löje. Han kom plötsligt att tänka på när Ejnar sjungit Kuckumaffens
visa däruppe i salpeterladan. Med vilken beundran hade han ej hört på
honom, men nu kom han plötsligt att tänka på de snopna slutraderna om
den underbara bössan, som när allt kom omkring slog bom för annvart
skott. Där satt han nu, lekarnas och sångernas obestridde ledare, och
for sovande mitt i gapet på sitt drömda äventyr!
Men Mats han var vaken, han. Många gångna ofärdsår hade lärt honom
en tidig vakenhet och givit hans blick den brådmogna skärpa, som
övervann själva skogens farlighet. Från den dagen visste han, att han
i hemlighet skulle vaka också över fosterbrodern. Och med den tanken
steg en alldeles ny känsla upp i honom för den andre, den förmögne och
övermodige bondsonen, något av hemlig överlägsenhet och beskyddande
medlidande. I dagens klara ljus, i arbete och lek, där skulle väl Ejnar
ännu vara den rådande och befallande. Men mot natt och mörker, mot
okänd farlighet, där rådde Mats med sin av nöden skärpta klarsynthet.
Den tanken var något att räta ryggen vid, att känna självförtroendet
växa inför.
Vad det nu sedan var, som kommit smygande på dem, den gråe själv eller
blott en svulten strykarhund med svältens galenskap i blicken, lika
farligt kunde det vara, och det var Mats, den svagare, den vapenlöse,
som räddat dem båda. Med det tyckte han sig ha återköpt något
oersättligt av frihet och oberoende. Far hans hade dragit Ejnars bror i
fördärvet, men han, Mats, hade nu betalt den skulden. Men aldrig skulle
någon få veta, vad som skett på den ensamma, mörka vintervägen.
När de strax därpå svängde in på gården, kom Anders själv ut för att
ta emot varorna. Vit som ett lakan satt Mats där bland sina säckar och
lådor. Men bakefter på sitt lass satt Ejnar, nymornad om kinden, pigg
och kry, med den lilla florshuvan åter lyft från sinnet.
— Va ä de me dej, pojk, sade Anders åt Mats. Har du frysi kinderna
dina? Gnid dej me snö!
— Ånej, hånade Ejnar där bakom. Mats har fäll sutti å gruva sej för
vargen. Men de va bara ravel, int har vi sitt nån! En ann gång ger ja
mej int tomme fära på tocken jakt!
Nöjd slog Anders sin store, starke son på axeln, medan Mats
ledde hästarna till stallet för att sela av dem. Snart sovo alla
rättfärdighetens goda sömn i den varma stugan. Bara Mats låg vaken.
Bakom all denna fridfulla ro såg han en stor skugga glida med alltid
lika hungriga ögon. Så var det ju, bakom allt tryggt i livet lurade
dock den okända faran. Endast han var vaken.
* * * * *
Det var som om Mats verkligen i hemlighet köpt sig fri med den färden.
Ty kort därpå kom Anders och erbjöd honom halv dränglön. Han förstod,
att beroendet pinade gossen, fast han fick, vad han behövde. Han var ju
bånfödd på egen jord, fast ofärden tagit farsarvet hans. På glimten i
Mats öga såg han, att han träffat rätt.
— De må då vara tack, men skeka, sade han skämtsamt, när Mats ville
tacka. Ja håll på ta på skämmes, att du int får hel dränglön, för rätt
för’n gör du. Men pojka ska int ha se myttje, förrn dem ha läst se
fram. De ä ju sagt för gammalt.
Och så blev Mats tillförsäkrad sin ordentliga omgång kläder om året. En
vanlig dränglön var två klädesomgångar per år. Men rätten till hela
två kyrkskjutsar under kyrkåret fick han just som en hel dräng till
de båda ungdomshelgerna vid Marie Bebådelsedag och Mikaelidagen. Till
gammeldomshelgerna for bara husbondfolket själv. Det kändes gott att
kunna räkna lön, även om han fått lika mycket förut, och från den dagen
började Mats på allvar sätta sig in i att tills vidare stanna kvar på
Anders-Ersa-gården som dräng. Sin läsning gav han emellertid ej upp
för det, utan stretade i smyg med sina böcker, så fort tillfälle gavs.
