mormora, tills hon vaknar. Se här!
Och hon räckte henne en ren handduk. Det behövdes ej någon vidare
förklaring. Anna-Greta visste väl, vad det gällde. Myrsyran var ju
också den ett gammalt och beprövat medel mot all slags värk. Man bredde
ut duken över myrstacken, tills den blev våt, sedan tog man den och
lindade den kring det sjuka stället. Anna-Greta frågade därför ej, utan
var kvickt utom dörren. Lika kvickt var hon inne igen med duken.
Vaggan hade stannat och mormodern vaknat. Hon såg kry och nyter ut igen
efter sin lilla lur och spann som en katta, när hon fick myrduken om
det onda benet.
— Hit me ett par skrubbler, Brita, sade hon, så ska ja hjälpa dej att
karda!
Och sen hon väl kommit i gång, växte snabbt ullhögen på golvet. Rätt
som det var började hon på att berätta. Om vittra och troll, om varsel
och otyg, om allt, som var skumt och dunkelt i bygden och de stora
skogarna. Utan början och slut, utan inbördes sammanhang, men med den
sträva sagoröst, som ger barnen kalla kårar efter ryggen.
Om vittra berättade hon, som kunde spöka ut sig alldeles som en
människa ibland i finaste sammet och siden och villa bort karlarna, när
de voro ensamma ute på fiske eller skogsarbete. Och som alla karltokar
läto de sig lätt nog dåras av det falska kvinnfolket. Men fingo de bara
syn på svansen under kjolkanten, så aktade de sig nog. Om bytingar och
bölingar berättade hon och om barngråt och späda röster långt ute i
villande skogen, och om dödmän och bleka, varnande dödingshänder.
Särskilt skrämda blevo barnen, när hon berättade om en far och en
mor, som sålt sin son åt den onde. När han var sexton år, var han
bliven föräldralös, och det året var det den onde skulle ta honom. Men
pojkstackarn visste sig råd och gick till prästen för att få skydd.
Då tog prästen och satte honom bakom en bräda, på vilken han skrivit:
»Jesus Christus, Guds son.» Och när den onde kom och ville ta pojken,
sade han, att han först fick läsa det, som stod på brädan. Men det
namnet kunde inte den onde uttala, och sen hade han då ingen makt
längre över pojken.
Alla hade suttit där som förstenade och lyssnat. Väven hade stannat,
vaggan slutat knarra, så som det dagliga livets ljud alltid stanna,
när sagan går genom rummet. Endast Erika satt som förr och slog sina
brokiga band, orörlig och stum i det fladdrande eldsljuset. I sin vrå
hade även Mats suttit och slukat varje ord. Fast skrock och övertro
alltid blommat omkring honom, så var dock det mesta av det han hörde
nytt för honom. Fadern och modern räknade ju allt sådant till syndig
hedendom och ville ej låta det komma till barnens öron.
En gång, när Mats var en liten parvel, hade han kommit in till modern
och berättat för henne, att han sett en liten grå man vid laduknuten.
Då hade han sett henne haja till, och så hade hon sagt, att Mats var
ett midnattsbarn och var »synen», så att han nog skulle få se mycket,
som ej andra sågo! Men fadern, som i detsamma kom in, hade tystat
henne. Väl hade han tyckt sig se och höra ett och annat sedan, men då
ingen förklaring gavs på det, så slutade han att lägga märke till det.
Nu tyckte han, att det öppnade sig okända djup i hans inre, som så
länge varit fruset och dött. Allt detta om varsel och död, om rolöshet
och mörka makter, hur väl han förstod det nu! Men vad han icke mer
förstod, det var läran om en Gud, som var allvis och rättfärdig och
dock slog de goda och behöll de onda! Ur sitt hjärta tyckte han sig
vilja plåna ut varje ord om honom, som han lärt av sin far!
