tego, hela världen teg. Och denna tystnad tycktes honom vara det enda,
som gjorde det möjligt att fortsätta att leva. Så följde han tåget upp
igenom byn. Då och då stannade man vid någon stuga. Tystnaden bröts för
ett ögonblick av klagorop och gråt. Så gick det vidare igen. Slutligen
var bara Mats kvar med de sista bärarna. Ingen tänkte i sin egen sorg
och fasa på den ensamme gossen. Kanske hyste en och annan redan agg mot
honom för faderns del i det, som skett. Ensam med de döda fick han gå
upp till sin stuga.
Fumlande fick han upp dörren och fick ljus på en torrsticka. Med
den lyste han bärarna in i stugan. Där hjälpte de Mats att reda
ett provisoriskt dödsläger. De bredde ett lakan över den stora
väggfastsängen, och där lade de Lill-Jonas och hans hustru sida vid
sida. De båda döda små flickorna lade de på den obäddade soffans
trälock.
Sedan gjorde de sig färdiga att gå. Den stillsamme gossen med de
stirrande ögonen skrämde dem nästan. Han hade ej fällt en tår — ej ett
ord fingo de från hans mun. Hur han skulle ha det ordnat för natten,
tänkte de ej på, visste knappt, om han hörde hit en gång. Kanske hade
han bara visat dem vägen? Hur som helst fick väl någon av byborna ta
hand om honom — nu måste de hem.
— Var skall du vara i natt, lillpojk? frågade dock en av dem vänligt.
Men då de ej fingo något svar, frågade de ej mer. Bullrande öppnade de
den knarrande dörren och gingo åter neråt vägen.
Mats märkte ej först, att han blivit ensam. Den stora tystnaden stängde
alltjämt ute allt omkring honom. Far och mor lågo där så stilla på den
bädd, där han varit van att se dem vila. Småsyskonen rörde sig ej. Allt
detta tycktes honom bara naturligt. Världen hade ju stannat i sitt
lopp, dess ande slocknat.
Då hördes åter knarrande steg därute. Först vid detta ljud for en
ilning av skräck genom honom, och han fattade, att denna orörliga
tystnad det var döden. Någon steg in genom dörren, stor och väldig —
var det Döden själv? Kom han nu för att ta också honom? Med ett skrik
kastade han sig över faderns och moderns lik. Hans vänstra hand, som
ännu knöt sig kring något, öppnade sig, något stänkte över det vita
lakanet — sand, vit sand.
Då lyfte någon varsamt upp honom bakifrån med levande händer. Det var
Anders inom åkern. Hans ansikte var alltjämt fruktansvärt blekt, men
vänligt.
— Gråt int, Mats, sade han, fast gossens ögon alltjämt voro blanka och
torra. Ja höll på glömma dej för sorgen min. Men nu vet ja, att Gud
tog älst sonen min, för att ja skulle dra försorg om dej. Far din
lärde mig dock att säga de svåra orden: Herren gav och Herren tog.
Därför skall du följa mej hem redan i denna natt å stanna där för
alltid.
Och så tog han honom vid handen och ledde honom sakta men bestämt mot
dörren. Där ville Mats stanna. En dunkel känsla sade honom, att detta
var ett farväl för alltid. Men bonden såg, att de borde gå genast.
Något i pojkens magra, slutna ansikte skar i honom mer än tårar. Och
han tyckte med ens, att hans egen nöd var liten och lätt försonad.
Så lämnade Mats utom åkern sitt föräldrahem och sin barndom — han från
vilken frosten tog far, mor, syskon och något mer — en Gud.
II.
VITTRA.
»_En tillsluten lustgård är min syster, min brud._»
Av den första tiden hos inomåkersfolket mindes Mats ej mycket under
senare år. Den dova dvalan dröjde alltjämt kvar över tankar och sinnen
— han såg och hörde allt som i en dröm.
