visste de, att det ej skulle löna mödan. Ty lagen har många sidor, men
alla vända de sig till dens gunst, som kommer med det skrivna, med
svart på vitt. Den moraliska rätten får gå till annat forum.
Men från den dagen fick Mats en skräckblandad respekt för allt skrivet
och dess makt att säkra och trygga det osäkra människolivet. Det var
som om det hört tillsammans med allt det där andra övernaturliga i den
vägen.
Av alla dessa signerier begrep han mindre än intet, och därför lade
den sig på hans axel, lagens tunga hand, och pressade honom neråt,
allt djupare neråt, djupt som ner i vintermyrens mörker, ända ner till
fattigträskets botten!
Anders försökte trösta honom.
— Gack nu int å sörj över de som ä ohjälpligt, pojk, sade han vänligt.
Här har du ju ett hem, i alla fulla de fall, så länge du vill, å en far
i mej, som kanske kan ställe ne bätter för dej än din egen far! Har du
int bätter än storhopen av dem, som har kvar hemmane, men snart träng
om fattighjälpen? Hadde de vari annat för er nu, tror du? Då hadde far
din stått där på barbacken med hustru å tri barn.
Och så trodde han sig ha tröstat pojken och kunde tänka litet på
sin egen besvikelse. Ty förbi var nu all tanke på det stora verket
vid myren, hans ålders samlande kraftverk. Likt en skicklig jägare
hade patronen med sina manipulationer förstått att inringa sitt
byte, vintermyren. Sex hemman av de tio hade han köpt och med dem
äganderätten till de viktigaste myrmarkerna. Och dem skulle han nog
veta att utnyttja för egen räkning, så långt det behagade honom. Till
roten med det onda, till frostens rot, skulle man nog aldrig komma i
Tavle by, sedan vintermyren låg i hans händer!
Anders hade kanske ej riktigt kunnat förklara ens för sig själv, vad
det var som så lockat honom i detta företag. Hans tankeliv hade alltid
tungt rört sig i samma banor. Likt alla andra hade han levt sitt
lilla liv, utan att se något därutom, han hade avundats sin nästa hans
framgång och unnat honom hans motgång, så som de flesta göra i sin
tanklöshet. Nu såg han, att det var där felet satt, hos honom och alla
andra. Därför var det som de ej rådde med det, som var allas gemensamma
bästa.
Först olyckan hade lärt honom att tänka, gett honom en återblick, en
överblick över mycket. Hans själ hade liknat vintermyren där nere,
tyckte han, mörk, stillastående och död. Nu hade någon rört upp vattnet
i den. Som ett under var det. Så hade ofärdskvällen dock bragt ett
under — Guds eviga under i en vaknande människosjäl. Och nu blev det
allt till ingenting. Hans nya liv skulle rinna ut i sanden med alla
sina goda föresatser, all sin osjälviska offervilja och sin strävan mot
förnyelse! Åter viskade det inom honom: För sent, för sent!
Men så kom han att se på pojken vid sin sida. Det stora verket gled
honom ur händerna, men här väntade honom ett annat. En annan sjuk och
oländig mark att plöja och så, en annan frost att finna bot för! Och så
stod han där i ovant veka och blida tankar, medan han såg, hur gossen
kämpade ut striden i sitt inre, den sista striden om fädernetorvan.
Häpen skulle han nog ha blivit, om han vetat, med vilken mörk
skepticism det skedde, med vilken brådmogen världsklokhet och vilket
gudsförakt! Mats han tänkte inga djupa tankar, han, på sin själ och
dess utveckling. Med sammanbitna tänder stod han där och sade till sig
själv: Jävvento, om ja int ska bli en storpatron själv! Ty sådan är
livets ironi — den trosvisse skänker sin son tvivel i arv, medan han
ger ett nytt sinne åt den vantrogne.
