och slut, under frihet och lek. Dagen lång gick Mats uppe i skogen och
gette sina kor. Var dag satt han den klara morgonstunden ensam uppe i
rån och drömde och fantiserade. Inte en dag gick nu, utan att han fick
hemligt sällskap.
Där han satt, kunde han höra den spröda, silverfina klangen av
vitterkornas bjällror, där de gingo i skogen ovan människornas
betesmarker. Stundom hördes en vakthund skälla, om nära eller långt
ifrån, kunde man inte säga, men så förunderligt fjärran. Då spetsade
Lajla vid hans fötter sina öron, men hon skällde aldrig tillbaka, nej,
tro inte det! Alltför mycket hade hennes urfäder sett och bevittnat,
där de vaktat kåtelden i den långa vinternatten, alltför mycken gammal
och hemlig visdom bodde där i djupet av hennes vackra mörka ögon.
Ibland kom låten där inne allt närmare. Det lät som om en hel hjord
varit på vandring. Tjukorna skramlade och pinglade helt tätt invid en,
hundskallet växte och blev dovt och grovt, korna råmade ängsligt efter
kalvarna. Ljudet steg allt högre och grövre. Nu ringde skällorna hårt
och dånande som kyrkklockor, det brakade och knakade i skogen av tusen
flyende steg som av en förhärjande storm! Det lät som själva havets
stigande böljedjup, som reste sig för att sluka en och dra en med sig.
— Så blev det med ens tyst, dödstyst.
Men i tystnaden doftade och blommade skogens alla blomster som aldrig
förr. Pyrolans ljuva, starka doft stod tät i skuggan och mängde sig
med porsens kärva fläkt. Skogsstjärnan hängde vek och vit på spröda
stänglar, men nere i fukten mellan snattertuvorna stod det röda,
slemmiga sileshåret med döda insekter mellan sina håriga blad. Och nere
på ängsgläntan stod stolt och rak Jungfru Marie hand och höjde sin
fläckiga krona i skuggan av småbjörkarna. Men djupt inne i jorden gömde
hon sina båda händer, den svarta och den vita.
Då tyckte sig Mats mellan stammarna se en flik av vittras röda tröja
och höra hennes låga, lockande skratt. Locka honom, ville hon, locka
getarpojken in till sig, så att han glömde sina kräk. Njutning och
glömska bjöd hon med sin tystnad och sina sövande dofter. Men Mats han
stängde sina vaknande sinnen för hennes lockelser. Ty han visste, att
hon lockade efter rov, till att ta hans djur och ta honom själv, tills
han låg där utsugen och död i hennes armar. Då skrattade det åter, lågt
och klart: Och så lockade vittra, som man lockar ett barn.
En dag fann Mats på vitterstenen uppe i Myrberget en alldeles nygräddad
pannkaka. Den låg där så gul och grann och ångande i solskenet. Mats
var hungrig. All hans ungdoms hunger skrek alltjämt ur inälvorna. Och
Anna-Greta dröjde med matspannen. Men han aktade sig väl att röra
pannkakan. Alltför väl visste han, att det bara var en vitterpannkaka,
och att den som smakade den minstaste bit miste vett och sansning och
gav sig in i villande skogen på jakt efter den evigt gäckande vittra.
Korna var det hon mest ville åt. Otaliga kor hade väl blivit trolltagna
här uppe i rån. Men Mats var ändå inte rädd för sina kräk. Så säkert
hade mor Brita tryggat dem under året. Så hade hon på påskmorgonen
tagit koskällan och sprungit till ladugården och hängt den kring
skällkons hals. För att vara ännu litet säkrare hade hon ock stoppat hö
i skällan och låtit de andra korna smaka av detta. På samma sätt hade
hon lärt de andra hustrurna i byn att göra med hö, som hon gett dem,
och därför visste nu Mats, att alla hans kor skulle följa skällkon hela
sommaren och inte låta sig lockas av främmande skällor.