Framåt gick det, om än krypande trögt.
Anna-Greta såg han ej mycket av till vardags nu. Hon var nu nära femton
år och stor för sin ålder. Med flätorna sedesamt hopknutna gick hon
med mor och bläktade i köket, i bodar och visthus. Hon hjälpte till i
bagarstugan åt storhelgerna med tunnbrödsbaket och naggade de tunna,
gråvita kakorna av kornmjöl så tätt, att de liknade en stjärnprickad
vinterhimmel. Till julen skötte hon och pigorna ensamma hela baket av
framugnsbröd. När den första kakan låg ångande varm på brödspjället,
ännu mjuk av värmen, bredde hon den full av färskt smör, vek den
åttadubbel, kom springande ner till Mats i stallet, där han ryktade
gammärren, och stack stuten i hans hand. Så var hon lika kvickt utom
dörren igen.
Ja, redan vid höstslakten hade Anna-Greta haft sitt att sköta, då
det feta fårköttet skulle rökas i bastun. Det var mest hon, som var
lättfotad och snabb, som fick kuta ner till bastun för att se till, att
elden brann jämnt därinne och att enrisröken stod lagom tät och tjock
över fårkropparna i taket.
Rapp nog var hon i sina sysslor redan, men det var ofta som om tankarna
varit på annat. När springet i kök och bodar var slut för dagen,
satte hon sig gärna vid öppenspisen med händerna kring knäet och
stirrade drömmande in i eldens kamp och lek. Varmt och brännande föll
det röda fladderskenet över hennes vita ansikte, en gnista flög ut
på klänningens hemmavävda randning, men hon märkte det ej. Slängda i
skamvrån lågo nu dockorna, och sticksömmen till far låg ofärdig i knät.
Borta i sin mörka vrå satt Mats och täljde försiktigt på
blånrockhuvudet en slingrande, röd drake, som höjde sin kluvna tunga
över en ännu ej utskuren blomma. Under många främmande och ovissa
funderingar såg han på det vackra flickhuvudet, som tecknade sig så
ljust mot vinterskuggorna i det stora rummet. Allt han icke förstod
skar han ut i träet.
Först när fadern kom in, kunde Anna-Greta bli sig lik som förr — då
skrattade hon och retades med honom, så att han måste le i sitt stora
skägg, och kröp som en riktig lillstinta upp i knät på honom. Åt Mats
såg hon sällan.
Så gingo vinterdagarna, Januari klämde i med sin värsta köld och
stängde människorna inne, inne i stugan, inne i sig själva. Februari
kom, kulen och grå, med lömska återfall av kyla, som bet sig ända
in i märgen på en. Men dessemellan gav den blåa glimtar in i all
vårvinterprakten. Med var dag ljusnade det allt mer mot senvinterns
långa, vita dagar. Snart skulle marshimmeln stå evigt fri och lätt över
de gnistrande snövidderna. Blåare och ljusare än andra dagar lyste
fettisdagen, Norrlands stora vårvinterfest. Det var en enda lång dag
av frihet och lek, av mat och dryckjom, av skratt och skämt, gladare än
många storhelger.
Vid julen hängde ännu vintermörkret tungt över sinnena, och solen var
en sällsynt gäst, som dröjde några tröga timmar över slätten, men som
knappt orkade titta timmalångt här över högsta bergkanten. Väl såg man
mycket längre dess dröjande återsken över snön, som hade ett eget vitt,
självlysande ljus.