* * * * *
Trögt gick vintern sin kos för Mats. Dag ut och dag in satt han där
i stugan, vaggade den gamla, hörde på hennes prat och gnäll och på
de andras skämtsamma munhuggan. Men ett nytt intresse hade han dock
fått. I det tryckta och skrivna ordet, där var det ju den satt, den
hemlighetsfulla makten över folk, lika mycket som i de gamla konsterna?
Så hade han ännu något att lära.
Och så hängde han, så fort han kom åt, i hemlighet över sina böcker.
Anna-Greta hade skaffat honom dem av sin far, fast denne ej gillade
pojkens griller. Vad var nu detta, tänkte han sig väl till att få
lärdom en gång? Så långt kunde dock inte Anders gå, men en ärlig bonde
ville han göra av pojken. Än hade han inte kommit sig för med att
adoptera Mats. Som alla, som åldrades, drog han sig för sådana former.
Men en dag skulle det väl ske.
Men kanske kunde läsningen förströ pojkens tankar litet och lära honom
att fortare glömma. Och så letade han med mycken tvekan fram det som
skulle bli vapnen i den blivande storpatronens andliga arsenal. O,
barnsliga hjälplöshet! Vad var det då för märkvärdiga böcker, som
skulle ge honom en sådan kännedom om världsliga ting?
En gammal lagbok var det, Anders dyraste skatt sedan gångna tider, men
som nu mist mycket av sin lockelse. Men bra nog sliten och sönderläst
var den, och Mats begrep ej ett ord av dess krångliga vändningar och
paragrafer. Aktningsfullt lade han den till sidan, ty det visste han
ju, att i lagen, där hade man dock det skarpaste vapnet i sin strid mot
människorna. Men än så länge måste den vara, fast han stavade på den,
tills huvudet värkte.
Bättre redde han sig då med siffrorna. Hans andra skatt var nämligen
en gammal räknebok, som gud vet hur hamnat på bottnen av Anders Ersas
dragkista. I den läste och räknade han nu på alla lediga stunder, och
hans glädje var stor, när han märkte, att han förstod och på egen hand
kunde räkna ut talen.
Det var inga ekvationer och logaritmer han kom till, Lill-Mats utom
åkern, i sina trevande försök till självbildning. Men han lyckades dock
med åren slå i sig de fyra räknesätten och egentligt bråk någorlunda
skapligt. Sedan stod hans förstånd stilla. Och han skulle mången gång
fälla tårar i sin vanmakt, när han kände, att blott några förklarande
ord skulle hjälpt honom på traven igen. Men de förklarande orden fick
man blott i skolorna i staden den tiden, och det var ingenting för
honom, fattigpojken.
Läsningen och räkningen blev i alla fall det, som mer än något annat
hjälpte honom över den långa vintern och de tunga tankarna. Under tiden
satt den lagfarne Anders mången gång ensam i kammaren och läste i
bibeln från Jonsagården.
Så kan det gå!
* * * * *
Så gick vintern, och våren kom åter, hastigt och utan förebud, som den
brukar i Norrland. På fjorton dagar runno de manshöga drivorna undan
som genom ett under, och medan ännu snökylan dröjde kvar i luften,
sprack det ljusgröna björklövet ut. Dess söta doft sam som en varm
rökelse i den ännu isiga solnedgången.
För var dag kröp solen upp varmare och morgonfriskare och kikade leende
ned genom råets långa glänta på den ännu sovande byn. Den lekte över
myrens vatten och speglade den bruna bottensörjan mellan martallarna
vid dess stränder. Se, se, du har en botten ock, sade den. Den svepte
varm över frostslagna lejdor och gärdor och reste varligt upp det
vissna fjolårsgräset. Den andades på lek på isskorpan i vattendiket,
tills den tinade och de små bleka kärrviolerna sakta kröpo fram ur
dikesrenen.
Och när byn vaknade, kröp det små bleka armodsbarn ut ur oårens gråa
stugor till att plocka violerna och fröjdas åt en ny sommar och ett
nytt hopp.
