ut. De hade tänkt sig hela den dagen till det viktiga sammanträdet.
Först skulle man sitta där i godan ro och bekanta sig med den nye
landshövdingen, bli hemma och tina upp. Så skulle man försiktigt drilla
samtalet in på vädret och annat nytt. Sist skulle man — när allt
passande trugande var överstökat — kunna komma in på det enda, som
man ville tala om, nämligen de fem svagåren och all deras öppna och
hemliga nöd. Sedan de väl kommit i gång, skulle de grundligt, ivrigt
och utförligt ha invigt den nye landshövdingen för Västerbotten i hela
hembygdens natur, vanor och folkliv, alldeles av sig själva. De skulle
svarat på allt han velat, och så till sist skulle de varmt ha lagt
honom på hjärtat att frambära all deras nöd och klagan till kungen, som
de så trohjärtat satte sin lit till som till Gud Fader själv.
Men inför denne lille hetsige, otålige sörlänning, som ej ens begrep
deras språk, blevo de stumma, tafatta och ordlösa. På mindre än en
timme hade han avfärdat dem, och då gällde det fem ensamma, tåligt
genomlidna svältår i den okända, isolerade landsändan.
Värst förebrådde sig dock Anders inom åkern, att han ej talat. Där hade
han kommit till staden för att föra de andras talan. Det var därför han
var deras ålderman. Han hade deras förtroende, liksom hans far hade
haft det före honom. På sina axlar bar han byns välfärd och sin egen
släkts anseende. Väl tyckte han sig ha övervägt, vad han borde säga,
redan under ditfärden. Varje sak hade han begrundat, varje ord hade han
ju vägt och prövat redan på förhand. Och så, när det äntligen gällde,
när den viktiga stunden väl kom, hade han bara stått där och gapat,
liksom slagen med stumhet och dövhet. För hans tankar kom plötsligt den
gamla underliga paragrafen i byaordningen:
»Åldermannen före Ordet uti Byastämman, men skulle han i sin
framställning icke därtill tro sig äga skicklighet, have rätt att
överlåta denna sin förmånsrätt för den han förtroende äger och
redligare uppfyller denna plikt.»
Han hade svikit dem, icke visat sig äga skicklighet vid något, som var
viktigare än en byastämma. Men till vem skulle han väl kunna överlåta
denna sin förmånsrätt? Plötsligt kom det för honom, att därtill vore
bara en av dem skickad. Han, den fattigaste av dem alla, hans gamle
fiende och trätobroder, han, Lill-Jonas utom åkern! Under alla dessa år
hade han ensam fört deras talan inför de himmelska myndigheterna. Utan
att förtröttas eller nedslås hade han klagat all deras nöd, han hade
ropat och suckat om förbarmande. Och han hade ej tystnat, fast svaret
uteblev. Han skulle ock lika väl ha fört deras talan inför den, som
hade den jordiska makten. Han själv, storbonden inom åkern, hade visat
sig ovärdig sina bröders förtroende.
Och kanske fanns det en och annan i den tysta hopen bakom honom, som
tyckte detsamma. Rik-Anders hade ej haft ont om ord i de goda dagarna.
Varför teg han nu? Men när de sågo honom där framför sig, plötsligt så
böjd och grånad, nändes de ej säga någonting. Också han var ju drabbad,
fast ej så hårt som de, men deras nöd tyngde honom för visso mer. De
sågo, att Anders inom åkern hade blivit gammal. Nej, när allt kom
omkring, fanns det nog bara en, som kunde och ville hjälpa dem ändå.
Och till honom vände de nu modlösa tillbaka.
Och där stod redan Stor-Grubben i sin port och väntade på dem.
I en ovan ängslan hade han stått där timmen ut. Men nu kommo de
ändå. Liksom förr sökte de sig tillbaka till hans fyllda bodar och
hans öppna kreditbok, när allt annat svek. Stor-Grubben, han kände
västerbottningen, han. Han gav sig god tid med dem. Och han talade
deras eget språk, förstod dem i skämt och allvar.