I stället ville han lära detta, som gav makt över människorna och dem,
som tjänade dem i det tysta, allt detta osynliga, som självmant bar
rikedomen och anseendet till huset, bara man visste de rätta orden.
Något allra djupast i hans undermedvetna klingade så sällsamt allt
detta hemlighetsfulla i möte — det var den urgamla släktsjälen av dem,
som i århundraden kämpat med makterna, som åter vaknade till liv.
Därför satt han där nu med lysande ögon och slukade varje ord.
Bredvid honom satt Anna-Greta åter hopkrupen. När mormora talade om
fegmärken och dödsvarsel, då ryste hon av mörkrädsla, blundade och
smög sig intill Mats. Det var som om hon velat söka skydd hos honom.
Och en sällsamt varm känsla steg upp i honom, när han kände den mjuka
lilla flickkroppen smyga sig upp emot honom. Han tänkte på sina döda
små systrar — här hade han nu en annan, som krävde hans beskydd. Och
den känslan höjde honom så i hans egna tankar, att han glömde att
sörja över sin ställning. Beskyddande lade han sin arm över flickans
axlar, medan han med en blandning av skräck och välbehag lyssnade till
de gamla historierna. Och Anna-Greta fann det gott så. Ej för allt i
världen skulle hon nu ha vågat sig ensam utom stuguknuten, om det så
bara vore till stacken efter en ny duk åt mormora.
Men när det blev tal om vittra och om dolda skatter, då var det
Anna-Greta, som kikade fram igen bakom Mats arm. Med ögonen vidöppna
log hon lystet och hemlighetsfullt, och utan att själv veta det sköt
hon undan pojkens arm och rätade sig mot brasskenet.
Då stampade och klampade det i storfarstun. Som steg från en annan
värld kom det, tyckte Anna-Greta. Hon skrek högt av rädsla och högg på
nytt tag i Mats arm. Det var som om hon väntat sig att få se en dödman
komma in i sitt vita sveplakan eller den onde själv, som skulle hämta
någon, som försålt sig.
Men det var bara husbonden, som kom in efter arbetet med karlarna. Då
började åter väven att slå, kärnan att stampa och vaggan att knarra,
men mormora slutade tvärt, mitt i en mening. Nu fick man brått med
aftonvarden, som man så när glömt för alla spökerierna.
Anders var bister och mörk i hågen, när han kom in, det sågo alla.
Brita kom fram och liskades med honom, så som hon brukade. Hon hjälpte
honom att dra av den våta ulltröjan, däven av fukt och svett, fick av
näbbskorna ock, där skohöet var genomvått, och fick varma yllesockar
på och tände till slut långpipan åt honom, där han satt vid spisen
och lät elden steka sig genomvarm, men intet tycktes hjälpa. Först då
Anna-Greta sprang fram till honom och slog armarna kring hans hals,
ljusnade hans min, men bara för ett ögonblick. Så mörknade han igen,
och det blev sällsamt tyst och spänt i rummet, som före ett åskväder.
Förgäves grubblade Brita på vad det kunde vara. Sorgen var det ej
enbart, den var redan något, som så ingått i medvetandet, att den ej
visade sig så. Som en mörk grundton satt den visserligen alltjämt kvar
i djupet på deras själar, men den tilläts ej längre att komma till
ytan. Över den gick redan livets ström sin gilla gång framåt som älvens
virvlar över en sjunken båt.
Länge satt husbonden tyst med huvudet sänkt och höll det stora,
arbetsfyllda köket i spänning. Till slut reste han sig och kallade på
Mats.
— Följ me mej ut på farstubron, så får ja tala me dej, sade han.
Förundrad lydde Mats. När han gick förbi mor Brita, såg han en orolig
glimt i hennes svarta plirögon, men hon vågade ej fråga. Men in i
hjärtat förtretade det henne, att mannen hennes redan hade hemligheter
med uppfostringspojken där, det främmande barnet, som så sällsamt
kommit in i hennes hus just som en gökunge, som knuffat sig in i boet.