Ej dess mindre blev en ko tagen för honom i början av sommaren. Den
tillhörde en av utomåkersfolket, som kanske ansett det som synd att
bruka sådana konster. Gråtande kom hustrun till Brita för att söka råd,
när Mats på kvällen kom ner till byn utan hennes ko. Skulle man ej gå
skallgång i skogen efter kon? Tänk, om hon gått ner sig i något myrhål!
Men mor Brita såg så underligt på henne. Det lönade sig ej, sade
hon. Förstod hon då inte, Kall-Pers-mora, vem det var, som nu varit
framme? Åjo, hon begrep, med en rysning begrep hon det. Och så sade
henne då Klok-Brita, vad hon skulle göra. En gröt skulle hon koka,
utomåkershustrun, en riktigt bra och rejäl gröt, och så skulle hon
sätta sleven och »tvärun» i grytan, bära ner alltihop i lagårn och
sätta det i den försvunna kons bås. Då skulle kogussrise själv leta sig
hem igen.
Och mycket riktigt! Tidigt följande morgon stod kon utanför den
igenknutna grinden och råmade efter att bli morgonmjölkad. Efter den
dagen tryggade också utomåkershustrun sina kor för vittra. Men detta
var den enda gången Mats var ute för olycka som getarpojke. Ingen
skyllde honom dock för slarv och vårdslöshet ens då, ty alla visste,
vems fel det var.
En dag längre in på sommaren fick Mats se hela vittertåget. Det var en
brännande het dag i rötmånan. Blåbären hängde redan stora och svartnade
här uppe i skogen, medan de gula snatterbären där nere på myren ännu
blott hade rodnat på ena sidan. Gräset var redan slaget på lejdorna,
medan kornet stod grågrönt och vasst och stolt som aldrig förr på
vretarna. Himlen var klar, men längst borta vid synranden dröjde några
moln. Tunna, lätta, som en blå rök över det blå hängde de där, men de
buro något annat inom sig. Något som skimrade i skärt och violett, i
regnbågens alla färger. Åskan! Luften var het och tung som av alltför
mognande sommar.
Då kom det. Med klingande bjällror och ylande hundar, med tramp av
klövar och oklädda fötter drog det fram över rågången och ned emot
bygden. Och nu såg Mats det. I spetsen gick hon, vittra själv, i röd
tröja och fladdrande röda kjolar. Men Mats kunde aldrig säga sen, hur
hon sken — fagrare eller ledare än alla andra. Och efter henne följde
det en väldig hjord av små röda kor och oxar, får och bockar, och alla
drevos de fram av småväxta män och kvinnor i illröda kläder. En hop
annat småfolk i samma slags kläder följde efter — en del buro bärmesar
på ryggen, andra drogo stora sommarkälkar med flyttgods och barn på
efter sig. Under ett väldigt, öronbedövande råmande, lockande och
hojtande drog hjorden framåt mot den ensamme skräckslagne gossen där
uppe i skogsfarligheten.
Men just som de kommo förbi honom, tystnade med ens skällorna och
råmandet, ropen och hojtandet, och det blev dödstyst, en kvav,
olycksbådande tystnad, medan åskmolnen sakta seglade uppåt himmeln.
Utan att se åt honom eller låtsas om hans närhet drog så vittra förbi
getarpojken och ner över rån. Med stor fart bar det av för dem nedåt
bygden.
