Mats behövdes väl till det arbetet. Men med Ejnars arbete blev det inte
så mycket bevänt. Han hade ännu pojktagen i sig och fördrev helst tiden
med prat och skämt så här utom hörhåll för far. Och så fick då Mats
göra det mesta görat för honom också, allvarlig och stadgad som en hel
karl, som han redan var.
Men en dag fram på vårsidan fick också Ejnar brått, ty där kom far från
skogen med nya laggband. Dem hade han tagit från höga tvåmetersgranar,
som voro märgkluvna på mitten. Nu gällde det att hetta upp banden över
elden, tills de blevo mjuka, och det ville han helst göra själv, så
att inte pojkarna skulle bränna banden så skarpa. Knippa efter knippa
höll han upp över elden, så att hela det stora sommarköket fylldes av
den härligaste friska doft av kåda och barr. Så lindades de rykande
varma om tunnorna och flyttades med bandhaken ned till sin rätta plats.
Timme efter timme pågick arbetet med tunnlaggningen, och till långt in
på natten lyste och brann det fladdrande eldskenet, så det blänkte ut
genom sommarstugans små låga fönster.
Sedan kom arbetet med tjärvedshuggning och bränning, men Mats kom ej
med på det nu utan blev uttagen till annat arbete. Så snart våren
kom och tjälen gått ur marken, fick han följa med karlarna ut till
salpeterladan i stället.
Den förra sommarens uteliv i skog och mark och den goda födan hade nu
gett honom hälsa och krafter igen. Han hade lagt ut både på längden
och bredden, och därmed var det också som om mycket av den förra
folkskyggheten och tvärheten var borta. Han var nu för stor och
arbetsför, för säker och van i karlsysslor att gå i skogen och geta
korna längre.
Med Ejnar trivdes han skapligt nog. Han hade visat sig orädd och snar
att slå igen men dock alltid blivit besegrad, och det var just vad
Ejnar ville. Att börja med hade väl kanske Ejnar, som hade mycket av
sin mors högmod i sig, ogillat uppfostringspojken, som nu skulle heta
fosterson, men nu såg han, att från det och till son var steget dock
långt. Som goda kamrater följdes därför de båda långa pojkarna upp till
skogen.
Rik-Anders, som alltid varit idog och strävsam, hade ingalunda under
de goda tiderna heller försummat de binäringar, som på den tiden måste
hjälpa upp västerbottensbondens ekonomi, då jorden gav ojämnt och
ringa. Av dessa voro salpetersjudningen och pottaskeberedningen sedan
gammalt ett par av de viktigaste.
Med iver hade de återupptagits också i Tavle by under nödåren.
De mindre bemedlade höllo sig gärna till pottaskeberedningen, då
salpetersjudningen krävde dyrbarare anordningar.
Vid pottaskeberedningen var ej apparaten så stor. Allt vad bonden då
behövde var en stor gryta. Men det hade sig ibland ganska besvärligt
att släpa den med sig långt in i djupa skogen. Över stock och sten,
över myrar och moras. Helst valde man nämligen brännplatsen vid en sjö
eller tjärn för att ha tillgång till vatten.
På senvintern eller tidigt på våren högg man massor av ved i skogen,
helst lövskog, såsom asp och björk, och brände dem till aska. Sedan
lade man askan i grytan tillsammans med vatten och kokade en stark lut.
Denna lut kokades, tills allt vatten avdunstat, då pottaskan stannade
kvar på grytans botten. Sedan rensades den och packades i träkärl samt
kördes vid nästa vinterföre in till staden, ofta på mångmila, obanade
vägar. Priset var nämligen lockande, 3 riksdaler för kalcinerad och 4
för raffinerad pottaska. Och aldrig var ju handeln så liten, att man ej
fick sig en kanna brännvin på köpet.