Att han ej var välkommen hos hustrun i huset, det märkte han dock. Onda
ord och blickar gav hon, när han kom, men längre vågade hon ej gå för
sin man. Men hon lovade sig, att vad hon i hemlighet kunde bruka mot
honom, det skulle hon ej underlåta.
Att mannen drog honom till huset, den där magra långskanken där, själva
sonen till den, som med sina galenskaper fört döden i huset, det kunde
hon aldrig förlåta honom. Men det hörde väl till den galenskap, som
smittat honom ock, den kloke och rådige Rik-Anders.
Dag och natt grubblade hon över den olycka, som gått över dem. Att
detta förfärliga, ohyggligt meningslösa kunnat drabba storsonen hennes,
den glade, trygge Bertil i Stor-Andersagården, tycktes henne så
ofattbart. Nöd och gråt och död, det var något, som hängde ihop med
fattigfolket på den andra sidan. Här hade den intet att skaffa.
Skulden gav hon en och endast en — Jonas utom åkern. Han var det, som
börjat med allt detta läseriet och fört dem från den ena galenskapen
till den andra. Hade hon förut föraktat läsarna, hatade hon dem nu med
det bittraste hat. Och hon svor att hämnas i det tysta och mörka. På
vem? Jonas utom åkern var död. Men hans son levde. Tills vidare hade
hon dock nog av sin sorg.
Mor Brita på storgården hade nog mer än en droppe lappblod i sig. Håret
var ramsvart och ögonen svartbruna med orolig blick. Liten och kvick i
vändningarna som en lämmel var hon, utan rast eller ro. Det viskades
ock, att en av hennes fäder ej fått kyrkogården utan fridlös vilade i
illgärningsron utanför. Han hade varit en trollkarl och spått ont på
folk, tills en behjärtad kvinna gav honom döden med en grynstamp.
Nu skylldes det lappblodet, att hon som ingen kände allt det, som rörde
den gamla visdomen; det sades, att hon kunde »kasta ut för ont», stilla
värk och ställa blod och mycket mer, om hon blott ville.
Men allt detta föll ej den myndige och ansedde storbonden i smaken. För
sin tid var han upplyst och vidsynt, och allt detta gamla skrock var
honom osmakligt. Därför hade han strängeligen förbjudit sin hustru att
öva sina konster. Men i hemlighet och bakom hans rygg fortsatte hon som
förut.
Mången var det som förundrade sig, att byns rikaste man en gång tog en
kvinna med lappblod, om det också var utspätt. Inte hade det väl kunnat
gå för sig utan trolleri med rusande örter och hemlig läsning! Nej,
förgjort honom hade hon, med vin eller annat! Att trollmakten legat
blott i två mörka, dunkla ögons spel en vacker sommarkväll, det trodde
väl ingen.
Rik-Anders var redan en äldre man, när han sålunda äktade Brita. En
gång förr hade han varit gift, men hustrun hans dog i sin första
barnsäng och tog barnet med sig. Då sörjde han djupt och förblev
änkling i många år.
Brita kom först till honom som piga, som mången annan. Där tog hon
makt över hans tunga sinne med sin fladdrande lätthet och sitt blods
oro. När hon blev med barn, gifte han sig med henne. Han var ingen
halvköling och slarvhank, han stod för vad han gjort. Ett rikt gifte
behövde han ej, men väl en arvinge till sin gård.
Nu var det ingen längre, som mindes den gamla historien eller låtsades
minnas den, ty mor Brita förstod nog att hävda sin ställning som
storbondens hustru.
Hur det nu var, så förde hon ingen otur med sig i huset, tvärtom. Hade
Anders varit burgen, när han tog henne, så var han nu rik. Och hur det
gått till, det visste minsta unge i byn att berätta. Som när det nya
fähuset byggts, då hade Brita smugit ormskinn i brädfodret. Och för att
ännu bättre hålla kvar lyckan, hade hon lagt en trestyver på knutstenen
under den första stocken. Och aldrig köptes där en ko, utan att mor
Brita gick tre varv motsols kring ladugården med den. Över varje bås
satt förstås en gammal almanacka, men så var det ju i varje fähus i
byn, så det var inget särskilt.