Då visste Mats vad som komma skulle. Åskan, ovädret, blixten, som slog
och dödade. Och han ryckte med våld upp sig ur förskräckelsens tunga
förlamning, visslade på hyndan och fick henne i en fart till att jaga
ihop korna. Den kloka lapphyndan tycktes fatta, vad det gällde. Snart
hade hon drivit ihop kräken och jagade dem nu neråt rågången i vittras
spår. Skrämda, ryggande för vitterkornas fräna vittring, trängdes de
mot varandra på den smala kostigen men måste lyda vallhundens ilskna
skall och skällkons signade tjuka. Så trängde de och jagade varandra
motvilligt nedför, medan himlen färgades alltmera svart av de stigande
molnen. Ända ner mot mitten av byn körde Mats dem så. Sen hittade de
var och en till sitt. Han visste, att de ej förgäves fått dricka av
bonyckeln. Men när Mats hann Anders Ersagårdens fätåled, såg han den
sista fliken av vitterfolkets röda kläder försvinna under gamhässjans
golv ute på åkern.
I detsamma bröt ovädret loss. Det blixtrade och haglade från blåsvart
himmel, och så strömmade regnet till i skvalande forsar. Åskslag och
blixt följde tätt på varandra, och i blixtarnas ljus kunde man se, att
åskan slagit ned där uppe i skogen.
Hade de nu suttit kvar uppe i rået, överraskade av ovädret, med Mats
blind och döv för allt det underjordiska med vad det innebar av både
lockelse och varning, då kunde mer än ett liv ha gått där uppe den
dagen. Ty tvärs över rån, just där Mats brukade sitta och där han mött
vittra, där låg en väldig gran kastad, slagen av blixten. Det såg han
morgonen därpå.
Varje djur, som var i hans vård, hade han dock lyckats bärga under tak
den kvällen utan en skråma på skinnet deras för att nu inte tala om
sig själv. Så hade han undgått vittras hämnd. Ty hämnd var det för den
trolltagna kon, som gått tillbaka. Men det var inte utan, att själva
stormor på gården fick litet aktning för honom efter den dagen. Pojken
var ju mera synen för skrömta än mången stor och vuxen!
Hade inte getarpojken varit kvicktänkt och rådig och haft reda på den
urgamla sanningen, att vitterfolket helst visar sig före svårt oväder,
kunde mer än en ko blivit kvar där uppe i rået. Men ännu mera stornöjd
hade väl mor Brita blivit, om han haft vett att kasta stål över en av
vitterkorna. Då hade den måst följa honom, och då hade moran fått en
ko, som aldrig stod i sin och som måste mjölka störststävan full var
dag. Det hade varit något det för Stor-Andersa-Brita!
Från den dagen såg Mats gärna, att han fick annat sällskap med sig upp
i skogen ock. Därför var han tacksam, att Anna-Greta tagit sig för
med att gå upp till honom med maten. Det var nu hennes eget påhitt,
annars fick getarpojken nöjas med torrmat sommaren lång. Så kom hon för
var dag rännande efter middagsmålet med matkonten slängande på armen,
sjungande och trallande, så det ekade i bergen. Då rätade sig Mats
belåten upp ur gräset, tystnaden var bliven honom lång.
Och när hon kom, var det inte bara med maten, utan med sol och sång och
flödande prat, med smånytt från gården och bygden och skingrade hans
ensamma tystnad som med tusen spröda vitterbjällrors klang. När hon
pratat sig andtruten och trött, vilket inte blev alltför fort, blev
det Mats tur. Då var det han, som fick berätta om allt vad han sett
och hört av oknytt den dagen. Och Anna-Greta satt där med återhållen
andedräkt och vidöppna ögon och lyssnade timmalångt, så stilla, som man
aldrig det skulle trott. Men också Anna-Greta kunde ha sitt att komma
med.
— Ser du, viskade hon sakta och pekade på något, som liknade något
slags stelnad, gulröd grädde på marken.
— Ser du, Mats, sade hon åter. Och båda visste, vad det var. Men
Anna-Greta berättade det ändå.
Bärarträck var det, lämningar efter bäraren, eller »bäran», det grå
och rullande trollnystanet med svarta pärlögon, som så ivrigt bar
rikedomen till huset. Bärarträcken var liksom nyckeln till bärans djupa
hemlighet. När man hittade den, då kunde man också lätt ta reda på vem
som hade bäran. Då var det bara att koka svampen eller vad det nu var
i en fingerborg av silver. Eller också kunde man ta och piska den med
nio käppar av olika träslag. Men vilket sätt man än valde, så måste
bärans herre uppenbara sig och be för sin tjänares liv.
