skulle han nu kunna skaffa sig den makt och rätt, som Gud och människor
förnekat honom. Också han kunde skaffa sig en bärare, som mor Brita,
det kunde var och en som ej ryggade för nattvardens helighet.
Hur det skulle gå till, visste han mer än väl. Det gällde bara att
smussla undan en del av oblaten och en del av vinet. Sedan skulle man
taga några trasor, sticka sig med en kniv i vänstra lillfingret och
låta några droppar blod falla på trasorna, som man förut blött med
kyrkvinet. Så skulle man rulla trasorna kring oblaten under läsning av
en besvärjelse, som Mats snappat upp. Så var det bara att gå till en
korsväg och rulla i väg bäran på dess långa och krokiga vägar fram till
välstånd och oberoende med de orden:
»Så länge du för mig vill springa, skall jag för dig i fandes brinna.»
Just nu var rätta tiden inne, ty bäran ägde ingen kraft att hjälpa en,
förrän man gått fram för prästen.
Med sådana hemliga tankar gick han till sin första nattvardsgång.
Klockornas ringning rörde honom ej. Ännu hade han svårt att tåla
klockringningen, hårt trollbunden av sitt eget agg som han var. Ej
heller de många tysta människorna, de doftande björkarna i koret och de
andra läsbarnens tårar rörde honom särdeles. Klart och lugnt svarade
han med hög röst på alla frågor — svar, som kommo mången vuxen människa
att lyssna och häpna. Men själv stod han kall, och i hans hjärna rörde
sig blott ett dovt: Tänk, om jag vågade!
Då stämde klockaren upp slutpsalmen. Det var hans mors älsklingspsalm.
Först då rördes det något i hans döda inre och vände sig emot de kända
orden:
»Jesus Kristus han är vorden
ett offer för oss alla.
Ett menlöst lamm led döden,
och gjorde en förlikning
emellan Gud och oss till evig tid.»
Offer — det hade då funnits andra menlösa offer, det hade bjudits en
förlikning. Han hade glömt det, skjutit undan det i sitt bittra kval.
Ej ens nu visste han, om han mäktade tro det, men ej ville han såra sin
döda mor på sin konfirmationsdag med slika syndiga tankar. I ödmjukt
sinne och utan mörka uppsåt anammade därför Lill-Mats utom åkern brödet
och vinet bland de andra.
En viss förändring följde nu för en tid i hans sinne. Han tänkte ej
så mycket på all slags vidskepelse. I stället döko åter gamla, glömda
bibelord upp, och han mindes sin fars och mors fridfulla, lyckliga liv
mitt i nöd och fattigdom. Än mer, om de måst dö en ond bråddöd? Sade
icke psalmen, att Frälsaren själv måst skamligen pinas på korset för
andras synd?
Sant var det ordet: »Månger är fattig i stor rikedom och månger är rik
i sinom fattigdom», när han tänkte på mor Brita i Andersagården, så
girig och så rolös, och på sin egen fattiga och utslitna mor med ett
fridens klara ljus över pannan.
Fort nog skulle hans sinne åter ha hårdnat, om han vetat om mor Britas
samtal med prästen. En gång i början av läsningen hade hon sökt honom
för att som brukligt var höra sig för om barnen, och en bra förning
hade hon med sig av smör och ägg. Mannen hennes gick mitt uppe i
vårplöjningen.
Då ansåg prästen, att det var tid på att tala om Mats. Inte för att han
älskade pojken särskilt, men man stod kanske inte till svars med att
låta en sådan begåvning grävas ned i jorden. Och så lade han ut det
alltsammans för Brita, där hon satt ytterst på förmaksstolens kant i
sin svarta sidenmössa och kyrkschalen av storblommig saxeny.
Vore det inte skäl att låta Mats studera? sade han. Han visste ju
fullväl, att de inga skyldigheter hade till att lägga ut pengar i
onödan för honom. Men det kunde ju betraktas som ett förskott bara. Den
dag Mats satt i egen prästgård, skulle han säkert se sig någon utväg
att gälda lånet.
Aldrig i sitt liv hade mor Brita blivit så bestört, men hon dolde det
skickligt, steg upp, neg sig mjukt ut genom dörren och sade sig skola
tala med sin man om den saken. Många stridiga tankar rörde sig inom
henne på vägen från prästgården. Han, den där, fattigpojken, det bleka
läsarynglet med de outhärdliga ögonen, skulle sitta som en herre,
kantänka, över hennes egna barn? Det fick aldrig ske, så länge hon
levde! Hon fick väl se sig till att kunna hålla Anders undan från saken
och sätta ihop ett svar själv åt prästen.