— Nånå, sa ja int, att de fanns en hemväg ock, sade han godmodigt, när
de sökte sig in till hans kontor och bodkammare. Nå, han gav er väl
stora famnen å utsäde å brödföda för vintern gratis, den där fina herrn
där oppe i vithuse på backen?
Då fingo de äntligen luft i lungorna igen och började utgjuta all sin
förargelse och besvikelse inför honom. Nu tröto minsann ej orden. Alla
talade i munnen på varandra.
Och Stor-Grubben hörde på dem och log i mjugg. Då och då fyllde han
bara brännvinsstopet till brädden, innan det åter gick laget runt.
Snart hade man fått mod till att skratta åt alltihop. Det skänkte ett
så förunderligt mod, Grubbens varma brännvinsstop. Och där satt han ju
och försäkrade, att hos honom hade de ju allt de behövde. Det var bara
att gå ut i boa och ta, hur mycket som helst.
Det gick så långt, att en och annan blev lika ädelmodig tillbaka och
undrade, om väl patron Grubb förmådde bära all denna kredit. Men
Stor-Grubben slog bara ifrån sig, fäktade med armarna och skrek på äkta
västerbottniska:
— Ha ja tjådd hunn, no tjå ja rompa!
Se, det var ord, som man begrep, det, och inte »töckedenna tokforen»,
som sörlandsherrarna kommo med och som gjorde, att man aldrig förstod
varandra.
Och nog var väl Grubben deras vän, deras ende vän och en öppen famn
och en broder hela dagen! Och så bar det ut i boa på vingliga ben, och
så bar det till att rita på papper, på många papper, stela, klumpiga
bomärken, just där Grubben pekade, att de skulle stå. Och så fick man
sin kanna brännvin på köpet, så som skick och bruk var. Endast två fick
Stor-Grubben icke riktigt med sig. Det var Anders och Jonas. Den ene
var för rik och den andre för fattig att riktigt ge sig i lag med honom.
När kvällen kom, for Lill-Jonas utom åkern hem med de andra, ej mycket
rikare eller fattigare, än när han kom. Men ej vågade han tänka på hur
litet de hade att möta vintern med denna gång. Ty han vågade ej gå
mycket längre i skuldsättning heller. Åtminstone ej ännu. Än så länge
hade de dock tak över huvudet och en härd att värma sig vid. Då fingo
de väl söka sin föda i skogen, som de hade fått göra hittills. Åter
ville modlösheten kasta sig i strupen på honom. Men han släppte den ej
in på livet på sig, då skulle den slita honom i stycken.
Mekaniskt läste han:
»Förtvivlan vike fjärran,
till avgrund bär dess stig.
Jag släpper icke Herran,
förrn han välsignar mig.»
Han läste det om och om igen, medan han lyssnade till de druckna
rösterna bakom sig. Skrålande och skrikande drog tåget denna gång
tillbaka genom den tysta skogen. Det var som om man fruktat tomheten,
tystnaden. Den hade plats för så många ruvande, ångerfulla tankar.
Och så fyllde man den med lustiga visor och skratt, så att det ekade
i bergen. Men mitt under ruset och skrålandet därbakom tyckte sig
Lill-Jonas få svaret, Guds svar.
»I haven sökt eder hjälp hos människor och ej hos Gud», löd det.
Ja, så hade de gjort i dag, så gjorde de alla dagar. Väl kunde de
tigga Gud om frälsning var söndag. Men dessemellan lupo de till svaga
människor för att få den. Till dem satte de sin enda lit. Och dock hade
Gud sagt:
»Frälsningen tillhör Gud allena, honom, som sitter på tronen.»