Då släpptes Mats ut ur stugan med korna på bete. Han hade så träget
bett Anders om arbete, att han till slut lagat, att han fick bli byns
getarpojk. Hela sommaren gingo korna i vall uppe i skogen. Men fåren
drev man ned till havet och rodde dem ut till ett skär, där de släpptes
och fingo reda sig själva.
Glad som en speleman var Mats, att han slapp utom stuguknuten och från
det tråkiga vaggandet. Frampå sommaren släppte värken mormora, så att
hon kunde sitta och ligga som annat folk, ja, hon tog sig över golvet
utan hjälp.
Men Mats han sprang yr och vild som de utsläppta korna ut i skog och
mark igen. Tyngden över sinnet hans var väl ej alldeles borta, men den
hade lättat. Han tyckte, att han varit bergtagen hela den vintern, men
nu läst sig ut i solen igen med hemliga ord.
Mer än annars hade mor Brita den dagen tryggat sina kräk för vittra,
som aldrig är så påpasslig som den gången, då korna skola ut på
sommarbete. Men när hon låtit dem stiga över en kniv, som hon lagt
på fähuströskeln, trodde hon sig vara säker. Och när de kommo hem,
skulle hon stå i ladugårdsporten och slå emot dem med hilkan för att
ytterligare avvärja det onda.
Uppe i skogen stod gräset friskt och grönt mellan tuvorna och gav
ett bete, som gjorde smöret guldgult och den hemmagjorda osten, som
mor Brita kokade, fet och len. Där gingo nu korna och mojade sig i
solgasset mellan granstammarna och iddes knappt flytta sig mer än
nödigt.
Mats kunde sitta trygg på sin älsklingsplats uppe i rån. Väl gick
vargen på vintern ner till byn ibland, och särskilt de sista åren hade
han varit närgången och rivit kreatur. Men nu på sommaren höll han sig
undan. Och Mats kunde gott följa kornas gång i skogen på skällkons
tjuka. En god kamrat hade han ock i Lajla, gråhyndan, som låg vid hans
fötter med spetsade öron och troget hjälpte honom att vakta.
Så kunde han då få låta tankarna gå i fred, medan den vaknande
idogheten där nere blott trängde som dämpade ljud upp till hans ensamma
tystnad.
Tankarna gingo sina egna vägar, ljusa eller mörka, allt efter dagens
stämning och ljus och skuggors spel mellan träden. Aldrig blev tiden
lång. Ty Mats var ej ensam i sin ensamhet. Mormors berättelser hade
öppnat hans ögon, och nu visste han, att det var sant, att han var
ett midnattsbarn och var synen. Ej en dag gick, utan att något av det
hemliga och fördolda kom för honom.
Så satt han där dagen före midsommar och drömde i skogstystnaden.
Blicken hade som så ofta förr sökt sig bort till lill-stugan i
skogsbrynet, och nu satt Mats och drömde sig till stora rikedomar och
dolda skatter. Tänk, om bara bergkäringen i Myrberget kom och bredde
sina trasor till tork på marken och hon glömde kvar en och han fick den
till sig och så fann de rätta orden, så att det blev till bara silver
och guld! Eller om han fick se en skatteld brinna och kunde texta, var
det brann!
Vem vet, kanske själve Spå-Nila tyst reste sig ur illgärningsron och
tassade upp i rån för att titta till lappskatten, som han gömt här i
bergskrevorna! Så väl hade han låst den för alla, att inte ens Brita
själv eller Maglena mäktade fria den. Men han, Mats, han skulle inte
vara otröjen, han, utan smyga sig efter vitspöket där och höra, vilka
ord han brukade för att få skatten i dagen. Sen skulle han säkra den
med stål — fällkniven satt åter trygg i byxlinningen.
