Anders att säga. Länge kämpade han med sig själv, så kom det:
— Och så ville jag säga det, att eder ålderman anser jag mig ej längre
värd att vara. I han själva fått bevittna, hur illa jag fört eder
talan. Och i enlighet med byaordningens föreskrift sätter jag därför
från denna dag Jonas Jonsson till min ställföreträdare. Så nitiskt,
som han för vår talan för Gud, skall han nog också föra den inför
människor.
Anders ord hade brutit den tunga, ovärldsliga stämningen. Mången hade
väl i hemlighet tänkt som han, men nu brusade det ett sorl av nej, nej!
Hans hustru stod nu upprätt mitt i salen. Hon var övertygad om att
hennes man plötsligt drabbats av sinnesförvirring.
Då återförde Jonas dem till besinning.
— Jag tackar dig, broder, för dina ord, sade han enkelt. Dina ord
ha lärt mig sanningen av det språket: »Där stolthet är, där är ock
föraktelse, men vishet är när de ödmjuka.» Jag tror, att du lärt dig,
var den rätta visheten är. Men detta är icke stunden att ordna våra
världsliga angelägenheter. Dem är jag ock viss om, att du bäst vet
att styra om för oss som hittills. Nu äro vi här för att göra upp vår
angelägenhet med Gud.
Då trängde sig en annan fram till honom. Det var Jan Olsa, värden, och
alla sågo, att han var drucken, mitt på blanka söndagsförmiddagen.
Men var inte den stunden kommen, då Gud skulle se dem i all deras
förnedring!
Storbondens ödmjuka bikt hade brutit alla fördämningar. Nu ville de
alla fram och bekänna sina synder och felsteg. Och de trängde sig alla
på en gång in mot Jonas. All synd och skuld, all hemlig lusta och
begärelse kastade de emot honom, allt hundraårigt hat och split lade de
för hans fötter. I sin hänförelse och sin nöd trängde de inpå honom, så
att han vacklade. Han stod där liten och blek men senig, spänstig och
fast och höll stånd mot dem alla med sin brinnande tro allenast.
Timme efter timme förgick på detta sätt. Ingen märkte, vad tiden
led, ingen kände trötthet eller hunger. Förmiddagen förgick.
Eftermiddagssolen förgyllde stuguväggen, den blektes åter och försvann.
Skuggorna djupnade, kvällsmörkret började falla, men alltjämt hördes
det upprörda röster, bön och gråt inifrån bönstugan.
Till slut var det dock som om de biktat nog. Rösterna sjönko allt mer,
hänförelsen ebbade ut i en stor trötthet. Men då trodde de sig ha gjort
upp allting med varandra, inomåkers- och utomåkersfolket. Utmattad
tystnade den siste. Men då hade han heller ingen fiende mer.
Då beredde sig Jonas åter att tala. En ny hänryckning grep honom.
Äntligen fick han då komma med tröstens och löftets ord. Ty nu hade de
väl besegrat frosten i sina hjärtan, tyckte han. Och han lät åter de
eviga löftesorden ljuda:
»Så skall då Herren hava nit om sitt land och skona sino folke.
Frukta dig intet, du land, utan gläd dig och var vid gott mod, ty
Herren kan ock göra mäktiga ting.
Att ladorna varda fulla med korn och pressarna överflödighet av must
och oljo hava skola.
Att I skolen hava nog till att äta och prisa Herrens eder Guds namn,
den ibland eder under gjort haver, och mitt folk skall icke mer till
skam varda.»
Då uppstod det plötsligt en häftig rörelse nere vid dörren. Någon hade
öppnat den och sökte tränga sig fram. Folkhopen knuffades och vacklade,
man viskade och frågade om varandra. Till slut hördes den drucknes röst
över allas: Halleluja! Halleluja! och strax därpå lyckades han tränga
sig fram mot Jonas. Vid handen höll han en liten gosse. Äntligen stod
han då där framme.
