Hans egen dårskap gav honom alltför
många tankar att strida emot. Varför hade han aktat och skonat henne?
Hans brud — nu sprang hon redan med en ann. En lövjerska var och blev
hon. Kanske väntade hon, att han skulle springa efter. Vänta fick
hon! Var hon ej att lita till, så var han stolt, stolt som endast den
fattige kan vara.
Så låg han i all sin manliga egenrättfärdighet och dömde henne skyldig,
medan Anna-Greta borta i sin kammare grät sig till sömns, sedan hon
dansat sig trött med flöttjarn.
Nu var man redan inne i juni, och inom två veckor måste dalen vara
bränd. Uppe i skogen stod Mats och lilldrängen och togo löpen. Med
sina knivar lossade de varsamt barken från granarna. Det gällde att få
så stora stycken som möjligt, så att man måste ta dem från de största
träden. Med löpen skulle tjärdalsgropen klädas, så att tjäran fick
rinna ner efter den täta barken.
En efter en kläddes granarna av, tills de stodo nakna och vita i
solskenet, medan saven rann som mjölk efter stammen. Snart skulle solen
torka dem och göra dem spruckna och grå, hela trädet skulle dö. Nästa
vinter fick man hugga ner det till virke.
Mats tyckte, att han själv liknade en sådan löpgran, lika avklädd, arm
och tillspillogiven. Han var nu alldeles förbi av det stränga arbetet i
vårluften men måste ändå hålla i. Hela gårdagen hade de kört näver och
torv till dalplatsen.
När all löpen bortemot kvällen var tagen, gick Mats ner med drängen för
att se till tjärdalen. Den var utgrävd i en backsluttning. I bottnen
låg ett golv av kluvna stockar, som sluttade mot mitten. Med slanor
och stolpar var det stöttat, där så behövdes. Själva bottnen var täckt
med torv och näver, som de kört ner dagen förut. Nu skulle granbarken
läggas ut över detta underlag med insidan upp, men man fick noga akta
sig att täcka hålet i mitten. Genom det skulle nämligen tjäran rinna
ner i rännan under dalbottnen, som var tillsluten med en tapp. Långa,
gulbruna och doftande av kåda lågo tjärvedskasterna och torkade i solen.
De lade barken bredvid tjärdalen — all törve’n var nu också huggen.
Nu var allt klart för morgondagen, då tjärdalen skulle bäras ned.
Dödstrött vacklade Mats in i sin koja för att innan dess hinna få sig
några timmars sömn.
Nästa dag kom med det härligaste dalväder. Solen sken över de
nyutspruckna björkarna, så att de doftade som sötost, och de nyplöjda
lejdorna lågo svarta och blanka och ångade av värme. Över fårorna flög
den första sädesärlan högt i luften och bådade gott år.
Nere i Anders Ersagården var allt redo till att ta emot dallaget. Från
alla gårdarna i byn skulle de komma, och även från de närmaste byarna
hade man lejt folk för att bära ner dalen.
I finsalen satt mor Brita ensam en stund på morgonkvisten för att vila
sig efter allt stöket. I flera dagar hade de nu bakat och bryggt, ystat
och kärnat för att ha mat åt allt folket. Dallimporna hade jäst upp bra
och lyckat sig, så att tjärdalen skulle nog gå till pengar. Det var ett
gammalt tecken.
Värre oro gjorde henne Anna-Greta. Gammel-Lisa i sommarstugan hade
farit med skvaller, och så fick hon då ta flickan i förhör. Då sade
henne Anna-Greta, att det var gamkallen i Olsagården, som var den, som
stått och smusslat bakom sommarstuguknuten för att språka på, och att
han var den gynnade friaren. Var det så, då var ju allt gott och väl,
och då kunde flickan stanna, där hon var, tills allt blev klart.
Hur hon själv stod på lur i fönstergläntan, såg hon dock ingen friare
komma. Nu visste hon ej, vad hon skulle tro, men kanske det visade sig
vid tjärdalsgillet. Var det verkligen Erik Olsa, var han ju en bärgad
man, och det var inget skäl att dröja med att gå till prästen. Men nu
var snart tiden inne, då de första gästerna skulle komma. Hon måste ut
och se till pigorna.