sidan. Där följde han skogskanten uppe på berget, där den rundade sig
kring myren, på vägar och stigar, som bara han kände till. Liksom alla
pojkar hade han många hemligheter med sin barndoms skog. Och den ledde
honom snabbt genom sina innersta snår och gömslen, tills han kom rätt
över den gamla gården. Andfådd kastade han sig ner på vitmossan, stack
huvudet bakom en enbuske och kikade genom dess risiga kvistar ner på
gården.
Den dävna fukten från mossa och våta barr stack honom skarpt i näsan.
Nu var hösten här på allvar. Lika snabbt som vårens nytändning hade den
kommit och förbränt björkarnas prakt till aska. Nu stodo de där med
gula och brunskande blad, som rynkades och förvissnade allt mer och mer
för var dag.
Likt guld lågo redan de fallna löven över vindfällen och rågångar. I
solnedgångsprakten glimmade de som tusen brinnande skatteldar, som
hemliga skatters överflöd. Det var bara för den fattige att ta och ösa
in med skäppor. Men nu i den kalla, råa morgondagern såg man vad det
var — visset löv! Trollens guld. Ingenting att komma till människorna
med för att köpa sig rätt och frihet med. Pojken rös till, där han låg.
Djupt där nere låg lillstugan, grå och kutig som förr. Men nu var den
upplåst, och folk gick ut och in genom dörren. Gården var redan full
av människor, både stadsherrar och bönder med sina hustrur. Trots
avståndet kände Mats igen många av sin fars vänner och anhöriga. En
varm känsla grep honom. Hit, till denna sidan, hörde han dock! Ännu
visste han ingenting om dens lott, som är utstött av sina egna. Nog
hade det väl förundrat honom litet, att ingen av hans släkt hade mödat
sig med att gå upp till Anders Ersagården för att ta reda på, hur han
hade det och tänkte ställa det för sig. Men så tänkte han, att de väl
hade mycket om sig och sitt eget i dessa dagar. Själv höll han sig ju
också undan och hade nog med att bringa reda med allt, som trängde in
på hans ensamma, vaknande pojksjäl. Men han tänkte sig dock alltid en
dag, då han skulle kunna gå till dem, hans egna, och förtro sig till
dem om ett råd. Och det låg något tryggt och varmt i den tanken.
Där voro också många andra, främlingar på orten. Överallt voro de, de
gingo i den tomma ladugården, i logar och lider och tittade och kikade
och snokade. Och de resonerade sinsemellan, och de stodo för sig själva
och funderade, och de kände åt bröstfickan, där plånboken låg.
Och där, där var Stor-Grubben själv i sin svarta krimskinnstulubb! Med
pälsen vidöppen och händerna i byxfickorna gick han där bred och pösig
och såg med ägaremin på allt. Öronlapparna på finnmössan slogo honom
lekfullt om huvudet. I ur och skur bar han den mössan, patron Grubb,
hur fin och stadslik han för övrigt var i sin klädsel. Det var som om
han ej kunnat skiljas från detta sista bevis på sin härstamning, hur
värmländsk och västerbottnisk han för övrigt ville vara. Endast när det
var storhögtidligt, som när han var med och begravde borgmästaren eller
någon annan storkarl, bytte han ut den mot en hög hatt. Det var som om
han hämtat alla sina knipsluga ingivelser, all sin trivsel och framgång
från denna bekväma huvudbonad med dess svettiga skinnrem kring hjässan.
Men Mats blev likblek, där han låg och såg på honom. Det var som om han
aldrig sett honom förr. Den store patronen, hans barndoms skyddshelgon
med en gloria av bjudbrännvin och köksos! Med de fyllda påsarnas och
säckarnas, med den varma fattigsoppans himmelrike!
Nu gav han honom helt andra namn, där han låg. Åh, den uschlingen, det
gussriset! En annan än ett helgon var han förvisst! Var han inte den,
man väntade, han, som stod det goda emot i de yttersta dagarna! Något
av faderns ord och uttryck, av läseriets många starka ord om Antikrist
och hans välde rann igenom hans förvirrade sinne. Så kommo de där åter,
andra ord, lika starka och tunga, ord som med eller mot hans vilja
ristat sig in i hans minne. Och så började det åter att fråga och ropa
i hans stackars sjuka, sargade hjärta. Var fanns han nu, den Gud, som
fadern satt sin lit till och som sagt:
»Den, som den fattige orätt gör, på det hans gods må mycket varda, han
skall ock giva enom rikom och fattig varda!»