Anders inom åkern höll sig dock helst till beredningen av salpeter,
då han hade egen salpeterlada. Det var ingalunda ovanligt, att nästan
varje bonde i en västerbottensby hade en sådan på denna tid, men
Anders lada var den största i Tavle by. Den var nära tjugu meter lång,
fem meter hög och sex meter bred och byggd i två våningar.
Inuti var den delad i tre avdelningar. Den mellersta delen var själva
kokhuset. Där stod den stora, blänkande salpeterpannan av koppar.
Golvet bestod av grova, starka plankor, kluvna ur hela stockar. I
kokhuset var det av tilltrampad jord. Väggarna hade väldiga gluggar,
ända till fyra meter långa, täckta av luckor, som voro till för att
släppa in frisk luft.
Dit upp begav man sig nu för att köra in salpeterjorden. Den måste
bestå av god åkerjord, helst myrjord, och man tog den därför från
det lilla hörn av vintermyren, som ännu var fritt. Lass efter lass
med svart myrjord kördes nu den knaggliga vägen från myren upp till
ladan, som låg i utkanten av gräslejdorna. Där breddes den fotstjockt
på golvet i hela ladan utom i själva kokhuset. Därmed var själva
förarbetet gjort, och nu blev Mats upplärd till att sköta salpeterladan
under sommaren.
Hans arbete var snart lärt och ganska lätt. Han skulle bara skyffla om
jorden någon gång om sänder och gödsla den med gödselvatten och urin.
Så gick han här åter i ensamheten och vaktade ladan, som han förr
vaktat korna, medan de äldre karlarna gingo till det tyngre arbetet i
jorden och på tjärdalen. Någon gång kom husbonden själv upp till ladan
och tittade efter, att pojken skötte sitt viktiga värv ordentligt, men
han kunde ej annat än ge honom beröm.
Ejnar hade tiggt sig till att få följa med till gården igen, där det
var livligare och mera omväxlande, om än arbetet kunde vara mindre
lättsamt. Och så gick Mats där åter utan annat sällskap än det han haft
förra året ock. Även här spökade skrömta och vittra och ströko lockande
efter knutarna. Också annat kom till honom i hans ensamhet.
En dag satt han trött och vilade sig på granriset inne vid grytan med
dörren öppen och tänkte tunga tankar som åter vaknat till liv. Då såg
han, fast han hade huvudet ner mot bröstet, att någon stod mellan
dörren och den tomma salpetergrytan, någon, som dagsljuset sken tvärs
igenom. Han stod där som en skugga utan mörker, ett liv utan kropp och
vände sitt bleka ansikte mot Mats. Läpparna rördes som till tunga och
ångestfulla ord, som till bön och klagan, men ej ett ljud hördes. I
detsamma såg Mats, att det var far hans.
När han på kvällen kom ner till gården, fick han höra, att nu låg
Lill-Jonsagården riktigt i vanhävd. Stor-Grubben hade annat att sköta
än dessa magra fattigåkrar, endast gödda med svett och blod. Men på sin
nya, väldiga myrjord hade han sått gräsfrö och foderväxter blott — han
ville väl pröva jorden först, innan han lade ut den till åker.
Och Mats han vände åter till ensamheten och till många nya tankar, som
räckte sommaren ut. Ingen störde honom i de tankarna mer. Någon enda
gång kom väl Anna-Greta upp. Men också hon hade växt ut under vintern
och fick nu lov att gå i lära hos mor i kök och ladugård. Enformiga
och långa gingo sommardagarna vid salpeterladan, men när hösten kom
och ännu en godårsskörd blivit bärgad, blev det annat liv däruppe. Nu
skulle det egentliga arbetet med kokningen börja, och Anders själv kom
med sina drängar. Nu följde också Ejnar med, som alltid, när det var
liv och rutsch någonstans.
Och så satte alle man i gång. Den svarta, upptorkade jorden skyfflades
nu i stora träkärl, s. k. jordkar, som rymde ända till tvåtusen liter
var. Sedan slog man vatten på detta, och så fick det stå några dagar.