Just som göken hade han redan knuffat ut en, så att han fallit sig till
döds, tyckte hon i sin uppjagade sinnesstämning. Skulle han kanske
knuffa ut fler för att få plats? Ja, alltför bred plats tog han sig
redan, tyckte hon, var det inte som om han och hans angelägenheter gått
före husets egna?
Men därute på farstubron i den fallande skymningen stodo husbonden och
Mats. De stodo där länge utan att tala, medan bonden betänksamt sög på
sin pipa. Det var som om han ej kommit sig för med det han hade att
säga. Men till slut bröt han tystnaden. Några omsvep förstod han sig ej
på, utan sade tvärt:
— De säjs, att Stor-Grubben tänker ta far dins gård.
Då vaknade Mats riktigt till. Ännu inne i sagornas värld, hade han
stått som bergtagen i drömmar om plötslig lycka och lysande skatter, om
jordisk och underjordisk makt. Det var som om han redan ägt allt detta.
Men nu väcktes han till den fattiga verkligheten, som länge stått och
väntat, att han skulle komma ut ur berget igen.
— Vem har sagt er de? stötte han ut.
— De vet hela byn. Han ä här i da, å om en vecka blir auktionen.
Stor-Grubben — auktionen — Mats hörde nog, men han fattade ej. Som i en
avlägsen dröm mindes han sin syn på morgonen. Detta var det således,
som stadsherrarnas färd betydde. Blek av ångest klängde han sig fast
vid Anders tröjärm.
— Men han kan int de, säj, han kan fäll int de? ropade han.
— Lugna dej, Mats, hör på mej, sade Anders.
Och så började han berätta, hur illa det stod till i Tavle by. Allt
sedan faderns död hade Mats ej träffat en människa av sina egna på den
andra sidan. Ja, han hade ju knappt bytt ett ord med husfolket förrän
i dag. I en oförklarlig skygghet utestängde han allt, som rörde hans
förra liv och som dock ägde alla hans tankar. Ensam hade han suttit
där med sin sorg och sitt lönlösa grubbel utan att med ett ord släppa
in en annan i det. Han visste därför ingenting om det, som hänt sedan
olycksdagen.
Nu fick han veta allt. När frostens verkningar i Tavle by riktigt blevo
kända, började Stor-Grubben visa sina rätta avsikter. Nu var det slut
med både kredit och broderliga råd. Fram med pengar bara, eller tar jag
gården din, hette det nu.
Likt katten, när han jagar, hade storpatronen hittills ej kunnat neka
sig nöjet att leka med sitt rov. Som katten hade han på lek släppt
efter litet ibland och låtit bytet springa ifrån sig till en inbillad
frihet. Varför skulle man ta det darrande lilla livet för tidigt och gå
miste om jaktens spänning? Men lek har sin tid och fångst har sin tid.
Det där löjliga sammanträdet i staden hade i alla fall gett honom
något att tänka på. Tänk om — tänk om ändå! Om det en annan gång blev
allvar utav, om det kom en till slut med hjälpen ändå, en annan än han,
Stor-Grubben, de fattiga böndernas vän. Nu satt klon plötsligt fast i
det levande och skälvande bytets rygg.
Och en större förvirring kunde det inte bli, om räven mitt i natten
slog ned i en hönsgård. Stor-Grubben, deras sista vän! De hade ju
knappt fått slut på brännvinet hans, som de fått in på affären, och i
boden låg ännu maten, som de köpt av honom på kredit! Pengar — pengar,
var skulle de ta det ifrån i en hast? En sällsynt vara var det alltid,
men aldrig såsom nu. Och det med en ränta, som ingen drömt om.
På alla deras invändningar i den vägen svarade blott patronen med ett
överlägset leende:
— Mina kära vänner, när har ni någonsin hört talas om en affärsman, som
ej lägger intressena till kapitalet!
