sluttande golvet bestod av väldiga timmerstockar, kluvna för hand, nära
två fot breda i tjockändan. Och golvet vilade direkt på »mullbänken»,
i vilken råttorna grävt sina gångar genom åren, så att vindarna fritt
kunde spela in under tiljorna. I ena hörnet fanns en fallfärdig spis
med bakugn, inmurad av skifferhällar och med väldig muröppning. En
väggfastsäng med sänghjälp till stod i det andra, en dragsoffa vid
fönstret. Ett grovhyvlat bord och några stadiga, omålade stolar fyllde
ut resten av utrymmet. Fin att se på var den varken utan eller innan,
lillstugan uppe i skogsbacken, men den stod i alla väder.
Därinne stod redan maten framdukad på det grova bordet, och de yngsta
barnen hängde över det och slukade allt ätbart med ögonen. Var Mats
märkt av nödårens brist, så tycktes dessa små vara brutna. Så tärda, så
svällda, så förvildade i ögat. Och dock, skulle godåret äntligen komma,
skulle de snabbt repa sig igen och bli som alla andra barn, endast
starkare och mera prövade. Men ännu en vinters svält skulle kanske göra
dem märkta för livet. Det var detta modern ej längre orkade tänka på,
och därför lämnade hon allt i Guds hand. Det visste också fadern, och
därför var hans sista hopp så starkt och visst.
Med samma tacksamhet som under de goda dagarna satte de sig till bords,
sedan Mats fått läsa:
»Gud ske lov! Jag hungrig är,
mig din mildhet mat beskär.»
Och så kastade barnen sig svultna över den sträva agnmjölspalten,
som rispade dem i halsen, och sköljde ner det med litet av den tunna
kornvällingen från i går. Tunnare och tunnare hade den blivit frampå
sommaren. Ty nu när man hade bättre hopp, drog man allt mera in på
svångremmen. Nu var den nästan bara som vatten, men alltid dög den till
att skölja ner det beska furubrödet med, som alltid ville åka ner på
tvären.
Efter maten läste åter Mats den gamla psalmen:
»När vi äro glade och mätte
utav ditt rika lån,
må vi det icke förgäta,
vi anamme det av din hand.»
Och så gick var och en till sängs.
Snart var stugan full av de sovandes andetag. Endast en var det, som
inte kunde sova. Det var Lill-Mats. Han kände redan till de vakna
nätter, då man ligger ensam som aldrig annars och räknar sina bekymmer.
Åter gick han i tankarna vägen hem med far. Var det av ängslan och
spänning han frusit i sin tunna tröja?
Johannes Döparens Halshugg’ — mer än ett hopp hade den dagen huggit
nacken av. Och natten — järnnatten!
Men far, han sov redan där så trygg i Gud Faders famn under de ordens
skydd:
»Lägger du dig, så skall du intet frukta dig utan sova sötliga.»
Men här låg Mats ensam och frusen och i ett stort mörker. Blott stugans
enda fönster lyste som en glugg upp till himlen. Och dit låg han nu och
stirrade upp i det oändliga, djupnande, mörknande blå för att söka sin
fars Gud. Han låg där och sökte men tyckte sig ingenting finna, tills
tanken svindlade och han kände sig glida över i sömnen.
Då — något gjorde honom med ens klarvaken, förfärande, hemskt
klarvaken. Långt, långt däruppe glimmade något till. Men det var inte
det eviga ljus han sökt. En stjärna var det, en ensam stjärna. Nu strök
ett litet moln förbi, så blev den åter synlig, dess ljus blev allt
klarare och större. Icke det frälsningens ljus han sökt var det, utan
ytterligare ett sken till straff och förbannelse.
Du, oerfarna stadsbarn, som i stjärnan ser en ängels öga, kan nog icke
fatta, vad Mats såg för fara i den första klara sommarstjärnan. Mats
han var bondgosse, han var myrmarkernas barn, han visste, vad frost var
och vad en stor, kall stjärna på den sena augustihimmeln kunde betyda.