Vattnet tappades därpå i mindre kärl, och nytt vatten slogs på, tills
jorden var tillräckligt urlakad. Därefter kokades laken, och detta var
det värsta av allt, ty grytan måste hållas kokande natt och dag, tills
allt var färdigt.
Karlarna delades nu upp i lag för att avlösa varandra vid vakten. Också
Mats fick sina vakter, fast han nu fick Ejnar med sig för att kunna
hålla sig vaken om natten. Annars litade Anders mer till Mats, när det
gällde tålamod och besinning, fast han mer litade till sonen, då det
gällde styrka och rapphet i arbetet. Detta förtröt Ejnar, som ville
vara främst i allt. Men han låtsades om ingenting utan var glad som
förut och höll målron vid makt med prat och sång. Blev vakten alltför
lång, sjöng han Burträskvisan med alla dess mer än hundrade verser,
så att det klang i ladan, och Mats blev klarvaken och fick upp ögonen
igen, så fort han hörde de välkända första orden:
»Nu vili ve deil Burträsk fara
faderaderifaderallanlej
där jär sä lustelit å vara
faderaderifaderallanlej.»
— Sjung mera, Ejnar, uppmanade han, när denne stannade för att hämta
andan.
Och så klämde han i på nytt, så att det dånade mot det höga taket:
»He ver en daeg, daje tjårt a töska
hon vaer en rektiger fransöska
men int sä for a väl den räjsa
för oppi öga feck a kveisa.»
Mats måste beundra, hur styv Ejnar var i att minnas Burträskmålet,
som i mycket skilde sig från Tavlemålet. Men ändå mer beundrade han
kamratens starka röst och djärva tremuleringar, när han klämde i med
slutverserna:
»Se to je å for deil Österrike
för kejsarn där har int sin like.
Där sat han nu oppa sin tron,
hans titel var en skorpion.
I detta kungarike je stane
å skicke etter a Lisa å båna
å der se stane je deil je dog
å kejsarn da meg ömt begrov.»
Inte ens efter detta storståtliga slut tycktes Ejnar ha tappat andan.
I sanning, han och ingen annan skulle nog bli Tavle storsångare med
tiden. Utan att tveka lydde han Mats uppmaning, när han bad:
— Nu gett du sjong Kuckumaffens visa, Ejnar!
Med sin stämning av skräckblandad mystik och lustighet hade denna visa
alldeles särskilt funnit vägen till Mats hjärta. Och den blivande
storsångaren satte i om Kuckumaffen och hans bravader:
»Det var en höstenatt han låg i febodhusen,
han ensam var om ej hans sällskap var av lusen,
han vaken ännu låg och somna icke hunnit,
då kom en ande in, som mänskogestalt vunnit,
och anden bugade för maffen, där han låg,
ty i hans lilla kropp en stor monark han såg,
och anden sade: Vill du mina ord avhöra,
så skall jag här för dig ett riktigt andrag göra.
Ja, han beklagade, som mången av oss vet,
hur vi försänkte var i synd och uselhet,
och sedan sade han: Jag vill den saken yrka,
att du skall skaffa orgeverk till Norsjö sockenkyrka.»
Men hur det var misslyckades detta stora andeverk för Kuckumaffen, och
han fick slå sig på det ena yrket efter det andra i dess ställe, men
alltid skulle han vara främst och bäst. Så slog han sig på jakt, och
sålunda beskrev Ejnar hans ägandes bössa:
»En byssa har han gjort som tjocker utav knävlar
och uti längden hon med Kuckumaffen tävlar.
Med den han kunde skjut på trädets högsta grenar,
för henne falla djur, ja, om det vore renar,
men uppå tjäderjakt med gräsand, skraka, tom,
så plär åtminstone vartannat skott slå bom.»
