mot timmerälvens fåra. Och vart den rann dödade den tystnaden, skogens
heliga tystnad. Skändad låg den ljusa vinterdagens jättekyrka med
grunden bar och brustna pelarstycken. Skratt och råa skrän ekade där
inne örkdagskväll som helgdag. Och så började de många slantarna, som
ur Stor-Grubbens hand fallit på bondens bord, att så sakta leta sig
tillbaka igen till sin rätte herre.
Så mycket pengar som nu hade Tavlebönderna aldrig ägt. De visste ej,
vad de skulle göra av dem alla. Att spara och gnida på kläder och föda,
på gröda och redskap, det visste de sedan gammalt. Det var något, som
var inärvt i deras medvetande sedan sekler. Men att spara på pengar,
det hade de ännu inte lärt, ty de hade aldrig haft så många på en gång
i sin hand.
Magen skulle först ha sitt, den hade ju så länge fått sukta. Tom
klibbade den ännu vid ryggbastet, som om den varit bottenlös, fast man
var dag åt sig tvärmätt på palt och sovel. Furubröd och agnar var ej
längre vardagskost ens för fattigman. Vart mål satte man i sig, som om
man ej haft något magahov, sovel på sovel lade man på oblandat bröd.
Och sovlet skulle sköljas ned med brännvin.
Och om lördagskvällarna kom ungdomen efter vägarna och skrålade och
sjöng en splitterny brännvinslåt, som ej förut varit hörd på den
trakten. Slut var det nu med söndagsläsning och psalmsång, helst bland
de yngre. Endast några av de äldsta och mest beprövade höllo tyst och
stilla sina sammankomster, där de fingo bäst vara i fred.
Men deras egna barn skrattade och hånade läsarna, och mången gång
avbröts »böna» av att halvvuxna pojkar trängde sig in, rusiga mitt på
blanka söndagsmorgonen, för att avbryta psalmsången med sitt skrål och
sina liderliga visor. Då grät väl mor, och far suckade, men ingen gick
till själva roten av eländet.
Det var som om de uppväxande ungdomarna dunkelt känt, att man berövat
dem något, ett säkert stöd i den framtida livskampen. Men det var ej
något till att riktigt förstå eller kläda i ord, det de kände, när
deras barndoms sagoskog föröddes och lät främmande, kalla vindar svepa
kring stuguknuten. Därför dränkte de alla tankar i sus och dus och togo
ut all sin livsglädje i förskott den tid den nu kunde räcka.
En och annan gård stod orubbad i virveln. En sådan gård var Ersagården.
Den enda, som där rycktes med, var Ejnar. Han var just i jäsningsåren,
ljus, stark, full av obrukad kraft. Det brusande liv, som drog genom
bygden, ryckte honom oemotståndligt med sig. Timmertjukornas klingande
på den snöbelagda skogsvägen och de dånande yxslagen i skogen sjöngo en
aldrig tystnande locksång i hans öron. Efter faderns död trivdes han ej
längre hemma. Där var så oroligt och jäktigt, folk sprang ut och in i
stugan. Där voro sjuka och kranka och jämmer och gråt. Det var ej något
för hans sunda unga blod.
Dag och natt var han åt modern, att också de skulle sälja skog till
avverkning; så kunde de sedan köra allt detta kranka patrask på porten.
Under nödåren hade ock de fått en liten skuld på gården och det var på
den mor Brita skyllde, när hon ville ha skäl för sitt doktorerande.
Nu kunde de på annat, mera hedersamt sätt bli av med skulden i ett tag.
Men nu var det mor Brita, som tappert stod emot. Hon visste knappt
själv varför. Glad i pengar hade hon ju alltid varit, kunde aldrig
få nog. Men när det gällde att röra skogen, då var det som om man
hotat något av hennes innersta väsen. Av skogs- och fjällfolket var
hon kommen. Nu var hon bofast, men i sorg och bekymmer sökte hon sig
ofta ensam till skogen. Den stod så mörk och full av hemligheter kring
gården, den höll henne kvar.