När han, som av Gud var utsedd att vara sina svaga bröder ett stöd i
den sanna tron, själv var så vacklande och svag, så människofruktande
och lättledd, hur kunde man begära bättre av de många, som ej sett vad
han sett. Ett starkt, ett segt och prövat släkte var det, detta folk,
men mycken gammal hednisk otro bodde ännu osmält i dess bröst. Frost,
frost! Tyckte han sig icke en gång ha hört de orden:
»Jag haver satt dig till en smältare i mitt folk, det så hårt är, att
du deras väsende förfara och bepröva skall.»
Hur illa, hur svagt och vankelmodigt hade han ej läst ordet för dem,
när olyckan kunde förnedra och bryta ner dem så! Men än var det kanske
ej för sent. Guds vrede hade de alla förnummit, men de hade ej böjt
sig för den, samfällt bekänt sina synder och sin hemliga otro och
lovat bättring. Alla hade de ej kommit tillsammans till denna botdag,
så som Gud ville. De tunga åren hade de tagit som en olycka, ej som
ett rättvist straff och en välförtjänt prövning. Därför hade så mången
uteblivit vid bekännelse och bön. Och Jonas tyckte sig höra rösten tala
vidare:
»Gack bort och predika norrut alltså och säg: Vänd om, du avfälliga
Israel, säger Herren, så vill jag inte vända mitt ansikte från eder, ty
jag är barmhärtig, säger Herren, och vill icke vredgas evinnerliga.»
En stor samling ville han utlysa i sin ringa by, så som profeten en
gång gjort med det hemsökta egendomsfolket. Och därifrån skulle deras
samfällda böner, deras bittra ånger och ruelse äntligen stiga upp till
Guds egen tron och beveka honom till en sen barmhärtighet. Skulle ännu
någon hjälp kunna nå dem, måste den för visso komma direkt ur Guds egen
hand. Och Lill-Jonas rätade tungt på sin böjda rygg, fick tyglarna åter
fast i handen och körde förbi de rusiga och sovande.
Efter honom sjöngo och hojtade de andra sig fram genom de långa milen
till väntande hustru och barn, medan skogen stod tyst och svart och
lyssnade därtill. Hemmanet hade de kanske intecknat över skorstenen
den dagen, sista kon fick väl gå. Nej, nej, Stor-Grubben han var ju en
sån, som gav, men icke tog. Fem års tålamod hade han ju haft med dem.
Han var ju deras vän, deras ende vän.
Och så skakade de och gnisslade sig fram på sina kärror, tills myrens
blodröda öga åter lyste mot dem i aftonbranden. Men bredvid Lill-Jonas
utom åkern låg Mats, störstpojken hans, nedkrupen i höet och sov tungt,
dödstrött, utan syner och röster förtvivlans djupaste sömn.
* * * * *
»Samlingen» utlystes också till nästa söndag hos Jan Olsa utom åkern,
den av hans släkt, som hade den största stugan. Där skulle nu Tavle
byamän ha sin stora, allt avgörande uppgörelse med Gud. Där skulle de
äntligen stå ansikte mot ansikte med honom själv i all sin nakenhet och
lägga fram sin synd och skam för att se, om han alldeles förkastat dem
från sitt ansikte. Han tvivlade ej på, att de skulle komma alla denna
gång.
Inför det slutliga avgörandet greps Jonas av en allt större och
innerligare ro. Äntligen hade han då riktigt förmått att lägga sin
svaga, vacklande vilja i en annans, äntligen kunde han då ur djupet av
sitt hjärta säga de svåraste av alla ord: Ske din vilja!
Dithän var det ock han måste bringa sina knotande, tvivlande bröder.
Och nu gick han för var dag och väntade på undret, som skulle bli
svaret på all deras underkastelse, ej en minut tvivlade han på att det
skulle komma, undret i allas deras hjärtan. Och dessa väntans sista
stilla dagar voro de lyckligaste i Lill-Jonas fattiga liv, så fulla av
ljus voro de, av en andakt och frid, som redan hörde till den andra
sidan.