Här tystnade Anna-Greta förskräckt — hon mindes med ens, vad det
viskades om hennes egen mor. Vem vet, kanske var det bäran från
självaste Stor-Andersa-gården, som lagt träcken uppe i rån!
Mats tänkte nog detsamma, han. Mer än en gång hade han tyckt sig se det
grå nystanet rulla framför sig ner mot gården efter att ha tjuvmjölkat
korna på någon gärda långt fjärran ifrån. Och en gång hade han råkat
till att se, hur mor Brita smusslade ett fat med gröt och mjölk till
sin hjälpare på bakugnen.
Och han kunde ej hjälpa, att den tanken kom för honom, att han skulle
pröva medlet med de nio käpparna någon gång för sig själv i ensamheten.
Ty mor Britas silverfingerborg, som hon en gång fått i fästegåva, den
höll hon noga inlåst bland skatterna i dragkistan.
Men det andra medlet skulle ju vara lika verkningsfullt. Gärna unnade
han den ondsinta Brita att stå där i skogen med andan i halsen och be
honom, inhysingen, som för livet att skona hennes bärare. Inget ont
skulle han väl göra henne då, hon var ju Anna-Gretas mor och Anders
hustru, men en bra nog lång stund skulle hon få stå där och skämmas.
Och så tog han sig för att samla på olika träslag. Men hur han samlade
och samlade, aldrig fick han ihop det till de nio träslagen. Gran,
furu och en fick han väl i skogen, björk, rönn och hägg växte vid
gärdorna, alen nere vid myren och aspen vid Anders Ersas sommarstuga.
Men det nionde träslaget fattades alltjämt. Kunde han bara komma till
kyrkogården, tänkte han, ty där var en lönn planterad, det visste han.
Men innan han fick tid på sig att lista sig dit, var bärarträcken redan
försvunnen och borttorkad. Och snart glömdes den för annat skrock och
andra lekar.
Ibland kom också Ejnar med upp i rån. Då vågade ej de andra tala
om sådant. Ejnar var så ljus, så glad och övermodig, så stark och
överlägsen för sina sexton år på det sjuttonde. Han var i allt sådan
som Stor-Anders varit före själskrisen. Men trots sin redan utbildade
kropp var han ännu i mycket ett barn. Ibland nedlät han sig att leka
med de yngre.
— Kom, så leker vi sur, ropade Anna-Greta, och så räknade hon med av
iver röda kinder, vem som skulle bli och vem som skulle vara ute.
»Vit häst står i stall,
spänte spara skjut i hall,
min maka
bränn kaka,
ut, sprut,
knäpp ut.»
räknade hon, ända tills någon blev »sur».
Sen bar det i väg i ta fatt genom skogen med flygande flätor och
flängande bara pojkben, tills Anna-Greta uttröttad slängde sig ner vid
mål, som var en stor jättegran, och ropade:
— Tjufre mej!
Då började pojkarna i stället plocka blåbär, och Ejnar målade
Anna-Greta alldeles blåröd, tills hon sökte skydd hos Mats, skrikande i
högan sky:
— De gills int! De gills int!
Mats skulle då försvara henne och skulle ge sig på att ta livtag med
Ejnar, men det stod ej länge på, förrän han stod på huvudet i mossan.
Övermodig, ljus och stark stod Ejnar där och såg hånfullt ned på sina
besegrade motståndare. Just så ville han ha det — härska och råda ville
han, inte minst över de svaga, just som far hans hade velat det. Trötta
av leken, kunde de sätta sig ned i den mjuka mossan för att lösa gåtor.
Med skälmen i ögonvrån frågade Anna-Greta:
»Golvring,
dörrspring,
taltrast uta gålom»,
— va ä de, Mats?