Men vad var det emot fettisdagens vita gnisterlek över blänkande,
diamantströdd skare? Nu kunde man fira ljusets verkliga återkomst — och
ett sådant ljus! Bländande rent och klart i den höga, genomskinliga
luften, dubbelt skimrande och ljust mot vinterns långa mörker. Ej att
undra på, att man firade fettisdagen med att äta sju feta mål. Den
dagen var en ungdomens glädjedag framför andra.
Också i Tavle by samlades de unga med sina skidor och kälkar uppe i
råbacken för att få sig en yrande färd ner över gärdorna. Då vaknade
Anna-Greta upp och ville med. Innan Mats visste ordet av, hade hon
dragit också honom med sig utom dörren. Ejnar var redan före uppe i
backen, och man kunde höra hans kommandorop ända ner till gården.
De föregående åren hade Mats hållit sig undan från fettisdagsbacken.
Han tyckte sig ej höra dit. För var dag hade han kommit allt mera ifrån
var och en, som ej hörde till gården. Ingen av de sina på den andra
sidan hade han sökt upp, och ingen sökte heller honom. Han vågade
liksom ej gissa sig till orsaken. Något av den där skadeglada tonen
i folkets plötsliga skratt auktionsdagen hade dock sagt honom allt.
Blickar och tonfall hos dem, som hade ärenden upp till storgården den
första tiden därefter, sade också något. Ingen vågade dock antasta
honom på storbondens egen mark med hårda och hånande ord.
Så småningom lade sig dock en viss likgiltighet över sinnena,
allteftersom såret efter sorgen började läka sig. Det var som om man
skämdes över att låta en stackars fader- och moderlös umgälla det, som
han ingen skuld hade i. Nå, han hade det ju bra, stursk och tvär såg
han också ut, där han gick och vräkte sig i oförtjänta goddagar, och
kom ingalunda krypande till deras fötter. Därför kunde man inte bringa
det så långt som till att närma sig pojken och tillge honom faderns
misstag, men man gjorde honom den tjänsten att glömma hans existens.
Så småningom gick det därhän, att var och en av utomåkersfolket knappt
lade märke till Mats, om de så hade stupat över honom på stugutröskeln.
Mats var också mest nöjd med att ha det så. Den som var fars ovän,
kunde ej vara hans vän. Riktigt vågade han dock ej fördjupa sig i
vad allt detta betydde. Han höll det liksom på armslängd ifrån sig.
Innerst inne visste han dock, att han sedan den hemska ofärdsdagen var
byafolkets hatebarn.
Men nu i fettisdagens ljus glömde han, att han stod utanför, att han
ej var med. Halvt mot sin vilja följde han Anna-Greta, som i sin röda
sticketröja och mössa lyste som en vitterflicka bland de andra. Solen
hade löst hennes lockande skratt på nytt. Det ljudet drog honom
maktlös upp genom rån, där de så ofta sprungit tillsammans.
Aldrig hade han sett en sådan dag! Hela den dunkla vinterskogen med
sina hemligheter bakom varje träd stod plötsligt genomlyst med klarblå
skuggor mellan stammarna. Endast frid och tystnad bodde därinne. En
fågels dämpade kvitter var det enda hörbara ljudet, ett stänk av
glittrande snöstoft, när han lyfte från kvisten, det enda, som rördes.
Ett dukat altare till tystnadens Gud var den stora skogen med sitt
täckelse av blåvitt dun och de snöhöljda granarna som jättestora tända
ljus med blänkande solguld i toppen.
Men ute på gärdorna var det stickande glans över blåa snöspår och
brokiga ulltröjor, över skrikande ungar och grälande sparvar, medan
sidensvansarnas klara drillar ringde som små fina silverklockor över de
frusna rönnbärsklasarna i hagen.
Där kommo de, pojkar och stintor, nedför backen, så att snön ven som
ett stormmoln kring dem, knäande på sina breda skidor med staven mellan
benen eller grensle över de stora vedkälkarna, som rymde tio ungar på
en gång, och deras skratt och skrik var som en väldig sparvhops ilskna
stridsskrän. En hop med pojkar övade sig i skäktkastning mot en lada,
medan flickorna vilade sig i drivan och läskade sig med en handfull snö
i lovanten, likt törstiga renkalvar.