Därför stod han där upprätt i sängen i sin slitna skjorta på darrande
ben och såg och såg på stjärnan, som blev allt större och skarpare på
en allt mera grönblå himmel. Han såg ej vintermyren, men han visste,
vad som skedde där.
Nu redde sjövittra på nytt till storbyk i myren. Runt stranden stodo
alarna likt krumma troll, som sköljde sina paltor. Isande och giftig
steg ångan upp ur kittelns djup och flöt ut över byn. Med dimman
flöt vittra själv upp, kall och grönögd, steg i land och bredde sina
fladdrande lakan av frost över bygden och svepte den till lik.
— Far! Far! Han visste inte själv, att han stod vid faderns säng.
— Va ä de, Mats? Fadern var yrvaken och rev sig i skägget.
Men Mats kunde först icke tala. Han drog blott fadern med sig till
fönstret. Där först fick han åter mål i mun. Han pekade upp mot
stjärnan, mot den frostkalla himlen.
— Se, se, far, de ä skuret! ropade han ångestfullt.
Då såg Jonas på den kalla himlen och på den frysande jorden och
lärde känna sin Gud såsom underlig. Detta var svaret på hans varma
tro, som stått så många hårda prov, på hans brinnande böner! Han såg
förbannelsen, men han förmådde icke fatta den. Stum och stel stod han
där och blickade mot himlen, som icke hade något annat svar. Då vaknade
hans hustru. All hennes lättsövda ångest väcktes på nytt.
— Herre Gud, Jonas, va ä de? ropade hon och rusade upp ur sängen och
fram till fönstret. Men innan hon hunnit dit, förstod hon. Kvidande som
ett sårat djur föll hon ned på golvet.
»Min Gud, min Gud, vi har du övergivit oss?» ropade hon.
Ropet ekade mot det låga taket, mot den höga stjärngnistrande himlen
därovanför. Men intet svar kom. För första gången stod Jonas svarslös
inför sin hustru, ty Gud själv teg. Då släpade hon sig tillbaka efter
det grova golvet, sakta likt ett sårat, förblödande djur. Bort till
sina barns bädd, där hon föll ned över dem.
Men fram och tillbaka över golvet gick Lill-Jonas utom åkern och stred
sin sista strid med Gud. Likt Jakob kämpade och brottades han med den
väldige under ångestsvett och rop om hans välsignelse. Som vapen hade
han Guds eget ord, och han svängde det som ett brinnande svärd. Med
Jeremias slungade han ut sin anklagelse mot Gud:
»Jag är en elände man, den hans grymhets ris se måste!
Han haver lett mig och låtit mig gå i mörkrena och icke i ljusena.
Han haver vänt sin hand emot mig och handlar fast annorlunda mot mig
alltid.
Han haver gjort mitt kött och mina hud gammal och sönderslagit mina ben!
Han haver byggt emot mig och invärvt mig uti gallo och mödo.
Han haver lagt mig uti mörkret lika som de döda i världene.
Han haver igenmurat mig, så att jag icke utkomma kan och satt mig uti
hårda fjättrar.
Och om jag än ropade och både, så stoppar han öronen till för mina bön.
Han haver igenmurat min väg med huggen sten och mina stigar igentäppt.
Han haver vaktat efter mig lika som en björn, lika som ett lejon i
lönnlig rum.
Han haver låtit mig fela om vägen, han haver rivit mig i stycke sönder
och till intet gjort.
Han haver spänt sin båga och satt mig såsom ett mål för pilenom.
Han haver utav kogret låtit skjuta mig i mina njurar.
Han haver slagit mina tänder sönder i små stycke och vältrat mig uti
asko.
Min själ är fördriven ifrån fridenom, goda dagar måste jag förgäta.
Jag sade: Mitt hopp är ute, att jag någon tid mer skall vara när
Herranom.»