Men Mats han bara satt och gapade. Han var inte slagfärdig och kvick
till sådant, Lill-Jonas Mats.
— Dumtok där, skrek Anna-Greta gällt, de ä ju hunden vet ja!
— Nå, kan du säja, va de här ä då? fortfor hon.
»Hundra systrar dansa i ett bälte.»
Men Mats teg lika djupt och dumt, han, och hade tankarna borta på
annat, så att Anna-Greta ropade:
— Så säj då nånting, Mats, ingen ger domlammet att dricka, säjer farmor.
Då han ändå inte kunde svara, måste hon åter själv tyda det:
— De ä ju brödnaggen, vet ja, ditt armade fe!
Men slut blev det med hennes beskyddande stolthet, när hon fick se
en hemsk syn. Det var Ejnar, som styrt ut sig med mossa och kvistar
och drypande rött blåbärsblod och nu kom krypande på alla fyra efter
Anna-Greta, brummande med sin allra grövsta röst:
»Gamgubben i Bastuberge,
fyra fötter å inga tår!
Gamgubben i Bastuberge,
fyra fötter å inga tår!»
Då tappade Anna-Greta all kvinnlig stolthet och sprang som för livet
hemåt. Visst såg hon, att det var Ejnar, och det där var ju en
småbarnslek, som hon för längesen växt ifrån. Men den tidiga, hemska
skräcken för den lurvige, tålöse gubben i Bastuberget satt ännu i. Han
hade varit inmängd i för många barndomens mardrömmar för att kunna
glömmas. Han hade hotande stått bakom det första straffet, bakom varje
liten odygd och olydnad, och på natten hade han kommit åter i drömmen.
Hur ofta hade han inte varit efter henne så, när hon ensam stultade
ikring på gården och Ejnar fanns i närheten, men far var borta på
arbetet. Det dröjde, innan hon kom så långt, att hon såg, vem det var,
men lika vilt och besinningslöst sprang hon för det. Hon visste nog
hon, hur såna där kunde förvandla sig och bli till andra men ändå vara
sig själva. Och så sprang hon, trettonåringen, för småbarnens djävul,
och Ejnar rusade vrålande och skrattande efter.
Men däruppe satt Mats ensam kvar och hade fått annat att tänka på.
Nu såg han åter folk nere på myren. En dag på vårsidan hade han sett
dem där för första gången. Där var ett helt lag. En var det, som
tycktes mäta ut och staka. Han hoppade och flög bland tuvorna. De
andra gingo efter hans befallning, och en dag togo de fatt på spadar
och dikarknivar och började gräva. En lång karl gick först med själva
storförhoggaren, dikningsyxan, för att röja i videsnåren, och de andra
följde efter med myrknivarna.
När Mats kom ner till gården den kvällen fick han bekräftelse på sina
gissningar. Det var verkligen Stor-Grubben, som nu skulle göra allvar
av sina planer på att dika ut vintermyren till åkerjord. Och lejt folk
från staden hade han med sig till arbetet. Han hade ej gott att få folk
i byn alltsedan tvångsauktionerna.
Med dem hade också Tavlebönderna kommit ifrån det värsta beroendet av
patronen. De som han ruinerat hade måst söka sig ut på annat håll efter
arbete och utkomst. Men kvar satt släkten deras, och hur de tyckte om
Grubben, det kan man förstå. Därför fann denne det bäst att komma i
sällskap, helst stort sällskap, när han kom till byn.
Med ett godår bara skulle resten av bönderna kunna fria sig alldeles.
Men de sex hemmanen, dem hade han nu i sin hand, det var nu ohjälpligt.
Vad som väckte den värsta vreden, det var nog ändå, att patron Grubb
hade glömt att skörda kornet på alla vretar, som hörde till ett av
hemmanen. Visserligen var det bara lättkorn, och man kunde ju tänka
sig, att Grubben ej haft vetskap om alla sina nya vretar. Men att ödsla
så med Guds gåvor i bitter nödtid, då mången svalt sig till döds, det
var dock en svår synd, mente man.
