smått och förtrampat. Hederlig och rättrådig hade han gått sin väg
förut i det mesta, men barsk och stridig, när det gällde gammal
släkttvist. Aldrig hade han tänkt på de små i utkanterna, om de foro
illa under striden. Bara han fick rätt, bara han fick råda.
Nu såg han allt i ett annat ljus. Och han tyckte sig ha fångat själva
fattigdomens ande i honom där, pojken från skogsstugan. Som en
förfrusen, halvt ihjälskrämd sparv sprattlade han emot hans väldiga
hand, när den ville fånga honom, och hackade honom vilt i fingrarna
med näbben. Nej, som en herrelös och utsvulten hundvalp var han,
pojkbytingen, sparkad och slagen av ödet. Tålamod måste han ha med att
locka och tämja honom, medan han grundade över sina nya uppgifter i byn.
Ett var han överens med sig själv om — åldermannaskapet skulle han
lämna och det redan vid nästa byastämma. Eller en annan tanke — skulle
han behålla det tunga ledarskapet över sina slagna bröder och ännu söka
vända det i något gott?
Det som den fattige Lill-Jonas satt dem före i ett halvt religiöst
ljus som ett offer på broderskärlekens altare, det kom nu för honom
i en annan dager. Myren, vintermyren låg där ännu och väntade på att
besegras. Den låg där som en symbol av de mörka djupen i dem själva och
skilde dem åt. Där var hans uppgift. Han ensam hade den ställningen,
att han kunde ena dem till det. Så skulle han kunna sona alla sina små
hemliga synder.
Det var en man med stora krafter, Anders inom åkern. Hela sitt liv hade
han liksom gått och letat efter sig själv och sin uppgift. Gården och
barnens fostran var honom icke nog. Men han fann inte det rätta, och så
förslösade han allt, vad han hade av klokhet och rådighet, på sina egna
små strider.
Nu såg han som i ett blixtljus, vad hans liv kunnat bli. Där var det
verket, det som varje verklig man drömmer om och som allena kan smida
tillsammans alla de många dagarna till ett liv.
Men han kände också med ens sina många år. Som en börda lade de sig
på hans nacke och tryckte den ner mot jorden. Och längst inne i hans
undermedvetna jag höjde sig en svag, tvivlande röst: För sent! För
sent!
På allt detta tänkte nu husbonden, där han stod och vässade sin skära
till att ta det frusna kornet med, och därför lät han pojken löpa som
han ville.
* * * * *
Utan att se sig om sprang Mats ut genom grinden. Snabb som en lämmel
kilade han upp till skogsliden ovanför byn. Där gick en rågång tvärs
över berget, rak som en linjal och flera meter bred. Den skilde de båda
släkternas skog.
Högst där uppe satte sig Mats på en sten mitt i rån. Här först kunde
han andas ut. Där nere låg bygden i den klara höstdagen med sina röda
och grå gårdar. Rakt under sig hade han Stor-Andersagården med alla
dess byggnader. Så många de voro — han sökte räkna dem på fingrarna,
men alltid var det någon han glömde bort. Där var först vinterstugan,
av kärnbjörk, stor, rymlig och rödmålad med två våningar — man bygger
gärna stort och högt i Västerbotten, där tillgången är god på virket.
En vacker farstukvist hade den också och klädda knutar. Som en riktig
herregård var den ock inredd i alla rum, vilket inte alltid var fallet,
även om gården var stor. Det var storbyggningen.
Och se, där stod sommarstugan i vinkel med den andra, halvt dold av
sin aspdunge. Dit flyttade man ut, när våren kom, utan synbar praktisk
orsak, driven av samma outgrundliga behov att flytta på sig, som kommer
korna att liksom leva upp, när också de göra sin årliga flyttning från
vinterladugård till sommarladugård.