Med lysande ögon åhörde Mats detta beundransvärda diktverk till slut,
och han kunde ej nog förundra sig över att det var en fattig bonddräng
med det prosaiska namnet Pimpsten, som diktat det. Vad han mest
beundrade, var det vårdade språket. Det var ju nästan som det står
i böcker och inte alls, som det han och alla andra talade. Kanske,
tänkte han, om han läste riktigt flitigt, läste och stavade i sina
böcker, kunde han en gång skriva lika kvickt och bra, så att hans ord
skulle leva på allas läppar. Ja, när Ejnar blev storsångare, så var
det kanske just med Mats visor han skulle göra lycka hos jäntorna! När
Kuckumaffen till slut ändat alla sina skälmstycken, var det också slut
med Ejnars andedräkt, men i detsamma kom avlösningen.
Så kom en dag nästa procedur med salpetern. All luten var nu kokad
en gång. Nu skulle den bruna, illaluktande soppan kokas på nytt,
tills det mesta av vattnet gick ur. Det som sedan blev kvar, kallades
för »krämpen». Nu gällde det att få den rätta halten på salpetern.
Gång på gång kom Anders själv och provade salpeterhalten med sin
salpeterprovare. Försiktigt stack han ned det långa metallröret, som
i ena ändan var försedd med en ihålig kula. Stadigt höll han ögonen
fästade på kulan med dess blytyngd för att se, om den ännu sjönk ned i
vattnet; och Mats gjorde som han. Han visste, att när provaren alldeles
sjönk ner, så betydde det, att vattnet var rent. Ju starkare krämpen
blev, desto mer höjde sig provaren ur luten.
Äntligen höjde sig hela provaren upp till ytan, och Anders böjde sig
för att läsa av salpeterhalten på det graderade röret. Ja, nu var
krämpen färdig, så att den kunde hällas upp i de meterlånga, ovala
salpeterbunkarna av trä. Sedan var det bara att låta den tjocka soppan
stå där i bunkarna, tills allt vattnet avdunstat, så att man kunde
hälla undan moderluten. Då skulle salpetern sitta färdig som en tjock,
vit rimfrost efter träkärlens botten och väggar.
Nu var det slut med de långa vakterna i salpeterladan, och pojkarna
togos till annat arbete.
Salpetern glömde de till den dag då det första vinterföret kom. Då
skulle den in till staden för att säljas. Den första vintersnön
kom redan i oktober, men den gick snart igen. Hösten blev lång och
blid, och först fram emot jul höll föret de tunga salpeterfororna.
Då äntligen blev stadsfärden av. Det blev Ejnar och Mats, som skulle
följas till staden, ty de äldre karlarna behövdes till skogskörslor.
Den dag de kröpo in i hundskinnspälsarna och ovigt vältrade sig upp på
sina foror, var det redan full vinter och smällande kallt.
Hårt virade de den stickade halsduken kring pälskragen och det brokiga
resskärpet kring midjan. De visste, hur kölden silade sig in på bara
kroppen genom minsta mellanrum i kläderna. Luften stod stenhård och
stilla. Den var trög att andas in och raspade och rev som sågspån i
halsen. För varje andetag stod den varma andedräkten som en vit sky ut
ur munnen och stannade där en sekund, ångande och dallrande, tydligt
skönjbar mot den grönblå, iskalla luften.
Lika klara stodo alla föremål med skarpa konturer. Det var som om allt
varit av en hårdare materia än annars. Skogen stod likt en skarptandad
såg mot den blanka horisonten, och träet i de gråa husen sken som stål.
Och över skorstenarna stod röken sällsamt fast, alldeles som om det
stått en ängel med fladdrande kläder över varje hus i byn.
Det var ej utan tvekan Anders släppte i väg sina pojkar till
den färden. Ej för kylans skull, ty värre än så fick en härdad
västerbottenspojke tåla. Men den förra vintern hade varit blid med helt
litet snö, och det hade gjort vargarna djärvare än annars. Vargen
jagas ju bäst på djupsnö, där han fort blir uttröttad. Med vargspjutet
i handen och naken till midjan hinner honom skidlappen och ger honom
banen, innan han hinner till kusten.
