rinna? Flämtande låg Mats alltjämt tillbakakastad på bädden, och hans
ansikte var gråvitare än grovlakanet. Men de röda dropparna hade
upphört att sippra fram. Ännu en lång stund tycktes han dock vara borta
från livet, men så vaknade han åter till och såg upp på henne med en
lång, allvarlig blick. Grönblå, stilla voro hans underliga ögon. Hon
tyckte, att de liknade det blå vattnet, där hennes drömslott speglat
sig, medan kärleken slog sin fjärran visa på darrande strängar. Blodet
rusade till hennes kinder. Det var som hennes kropp sugit till sig allt
det blod, som ynglingen förlorat. Förvirrad gick hon till dörren och
ropade lillpigan till sig till hjälp.
Mats återvände verkligen till livet, fast så medtagen och matt, att han
måste ligga till sängs i flera veckor. Det var underbara veckor! Dag
och natt vakade Anna-Greta över honom och vårdade honom ömt som en
syster. Allt det nyckfulla, det främmande och förvillande, som stundom
kom över henne, var nu borta. Med allt det hon hade av mjukhet i sitt
böjliga väsen smög hon sig omkring honom i tusen omsorger. Hon skötte
om hans sår, hon lagade honom stärkande föda, hon muntrade honom med
skämt och goda ord. Men ibland hände det, att hon förvirrad tystnade
och plötsligt såg på honom med en lång, förundrad blick.
Han såg ej ut som en bondpojke, där han låg, Mats. Hans hy var vit
och blek, och mot den glänste ögonen dubbelt mörka och djupa. Han
liknade sin far, där han låg. Det kantiga ansiktet såg egendomligt
förfinat ut över den grova skjortan, själfullt och genomlysande av sin
egen inre klarhet. Allt det han innerst var, framträdde ur det grova
vardagshöljet.
När den tanklösa flickan lutade sig över sjukbädden, såg hon alltjämt
sin bild speglas djupt, djupt där nere i de feberglänsande ögonen. Med
en rysning tyckte hon sig se sig själv speglad i en trollspegel, fången
i en djup brunn. Hon ville ej se sin bild så förtrollad och gömd, men
hon drogs åter och åter dit för att se. Då kände hon, att ynglingen,
som låg där så matt och svag av blodförlusten, dock var den starkare av
dem två, ty han hade fått henne i sin makt. Och mitt i sin hjälplöshet
erfor Mats något av detsamma, mer för var dag, allteftersom blodet åter
strömmade till i hans kropp, nytt och friskt.
Aldrig i sitt arbetsfyllda liv hade han haft sådan ro till att vila sig
och tänka, att se in i sig själv och andra. För första gången sedan
barndomens lidanden kände han sig ett med sitt eget jag, i harmoni med
det väntande livet. Det var som om den oväntade åderlåtningen tappat
bort ur hans blod allt, som var sjukt och tungt och grubbelfyllt. Och
en underbar lätthet och frihet fyllde hans själ, medan hans unga kropp
för första gången erfor manbarhetens växande styrka.
Men allt var ännu avlägset, borta. Han var i den sällsamma stämning
man har, då man i skymningen ensam vilar på sin bädd, medan vardagens
ljud dämpade tränga in genom den stängda dörren. Aldrig känner man sig
leva så intensivt, som när man så vilar en stund, avsides från livet.
Allt det alldagliga får då ett nytt och avlägset ljud, allt det fjärran
oförklarliga kommer en lockande nära. Så låg han dag efter dag som i
halvdvala och såg Anna-Greta gå och komma, och aldrig hade hon synts
honom så vacker.
En kväll låg han halvsovande. Det var i slutet av mars,
vårfrudagskvällen, den kväll, då alla sommarens små krypfän vakna till
liv. Drivorna därute voro redan halvsmälta och kastade sitt sista blåa
skimmer in genom rutan. Men nere vid skogskanten stod snösmältningens
hektiska, röda sol och tände alla rutor i glimmande brand. En ensam
stjärna vilade, matt och fuktig som en pärla, på den musselblå
himlaranden. Ett fönster stod på glänt, kvällen var ovanligt ljum. Det
varslade myggår. Men i luften stod ännu all snöns friska fuktighet.