När de fingo syn på Anna-Greta, samlades alla människosparvarna kring
henne som kring en särskild godbit, och alla de äldre pojkarna tävlade
om att få henne på kälken. Men hon bara skrattade och log, väjde
och vek undan, som hennes sed var, tills en storvuxen bondpojke av
inomåkerssläktet i sjuttonårsåldern tog henne kring livet och fick upp
henne på sin kälke. Och så bar det i väg, så att snön plöjdes till
yrande skum den långa, vitglänsande vittervägen utföre.
Från den stunden såg Anna-Greta knappt åt Mats. Det var som om
hon glömt honom, som om hon skämts över honom inför de andra, de
självägande, besuttna bondebarnen. Ensam, gråklädd och skygg stod han
där avsides, fattigpojken, och såg på de andras djärva lek. En dimslöja
hade sänkt sig över den blåa dagen med dess grälla färger och ljud.
Ingen låtsades se honom, ingen bjöd honom sitta med på långkälken.
Tills Ejnar fick syn på honom och ville skaffa honom en plats bakerst
på den skuta han kommenderade över. Där satt nu en stor, senig pojke av
utomåkerssläkt med fräcka, hungriga drag — han vågade öppet myteri mot
ordern.
— Nej, se på Lill-Jonas Mats, ropade han, sjölvaste tremänningen min!
En tocken storkarl har vi nog int plass för, int träng han om vara i
lag me oss småfolk! De ä fali väl han har egen himlavagn å fära i, han
som far hans!
Varje grymt och hånande ord träffade Mats som en pisksnärt rakt i
ansiktet. Vad hade han gjort dem alla, varför kunde han aldrig få vara
i fred? Hade han förstått att ge svar på tal och betala med samma mynt,
kunde han snart ha fått skrattarna på sin sida och därmed sympatin.
Pojkar äro grymma, men de ha också stort sinne för humor, inte minst
västerbottenspojkar. Men att skämta och slänga käft, det var vad han
minst lärt sig under nödårens tryck.
Därför teg han endast betryckt, medan de andra med skallande
skrattsalvor lönade utomåkerspojkens kvickheter. Till slut lyckades
denne få fart på kälken trots Ejnars spjärntag, och det bar av nedför
backen. Där Mats ensam stod kvar, hörde han Ejnar också skratta med.
Då stack det till i honom, och han tänkte, att ännu kunde det tassa på
luden fot i nattmörka skogar.
Nu kom Anna-Greta upp igen till en ny färd. Inte heller hon kunde låta
bli att spektaklas.
— Va är’e åt dej, Mats? frågade hon skälmskt. Du skin då som sjölvaste
kallgaranolavärsväre. Stå int där å tjurtig utan törk snarn unna näsan
å åk på bakkälken din!
Och så satte hon sig röd och strålande till rätta, bondpojken slängde
sig självmedvetet upp bakefter, lade armen om hennes liv, och så
bar det åter i väg. Men hur han nu såg på burrhåret hennes under
stickemössan, så styrde han som en vänsterhänt raka vägen ner i
stordrivan vid sidan av backen. Kälken välte, och de hamnade båda i
snön, han ännu med armen kring hennes liv.
Röd och varm låg Anna-Greta där i snön och skrattade med full hals,
skrattade rakt upp i den solblanka himlen med dess tusen drillande
fågelklockor. Mössan hade fallit av henne, röd som blod lyste den
mot allt det vita. Men rödare lyste hennes öppna mun mot tändernas
snöglans. Något hetsande kallt och varmt for genom pojken. Innan han
själv visste ordet av, hade han böjt sig och kysst henne mitt på
munnen. Men då blev Anna-Greta flygande ond. Inte så mycket för kyssen
kanske som för de andra på kälken bakom, som just storskrattande åkte
förbi.