Men först och sist, minsta barn kunde ock berätta, att
Stor-Andersa-Brita hade »bäran». Den var det, som bar all rikedom till
huset långt bortifrån andra trakter. Ingen var det väl, som ej någon
gång sett det grå nystanet kila in under ladugårdsgolvet, när Brita var
hos korna. Och sen stod hon länge där och öste uppe i porten med en
stor slev något, som ingen annan såg, men som fanns där.
Endast Anders hade ingenting sett. Det sades, att han en gång
överraskat Brita, när hon låg i dvala och spådde. Han hade då slagit
henne med tömmen, tills hon vaknat. På knä hade hon så måst lova att
aldrig mer trolla, om hon ville stanna som hans hustru. Det var enda
gången han bar hand på henne. Men efter som Anders blev äldre och
mera skumögd, började hon allt mera öppet trotsa hans befallning. Så
fortsatte hon i smyg att trygga huset för skrömta och allt ont till
dess väl och framgång.
Och med tiden talades det allt mindre om Spå-Nila, anfadern hennes,
och man fick allt större aktning för Brita i byn. Ingen förrådde henne
för mannen hennes. Ty västerbottningen har stor aktning för den gamla
visdomen och övar den gärna själv på många vis. Brita gjorde ingen
någon synbar skada, och hade hon gjort det, hade man alltför mycket
fruktat hennes hämnd för att våga blottställa henne. Tog hon sin
bärgning med olovliga medel, kom den långt bortifrån, där ingen av dem
var känd.
Så hade hon säkrat huset för nöd och olycka genom åren. Sonens död var
det första verkligt hårda slag, som drabbat dem. Väl hade de under
nödåren stundom fått blanda brödet, de som andra, men oblandat bröd
fanns alltid till helgerna, och någon större skuld på gården hade det
ej kommit. Pengarna på banken hade nog minskat sig litet, men de skulle
väl växa till sig igen.
Allt skulle snart varit som förut igen med ett par goda år, om ej denna
hemska, oförklarliga händelse varit. Det oförklarligaste var, att hon
varit så maktlös mot den. Hela den långa olycksdagen hade hon ju känt
ofärden närma sig utan att kunna gå emot den ett steg. Som ett lydigt
barn hade hon låtit släpa sig med på mötet, hon hade suttit där och
lyssnat till bönerna och de vilda bekännelserna, och hela tiden hade
hon känt, att det var något helt annat, som nalkades. Stumt, hotande
stod det redan i det låga rummet och väntade på att människorna skulle
vara redo.
När den främmande pojken kom in, visste hon redan, att han kom med bud
från den andra sidan. Men hennes tunga var som förlamad, hon kunde ej
varna eller ropa. Allt vad hon läste av gammalt och beprövat föll matt
och maktlöst till jorden. Ett ännu starkare ord hade brutit hennes
vilja. Det enda hon hade förmått var att rycka till sig sina minsta
barn, medan hon stod där och såg på, hur mannen vandrade i väg med
sonen mot undergången.
Och nu satt hon här och sörjde honom och hans ljusa sjutton år. Med
händerna i kors satt hon dagen lång vid spisen och lät pigorna styra
om allt till begravningen. Med sina svarta, blanka ögon satt hon och
stirrade in i elden och vaggade fram och tillbaka, fram och tillbaka,
så som lapparna sedan urminnes tider vaggat sina sorger till ro
vid kåtans falnande eld. Då och då vaknade hon upp och gav sig till
att gråta högt och tjutande. Det var som om sorgen åter lockat fram
själva hennes väsens urgrund, allt det som de långa åren som besutten
bondhustru lagt aska över. Allt det mörka och främmande i hennes natur
trädde åter mera ohöljt fram. I intet sörjde hon så, som det brukades
där på orten, där man bär sorgen lugnt och utan åthävor och själv med
frimodighet går i döden.