Nu var han bliven djärv och företagsam i sin ostörda ro. Flera
vargflockar hade också blivit iakttagna nere i odlad bygd, ja, ända
ner emot kusten, där de rivit kreatur. Även vid Tavle by hade man sett
vargspår, men inget kräk hade blivit rört ännu. Det sades emellertid,
att vargarna blivit sedda ända in emot staden, men ingen visste, om det
var sant.
När Brita hörde slika rykten, ville hon ej släppa ut sin gullgosse utan
annat skydd än Mats. En pojk hade hon mist, nu hade hon bara en till
att förlora. Mats kunde fara ensam med fororna — uppfostringspojken var
det väl inte så görnoga med, han kunde gott duga till vargföda. Men
då blev det annan låt. När Ejnar hörde om vargen, då först blev han
riktigt intresserad av färden.
— Söta, gulla deg, mor, tiggde han och bad dagen i ända för att få
fara. Men när hon var obeveklig, blixtrade det plötsligt till blått och
vasst i ögonen på honom som självaste den vassa vinterdagen.
— Grevvento, om ja int fär ändå, sade han, mitt i ansiktet på mor.
Det var Anders egen ton från unga dagar, och inför den låten blev
själva Brita spak och tyst. Stolt såg Anders ock på sin långe son
— gott gry var det i pojken, och fars gamla lodbössa visste han ju
att sköta. Inte kunde man vänta sig, att han skulle hålla mor i
förklädesbandet hela livet, för att bror hans förolyckats. Hocken karl
skulle det då bli av’en? Och vargen var ju inte mycket att åbäka sig
för. Man hade ju honom alltid mer eller mindre inpå knuten på sig, om
han ock mera sällan sökte sig ända ner till kusten.
Vem vet — vargarna de sett voro kanske, som mången gång förr, bara
svultna gråhundar från någon fattigby på strykarfärd. Stor skillnad var
det då ej på den raggiga gråhunden med de spetsiga tänderna och på hans
vilde broder. Nå, så i Guds namn, pojkarna fingo väl fara med lodbössan
dinglande överst på lasset.
Äntligen satte sig då fororna i gång. Tungt var det, och de små sega
hästarna spände i, så att det knakade i deras seniga hasor. Medarna
skreko och skrapade som mot sand i den hårda, torra snön. Trögt släpade
de sig uppför den oplogade byavägen fram till den breda kustlandsvägen,
som just här gjorde sin sista stora slinga in emot staden.
Så började färden. Sakta och betänksamt kröpo milen fram under
de gnisslande medarna, men ändå innebar resan som alltid en stor
upplevelse och omväxling för de båda bypojkarna. Kustlandsvägen var
också något annat än skogsvägarna till att köra på. Visst bar det också
här genom skogen, och då kunde det bli långt nog med bara träd och
buskar till att titta på.
Kulen och mörk stod skogen i förvinterns råa kyla med stammarna täckta
av grå isbark. Björkarna voro helt klädda med is ända ut till de
finaste kvistarna. Genom isen tecknade sig deras smäckra, vita lemmar
som den döda sagoprinsessans i sin glaslåda. Saven var frusen ända in
i märgen på dem. Fagra voro de dock ända in i döden med tusen tunga
droppar av kristall i lockarna.
Men inte var det efter sådant han tittade, Ejnar. Naturen, han var så
van att leva med den. Och på den man länge lever med ser man längre
än till den yttre skönheten. Nej, vakna och käcka tittade sig hans
unga ögon djärvt omkring efter något annat, efter äventyret, bragden,
upplevelsen, efter vargen. Men ingen ulv tassade mitt på ljusa dagen
fram ur skogsdjupet för att ge Stor-Andersa-Ejnar från Tavle tillfälle
att knäppa hanen och visa sig som en karl för de andra forbönderna.