Men det bekom inte Stor-Grubben mycket. Han levde just som förut och
syndade glatt på nåden, allt medan han fortsatte med sina grävningar i
vintermyren. Dag efter dag grävdes det därute, långt in i det aldrig
sinande kvällsljuset på försommaren. Det hettes, att dikningen skulle
vara klar innan hösten. Där Mats nu satt, såg han, att halva området
var färdiggrävt och röjt.
Sakta drog han sig längre in i skogen och vände ryggen till. Han tog
sig en käpp av en rönnkvist och satte sig till att sira den. Han skar
den med långa band av skalad bark, med siffror och sirater, och till
slut märkte han den med ett A och ett G, Anna-Greta skulle få den.
Men hans tankar gingo till annat. En gång under sommaren hade han måst
upp förbi den gamla farsgården för att leta efter en bortsprungen get.
Då fick han se det. Hur jorden redan låg i vanhävd, hur pinade och
vanskötta vretarna lågo. Den tanken kom då för honom, att det var de
åkrarna Stor-Grubben glömt att skörda. Åkrarna, som hans far sått under
så varma böner med det dyra kornet från Grubbens egen bod. Han orkade
ej tänka den tanken slut, utan smög sig med bortvänt huvud åter ned
över berget.
Sedan den dagen gick han aldrig över till utomåkerssidan. Men Grubben
själv, honom måste han se sommaren lång, där han klev myndig och bred
bland sina arbetare vid var ledig stund han kunde stjäla från sina
affärer.
När hösten kom, var bara en tredjedel av vintermyren utgrävd. Den låg
där så svart och tom, den framgrävda jordbiten, för den, som var van
att se ett speglande grunt vatten med gröna, vaggande tuvor, vita av
snatterblom, emellan.
Men den hösten fick Tavle by åter sitt första godår. En sådan skörd
hade man ej fått i mannaminne. Fullgott och fullmatat korn, som stod
till halv manshöjd. Tätt som en svinborst, tungt och lödigt. Det var
som om naturen i ett tag ville sona all sin njugghet och avoghet. Som
om det grymma blodsoffret, då tjugu människor fingo sätta livet till,
äntligen förmått mätta dess rovlystnad. Som om jorden ur deras blod,
ur märgen av deras ben, äntligen sugit till sig nog kraft för att
frambringa en levande mognad.
Men de kvarlevande glömde offret och mindes blott skörden. Med den
skulle de flesta repa sig bra nog efter svagåren. Sparsamhet och
omtanke fick man väl bruka som förr — men det hade alltid varit deras
lott. Oblandat bröd fick man inte se åt förrän till julhelgen ändå,
ty den dyrbara säden fick man till stor del sälja för att lätta på
skulderna. Men man skördade något mer än brödet för dagen. Mod och hopp
mejade man in med det fullgoda kornet. Och så kunde man sätta sig till
ro och bida vintern utan fruktan och ångest.
* * * * *
Den vintern fick Mats annat innearbete. Den sjuka mormodern var nu så
kry, att hon stundtals kunde lösa av vid småsysslor inomhus och ej
längre behövde ständig passning. Mats återupptog då sin faders gamla
verktyg, täljkniven, som han lärt sig använda under de gångna nödåren.
Och så satte han sig att slöjda seldon till Stor-Andersagårdens
präktiga hästar.
Han visste väl, hur det skulle vara, och kände den rätta formen på
rankbågar, selkrokar och bogskutt. Han visste, att selbågen var till
för att hålla kvar »oppstaläret» och att »almellan» satt i bogskuttet.
Och om man gjorde bågarna av järn, skulle de ha smidda tömstolar.