Anders sorg var stilla, men satt djupare. Det hade kommit något dämpat
och nästan mjukt över den kärve mannen. Han, som så mången gång trotsat
och pockat sig till sitt öde, han tog detta som en Herrens underliga
tuktan. Olydiga och genstörtiga hade de varit i sina tvister och sin
fiendskap, nu måste de alla betala skulden. Ett stort offer hade Gud
krävt av dem till ett insegel på bättre tider. Som en ständig erinran
om detta var det han tagit till sig honom, ofärdsbarnet. Det var hans
kristliga hämnd på den döde, som fört dem under Guds straffdom.
— — Så kom begravningen. En stilla, frostklar dag med hårdfrusen mark.
Utanför storbyggningen stod den döde sonen lik på fyra stolar med
slantar på sina fällda ögonlock. De få gästerna trakterades inne i
vinterstugan. Begravningen skulle blott räcka denna dag. Ingen hade
mod till något kalasande i dessa ofärdsdagar. Så kördes han ned till
kyrkbyn. Där skulle samma dag Jonas och hans anhöriga i jorden med
fattighjälp.
När man ville ha fatt på Mats för att låta honom sätta sig i vagnen
för kyrkfärden, var han spårlöst försvunnen. Oroligt gick Anders och
letade efter honom utanför knutarna.
— Var kan pojken hålla till? frågade han Brita, som stod på bron i sin
svarta schalett, liksom borta i en annan värld. För en minut vaknade
hon upp.
— Å, den vettvillingen! sade hon. Vet man, var han finns någerst! Han ä
visst lite baka flötte han, som far sin. Han har fäll sprungi före.
Och så glömde man Mats för sitt eget.
— — Aldrig hade man sett en sådan jordfästning i byn i mannaminne.
Aderton kistor stodo där i rad, prästen talade om Guds underliga vägar,
tills han själv grät. Men runt omkring honom stodo de sörjande med
hårda, torra ögon. Slaget hade varit för grymt, för fruktansvärt. De
hade ej kunnat göra upp det med Gud ännu.
Först vid slutpsalmen, när klockaren stämde upp med sin vackra röst:
»Evighetens sol upprann,
aldrig mer hon bärgas kan.
Hon skin alltid»,
brast det löst. När han slutat, gräto alla, även gråhårsmännen.
Så reste var och en åter hem till sitt igen, i tunga, fruktlösa tankar.
Anders först i raden. Ingen Mats syntes ännu till. Då blev bonden på
allvar orolig. Åter gick han ut och ropade på honom från farstubron.
Ingen svarade.
— Var kan pojken hålla till? frågade han ännu en gång, när han kom in i
stugan, där Brita uppgiven satt vid dörren, alltjämt med schaletten på
sig.
Då tändes åter en livets gnista i hennes ögon.
— Give den Gud, som far hans bad till, att han måtte bli, där han ä,
var de nu vara månde, bröt hon ut.
— Tyst kvinna, häda inte, röt Anders.
Men något i hennes ord hade dock träffat honom i hans innersta. Han
hade den dagen sett sitt eget kött och blod sänkas i den mörka graven.
Han förmådde ej mer. Så fick pojken vara, och var och en gick till vila.
— — Först mot midnatt smög sig en liten gestalt ner emot storgården.
Det var Mats. Var han varit den långa dagen, skulle han väl knappast
kunnat säga. En gång fann han sig stå uppe vid stockstugan där uppe
utom åkern. Men den var stängd. Ett stort hänglås satt för dörren, och
fönstren voro förspikade.
Då hörde han i den stilla luften klockorna börja ringa där nere i
kyrkbyn. Klara, fulltoniga stämde de upp sin kallelsesång de två milen
därifrån. Det var som om han hade haft dem alldeles inpå sig, som
kyrkan hade stått här uppe på berget.