I sin säng satt Mats med kläderna, som han i hast fått på sig, och
hörde på fadern, där han med dånande röst slungade sina anklagelser mot
himmelen. Av och an, av och an, gick Jonas och mätte det lilla rummet
med väldiga steg. I väggen satt en torrsticka tänd, och dess fladdrande
sken kastade oroliga skuggor uppåt taket alltefter hans rörelser. Det
var som om väldiga gestalter tumlat om däruppe i en vild och hetsig
kamp om livet. Men där nedanför fortsatte den rolösa själen sin ensamma
brottning, sina klagorop, sina anklagelser, sina frågor.
»Vi skall jag bita mitt kött med mina tänder och sätta min själ i
mina händer?» frågade han sig i en stund av utmattning. Men han måste
fortsätta att ropa och fråga, att förbanna och sarga sin blödande själ.
Så gick natten, och gryningen föll grå in genom fönstrets små rutor.
Men alltjämt satt Mats som en orörlig skugga i sängen vid fönstret och
såg sin fader lida och kämpa, medan modern låg som en död vid barnens
huvudgärd. Tills den stund kom, då Jonas förbannade sin egen födelse:
»Den dagen vare förtappad, på vilken jag född är och den natten, då man
sade: En man är avlad.»
Ingen man kan komma längre, än att han förbannar sin egen födelse.
Jonas skrek ut sin hädelse med en röst, som ej längre hade något
mänskligt. Och Mats darrade, där han satt. Allt förlät Gud, utom att
man förbannade sitt eget liv, det visste han. Var stund väntade han,
att en ljungeld från himmelen skulle slå ned över denne hädiske man med
de vilda åthävorna, vilken ännu i går varit hans lugne, starke, tålige
far, som så ofta fört Guds talan inför folket.
Då vaknade modern ur sin dvala och glömde sina barns nöd. Här fanns en
nöd, som var djupare ändå, ty den rörde den eviga själen. Fattig och
olärd var hon och ej så bibelsprängd som sin man. Men ändå var det ju
hon, som måste finna ett enda ord till svar åt honom, då Gud själv teg.
Pinad och trött letade hon i sitt svaga minne efter ett enda tröstens
ord, som höll, och till slut kom det stilla och ödmjukt ur den gamla
psalmen:
»Håll stilla med Gudi, som dig bör
och var till freds, som han det gör
efter sin heliga vilje!»
Och hon fortsatte:
»Jag är kommen i världen för ett ljus, att var och en, som tror på mig,
skall icke bliva i mörkret.»
Icke är det gott att säga, om just det ordet grep Jonas i den stunden.
Men att hon, hans tvivlande och försagda hustru, som alltid varit den,
som behövt rådas och ledas framåt på Guds vägar, nu var den, som måste
visa honom rätta vägen, det grep honom djupt. Så milt, så fast förde
hon honom ut ur dödens dal. Då smälte isen i Jonas hjärta, frosten,
den hårda frosten, och han kastade sig i sin hustrus armar och grät de
första tårarna i sitt liv. Den synen glömde aldrig Mats, så länge han
levde. Stickan på väggen hade slocknat, de vilda skuggorna hade slutat
sin lek.
Och med sitt bleka ansikte fårat av kval, höjde Jonas åter sin blick
mot gryningsljuset och viskade:
»Jag vill tiga och icke upplåta min mun, du skall väl göra’t.»
Och de båda makarna slöto sina händer tillsammans i fred med Gud.
Det var en stor stund. Den var så mättad med Guds närvaro, att
den blev för tung för en svag barnasjäl. Oförmärkt smög sig Mats
över stugugolvet och ut i det fria. Först där kunde han andas ut
beklämningen, ångesten och den dova spänningen. Välsignelsen, friden,
som följt på den blodiga kampen, den var icke för honom, ofärdsbarnet.
Han kunde icke tacka Gud, när han slagit till blods.