Och sen var det den fattige Mats, som köpte igen fars stuga med reda
pengar! I byxfickorna skulle han ha dem, silver- och guldslantar om
vartannat. Och han skulle stoppa händerna i fickorna och dra upp
pengarna nävtals och slänga dem i högar på klaffen till Stor-Grubbens
chiffonjé där inne i finsalen hans. För han skulle inte stanna på
kontoret eller i bondkammaren, nej då! Och så skulle han ropa, så att
det hördes ända ut på torget:
— Här har du å här å här, bara ja får stugan å jordlappen tillbaks!
Då skulle själva Stor-Grubben ge med sig, ty klangen av så mycket
pengar skulle han inte kunna stå emot. Vad var det emot alla hans
sedlars prassel, här var det självaste rena guldets klang, det urgamla
trollguldets! Det kunde ingen dödlig stå emot.
Så satt Mats i sina fantasier, då han kom att se ner mellan buskarna
vid ena kanten av rån, just där solvärmen gassade mest. Vad var det
väl, som glistrade och glänste där nere, som rörde sig och sakta kröp
framåt? Vad var det, vad kunde det väl vara? Med ens blev pojken både
kall och varm — nu visste han, vad det var. Inte en orm, därtill var
det för stort och brett. Silvskredet var det, det underbara, som det
icke gives en på tusen att se, och det rann raka vägen ner mot klyftan,
där lappskatten sades ligga dold.
Sakta, sakta, nästan omärkligt, rörde det sig framåt som en ström
av smält silver. En omätlig skatt bara det, till att fånga och äga,
men till ännu större skatter visade det vägen. Därför gällde det att
ha tålamod, tålamod, fast hjärtat bankade vilt och ville ut genom
fingerspetsarna! Och tålamod kunde man ha, ty silvskredet gick ej ned
i marken igen förrän till solnedgången, om man ej skrämde det. Men
försiktigt gick handen till byxlinningen efter fällkniven till att
säkra skatten med. Det gällde att kvickt få den ur slidan till att
slänga stålet över ormskapelsen, då den stannade och det fördolda
gömslet öppnade sig. Men det gällde ock att ej kasta för tidigt. Då
kunde det hända, att bergsskrevorna åter slöto sig om skattguldet.
Så låg han där och väntade, darrande av vild spänning med handen på
kniven, då ett gällt rop skar genom tystnaden. För hans spända nerver
ljöd det som ett rop ur gravens djup, det ekade och slog hårt mot
berget. Var det själva Spå-Nila, som kom rusande för att rädda skatten
sin? För sitt liv kunde han ej låta bli att vända på huvudet, fast det
gällde att ej för en sekund släppa otyget med blicken.
Då fick han syn på Anna-Greta längst nere i rån. Hon hade ropat
på honom med förställd röst, och nu stod hon där och vinkade och
skrattade, med solen på de bara flätorna. Men Mats hade min själ annat
att tänka på än att vinka igen. Hastigt som blixten fick han blicken
vänd åt rätt håll igen — men vad nu? Den blanka, ålande strimman var
åter borta, endast gräset lyste nyutsprucket och grönt mellan buskarna.
Utom sig rusade han upp och började leta och söka på marken. Det kunde
ju ej ha hunnit så långt ännu, silvskredet, som ej gick ned förrän
till solnedgången. Men han visste ock, hur lyhört och skyggt allt det
underjordiska är för alla mänskliga ljud. Och borta var och förblev
det, det, som det icke gives en på tusen att se.
Nu hade Anna-Greta hunnit upp.
— Godda, Mats, sade hon och drog andtruten andan åt sig, ja tänkt du
känt dej e nalta ensammen i da. Men du tycks då int vara fejen åt nå
sällskap, se ohimlade sur skin du.
Men Mats gitte inte svara. Så ojessunammens arg var han på jäntan, som
hindrat honom att kasta stålet.