Som träffad av ett slag hukade han sig ner, vände sig så skyggt om och
sprang åter in i skogen. Mats, den fromme Lill-Jonas son, hade blivit
som trollen, han tålde ej klockringning och psalmsång. Först djupt inne
i skogen lugnade han sig. Klocksången hade dämpat sig, vinden tog den
och förde den åt annat håll, nu tystnade den.
Här inne var det stilla, en ljuvlig ro och frid. Träden stodo vakt om
honom, han strök dem efter barken, den var sträv och varm som fars
hand. Lingonen började nu på att mogna, men de voro ännu vita på den
ena sidan. Han åt litet tranbär och otterbär — en brödbit hade han i
fickan. Huvudet kändes så tomt och tungt, han ville inte tänka, känna,
bara sova. Och så kastade han sig ned på den fuktiga mossan och somnade.
När han vaknade var det redan mörkt. Han frös, så att han skakade, och
hungern gnagde i hans tomma inälvor. En lång stund måste han stå för
att minnas, vem han var och vart han hörde. Hur han letade sig ut ur
den djupa skogen i sin förvirring, är ej gott att säga. Han gick väl på
instinkt som djuren till den fyllda mathon.
Nu stod han där, riven och matt, nere vid gården igen. Där låg
sommarstugan, mörk i det disiga månskenet. Man hade ännu ej kommit sig
för med att flytta in i vinterstugan, fast det redan började bli kallt.
Först nu gick det upp för honom, vem han var och vad han hade här att
göra. En främling, en inhysing hos andra!
Som väckt ur en dröm, stod han där i natten och darrade för allt
detta främmande. Gården tycktes honom så stor, så hotfull och fylld
av fientligt liv i den svaga belysningen. Han tyckte, att de mörka
fönsterraderna blängde lika styggt som Brita under huvuddukens skugga.
Men så kom han att tänka på, vad det innebar, att alla fönster voro
mörka. Alla sovo visst, ingen väntade honom. Det kändes som en lättnad.
Han smög sig sakta närmare. Vid sommarstugans södra hörn stod en
aspdunge. Anders hade velat hugga ned den, ty asptelningarna bredde ut
sig för varje år. Men barnen hade bett för dungen — den gjorde det så
svalt i kammaren, där de sovo på sommaren. Nu stodo asparna där och
susade i natten. Annars var det blickstilla, endast de tusen asplöven
skälvde och vredo sig i sin eviga oro.
Mats hjärta ville stanna av skrämsel. Inga aspar växte det kring de
fattigas gårdar utom åkern. Där växte blott den blyga björken och
rönnen med sin runda krona, lik en höjd och knuten näve. Den tysta
barrskogen räddes han ej, den var hans sträva barndomsvän. Men för vart
blad, som darrade i de främmande träden, skalv han själv som ett asplöv.
Det var en fasa, som han måste igenom eller dö, och så blundade han och
sprang rätt igenom till stugan. Nyckeln satt som vanligt i den olåsta
dörren. Han grep tag i den som en drunknande, fick upp dörren och
trevade sig uppför den branta trappan till farstuvinden, där han sov,
fann sin bädd, kröp klädd som han var ner i höet och drog fällen upp
över öronen. Där låg han till sängs i över en vecka, ville knappt äta
eller dricka och svarade ej på tilltal.
* * * * *
Men så en morgon vågade han sig äntligen ner i stugan till morgonmålet.
Solen sken nästan varmt genom de fyrrutiga fönstren i sommarköket. På
det skinande vitskurade bordet stodo väldiga mjölktråg av vri, fulla
till brädden av långfil. Stora högar av tunnbröd lågo direkt på bordet.
På en tallrik lågo tjocka skivor av gravsik. Här led man ännu ingen
brist, och det som fanns var väl unt.