Men härute härskade en annan frid, en dödens frid. Morgonen stod klar
och kall över bygden och speglade likgiltigt förödelsen. Som vit dagg
låg en sommarens rimfrost lätt över vretarna. Det såg så friskt ut i
morgonljuset. En och annan rök svepte ännu efter marken från de eldar
man tänt i hopp att kunna hejda frosten.
Lik en blank glaskula rullade solen på skogsbrynet. Den kom de
frostbitna åkrarna att gnistra av tusen kristaller, medan vintermyren
djupt därnere alltjämt ruvade svart, skum och orörlig. Snart skulle de
vitnade kornaxen, som undergivet böjt sig mot marken, vara lika svarta
som den. Men ännu varade prakten, frostens bedrägliga, korta prakt.
Här och där bland allt det friska och gröna hade den tänt björkarna
till flammande facklor i gult och rött. I alla färger skiftade de,
i ljusaste skärt, i violett och vinrött. En väldig flammande eld av
färger, som drog likt ett fackeltåg kring kornskördens likbår.
En sällsam stillhet vilade över allt. En sådan stillhet, som det blir i
dödshuset, då den vi kämpat om i dagar och nätter till slut dock ligger
där på bår. En underlig lättnad, nästan en glädje! Vi ha vakat, vi ha
ängslats, gråtit och bett, men nu förmå vi inte mer. Vi se på den döde
och få något av hans sällsamma ro. Tomheten kommer sedan.
Så stod Mats där i det nyktra, kalla morgonljuset och erfor en underlig
lättnad. Frosten och nöden voro åter här, den förfärliga vissheten om
fortsatt nöd och än värre umbäranden. Men allt var bättre än den gångna
sommarens falska hopp och väntan, bävande ångest och ovisshet. Frostens
barn var han, den tunga verkligheten kunde han bära, men ej själens
ensamma strider mellan hopp och tvivel, mellan tro och otro. Nu var
striden slut för denna gång.
Med långsamma steg som en sömngångare gick han ner emot byn. Där var
allt likaledes tyst och stilla, fast man såg på skorstensrökarna, att
hela byn redan var vaken. Men röken slog ner mot marken — det var
liksom det enda tecknet på förbannelsen. Annars skulle ingen ha kunnat
ana, att Tavle by, nyss vaknad i den friska morgonen, låg där hårt
drabbad av Guds hemsökelse. Ingen sprang på de trånga bygatorna och rev
sitt hår, ingen larmade och ropade.
Endast utanför Ol Pers stuga, han som vid vissa tillfällen fick
företräda åldermannen på denna sidan vattnet, stod en liten grupp män
vid ett nyss uppsatt anslag. Tysta och betänksamma stodo de där och
sökte få betydelsen därav klar för sig. Lill-Mats kände dem alla. Han
tyckte, att de alla åldrats och grånat under natten. Mitt ibland dem
stod Stor-Anders, som nyss läst upp skrivelsen för bönderna. Också han
var så sluten och hopsjunken, också han var visst bland de drabbade
denna gång.
När Mats kom, vände han sig mot pojken och tilltalade honom. Aldrig
förr hade det hänt, att den myndige inomåkersbonden, hans fars fiende,
låtsat sig se Lill-Jonas son, än mindre tilltalat honom, och Mats
darrade av häpnad och förskräckelse. Det var nu en gång så, att varje
liten vänlighet och medgång upprörde hans frusna sinne dubbelt mer än
motgången. Men inomåkersbonden fäste snart hans uppmärksamhet på annat.
Nu var det ej längre fråga om hat och groll, ej heller om en ny och
lika fruktansvärd vänskap.
— Du val gå hem, Mats, sade han lugnt, å säj åt farn, att han gör
sej färdi att fara in till stan i morron. Här står en skrivelse från
landshövdingen till alla bönder i vår socken till en stämma för att
rådgöra om nödens avhjälpande, som de står. Frosten har redan gått över
andra byar — de ä därför man nu änteligen har kommi sej för me att
handla. Änteligen tycks staten ta på minnas västerbottensböndren i vår
stora hemsökelse. Kanske får vi hjälpen me de samma.