Den blandade sig med den dröjande solvärmen till en rusande dryck av
eld och is — all den sugande, ångestfulla trånad, som blott Norrlands
starka vårvinter äger och som med varje fläkt andades längtan in i
rummet. Allt var tyst, hela huset sov. Då kom Anna-Greta smygande in
för att se till honom. Det gjorde hon var kväll, de voro ju som syskon.
Men så sent hade hon ännu aldrig kommit. Kanske hon glömt honom, när
hon trött kommit in från ladugården, och först sedan erinrat sig Mats.
Så hade hon slängt sig i säng. Plötsligt tyckte hon, att det var så
märkvärdigt tyst där inne. Han sov väl, allt var väl riktigt? Med
isande fruktan mindes hon den kvällen han blev sårad, mor Britas blick
— Nej, hon måste in till honom och höra, att han levde. Hastigt slängde
hon fårskinnsfällen över särken och smög på bara fötter in till Mats.
Och Mats såg henne komma. Med halvslutna ögon, ty han låtsades sova.
Aldrig hade han känt en sådan skräck, ett sådant jubel. De få sekunder
hon behövde från dörren till hans säng tycktes honom ändlösa. Nu var
Anna-Greta tätt invid honom, hon böjde sig över honom. Mats var så blek
i halvdagern, där han låg och höll andan, han såg ut som en död. Hon
måste böja sig djupt för att känna hans andedräkt. Vad hans mun var
vacker och blek, den var märkt av lidande.
Och pojken! Under halvfällda ögonlock såg han upp på henne. Aldrig
hade hon varit honom så nära. Pälsen hade glidit ned över axlarna,
särken var öppen i halsen. Fasta, jungfruligt små och späda tecknade
sig de unga brösten under linntyget. Berusande flöt hennes doft ner
över honom, och doften var av mjölk och vildskog. För första gången
kände han en mans lust att gripa och fasthålla henne som kvinna. Ta
henne, äga henne, med lust, med våld just nu i vårdagjämningen! Men
han betvang sig och slöt händerna hårt om sängbalken, så att knogarna
vitnade.
Då rätade sig Anna-Greta och började gå mot dörren. Under linntyget
skymtade han hennes bara fot, som färgades röd av den sista
solreflexen. Ett svagt stönande undslapp honom mot hans vilja.
Anna-Greta trodde, att det var i sömnen. På nytt orolig vände hon om
till sängen och lade försiktigt sin ena svala hand på hans panna för
att känna, om han hade feber. Då svalkades branden i gossens blod, en
ljuvlig frid grep honom, och han tyckte, att en underbarare beröring
med henne kunde han aldrig fått erfara.
Åter suckade han, men det var av lycka. Då böjde sig Anna-Greta djupare
ned över honom och tryckte sakta sin röda mun mot hans bleka. I ett
nu svek honom behärskningen, och med sina starka unga händer grep han
om hennes huvud och pressade det hårt ned mot sitt i en lång, het
kyss. Förvirrad slet sig flickan loss, och när hon blickade in i hans
vidöppna ögon, där allt stod att läsa, visste hon, att han hela tiden
varit vaken. All hennes vanliga säkerhet försvann, rodnande drog hon
hop pälsen över bröstet och smög sig åter tyst därifrån.
Från den dagen undvek Anna-Greta att komma in om kvällen, och hade hon
ärende in på dagen, hade hon lillpigan med till att ordna för honom.
Med deras förtrolighet var det slut, men vred såg hon ej ut att vara.
Endast fåordig och tankfull, så olik sitt vanliga, sprittande väsen.