— Nå, säj nu, va du skulle, pojk, sade han med en röst, som darrade av
något mer än druckenhet.
Men pojken fick inte fram ett ord. Han var liten och blek, ett riktigt
nödårsbarn, men nu var han röd i ansiktet av att ha sprungit. Blicken
var irrande och vikande, den hade ett uttryck, som ej var rätt klokt,
men därtill lade man ej märke nu i förvirringen.
— De ä Lars Hörnkvists pojke från Täfte by, sade Jan Olsa förklarande.
Den drucknes ansikte var som förvandlat, när han fortfor:
— Han har sprungit halvmilen hit för att berätta, att dem har funnit en
mjölgruva ner vid havet.
— Vad — vad för något? Det brusade av frågor.
— En gruva av vitaste, renaste vetemjöl, bedyrade Jan Olsa med
exalterad stämma.
Åter blev det tyst i det stora rummet, men en annan tystnad än nyss.
En dov, beklämmande vindstilla före stormen. Vad var nu detta? Under
timmar och åter timmar hade de legat här på sina knän, bekänt sina
synder och tiggt om undret. Nu var det visserligen här.
Glömd var nu den andliga befrielsen. Kroppen krävde åter sitt.
Exaltationen släppte deras sinnen, så att de på nytt kände hunger och
trötthet. Upp i deras utmattade lekamen stego nu igen alla de glömda
kvalen, hungern ryckte och slet som en varg, som sluppit loss ur saxen,
i deras tarmar och trasade dem till blods. Tusen underbara syner
förespeglade den dem i sin yrsel. Den långa dagens kvalfulla andliga
strid, rummets hetta och pina, allt hade blott varit en beredelse till
detta, till undret. En mjölgruva, en gruva av renaste vetemjöl!
Men ännu en sekund tvekade de. Skulle de dock våga tro? Och som nyss
blickade de åter upp mot den ensamme Jonas. Också han hade stått som
lamslagen. Bönhörelsen, kom den då så snart! Lät ännu Gud undret falla
ner i lekamlig måtto ur sin himmel över människorna? En sekund, en
enda hemsk sekund vaknade han ur sin hårt spända extas och såg ned i
verkligheten som i ett gapande, tomt hål.
»Vill du, så skall jag förvandla dessa stenar till bröd.» Var det
frestarens aldrig tystnande röst?
Men i nästa sekund sänkte sig åter den ljusa, bedövande hänförelsen
över hans utmattade sinne. Nej, undret, Herrans under var det. Vem var
han, att han hade rätt att tvivla! Och med ansiktet lysande av undrets
fullbordan, föll han åter på sina knän och ropade:
»Då sade Herren: Si, jag vill låta regna eder bröd neder av himmelen,
på det att jag må försöka, om I viljen vandra i min lag eller ej.»
Då bröts folkets sista tvivel. Undret, det heliga undret, var
bekräftat. Och en vild hänförelse grep dem alla. Forna vänner och
ovänner föllo varandra i famn under tårar av tacksägelse. Så kom då
äntligen Guds nåd efter femårig hemsökelse, kom som manna från himmelen.
Och en röst ur mängden höjde sig:
»Mitt hjärta gläder sig, att du så gärna hjälper. Jag vill sjunga
Herranom, att han så väl emot mig gör! Fröjden eder av hjärtat, I
rättfärdige!»
Nu brast jublet riktigt löst med bön, med sång, med åkallan. Det var
som om man glömde själva undret för den förvissningen, att Gud ej
övergivit dem. Då tog Jonas gossen vid handen och började gå mot dörren.
— Vi vilja följa Guds kallelse och uppsöka hans välsignelse, sade han.
Och de följde honom alla. Man trängdes mot dörren i stor villervalla
och förvirring. Men därute ordnade Jonas dem i ett långt tåg, två och
två. Själv ställde han sig i spetsen med gossen.