Mats stod som lamslagen. Kom det nu, svaret på fars heta böner, på mors
sena tro? Hade han dock under sin kamp förmått rycka ned den fördolda
välsignelsen ur Guds tillstängda himmel? Han ville, ville tro det,
men orkade icke. Nyss var allting så visst, så färdigt och dött, han
förmådde icke börja på nytt. Utan ett ord vände han därför om igen och
började gå hemåt. Rik-Anders såg förvånad efter honom. Hade pojken
förstått? Det var mången i dessa tider, som svält sig från vettet vid
yngre år än så.
Men Mats gick stilla hemåt. Hjärtat slog lugnt i honom, det kunde ej
glädjas. Lika lugnt steg han in i stugan och framförde sitt budskap
till fadern, som låg på sängen och vilade ut efter den genomvakade
natten. Mor och far sågo undrande på varandra — aldrig hade den tanken
kommit för dem, att staten ville eller kunde hjälpa. Västerbottens
bonde hade hittills fått bära sina bördor ensam. Och trots allt hade
det frostbitna hoppet så svårt att resa sig igen.
Men så rannsakade Lill-Jonas utom åkern åter sitt hjärta. Hade han
nu icke en gång för alla gjort upp saken under envig med sin Gud och
lämnat allt i hans händer? Men för var ny prövning föll han på nytt
till tvivel och otro. Och dock hade Gud sagt:
»Det är fåfängt, att I bittida uppstån och sent gån till vila och äten
edert bröd med sorg, ty han giver det sina vänner, medan de sova.»
Liten, tilliten var det han saknade, därför var all hans möda förgäves.
När Gud ville, kom hjälpen, och inte när människorna pockade och ropade
på den.
— Du kan komma me till stan, Mats, sade han bara och gick så ut för att
se till hästen.
* * * * *
Frampå morgonen foro Tavlebönderna in till staden. Det var ett långt
tåg av kärror efter den smala vägen genom skogen, som så ofta förr till
stormarknaderna. Men inga glada tillrop växlades nu mellan åkdonen,
varken skämt eller skratt hördes. Tåget liknade ett begravningståg,
fast hästarna hade tjukor. Var och en satt tyst nedkrupen i sin päls
och ruvade över sin egen olycka. En och annan hade sin hustru med,
men man samtalade inte. Föga väntade man sig kanske av den utlovade
hjälpen. Men bonden är laglydig. När kungen kallar, kommer han.
Så lång hade aldrig vägen till staden varit, så full av tvekan
och ruelse. Men äntligen stannade då den första kärran framför
Stor-Grubbens gård. Där skulle de lämna in hästarna, innan de gingo
till rådhuset. Ty dit var det som han kallat dem, landshövdingen.
Utanför sin port stod Stor-Grubben och såg dem komma. Han hade väl hört
glunkas om det märkvärdiga uppropet, men ej trott på det. Tjugu år hade
han nu bott bland dessa gemena västerbottningar, men hittills hade de
fått reda upp sina svagår själva. De hade blivit därefter, ett hårt,
tjurigt släkte. Tjugu år hade han behövt för att få dem i sin hand.
Skulle nu staten komma och rycka bytet från honom i sista stund?
Staten, vad var det? En samling herrar nere i Stockholm, som aldrig
trampat en frusen vret. Vad visste de om denna avskilda landsända, och
vilken hjälp kunde de ge? Nej, han, Stor-Grubben, han kände land och
folk, till honom måste de komma. Än sen, om han tog litet själv för sin
hjälpsamhet? Vem hjälpte någon otackad? Staten själv tog ju ut tacken i
förväg — det var skatten och indelningen. Nej, den enda verkliga vän de
hade, det var han, Stor-Grubben. Men ändå, ändå, tänk om de foro hans
port förbi denna gång!
Därför stod han där nu dubbelt ryggkrökt och leende med en öppen
brodersfamn åt alla.