Det första yxhugget därinne av främmande hand skulle träffa hennes
egna livsrötter eller driva henne ut på gamla dagar att liksom modern
i blind instinkt söka sig åter till stamfränderna. På bofast gård hade
hon levat, men i skogen hade hon helst velat dö och bli begraven efter
fädernas sed, svept i näver från björkstammarna. Därför vägrade hon,
men utan att ange skäl, hårdnackat och envist.
En gång drevs hon av sonens halsstarrighet att söka råd hos sin mor,
den gamla mormodern med siarblicken. Vad de förehade inne i den låsta
lillkammarn, är ej gott att veta. Någon tyckte sig höra spåtrumman gå,
men det var nog fel, ty endast lappmannen hade rätt att bruka trumman.
Men kanske sutto de båda kvinnorna av lappblod och övade den gamla
konsten att spå på kniv? Visst är, att när mor Brita kom ut igen, hade
hon en liksom nyvaknad blick, då hon varnade sonen med dessa ord:
»Säljer du skogen,
säljer du ock plogen.»
Därmed menade hon, att skulle skogen gå, skulle åkern snart följa
efter. Då blev Ejnar ursinnig och svor på, att från den dagen skulle
han ej lägga hand vid gårdens skötsel, förrän han blev myndig och själv
hade rätt att bestämma över sitt.
Från den dagen höll han mest till uppe vid skogskörslorna på
utomåkerssidan, tjänade stor dagspenning och åt och söp upp den med
byungdomen eller med främmande skogskarlar och flöttjare. Mer än en
gång fick Brita se sin son komma drucken hem. Men hon sörjde mindre
över det — det hörde nu en gång till manfolkssed — än däröver, att han
från den dagen varken tycktes tåla mor sin eller mormora i huset. Ofta
fällde han hårda ord, men än oftare höll han sig borta, för att slippa
deras åsyn.
Så kom allt hans arbete på gården att falla på Mats axlar i stället.
Och i och med att Britas läkekonst blev mera anlitad, kom också mycket
av husbondeväldet att vila på honom. Ung som han var, hade han redan
allvaret inne och förstod att tillvinna sig lydnad av drängarna. Ingen
anade, att han stundom i hemlighet avundades Ejnar hans fria liv. Mats
gick nu på sitt nittonde år. Nya, okända krafter började sava sig också
inom honom. Såret i hans inre var ej längre så svidande öppet, och en
sen och tafatt ungdomsglädje ville söka sig utlopp i lek och dans och
stoj bland de andra. Men något höll honom åter tillbaka.
En söndag vandrade han ensam upp till lillstugan igen. Denna gång för
att äntligen se till, vad Grubben hade gjort med skogslyckan. Det
var år och dag sedan han sist varit däruppe, och han hajade till av
förskräckelse, när han fick se stugan. Vintrarnas tunga snöfall och
höstens stormar hade gått illa åt den, nu när skogsskyddet var borta.
Dörren hängde lös på sitt ena gångjärn och slängde och dängde för varje
vindpust. Taket höll på att ruttna ner, men överst på takåsen satt ännu
farfars gamla värflög, rostig och spräckt, och gnisslade vemodigt för
alla lössläppta vindilar. Därinne var förödelsen än värre. Innertaket,
som varit vitlimmat, var grönt av mögel. Tjukan grodde osynlig i
väggarnas brädfoder och spred sin unkna lukt av förruttnelse, trots den
öppna dörren.
Men värst var den förödelse människor gjort. I spisen, där mor alltid
satt doftande björklöv till midsommar, låg det en hög av trasiga
buteljer uppvräkta, och golvet var fullt av glasskärvor och orenlighet.