Ja, där lågo de också, de båda fähusen. Vinterladugården var ett så
kallat »högfähus», det första i sitt slag i Västerbotten. Det var
verkligen också högt, som en liten kyrka nästan, tyckte Mats, helt
olikt de vanliga små nävertäckta ladugårdarna i byn. Under golvet var
en stor gödselkällare inredd, där spillningen hamnade, därav den höga
resningen på huset. Annars liknade det andra fähus i det att det hade
nävertak och små fönster, nästan gluggar, igenom vilka det inte kom
mycket ljus in till kreaturen.
Bredvid högfähuset låg den långa stall-logelängan, krönt av den
ståtliga rundlogen, gårdens vackraste byggnad. Med sin åttkantiga form,
sitt gavelröste och sina timrade knutar och med en kornlada på taket,
liknade den ett tempel, rest åt denna kärva jords livsalstrande gudar.
Dock mindes Mats från utomåkersgårdarna en äldre logform. Det var den
urgamla långlogen, oändlig som en löparbana för små bara pojkfötter.
Men Anders, som var vaken i allt, fann det för besvärligt att
oupphörligt spänna hästen från och till vid tröskningen. Han lät därför
riva den gamla långlogen, där andar sades springa i kapp nattetid, och
bygga upp den mera praktiska rundlogen.
Så kom bryggstugan, bagarstugan, matboden, kornboden, klädboden och
vävboden och så lider, logar, skullar, rov- och potatiskällare,
allt i sitt särskilda hus. Mitt på gården, intill vedboden, pekade
brunnsstångens finända likt ett långt finger mot skyn, medan tjockändan
med stenen låg ner mot marken. Längst inne i en vrå stod den gamla
bastun av grova, rundhuggna stockar, full av gamla mörka hemligheter.
Vilket slöseri med utrymmet, skulle den främling, som sett, vad gossen
såg, ha tänkt. Å, man hade gott svängrum på alla håll och kanter.
Vilket ödslande med virket! Fanns ej skogen rätt över gården att ta av?
Orörd hade den stått i fars och farfars tid utom till eget behov av
virke och ved. Orörd skulle den stå åtminstone under Anders tid. Och
ordning och plan var det i överflödet. De många husen voro sammanförda
i långa längor, som omslöto manbyggningarna som en fast sluten mur, men
med gästvänligt öppen port. Endast de knuttimrade stolpbodarna stodo
uppflugna i förnäm ensamhet, men i tvillingspann, markerande husets
förmögenhet.
Mats såg sig än längre omkring. Där lågo gårdens åkrar och ängar, det
var Anders skifte. Och det var ej knappt tilltaget, födde gott honom
och hans hus och mer till i goda år och onda.
Bakom gården, en bit ut på åkern, låg gamhässjan, högre än själva
storbyggningen. När den hängde proppfull av tröskad säd i godåren, då
visste husbonden, att han hade till många goda grötar. Och mer därtill.
Då växte också slanten på kistbottnen. Nu var den tom ännu. Höstvinden
blåste mellan hässjestängerna och pep ängsligt i hålen på sidborden.
Men på åkern krälade Anders och hans drängar som små svarta myror. Väl
var kornet fruset, men det måste dock tillvaratagas. Nog var det tungt,
att hässjan åter skulle hänga full av märglöst lättkorn. Kanske var det
därför det pep så ängsligt i dess gamla fogar. Gamhässjan hade dock
burit både god och ond skörd utan att svikta förut, och det hade dess
ägare också.
Men Anders hade ägor även på annat håll. Längst nere vid myren lågo
myrslåttrarna, som gåvo det mesta höet. Men när karlarna skulle slå
det, fingo de stå i vatten till knäet, fast de hade myrbleckten bunden
om benet.
På varje liten ängslapp stod en sned lada med inåtlutande väggar. De
voro så byggda för att snön skulle rinna av väggarna i snösmältningen.
Så här uppifrån liknade de små lustiga hus, byggda för det
underjordiska folket. De bildade liksom en särskild by för vitterfolket
och deras kreatur.