Ty sällskap hade de fått. Vid alla vägkors och byavägar hade nya
foror kommit till, alla lastade med samma varor — sommarens utbyte av
salpetersjudning och pottaskeberedning. Så nu voro de en lång rad efter
vägen, och muntra ord och mustiga skämt haglade mellan långkälkarna,
medan en och annan tog sig en lur på ryggen överst på foran med
finnmössan värmande ner över näsan. Hästen gick av sig själv de långa
milens tunga lunk med nosen i svansen på hästen förut och med nästa
häst tätt efter i bakhasorna, halvsovande som körkarlen själv.
Men kustlandsvägen slingrade sig åter ut ur skogen till öppen bygd
med stora, välbyggda gårdar och byar, på sommaren omgivna av frodig,
leende, grönskande slätt. Så rann den fram från ljus till mörker och
åter till ljus, så som hela detta landskap ständigt växlar till sin
natur. Och människorna följde den med sin hembygds produkter in emot
staden.
Ute på slätten låg den, där älven vidgade sin breda famn till möte med
havet. Vänlig och ljus låg den där med små en- och tvåvåningshus av trä
kring den vita kyrkan på björkkullen, medan de fem trånga längdgatorna
löpte som strängar på en fiol längs efter den långsträckta stadsplanen.
Mitt i staden löpte strängarna samman över fiolstallet — det var
Renmarksbäcken, som band stadens hela melodi tillsammans. Nära den låg
torget med rådhuset och storpatronernas öppna bodar. Mitt i smällkalla
vintern skulle dörrarna stå vidöppna till boden, och ve den bodbetjänt,
som klagade över rödfrusna fingrar!
Staden låg död och tyst i den första vinterkylan. Men med ens blev det
liv i bodarna, och bodbetjänterna samlades i dörren, ty över torget
svängde den långa raden av salpeterforor. Alla storpatronerna togo
gärna salpeter för varor, och nu bligade de snett över till varandra
för att se, var de största fororna skulle stanna. Bred och pösande stod
också Stor-Grubben ensam i sin dörröppning och väntade. Men inte en
enda Tavlebonde stannade vid hans dörr den gången.
I stället sökte de sig ner till handlanden Gebhardt, en handlande i
den gamla stilen, som ärvt affären efter sin far. Även där bjöds på
traktering i bodkammaren, och brännvinskannan på köpet av affären
vågade man inte försumma. Men att lura bönderna i fylleri, det bruket
hade man inte där. Men nu var där en ung och nykommen bodbetjänt,
som lärt sig konsten på annat håll. Och han trugade nu också de unga
gossarna från Andersagården ivrigt till dryckjom.
Mats han sade bestämt nej. Han tyckte sig ännu känna svedan av fars aga
och hårda ord, den gången han försvor sig till Stor-Grubbens förföriska
bjudbrännvin. Grevvento, om någon storpatron skulle lura honom under
ruset mer!
Men Ejnar skakade övermodigt på hårluggen och menade, att så farligt
kunde det väl inte vara. Frös gjorde han som en hund. Hur han dragit åt
kyrkskärpet sitt, nog hade kylan smugit som en kall, hal orm ner efter
ryggen hans. Och karl skulle han ju bli, och till det hörde inte minst
att kunna ta storsupen utan att blinka.
Och så tog han sig en klunk ur stopet och så en till, en duktig en, och
så till sist en till att skölja ner de andra med. Inte gav han sig tid
att höra på den predikaren Mats, som ville ut till hästen för att hinna
hem, innan värsta bälgmörkret föll på.
— Vänt e nalta pelagrut! ropade han muntert, ja har osupit ur stopet än.