Ja, fast han inte ville det, utan tyckte sig ha gjort upp räkningen med
dem, sutto de där, de gamla kärnorden, i hans öra. Nya testamentet, det
hade varit sötebröd till de få kyrkhelgerna och de stora samlingarna.
Men Gamla testamentet, det hade varit vardagarnas kärva, hälsosamma
spis. Hur han än strävade, fick han ej Ordspråkens och Predikarens
visdomsord ur sitt huvud, ej Psalmernas lovsjungande, extatiska
strofer, ej de gamla profeternas varningar och förbannelser. De tonerna
hade han vaknat vid om morgonen, han hade ätit sitt torftiga bröd vid
dem, arbetat vid dem och somnat vid dem om kvällen. Ur dem hade han
mottagit sin fostran, sina lärdomar och goda råd. De sutto där, sutto i
djupet av hans själ, hur mycket tvivlare och förnekare livet än skulle
göra honom till.
Nu kommo de honom åter en gång till hjälp. Och så låg han
där, Lill-Mats, den femtonårige hädaren, den fromme mannens
son, och nedkallade Guds förbannelse över sin fiende i tunga,
gammaltestamentliga vändningar, så som de en gång ljudit ur öknars
ensamhet och främmande rasers förtryck:
»Förbannad vare den, som leder en blind vilse på vägen», läste han med
hög röst.
»Förbannad vare den, som flyttar sin nästas råmärken!»
»Förbannad vare den, som böjer den faderlösas rätt!»
»Förbannad vare den, som slår sin nästa hemliga, och allt folket skall
säga: Amen!»
Sällsamt ljödo de, de hårda, gammalprofetliga orden och förbannelserna,
framsagda av den klara gossrösten däruppe i skogens dävna ensamhet!
Gossen blev själv så slagen av sina ord, att han skälvde i hela
kroppen. Hans fäderneärvda tro på Guds ords egen makt i sig själv och
oberoende av den, som framförde det, kom honom att skälva i en hemsk
förväntan. För vart ögonblick väntade han, att Guds hämnd skulle slå
ner som en blixt på honom där nere, lögnhalsen där, om vilken han så
säkert visste, att han for med svek och bedrägeri i hans sak, fast han
aldrig skulle kunna bevisa det.
Men när han åter fick mod att se dit ner, var allting som förut.
Där gick Stor-Grubben, bred och oskadd som förr, och var herre
över allting, och i hans fjät följde det en svans av ängsliga och
underdåniga bönder.
Då hårdnade det åter till i gossens hjärta. Han tyckte, att såret där
inne plötsligt slöt ihop sig igen med kanter så hårda och vassa, att
han blödande skar sig på dem, när han ville röra vid det.
Förbannelser och välsignelser, lika liten kraft var det visst i dem
båda. Det enda man hade att lita till i livets onda strid, det var den
egna, svaga kraften. Och tom och slagen lade han åter sitt huvud ner
mot marken. Dess svala doft av förintelse och ro lade sig kylande över
hans upphetsning.
Så vida inte — Andra tankar tycktes växa upp ur marken, ur skogens
fuktiga jord, där okända makter rådde. Vore han spåkunnig så som Brita
och hennes fränder, då visste han nog råd! Då kunde han finna många
utvägar till skada för en hemlig fiende. Då kunde han göra sig en docka
av trasor, och den dockan det vore då Stor-Grubben. Och så kunde han
sända det, skottet, trollskottet, rakt ner i hans onda hjärta!
Han rev och slet i kläderna sina, tills han fick fram en skjortflik
under byxgölfen. Den var smutsgrå och otvättad, skjortan hans,
alltsedan mor dog. Trasor började sticka fram ur den. Så långt som till
att se till uppfostringsbarnets kläder hade mor Brita ännu inte kunnat
förmå sig, och Anders hade inte tanke för sånt.
Nu fick han fort av en trasa och började vira ihop den i form av
en böling. En trasdocka med armar och ben av de knutna hörnen och
med en större knut på mitten till huvud. Den dockan skulle nu vara
storpatronen där nere, som skulle skjutas till döds. Men skott hade han
inga, varken trollskott eller andra. Fällkniven i byxlinningen hade
Anders tagit av honom, varför visste han knappt själv.
Och så låg han då där i all sin maktlöshet och stack och pinade sin
docka med nålvassa barr och kvistar så gott han förmådde, under det han
mumlade otydliga ord. Men hela tiden stod det för honom, hur lönlöst
det var. Orden, de rätta orden, det var de, som fattades honom. Det var
dem, han måste söka lära först.