Mats liknade själv en av de underjordiska, där han satt uppkrupen på
stenen, liten och grå. Här uppe kände han sig åter fri och trygg.
Ensamheten var hans enda ägodel. Åter stirrade han på det rörliga livet
där nere. Varje ljud trängde hit upp, liksom förklarat av avståndet.
Han hörde lien väsa mot brynet och skäran gnissla mot de pinnstela
axen. Han hörde korna råma i ladugården och skaka sina bindslen.
Gråhunden skällde och slet i sin långa kedja.
Allt detta liv hade han nu del i. Anders hade själv sagt, att
han skulle vara som barn i huset. Det har så varit gammal sed i
Västerbotten. Aldrig hände det då, att man lämnade ett värnlöst barn,
som olyckan ställt ensam, ut på socknen. Alltid fanns det någon
barmhärtig familj, som var villig att ta den lille till sig som
uppfostringsbarn.
Rik-Anders fosterson skulle han heta nu, och dock hade han aldrig känt
sig så fattig. Son till en självägande bonde var han, beroende var den
tyngsta börda han kunde få att bära. Och blicken vände sig tårskymd
åt annat håll och sökte en grå liten stuga längst uppe i skogsbrynet
på andra sidan vattnet! Ej hade den gömt annat än nöd och brist. Men
han hade ej vetat av bättre. Jo, något mer hade den förvisso rymt inom
sina trånga väggar — den enda trygghet, den enda frid, som fanns till
i världen! Nu var den stängd med lås. Vem som hade nyckeln och rätten
att öppna den, visste han ej. Vi få väl se till, hur det kan bli med
farsarvet ditt, hade Anders sagt vid ett tillfälle.
På detta tänkte han nu, där han satt. Där i den ensamma lilla stugan,
där och ingen annanstans ville han bo. Han var inget barn längre,
han fruktade ej längre de mörka minnena. Han var en man, som länge
fått bära en mans bördor. Ja, där allena ville han leva sitt liv. Där
skulle han så och röja, drömde han vidare, han skulle ta upp den hårda
kampen igen, slita av skulden. Så stor kunde den ju ej vara, det hade
han trott sig förstå av faderns ord. Segra skulle han till slut —
eller dela fars öde. Inte kunde han, den redlige Jonas son, gå som en
inhysing och ett nådehjon i alla sina dagar hos dem, som så länge han
mindes förut varit hans fars fiender.
Då hörde han plötsligt vagnsbuller på vägen. Bullret kom från
stadssidan, det dånade som av flera åkdon. Gråhunden där nere tog i att
skälla på nytt. Hans skall togs upp av en hund i andra ändan av byn,
ännu en svarade och så ännu en. Till slut var hela byn en enda kör av
ursinniga hundskall, som följde vagnarna från den ena ändan av byn till
den andra.
Nu kunde Mats se vagnarna. Det var flera trillor och en karriol. Såg
han rätt eller fel? Var det ej Stor-Grubben själv, som satt i den
bakersta kärran i den svarta tulubben? Jo, han var det. Där vägen
strök alldeles förbi vintermyren, reste han sig upp och lade handen på
skjutspojkens axel. Så stannade vagnen, och han steg ur. Ända fram till
myren gick han. Där stannade han och såg länge ut över vattnet. Vad
han väl kunde se där, visste inte Mats. Men han stod där väl minst en
kvart. Så vaknade han plötsligt upp igen, gick åter fram till vagnen,
steg upp i den och körde i karriär efter de andra, som länge sedan
försvunnit därifrån.
Då vaknade också Mats till, såg på solen, att tiden måste vara långt
liden. Gud nåde uppfostringspojken för mor Britas vrede, om han ej
passade middagstimmen! På snabba fötter rann han så ner efter rån.