Endast en gång kom hon ensam in. Det var i skymningen. Mats var nu
bättre och vilade påklädd på sängen. Ja, han måste säga sig, att han nu
var så frisk, att han gott kunnat återgå till arbetet. Men en underlig
lättja höll honom ännu vid bädden. Den askonsdagen var det han, den
trägnaste av dem alla, som låg längst på morgonen och som därför hela
det året skulle få dra asksäcken. Det var som om han kommit ifrån
vardagen och dess ansvar, den ljuvliga helgdagsstämningen ville ej
släppa.
Stilla låg han där och såg Anna-Greta komma in. Tveksamt steg hon över
tröskeln och gick utan att se på honom fram till fönstret. Där ställde
hon sig att stirra ut i vårskymningen, som mörkblå och beklämmande tung
hängde över gården som ett ovädersmoln. Ingen av dem sade ett ord.
Men tystnaden talade, alltför mycket sade den, Anna-Greta tyckte, att
den skrek ut tankar, som hon än ej tänkt, ord, som människotunga icke
mäktade. Om ej Mats talade till henne snart, måste hon fly för denna
ödesdigra tystnad.
Och Mats försökte. Nu, nu var stunden, det visste han. Men hans
hopsnörda strupe förmådde ej framkalla ett ord av alla dem, som
trängdes på hans tunga. En tung, het förlamning låg alltjämt över
alla hans sinnen. Allt han ville säga låg just redan i tystnaden
mellan dem, alltför ljuvt att ännu erkännas med ord. I övermåttet av
sin lycka fällde han ögonlocken för att bättre kunna lyssna till de
tusen hemligheter, den ljudlöst viskade. Men när han åter såg upp, var
flickan borta.
Dagen därpå var Mats på benen och gick åter till arbetet. Medan han
vilat, hade drängarna fått ligga i desto mer, och mor Brita själv hade
varit med dem till skogs en gång för att se till, att där blivit något
uträttat.
När Mats kom upp i skogen, lågo också redan långa tjärvedskaster
uppstaplade över hela dalplatsen och lyste gulbruna i solskenet. Men
mycket fanns ännu kvar att göra. Med friska tag högg han i på nytt.
Det kändes härligt att arbeta, all den jäsande, nya kraften i honom
ville ha utlopp. Det var som om han tänkt ta igen all den arbetstid
han förlorat. Men krafterna voro dock ej så stora än, som han trodde.
Ibland svindlade det plötsligt för honom, så att han ville falla.
Den starka, sövande vårluften steg honom rusande åt huvudet. Men han
fattade sig snart, tog litet av den sista snön, som svartnande låg kvar
bakom en buske, och baddade pannan med och högg så i på nytt med yxan,
så att det klang i skogen.
Det vårades nu allt mer, marken var bar, men tjälen band ännu jorden.
Mitt på dagen kunde solen tina upp den några tum ner, men bottendjupet
var alltjämt dött och fruset. Det luktade av tjära, solbränt trä och
däven mylla uppe i skogen, och över byn stodo aftnarna blå och långa,
som en enda fåfäng längtan.
Var kväll stod Anna-Greta vid fönstret och väntade på Mats. Slut var
det med den gångna tidens ro, ingen dag hade nog många steg för henne.
Det var något hon ville gå ifrån, något hon ville gå emot. Något brann
av oro i henne, något stod tyst och darrande och väntade. På vad? Den,
som kunnat säga henne det, han teg.
Utan att hon visste det, grät hon, där hon stod. Tårarna föllo på
handen, och hon strök den mekaniskt mot rutan. Då blev den så klar, att
det var som om vårnatten själv kommit in till henne. Hon måste torka
tårarna och le. Men när hon sett Mats komma genom grinden, gick hon
bort från fönstret. De sågo varandra knappt om dagarna.
Mor Brita såg ofta på henne med ängslan. Hon kände sig själv sedan
ungdomsåren. Så het, så väntande, så full av oro gick ock hon vid
knappa sjutton år. Hennes lycka var, att hon fann en hederlig man.
Men nog ville hon, att hennes Anna-Greta skulle gå i brudstol med
gullkronan på.