Då förstod han det — hit till den undangömda ödestugan i skogskanten
hade de kommit för att hålla sina supgillen, det glada ungdomslaget av
huggare och flöttjare, dit väl ock Ejnar hörde. Hett måtte det gått
till. Intorkade spyor och matrester smutsade det söndriga golvet.
Då skar det till av vrede och förakt i Mats. Klart mindes han åter
fars och mors tanke om sådant. Han mindes deras lugna, värdiga liv
mitt i nöd och bekymmer. Tänk, om mor kunnat se sitt stugugolv, vars
nötta tiljor alltid varit så skinande vita till helgerna! Med en gammal
kvast, som låg slängd i en vrå, sökte han göra nödtorftigt rent. En tår
föll ur ögat, innan han själv visste det, men inte kunde den tvätta
bort all den mänskliga smutsen. Till det behövdes det änglars tårar,
tänkte han.
På fars och mors bröllopsbädd och dödsbädd hade de suttit och vräkt sig
med sitt rus och sina skamliga ord och visor. De ruttnande plankorna av
väggfastsängen hängde ännu vid stockarna, gråa trasor och illaluktande
halm fyllde den. Också där hade de orenat med skärvor och smuts. Vit
av harm svor Mats inför den synen att aldrig blanda sig med sådant
sällskap.
Länge stod han ej ut att se förödelsen, utan rusade åter ut, stöttade
dörren med en stör och kastade en blick ut över åkern. Livsdödande
ljung hade för vart år smugit sig längre ut över vreten. Nu växte den
över mer än hälften av den magra åkerlapp, där Lill-Jonas brutit ett
magert bröd åt sig och de sina.
Modlös vandrade han vidare uppåt skogen. Längs med åkern och
gärdesgården hade Stor-Grubben lämnat en rand av skogen kvar.
Likt en tät skärm dolde den tomheten där bakom. Men när han tagit
några steg fram åt skogsstigen, såg han det. Hela skogslyckan var
kalhuggen, ej ett enda livskraftigt träd hade lämnats kvar på roten.
Stubbe vid stubbe, vart han såg, likt grå och kutande troll på huk
bland ris och enbuskar. Skarpt skilde sig uthuggningen från de ännu
ohuggna grannägorna. Det var som om han blottat ett hemskt och
frätande spetälskesår mitt i en tät och yvig päls. Sådana frätsår bar
skogsbeståndet runt om i Västerbotten.
Nu, när det var för sent, gick det med ens upp för honom, vad skogen,
rätt brukad, kunnat vara för dem alla. En säker och trygg, om ej så
stor inkomstkälla, om den huggits med förstånd. Men nu var det förbi
med det, och föga båtade hans fåfänga tankar.
När han den kvällen återvände till sitt nya hem, hörde han åter ljudet
av en väldig buförning. Aldrig hade det varit en sådan oro i skogen som
i de dagarna. Vittras låtar och bjällror klingade jämt om öronen på
skogsfolket. Det sades, att hon själv kom och satte sig i sin röda kjol
vid skogskojans eld, om någon ung gosse ensam höll vakten. Men detta
var nytt folk. Ingen lät sig locka, och ynglingarna voro redan vordna
så gamla och kloka, att de skrattade åt vittras konster.
Men Mats han förstod, att vitterfolket stördes av det vilda livet i
skog och mark, och när han nu åter hörde olåten, som denna gång drog
bort från byns ägor, visste han, att nu flyttade hela följet med kräk
och bohag från Tavle by. Vad det månde betyda av gott eller ont, kunde
han icke säga. Men sällan flyttade vittra från rik och välmående bygd.
Lugn blev han därför först, när han under gamhässjans golv hörde det
välkända ljudet av tunna bjällror och späda röster. På Ersagården
bodde vitterfolket ännu kvar. Så länge han fanns på gården, skulle
vittra få bo i fred under hässjegolvet.
* * * * *
Det var en annan, som gick där i hemlighet och längtade på gården.
