över hans arm. Båda voro de drypande genomvåta. Gården sov ännu — nej,
där blänkte ett svagt ljus i dörrspringan, och där stod mor Brita och
lyddes. Varken förvåning eller skrämsel röjde hennes uppsyn, när hon
fick se sin halvdöda dotter. Likblek, genomvåt, med de mörka flätorna
lösta, hängde hon där över pojkens arm. Hon var som en drunknad, som
man just fått upp ur sjön. Outgrundlig, om ond, om god, var glimten i
svartögonen i dörrgläntan.
Är du så långt kommen redan, tycktes den säga, lugnt, kallt, som hos
den, som vet allt på förhand. Då vaknade dottern till ur sin dvala. I
förtvivlad gråt rätade hon sig och lutade sig in emot mor sin.
Men mor Brita hade varken ord eller tårar att ge henne tillbaka. Med
sammanbiten mun tog hon henne till sig, fick henne med sig in i huset,
fick kvickt av henne kläderna och hade henne i säng. Så tände hon i
öppenspisen och fick i hast en varm dryck lagad. Allt vad hon kände
till av starkt och värmande gav hon dottern för att jaga frosten
ur kroppen på henne. Och innan de andra i stugan hade hunnit vakna
och morna sig, sov Anna-Greta redan ungdomens trygga sömn därinne i
kammaren med nya rosor på kinderna. Men våt och otackad fick Mats leta
sig tillbaka till sin avkylda bädd.
Frampå dagen gick han upp igen, fast han kände sig matt och ruskig.
Men han hade något att göra, något, som ej tålde uppskov. En plikt,
en tung plikt. Och så drog han på sig helgdagskläderna, medan den ena
feberrysningen efter den andra skakade hans kropp, och släpade sig in
till mor Brita. Som så ofta satt hon ensam inne i finsalen, oeldad som
den var, och funderade på något. Då kom Mats in och ställde sig vid
dörren. Mycket hade han att säga, men han visste, att inför mor Brita
lönte det sig bäst med rent språk. Därför kom det tvekande, men rakt på
sak:
— Ja hadd tänkt mej till å fri opp a Anna-Greta hos er i dag. Hon ta på
träng till å giftes.
En het rodnad steg upp på mor Britas kinder, som skarpa, röda fläckar
stod den på hennes höga kindknotor, och blicken blev mer stickande än
annars. Men hon gav ett lugnt svar.
— Så du tänkt de, sade hon bara. De va lycka Gud gav int skallutkoen
horna.
Mats kände hugget, men betvang sig.
— I vet hur de ä ställt, sade han lika lugnt.
— Åhå, de en int ser, de vet en int.
Mats kunde ej bärga sig för att svara:
— Men tids nog får en vetat. Ett är då ackerat säkert — en rejäl karl å
ty sej till, de träng stinta om nu.
Tonen och orden voro inte längre drängens, nådehjonets. Ja, på hedern
hans var ju inget att säga, medan Anna-Greta — den skammen skulle hon
lida! Men än var inget förlorat!
— Har du mer än hedern din å komma me då? sade hon strävt. Me den
enbart fö’r du varken hustru eller barn. Å när maten börjar lida,
börjar svinen strida, de vet en.
Den invärtes hettan i Mats började sjuda över sina bräddar. Sina båda
armar, sina seniga armar, som hållit gården uppe nu i flera år, lyfte
han och höll dem framför den hånande kvinnan, så säker i sin rikedom.
— Här och här, skrek han och slog sig på de hårt spända musklerna, så
det klang, de har ja å komma me. Karlakraft behövs nog här på gårn, å
behövs en int, kan ja vara man för å ta igen farns går igen.
Sådana ord hade mor Brita aldrig hört förr från Mats. Tyst och
underkuvad hade han gått där och alltid böjt sig under hennes vilja. Nu
såg hon, att han var bliven man. Men för visso hade hon gjort upp andra
planer för sin enda dotter än att gifta bort henne med drängen och
uppfostringspojken deras, hur illa vulet det nu var. De hadde fäll int
gått lås för byttan än!