* * * * *
Och så satte sig det långa tåget i rörelse genom den mörknande skogen
ner mot havet. Alla följde med. Alla så när som på en. Det var hon
Anders-Ersa-Brita, och yngstbarnen hade hon fått med sig. Om mannen
hennes smittats av läsarna och deras galenskap, ville hon då behålla
förnuftet.
Kanske var hon ock den enda, som den kvällen höll huvudet klart, hon
Rik-Brita inom åkern! Men vad är det för nöd att hålla huvudet klart,
när man har magen full och hjärtat tomt? Hon kröp undan i skuggan
mellan träden med två av barnen sina, medan de andra gingo vidare.
Så oberörd som hon var väl ej Anders, men också hans sunda förnuft sade
sitt ord, ty även han hörde ju till de mätta. Men sin plikt likmätigt
följde han sina byamän för att se, vart det bar, och för att ingripa,
om det så behövdes. En av hans söner följde honom, den äldste, den
glade, lättrörde Bertil.
Så gick han framåt med de andra i mörkret. Ljuset inifrån bländade
ännu deras ögon, marken var så svart, skuggorna så beckmörka mellan
träden. Överhettade som de voro, fröso och huttrade de i den råkalla
kvällskylan. Himlen var klar, men luften var rå och fuktig och bådade
väderleksombyte. De hade halvmilen att gå till det ställe, som gossen
uppgav. För att förkorta vägen stämde Jonas upp en psalm med sin klara
röst:
»Dess vare Gud i himmelrik
lov pris förutan ända,
som värdigades nådelig
oss denna salighet sända.
Hans helga ord har oss det sagt,
därpå bör oss grant giva akt.
Ej står oss då till tränga.»
Klar, skälvande och innerlig trängde den gamla psalmens ton genom
skogens tystnad. Efter denna psalm tog man upp en ny och så ännu en.
Psalm efter psalm klingade på skogsvägen i takt med de många stegen.
Jublande skar en kvinnoröst igenom:
»Du månde oss bespisa,
din rundhet till oss går,
med kläder och livets föda,
att vi ej svälte till döda,
din rundhet till oss står.»
Som orgeltoner svarade männens djupare röster:
»Rätt underlig Gud för sann
sina uppehålla kan!
Ja, han skaffar hjälp och bot,
fast all världen står emot.»
Allt mörkare tycktes skogen bli. Vägen blev lång för de gamla i
mörkret. En gammal gubbe sjöng med darrande röst och rörande tonfall:
»O, ädla ljus, giv oss ditt sken!»
Då flammade något till däruppe i norr. En grönkall flamma slog upp och
steg likt skummet från en osynlig eldfontän högt upp mot zenit, sjönk
åter tillbaka och försvann. Norrskenet! För en minut hade det lyst upp
vägen. Då såg man, att man gått fel. Men gossen sprang en bit tillbaka,
och snart var man på den rätta avtagsvägen ner mot havet.
Mörkret var nu åter lika djupt. Men plötsligt var det som om den
osynliga branden där bakom skogsranden spritt sig, den slog upp igen i
tusen små gröna lågor, som flämtade till ett ögonblick, falnade ner och
slocknade. I detta flämtande, irrande ljus vandrade de vidare och kunde
snart höra havets dån helt nära. Gud själv gick före dem i sin eldstod
och visade dem vägen.
Här öppnade sig skogen, och de kommo ut på slätten. Tunga, isande och
våta svepte havsvindarna emot dem och ville tvinga dem tillbaka. Men
från en kulle i skogsbrynet kunde gossen redan peka ut stället, där
mjölgruvan skulle finnas. Och i ett sista, flämtande ljus kunde de
verkligen se något, som lyste vitt därborta. Sången tystnade, alla
trängde sig fram för att se. Och oemotståndligt, liksom pressad fram
av en osynlig makt, började den lilla människohopen åter röra sig fram
efter vägen.
Allt mera tilltog jättebranden på himlen. Den skiftade nu i rött och
blått, gult och violett. Plötsligt ändrade den karaktär. De irrande
flammorna samlade och ordnade sig till väldiga, hängande draperier.