* * * * *
När Mats kom in i vinterstugan, dit de flyttat in under dagen, var
redan middagen överstökad, och alla skulle återgå till sina sysslor
igen. Brita ville banna, men en blick från husbonden kom henne att
tystna. Jaså, han skulle ha större rätt än barnen deras till att göra
som han ville, inhysingen där! Och med en ond glimt i svartögonen sina
slängde hon fram fläskpalten åt bortbytingen på bordshörnet. Mats satte
sig och åt. Gråten stod honom i halsen, och den sega palten ville inte
ned.
Då kom Anna-Greta dansande på sina mjuka näbbskor, satte sig på
långbänken bredvid honom och såg honom så hjärtinnerligt glatt och
vänligt in i ögonen, att det var som om själva solen glistrat därinne.
— Var har du vari hela dan, Mats? frågade hon och gungade på ena foten,
där hon satt.
Mats var för blyg att svara, palten satte sig som en klump i halsen på
honom. Han svalde och svalde och blev blodröd i ansiktet.
— Akt dej, att du int strungnar, tokpojk, ropade då Anna-Greta, for upp
och började slå och banka honom i ryggen med sina mjuka små nävar.
Till sist fick han då luft. Då böjde hon sig över honom, kittlade honom
med flättofsarna på kinden och skrattade med full hals.
Mats såg in i ett par ögon ovanför sig, så glittrande guldbruna, så
troskyldigt grunda. Och skrattet — aldrig hade han hört ett sådant
skratt. Det klingade som bäcken, när den bröt på våren, nej, som tusen
små vitterbjällror klingade det. Aldrig hade någon skrattat så i hans
hem — det mente man visst var synd. Det var inte till att stå emot —
all hans blyghet och tvärhet smälte i denna sol. Och han måste skratta
med, ett litet tvärt och tafatt skratt.
Då såg Brita åt dem.
— Tokstinta där, fräste hon åt flickan. Gack du å gör nytta för dej å
låt n’ Mats ät!
Anna-Greta lät sig ej mycket bekomma, men hoppade dock därifrån med en
blinkning åt Mats.
Och där satt han, utomåkerspojken, med en ny värme i hjärtat. En var
det dock, som ville ha honom här för hans egen skull. Och allt blev med
en gång så förändrat, nästan trivsamt och hemvant.
Han gjorde sig ingen brådska med maten. Hungern satt ännu omättad kvar
i bottnen på hans inälvor och gnagde och gned lika mycket som förut.
Den var som en omättlig drake, som fått smak på människokött och ville
ha mer och alltjämt mer. För att den ej skulle tära livet ur honom,
måste han äta sig stoppmätt till vart mål. Men av den långa svältkosten
hade hans tarmar liksom krympt ihop, därför kunde han ej äta fort utan
endast bit för bit. Annars blev han tvärmätt efter de första tuggorna,
och så var han lika hungrig efter en timme igen. Men fläskpalt, se det
var sådan mat, som man bidade på! Här ensam på hörnet tordes han äta
så mycket och så sakta han ville. Och så satt han där och lät den goda
maten sig väl smaka, medan han såg sig omkring i köket.
Stor-Andersagårdens vinterkök var det trivsammaste man gärna kunde se.
Det stora rummet med det vitkritade taket och de ljusblå tapeterna — en
ovan lyx den tiden i västerbottensbondens kök — var ljust och glatt.
Möblerna voro av gammalt västerbottniskt mönster — stolarna kraftiga,
satta, gjorda till att sitta på. I ett hörn hängde mjölkskåpet,
gråblått med röda blommor på dörrarna. Där stodo väl sina tjugu
mjölktråg med den fetaste tjockgrädde på. Mitt på ena långväggen stod
Nybyklockan, målad i brunt och sirad i blått, grönt och vitt. I taket
hängde storhyllan, där rävstinnespetten lågo på tork. I den öppna
spisen flammade en väldig brasa på knotiga björkklabbar. Där sutto
kvinnfolken vid sitt arbete.