— Få först å flå sen, sade hon lika kolugnt. Först får fäll stinta bli
frisk, sen får vi si. Hon har osvarat sjölv än.
Än en gång betvang sig Mats.
— Nånå, ja har tomme till å vänt, men int a Anna-Greta, sade han stolt
och gick med ännu knuten hand ut genom dörren.
Men dagen därpå kom han ej upp ur sängen. Svettbadet och den isande
vinden hade gjort sitt verk, tunnklädd som han sprungit ut i snöyran.
Nu låg han där i frossa och feber, borta från alla tankar och planer.
Övergiven låg han där och kämpade med en bitter oro. Mor Brita såg väl
till honom och skötte om hans sjuka kropp, annat kunde hon väl ej för
skams skull, men själen lät hon vara i sin ovisshet. Och Anna-Greta,
var var hon? Han ville ej fråga.
Först när han på sjätte dagen kom upp igen, yr och lemmen, fick han
höra, att också flickan låg sjuk inne i kammarn. Långt borta från alla
frågor var hon i brinnande feber och yra. Med tunga tankar vände han då
åter till arbetet, med sjukdomens hela olust kvar i kroppen.
Men inne i lillkammarn låg Anna-Greta kastad på bädden och kämpade med
sina fantasier. Många voro de, och de växlade ständigt gestalt, men
en var det, som alltid återkom. Svart hår hade han, och han låg henne
över bröstet och log med vita tänder, men ansiktet var borta utom
munnen. Hårt pressade han henne, så att hon ropade och skrek. Men ju
mer hon ropade, dess vitare och vildare log han, hans mun blev till ett
jättestort gap med vit och yrande snö. Nu slök han henne, men då ropade
hon ett sista gällt rop, och så var han borta. Men tyngden var kvar —
nu var det fattiggården uppe på berget, som tryckte hennes bröst, så
att andan ville förgå.
Mitt hjärta, mitt hjärta, tänkte hon, hon var så rädd, att det skulle
gå sönder. Ty det var något inne i det, något fint och skört. Då
ramlade tyngden av henne, den rev ett djupt hål i hennes bröst. Därinne
låg hjärtat blottat med hennes hemlighet. Varligt tog hon ut det och
höll det mellan sina händer. Rött och glatt var det. Av sig självt
delade det sig i två halvor, som ett sådant där tvålhjärta man får på
marknaden. Därinne låg det, barnet, skärt och fint med små händer ock
fötter av vax.
Då vaknade hon till ur dvalan vid att mor Brita hårt stängde till
dörren till köket, för att ingen skulle höra hennes rop. Nu ser hon
det, tänkte hon ångestfullt och ville skyla sitt slitna hjärta. Men
febern tog henne åter.
När Anna-Greta låg sjuk på andra veckan, hörde Mats av två av
drängarna, att nu skulle det vara avtalat, att hon skulle gifta sig med
gamkallen på Olsagården. Till våren skulle bröllopet stå. Oväntat kom
han över dem, där de stodo och tisslade och fnittrade i fähusdörrn.
Ännu matt av sjukdom och oro, glömde han all behärskning och rök den
ene i kragen.
— De lög du, skrek han.
— Nä, se jävvento heller, svor drängen, fråg mora hennes!
— Int val du ta ve dej se hårt, hånade den andre, nån sortes karl får
fäll jänta ha, å stor går har han ju, karlstackarn, se gamkall han ä.
De skin int viller än atte de ä som sanninga ä.
Skadeglädjen lyste ur tonfall och ögonspel, nog visste drängarna,
var haren haft sin gång. Tog han sig inte husbondelater på gården,
pojkvaskern där? Dräng var han som de.
Då släppte han dem och gick att söka mor Brita. Men hon visste
finurligt att hålla sig undan i sjukrummet. Dit in kunde han ej tränga
sig utan att väcka uppseende. Det han hade att säga kunde blott bli
sagt mellan fyra ögon.