Det svaret hade hon redan klart, när hon lutade huvudet mot psalmboken
till slutbönen den söndagen. Och när tacksamma föräldrar vid
konfirmationen efter barnens nattvardsgång stodo väntande på prästen,
visste mor Brita, slug som alltid, verkligen att få undan sin man för
en stund och att slinka in före någon annan i sakristian för att lämna
återbudet.
Tyvärr gick saken inte för sig, ynkade hon med nedslagna ögon, hennes
man såg sig ej någon råd till att lämna studiehjälp åt andras barn, när
fråga var, om han kunde hålla gården åt de egna barnen. Och prästen
nickade förståelse och bifall — uppfostringsbarn var nu en gång icke
eget barn. Men han hade fyllt sin plikt och fredat samvetet, och därför
tog han inte upp saken på nytt, när han strax därpå skakade hand med
Anders själv ute på kyrkbacken.
Om allt detta visste Mats intet, men vardagen gjorde sitt till att
snart vända hans sinne till det gamla. Ejnar och Anna-Greta voro
länge sedan sig själva igen, fast flickan täckte sitt mörka hår med
ungflickans ljusröda mössa till helgerna.
Och nere på myren hade Stor-Grubbens folk gjort sitt med plöjning och
sådd. När sommaren var till ända, kunde Stor-Grubben låta väga upp
en skörd på tjugu lispund finaste vallhö på höbesmanet. Lass på lass
kördes dignande in i hans lador, medan Grubben själv stod mitt på de
våta gärdorna med händerna i byxfickorna och såg på.
Men på Lill-Jonas forna åkrar växte nu tistel och törne upp till
knähöjd. Det var, när Mats såg det, som hans sinne åter stålsatte sig,
och han sade för sig själv: Nej, och åter nej! Vad det betydde visste
han endast själv.
Det var nog en annan också, som funderade över Guds vägar, där han
stod och såg ut över den förut så döda myren, där det nu rådde idog
flit, liv och rörelse hela långa skördedagen. Det var Anders. Han hade
åldrats så märkbart på dessa år, den ståtlige storbonden. Ovant grubbel
över sonens öde hade tärt på hans sinne. Han hade ej förmågan att delge
andra sina tankar, och därför grävde de sig in djupt i honom själv. Men
hans blick var ljus och klar. Det hade kommit en stillhet över honom,
som han saknat i sin styrkas dagar.
När han stod där, tungt vilande på lien — han behövde ofta vila nu —
och såg på skördearbetet nere på myrängarna, tänkte han väl som förr,
att där vilade byns framtid och välsignelse, fast i orätta händer. Men
den lugna, sorgsna blicken tycktes säga ett resignerat: Ske din vilja!
Det var kanske den annalkande döden, som äntligen lärt Anders att säga
så. Ty det visade sig snart, att hans kraft var bruten. Frampå hösten
insjuknade han och blev liggen. Hela vintern låg han sjuk. Det började
som varannandagsfrossa. Varannan måndag, precis klockan tolv, började
den sjuke frysa, så att han skakade och måste inta sängen. Då hjälpte
det ej, att Brita kokade det starkaste kaffe hon kunde, så starkt, att
det nästan var grönt, och gav honom det oblandat. Sedan bäddade hon ner
honom mellan husets tjockaste skinnfällar, men Anders frös ändå, så att
själen ville flyga ut ur hans stora kropp.
Så småningom gav sig frossan något. Men då visade det sig, att den bara
varit ett förebud till en ännu svårare sjukdom. Då vintern äntligen
vände sig på den ljusare sidan, låg gårdens husbonde i den vildaste
svartfeber, vilken skulle bli hans sista sjukdom. Förgäves tog mor
Brita till kopphorn, snäppare och bryne för att med koppning få febern
att sjunka. Det hjälpte blott till en tid. Då kunde hon ju ej annat än
på allvar tro, att gubben hennes »råkat ut för jälakt». I smyg klippte
hon hår och naglar av sin gamle man, lade dem i stöpsleven, som barnen
brukte till att stöpa bly i åt nyår, och kastade så ut alltsammans
åtabak över sin vänstra axel. Men ej ens, att hon sålunda kastade
ut för ont, hade någon förbättring till följd. Snart steg febern på
nytt, och i mars dog den gamle Anders Ersson, sedan han på dödsbädden
förordnat om hur med hans egendom skulle förfaras.