— Nej, se Tavleborna är ute i dag, ropade han. De va storfrämmande.
In me sej, Yttergren, till mamsell Holmström å säj, att hon snör på
kaffepannan! Kasken får ni själva ta er ur stopet.
Men för en gångs skull fick han locka förgäves. Ingen hade tid eller ro
att sitta vid Grubbens brännvinskanna nu. Nu gällde det viktigare ting.
Anders inom åkern förde deras talan.
— Godda å tack för sista, handelsman, sade han lugnt. Å tack ska I ha,
men för i dag får vi nog säja nej. Men om I ville ge husrum åt märra
min å de andras en timme eller par, vore de tacksamt.
— Jaja, jaja, muttrade patron Grubb konsternerad. De var mej ena
djäklar att vara storbjudna i dag. Men de finns ju en hemväg ock. Å
minns de, att här har I husrum å kredit, så länge I är i stan, hur de
nu annars går.
Och så selade de av hästarna och satte dem i Grubbens bondstall,
slängde för dem en knippa hö och begåvo sig sedan till rådhuset. I
samlad trupp vandrade de Storgatan fram med Rik-Anders i spetsen.
Rådhuset var ett stort, vitt stenhus med breda trappor och höga valv.
Men Anders inom åkern tvekade ej. Han skulle gått trygg och stolt
uppför himmelens gyllene trappor. Lugnt förde han sin bondeflock in i
stora rådhussalen. Där var redan mycket folk samlat från andra byar.
Landshövdingen stod och väntade dem. Det var en liten, högdragen man på
högklackade skor. Han var nyss kommen från Skåne och skulle nu sköta
sitt första uppdrag bland västerbottningarna. Ett kinkigt uppdrag!
Ordet frost fanns väl i hans ordbok men inte i hans begrepp. Vad det
innebar, kunde han ej fatta. Och om denna landsändas hårda, avskilda
liv på denna tid visste han mindre än intet. Annat var ju ej heller
att begära. Nu hade han kungl. majestäts order att höra sig för, att
försiktigt fråga och att lika försiktigt lova. Som ämbetsman hade han
nått framgång genom sin sparsamhet i förvaltningen.
Sedan han med en kort nick svarat på böndernas hälsning, tog han upp
ett stort plakat från bordet och började läsa, fort och otydligt, så
som man vanligen läser officiella handlingar. Förlägna och olyckliga
åhörde honom bönderna stående. Ingen av dem var van att höra det
skrivna ordet i ett sådant tempo och på en sörländsk dialekt — de
förstodo ej ett ord.
Landshövdingen hade slutat och väntade tydligen ett svar. Då det
uteblev, vände han sig till Anders Ersson, som tydligen var ledaren för
sin grupp.
— Nå, min gode man, sade han nedlåtande, har du måhända något att
andraga från Tavle byamän till svar på kungl. majestäts förfrågningar?
Nu var stunden kommen, då de äntligen skulle få framföra sina tunga
bekymmer till landsens fader själv. Det var ett viktigt ögonblick. Det
gällde att noga överväga varje ord, så att det vägde rätt i vågskålen
till nåd eller onåd. Det gällde att finna det rätta, det enklaste och
mest lättbegripliga för denne främling, som talade ett annat språk. Det
var ej ett svar, som kunde lämnas allt för brådstörtat.
Landshövdingen vred sig i stolen, blodet steg honom åt huvudet. Han
förstod ej dessa bönders natur, skulle aldrig lära sig att ta det
folket. Han visste ej, att västerbottningen behöver lång tid att tänka
sig om, att sansa sig och samla sig inför främmande, men att han sedan
blir både livlig och talför. Västerbottensbonden frågar också gärna
själv, när han väl kommer i gång, men han vill ej bli bryskt utfrågad
av främlingar.