Så gick den veckan, men en dag in på nyåret befallde mor Brita Mats
att elda bastun. Anna-Greta skulle ha sig ett rejält kvastbad till att
riktigt driva ut det onda ur kroppen. Lungbranden hade hon lyckats att
mota, men febern och frossan ville sitta i, sade hon. Mången tyckte,
att detta var en hästkur. Nyårskylan bet ännu bistert i knutarna. Men
mot mor Britas ordinationer vågade man ej opponera sig, ty de slogo
sällan slint.
Hela eftermiddagen till aftonvardsdags klöv Mats ved till badet, och
frampå kvällen hjälpte han till att bära Anna-Greta till bastun. Han
hajade till av smärta, när han fick se henne först. Som en hamn vilade
hon därinne på sticketäcket i kammarn, fullt påklädd, men ändå mager
och späd som ett barn. Allt det främmande, det nya i hennes kropp
trädde ännu mera fram som ett lidandes drag kring hennes insjunkna
mun. Som en skugga var hon, en skugga av det, som varit hans kärlek.
Och dock kände han, att så som nu hade hon aldrig vädjat till hans
manlighet, hennes hjälplösa svaghet fick till slut bukt med hans egen.
Nu skulle där äntligen bli slag i saken dem emellan. För första gången
tyckte han, att skulden till allt detta i grunden var hans. Därför
ville han bära hennes straff som sitt.
Det skar i honom att märka, att hon ville dra sig undan hans hand, men
hon orkade ej spjärna emot, och så fick han henne då upp på armen.
Lätt som ett fjun var hon, fast hon svepts i schalar och filtar. Ur
klädbyltet tittade hennes ansikte som ett fruset barns.
När de väl fått henne in i bastun och satt henne på laven, sade mor
Brita, att nu fingo de gå, ty nu skulle kuren börja. Icke ens någon av
pigorna fick vara med, utan hon satte var och en till olika sysslor
och förbjöd dem vid alla hemliga straff att så mycket som kika in i
nyckelhålet en gång. De tänkte då, att mor Brita väl skulle bruka
någon av sina hemliga ord och tecken, som det kunde vara farligt att
bevittna, till att bota flickan, och gingo därför lydigt utan att våga
så mycket som vända sig om en gång, trots deras vanliga pignyfikenhet.
Drängarna gjorde som de. Respekten för moran satt hårt i. Endast Mats
drog på stegen, en häftig och oförklarlig ångest hade gripit honom. Gud
vet, vad hon ärnade föreha med flickan, den gamla trollkonan? En sådan
hade hon liknat därinne i det röda skenet från bastuelden.
En stark avsky grep honom med ens för allt det mörka och ljusskygga,
som mor Brita brukade över folk och fä — var det dock, som far sagt,
endast hednisk vantro och villfarelse? Vad det nu var hon förehade,
tyckte han, att nu bröts det sista bandet mellan honom och Anna-Greta.
Det sista bandet, som hette straff och försoning.
Nu var han långt efter de andra, den gamla bastun drog honom tillbaka
till sig med trolsk och sugande makt. Urgammal och grå stod den där i
skymundan längst bort i en vrå av gården. Mycket hade den sett genom
åren. På dess lavar satt det fläckar, som aldrig ville gå ur. Ej blott
sin lekamliga smuts hade människorna lämnat kvar där.
Ur dess enda lilla fönster lyste elden röd som blod, och röken steg
tung och fallande ur skorstenen. Den liknade en dold härd för hedniska
blodsoffer. Det var som om dess blodsprängda öga velat hålla honom på
avstånd, det tvang honom att stanna, det gjorde honom åter maktlös
och tvekande. Då tyckte han sig med ens öra ett skrik, ett fasans och
smärtans gälla skrik. Han rusade fram igen. Nu var allt dödstyst. Hade
han hört fel?