— Du vet int, va du gör, slabbertacka, for han äntligen ut. Vörke då
dy, om du då änteligen hadde dröjt, tills ja hadde fått ner lillfingre
mitt neri silvskrede där å rört om i’ne ansköns, då hadde ja kunna bote
tannvärken din en ann gång. Men du ä ackerat som e blinnstyre.
Då blev Anna-Greta nyfiken, och hur hon lirkade och liskades med honom
timmalångt, fick hon till slut ur honom sanningen. Ännu styv och stel
av sin manliga vrede, berättade Mats med låg och hemlighetsfull röst om
sin syn. Men Anna-Greta var inte mystiskt upplagd just då. Den varma
sommarsolen och skogens alla dofter gjorde henne glad och yr.
— Tok som du ä, Mats, skrek hon, de va fäll en snok!
I den västerbottniska djurvärlden är snoken ett ganska illistigt och
mångtydigt djur, som är med på litet av varje.
Men nu blev Mats på allvar ond och skakade flickan litet vid armen,
medan han med manlig värdighet drog fram alla sina motbevis.
Och till slut fick han då flickan med sig in i sin stämning av
trolltyg och skrömt. Allt allvarligare blev hon allt som det led,
Anders-Ersa-Anna-Greta, allt längre och högtidligare i sitt runda
ansikte, medan ögonen slutade att spela och i stället stirrande sökte
sig in mellan enbuskar och tuvor på jakt efter det flyende varslet:
— Tänk, om det var självaste ormkungen, du, viskade hon till slut med
alldeles förändrad röst. Hadde han gullkronan på huvet sitt?
Men Mats, han svor med lika tyst och bävande röst på att det var
silvskredet och ingenting annat, som han, midnattsbarnet som var synen,
fått skåda, och att det var Anna-Gretas fel, att skatten nu gått
förlorad för evigt.
När han såg, att detta gjorde intryck, och att det äntligen gick upp
för flickan, vilket förfärligt ansvar hon ådragit sig inför Gud och
människor med sin välsignade tanklöshet, lade sig hans vredes böljor
något, men han kunde inte motstå att trycka in taggen ännu djupare i
hennes sinne.
Och så började han brodera ut allt det, som hon skulle fått själv, om
han hittat skatten. Det var då ingen ända på alla de granna saker, som
då skulle fallit över henne, Anna-Greta, och bra nog kunde han lägga
ut texten ock, så att snart var hela det runda flickansiktet så långt
nere i halsgropen, att man aldrig det skulle trott, medan ögonen stodo
som två runda, stilla källor av idel besvikelse. Till sist tog hon helt
tyst till lipen — då tystnade äntligen Mats och kastade sig surmulen
och med en min av djupt beklagande ner i gräset.
Men med en alldeles ny respekt såg Anna-Greta genom tårarna ned på
uppfostringspojken deras. Tänk, att han hade makt att se sånt! När han
hade suttit där vintern lång över sina böcker, omöjlig att få till
odygd och lek, så hade hon nog tyckt bra om honom, men som man tyckte
om en eller annan stillsam möbel i rummet, som man börjat vänja sig
vid. Att hon nu trängt om hans sällskap, det var väl mest för att inget
annat fanns att få. Ejnar, han hölls helst med de stora, han, när han
inte retades med henne och röck henne i flättofsen, tills hon tog på
gråta.
Nu såg hon plötsligt Mats i ett annat ljus. Till och med det, att han
grälade upp henne och tog sig en ny ton, misshagade henne ingalunda.
Omärkligt granskade hon honom så från sidan genom sina uppspärrade
fingrar. Hur såg han egentligen ut, han, Mats? Det hade hon inte kommit
att tänka på förut. Bara tyckt, att han setat där i hörnet så mager och
grå, att han liksom smält in i all vinterns gråhet.
Nu såg hon, att han var långt ifrån ful, trots sin outplånliga prägel
av nöd och svält. Inte var han väl precis vacker heller i vanlig
mening, men han hade detta något, som kan väga mer än skönhet. Ja,
det såg hon, Anna-Greta, som trots sina tretton år redan tänkte många
tankar inom sig. Nu såg hon ock, vad det var hos Mats, som tog en.