— Å, du ditt armade fe, skrek hon och rev sig lös, tror du ja vill si
ått en tocken som du! Tjvärtröbbnosut och kortbejnut ä du, å flister ha
du te råka! Av allihopen ä du sämsten! Men vänt ska du få si!
Och innan pojken visste ordet av, hade hon bägge sina knubbiga händer
fulla av klabbsnö och började hårdhänt mubba honom i hans fräkniga
ansikte. Pojken låg först som lamslagen och lät henne hållas. Den blöta
snön smälte strax i hans upphettade ansikte och rann som strida bäcker
ner emellan fräknarnas spridda ögrupper. Men med ens var han uppe på
benen igen, frustande och spottande, beredd att ta en blodig hämnd.
— Vänt du, vildkatta, skrek han ursinnig, ja har fäll okysst dej
färdigt än, om ja vill.
Öknamnet passade nog in på Anna-Greta, där hon stod på spänn med
gnistor i ögat och svarthåret sitt som en mörk sky med eld vid roten
mot den vita pannan.
— Du gör aller frest! skrek hon bara.
Men inom sig visste hon, vem som var starkast, och såg sig hjälpsökande
omkring. Men de andra voro redan långt nere på gärdorna, endast Mats
stod en bit ifrån och såg på henne med en lång blick. Plötsligt mindes
hon en gången sommars glada lekar. Bästa och trognaste lekkamraten
hade hon där, den enda i världen hon kunde lita på, om det blev fara å
färde. Hade han inte något, som var för mer än gods och gård?
— Mats, ropade hon översiggiven, Mats!
Då revs den gråa slöjan itu för pojkens ögon — klart som på ljusa dagen
såg han, att Anna-Greta behövde hans hjälp. Med några få steg skrinnade
han nedför backen till henne, och innan den fräcka långskanken till
pojk visste ordet av, hade han Mats över sig bakifrån och låg åter i
snön högt upp över sina röda öron.
Med förenade krafter hjälpes de så åt att tvätta inomåkerspojken ren
från fräknarna med våtaste blötsnö, tills han ynkade och bad sig fri
med de heligaste löften att aldrig mer röra Anders-Ersa-Anna-Greta ens
med lillfingret sitt.
— Kom då, Mats, sade flickan, nu har han fäll fått nog, han ta på
blysch ve öglocka som för gråten.
Och så gingo de båda segrarna triumferande därifrån hem till mor Britas
läckra fettisdagsbullar. Så kom det sig, att det blev den åsidosatte
Mats, som bland alla självbesuttna bondpojkar blev utvald till att föra
hem vårvinterfestens unga drottning i Tavle by. Men en något riven och
sliten drottning var det, med krushåret stripigt och vått under den
röda mössan och sticketröjan genomblöt av snö.
* * * * *
Fram på vårsidan skulle äntligen ungdomarna på Anders-Ersagården
börja läsa för prästen. Pojkarna voro ju redan långt över läsåldern,
Anna-Greta hade också längesedan hunnit dit. Hon var nu femton år
fyllda. Mats gick på sitt sjuttonde och Ejnar redan på det adertonde.
Det var mor Britas påfund att dröja så länge. Alltsedan olycksdagen
hade hon varit så skyggt ängslig att släppa sina barn ur sikte.
Hittills hade hon kunnat skylla ifrån sig med att hon ville, att alla
barnen skulle följas åt.
Men nu gick det inte längre. Efter själva julottan hade kyrkherren
tagit henne avsides och i hettan med dundrande röst sagt något om
kristlig försumlighet och en likgiltighet, som bottnade i hednisk
vantro. Då måste det bli slag i saken, och så hade de alla tre anmälts
till årets nattvardsgång.
Veckolånga förberedelser krävde det att få allt i ordning med kläder
och matspänner. Så skulle man bland annat baka mjukt bröd, som hade
förnämligare anseende än det hårda vardagsbrödet. Men äntligen var
allt klart. Hästen klövjade packningen på sommarsläden ner till stora
landsvägen, och så togs kyrkkärran, nyputsad och fin, fram ur kärrhuset.