Så var då Mats vid aderton års ålder för andra gången bliven faderlös.
När Anders redan låg och drog andan, kallade han en gång Mats till sig
och sade med en orolig glimt i ögat:
— Ja hadde tänkt att få leva, tills ja hadde ordnat lite för dej, pojk.
Men de ska du veta, att här har du hemmet ditt, så länge du vill. De
ska ja säja far din, när vi råkas.
Rörd tog Mats hans hand och tryckte den till tack och farväl.
Att han som uppfostringsbarn ej kunde ärva del i gården, det visste
han ju. Och till adoption hade det aldrig kommit. Men det visade sig
dock, att en liten penningsumma stod undansatt även för fostersonen,
vilket kom Mats att röras till ovana tårar. Han mindes all sin hemliga
stolthet och halsstarrighet — hade han förtjänat denna godhet? Mer än
nog tyckte han, att Anders gjort för sin forne fiendes son.
Men ändå var den första tanke, som föll honom i sinnet, när han höll
pengarna i sin hand: Gården, farsgården! Här hade han nästan vad den
var värd i sitt nuvarande skick. Men snart fick han höra, att nu var
det för sent, ty Stor-Grubben hade nu också kastat sina blickar på den
lilla, men i fars och farfars tid orörda skogslotten, som hörde till
hemmanet. Med en tung suck fick därför Mats stoppa ned sina slantar på
kistbottnen till kommande behov.
* * * * *
Efter Anders död började livet på gården så småningom att gå i nya
gängor. I testamentet hade han bestämt, att hustrun skulle som barnens
förmyndare sköta gården, tills Ejnar blev myndig. Det märktes också
snart, vem som numera styrde på Andersagården.
Ej som skulle inte Brita skött gården väl och sett till sitt folk.
Bittida uppe och sent i säng var hon, snar och rapp till att få alla
i arbete och ve den, som sov över sina sysslor! Det var bara det,
att allt det myckna ljusskygga, som hon i hemlighet plåstrat med, nu
trädde mera öppet i dagen. Mor Brita gjorde ej längre någon hemlighet
av, när hon läste över folk och fä eller brukade andra konster. Under
första delen av sorgeåret höll hon sig väl tillbaka och gick sedesamt
sin tunga änkegång med sorgflor under huvudduken. Men snart strömmade
allt fler människor upp till gården för att få hjälp och bot för sina
åkommor.
Många voro ock krankheterna både på folk och fä. Än var det en ko, som
ej trivdes. Brita rådde då hustrun, som ägde kon, att ta ett hår från
kons vänstra lår och sy in det i sin kjollinning. Eller också var kon
redan sjuk. Då kanske den släpades upp till Klok-Brita för att bli
hånkad. Det var en grym metod. Med ett långt instrument, den så kallade
hånknålen, drogs ett snöre genom skinn och kött vid det sjuka djurets
bog, och sedan slog man en knut på vardera ändan av snöret. På det
sättet blev det naturligtvis varbildning i såret. Man drog då igenom
snöret en bit till och klippte bort den ända, som redan varit i såret.
På det sättet kom det sjuka ut ur kroppen. Dog inte kogussriset av den
läkedomen, så kanske det blev botat, och så var det bra med den saken.
Men skulle det hampa sig så illa, att kräket dog, så var det för att
hon blivit förgjord av någon illasinnad granne.
Även folk botade mor Brita för mångahanda åkommor. Hon tvättade bort
vårtor på dem med regnvatten från en grind, genom vilken tre lik blivit
förda. Hon botade för gulsot med ett uppkok på nio sorters bark, och
hon lagade pulver av ormbunksrot för binnikemask. Älgblåst botade hon
som sig bör med blåst mjölk. Hon förstod ock den gamla lappmarkskonsten
att knyta knutar för »vin» och att laga till ett ormbrännvin, som
hjälpte mot all slags värk.
Men mest gjorde sig kloka Brita känd för sin skicklighet i att bota
barn för riset. Nära invid gården stod en väldig stubbe av egendomlig
skapnad. Dess vridna, vresiga rötter bildade en naturvuxen ögla. En
sådan trädstubbe kallades »valbunden», och genom den skulle det sjuka
barnet dragas.
Mats glömde aldrig, när han första gången såg denna urgamla folkkur
nyttjas. En dag i kvällningen mötte han mor Brita med en främmande
kvinna och ett barn. De gingo upp emot skogsbrynet, men ingen hälsade
eller svarade på hans tilltal. Det förundrade honom dock föga, ty han
visste att tystnad ofta hörde till kurerna.