Nu var det mor Brita, som såg sig om efter friarna. Vad Anna-Greta
behövde, det var en stadgad man, som kunde bli ett stöd för hennes
obändiga ungdom. En sådan hade hon själv fått, och det hade slagit väl
ut. Gods och gård skulle han ock ha, det var självfallet. Gärna ville
hon också ha kvar flickan i grannskapet. Hur hon funderade och sökte,
tyckte hon till slut, att det bara var en, som dög av alla friarna.
Den, som dög, det var gamkallen i Ol-Olsagården så kallad. Med
orättvisa, tyckte mor Brita, väl var han bra nog över de femtio, men
han var väl bibehållen och inte illa funtad på något vis så när som
på den kala hjässan. Kanske hade han litet av morsgris över sig. Det
sades, att han icke fått gifta sig, så länge mor hans levde, ty han var
hennes ende son. Men nu tänkte han väl på gården, som stod utan husmor
och arvingar.
Nu var gumman saligen avsomnad, och hennes Erik sprang fri och lätt
bland de yngsta efter bygdens alla jäntor, tills han äntligen stannade
vid Anna-Gretas fönster. Förra sommaren var han den, som stått
trägnast där, hånad och utskrattad av de unga snorgärsarna till pojkar,
men ihärdigare än dem och med den rikaste gården i byn i bakfickan.
Vad Anna-Greta tänkte, det visste nog mor Brita si så där tämligen, men
slog ändå fram saken. Då vaknade flickan upp och fattade eld.
— Vad går I där å kokar ihop, mor, sade hon hetsigt. Tänker I kast mej
i armarna på en tocken där gampojk? Vem har bett er fria för mej? Är ja
skämd än eller ärelös, va?
— Å var du lagom stursk, sade mor Brita lugnt; far din var äldre än så
då ja tog’en, men int miste ja äran på de gifte.
Då skämdes Anna-Greta för sin häftighet, men gick blott surmulen undan
för sig utan att svara. Gifte, vem tänkte på sådant? Det hon tänkte
på, det var annat det än gård och grund, annat än kyrkovigsel och
fästegåva, barn och kreatur. Intet namn hade det än, men hon hade sett
det brinna i en ung mans ögon en stilla vårfrudagsnatt.
* * * * *
Så gick april, det vårade sig alltmer. Det led mot valborgsmässa.
Tjärveden uppe i dalen var nu nästan färdig och låg i långa,
raka kaster över hela dalplatsen. Det gällde nu blott att skaffa
tillräckligt med torv, näver och löpe, innan dalen skulle brännas. Men
det mesta av avfallet hade man tagit ner till bygden för att slänga på
valborgsmässobålen.
Nu skulle bålen tändas, ty nu var Valborgs dag inne. Blå och aningsfull
låg kvällen över höjderna. Den tinande tjälen steg som en svag ånga upp
ur jorden. Den var dess fuktiga andedräkt, mättad med livets friska
must. Själva den bara marken hade något av overklighet och aning över
sig, den skiftade i rosabrunt och violett i dalgångarna.
Djupt där nere låg vintermyren lika tom och svart, kantad av en ring av
spirande grönt. Väl två veckor före alla andra klädde sjövittra sina
stränder med frisk grönska. Se, se, vad gott jag gör er, ville hon säga
människorna, för att de skulle glömma vintrarnas lidanden. Men nu låg
hon där nere hopkrupen på bottnen och räddes för ljuset. En gång om
året tändes det i flammor ända ner i hennes mörkaste skrymslen.
Nu kom det — nu tändes det första bålet! Det var på utomåkerssidan,
högt uppe i liden, och skenet föll blodrött ner i myrens glanslösa
djup. Då borrade vittra darrande ansiktet ner i gyttjan och kröp i
skuggan av myrsäv och dyört, men eldskenet gick tvärs igenom henne ändå.