Så kommo de en majdag farande ner till kyrkbyn, där de skulle stanna
över sommaren. Stor och ståtlig tycktes den dem, där den låg på en
stor, flat sandslätt emellan bergen med torget i mitten. Kring torget
låg själva »stan», där handlarn, länsman och doktorn bodde. Ett bra nog
stycke därifrån låg själva bondbyn, skarpt skild från »stan» till både
byggnadssätt och levnadsvanor.
Men till ingen av dessa delar av kyrkbyn skulle läsbarnen utan till
»bondstan». Den låg alldeles för sig själv ikring kyrkan, hus vid hus,
grå och kutande och tätt, tätt sammanbyggda vid de trånga, krokiga
gatorna och det gräsbevuxna torget. Hundraåriga, vacklande och blinda,
med stängda fönsterluckor, sökte de stöd mot varandra för att ej falla
in i sin egen tomhet. En sällsam, grå dödmansstad utan rörelse och
mänskligt liv, utan blommor bakom fönsterluckan, utan barn. Ruvande
över urgamla tankar och minnen från medeltida köpenskap på samma
marker, från hedentida byteshandel med köpmän ända från det stora riket
omkring Sundet.
Blott till kyrkhelgerna vaknade de gamla husen upp. Då slogo de upp
sina tunga ögonlock och sågo sig yrvaket omkring med tomma ögonhålor,
ty fönstren saknade rutor. Dörrarna flögo upp, och de små, trånga
rummen genljödo av kyrkfolkets prat och skratt under ett enda,
bräddfullt dygn.
Ty »bondstan» bestod av hela socknens kyrkbystugor, dit bönderna från
mera avlägsna byar sökte sitt logi över lördagsnatten. Två, tre eller
flera hade de slagit sig ihop om att dela en sådan stuga. Var familj
fick nöja sig med endast ett rum. Trångbodd blev man, men det var man
van vid, och den lördagsnatten man var i stan sov man ej mycket ändå.
Nu hade man tagit ett par av de största kyrkstugorna till husrum för
läsbarnen, en för pojkarna och en för flickorna. För hushållet och
ordningen svarade två rejäla bondmoror från en angränsande by. Maten
bestod mest av torrskaffning ur läsbarnens egna matspänner, men någon
gång kokades en ordentlig vattgröt eller, när det skulle vara riktigt
storhögtidligt, en smältande ljus och len smörgröt med god gräddmjölk
till att skölja ned mjukbrödet och den rökta fårfiolen med. Och i tukt
och Herrans förmaning höllo mororna ock sina läsbarn. Inget hams och
slafs fick förekomma.
Under mångahanda tankar låg Mats den första natten i kyrkstugan och
letade förgäves efter sömnen. Pojkarna lågo bäddade i flatbädd över
hela golvet i storrummet på mjukaste fjolårshö. På den ena sidan om
honom låg Ejnar, på den andra en främmande pojke, som snarkade med
munnen vidöppen, så att man kunde räkna jäkeltänderna på honom. Höet
doftade starkt och kryddat sin lagrade sensommardoft, tyst var det utom
snarkningarna och väggsmedens hamrande i det grova, nakna kärntimret.
I morgon skulle de första gången till prästen. Det var en betydelsefull
dag, den första av en betydelsefull tid, som skulle göra dem till
fullvuxna män, skyldiga att ta sin del av ansvaret och plikterna i
denna vanskliga värld. På detta tänkte Mats långt in i den ljusa
natten, som stod stilla och glasklar genom den öppna fönsterluckan,
medan Ejnar vid hans sida trygg sov sin hårda ynglingasömn i den
fäderneärvda kyrkstugan.