Men längre bort mötte han Anna-Greta, som försiktigt smög sig efter med
ögonen lysande av nyfikenhet. Mångt och mycket hade hennes mor invigt
henne i, men till att bota riset var hon inte betrodd, och nu ville hon
med egna ögon se, hur det gick till. Och hon ville ha Mats till sin
medbrottsling.
— Kom, ska du få si, hur mor drar Jonsa-Lisas Karin genom valbunneträ
för rise, viskade hon ivrigt.
Hennes nyfikenhet var smittsam, och Mats vände och smög sig med henne
upp emot skogsbrynet. Sida vid sida stodo de där med återhållen
andedräkt gömda bakom en buske och sågo allt på ett par alnars håll.
Det visade sig emellertid, att lillstintan led av det så kallade
jordbundna riset, och därför måste hon i stället dras genom jorden.
För den skull hade man skurit upp en kant av gräsvallen vid ena
dikeskanten, så att två hål uppstodo med en gång emellan. Genom den
drogs nu barnet tre gånger på rygg, ansköns, d. v. s. motsols, under
samma djupa tystnad.
Den lilla nakna kroppen med sina sjukliga uppsvällningar lyste så vit
mot den svarta jorden, som skulle rena och binda det onda. Flickan grät
och stretade emot. Hon trodde väl, att hon för alltid skulle stoppas
i det svarta hålet, men det hjälpte ej, igenom gräsvallen måste hon.
Lika sjukligt vit och kroknad i lederna, som när hon drogs in, kom hon
ut igen, fast svart och smutsad av jorden, men ännu var kuren inte
färdig. En torsdagskväll efter solnedgången ägde den rum, och ännu
två sådana kvällar måste den upprepas, innan det hjälpte. Men skyggt
och försiktigt smögo sig de två medbrottslingarna därifrån. Nu hade
Anna-Greta lärt sig det bästa mor kunde. Ty mor Britas nya verksamhet
hade berört hennes båda barn helt olika. Anna-Greta, som nu var sexton
år fyllda, såg med glädje, att det blev mera liv och rörelse på gården.
Borta voro alla flyktiga betänkligheter. Det heta möderneblodet började
mogna i henne, det spratt i varje lem av liv och ysterhet. Var dag såg
hon i smyg i den delade spegeln i finsalen, att hon var vacker. Det
svarta håret stod ännu ogredigare kring det vita ansiktet, och ögonen
hade mistat något av sin barnsliga och grunda solighet. Mot det mjuka
ansiktet stod den röda munnen som en fast förseglad gåta.
Allt detta ville Anna-Greta ej hålla bara för sig själv. Var dag kom
det nu folk till gården, som hon kunde le och lirka med. Det gjorde
henne detsamma, om det var man eller kvinna, blott de logo mot henne
tillbaka. Skönt var det även att få lämna många tråkiga hushållssysslor
för att ge mor en handräckning. Snart blev Anna-Greta sin mors högra
hand vid kurerna. Med lätt hand lade hon omslag och smorde salvor, så
som mor erinrade henne, och det märktes snart, att hon hade det rätta
handlaget.
Om Anna-Greta tyckte om det nya livet på gården, så fanns det en annan,
som var modern djupt gramse för det. Det var Ejnar. Han hade ju väl
reda på faderns tankar om sådant och tyckte nu, att hans mor vanhelgade
faderns minne genom att handla så rakt mot hans vilja.
Den första tiden kom det till många häftiga gräl mellan mor och son för
den sakens skull. Men snart måste Ejnar ge med sig. Först och främst
berodde han ju ännu helt och hållet av modern. Och närig bondson som
han var, kunde han ej heller blunda för vad moderns doktorerande drog
till huset. Pengar kom man inte precis stickande med, men man hade
tusen andra sätt att visa sin erkänsla. Än kom det en smördrittel, än
en kalvkropp eller kappstova med strömming i huset, så att man kunde
sälja desto mer av husets eget.
Och det fanns nu ett stort tomrum att stoppa slantarna i, sedan den
tysta faster Erika efter faderns död för alltid lämnat huset med sin
bandsked och sin spinnrock. Med henne var det som om något av husets
lycka drog sina färde. Men ändå kunde Ejnar förarga sig, som när mor
slog ut tvättvattnet, då hon alltid skulle spotta och ropa: »Jesus Guds
son.» Och ändå var han ingen läsare.