Häftigt reste sig landshövdingen ur stolen. Den långa tystnaden tydde
han som envishet och dumhet. Bland detta tröga och tjuriga folk var han
dömd att tillbringa alla sina återstående levnadsdagar kanske. Svält
och nöd! Lättja och slöhet var det, hopplös okunnighet och trilska.
Ett gott kok stryk skulle de visst ha gott av först till att värma det
tröga blodet med. Och till att lära sig arbeta. Landshövdingen hoppade
på sina höga klackar, där han gick.
— Vet du vem jag är? röt han plötsligt till en liten gubbe, som stod
längst borta i ena raden. Jag är landshövding Guldsparre från Ängelholm!
— Å ja ä kogejtar från Brattby, svarade den lille gubben ödmjukt. Han
trodde tydligen, att det gällde någon slags presentation.
Halvkvävda fnissningar hördes här och var. Trots nöd och oro var ej
folkhumorn död. Löje och vrede började blanda sig med förlägenheten.
Landshövdingen hörde skrattet, men han förstod ej, vad gubben
sagt. Troligen något för kronan och hans höga ämbete förolämpande.
Detta måste få ett slut. Men alldeles utan resultat skulle väl ej
sammanträdet bli. Något positivt måste han ju ha i rapporten. Nu kunde
utdelningen börja. Och landshövdingen ringde på sin silverklocka.
Frasande av siden svävade landshövdingskan in med klackring på tummen.
Nere i Skåne hade hon varit sin mans hushållerska en gång. Men det
visste ingen här. Och nu skulle hon lära det lappländska patrasket
fransyska seder. Dagen lång satt hon i sin salong kapprak i sidensoffan
och läppjade på te med mandelspån.
Men nu skulle hon lik en huld ängel för en stund stiga ned från sin
höjd för att lindra det fattiga folkets nöd och kval. Med ett ljuvt
leende svävade landshövdingskan fram till bordet, där en hög med paket
låg iordninggjord.
— Kommen så fram, go vänner, sade hon, en och en och tagen dessa paket
ur min hand. Det är vår gode konung, som sänder eder dem.
Rik-Anders blev framknuffad och fick sitt paket och så den ene efter
den andre. Det var små paket med ett skålpund gryn och ett skålpund
potatismjöl i varje. De togo dem utan ord eller tack — det var som om
de alla varit utan vett och mål.
Men landshövdingskan väntade ej bättre. Man fick väl lära och upplysa
det förvildade och okunniga folket häruppe. Och så sade hon till en
kvinna, som just steg fram för att hämta sitt paket:
— Av dessa gryn och detta mjöl kan man koka en smaklig soppa, min goda
kvinna.
Men då flög visst hin håle i änkan Malm från Grubbe, så att hon
plötsligt åter fick målföret och rappt svarade på genuinaste
västerbottensmål:
— Hä va en gång å ett kvinnföltj, som koka se en oharransch go soppa på
en hästskospik — men hon hade gott’e mjöl å smälta å na ve.
Häpen såg landshövdingskan på henne, ej ett ord hade hon begripit. Men
så trodde hon sig plötsligt förstå. Dessa besynnerliga ord voro den
enkla kvinnans tack för den välkomna gåvan. Och så nickade hon hult
till avsked, när änkan neg sig och hela skaran ut genom dörren igen.
Något ovissa sågo landshövdingen och hans följeslagerska genom livet
på varandra. Men ett voro de vissa om båda — slöhet och envishet voro
det folkets namn. Och så gick landshövdingen in för att sätta upp sin
rapport.
* * * * *
Men därute i den råkalla höstdagen gick en liten hop män och kvinnor
med sänkta huvuden mot Stor-Grubbens gård. Inte hade de hoppats mycket
av stadsfärden, men detta var ju mindre än intet. Ej så, att de voro så
otacksamma, som det syntes, för gåvan, som dock ju var välment. Och
därtill kom den ju från överheten, som man var befalld i katekesen att
älska och lyda. Men ett skålpund mjöl och ett skålpund gryn tycktes dem
dock bra litet till att möta den långa, ändlösa vintern med!