Allt detta visste Mats sedan gammalt, och ett medfött handlag lärde
honom snart att få den rätta svängen och formen på seldonen. Bogskutten
gjorde han av trä — de kunde ock vara av horn — och svängde dem i form
av ett knä. Och selfötterna buntade han så mjukt och fint, så att de ej
skulle nöta mot hästens manke.
Så kom turen till utsirningen, och nu fick kniven visa sina finaste
konster. Snart blev Mats lika säker på handen som far sin, och blad
och blommor växte som förtrollade fram ur det hårda träet. Samma gamla
motiv som fadern använde han dock helst och lät underliga djur och
fåglar slingra sig fram efter bågkroppen. Också med färgerna höll
han sig helst till det gamla och föraktade senare tiders mera stela
dekorering i svart och rött.
En stolt dag var det, när han fick fara till julottan i kyrkbyn i
Rik-Anders kyrkskjuts och såg sina egna seldon i granna färger lysa
och flamma över hästarnas huvuden i fackelskenet. Efter den dagen steg
hans ärelystnad, så att han i hemlighet började ett ännu svårare och
viktigare arbete. Det var ett blånrockhuvud, högt och smalt som ett
torn, och en flat linkam, och att skära och sira dem var mer än en
vinters arbete. Ett sådant linfäste hade hans far bara skurit en gång,
när han följt några fiskare från Täfte på säljakt i Kvarken, och den
hade blivit mor Kristinas brudgåva. Vem som skulle ha Mats linhuvud,
det tänkte han väl ej så noga på ännu, men han tyckte, att Anna-Gretas
spelande ögon följde knivens blänkande gång över träet, fast hon redan
sov på sitt öra i lillkammarn.
Men ute bland folket i vinterköket där slöjdade han annat, och många
nyttiga saker växte fram under hans händer. Det var skålar av vri med
eller utan pip, tunnbrödskavlar och kakestampar, slevar, koppar och
flaskor av trä samt en och annan »gröttvara». Och ingen var så säker i
att bruka skavjärnet, när det gällde att urholka skålar och tråg, som
han. Snart lärde han sig också att lagga stånkor och träkannor till
dryckjom och målade dem bruna och gula. Ja, han övade sig ock i annan
hemslöjd och visste att fläta ostmått av björktågor och kaffeaskar och
dosor av näver.
Anders häpnade över hans händighet, och även Brita måste medge, att hon
aldrig sett en pojke vid Mats ålder, som var så skicklig i sina händer.
Och själva den tysta Erika vid spisen med sin skobandssked och sin
bandspol upplät sin mun och sade:
— Gårn din har du mist, men du har viller arv efter far din!
Och så tog hon åter till bandbråkan.
I och med sitt nya arbete, vari han utlöste något av hela sin unga
själs omogna längtan och trevande efter en sann form, började Mats
trivas bättre på Andersagården och känna den som ett hem. Brita var
också vänligare mot honom nu, när hon såg, att han ej kostat dem
sparslantarna deras. Nytta för maten gjorde han ju, och den dag hon
fick en fin träsked med kula i skaftet, tyckte hon nästan, att Anders
gjort en god gärning ändå den dagen han tog pojken i huset. Inte som
skulle hon sökt sig fram till honom och talat vänligt till honom. Det
gamla agget satt nog innerst kvar, men girigheten var större, och så
fick han då åtminstone vara i fred.
Fram på vårsidan fick man än större nytta av Mats skicklighet i
snickeriarbeten. Varje midsommar brände Anders en väldig tjärdal, och
nu gällde det att lagga tjärtunnorna. Hela vintern hade tunnvirket
legat i bastun för att torka. Men in på nyåret inrättades sommarstugan
till snickarverkstad, dit Mats snart hämtades ner. Där hölls han så de
långa senvinterdagarna vid stävmallen och täljde och snickrade på sina
tunnstavar och hyvlade dem. Till slut voro de då färdiga, och så skulle
tunnorna laggas.