Glömda voro svält och bekymmer. Han såg ej längre sina förödda åkrar,
sin hustrus grämelse och sina barns hunger. Allt detta hade han
lämnat kvar på denna sidan. Det, som allt annat, var ju blott något
tillfälligt — den sista prövningen före hugsvalelsen. Stod det icke,
att Gud prövade icke över förmågan? Och nu hade de nått gränsen för sin
förmåga.
Allt arbete fick ligga nere — hela veckan var som en enda ljus, stilla
helgdagsafton. Som i en dröm såg Jonas de sina kring sig, som i en
dröm talade och svarade han på deras tilltal. Ty alla hans tankar voro
förankrade vid den gamla nötta boken med stålspännena, där nyckeln till
både välsignelse och förbannelse fanns, bibeln. Timme efter timme satt
han där, lutad över dess gulnade blad och sökte finna de starkaste
orden, de som skulle gå rätt till människornas hjärtan.
Den årslånga svälten hade givit honom en sällsamt förfinad prägel.
Ansiktet var blekt och ägde ett inre ljus, som ej funnits där förr, ett
skimmer av en stor, oförklarlig lycka. Som han satt där vid fönstret i
det helgdagsfina köket, liknade han en apostel i sin grova dräkt.
Aldrig hade han känt sig så lätt, så fri från kroppens tyngd och plåga.
Slöt han ögonen, såg han de underbaraste, överjordiska syner, slog han
upp dem igen, såg han himlen öppna sig och hörde änglarnas sfäriska
körer.
Svältens grymma, ljuvliga extas! Himlakören, kanske det blott var
hustrun hans, där hon ensam satt i kammarn och sakta spelade andliga
sånger på monikorn, sakta, helt sakta för att inte störa sin man. Också
Kristina höll andakt och väntan i de dagarna.
Men en var det, som måste ut ur stugan vid all denna andakt och väntan.
Det var Mats. Hela dagarna hölls han ensam uppe i skogsrået, där han
låg framstupa på marken och stirrade ut över bygden, ingen vet i vilka
tankar. Vad såg han? Såg han sjövittra, där hon satt på vintermyrens
botten och skrattade sitt tysta, förvridna skratt åt sitt verk, medan
hösten för var dag strypte björkarna allt gulare och blekare, där de
skygga smögo fram efter de svartnade och frostbrända åkrarna, dödens
åkrar?
* * * * *
Så kom då söndagen, den första verkliga höstdagen med all dess
underbara ro. Likt en kupa av kristall stod himlen välvd över jorden
och utestängde all oro av moln och vind. Runt myrens svarta hål gick
alltjämt det slocknade fackeltåget av björkar med en och annan blodröd
gnista kvar i lövet. Långt borta skar havet sin mörka, stålblå strimma.
Tidigt på morgonen kommo några utomåkersbönder för att hämta
bönbänkarna ur Jonas vedbod. De voro allas gemensamma egendom, och när
bönen var slut, skulle de bäras tillbaka igen.
Vid tiotiden på morgonen började bönfolket samlas upp emot Jan Ols
stuga. Sakta och värdigt kommo de, männen först, kvinnorna sedan.
Lill-Jonas såg dem vandra förbi sin stuga, hus efter hus, far först
och mor sedan och sist barnen. Men denna gång kommo de ej blott från
denna sidan myren.
Tyst gled den ena båten efter den andra över det svarta vattnet, folket
steg ur och gick vägen framåt. En familj efter en räknade han dem, alla
sina forna fiender, där de kommo med husfadern i spetsen. Sist kom
Rik-Anders själv, han, på vars bud de andra kommo, med sin hustru och
sina trenne barn.
Aldrig hade väl hon, Anders-Ersa-Brita, varit så mörk i ansiktet som
nu. Mörk var hon ju ock annars, men nu gnistrade det så svart och vasst
i hennes ögon under sidenhilkans skugga. Månntro, det var skam för
rikbondens hustru att gå i lag med läsare.
När ingen mer syntes till på vägen, gjorde sig också Lill-Jonas redo
att gå till stugan. Blek, med hatten i hand och lyftat huvud, gick han
de få stegen nedför vägen. Hustrun följde honom, ledande de minsta.