Sakta smög han tillbaka till boden. Där i dörren till svalen hade han
sin gamla utkikspunkt. Vem vet, kom han i otid, mäktade mor Brita köra
honom från gården på fläcken. Men nu ville han stanna. Ropade det än en
gång, då kunde ingen makt dock hålla honom borta. Men allt var tyst, en
tung och dov tystnad utan luft.
Hur länge han stod så, visste han ej, då han såg dörren åter öppnas och
mor Brita försiktigt titta ut. Sakta drog han sig tillbaka i skymundan,
sprang så bakom boden och låtsades så komma ut från stallet, där han
skulle hetas syssla med att rykta. Då fick mor Brita syn på honom.
— Vem är’e? ropade hon. Åh, är’e du, Mats, tillade hon med en underlig
blandning av förargelse och lättnad. Nå, låt gå, han hade ju sett mer,
som ingen bort se, och fick väl tänka det han ville. Mer än tankar
kunde han inte ha om saken.
— Kom hit å hjälp mej me a Anna-Greta, sade hon kort.
Han följde henne in i den skumma och rykande bastun. Intet av all den
skräck han väntat fanns där att se. Elden höll på att slockna av, och
på laven låg Anna-Greta som förut, åter fullt påklädd. Men när han fick
syn på hennes ansikte, ryggade han till igen. Varje blodsdroppe var
gången därur. Så likblek och så förjagad var hon dock inte nyss i all
sin svaghet. Nu var hon åter den dödens brud han dragit avsvimmad upp
ur snön. Halvt avsvimmad som hon var, ryggade hon åter för hans hand.
— Låt mig gå själv, viskade hon hest och ansträngt och reste sig
vacklande. Ett steg hann hon så föll hon avdånad ner på jordgolvet.
— Ser du int att hon schvim å, ropade mor Brita vredgat till Mats, som
stod som slagen av blixten. Då böjde han sig ner och fick upp henne.
Var det hans uppjagade fantasi, som kom honom att se en mörk och
stelnad fläck på hennes svarta vadmalskjol?
Men här gällde det att få henne in och i säng igen — de mörka tankarna
fick det anstå med. Halvdöd kom flickan i bädden. De skräckslagna
pigorna lupo obedda till, men mor Brita körde dem barskt på dörren
igen, och en så vild glimt hade de aldrig sett i hennes öga. Kanske var
det därför att för en gångs skull tycktes hennes kurer slå fel — det
bastubadet hade så när kostat Anna-Greta livet.
I full låga slog febern ut på nytt, den drog henne bort till den gräns,
där ett enda steg för mycket bär nedför. Men mor Brita tycktes med ens
ha återfått all sin klokskap. Med säker hand visste hon att hålla den
flämtande livslågan kvar på rätt sida, tills den dag äntligen kom, då
Anna-Greta låg där, matt och bruten, men återvunnen av det liv hon
velat fly från. Så var det i liv som i kärlek, nu orkade hon ej mer.
Det fick bli till vad det ville med henne.
Blek och apatisk låg hon där utan vilja och tankar, utan minne och tro.
Endast fram emot kvällen kunde hon rysa till för något, som dunkelt och
formlöst smög sig in emot hennes medvetande. Men innan hon hunnit gripa
tag i det, kom modern in och gav henne en lugnande dryck för natten.
Snart sov hon som ett uttröttat barn.
Sakta gick det med tillfrisknandet, men moderns vilja tvang henne
framåt. En dag stod hon yr och förundrad åter på egna ben och
stapplade ett steg utåt golvet. Med det steget kom minnet, men då
förmådde hon ej ta emot det, utan höll det tillbaka. Och så steg hon
tveksamt och liksom mot sin vilja en dag åter över tröskeln till de
andra.
Där satt Mats bland drängarna tyst vid kvällsbrasans handaslöjd.
Bestört släppte han kniven i golvet. Hans blick hängde het av spänning
vid Anna-Gretas avtärda gestalt. Såg han rätt nu, eller hade han sett
fel förut — borta var det, som han trott sig märka ensam av alla.