Det var Anna-Greta, vars sprittande blod sjöng i takt med de nya
danslåtarna, som trängde från byn var lördagskväll under högsommartid.
Taktfasta som pulsens friska slag, muntra som livets lek i ungdomstid,
trånande som hjärtats hemliga oro, ljödo de åter och åter i den sugande
vita midsommarkvällen, i augustikvällens veka månskensdis, långt, långt
in i de mörknande höstnätterna. Entoniga, klagande, vemodiga mitt i
skrålet och skränet därbortifrån, mitt i stampet av grova klackar, ett
med den rusande hödoften från slagna gärdor, ett med skogens undergivna
sus över vittras dolda brudbädd av ljung, som redan rodnade i topparna,
ett med flickans tankar, där hon satt med heta kinder och lyssnade vid
gärdet, som stängde henne inne.
Då kom mor Brita och ropade in henne till sängs med sin gällaste
röst. Kunde hon inte hålla sonen hos sig, skulle hon då hålla tag på
jäntan. Hon kände sitt möderneblod, det heta, lättrörda. Anna-Greta
var ännu för ung till att gå i dansen. Hon var ej heller som de andra
bondjäntorna.
Men hur hon bjöd till, kunde hon inte hindra, att friarna av sig själva
började söka sig till gården. När danslåten därborta började sacka
av frampå lördagsnatten, stod det redan många av byns pojkar utanför
Anna-Gretas fönster och tiggde henne om att öppna. Tåligt läste de sina
friarramsor, fast inget svar kom. Men innanför i kammarn låg flickan
och hörde det och skrattade lågt. Kvavt var det i lillkammarn. Hon hade
måst kasta lapptäcket av sig. Det grova lakanet tryckte som en fäll,
särken var av grovaste, hemspunna garn och kändes tjock som skinn.
Lillkammarn var det enda rum, som hade nattgardin. Den var väl
fördragen. Ett vitt drömslott stod där på dess mörkblå botten, på vars
stora vatten vita svanor simmade bland flytande båtar av en form, som
hon aldrig sett. I en av båtarna satt han, prinsen, med en gitarr på
sitt silkeklädda knä och en plym i hatten. Hon hörde honom spela långt,
långt ifrån — det var den döende danslåten från byn. Ansiktet såg hon
ej, han höll det vänt mot slottet och spelade sakta för den, som var
där inne.
En fläkt rörde gardinen, det var som om båten stilla glidit fram till
slottet. Då visste Anna-Greta, att det var hon själv, som satt dold där
innanför och väntade. Nu skulle han sätta foten på marmortrappan, nu
skulle han stiga därin — — —
Då rörde det sig av mörka skuggor bakom fönstret. Hon såg dem
tvärsigenom drömslottet, och en grov röst skrek:
— Du val släpp in mej, Anna-Greta! Lätta på dörra e nalta!
Hon kände rösten, det var Karl Anton på Mon, han som kysst henne en
gång i vinterdrivan. Hon såg honom för sig, där hon låg, såg hans
dumma, fräkniga ansikte och det röda striphåret. Och hon skrattade
högt, där hon låg, gäckande, med ett stänk av vemod. Nu stod han där
och trodde sig väl kunna köpa henne. Pengar hade han alltid lösa i
fickan till att skramla med, alltsedan far hans sålde skogen. Men
förgäves hade han stått lutad över myrstacken kväll efter kväll för att
bli kvitt fräknarna i synen. De sutto där de sutto, tätt som nagghålen
i en tunnbrödskaka.
Där bakom det målade drömslottet rörde det sig, hennes verkliga liv.
Det var allt, vad som fanns bakom dess vita tinnar och torn, bakom
slottsgrav och stängda portar. Och en aning grep henne för första
gången, att hon ville vara något annat än det, som var hennes dagliga
liv.
Nu var det en annan röst, som sökte bjuda över med lika enkla och
rättframma ord, och flera röster föllo in. Hon kände dem alla på talet.