Snart fick han dock annat att tänka på. När Stor-Grubben skulle bärga
sin andra skörd på myren, som denna gång var besådd med fullgott korn,
visade det sig, att han var den ende, som fått missväxt det året, medan
hela byn för övrigt fått god skörd.
Guds hämnd, sade bönderna, för slydjan han sålt till fattigfolkets åker
under nödåren.
Utom sig lät Stor-Grubben kalla på alla de sakkunniga, som med en mun
förklarat, att i myren låg Västerbottens bästa åkerjord. Nu stodo de
där tafatta och tvekande. Grubben lät dem knappt komma till ordet i sin
ursinniga vrede.
Till slut var det dock en av dem, en gammal Tavlebonde, som fattade mod
och framlade sina synpunkter. Aldrig kunde väl patronen tänka sig att
få god skörd, så länge den vattensjuka marken bredvid låg odikad, sade
han. Det gällde att ha tålamod, tills hela myren låg dikad, fast det
nog skulle kosta både tid och pengar.
Men patronen litade inte längre på deras ord utan körde helt sonika
ut hela sällskapet och sände omedelbart en av sina skutor ned till
Stockholm efter en nyexaminerad lantbruksdirektör. Något grön efter
sjösjukan landsteg denne charmante herre en dag i staden, och morgonen
därpå kommo han och Stor-Grubben rullande i kalesch med parhästar ut
till myren.
Frostbiten, svartgrå och härjad låg nyodlingen där i den råkalla
höstdagen, och tätt invid glimmade det svarta myrvattnet kallt och
blankt. Isiga frostdimmor höjde och sänkte sig däröver som levande
andeväsen. Och i bottnen på myren satt den själlösa sjövittra och
höll allt levandes rötter i sina förkvävande händer med ett tyst och
förvridet skratt.
Allt såg så fattigt, så förslitet och ofruktbart ut i ljuset av hennes
andedräkt. Den främmande unge herrn ryste och svepte kappan tätare
ikring sig. Herre Gud, hur kunde någon drömma om att gräva guld ur
denna karga, sjuka mark! Och genast hade han sin dom färdig. I väl
valda, vetenskapliga ord förklarade han för den obildade patronen,
att myren vore en i hög grad misslyckad spekulation. Det vore rena
galenskapen att vräka mera pengar i dess svarta djup.
Och patron Grubb trodde honom. Han var en man med stark vilja, men
kort tålamod, alltför snar att gripa och åter förkasta. Någon verklig
lantbrukare var han minst av allt. Han kunde inte vänta och ta ur vår
Herres händer. Vad han ville ha, det tog han själv med hård och otålig
hand.
Och nu var det skogen han ville ha. Skogslyckan han skövlat uppe i
Lill-Jonsagården hade lärt honom, vad skogen var värd i rätta händer.
Därför mottog han nästan med en viss lättnad sanningen om vintermyren
och körde vördnadsfullt den lärde lantbruksdirektören tillbaka till
staden och en charmant festmiddag, medan han i tankarna till nästa
år lade ut vintermyren till ängsmark för att helt kunna vända sitt
intresse åt skogen.
* * * * *
Och så kom det sig, att skogsskövlingen kom även till Tavle by och sög
allting med sig i sin virvel. Därmed började ett nytt liv. Med yxa
och såg trängde Stor-Grubben med sina arbetare in i byns jungfruliga
skogar. Som en förödande brand gick han över urgammalt, milsvitt
skogsbestånd, som varken lag eller hävd skyddade, tills det liknade
ett enda väldigt, av elden härjat bränte.
Där han gick fram, stupade jättegranarna sida vid sida under brak och
dån, tills en dag skogen låg död. Ur markens rivna mylla stucko de
friska stubbarna upp likt benen ur en sargad och förmultnande kropp.
Men under stubbarna, som sakta skulle gråna och förvittras, sutto
rötterna friska kvar. Dem hade han icke förmått rycka upp, där de
grenade och knöto sig vid varandra djupt nere i jorden. Hårt nitade i
hembygdens hjärta sutto de alltjämt. Men de räknades icke, stockarna
var det, som skulle ut i världen och skaffa sin herre pengar och makt.
Hemma på sitt kontor satt Stor-Grubben och granskade tumningslistorna,
och för var lista hans tummare bragte med från skogen ljusnade hans
barska drag alltmer. Det år han började hugga skogen på sina hemman,
det var sannerligen ett godår! Detta var något, som lönade sig bättre
än att odla svekfull myrjord. Den åker han nu brukade behövde varken
ans eller vård. Sådant lämnade man åt de efterkommande, dessa enfaldiga
bönders efterkommande. Men skörden den tog man själv, i hundra- och
tusenfaldig måtto tog man den.