Han hade plötsligt börjat tala så fint han, Stor-Grubben, det var
knappt så man kunde begripa honom. Och så fortsatte han:
— Har intressena blivit stora, så är det tidens skull. Ni förstår, jag
har själv mina stora risker, och mina leverantörer ge inte kredit i
evighet heller. Nu tränga de mig på alla håll, och jag har själv ont
efter pengar. Och det måste ni väl ändå medge i Herrans namn, att jag
haft ett rent okristligt tålamod med er!
Ja, det måste de ju medge, visst måste de medge det. Det var bara
det, att utkrävningen av skulden kom så olämpligt som det gärna var
möjligt. Pengar — lika gärna kunde han ha bett dem ta ner sjustjärnan!
Och så drogo de sig mumlande ut från gästkammaren, där han höll till,
och slogo råd om hur de skulle ställa det. Men ingen råd funno de
tillsammans, och så skingrades de var och en till sitt, som om åskan
slagit ner.
Men inne i sin kammare satt patron Grubb, bred i sin stol, och gnuggade
händerna som efter ett fett byte. Många bitar fanns det väl ännu att
ta, ännu hade han ej tänkt att slå till, men han vågade ej dröja
längre. Man fick vara nöjd med det, som bjöds, fast gärna skulle han
dröjt till den dag, då även storbönderna fått kröka ryggen. Men den
dagen tycktes dröja. Nå, bättre en fågel i handen —!
Men utåt byn lupo de skräckslagna bönderna som undan en osynlig fiende.
Pengar, var skulle de väl ta pengar? Förbi var nu den tid, då man
väntade, att manna skulle falla ned till dem från himlen, och än
mindre några pengar. Fjorton dagars respittid gav patron Grubb, sedan
blev det tvångsauktion.
Och så sprang man hem och in i införkarmmaren för att leta i plånböcker
och kistor, fast man visste, att de voro lika tomma. En och annan fann
kanske en näve full med gamla transportsedlar, så kallade »kapprockar»
sedan fars tid, som ofruktsamma vilat på kistbottnen, sedan de förlorat
sin gångbarhet. Och med det sprungo de som vettvillingar tillbaka till
sin fordringsägare. Men åt sådant mynt bara skrattade Stor-Grubben.
— Har ni inte annat att komma med, sade han. Det där är ju inte värt en
blindstyver en gång! Så pass som ett kovärde får ni då ha att komma med.
Då måste det andra utvägar till. I en hast fingo bönderna
söndagskläderna på och kyrkkärrorna ut ur kärrhusen borta vid körvägen
till kyrkbyn. Och så bar det ut på tiggarfärd. En och annan hade
förmögen släkt i andra byar, andra sprungo utan någon stass till
storbönderna inom åkern.
Anders hade själv blivit överlupen, och en och annan, som ej stod
för trångt, hade han också lånat sitt namn. Men han hade själv ont
om kontanter, och att borga bort gården för barnen för att hjälpa
främmande, det var ej rätt, mente han.
— Men gårn, farns går, kved Mats. För honom fanns det ingen annan, som
det gällde.
— Där gjorde ja, va ja kunne, pojk, sade Anders lugnt.
Och han talade sant. Mats räknade han ej till de främmande mer. Hans
skulder räknade han såsom sina. Ja, alltsedan ofärdsdagen hade han en
sällsam känsla av att det var han, som bar på en skuld till gossen.
En skuld, som ej kunde betalas med pengar men väl lättas därmed. Han
tyckte, att han var skyldig honom alla hans barndomsårs betryck, all
hans torftighet och ensamhet de dagar, då hans far så ofta i onödan
stod till svars för ting och byastämma.
Ingen annan än han kunde betala den skulden. Nog kände sig Mats ensam i
världen, men han visste ej själv, hur ensam han var. Alltsedan olyckan
hade folkstämningen slagit om beträffande Lill-Jonas och hans barn.