Då tog Mats honom i kragen, och Ejnar följde verkligen med i
förvåningen över att fosterpojken vågade ta kommandot. Därute stod
redan långkälken omlastad med varor av alla slag — pengar fick det
ännu anstå med. Nu trängde man om verktyg och förnödenheter för jorden
efter de svåra åren. Med någon möda fick Mats upp Ejnar på kälken. Den
påtänkte hjältens blåa ögon beslöjades allt mer och ville falla ihop.
Slut var det nu med att titta efter äventyret.
Ensamma foro de så i väg — alla fororna hade redan hunnit före dem
tillbaka. Mats körde före, efter kom Ejnar, sovande över lodbössan.
Länge nog hade de ledsyn, men när de ännu hade en hel mil kvar till
byn, föll det tidiga vintermörkret alldeles över dem. Sista vägmilen
var skog. Ännu svartare stod den nu i kvällningen. Himlen var molntäckt
och becksvart — kylan höll på att bryta sig. Endast förvintersnön sände
ett svagt fosforescerande ljus, där den kved under kälkmeden.
Mats hade blivit trött av att stirra in mellan buskar och stenar, som
alla i mörkret liknade ludna och smygande otyg. Det ryckte i hans
ögonlock, de ville sluta sig, det gnistrade som ett stjärnfall bakom
dem, när han fällde dem. Varför skulle han ensam vaka och grubbla, när
alla andra sovo? Det tycktes honom, att det alltid varit hans lott.
Då trampade en luden fot på en trädgren med ett svagt, bräckande ljud,
så lätt och svagt, att det knappt skilde sig från skogens tysta mummel.
Men obygdspojkens tränade öra fattade blixtsnabbt det främmande i
ljudet — ögonen öppnade sig med ens klarvaket igen. En stor, svart
skugga kom snabbt glidande ut ur skogsmörkret framför honom. Den
skymtade knappt mot snön. Nu var den vid hästens huvud, vände och
sprang med.
Vargen, for det genom honom. Och Ejnar, som hade bössan. Varför i all
världen hade han ej tagit den från honom? Jo, in i halvruset hade den
andre med all sin styrka hållit bössan tryckt intill sig, och Mats hade
ej kunnat dra den av honom, om ej skottet skulle gå av. Nu hade han
själv inget vapen, men ändå tänkte han ej annat, än att det var han,
som skulle skydda kamraten. Utan vapen var han, ej ens Guds förtröstan
ägde han. Nej, men kanske något annat. Anna-Greta brukade säga:
— Huva, Mats, se int på mej så! Du kan ju rakt titta live ur en!
Och en gång i gamla dagar hade far talat om människoblicken och dess
makt över det själlösa. Han gatt pröva sanningen av det. Hårt höll
han in tömmarna, den andra hästen stannade också. Då stannade också
skuggan. Samlande allt sitt mod, böjde sig Mats över kälkpinnarna
och spände sin oprövade gosseblick hårt i två ursinniga, flammande
avgrunder av eld där nere emot marken. Aldrig hade han sett en
sådan eld. Orolig, grön, flackande som trollens eld under den lyfta
vitterstenen var den, glidande och lömsk ville den liksom krypa undan
och gömma sig för att flamma upp igen och kasta sig i ryggen på en. Men
pojken släppte inte taget, sina ögons hårda tag.
Hur länge han satt så, öga i öga med det okända, visste han ej. Men
till slut väjde den oroliga eldblicken där nere, den mörka skuggan
skyggade till, och tyst som den kommit slank den åter upp i småskogen.
Förvirrad och bedövad satt Mats kvar med tömmarna alltjämt lindade
kring handen — den hårda skinnremmen skar honom i fingrarna så att de
svällde och stucko av hämmat blod. Han lossade på tömgreppet och såg
sig om. Bakom honom satt Ejnar alltjämt sovande, med lodbössan i högsta
hugg. Ännu i sömnen bar hans barnsliga ansikte något av det stora
hjältemodets återsken.