Sist gick Mats i sina trånga söndagskläder. Han tyckte, att han ville
kvävas.
I Jan Ols stora vinterkök hade bönfolket redan ordnat sig på bänkarna.
Hela köket var fullt, både karlsidan och kvinnsidan. På den senare
stodo några halvkölingar, som visst alldeles glömt vad som passade
sig, och försökte klämma sig in i bänkraden i sin förvirring. De grepo
stadigt tag i två kraftiga bondhustrur och försökte få dem åtskils för
att själva få plats. Men se, det gick inte, och så blevo de då skamligt
utmotade i kökskammaren. Både den och farstun voro redan fulla också
de. Men där satt mest ungdom, som gärna listade sig ut en stund under
bönen, om den blev för lång, för att få frisk luft. Därute kunde man
alltid klämma ihop sig litet till.
Man hade redan börjat så smått med gudstjänsten, så som brukligt var.
Förstulet såg man sig om efter storsångarna i byn, och så började det:
— Du, Ol-Per-Anders eller du Marta Lovisa, du får vara bra å börja!
Så började psalmsången. Utan orgel eller annat instrument, sträv och
oskolad, men kraftig. Med samsjungningen var det nog som det kunde.
Aldrig kom man i kökskammaren riktigt i fatt dem därinne i köket. Men
tävlingen var ej värre, än att de äldre därinne gåvo sig god tid att
vänta på den senfärdiga ungdomen därute till nästa versrad, och så
följdes man åt en bit igen.
När Jonas kom in i stugan, blev det tyst ett ögonblick, men så tog
psalmsången än bättre fart igen. Sakta och sävligt arbetade man sig
igenom den långa psalmens alla verser. När sista versen sjöngs,
gick Jonas fram emot köksbordet, som stod där renskurat framme vid
klockskåpet med Luthers huspostilla och kyrkopostilla och Edéns
»Bönebok för Guds barn» på. Där böjde han sig en stund i tyst bön och
började så efter handboken:
»Käre vänner, bröder och systrar i Kristo Jesu.»
Längre kom han ej. Han gjorde en stunds uppehåll och såg ut över
församlingen. Där sutto de, det fattiga utomåkersfolket i sina slitna
söndagskläder. Där sutto de, det stormodiga inomåkersfolket i all sin
bästa stass. Men lika bleka, lika avvaktande voro deras ansikten.
Så som nu hade aldrig Tavle byamän samlats. Nog hade väl kyrkan mången
gång varit lika full, men den hade varit delad i två osynliga läger och
full av hemliga, onda tankar.
Dit gick man även för att visa sig för människor. Men hit kom man för
att ensam kasta sig ner med alla sina synder och all sin skröplighet
inför honom, som en gång levat bland ringa fiskare vid Genesarets sjö
såsom en av dem. Det var, som om man ej vågade blotta så mycken uselhet
och svaghet, så mycken mänsklig nöd och brist inom kyrkans heliga
murar, som om man först måste rena och bereda sig här. Inom denna
fattiga stugas väggar, där voro de alla lika. Den hade sett så mycken
brist och kamp, att all deras hemliga nöd ej kunde vara värre.
All denna hemliga nöd var det han skulle råda bot för! Det svindlade
för Jonas vid den tanken, och han kände sig så skröplig och svag. Vad
hade han väl att komma med i en nöd som denna? Ord, ord! Men det var
icke detta de behövde. Ordet, det enda var det.
Vid de vanliga söndagsbönerna var det brukligt, att han bara föreläste
för dem ur Luthers postilla utan alla utläggningar. En sådan vördnad
för den store lärofaderns ord hade de, att de helst ville ha det
oförvanskat. Vem vet, om ej annars kunde smyga sig in någon fördärvlig
villolära? Fast stundom kunde även det rena ordet vålla mången timslång
dispyt, såsom t. ex. när Jonas ur lärofaderns postilla en gång läste
dessa ord om Jesusbarnets svepekläder: »Men att hon skall hava svept
honom uti Josefs strumpor, som man uti Aachen visar, det låter såsom
en lättfärdig dikt och är nog bara fabel såsom mycket annat i världen.»