Runt kring bordet sutto de där, husbondfolket med drängar och pigor
och läto sig väl smaka. Varje tråg delades av två personer. Tysta
sutto de och sörplade sävligt i sig surmjölken. Begravningsstämningen
hängde ännu tung över gården. Ingen kom sig för med att yttra ett ord.
Till slut hade de alla ätit. Man reste sig tyst, gav skeden en sista
slickning och gick var och en åter till sitt arbete. Ingen läste till
eller från maten.
Sedan blev det barnens tur. Nog var bordet stort, men alla rymdes dock
ej ikring det på en gång på den stora Anders Ersagården. Lillpigan fick
i hast fram trågen också åt dem. Ejnar, älsklingssonen Britas, fick ett
eget tråg. Det var fint svarvat och sirat i kanten, en s. k. rysskål.
Ejnar han var lång, bredaxlad och ljus som den döde brodern. Ej ett
drag hade han av modern varken i sätt eller utseende — han höll sig
också helst till fadern. Kanske var det därför modern älskade honom med
en kärlek, som var nästan hopplös. Han var det, som skulle bli hennes
tröst. Hennes sorg hade något av fjällvinden i sig — häftigt kom den
och for.
Vid bordsändan sutto Mats och Anna-Greta, dottern, omsams om ett tråg.
Anna-Greta hade allt i det yttre av modern, men vackrare, mjukare och
vekare. Ögonen voro ej så stickande svarta, de voro blåsvarta som
otterbären uppe i skogen. Det var som om en tunn, mjölkblå, fuktig
hinna vilat över djupet därunder. Nej, myren där nere liknade de,
glanslösa, fulla av djup utan botten. Håret var svart även det, men
med en skiftning av rött i hårroten. Det lockade sig vid öronen och i
flättofsarna. Och på hjässan, just vid hårvirveln, satt en martova,
som aldrig gick ut, hur mycket man än ryckte och slet. Men den dolde
Anna-Greta under lockhåret.
Far, han hade mycket bekymmer med det håret.
— Va du ä ogredig i håret, lill-pia, brukade han säga och ömt stryka
det till rätta.
Munnen var stor och röd, den var fast sluten, när hon inte pratade
och log. Men det var inte ofta. Och när hon log, då ljusnade de mörka
ögonen som av solsken och blevo då ljusbruna som myrvattnet vid
stranden, grunda och utan alla försåt.
Anna-Greta var redan lång för sina tolv år, smärt och kraftig till
växten. I varje rörelse, varje lem förrådde hon den lapska rasens
smidighet och behag. Men det var allt vad hon hade kvar av den
främmande rasen i det yttre. Hon var faderns solsken och glädje och
alltid full av skoj och upptåg. Lätt hade hon kommit till världen, lätt
tog hon allt. Men så hade också mor hennes burit gråbon bunden vid
höften, när hon föddes. Två år yngre än Mats var hon, fast lika lång
som fattigpojken var hon, stannad och knuten i växten som han var.
Nu sutto de där, på var sin sida om tråget. De hade knappt bytt ett
ord med varandra ännu. Sorgestämningen hade tystat själva husets
pratmakerska. Men nu orkade ej längre Anna-Greta gå och sura. Därför
hade hon så smått börjat retas redan med far, utan att bry sig om
moderns onda blickar, tills hon tvang den tungsinte mannen, som satt
där och ruvade över olyckan, att le. Full av vekhet såg han på sitt
yngsta barn, som ännu ej lämnat barndomens skyddande nejder. Henne
hade han dock ännu kvar! Det bästa livet skänkt honom, en gammal
man. Och omedvetet var han tacksam, att ödet valt som det gjort.
Älstpojken, arvingen till gården, hade gått, och däri låg en djup och
fruktansvärd betydelse. Men lyckan, solskenet var kvar. Så funno de
bägge föräldrarna var sin tröst att haka sig vid. Livet började redan
sin underfulla, sunda läkedomsprocess.