Ännu ett bål tände sig. Det röda skenet bredde sig allt mer över myrens
vatten, tills den liknade en mörk, levrad blodpöl. Som blodstänk låg
det i vittras trassliga hår, som slingrade sig kring dvärgnäckrosens
ormande rötter. Slagen låg hon den dagen, genomlyst, utan att mäkta det
onda.
Inomåkersborna hade sitt bål uppe på Myrberget vid vitterstenen. Det
bålet skulle tändas sist av alla. Så brukades det sedan gammalt. I god
tid hade ungdomen samlat sig för att än en gång se till tjärtunnorna
och torrveden, som låg staplad till dubbel manshöjd. Men de väntade med
att tända bålet, tills eldarna spritt sig över slättlandet. Man hade
lottats om vem som skulle tända bålet. Lotten föll på Mats. Nu stod han
där med tjärstickorna redo och väntade på de sista eldarna.
En efter en glimmade de till i skymningsdiset neråt det sakta sluttande
kustlandet på andra sidan bergen. Det var som om de stora, fuktiga,
lågt hängande stjärnorna droppat något av sin våreld ner på den
vaknande jorden. Till slut tände sig ett ensamt bål långt borta vid
den blå strimman därnere, där en gång ofärden drabbat byborna. Det
glimmade stort och blankt med ett starkt och stilla sken likt den klara
aftonstjärnan själv. Våren hade nu sänt sitt budskap med vårdkasarna
ända ner till havet.
Då tände ynglingen späntestickorna i sin hand och kastade dem på
vedkasten. Just som elden flammade till och bålet tände sig, såg han
Anna-Greta komma. Hon kom uppåt rån i sin ljusröda mössa och sitt
stycke i samma färg, och över den blårandiga ylletröjan bar hon en
skiftande sidenduk med invävda rosor i blekaste rosa. Frampå den mörka
kjolen hängde det breda, svarta sidenskärpet med sina rikt broderade
skärpändar. Hon log emot ungdomsskaran och tummade bandet i sina
krusiga flätor. Allt det granna i hennes dräkt fick eldglans från bålet.
Aldrig hade hon varit så lik vittra, den lockande och förvillande. Just
så hade hon kommit i all sin prakt i hans barndomssyn och betagit honom
andedräkten. Som en tiggare stod han där och såg på henne genom den
tända vårelden efter ett leende, en blick. Men det var som om hon ej
sett honom, och bålet brann allt högre mellan dem.
Strax kom där någon fram till henne. Det var gamkallen från
Ol-Olsagården, och ingen kunde tro, hur pyntad han var. Nattkappan var
skinande vit, och fadermördarna stucko honom i hans stora, håriga öron.
Så stadsklädd var ingen här. Och ingen hade sådana maner, ty gampojken
från storgården hade en gång varit med mor sin på en strömmingsskuta
ända ner till Stockholm. Så han visste hur det skulle vara med allt.
Nu bugade han i krum som en sprättbåge för Anna-Greta och sade något.
Något fint var det säkert, ty han läste ofta i stora böcker och hade
poesialbum med lås, där själva prästgårdsmamsellen diktat en vers om
en blyg viol. Men det var nog som att kosta krut på kråkor i det här
laget, ty ungdomarna runt omkring honom fnissade endast vanvördigt, och
Anna-Greta snodde vredgat på klacken. Men så såg hon förstulet bort på
Mats, betänkte sig litet och vände sig åter till Gammel-Erik med ett
vänligt svar.
Då slutade flickorna att fnissa och lutade huvudena tillhopa för att
viska i stället:
— Se på Gam-Erik, hur han fri opp a Anna-Greta!
Tänk om ändå! Tänk om det ändå till slut blev gampojken i Olsagården,
som fick Anders-Ersa-Anna-Greta! Större fågel än kråka ha vurti
skjuten! Vad hjälpte det, om hon ställde sig aldrig så fin på det, om
det var så tänkt. Och så började de räkna på fingrarna — så och så
många kor blev det, så och så många skeltal, när Anna-Gretas farsarv
väl kom till. Och för vart finger, som måste tas till i räkningen,
blevo ansiktena allt längre och viskningarna allt elakare. Men på andra
sidan bålet stod Mats så ensam och fattig och tyckte, att det var
själva helvetets eld, som skilde honom från flickan hans.