Lärofaderns lätta tvekan och ordet »nog» vållade dispyten. Under
bönerna tog man sig god tid med allt, även det minsta.
Men vid de s. k. samlingarna skulle det liksom vara litet mera
högtidligt. Då var det predikanten tillåtet att göra sina egna
utläggningar, om de blott strängt höllo sig inom ramen för den rätta
läran.
Det var på detta Jonas hade berett sig hela veckan. Under sträng
självrannsakan och prövande av vart ord. Men nu stod han där och
fann allt sitt arbete förgäves. När han såg ut över alla dessa vita
ansikten, då tyckte han, att han ej längre hade människor framför sig,
utan själar. Allt det, som annars skilde dem åt till vardag och helg
var utplånat. Anseende och rikedom, fattigdom och förakt, allt var
utplånat. Ja, det var som om själva kropparna plånats ut och förintats
— skönhet och fulhet, ungdom och ålderdom. Kvar voro blott de levande,
bedjande ögonen, ångestfulla och frågande. Och de voro alla lika. Så
lika som den dag, då de som syskonsjälar gingo ut från Gud Faders hand.
Ensamma, värnlösa i den stora rymdens dunkel.
Ja, till all denna sammanpressade ångest voro människoord för ringa.
Där voro själva Luthers ord för ringa. Endast Guds ord dög det att
komma med här. Där fanns det alltsammans, deras klagan och gråt, deras
frågor — där fanns ock svaret. Allt vad han funnit i den gamla boken
med stålspännena strömmade nu över honom och sökte sig ut i ord.
Med skälvande röst började han:
»Skördetiden är framliden, sommaren är sin väg, och oss är ingen hjälp
kommen!»
Han hämtade andan och fortsatte:
»Spenabarnen låder för törst skull tungan vid dess gom, de unga ropa
efter bröd, och ingen är, som dem det utskiftar.»
Rösten stadgade sig och växte sig högre. Och de urgamla sanningarna
upprepade sig:
»De städer söderut äro tillslutne, och ingen är, som dem upplåter.»
— Så klaga vi, vi riva våra kläder och ropa:
»Ack, ve den dagen! Ty Herrans dag är hart när och kommer såsom ett
fördärv ifrå den allsmäktige.
Så skall maten för vår ögon borttagen varda och ifrå vår Guds hus fröjd
och glädje.
Säden är bortruttnad i jordene, kornhusen stå öde, ladorna förfalla, ty
kornet är fördärvat.»
Det var som om den ordlösa, tryckande spänningen lättat litet, brösten
började hävas, tunga suckar och halvkvävda rop svarade på predikantens
klagan. Och en kvinna löste sig ur hopen, som stod tryckt längst nere
vid dörren, gick ett steg fram och svarade ut ur sitt hjärta:
»O, huru är mig så ont i hjärtat, mitt hjärta bultar i kroppen och
haver ingen ro, ty min själ hörer basuna ljud och en slaktning?»
Som ett svar följde så Jonas ord, när han nu med dånande röst läste
vidare ur sitt outtömliga minne:
»Förbannad är den man, som förlåter sig uppå människo och sätter kött
sig till arm och viker med sitt hjärta ifrå Herranom.»
— Detta, mina bröder, är vad vi hava gjort, vi hava förlitat oss
på dem, om vilka det står: »Den som korn innehåller honom banna
människorna.»
— Men Gud själv kallar eder nu och säger:
»River edert hjärta och icke edra kläder och vänden eder till Herran
eder Gud.»
— Till mig, den eländaste och mest slagne bland eder alla, har han sänt
detta budet:
»Helger ena fasto, kaller tillhopa menigheten, församla de äldsta och
alla landsens inbyggare och roper till Herran!»