— Var snäll mot Mats, Anna-Greta, han ä nu bror din i stället för
Bertil, sade han, i det han gick ut genom dörren till dagens arbete.
Förstulet kisande satt nu Anna-Greta där och stirrade nyfiket på pojken
mitt emot sig. Jaså, så såg han då ut, uppfostringsbarnet deras, som
far sagt hon skulle vara snäll emot som mot en bror. Hon visste ej
riktigt än, vad hon tyckte om honom. Bra nog mager var han ju och stum
som en gravsik. Men ett par vackra, djupa ögon hade han allt, bara han
ville höja dem över tråget. Hon fick väl försöka att få honom i gång.
Och så tog hon träskeden och ritade en skåra i tjockgrädden överst på
tråget. Och noga var hon att få den mittpå, så noga, att hennes röda
tunga slank sig ut och följde skeden i dess rörelser. Nu tyckte hon sig
ha tagit första steget och satte sig att avvakta vidare närmanden.
Men vänta fick hon. Mitt emot henne satt Mats, med sänkt huvud,
illröd i ansiktet av en oövervinnelig blyghet och skygghet. Aldrig
hade han och hans syskon fått vara med andra barn — modern tillät det
icke. Strängt höllos de till arbete från det de voro helt små. På
fristunderna satt han vid mors sida, när hon kardade ull eller spann
och lärde sig bokstäverna ur psalmboken. Sedan kom far in efter
arbetet och läste för dem ur postillan eller bibeln, tills den korta
vinterdagen var slut. Nog hade de väl lekt sina sommarlekar som andra
barn, men de hade alltid hållits för sig själva där uppe i sitt avsides
hörn utom åkern.
När han tänkte på att han nu skulle sitta där morgon efter morgon och
dela maten med denna främmande flicka, tyckte han, att var matbit
skulle fastna honom i halsen. För första gången kände han riktigt hur
ensam, hur gränslöst övergiven och främmande han var!
Men barnanaturen är lycklig. Mats hade ej ätit riktigt på flera dagar.
Som han satt där och blygt stirrade på tråget, blev honom plötsligt
hungern övermäktig. Sådan mat hade han ju ej sett på flera år.
Och innan han själv visste av det, hade han skeden i tråget. Som mor en
gång för länge sedan lärt honom, skrapade han först undan grädden på
sin tråghalva till ena kanten för att gömma den till sist. Så tog han
en tunnbrödskaka. Med båda händerna smulade han det oblattunna, gråvita
brödet i små bitar, hällde ner dem i tråget och rörde om, tills skeden
kunde stå för sig själv. Så tog han sig en sikskiva med fingrarna, slet
sig en bit med tänderna, satte skeden i filbröttet och började äta.
Han hade bara gräddbrädden kvar, när han kom att se upp. Där satt
Anna-Greta och bara stirrade på honom. Hennes egen halva var orörd. Nu
gick han in också på hennes del och tog sig några bra tag. Det blev ej
mycket kvar åt henne. Aldrig hade hon sett en sådan glupande hunger!
Nu när Mats tittade upp, skrattade hon med full hals och pekade på
långfingret åt honom. Äntligen fick hon då retas litet!
— Fy, fy skam på långfingret, ropade hon. Största snålhund först i
fatet!
Mats blev åter blodröd — så sjönk blodet tillbaka, och han blev
likblek. Han trodde, att han skulle sjunka genom golvet av skam. Hade
inte mor ock lärt honom att truga tre gånger hos främmande! Och här
satt han och slök i sig maten som en hund.
Innan någon visste ordet av, hade han ryckt till sig mössan och var
utom dörren. Husbonden själv såg honom kila över gården. Men han
tänkte: låt honom löpa! Tids nog får man sätta pojken i arbete. Först
måste han övervinna sorgen och svälten och allt, som gått åt honom så
hårt. Han hade blivit så förstående av sin egen sorg, Anders. Han hade
tagit Guds varning till sig, när han tog förstfödingen hans.