Densamma som förr var hon och dock en annan, där hon en kort stund
vilade ut i faderns kabbstol mitt i eldskenet.
Allt det som vädjat till skonsamhet var borta. Nu mindes han åter med
hätskhet, att hon vilat i en annans famn. Men hur det nu var, sitt ord
ville han stå vid, ville hon ha honom, skulle han ta henne till sig,
vad det nu sen blev till. I kärlek som hat hörde hon honom till, hur
många som sedan kommit henne för när. De mörka, skrämmande misstankarna
sköt han undan med våld.
Men det fanns andra, som tisslade och tasslade i krokarna. Två pigor
och en dräng gingo i de dagarna från gården. Men sedan tego de andra.
Vad där sades ute i byn av ont skvaller fick ingen veta, men en dag
kommo de till Mats med en nyhet, som de menade god nog, då det sades,
att nu var det äntligen riktigt klappat och klart mellan Ersa-flickan
och gamkallen hennes. Och inför den nyheten blevo tungorna så lena och
hala — den där flöttjarn hade väl varit en sommarlek som mången ann —
vem hade ej lekt sådan lek i sin ungflickstid? Men nu blev det allvar
av, ingen löskekarl utan socknens rikaste mågstump kom nu till gårds,
nu gällde det utstyrsel och storbröllop till midsommar. Så lång tid
fick väl brudgummen bida, mindre gick det inte av för till att fylla en
sån flickas kista till randen.
Vad de sedan viskade bakom ryggen hans, det hade inte Mats tid med, han
hade nog med det han fått i ansiktet. Med stormsteg var han redan på
hemväg för att få klart besked om detta envisa rykte. Till Brita gick
han inte längre, Anna-Greta själv skulle han fråga.
Som hon brukade nu, satt hon frusen hopkrupen i kabbstolen intill elden
och sydde på något. Det var en handduk, som hon fållade. Hon var ensam
i det stora köket, endast den snart åttioåriga mormodern låg på sin
säng och sov en orolig gammalfolkssömn. Förskräckt såg hon upp på Mats,
där han kom instormande, instinktivt tryckte hon handen med sömmen upp
mot hjärtat, så att nålen rev henne i barmen. Hon tyckte, att det var
hans outhärdliga blick, som rev i hennes dolda hjärtesår. Ingen av dem
fann ord.
Men till slut bröt Mats ut, i det han pekade på duken:
— Är’e till hemmafalekistan din kanske? Den, som ska stå i finrumme på
Olsagårn?
Kanske hade han väntat trots till svar, så skulle det fallit förr. Men
nu sänkte Anna-Greta förvirrad och skyldig sin blick.
— Vet du? viskade hon.
— Ja, ett vet ja, som sant ä, å de ä de ord, som ä sagt för gammalt,
att jordtuva gifte bort skorvluva. Två storgårdar slår hon ihop me en
smäll, mor din, å en får skammen på köpe. Hon glömde bara en sak — att
ge mej återbud först.
Anna-Greta hade släppt sin söm, ett osäkert, fladdrande leende svepte
över hennes drag — det första på månader. För första gången efter
sjukdomen bar hennes ansikte åter ett levande uttryck.
— Du, Mats, viskade hon osäkert, ville du — nu?
Så olik sitt gamla jag, så rörande ödmjuk utan ett försök till
förställning eller lögn, stod hon där framför honom med sänkt huvud,
att han kände all sin forna kärlek vakna upp till liv igen. Han ångrade
sina hårda ord, ett jagat och slaget barn var hon, allt ont hon hade
gått igenom hade ej fastnat vid henne. Varför hade han ej vakat över
henne bättre, han, som allena var vaken i stugan om natten, då det
mörka smög efter rov? Vacker var hon som förr, nej långt vackrare, med
detta blida och spröda, som ej funnits förut.
Varma ord stego av sig själva upp i honom.