Då fick han syn på Anders Ersson där nere genom kvistarna, och hans
upprörda sinne lugnade sig något. Med en känsla av skam såg Mats på
vad han själv förehade — barnsligheter, tyckte han nu, hedniska och
overkliga dumheter. Nu gällde det annat, nu skulle den verkliga striden
stå.
Ännu var ju ej allt avgjort, ännu fanns det en, som kunde bjuda själve
Stor-Grubben spetsen. Och med en ny känsla av fattning och hopp slängde
han sin gråa trasdocka in mellan buskarna och lade sig att illstirra
ner på gården med brännande, förväntansfulla blickar.
Nu skulle man visst börja där nere. Folket strömmade åter in på
gårdsplanen. Man skulle börja med bohaget, gården skulle gå sist.
Kanske hoppades Stor-Grubben, att väntan skulle bli de andra
stadsherrarna för lång. Vem ville stanna och möda sig för några omålade
stolar och ett dussin nötta träskedar och några tomma tråg? Då kunde
man ju använda tiden bättre med att gå ner och se på de andra gårdarna,
som också voro till salu. Och så skulle konkurrensen bli mindre. Ty
nu gällde det att inte låta allt av de fasta värdena gå så dyrt,
utan så billigt som möjligt. Han hade kanske räknat rätt. En del av
stadsherrarna drogo sig verkligen utåt vägen.
Auktionsförrättaren stod där redan med något i handen. Han var socknens
lustigkurre, August Nilsa uppifrån Hulte. Nu höll han upp föremålet,
Mats kunde först ej se, vad det var. Åjo, nu såg han det, och det
skvatt till i honom, så hedning han nu skulle vara. Fars bibel var det.
Den gamla nötta boken med de tunga spännena och alla deras namn inuti
pärmen! Den boken, där far hämtat mod och kraft till att leva och dö!
Om en bibel var det nog ej lätt att skämta, och själve August Nilsa
fick nog leta efter orden den gången. Men så fick han då till slut fram
något på måfå, i all vördnad förstås, och en och annan drog väl därvid
på munnen. Ropen började, fast svagt. Det var som om man väntat sig,
att något av den där hemliga kraften i Lill-Jonas liv skulle dröja kvar
mellan bladen, och som om man tyckt, att det dock fanns någon, som var
närmare till den.
Då gick Stor-Anders fram och ropade något högt och klart. Med ens
trädde alla vördnadsfullt åt sidan. Det behövdes blott det ropet, så
stod han där med den stora boken under armen. Det var som om han först
av allt velat rädda åt Mats något av hans faders andliga arv.
Och vid det kom det en stor och oförmodad trygghet över gossen. Där
stod nu den myndige storbonden och hade räddat ur stormen själva husets
ande, det grå lilla huset, som stått bi i så många oväder. Nu kunde det
väl inte bli mer än på ett sätt, så att huset självt måste följa med.
Huset och uthuslängorna och de magra vretarna, där gudsordet liksom låg
bäddat i mullen med var sådd, som gjorts genom åren.
Och för första gången fick han det riktigt klart för sig, att Anders
inom åkern nu var hans fosterfar. Han vände prövande det långa ordet i
sin mun — något av far var det ju i det, just så mycket som han mäktade
ge den där långe, starke mannen ännu, hur varmt det än kändes, då han
tog hans sak som sin.
Men auktionsförrättaren tog åter vid. Det var som om det legat en
sordin över människorna, och förgäves arbetade han på att få upp
stämningen. Nu stod han där med några klädesplagg. När Mats skärpte
ögat riktigt, kunde han se, att det var mors söndagsklänning, stycket
och mössan, tröjan och ylleskärpet med de broderade ändarna, allt
det, som hörde till en äkta helgdagsdräkt. Han kunde ej höra, vad
mannen där nere sade, men han började visst få folket med sig. Där
voro många utombysbor, och inte kunde de stå och sörja livet ur sig
för en fattigkärings klädpaltor, hur sorgligt nu det hela var. Därtill
framstod för dem alltför mycket auktionens urgamla tradition som en
lovlig muntration, som ett tillfälle, då man slog sig lös, träffade
bekanta och kom över, vad man behövde, otroligt billigt. Försiktigt
prövade de på att le vid utroparens roligaste vändningar. Bäst det var,
så brast en rungande skrattsalva lös. Mats böjde sig över branten och
såg, att August Nilsa där nere hade fått på sig den nötta silkesschalen
över axlarna och kyrkhilkan med de långa fransarna på huvudet, och så
stod han där och svängde och slängde på sig som en fnittrande jänta.