Det var som förlåten till det allra heligaste, som var minut kunde
lyfta sig för Guds egen åsyn. Nej, vingar var det. Där stodo de redan,
kerubim och serafim, svepta i sina skimrande fjäderskrudar inför
tronen. Genom den ljudlösa tystnaden ljöd ett underligt, spinnande ljud
likt det avlägsna surret av tusen harpor fjärranfrån. Blott havet slog
tungt sina orgor därtill i en flämtande fuga.
Tystnaden, det plötsliga ljuset och norrskenets ofärdsljud blev för
mycket för en del av dem. Många av kvinnorna gräto nu och ville vända
om. Och längst bort hördes den drucknes lallande, förfärade röst, som
redan skälvde för domen:
»Och jag såg en stark ängel nederkomma av himmelen. Han var klädd med
en sky och en regnbåge över hans huvud och hans ansikte såsom solen och
hans fötter såsom eldspelare.
Och svor vid honom, som lever ifrån evighet till evighet, den där
himmelen skapat haver och vad däruti är och jordena och vad däruti är,
att ingen tid skall vara mer.»
Men Jonas vände sig näpsande till honom:
»Under dina vingars beskärm tager jag min tillflykt. Sela», sade han.
Då steg med ens en enda, väldig, flammande båge upp från den osynliga
branden. Den spände sig från horisont till horisont som en fast bro av
strålande ljus. Under den förde Jonas de sina de få stegen fram till
det lysande okända därborta på en smal stig i gräset.
Skenet slocknade lika plötsligt som det tänts. Stigen förde dem genom
det våta, sträva gräset fram till ett mörkt, djupt hål nere i marken.
Där nere skimrade nu det lockande vita mjölet, av renaste vete, som på
Guds underfulla bud trollats fram åt dem i ödemarken. Varför tvekade de
då?
Runt om var marken hårdfrusen och mörk. Men ett stenkast därifrån lyste
åter en ljus strimma. Det var havssanden, mot vilken havet bröt sig
tungt och suckande.
De hade alla stannat vid kanten av gropen, tveksamt stirrande. Den våta
havsvinden hade svalkat deras heta pannor. De ville besinna sig, tänka.
Själv kände sig Jonas med ens så kroppsligt svag, så matt och yr.
Yrseln hade lämnat hans själ, men nu satt den i hans kropp. Sjuk var
han, sjuk. Han frös och svettades om vartannat, benen veko sig under
honom. Han ville se dit ner, han ville tänka för dem alla, men han
förmådde det ej längre.
»Din skott är fastnad i mig, Herre», tänkte han undergivet.
Då bröt sig plötsligt hans hustru väg förbi honom med de två minsta vid
handen. Vansinnet lyste ur hennes ögon, munnen tuggade och förvred sig.
— Mjölgruvan, ropade hon, o, Gud i himmelen, det vita mjölet!
Och innan någon visste ordet av, hade hon kastat sig över kanten och
började klättra ner i gropen. Då följde Jonas henne. Och som gripna av
svindel störtade några efter honom, väl en tjugu personer, de som fått
svälta värst.
Mats ville också efter, men någon höll honom tillbaka med jättearmar.
Det var Anders inom åkern.
Stum av fasa stod han där, den myndige storbonden, och insåg, vart
deras nöd och exaltation hade lett dem. Men all hans kraft var gången
från honom, han förmådde ej hålla dem tillbaka. Jo, en, Mats, Jonas
ende son. Hårt tryckte han honom till sig liksom i övermåttet av sin
skräck, så att pojken ej förmådde röra sig ur fläcken. Så stod han där
med ansiktet tryckt mot bondens sträva rock, utan att kunna höra eller
se något av det, som försiggick där nere.