Det oroliga böljandet bland människorna tilltog, många kvinnor snyftade
högt. Plötsligt kastade sig en på knä, andra följde exemplet. Och snart
låg hela menigheten där på det grova, rispiga golvet och följde Jonas,
när han nu med hög röst förestavade dem syndabekännelsen.
Med lysande ögon fortsatte han:
— Änteligen ligga vi nu där alla, böjda tillsammans i stoftet under
de tuktande slagen av hans vredes ris! Så säger nu Herren: »Vänden
eder till mig med fastande, med gråtande och sörjande!» Ho vet, han
förbarmar sig ju ännu.
Snyftningarna tilltogo, en gammal man började gråta högt. Hettan i
rummet var redan fruktansvärd. En underlig förlamning hade gripit allas
sinnen. En och annan försökte resa sig upp efter syndabekännelsen, men
sjönk åter ned på darrande knän, med huvudet gömt i händerna. Blott
Rik-Anders hustru satt där så röd i ansiktet, men måste för skams skull
följa de andras exempel.
Endast en stod ännu upprätt. Det var Mats, Jonas egen son. Stelt lutad
mot väggen hade han stått där nu en timme och följt allt som i en
vanvettig dröm. Ropen, gråten, extasen lämnade honom tung och oberörd
som alltid. Då vände sig fadern om och såg ett ögonblick på honom. En
enda blick på detta vita, främmande, lysande ansikte var nog — han
vacklade och skulle ha fallit, om ej en äldre kvinna bredvid honom
dragit ner honom på knä och lagt armen kring hans axlar.
Det var som om han varit närmare allt här nere, närmare all ångesten
och förbidan i denna sammanpackade människomassa, som trängde honom
intill sig till olidlighet. För första gången kände han, att de hörde
ihop, att de alla hade något gemensamt. Och in i denna deras gemensamma
själ trängde nu vart faderns ord som ett blankt svärd. Varje ond böld,
varje bulnad av hat och hämnd och onda tankar skar det upp.
Nu låg också Jonas på knä och bad högt:
»Ack, Herre, våra missgärningar hava det ju förtjänt, men hjälp dock
för ditt namns skull, ty vår ohörighet är stor, där vi mot dig syndat
hava.»
Då reste sig en hög gestalt, vacklande och yr. Det var Anders inom
åkern.
— Låt oss var å en högt bekänna våra synder! ropade han hest.
Röd av skam reste sig hans hustru halvvägs från golvet och sökte draga
ned honom igen i rockskörtet. Men Anders märkte henne ej. Jonas hade
också rest sig, gripen in i själen, och nu sänkte sig hans blick så
djup och mild i hans forne fiendes, när han svarade:
— Vi skola följa din maning, broder, om blott du som vår ålderman vill
börja.
Det blev dödstyst en minut. Rik-Anders var likblek, där han stod. Det
var som om han ångrat sig. Men så fattade han sig, såg på Jonas och
sade så hastigt och med låg röst:
— Int ä ja så bibelsprängd som Jonas Jonsson, alltför litet har ja fäll
nyttjat den boken. Men ett gammalt ord vet ja dock, som ja syndat mot å
de just emot honom å de ä detta:
»Bedröva icke den fattige, ändock han fattig är, och undertryck icke
den elända i portenom.» Ty har ja kunnat skada honom eller hans släkt i
deras betryck ostraffat, har de skett, å därför drabbar Herrens tuktan
nu ock mej.
Blek var han, Anders inom åkern, när han sade detta, men ännu blekare
var hans hustru, den högmodiga Brita. Aldrig skulle hon väl glömma den
skammen och nesan, då hennes man, byns storbonde, förödmjukade sig så
offentligt inför den fattiglappen Jonas utom åkern. Men hon visste,
vad som passade sig, och fruktade dessutom sin man. Därför dolde hon
hastigt sitt förbittrade ansikte med handen. Det såg ut som om hon grät.