Kunde man stå emot sånt, utan att det tog på att rycka i giporna av
skratt?
Men det var inte bara det främmande folket, som skrattade. Det märkte
Mats plötsligt, där han hängde över branten. Nej, där stodo de ock,
utomåkersfolket, många av dem, som kallat sig fars och mors bästa
vänner och skrattade och roade sig, som om ej minnet av den hemska
ofärdsdagen ännu hotande hängt över dem alla, som om ej många av dem
snart skulle se sitt egna gå. Och det föreföll Mats, som om det skulle
varit en egen klang i det skrattet, en säreget skadeglad och hånande
ton, vars betydelse han inte kunde fatta.
Från den stunden gjorde han upp räkningen också med de sina bland
folket — behövde han råd och stöd, inte var det där han skulle finna
det. Och med en ännu större känsla av sökande hjälplöshet vände sig
hans blickar efter den allvarsamme, storväxte mannen där mitt i
folkmassan, med boken under armen, högre och större än storhopen, inte
bara i yttre måtto.
Men med ens blev allt detta honom för mycket ändå. Likt en sårad
vargunge kröp han skyggt in i buskarna och lade huvudet på armarna —
han förmådde ej se mer. Något brast löst inom honom, det steg och steg,
det svämmade över alla bräddar. För första gången efter föräldrarnas
död kommo tårarna, och han grät och grät, som om hjärtat velat brista.
Var fanns han nu, den bleke unge hädaren och förbannaren från nyss,
han, med vanvettsglimten i ögonvrån, som ville skjuta trollskott och
bruka lönnlig hämnd? Bara en stackars ensam pojkbyting, som sett sitt
torftiga hem skövlas, låg där och snyftade på vitmossan.
Hur länge han låg så, visste han ej. Då hörde han det åter rulla av
hjul på vägen där nere. Häpen såg han upp. Var det redan förbi? Men så
förstod han, att det visst bara var bohaget, som var sålt och några,
som foro därifrån med sin andel av rovet. Nu skulle väl själva gården
ropas ut.
Så var det också. Folket trängde sig åter upp mot auktionsförrättaren,
stadsherrarna makade sig in från vägen, några kommo i språngmarsch
tillbaka från andra gårdar. Och så började striden. Ingen tycktes
komma sig för med att bjuda först. Då föreslog utroparen en summa, det
var visst på skämt, folket skrattade åter.
Men så trädde en herre i päls och handskar fram och bjöd. Då tog det
äntligen vid. Den ene pälsherren efter den andre tog ett steg framåt
och bjöd. Stor-Grubbens hopp om konkurrensen tycktes ej besanna
sig, vad det nu kunde vara, som lockade. Ju längre det led, dess
ivrigare blevo de där nere, de trängdes och trampades allt närmare
auktionsbordet. Mats tyckte, att de liknade kråkor kring ett kadaver.
Åter trängde honom ett ord i sinnet: ordet om åtelen och gamarna.
Till slut hade alla bönderna makat sig åt sidan, och blott patronerna
stodo kring bordet. Endast en bonde stod ännu kvar. Det var Anders.
Men varför teg han, varför bjöd han ej? Flämtande, utom sig hängde
Mats över branten. Han frågade inte längre efter om någon såg honom
där nere. Tyst och till synes oberörd stod han där, hans vän och
beskyddare, och lyssnade till, hur storpatronerna från staden slogos om
att få det fattiga hemmanet för en spottstyver. Också Stor-Grubben stod
till sidan och tycktes ej vilja komma med något bud.
Plötsligt var det som om buden ville avtaga där nere. Ropen stannade
av och ebbade sig, man började betänka sig och dra åt sig öronen.
Alltför mycket ville man ej ge för det magra jordstycket, om än den
orörda skogslyckan där uppe var en stor frestelse. Men skogshygge och
timmerförsäljning, vem vet nu, vad det kunde ge? Man hade ännu inte
kommit sig riktigt i gång med skogsskövlingen där uppe, man var litet
famlande och oviss om vad det kunde vara värt.
Då kom Stor-Grubbens tur. Nu kunde det vara nog, nu kunde den här
komedien få sluta. Där stod han med lagliga papper på fickan på att
han ägde gården, vilken minut som helst kunde han köra ut dem alla
därifrån. Han visste knappt, varför han alls besvärat sig med den här
auktionen, han förargade sig nu över det.