Någon måste man ha att skjuta skulden på för den fruktansvärda olyckan,
och så kastade man den då på honom. En sådan vettvilling, en sådan
galning och fantast, hur hade de kunnat följa honom? Rakt ned, käpprakt
ned i den svarta olyckan!
Och så drogo de fram allt, vad de mindes av den döde, som ej var
fördelaktigt. Hans liv hade de svårt att komma åt. Men så var det
någon, som kom att nämna ett ord om byaordningen, som aldrig blev
följd, om böter, som ej kunde betalas.
Där hade de det! De glömde, att för var gång, som Jonas brutit mot
förordningarna, så hade de brutit två, det fattiga folket utom åkern.
Men en hjälte, en profet, han skulle väl ej vara som de, hånade de. Och
så sutto de där till in på sena natten som kråkor kring ett kadaver och
sleto Jonas fattiga minne i trasor.
Väl var det, skreko de, att sonen hans, den där harskranken, inte
längre fanns kvar på denna sidan, då skulle de allt lära honom. Då
skulle de kräva honom på sina söners och döttrars liv, på makens och
hustruns. Alla hade förlorat någon. Och det var hans fars skull. Ingen
annans.
Nu satt han där på störstgården i byn och smorde kråset och hånlog åt
dem, medan de alltjämt krälade i sin nöd. Men inte var det värt, att
han stack sig hit över och talade om släktskap och gammal vänskap. De
ville inte vara släkt med en sån!
Slut var det nu med böner och samlingar. Söndag som vardag satt man
hemma och ruvade över sitt. Alltför långt hade de där galenskaperna
fört dem. Nu kunde det vara nog. De trötta och plågade människorna
orkade ej längre lyfta blicken uppåt efter hjälpen.
Allt detta hade Anders redan fått i sig mer än en gång. För var
hjälpsökande, som kom över vattnet, fick han det i sig igen. Han ryste
till slut, då han märkte, hur samstämmigt hatet mot Jonas kvarlevande
son var. Det var det enda han måste förtiga för pojken. Men för var
och en som kom och bar sitt hat med sig, kände han sin egen skuld till
pojken växa.
Bäst vore det, om han kunde alldeles slita bandet med sitt gamla
föräldrahem. Här på sin egen gård skulle han nog veta att skydda honom.
Den gamla stugan och de magra vretarna finge väl gå på auktionen till
vad de nu kunde inbringa, och så finge han väl behålla pojken som sin
egen.
Men när han såg, hur fäst vid den gamla gården Mats var, så vågade han
ej föreslå det. Nå, då finge han väl försöka rädda den och förvalta
den åt Mats, tills han blev nog stor och förståndig att kunna bära att
höra, att han var utstött av de sina. Och så fortsatte han:
— Ja ä förmyndare åt dej nu, ja har fått de ordnat så. Å ja har vari
å talt me patron Grubb i dag. Men han bara skratte ått mej. Hadde’n
allting här i byn så klappat och klart som Lill-Jonsagårn utom
åkern, sa han, då behövde han int stanna hära länger å krångel me
västerbottensbönnren. För där hadde’n då svart på vitt, att han rådde
om hela gårn från golv å till tak. Å så tog’en fram papperna. Far din
hadde större skuld på gårn, än ja trodde, Mats. Skull ja tro papperna,
så ägd’en alltihop. Du kan int minnes ha hört å far din, hur stor
skulden va på gårn?
Det svindlade för ögonen på Mats, han ville falla. Förgäves sökte han
klara sina tankar. Men så mindes han en gång, strax före olyckan, då
fadern sökt klargöra ställningen för hans mor när han var inne.
— Så nu kan du si, att allt hopp ä int ute än, hade han sagt, ännu
finns de mång bita kvar för Stor-Grubben att ta från gärderna mina.