Men nere i gropen stod Jonas hustru och grävde i det vita, fina mjölet
med båda händerna. Med ett fånigt, lycksaligt leende lät hon det rinna
mellan sina fingrar. Bredvid henne stodo barnen och gjorde som hon. Så
var det plötsligt en av dem, som mindes, vad mjöl var. Fast så vitt
hade de aldrig sett. Försiktigt slickade hon på fingret, stack ner det
i det vita och smakade. Det smakade ej som hon mindes. Hon måste känna
igen.
Då kastade sig svälten som en ulv över Jonas hustru. Vild av hunger
kastade hon sig på knä. Hon öste med fulla händer åt sina barn av det
fina mjölet, och så började hon själv att äta. Utan att se åt höger
eller vänster stoppade hon munnen full gång på gång och tuggade och
sväljde krampaktigt med fradga kring munnen.
Den vansinniga hungerkänslan kastade sig då också över Jonas. Febern
sprang honom åter åt huvudet, synerna och klangen kommo åter. Han grep
i det där vita — det var mjukt, fint och lent som det finaste skrädda
mjöl och rann mellan hans fingrar som ett levande väsen. Alla andliga
behov upphörde — kvar stod blott bukens omättliga behov av att fyllas
och fyllas igen. Å, att en gång, en enda gång till i livet få äta sig
riktigt mätt igen! Och också han åt och tuggade och sväljde, utan att
veta vad det var han fick i sig.
Alla de sammanpackade människorna där nere gjorde som han. Den
långvariga masspsykosen tog ut sin rätt. Som djur kastade de sig över
den utlovade mannan. Sträv var den, besynnerligt tung och smaklös, men
det var ju Guds bröd. Och för smaksinnen, som förslöats vid det långa
bruket av den beska furun, gjorde ej hungern så stor skillnad.
Däruppe stodo alltjämt de andra, dödstysta och avvaktande. Vad som
försiggick där nere, kunde de blott svagt urskilja i det svaga ljuset.
Svarta skuggor krälade om varandra där nere mot det okända vita under
smackningar, stönanden och hesa flämtningar. Hade de dock funnit, vad
de gått ut att söka — mjölgruvan, Herrens stora under? Ingen vågade sig
dock ner för att undersöka, utan de stodo där blott och stirrade sig
blinda.
Främst bland dem stod Anders inom åkern med Mats alltjämt i sin famn
och satte sin stora styrka som en damm för en och var, som ville honom
förbi. I hans armar stod Mats som fastnaglad, förlamad och orörlig utan
att fatta, vad som försiggick. Hur länge han stod så, visste han ej.
Det hade blivit så märkvärdigt tyst där nere i gropen. Suckarna och
stönandena hade blivit allt svagare, och ingen kom ännu tillbaka. Då
vaknade äntligen Anders ur sin dådlöshet.
— Hör på, gott folk, ropade han, de måste ha hänt något där nere,
kanske en olycka! Någon av oss måste dit ner å se efter.
— Jag, far! En ung, kraftig röst var det, hans egen son Bertil. För
honom var allt ett spännande äventyr. Hans ljusa sinne hade ännu ej
känt fasa eller tvekan. Stark och orädd stod han där och tittade ner
i det mörka hålet, där ett okänt drama utspelade sig. Som de sugande,
mörka hålen i en fors drog det honom till sig.
— Nej, Bertil, stanna, de får ej ske, befallde fadern. Men i detsamma
strävade utomåkerspojken också att göra sig loss. Anders måste ta
riktiga spänntag för att hålla honom. Och i ett nu var Bertil över
randen.
Minuterna gingo, han kom ej upp igen. Som i en dröm hade han försvunnit
och blivit där. Då slet sig äntligen Mats loss. Han, Lill-Jonas son,
var det, som bort gå. Hans far var det, som fört dem på vanvettets
vägar. Och med övermänskliga krafter kom han ur famntaget och ner i
gropen.