Folks prat! Vad brydde han sig om folks prat! Skulle han fästa sig vid
sånt, då finge han aldrig tid att sköta sina många affärer. Jo, det
var sant, det var den där tjurige storbonden där, som narrat löftet av
honom! Men nu stod han där och molteg, tycktes ha ångrat sig.
Nå, sagt och gjort! Med tummarna i vadmalsvästen trädde han myndigt
fram och sade sitt bud. Skenet var räddat, om det nu var något värt,
och gården var hans för vrakpris. Han skrattade vid tanken på att han
skulle betala det till sig själv. Nu hade han låset till vintermyren,
hans senaste spekulation, som lockade med något av det okändas och
oprövades makt.
Då stod det plötsligt en annan man vid hans sida. Alldeles i jämbredd,
framför själva stadspatronerna hade han ställt sig. Det var Anders inom
åkern, och storplånboken höll han hårt mellan sina kraftiga nävar. Än
svällde den av många gångbara sedlar. Lugnt bjöd han över stadsherren.
Det blev rörelse i patronernas led. Man steg undrande åt sidan som för
att ge plats åt ett envig. Ensamma stodo nu de båda medtävlarna mitt
emot varandra och mätte varandra med blicken. Så sade Stor-Grubben
åter något, kort och hårt. Anders svar föll ögonblickligen, stilla,
men fast. Åter blev det en paus. Så hämtade sig patron Grubb från sin
förargelse och ropade åter något. Anders svar kom tätt som ett eko.
Åter blev det rörelse bland patronerna. Någon skrattade högt. Man anade
Grubbens dolda förargelse över att han så satt fast i sina knep. Någon
verklig tävlan om gården hade han nog aldrig trott, att det skulle bli.
Nu unnade man honom visst den läxan, den övermodige finnen, som var
illa tåld också inom sina egna led, där visst inte alla brukade samma
metoder.
Patron Grubb stod där och trampade och svängde sig. Mats tyckte sig
se, hur han kokade av raseri. Inom sig svor han nog en värre kötted än
någonsin över dessa envisa och halsstarriga västerbottensbönder!
Inför tvekampens spänning hade Mats så när glömt sin sorg och oro. När
han såg Anders stå där så trygg och lugn med kontanter i näven, tändes
allt hans mod på nytt. För hans barnsliga fantasi syntes det omöjligt,
att ens Stor-Grubben skulle kunna stå emot så mycket pengar, kunna stå
emot självaste storplånboken!
Då samlade sig patron Grubb till ett dråpslag och gick långt högre,
än han ens ämnat på denna skenauktion. Stor-Grubben var en försiktig
karl, han lekte inte för syns skull med för höga siffror. Men nu ville
han ha ett slut på det här eviga spektaklet. Pang, så bjöd han igen.
Utroparen, som ville ställa sig in och hjälpa den mäktigaste av de
två mäktiga, lät redan slaget falla. Men snabbt som ett återfallande
pendelslag kom storbondens svar strax efter. Skrattet växte bland
storpatronerna. Nu bemödade man sig inte om att söka dölja det längre.
Den här gången blev visst den sluge Grubben kuggad ändå. Av en simpel
bonde!
Då började tålamodet tryta för Stor-Grubben. Jaså, det skulle
bli allvar utav! Nåja, då skulle väl han också visa sig från den
allvarsamma sidan. Där stodo de och hade honom för narr, hans fina
umgängesvänner från staden, men de skulle få se på annat. Det lönade
sig visst att spela helgon och de fattiges beskyddare för sådana! Nej,
bäst att kasta masken först som sist. Vem vet, om han inte kunde få det
därhän till slut, den där tjurskallen med sina bondpengar, att han blev
tvungen ta hans slantar och gå ifrån gården. Men det skulle aldrig ske,
så sant han ännu visste, vad han ville i detta land!
Och så började han treva och leta i västfickan och fick fram ett
papper med många siffror och underskrifter på. Det gick han fram med
och slängde det kring öronen på auktionsförrättaren, medan han ivrigt
pratade och tycktes förklara något. Anders blev visst lika ivrig och
trängde sig också inpå. Då blev Stor-Grubben rent av rosenrasande,
han såg sig omkring i folkhopen med ögon, som sågo rött. Ja, något,
prytt med rött guld sågo de, det var en länsmansuniform! Hit, hit,
befallningsman, vinkade han. Och så överlämnade han sina papper i
lagens hand till mycken och djup begrundan. Till slut tycktes dock
länsman riktigt ha hunnit gå till bottnen med papperens innebörd. Och
med lågmäld men myndig stämma gav han så sitt utlåtande i lagens och
rättens namn.