Närmast elden satt Erika, Anders syster, klädd som till helg i gredelin
mössa och likadant stycke. Hon var gamstinta, det syntes på mössfärgen,
och bodde sedan faderns död turvis hos sina båda bröder, som båda voro
besuttna och välmående storbönder. Där gjorde hon mer än nytta för sig
med att spinna och väva. Särskilt skoband vävde hon, och hon var den
skickligaste bandväverskan i socknen. Nu satt hon där vid sitt arbete.
Träspjälan med änden av väven var fästad vid karmen på hennes stol, den
andra var bunden vid dörrnyckeln till kökskammarn. Garnet gick under
hennes vänstra arm, med den högra sköt hon skeden om vartannat uppåt
och nedåt för att bilda skälen. Med vänstra handen lade hon in inslaget.
Rak i ryggen och utan ett ord för mycket satt hon där timme efter
timme och flyttade blott stolen, allteftersom väven skulle spännas.
Randiga band vävde hon i blått och gult, rutiga i rött och blått, band
i alla färger, men breda och starka till att linda kring skaften på
näbbskorna. Likt en forntida norna satt hon där vid elden år efter år
och vävde och spann, spann lyckan in i huset. Med vinterflyttningen
och den första brasan kom hon som ett mystiskt andeväsen och förde den
rätta inomhustrevnaden med sig. Med vårsolen försvann hon tyst som hon
kommit.
Men runt kring henne sprang mor Brita i tusen småsysslor, orolig,
kvick, aldrig stilla men med ögonen på allt. Hon bar också mössa och
stycke, men blott till helgerna, och då skulle det vara svart, så som
det en gift kvinna hövdes. Nu var hennes svarta, blanka hår bart.
Runt ikring dem alla for hon och kikade och tittade. Nu var hon vid
smörkärnan och tog sig en titt. Så fick hon plötsligt ett ärende in i
finsalen innanför lillkammarn eller införkammarn.
Finsalen var husets stolthet men användes bara, när det skulle vara
storhögtidligt. Där stodo fina köpmöbler från staden, brunmålade och
med mässingsbeslag på, och mitt på bordet stod porslinskaffeservisen.
Mor Brita stod och letade efter något i dragkistan. Den hade varit
hennes hemmafalekista och gömde ännu utstyrseln och brudstassen. I
kistalarikan låg ännu det enda brev hon någonsin fått av sin man och
gulnade tillsammans med frejdebetyget hennes, där låg den vissnade
brudkransen, ty krona och krans hade hon fått, det skulle ingen säga
annat, där lågo kyrkvantarna och storpsalmboken med spännen och en
pepparrotsskiva kvar mellan bladen, sedan sista storhelgen, till att
bruka då prästen i sin predikan antecknat: »här gråtes».
Men nu gällde det inte de gamla minnena utan något annat. I den kistan
gömde sig ock mången hemlig besparing, sedan mor Brita sist var i
staden med några marker smör. Kantänka, man fick hela 12 skilling för
en mark smör i dessa tider. Det var ju riktiga syndapengar! Men bra
voro slantarna att ha på mer än ett sätt. Och så var hon ute i köket
igen och borta vid kärnan. I en hast fick hon bort lillpigan därifrån
i ett ärende och tog själv på att kärna. Som hon förde handen till
kärnstången, fick Mats se, att hon släppte något ned i kärnan — det var
ett litet silvermynt. Mor Brita kände visst skrömt i luften och ville
mota trollen!
Sedan hon säkrat smöret, for hon bort till trasmattsväven och löste av
pigan, som satt där. Sommar och vinter stod det en vävstol i Anders
kök. Och sällan stod den stilla. Alltid var det någon, som tog sig tid
från sysslorna till att sätta sig i den och slå ett slag. Där höll sig
nu till och med Brita en stund i ro.