— Att ja vill, de vet du, Anna-Greta, alltid har ja velat de, viskade
han ömt. Ingen ä behändig som du, feger ä du som vittra själv. Från
barnsben ha vi följts. Allt annat ä glömt, om du kommer nu!
Och han tog henne i handen och ville dra henne till sig. Viljelöst
kom hon emot honom. Så kom hon att se på sin hand — nålen hade ristat
henne, en droppe blod pärlade på ringfingrets topp.
— Nej, nej, Mats, ropade hon och slet sig ur hans armar. De ä ett, som
står oss emellan, som aldrig blir gott mer.
— Allt kan bli gott, som en talar uppriktigt om.
— Allt kan ja säja, men int de.
Då for svartsjukan åter i Mats.
— Men till Gam-Erik kan du säja’t, då ä du int otröjen, bröt han ut
igen.
Skuldmedveten sänkte Anna-Greta sitt huvud — så de sletos om hennes
arma liv, allt fick ju ske med det, utom det, att det skulle falla på
Mats som en olidlig börda.
— Int till honom heller, viskade hon svagt. Hon mäktade visst inte
förklara bättre. Han ä gammal, ser du, försökte hon sig. Han tar va han
får. Du ä ung, du, de du ska ha, kan ja int ge. Sök dej ut, medan tider
ä, Mats, å glöm mej! Snart får du en ann, som int har sett de ja har.
Outsäglig mildhet och självuppgivelse låg det i hennes ord, men Mats
lät bitterheten råda.
— Säj du som de ä, sade han hårt, gampojken har gårn, han, de har int
ja.
Ett bittert litet leende for över Anna-Gretas böjda ansikte som en
reflex av hans.
— Du har ungdomstron du, de har int han. Han ä en sån, som ska ha mej
nu, sade hon.
De orden bröto hans hån. Så ny, så skrämmande ny var denna hennes
ödmjukhet.
— Ä de sist orde ditt? fick han slutligen fram.
Då brast hennes spända leende, tårarna störtade ur hennes ögon.
— Give Gud, att de vore sist orde ja sagt här på jorden! ropade hon
till och vred sina händer, som maktlösa släppt sömmen. Men gå nu, Mats,
å förlåt, om du kan! Förr går ja i sjön, än ja blir din nu! De ä mors
skull att ja ä i live, hon får göra me mej, som hon vill å tycker.
Ja, gå måste han, den gamla i sängen hade vaknat och såg sig nyfiket
ikring. Trots sin skröplighet för övrigt hade hon god hörsel. Hon
skulle ej få deras sista ensamma ord till varandra till att härma och
förvränga.
Tigande sågo de en minut på varandra. I den stunden kände de båda, hur
ljuvt allt kunde ha varit. Men de kände ock, att det var slut. Lyckan
hade de för evigt kastat bort i livets ström, den som rinner förbi och
aldrig stannar. Blind för allt störtade Mats åter på dörren. Han hade
blott en redig tanke: bort måste han, förrn han såg henne giftas till
en annan!
* * * * *
Åter stod midsommar för dörren. Häggens vita brudkvast stod i blom,
konvalj och pyrola andades sina hemligheter i skogsdunklet. Än en
gång gick ungdomen i dans på tjärdalsgillena. Då gick Anna-Greta
på Stor-Andersagården ut för att bjuda till gässpåss med sin gamle
fästman. Redan det, att bröllopet skulle stå på våren och ej på hösten,
då utearbetet var bortgjort, visade, att här var fråga om folk, som ej
behövde se på slanten.
Dagen efter första lysningsdagen och lysningskalaset bar det ut i
bygden — när det lyst ut, skulle bröllopet bli, och innan dess skulle
alla vara både bjudna och trugade. Och det var en sak, som tog sin
rundliga tid, det visste man. Hela bygden talade om det bröllopet — på
mer än ett sätt! Och nog stod man i spänning i fönstergläntan i alla
storgårdar, tills man äntligen fick se Olsagårdens bästa kyrktrilla
svänga in från landsvägen med det blivande brudparet i. Anna-Greta hade
helst velat skicka marskalk med brudgummen såsom bruket ofta var, men
mor Brita tvang henne att fara själv. Hon skulle väl visa, att allt
var, som det skulle.