Allt detta måste vara ett fruktansvärt misstag! Nog var Jonas utom
åkern en svag människa, som kunde ta fel i sina omdömen, han som alla
andra, men ännu hade han aldrig sagt en medveten lögn. Och skuldsummans
storlek, den hade han noga antecknat för var gång, det visste Mats. Och
det sade han sin förmyndare.
— De ser int ut så ändå, du Mats, sade denne. Där stog ja me blanka
pengar i hanna å ville betala skulden din till Grubben — ja tänkt, att
du fick fäll gälda mej de själv en gång, om du kunne, tillade han, då
han tyckte sig se, att gossen rodnade. Men patron han sa nej bara, han,
me ett kallgrin å slog på papperna sina. Men hur de va, så sa’n: Nå,
Anders Ersson, för er skull å för folks prat får väl Lill-Jonsagården
då komma på öppen auktion me de andra. Ja, de sa han, du Matspojken,
och därför säjer ja som far din: än ä fäll int allt hopp ute. Fast int
litar ja mycke på’n, rävfulingen där.
Anders tystnade. Mats såg upp på honom, som om han bidat sin egen
dödsdom. Den store mannen vid hans sida såg vänligt ned på honom, tog
hans hand och tryckte den, vilket från hans sida var så gott som en
smekning.
— Förtvivla dej int, Mats, sade han tröstande. Auktionen ä ju int förrn
om en vecka. De ä tie hemman här i byn, som ska gå förutom ditt. Dem
annra har fått hjälp. Dem lär nog börja me Jonsagårn, som ligg längst
oppi byn. De som står i mänsklig makt, nog skall ja göra de, för att
rädda far dins gård åt dej, var du viss om de. Kanske har ja ock min
egen uträkning me de.
Han tystnade åter och försjönk i sina egna funderingar. Hela dagen
hade han gått och grubblat på, varför patron Grubb just slagit sina
klor i fattighemmanen utom åkern. Nu hade han det. Samma tanke, som
kommit över honom själv, hade slagit rot också i den där stadsherrns
huvud. Vintermyren var det han ville åt! Och den låg till största delen
på utomåkersfolkets ägor — en ringa och föraktad arvedel hittills.
Lill-Jonas gård var liksom låset på den med sina sanka gärdor ned mot
sjön.
Ja, så var det. Storpatronen tänkte liksom han på att uppta Jonas halvt
religiösa tanke om att låta dika ut myren till åkermark. Men ej längre
för allas gemensamma bästa utan för egen snöd vinning. Hur var det nu
med den där rösten, som viskat till honom: För sent, för sent?
Och nu kände han först, hur han vuxit fast vid tanken på storverket,
som låg och väntade där nere. Han kände, att han efter sonens död
behövde något mer än det dagliga att brottas med för att inte försjunka
i grubbel och livsleda. Åter reste sig hans gamla kraft, hans stridbara
lynne och slagfärdighet, och med ny livlighet utbrast han:
— Vörke då dy, om int’n Stor-Anders i Tavle gett frest på ta opp
spänntag me sjölvaste storpatronerna från stan, när hä ta på gäll! Gå å
lägg dej på örat, pojk, å sov veckan ut. Sen får vi si!
Själve Mats måste le åt de orden. Han stod där så stor och trygg
i kvällsskymningen, han Stor-Anders inom åkern, och han var honom
nu i fars ställe. Något av den barnsliga förvissningen om en god
försyn vände tillbaka till hans sinne — i den stunden satte nog Mats
Stor-Anders i Gud Faders ställe! Utan att veta det stack han åter
handen i bondens stora näve, det var som om han lämnat honom livet
sitt. Så gingo de åter in i stugan.
När Mats den kvällen gått till sängs med Ejnar i farstukammarn, där han
hädanefter skulle sova, hörde han mor Britas stämma från kökskammarn.
Hennes röst var gäll, även när hon sökte dämpa den, och mannen hennes
var bliven litet döv på äldre dar, och därför hörde Mats med eller mot
sin vilja vart ord.
— Ärnar du köpa Jonsagården för Mats? frågade hon hårt och rakt på sak.