* * * * *
Lästiden blev en lycklig tid för Mats. Bland alla dessa främmande
pojkar från andra byar blev han som en av dem, och det återverkade på
Tavlebarnen, så att de också behandlade honom väl. Anna-Greta kunde
väl bland de andra ha sina ryck av nyckfullhet och tvärhet, då hon
ej låtsades se honom utan helst höll sig till storbondebarnen från
kyrkbyn. Men dessemellan var hon mjukheten och godheten själv och tydde
sig till honom som till en kär och avhållen bror. Det var i synnerhet,
när hon hört honom svara för sig inför prästen och sett de andras
vördnadsfulla miner.
Av alla läsbarnen från den stora socknen visade sig Mats som den mest
begåvade och kunnige. Ingen läste ordet så flytande och väl innantill,
ingen var så bibelsprängd som han. Långa kapitel kunde han utantill,
och Svebilii katekes hade han på sina fem fingrar. Maken till läsbarn
hade prästen aldrig haft. Och han var dock en nitälskande präst, som
väl mindes dessa ord:
»Du skall skärpa dessa ord dinom barnom och därom tala, när du sitter i
ditt hus eller går uppå vägen, när du nederlägger dig eller uppstår.»
Men ändå tyckte han, att det fattades något hos detta under till
läsbarn, den långe, gänglige pojken med de brinnande ögonen i det bleka
ansiktet och den lidande munnen. Det var som om han fattat de ord
han läste bara med sitt förstånd men ej med hjärtat. Tomt, kallt och
mekaniskt gledo de heliga orden över hans läppar. Men det mekaniska
rabblet var ju tidens sed, och prästen trodde, att Mats blivit inlärd
till den tonen. Han visste ju, att han var son till en mycket from om
också missledd man från grannbyn.
Föga anade han, att Mats, det ensamma ödesbarnet, längesedan genomgått
en djup, religiös kris. Läsningen och konfirmationen tog han bara som
en nödvändig väg ut i livet. Alla de sugande frågor och tvivel, som så
ofta höra denna tid till, hade han för längesedan tystat med våld — i
hans inre var tomt och lugnt.
Allt detta anade ej prästen, men han kände instinktivt en större
sympati för Ejnar, den långe vildbasaren, ett barn, trots sina aderton
år, som kunde slåss och väsnas värst av alla under fristunderna men som
dessemellan satt så gripen, att han ej hade långt till tårarna.
Anna-Greta var snabb i sin uppfattning, men flyktig och glömsk med
tankarna på annat — där plockade himmelens fåglar upp många goda ord.
Då hon slarvat med läxan, höll hon sig särskilt till Mats. Med kelna
miner tiggde och bad hon:
— Hör du, Mats, du, som ä höglärd, läs förklaringa om trolldomen ur
katkesa för mej!
Och då kunde Mats ej endast rabbla det långa stycket om trollkarlar och
lövjerskor utan även bibelspråket därtill:
»Att ingen ibland dig varder funnen, som sin son eller dotter låter gå
igenom eld, eller den som är spåman, eller en dagväljare eller den, som
på fåglalåt aktar, eller trollkarl, eller besvärjare eller svartkonstig
eller tecknatydare eller den där någon död frågar.
Ty den som sådant gör han är för Herran en styggelse.»
Entonigt och mekaniskt som han brukade läste han språket, medan han
höll ögonen sänkta i Anna-Gretas, där en rädd glimt tändes i pupillens
djup. Hon mindes deras många samtal uppe i skogsrået om hemliga och
mörka ting. Var det detta, som var en styggelse för Gud? Hon ville
fråga Mats, men pojken framför henne satt lika oberörd och borta som
förut.
Till pingst skulle de gå fram, och för var dag fingo Ejnar och
Anna-Greta mera allvar i sinnet, men det allvaret gällde kanske mest
frågorna i koret. Mats var sig lik. Han behövde ju ej vara rädd heller,
menade de, han blev det ju, som fick stå närmast i gången och bli
hedrad av alla. Ingen anade, vilken ogudaktig tanke, som slagit rot i
det bästa läsbarnets hjärta.