Bondpojkar var det, välbesuttna pojkar från de största gårdarna. Ingen
annan skulle våga sig fram för att språka på Ersagårdsflickans fönster.
Nå, än sen! En bondflicka av västerbottensstam var hon, hon skulle väl
som andra frias upp på gammalt övligt vis. Ingen skam i det, för den,
som hade hederliga avsikter.
Det var blott de yttre åthävorna hos dessa bondpojkar, som voro grova.
Innerst inne voro de blyga, tafatta och skygga att visa sina känslor,
bundna av gammalt skick och bruk. Ej ett hår skulle de krökt på hennes
huvud mot hennes vilja, om hon gjort, vad de bett om. Den för vilken
hon lättat på dörren, skulle bliva hennes skydd mot de andra, som
stillsamt skulle gått sin väg.
Lördagsfrieriet var lika hedersamt som varje annat frieri. Så hade
hennes far friat upp sin hustru en gång, så hans far före honom, så var
och en i släkten. I tukt och ära hade det skett, i tukt och ära hade
de sedan levat samman livet ut. Ty gossen slapp väl in i kammarn, om
han var den rätte, till sängen slapp han ock, där flickan låg. På det
brokiga lapptäcket med dess rutor av livets alla färger fick han lägga
sig med kläderna på. Men längre kom han ej, förrän allt var avtalat med
bröllop och lysning.
Timme efter timme lågo de där sedesamt sida vid sida, de båda unga,
och talades vid om hur de ville ha det. På de timmarna lärde de känna
varandra mer än på många månader annars. Tungt var arbetet, långt var
det mellan fristunderna. När skulle de träffats annars och fått talas
vid? Nu visste de, var de hade varandra för livet.
Eller blottade det samtalet alltför många olikheter i vilja och
tänkesätt. Kanske flickan såg, att den hon öppnat för ej var den rätte
i alla fall. Då kom han bara ut, som han kommit in, och flickan var
varken skämd eller olycklig för det. Kanske släppte hon in en annan
någon lördagskväll senare, en som fick stanna. Kanske kom han längre
då, kanske fick han både skämta och gantas och mer till — kanske kom
han till sist in under lapptäcket ändå!
Men hur det gick, så var det ingenting att dölja eller ljuga sig ifrån,
ens för mor eller far. De visste oftast om, att flickorna hade friarn
inne i kammarn. Men de litade på sina stintor, och den liten slog
sällan fel, ty flickorna visste som oftast, att vänta och välja rätte’n
— han som _ville_ stanna för alltid.
När pojken väl vågade sig till gårds mitt på blanka söndagsförmiddagen
med sitt frieri, blev han lika väl mottagen för det. Ja, så långt gick
det, att far själv kunde bjuda en gäst upp till jäntorna, om han kastat
sina ögon på en av dem och eljest var ett mågämne, som dög.
— Stinta ligg opp i vinn, fråga na sjölv, sade han och lyste uppåt
vindstrappan.
Och när friarn skulle ner igen på morgonkulan, kunde det hända, att han
möttes i vindstrappan av moran med kaffebrickan, som hon skulle upp
till gästen med.
Ja, så hade det varit i de gamla tiderna, men nu var mycket löst folk
kommet till bygden. Men till Anna-Gretas fönster för att språka på hade
de ej hittat ännu, då hon ej synts på danserna.
Bara känt folk var det, men ändå blev mor Brita ond, kom in och drog
flickan i säng. Hur det var, hade stintan ej kunnat neka sig nöjet att
kika bak gardinspringan, när tokpojkarna svuro på att de skulle gå sin
väg, bara de fingo se hennes ansikte.
— I säng me dej, jänta, grälade hon, de ä viller å vänt, tills rätten
köm!
Den rätte, nog visste mor Brita redan vem det var. Gods och gull hade
han mer än någon annan på trakten, fast ungtupparna där skällde honom
gamkall. Nog var han vorden litet »snav oppi huvvene», men inte skulle
man syna hund efter håren.