Där nere tycktes först allt så mörkt som i en brunn. Endast det vita
lyste. Men Mats sökte något annat, människorna. Då stötte hans fot mot
något mjukt. Något mörkt. En människokropp. Ett ansikte vändes mot
honom, också det vitt och lysande. Full av fasa kastade sig Mats över
kroppen — han vände på dess huvud. Dess stela, glasklara blick stirrade
honom rätt i ögonen. Hans mor, hans egen mor! Död, stendöd! Blå i
ansiktet och med fradga i mungiporna. Tätt tryckt till henne låg den
minsta lilla systern, också hon död. Mer kunde han ej se i mörkret.
Skräcken blev honom övermäktig, skälvande sjönk han ner på sina knän.
Och plötsligt steg ur hans strupe ett fasans skri, som ej var som
kommet ur människostrupe. En vargunges ylande var det i den ensamma
vinternatten, ett vilt, osjäliskt rop till livets och dödens dunkla
makter. Sedan visste han intet mer.
När han vaknade till liv igen, var gropen full av folk, av facklor och
brinnande stickor. Mitt ibland dem stod Anders inom åkern, reslig och
lugn som alltid, men så förunderligt blek. Själv låg han litet på sidan
med en våt duk över pannan, men ingen tycktes vidare bekymra sig om
honom. Yr och lemmen i hela kroppen lyckades han slutligen resa sig och
gå fram i ljusskenet.
Då fick han se det. Där lågo de i en rad, alla de döda. Tillsammans
aderton personer, och den siste i raden var Inomåkers-Bertil. Alla
kvävda av det, som de i sitt rus och sin yrsel tagit för mjöl.
Där, där låg hans egen far! Tog han fel, rörde sig ej hans ögonlock
ännu? Utom sig störtade han fram och knäböjde vid faderns sida. Hans
bleka, förandligade ansikte var det enda, som var sig likt. Det var ej
förvridet som de andras — lugnt och fridfullt vilade det mot den hårda
grästorvan.
Mats var viss om att döden måste varit plågsam. Men ej en ryckning
eller skälvning av smärta hade vanställt ansiktet. Blott ännu ljusare,
klarare, mer själiskt var det blivet genom det sista lidandet. De
stora, vidöppna ögonen sågo rätt in i gossens — de voro lysande av en
visshet utan gräns.
Hade han i det sista genomskådat den vanvettiga förblindelse, som fört
dem hit? Ja, där han nu var, där visste han allt, sin hustrus och sina
båda barns onda bråddöd och alla de andra oskyldiga människornas.
Han visste allt intill sin ende gosses ensamhet och värnlöshet i
världen. Och ändå log han, log i döden stilla och blitt, ett leende,
så hemlighetsfullt, så djupt, så förlåtande som den fastspikades på
korset. Det var som om hans läppar ännu velat forma ord — ett enda.
Ordet, som han aldrig fick sagt i detta livet.
Men han, Lill-Mats, kunde inte höra det, han, där han stod på knä i den
mörka gruvans svarta hål, fader- och moderlös, utan syskon eller någon
i världen att hålla sig till. Hans händer rörde vid något, han lät det
rinna mellan fingrarna — den finaste, vitaste havssand var det. Det,
som Gud skänkt dem i stället för manna.
Under lovsång och böner hade Gud fört dem hit — hit! Han såg upp mot
himmelen, han ville, han måste förstå! Men också himmelen var mörk och
utan botten, ett djupt, svart hål också den. Och plötsligt lyfte han
båda sina hårda, smala pojkhänder, ännu fulla med sand, mot himmelen
däruppe i en stum, ordlös förbannelse!
Också en annan stod där och lät sanden rinna mellan händerna — det var
Anders Ersson inom åkern. Av och an rann den, som sanden i ett timglas,
som aldrig ville tömmas.
Av alla de dunkla punkterna i denna tragedi var det ingen, som var
dunklare eller mera svårförståelig än den unge inomåkersgossens död.
Hungern kunde ej ha drivit honom i döden som de andra, så mycket var
visst. Någon verklig hunger hade ännu aldrig den glade ynglingen känt.
Hade han gripits av samma förfärliga yrsel och villa som de andra,
eller var det skrämseln, som bragt honom utom vett och förstånd? Ingen
kunde bringa klarhet i dessa frågor.