Ögonen var det.
Mörkgrå och drömmande glänste de av ett inre ljus, som tycktes komma
långt, långt inifrån, djupare inifrån, än där vanliga människor ha sin
själ. Ja, sannerligen glänste det inte ur de ögonen som från hemliga
skatters guld och silver, djupt inne i det gråa berget! Hela det magra,
kantiga ansiktet lyste de upp.
Till växten var han ämnad att bli lång och kraftig som mor sin, men
fem års nöd och svält hade knutit honom redan i pojkåren. Den gångna
vinterns stillhet med vila och god mat hade dock kommit det att skjuta
fart i lederna igen, men ännu var han ej med huvudet över hennes.
Men härdad och smidig var han i sin magerhet. Dvärgbjörken liknade
han, där han står ensam uppe i pinblåsten och ej kan skjuta högre för
stormen. Smidigt böjer den sig och vrider sig under ovädret och bryts
ej, hur hårt pressad mot marken den än blir. Segt som den klängde han
ännu med rötterna fast vid livet.
Det var endast ett, som var verkligt fult hos Mats. Det var hans
skratt. Då blottade han plötsligt en tandlucka mitt i munnen, som
man annars ej märkte — två framtänder hade redan fallit ur. Hur de
kommit bort, mindes han ej själv. Kanske var det det järnhaltiga
brunnsvattnet, som vid denna tid förstörde så mångas tänder, kanske
hade han ej fått den rätta födan vid tandömsningen. Nog av, borta voro
de, men det märktes ej mycket av, så länge han bara höll sig till att
tala och le.
Och han skrattade sällan. Mats ögon voro allvarliga, men hans skratt
var tragiskt. Det svarta hålet i hans mun var som ett ständigt öppet
inre sår, nödens och fattigdomens outplånliga bomärke. Kanske visste
han det själv, kanske var det därför han så sällan släppte sig lös i
skratt utan bara log, gott och vackert, men litet stelt, med stela,
nästan slutna läppar.
Allt detta såg Anna-Greta med sina vaknande unga ögon, och hon tyckte,
att allt vad hon såg på något sätt blev vackert hos denne gosse, till
och med det fula hos honom. Han var inte lik någon av de andra, det var
väl det.
Anna-Gretas tårar hade upphört att rinna av sig själv, men hon tyckte,
att det ändå behövdes några avslutande ord.
— Huvaligen, Mats, att du ser sånt, sade hon och tog fingrarna från
ansiktet. Själv har ja ju jämt hört om skrömta, men än har ja inget
sett.
Mats värdigades inte svara henne ännu. Han låg på magen i gräset och
höll på med något, vad det nu var, men viktigt tycktes det vara, då han
varken hörde eller såg. Nyfiket kikade Anna-Greta dit — hon började bli
nyfiken på allt han företog sig, Mats. Men hennes nyfikenhet vände sig
i vrede och harm, när hon såg, vad det var han förehade.
I sin öppna hand höll han en liten halvdöd fågelunge. Den var nästan
nykläckt, och hur den krånglat sig ut ur boet, är ej gott att säga.
Kanske hade någon gök knuffat ut den. Med en sällsamt stel och grym
blick stirrade pojken ner på den lilla hjälplösa varelsen i sin hand.
Fingrarna krökte sig och slöto sig allt hårdare tillsammans om den. Det
såg rent utav ut, som ville han strypa den. Men då kom Anna-Greta till
sig igen.
— Jestat, Mats, va gör du? skrek hon. De skin int viller, än atte du
vill ta dö på’n lillstackarn där.