Men Anna-Greta visste ej själv ännu, vem rätt’en var, fast nog undrade
hon, varför hon saknat en röst bakom fönstret.
Ty en var det, som aldrig kom bland lördagsfriarna för att språka bak
på fönstret. Ingenting hade han heller att fria upp med, fast på rösten
och orden var det nog inget fel. Nog skulle han ha kunnat lägga dem så
väl, att han fått en flicka till att lätta på fönstret alltid.
Men vad skulle han sedan haft till att säga, när det blev tal om, hur
många skeltal hemmanet hans var på eller hur många kor och hästar
det födde? Ty det var ju inte till en vanlig piga han kom. Till en
hemmadotter var det, till en av de rikaste i byn. Vad skulle han haft
att svara, när hon frågat, hur många skel korn de skulle sått och var
de skulle haft slåttesängarna?
Fast nog anade det honom ibland, att det inte var sådant tal Anna-Greta
ville föra under lapptäcket. Annat hade hon nog själv till att tala om
än om lakansväven, som mor blekt färdig på marssnön, och allt som låg
sömmat och redo i hennes egen finmålade hemmafalekista, som far slöjdat
henne redan det året hon vart född.
När sådana tankar kommo på, smög han sig till att titta på ett snidat
blånrockhuvud med de grannaste färger, som han hade väl gömt under
sänghalmen nere vid fotändan. Alldeles tomhänt skulle han väl ej kommit
ändå. Maken till fästegåva kunde ej mången göra med sina egna händer.
Nu var det färdigt. Till fönstret vågade han sig dock ej fram, och
stängt förblev det ock den sommaren ut. Den, som så höll sig undan, det
var Mats.
Men något var det, som ofta drog dem till varandra mitt i vardagsidet,
utan att de visste om det. I blindo följde Mats, när Anna-Greta gick
över gården. Som en susande vind var det i hennes kläder, den slog
rodnaden upp på ens kinder. Mycket hade han ej att säga, ingenting hade
hon att svara. Men följdes åt gjorde de ock och sågo stundom i undran
på varandra, som man ser på en främling.
Men det var också en annan, som såg på dem, och hon tyckte sig se mer
än hon ville. Och den dagen hade hon givit mer än annars, om Mats
någonsin hade okommit till gården. Ty mer än allt annat var henne den
tanken okär, att Mats kunde stanna kvar som måg på gården. Det vore då
sannerligen ingen mågstump att skryta med, fattigpojken där. Han skulle
ta hennes dyrbara vildblomma, som rikpojkarna i byn förgäves tiggde om
att få se i fönsterspringan! Nej och tusen gånger nej!
Så drog hon dem isär med olika ärenden, snäste in flickan till
kökssysslorna och körde pojken till utearbete och läste många onda
ramsor över den dag, då den olyckan till pojke kom i huset. Fast hon
visste, att på honom bet intet sådant. Mycket av hemliga medel hade
hon ju prövat mot honom de första åren, men i all sin värnlöshet hade
han burit på en kraft, som bröt all hennes makt. Vad det riktigt var,
visste hon ej, läsare var ju pojken inte själv, trotsig och hårdsint
som han var. Svära och banna hade hon ock hört honom göra någon gång.
Men djupt inne i sig bar han väl på ett arv av faderns tro och moderns
böner, vilket var hans säkraste skydd mot mörka makter.
Med åren hade hon glömt något av sitt agg till pojken. Snart nog
började han ju göra stor nytta för sig, och på de sista åren hade han
vetat att göra sig oumbärlig. Nästan med förskräckelse insåg Brita,
hur svårt hon skulle ha att reda sig utan honom nu. Men det kunde ej
hjälpas. Nu gällde det mer än så. Inför vad hon trott sig se av gryende
känsla mellan dottern och honom hade allt det gamla hatet flammat upp
på nytt, starkare än någonsin. Bort skulle han, bort på något vis.