Men sprang hon där annars mest som en lämmel kring benen på en, så
var det i stället en annan, som jämt satt stilla och aldrig kom någon
vart. Det var mormodern i huset, den gamla Maglena. Nära åttio år var
hon, krokig och bruten av värk, därför måste hon sitta i vagga som ett
spädbarn. Uppifrån taket hängde den, en stor och åbäkig tingest, mest
lik en klumpigt tillyxad gunga.
I den satt nu Maglena, bäddad på kuddar. Orörlig, stel och styv av
värken, satt hon där dag efter dag och stirrade med skumma, halvblinda
siareögon in i vinterelden, medan någon höll vaggan i gång. Ibland
satte värken åt henne, så att hon kved och jämrade sig, ynkligt och
ihållande i timmatal, men dessemellan kunde hon leva upp, bli pigg och
talför och berätta mycket om det, som var gammalt och fornt.
Oro i blodet hade hon haft liksom dottern. Det sades till och med, att
hon efter mannens död för en tid återvänt till vandrarfolket i fjället.
Men det var en sak, som skulle hållas tyst med. Anders ville ej höra om
den. Sant var det i alla fall, och det livet hade hon trivts med. Först
då värken satte åt henne för hårt, måste hon bli bofast igen under
dotterns tak.
Förgäves hade Brita prövat alla sina egna konster på henne för att
stilla värken. Det var som om hon ingenting förmått över sitt eget kött
och blod. Till en tid hade det väl lindrat något med ett uppkok på
gråbon till ett omslag att linda om värkande armar och ben och med ett
spad på getpors till att dricka. Med många läsningar och signerier till
förstås.
Men sen blev det vid det gamla igen. Och när värken alltjämt återkom
och modern blev alltmera ihopkroknad i lederna och måste ligga till
sängs vintern ut, visste hon sig till slut ingen annan råd än att kalla
på en visman vid namn Säfström ifrån Sävar, känd i hela Västerbotten
för sina underkurer.
Hela sommaren bodde vismannen kvar i Rik-Anders kammare som en hedrad
gäst, åt och drack och hade det gott på allt sätt, mot att han skulle
bota gikten på Maglena. Först gällde det då att säga, varifrån värken
hade sitt ursprung. Vismannen läste länge och mycket i sina böcker, han
frågade den sjuka och alla omkring henne både länge och väl.
Och så läste han igen i de gulnade pappersluntorna, handskrivna med
gammalsvenska bokstäver, och mumlade långa ramsor för sig själv. Sist
skulle han läsa ut hemligheten i brännvinet, och stopet fullt brukte
han till den läsningen. Men inte ens då kom han fram med sin visdom.
Till slut en dag, sedan han ätit och vilat opp sig bra nog, tog han sig
betänksamt om hakan, stirrade in i elden, som om han sett en hemsk syn,
och sade med gravlik röst:
— Från myren har sjukdomen kommit. Du fick den, när du rodde över
vattnet hit till gården.
Det blev tyst i stugan, och allas ögon hängde andaktsfullt vid
profetens läppar.
— Från vintermyren har soten kommit, därifrån skall ock boten komma,
fortfor vismannen högtidligt. Nog trodde väl Maglena själv, att hon
fått värken genom att ligga i dragiga kåtor, förvekligad som hon var
genom bofastheten. Men så tänkte hon, att vismannen visste väl bättre.
Och så ordinerade han då så kallade »myrbad» med vatten, hämtat från
myren. Hur de skulle lagas, var hans dyrbara hemlighet. Ingen mer än
Brita fick vara med inne, när de reddes.
När hösten bröt in, kunde Maglena åter sitta upprätt, och vismannen for
till sin hemort igen, lastad med fälmat och med brännvinspluntan djupt
förankrad i matspannen. Han var det nu, som befallt, att den sjuka
skulle sitta tvärs över en vagga och att någon skulle vagga henne, när
värken satte till. Och där satt hon nu, den gamla, nog så nöjd, utom
när värken tog på, då hon gnällde och pep som ett litet barn.