Men i stugan fick man brått att ställa sig till rätta vid olika sysslor
— ingen skulle tro, att han var väntad med bröllopsbud. Men far själv
måste då ut på gården och hjälpa Gam-Erik ner med den jättestora,
granna spannen med trakteringen. Där fanns både brännvin, vetekakor och
socker till att truga med, så som rätt var.
När de kommo in i stugan — far med dröjande steg så som den, som rakt
inte är nödig om något — hälsade Erik med sin sirligaste bockning:
— Godda å tack för sista!
Så drog han med en van gest upp ett glas ur fickan, gav det en
nödtorftig tork med tröjärmen och slog så i en försvarlig sup.
Förstsupen skulle far ha, sen kom moras tur och sen de andras efter
rang och värdighet. Anna-Greta följde stillsamt efter med sockret. Hon
bar huvudet sänkt och var litet blek under ögonen men eljest sig lik,
tappert nog höll hon sig mot alla vassa kvinnoögon, där hon trugade av
vetebrödet och kakorna. De sista tog moran själv hand om och gömde dem
i klaffskänken till att själv traktera någon med.
Nu skulle det bjudas till bröllops. Men tro någon, att man genast
tackade och neg ja? Ånej, int trängd man om att komma otrugat!
Betänksamt valkade far bussen och talade och sade å husets vägnar:
— Nog gett vi slipp de mitt i vårplöjninga!
Vårplöjningen var redan undangjord, men något skulle man ha att skylla
på.
Brudgummen tog inte illa upp, utan svarade artigt:
— Nänä, tocke folk som I får vi nog ha till bröllops, om de ska bli
hedersamt!
På detta smicker svarade far med ett mummel, som kunde tydas både rätt
och avigt, varpå den första delen av ceremonien var till ända. Både en
och två gånger fick man nog ta den vägen tillbaka, innan bestämt svar
kunde väntas. Men bara man fick besked före storbaket, gick det väl an.
Så foro de från gård till gård, långt in på sena kvällen, och sällan
hade man sett så omaka fästfolk. Brudgummen var gammal, men rödlätt
och spelande glad, när han slängde fram sin inbjudan om att följa till
bröllops. Efter kom bruden, ung och fager, så att pojkarna sträckte
hals, men tyst och blek som en skugga. När de gått, viskades det i
knutarna efter dem, men tyst, mycket tyst! Högre blev talet, när det
gällde den rika begåvningen, som brura fått av sin fästekarl. Nog ville
var och en gärna på gässpåss till byns rikaste gård, fast man visste,
vad som passade sig.
Lika blek och tyst, men ock lika lugn, satt brura och hörde lysbrevet
läsas i kyrkan andra lysningsdagen. Där var inget att märka på. Det
syntes nog också på förningen, som kom till gårds till storbaket. Maken
till storkringlor och stortårta skulle nog ingen brud i byn få! Men
vigseln ville hon ha hemma. Därifrån fick henne inte Stor-Brita, fast
gullkrona skulle hon bära.
Blekare brud hade aldrig brudfrämman klätt och aldrig någon så feger!
Med ögon utan botten under kronans kalla glans, tom, borta från allt —
så kunde vittra gått till bröllops!
— Huva, tänkte brudfrämman, de ä som saknade flickstackarn kristen själ!
Hon var van vid annat, hon, brudfrämman, vid unga brudar, som snyftade
och skrattade i ett. Unga leenden och tårar hängde vid den kronan
som dyrbara ädelstenar. Det här var som att klä ett lik! Men då fick
brudfrämman syn på brudgummen, där han gick och struttade på gården i
all sin stass. Då skakade hon på huvudet och trodde sig förstå. Det var
nog inte bara lättsamt att vara byns rikaste jänta och giftas efter
pengarna och inte efter tycket.