— Får si, sade Anders kort.
— Men, Anders, har du rent blivi göjvut, jämrade sig mor Brita. Har du
så gott om pengar, du, i svagtid?
— Åjo, svarade Anders blott som förut. Han tvistade aldrig med hustrun.
Då först blev mor Brita riktigt het.
— Åhå, minns du, Anders Ersa, sade hon hetsigt, att gulde int är så
rött, att de int går ut för mat, som ordstäve så sant säjer!
Mats kunde riktigt se, hur det glimmade i svartögonen hennes av vrede.
— Nå, de blir fäll, som de ä tänkt, klippte Anders undvikande av.
Och så blev det då tyst till natten.
* * * * *
En vecka därefter låg arbetet nere som till helg. Borta vid drängstugan
stodo karlarna i rena skjortärmar och hängde, och inne i köket satt
husbonden själv och fick sig i hast en matbit i halsen. Hela husets
manfolk ämnade sig ner till auktionen. Endast mor Brita hade som
vanligt brått och sprang och gluttade i hörnen.
— Ska du int me ock, Brita? frågade Anders mera för formens skull. Där
går kanske tocke, som du kunne bruka ock.
— Tror du ja ha rå å kast bort en hel örkdag, snäste mor Brita. Int ha
ja rå kast pengarna sjön heller.
Anders svarade inte, slickade bara omständligt av skeden, innan han
lade den tillbaka i tråget, och reste sig så för att göra sig i ordning
för färden. Förgäves hade Brita under hela den gångna veckan sökt
påverka honom till att ta tillbaka det där löftet till Mats. Nu var
till och med hon läns på fler ord.
Och så gick Anders för att hämta fram kyrkkärran, sedan han stoppat
storplånboken i fickan. Han såg sig åter om efter Mats, liksom sist,
då det bar ut på skjuts. Han kunde ju få åka med där bak, om han var
hågad. Och hågad var han väl, när det gällde far hans gård, som nu
skulle gå, det hade han ju visat den där kvällen, då de taltes vid. Men
så var han försvunnen, spårlöst borta igen.
Anders skakade betänksamt på huvudet. Nog hade Britas ord litet fog för
sig — konstig var han då, utomåkerspojken där! Just som om han försatt
sig på en vittertuva. Med sin sträva, sunda bondenatur kunde han ej
riktigt fatta denna måttlösa sorg och bitterhet, denna folkskygghet och
liksom såriga känslighet. Nu borde väl pojken börja lugna sig litet.
Nog var slaget hårt, som drabbat honom, fruktansvärt hårt! Men han var
ju dock av ett släkte, som var härdat genom århundraden till att bära
hårda slag! Så var det, Herren, det ensamma nordlandets Gud liksom
egendomsfolkets, slog dem stundom sådana där hårda slag. Men då var det
bara att böja sig och ta emot, utan att fråga, utan många ord. Och så
var det inte mer med det.
Fast hur det var, nog kunde väl en sådan där händelse ge en mycket
att tänka på, som aldrig kommit för en förr. Hur var det, gick ej han
själv där, han, Anders, dagen lång och kämpade med många främmande
funderingar och sökte sig en väg ut? Ja, pojken fick väl söka komma sig
ut ur detta själv, ingen kunde väl hjälpa honom riktigt med det. Sitt
löfte till honom skulle han emellertid hålla. Sen fick man se.
Men Mats han var redan långt uppe i liden. Nu var han vid rån, och där
var utsikten fri. Han stannade ett ögonblick för att andas ut och såg
ner över vägen. Från alla håll skramlade det och dånade in över byn.
Den här gången kom det inte bara kärror från staden, även från andra
håll kommo de, ramlande och dammande, så att de många fotgängarna
oupphörligt måste stiga åt vägkanten. Och alla hade de ett mål,
Lill-Jonas stuga utom åkern, där dagens auktion skulle börja.