Just nu var pinvärken envis, och bredvid henne satt därför nu
Anna-Greta och skulle försöka sig på att vagga mormora, då ingen annan
hade tid. Men den otympliga gungan var tung. Med sina svaga armar
orkade hon ej få någon riktig fart på den, och den gamla gnölade därför
missnöjt.
Frågade någon då: Hur är det fatt med mormora? fick hon bara det
trumpna svaret:
— När du kommer på min ålder, får du veta, va mej våller.
Pinad av gnället såg Brita upp. Då fick hon syn på Mats, som ännu satt
vid bordet och hängde.
— Opp me dej, din latstövel, skrek hon, för nu var Anders ute. Va
sitter du där å gapar efter? Var int så ohull på palten, du. Har du
int nå magahov? Vi har ock nödtid i huse. Laga dej i stället hit å gör
nytta för maten — det blir du, som får vagga mormora.
Tigande makade sig Mats upp och bort till spiselvrån. Anna-Greta makade
villigt åt sig och gav honom plats på pallen. Så tog han vid att vagga
den gamla.
Med sina magra, seniga pojkarmar högg han i av alla krafter. Nu blev
det annan fart på vaggningen — upp och ned, upp och ned, mjukt och
jämnt gick det. Gnället tystnade, den gamla nickade till. Det blev så
tyst i stugan. Alla funno det vilsamt, när mormora sov, de dagar hon
hade värken. Det var som att ha ett småbarn i huset, sjukt och kinkigt
och som aldrig växte och blev stor utan bara krympte och blev mindre.
Det var bara dihornet och nappträet, som fattades i utstyrseln.
Med kinderna brännande röda av skam satt pojken där vid vaggan. Han
mindes sina karlavulna tankar uppe i rået på morgonen. Och nu satt han
här vid kvinnfolksgöra, och ett sådant arbete till! Det var annat det
än hans drömmar! Men den som har hem hos andra, han får ock göra det
andra vill utan att mucka. Och så vaggade han av alla krafter, fram och
tillbaka, fram och tillbaka.
Björkkabbarna i spisen sprakade och smällde, knak, knak sade vaggan.
Annars var det tyst. Den gamla sov och snarkade. Det pep och ylade i
hennes platta, breda näsa som ett avlägset vargtjut. Mats höll också på
att nicka till. Det värkte och sved i hans armar av den tunga gungan
med den tunga gumman i, men han vågade ej sluta, ty då vaknade den
gamla tvärt.
Dyster satt han där och stirrade in i elden. Åter kände han, att han
vår inhysingen här, som nätt och jämnt tåldes vid matfatet och som
fick göra det sämsta görat. Då kände han en liten hand på sin. Det var
Anna-Greta, och hon ville visa honom sina hemliga skatter.
Det var en gammal docka av trä, klädd i blå- och svartrutig kjol, vävd
av fastern hennes, det var snäckor och musslor från det fjärran havet,
som far hade haft med sig från strömmingsfisket. Det var ett par små
lappskor av vitaste renbällingskinn och sist men inte minst en liten
trumma.
— Hon har ja fått av mormora, viskade hon, hon kan man spå på. Men
kvinnfolke får int nyttja’na.
Skrämd såg Mats på henne. Ögonen hennes sågo riktigt svarta och stygga
ut så där i skuggan, men det var ändå något i dem, som drog. När hon
såg, att han blev förskräckt, tittade hon upp över vaggkanten och
skrattade och log. Elden lekte och for i hennes ögon som tusen gnistor,
tänderna glimmade vitt. Åter måste han le till svar.
Och så sutto de båda barnen där, gömda bakom den otympliga takvaggan,
som knarrade och gick, och lutade huvudena tillhopa och tisslade och
tasslade om sitt. Tills Brita fick syn på dem och gjorde ett slut på
leken. Hon tyckte ej om, att hennes Anna-Greta blev allt för god vän
med den där fattigpojken.