Hur djupt det hat var, som mor Brita burit till honom under alla dessa
år, skulle Mats en dag få erfara på ett hemskt och oväntat sätt. En dag
hade Mats varit i skogen med en av drängarna för att spänta tjärved, då
han råkade hugga sig i benet. Såret var väl ej så djupt, men en åder
var träffad, och blodet sprutade högt. Drängen var dock så pass kunnig,
att han kunde binda till ådern, tills annan hjälp kunde skaffas. Togo
de sig bara ned till gården, hade han ingen oro sedan, ty mor Brita var
känd för sin förmåga att kunna ställa blod.
Hur han lyckades släpa Mats ner till gården, var mer än någon av
dem kunde säga sedan. När Mats vaknade till sans — han hade svimmat
just som de kommit inom grinden — låg han på det vända sofflocket i
kökskammarn på ett rent grovlakan, och mor Brita stod lutad över honom.
Vad hon förehade, fattade han ej, allt dansade runt för honom i ett
silvertöcken, där röda prickar summo kring som irrande dammkorn.
Då hörde han Anna-Gretas ängsliga röst, som kom långt inifrån
silvermolnet:
— Träng du int om hjälp för Mats, mor?
Och mor Britas otåliga svar:
— Gack du i köket, jänta, till att ställ blogen vet du, att man helst
ska va allena.
Så stängdes dörren sakta, och mor Brita sysslade åter med något vid
hans ben. Var det yrseln, som gjorde det, eller darrade hon så på
handen? Med ens upphörde det obehagliga trycket över ådern, blodet
forsade åter fritt, de svävande töcknen dansade allt hastigare, de
tätnade mer och mer, till slut lyfte de honom med sig, och han flög
långt, långt bort över plåga och värk in i okända, skimrande världar.
Så lätt, så fri som nu hade han aldrig varit i sitt fattiga, tryckta
liv.
Just som han skulle till att släppa taget med allt som låg bakom, hörde
han åter Anna-Gretas förfärade röst liksom djupt under sig:
— Mor, mor, är I så ojessunammens okristlig, att I låt blogen rinna
ur’n Mats?
Då rätade mor Brita förbittrad på sig, slängde något på bordet och sade:
— Nånå, är’e så, att du vet den saken viller än ja, så si åt att få
bot på’n Mats sjölv! Men de bruk no mest vara så, att gejta, som skrik
mest, hon mjölk minst.
Och i vredesmod lämnade hon rummet. Där stod Anna-Greta ensam,
villrådig, med den halvt avsvimmade pojken, ur vilken livet sipprade i
den ena röda droppen efter den andra. Visserligen hade Anna-Greta en
gång tiggt sig till lärdomen med att ställa blod efter modern, men hon
hade aldrig praktiserat det själv. Men lärt på rätta sättet var det —
konsten skulle läras av en äldre till en yngre, annars var den ogiltig.
Men nu — hade hon månne kraften? Hon visste, att det bar straff med sig
att ställa blod, om man ej hade den. Men något nytt och okänt bävade
inom henne, när hon såg på den orörliga pojkgestalten, något som ej
hade att göra med egensinne och koketteri, och hon kände, att om hon
skulle mista Mats, lekkamraten, miste hon det bästa livet skänkt henne.
Hastigt tog hon upp det modern kastat på bordet. Det var en solkig
linnelapp, och hon visste, hur den var beredd. Den var färgad med några
droppar blod från en döende människa. Med darrande hand lade hon den på
såret, så tryckte hon hårt på det med sin högra tumme och läste tyst
följande gamla besvärjelse:
»Du blod stanna, såsom vatten stannade för Israels barn, då de gingo
över Jordanflod. Det är så sant, som Jungfrun Maria är Jesu moder. Och
nu blod står du.»