Av allt ont på jorden visste hon inte värre, hon, Anna-Greta, än när
man plågade ett oskäligt kräk. Men Mats tycktes ej höra. Till slut sade
han som för sig själv, med en underlig och främmande röst:
— Om ja vore fars Gud, då klämde ja de här lillpyre till döden utan
vidare. Så gjorde han me småsyskona mina, sir du.
Det var första gången han blottat något av sitt inre för en annan
människa med alla dess frätande tvivel och ångestfulla frågor. Men
Anna-Greta mäktade inte förstå den hjälplösa andemeningen i hans ord,
hon hörde bara det grymma och hädande i dem.
— Släpp’en strax å de på eviga minuten! skrek hon. Aldri trodde ja du
var sån, Mats.
Och så fick hon då fram den halvt ihjälklämda fågelungen ur hans hand,
gömde den ömt i sin egen lilla knubbiga näve och började andas på
den och smeka dess silkesfina dun. Till slut var det då som om det
blev mera liv i det lilla knytet, det purrade ihop sig och gapade med
näbben. Mats stod tyst och med hängande armar bredvid flickan och
skämdes. Han förstod ej, vad som flugit på honom — aldrig förr hade han
väl pinat ett djur. Anna-Greta såg hans ångerfulla min.
— Nå, hjälp mej då att leta opp boet, sade hon onådigt. Hon visste mer
än väl, att när det gällde att klättra i träd, då kom hon till korta
och behövde hans hjälp.
Det blev ej svårt. Vid en hög björk flög fågelmamman omkring, ängsligt
pipande. Snabb som en blixt var Mats uppe i trädet. Det var ett starbo,
och nu låg ungen åter tryggt bäddad i boets dun. Med detta voro de åter
försonade. Var sin skuld hade de nu plånat ut.
För Anna-Greta blev denna lilla händelse i all dess meningslösa elakhet
ännu något av detta, som gjorde Mats olik alla andra, något, som på en
gång skrämde och lockade. Hon tyckte liksom, att bara han hade levat
det grymma och sköna livet, visste, vad det var att leva, mer än hennes
far och mor, mer än den gamla med sina historier vid elden, mer än
någon av alla dem, som kallade sig gamla och kloka.
Försonade sprungo de så hand i hand ner till matsäcken, som låg borta
i skuggan nere vid kallkällan. Men i snårskogen uppe i skogskanten
hajade Anna-Greta till. Något hade prasslat till i buskarna och bland
blåbärsrisets tuvor. Huva, där skymtade något grått och ludet i ett
språng!
— Dum som du ä, Sjåpa-Lotta, fräste Mats, nu åter karl och beskyddare.
Ä du rädd för en hare?
Men då var det Anna-Gretas tur att berätta.
Visste han då inte, Mats, vad en hare kunde vara? När en flicka mördat
sitt barn i lönndom, blev barnet till en hare, som rolös sprang i
skogarna och stundom hördes gråta som en böling. En sådan hare kunde
ingen skjuta, inte den allra skickligaste skytt, om inte möjligtvis med
trollad bössa. Vem visste nu, om detta var en riktig hare?
Och hon tryckte sig darrande in mot honom i den gröna halvskymningen.
Men detta var något, som låg mera avlägset från Mats och hans
pojkaktiga föreställningsvärld. Och hans tröst fick därför något visst
ringaktande och flyktigt över sig, när han svor på, att den harpalten,
den skulle han då ta i ett skott med fars gamla bakladdare.
Och så började han överlägset locka på korna, som betat sig ur synhåll
in i skogsgrönskan. Och Anna-Greta glömde genast skrömta och hjälpte
honom:
— Kossa lilla! Lissko! Kossa lilla! Lissko! ropade hon med sin klara
flickröst, så det ekade i skogen.
Och när skällkons huvud med den pinglande tjukan stort och idisslande
stack fram igen bakom granstammarna, glömde de snart både den och
allt otyg därinne för pannkakorna och näverhämtarn med »blanna», som
Anna-Greta smugit sig till i köket.
* * * * *