Mats hörde ej ett ord. Men han såg den kraftiga näven med storplånboken
åter sänka sig, sakta, tvekande stoppade den åter de dyrbara
sparpengarna i fickan. Då förstod han, att slaget var förlorat. Lika
tveksamt vände Anders Ersson om på klacken och började gå ut från
gården. När han redan var vid grinden, slängde patronen en sista glosa
efter den besegrade. För att göra sig hörd ropade han så, att Mats
hörde det ända upp i sin ensamhet.
— Vi kan ju träffs vid rätten, skrek han med dånande röst. Där ä du ju
hemvan, Anders Ersson.
Nu var det patronen, som hade skrattarna på sin sida. Fast mången bland
bönderna smög sig bleknande undan. Nu visste de, vad de själva hade att
vänta. Här hjälpte det visste inte mycket att komma med lånta pengar i
näven till att betala skulderna med. En efter en smögo de efter Anders,
och så småningom följde det andra folket. Lika stor, om inte större
muntration väntade dem vid nästa gård.
Där ute på vägen började kärrorna åter rulla. Snart var gården tom.
Kvar stodo blott Stor-Grubben och länsman. Så gick den senare fram
till stugdörren och låste den. Nyckeln lämnade han därpå till patronen
med en alldeles särskild åtbörd av tillit och förtroende. Så klara
papper måste en sann befallningsman högakta! Belåtet mysande stack
Stor-Grubben nyckeln i sin ficka och knäppte så väl till tulubben om
rovet. Så stego de båda lagens representanter vänskapsfullt upp i
samma kärra och körde i allsköns endräkt tillsammans de få stegen till
nästa gård.
Men där uppe på skogskanten låg en ensam gosse kvar och stirrade tomt
och dött på den tomma, grå stugan där nere. Stängd var den nu, med ett
än fastare lås, oåterkalleligen stängd med lagens nyckel.
* * * * *
När han väl sent omsider letat sig ner till gården halvt som i dvala,
liksom på föräldrarnas begravningsdag, hade Anders svårt att komma till
tals med honom. Det tycktes honom nästan som ett mord att beröva gossen
hans sista förhoppningar.
Det beredde honom en oväntad lättnad att märka, att Mats redan visste
det mesta. Hur han fått reda på resultatet av auktionen brydde han sig
ej om att efterforska. Troligen var det väl någon av drängarna, som
ej kunnat hålla truten. Så behövdes då ej många och svåra ord för att
förklara den saken.
— Nå, Mats, hur ska de bli nu då, sade han blott. Ska vi gå till tings
heller int?
Den frågan riktade han liksom mer till sin egen tvekan än för att
få ett svar. Länge dröjde det ock att komma. Men äntligen lyckades
Mats få så mycket bukt med sin inbundna natur, att han kunde berätta
allt vad han visste om sin fars affärer med Stor-Grubben. Åter och
åter framställde han sin vissa tro på att patronen farit med svek och
bedrägeri för att få gården, fast han ej kunde säga huru. Till slut
fick han själve den lagfarne Anders att lyssna. Kanske var det ändå
något till slut i pojkens fantasier om att skulden ej skulle vara så
stor som uppgivits! Men bevisa det, se det var en annan sak!
— Du tör nog ha rätt, pojk, sade han. Men hockna bevis har du? De ä på
dem allting häng här i gamväla, sir du.
Bevisen, ja, var skulle han ta dem? Förvirrad sänkte Mats åter huvudet.
Allt vad han hade att komma med var ju de lösryckta orden ur faderns
och moderns samtal. Men Stor-Grubben, han hade annat att komma med,
han. Han hade något, på vilket mycket av det mänskliga livet bygger —
han hade stora, stämplade papper, hade han.
Bittert förebrådde sig nu Mats, att han lämnat allt så vind för våg
efter olyckan. Men han hade varit så andligen och kroppsligen förlamad,
så från sina sinnen av sorg och skräck, att alla jordiska omsorger
föllo ur hans tankar. Kanske hade det funnits något av papper och bevis
ock i hans fars gömmor, om han gett sig tid till att leta. Vem tänkte
dock på sådant, när döden själv vilade i stugan? Och sedan, då satt
redan låset där, det främmande låset. Vem kunde då hindra Stor-Grubben
eller hans hantlangare att själva genomleta allt?