En enda av alla dem, som gått ner bland de första, hade räddats till
livet. Det var Jan Olsa, han, den druckne. Sitt rus, sin skam hade han
att tacka för livet. Vid den första tuggan av den torra sanden hade
han gripits av våldsamma uppkastningar. Nu låg han där, yr och matt,
men vid full hälsa och stor glädje över livet. Hur det gått till för de
andra, kunde han ej redogöra för.
Vem skulle man ge ansvaret? Jonas utom åkern hade själv gått i döden.
Och pojken, som fört dem dit, var försvunnen som en ande.
* * * * *
Från närmaste by kom det tjugu man med bårar av vad man i en hast fått
ihop. En kom med en riktig bår av båtshakar och säckväv. En annan bar
ett sofflock under armen, och två bröder hade i förskräckelsen ryckt
loss ena logdörren och bar den mellan sig.
På dessa bårar lade man nu försiktigt de döda. Man slöt deras ögon och
knäppte händerna över bröstet. Och så började det långa sorgetåget
tillbaka genom skogen till Tavle by. Samma pilgrimer var det, som
nyss gått ut för att hämta bröd i öknen under psalmsång och lov. Nu
återvände de, men sången hade tystnat.
En ensam darrande kvinnoröst försökte ta upp:
»Hjälp mig, Gud, min sorg mig kväl!
Stor vatten går allt till min själ,
stormvågen mig fördränker!»
Men snyftningarna bröto sången, och ingen tog åter vid. Dödstystnad
rådde över det slingrande, mörka tåget, över den långa vägen tillbaka.
Endast havet slog alltmera dämpat sin sorgesång bakom dem.
Men i skogen mellan de mörka stammarna stod hon, Anders-Ersa-Brita med
sina två barn och kom ej längre. Det var henne givet att se mycket, som
ej andra sågo, den mörka Brita. Men aldrig hade en väg varit så full
av fegmärken och varsel, som den hon hade att gå den kvällen! Vart hon
gick, snavade hon på mörka försåt. Hemliga röster hade så mycket att
viska som aldrig förr, skepnader tassade före och efter. Men hon gick
modigt på, läsande allt hon kunde till skydd för sitt och till skada
för andras, som hon brukade.
På detta sätt kom hon så långt som till skogsbrynet ovanför Jonas
stuga. Där brann det ljus i alla fönster. I många stugor brann det
ljus. Hon förundrade sig, ty folket var ju ej hemma. Långt där nere låg
vintermyren, svartare än natten själv. Där på andra sidan låg hennes
hem, hennes trygga hem. Det var bara att gå nedför backen, skjuta ut
båten och ro den korta biten dit över.
Då tändes där ett ensamt ljus över myren. Fladdrande steg det upp ur
djupet och stod där en stund utan att spegla sig i vattnet. Så vandrade
det sakta över myren och stannade över Anders Ersagården. Då visste
mor Brita, att alla de ljus hon såg i byn voro fegljus. Och att döden
skulle drabba också hennes egen gård.
Ännu något steg ur myren — en skepnad var det, och stilla vandrade den
efter ljuset. Och med hjärtat fullt av fasa kände mor Brita igen sin
äldste son. Då förstod hon, att det var han, som var »feg» och skulle
föra döden in i deras hus.
Skälvande stödde hon sig mot en trädstam, medan de många ljusen
långsamt slocknade. Den lilla flickan vid hennes sida lutade sig
darrande mot henne och grät strida tårar i hennes kjortel. Men pojken
hade ingenting sett.
Så stod hon där och väntade på det, som måste komma.
Äntligen nådde dödståget byn. Här skilde sig vägen. De främmande
bärarna stodo rådvilla. Då manade den uppväckte Jan Olsa på dem — liken
skulle uppåt vägen till utomåkersfolket, sade han. Blott en av de
stumma skulle följa inomåkersfolket över det svarta vattnet, Bertil,
mor Britas son.