Då hördes några röster nerifrån rået. Det tycktes vara en hel hop folk,
som kom. De skrålade och sjöngo och väsnades som vildar. Nu syntes de
i skogsbrynet. Det var skogsarbetare och dagsverkare. Ejnar var mitt
ibland dem. Armen höll han kring halsen på en lång, mörk tjugufem
års karl, en främmande flöttjare på väg uppåt älven till. Två kannor
brännvin hade de tömt till vårens ära, och nu läto de sig ej hejdas.
Elden brann nu i högan sky, den sprutade gnistor, som kommo
glimmerskiffrarna i vitterstenen att glänsa som rödan guld. Högt
upp mot himlen kastade den slickande gula tungor. Rödast brann den
på Anna-Gretas ungflicksmössa, så att allas ögon vände sig dit. När
Ejnar fick syn på sin syster, drog han flöttjarn med sig fram till
henne. Anna-Greta hälsade, rodnade, log, hon såg ej mötet ogärna —
äntligen fick hon då se någon av det nya folket, som mor höll henne
från. Allt det unga, glada, livslustiga i hennes väsen slog upp mot
den vackre, främmande unge karlen, som kom. Grann var han, och det
svaga ruset gjorde honom bara grannare. Han blev ej grov och ful av det
som traktens bondpojkar, det gav honom blott en lätthet och frihet,
som ingen av dem ägde. Anna-Greta såg det nog, hon pratade och log,
fingrade sitt vävda flätband och svängde på kjolen som i dans.
Helt nära bålet stod alltjämt Mats. Elden brann honom i ansiktet,
kläderna sveddes, men han märkte det ej. Han måste se och se. På den
långa, granna karlen där borta, som hade så lätt till orden. Aldrig
hade han sett en så grann karl som flöttjarn. Lång som en kärnfura var
han, brynt av sol och vind, svart i håret som en tattare. Tänderna
blixtrade och glänste som vitaste vårvintersnö. Det stod en fläkt från
den långa vandringen kvar över honom.
Flickorna hade slutat att viska och fnissa, som förtrollade hängde
deras ögon vid flöttjarn, där han pratade och gick an med ord, som
flögo i kapp med gnisterleken. Elden glömde de, den fick osedd brinna
och falna ner. Då mindes Ejnar en gammal lek med valborgseldens sista
glöd.
— Nu flickor, ska vi hoppa över elden! ropade han och fick den närmaste
om livet.
Också han var ung och grann. Håret stod som en solvåg upp från pannans
vita rand över solbrännan, skjortan var uppfläkt över det breda
bröstet. Villigt lät sig flickan tas, nu flög hon i hans starka arm
oskadd över bränderna. Gossar och flickor voro genast med i leken. Par
efter par hoppade efter, kjolarna flögo, skorna smällde mot marken,
pojkarna skrattade, och jäntorna skreko. Kinderna blossade av hetta,
ibland flög det gnistor ända upp i håret på dem.
Sist av alla gick flöttjarn in mot Anna-Greta och slog armen kring
hennes liv. Han böjde sitt mörka ansikte djupt ner mot hennes, log
som till en fråga och tog så språnget med henne över den sprakande
elden. Mats såg dem komma emot sig. Tätt slutna till varandra, mörka
som skuggor utan kropp mot de röda lågorna. Han tyckte, att där flög nu
Anna-Greta på sin blåkullafärd i den svartes armar. Ofrivilligt vek han
ett steg tillbaka.
När han åter såg upp, stod hon välbehållen framför honom och log med
tindrande ögon och kinder i brand. Och vid hennes sida stod den svarte
flöttjarn och tryckte hennes varma unga kropp hårt intill sig. Yr av
hettan ville Anna-Greta falla, men en stark arm höll henne uppe, och
två svarta ögon sågo djärvt in i hennes, medan heta ord droppades in
i hennes öra som ett sakta sövande gift. De ögonen brände henne in i
blodet, men till hennes själ nådde de ej.