Den tanken hade något med det religiösa att göra. På oviga ben reste
sig patronen och gick in till sin maka, som satt i fönstervrån på
sidentaburett och sömmade en silkesbörs.
— Ge mig börsen, Mathilda, sade han och ryckte den till sig, och innan
hon hunnit alterera sig, hade han stoppat den full med blanka guldmynt.
— Tag dem, Mathilda, sade han med vibrerande stämma, och köp dig
sarsmantiljen, som du ville grina dig till i jåns, och gack till
Herrens hus om söndag och tacka honom för din makes goda framgångar.
Nu, nu börjas det på allvar.
Och Mathilda suckade gudsnådligt, snörpte på munnen och knöt den magra
handen fast som en klo omkring guldbörsen.
För skogen blev vintermyren glömd för några år. Vart år lät Grubben
pliktskyldigast se till myrängarna, men till någon fortsatt utdikning
eller nyodling kom det ej, utan man tog den höskörd som blev.
Kanske kunde nu stunden varit inne för Tavle byamän att få återköpa
vintermyren och förverkliga den gamla tanken, som symboliserade deras
enighet och gemensamma välgång. Men nu fanns ingen längre, som kunde ta
ledningen. Var och en gick med nya tankar. Efter att i århundraden ha
tänkt och trott, att det var jorden, som var den fasta grund de hade
att bygga på, kom man nu och sade, att det var skogen. Skogen, den
gamla trygga muren till deras hus och hem, värnet mot främmande vindar,
men ock full av skrämmande otyg, dock alltid det fasta, det orubbliga,
som gick i arv från far till son, som gav timmer till egen stuga och
ved till egen härd, men annars stod och växte på rot — nu kom man och
gav den andra namn. Ett räntelöst kapital kallade man den, en obrukad
åker, en lat tjänare, som grävde ned sitt pund!
Men hur skulle man kunna gräva upp och förränta det pundet? Därtill
krävdes pengar, och så fattiga och nedtryckta av nödåren voro de, att
mången knappt höll sig med häst. Och ned till älvens stora stråkväg
skulle timret för att komma ut i världen.
Då kom Stor-Grubben. Skogshungern hade gripit honom, och den var större
än jordhungern. Allt vad han kom åt slök han. Sedan han nu huggit ut
sina egna skogar till den sista stubben, ville han köpa. Först vände de
honom ryggen, Tavlebönderna. Då lade han pengarna kontant på bordet,
stora pengar. Pengar, det var något man sällan såg. Det var något
säkert till att vända på och ta i, något som klingade i skogsensamheten.
Måtro, det var ej gott för de fattiga bönderna, som knappt hämtat andan
efter nödårens alla lidanden, att stå emot Grubben, när han kom och var
gemen, klappade på axeln och sade:
— Med den där lilla skulden till mej, Kall Pers August, tar vi de väl
inte så görnoga, bara ja får köpa skogen å dej.
Visst fick han köpa till slut, om än ibland med lock och pock. Stora
pengar blev det, sedlar, som man knappt sett, på hundra riksdaler och
mer, ja, en och annan, som längre stått emot lockelsen, kunde till och
med vifta med tusenlappar. Så flöto pengarna till fattigfolket utom
åkern, där den mesta skogen låg, och ett yttre välstånd med dem. Snart
var man lika väl klädd och väl hädd på båda sidor vattnet. Men överallt
i Tavle skogar gingo yxhuggen som dova slag mot en mur, som bräcktes.
Pengar flöto till också på annat sätt genom skogen. Var och en, som
hade en son eller dräng att avvara, en häst och en skogskälke, lejde
ut dem till Grubben för skogsarbete och timmerkörning. Det var mycket
arbete med timret. Det skulle tummas och indrivas ute i skogen, det
skulle köras ner till älven och flottas. Men allt detta var ett friskt
och hurtigt arbete, något annat än det sävliga rotandet i de små
åkerlapparna.
Nu blev det liv och rutsch i byn, timmerforor efter de ensamma
skogsvägarna och nytt folk, som strömmade till för att få sin del av
guldet. En dag lät Stor-Grubben slå upp en liten handelsbod uppe i
utomåkersbyn. Där fanns också brännvin att köpa för sex styver kannan.
Och Grubben hade en flod av tiotusen kannor att ösa ur.