Omedvetet sökte hennes blickar Mats. Där stod han alltjämt avsides,
blek och allvarlig som alltid, ensam mitt i den stojande skaran. Han
såg på henne, men det var som om han sett tvärs igenom henne på något,
som var av oändligt större betydelse. Ett plötsligt och bittert trots
grep henne. Där stod han, den som hon väntat på med all sin ungdoms
heta längtan. Och teg, teg, medan en annan talade till henne allt det,
som han skulle sagt. Och ändå kände hon så som aldrig förr, att det var
i dessa underliga ögon med deras djupa fjärranblick hon allena kunde
finna djupet och meningen med allt. Varför, varför — så i grunden olika
voro de. Nå, han fick stå där, livets lek var lustig och glad. Och med
tillbakaböjt huvud gav hon flöttjarn sitt soligaste leende, så att han
för ett ögonblick tappade ordet, och ropade så i tindrande övermod till
Mats:
— Nå, Mats, blev du udden, du? Ska du int flyg över elden din sjölver,
du har ju tänt’en?
Då såg Mats mörkt på henne, där hon vilade i flöttjarns famn. Vittra,
tänkte han kallt, allt manfolk lockar och drar du, genom elden drar
du dem. Och ett häftigt och dovt raseri grep honom med ens mot denna
eld, som han tänt till hennes ära. Med ett språng var han mitt uppe
i glöden för att släcka den. Utom sig, kritvit i ansiktet av all sin
inre spänning, sparkade han i bränderna med sina grova näbbskor, så att
eldkol och gnistor röko. Med sina bara händer ryckte han stora bränder
ur kolhögen. Det var som om han ej förmått känna sveda och värk, som om
elden ej kunnat göra honom något.
Häpna och förfärade sågo de andra på honom. Skrattet, som följt på
Anna-Gretas ord, tystnade tvärt, de fingo fullt göra med att släcka
eldbränderna, som pojktoken slängde omkring sig. Var minut väntade de,
att vettvillingens kläder skulle fatta eld.
Men Mats stod där bara helt lugn, sotig i ansiktet av elden fast utan
en skråma, och släckte de sista kolen med en enruska. När av den stolta
valborgselden endast återstod en rykande askhög, kastade han enruskan
åt flöttjarn, vände dem alla ryggen och gick neråt rån.
Anna-Greta såg honom gå.
— Mats! ropade hon, men han svarade ej.
Stum av häpnad hade hon sett på honom som alla de andra. Var det detta,
som bodde under den lugna, kalla ytan? En minut hade hon mött hans
ögon, nu hade han sett henne, men hur? Med ett ryck slet hon sig lös
ur flöttjarns arm, sprang fram till bergkanten och såg länge efter den
ensamma gestalten, som försvann neråt rån.
Aldrig hade skogen varit så full av tassande ofärd som den kvällen. Det
rasslade och risslade i snåren, det skrapade av kvastar och gnölade
av bockhorn. Allt det onda var ute på språng i skogsmörkret, där
de slocknande eldarna plötsligt glimmade till mellan stammarna som
blodsprängda gnisterögon.
För första gången tyckte Mats, att allt detta kunde få honom i sin
makt. Dra honom till sig ville det, gömma honom i myrens svartaste
hål, därför att han släkt elden, gudagnistan. Men han höll sig uppe,
vände ej blicken bakåt utan släpade sig neråt gården. Nere vid Anders
Ersagården sovo alla redan. Nu förstod han, att Anna-Greta olovandes
gått till berget. Å, den — —! Lismat sig till att få flytta med pigorna
ner till sommarstugan hade hon ock redan. Gam-Lisa, älstpigan, skulle
väl se till henne där. Men hon var bortåt de sextio och sov hårt efter
dagsverket. Nej, annan vakt skulle hon få, som hon ej väntat.