Noteringar:
Originalets grammatik, stavning och interpunktion har mestadels
bibehållits. Uppenbarliga fel har rättats utan notis.
Halvtiteln samt dubbla rubriker för del I och II har tagits bort.
Italics är markerad _på det här sättet_.
FROSTEN
_Skildring från 1860-talets
Västerbotten_
av
_ASTRID VÄRING_
»En tålig man är bättre än en stark.»
Andra upplagan
[Illustration]
_Stockholm. P. A. Norstedt
& Söners Förlag_
STOCKHOLM 1926
KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER
263850
I.
OFÄRDEN.
»_Herrens dag är stor och fast förskräckelig._»
På kornvreten gå Lill-Jonas utom åkern och storpojken hans och känna på
kornet. De sträva axen glida prövande mellan valkiga fingrar — tunga
och fullmatade vila de ömt i grova, skyddande händer, som sluta sig
kring dem som till smekning.
Skymningen faller. Förbi är nu den vita försommarnatten, som stod som
en klar och ändlös dag över bygden. Nu sänker sig en lätt slöja över
gärdor och vretar, över skog och myr, vilken sluter sig allt närmare
tillsammans — hela landskapet blir innerligare än förr. Ännu äro dock
kvällarna icke mörka, och på de nyslagna lejdorna växer grässtubben
åter ut frisk och grön som vid midsommar. Men något isigt och kyligt
i själva luften, sedan solvärmen försvunnit, säger, att man redan är
långt inne i augusti. En välsignad tid är det dock för grödan till att
stilla växa ut och mogna i. Och välsignelse kan väl behövas för den,
som nu i fem år haft svagår.
Men den fattige Lill-Jonas har glömt de långa årens nöd och ofärd, där
han går i den klara sensommarkvällen och ser över sin skörd. Med axen i
hand ser han ut över byn, där den vilar i kvällsljuset kring den svarta
myren. Hans kloka, skuggade blick faller så tryggt och visst på allt,
som fanns ej något försåt att frukta i denna fagra natur.
Och dock känner han dem, skogen och myren, hela denna jord, där han
vuxit upp och har sin rot. Här ha hans far och farfar gått som han i
kamp på de magra åkrarna. All sin seghet och styrka har han sugit som
must ur den frostlänta mark, som druckit deras hjärteblod. Men nu går
han där och tänker blott med kärlek på allt, vad den är och vad den
gett honom och hans släkt.
— — Västerbotten! Långt i norr ligger du, gömt bakom dina skogars
allvar. Genom dina ådror rinner älvarnas kalla, stridiga blod, du
sveper dig i mångmila skogars gröna mantel, och dina myrar blicka skumt
och utan botten. Stolt och mörk gömmer du dig så för främlingen, som
ilar förbi. Men ensam med havet öppnar du din slutna famn och breder
den vid och fri kring glittrande vikar och sund, stryker undan lockarna
och ler mot din ljusa skönhet i det speglande vattnet — —.
Lill-Jonas’ hembygd låg mellan skogen och kusten. Höga berg speglade
ännu sina skuggor i myren. Men från hans stuga uppe i skogsbrynet
såg man en bred, blå strimma av havet och en skymt av det flacka,
solbelysta landet där omkring.
Så mild och leende den låg där, hans bygd, med dalar och berg i det
blida, dämpade ljuset utan att visa något av grymhet och svek! Glömska
och försoning tycktes den redo att bjuda. Och Lill-Jonas trodde på dess
löften, de ofta gäckade! Och dock visste han, varifrån sveket kunde
komma.
Tavle by var delad i två hälfter på båda sidor om ett smalt vatten. På
de långsluttande markerna ned mot vattenbrynet lågo böndernas ägor med
bondgårdarna som en klunga grå vakthundar i mitten. Det som skar byn
itu var vintermyren. Därifrån kom sveket och faran. Från vintermyren
kom frosten och svagåret, nöden och svälten.
Svart och glanslös låg den där som ett djupt hål i den ljusa grönskan.
Vid stränderna övergick den till tuvmyr, och stora tuvor av taggstarr
och strängstarr, av hjortronört och myrsäv flöto på dess yta. Mellan
tuvorna sam skygg den lilla dvärgnäckrosen, medan myggblomstret bredde
ut sig i stora svärmar. Myrens doft av pors och skvattram var som en
söt brygd ur sjövittras bägare.
Men mot sensommaren, då järnnätterna kommo, blandade den gift i brygden
— det steg i dunster och ångor ur det stora bryggkarets djup och lade
sig som rostdimmor och frost över bondens åkrar. Vintermyren bragte
ofärden. Ofärd var det ock, som en gång lagt odlad mark vid dess
stränder.
När ryssen härjade Västerbotten på Karl den XII:s tid med mordbrand och
plundring, räddade sig två bönder från en nedbränd by hit in i djupa
skogen. Barnen hade de lyckats frälsa från ryssens bajonettspets, och
korna läto de gå utan skällor i villande skogen. Något av lösöret hade
de ock fått med. Men endast en hade lyckats frälsa sin hustru från
skändande och mördande kosacker.
När ryssen drog från landet och faran var över för denna gång, stannade
flyktingarna kvar och slogo sig ner i den nya bygden för att bryta
mark. Men då de, som det sägs, blevo fiender om den enes hustru, lade
de vintermyren mellan sina röjningar.
Dessa två bönder blevo stamfäder till byns två släkter, utomåkers- och
inomåkerssläktet, och fiendskapen dem emellan fortfor. Inomåkersbonden,
han, den starkare, som hade behållit hustrun, tog den bästa marken och
grundade storsläkten i byn. Utomåkersbonden fick vad som var kvar, och
hans ättlingar ärvde fattigdomen sig emellan. Därav kom sig, att envar,
som var burgen i den byn, behöll tillnamnet »inom åkern», medan den
fattige uppåt stenmarkerna, till sitt enkla bondenamn lade släktnamnet
»utom åkern». Det låg en hel bygdehistoria i de namnen.
Under tidens lopp hade byns befolkning vuxit till fyrtio bönder, men
de två släkterna bodde ännu på var sin sida om myren. De gifte sig
bland sina egna eller med utomsocknes men aldrig med varandra. Kunde de
göra varandra hemlig eller öppen skada, försummade de ej tillfället,
och de träffades blott vid kyrkan eller tinget. Så kom det sig, att
vintermyren skilde mer än två odlingar åt, den skilde två släkter.
Frost spred den ock i människosinnen.
Och sjövittra skrattade däråt bakom dimman. Ty hon visste, att den dag
människorna kunde besegra frosten i sitt inre, den dagen skulle också
vintermyren vara besegrad. Då skulle de två stridiga släkterna ena sig
till kamp mot den vattensjuka marken, och en dag skulle myren ligga
dikad och odlad med skördar nog för både fattig och rik. Enas måste de
dock — den ena släkten ägde myrjorden, den andra pengarna, och arbetet
krävde allas gemensamma kraft. Men den kraften förnötte de i stället
i tvister och envig på byastämmor och vid ting, ty ingen unnade någon
annan större välstånd.
Jo en, Lill-Jonas, den fattigaste av utomåkersfolket, han unnade det åt
dem alla, ty han hade något, som mången stolt inomåkersbonde saknade —
han hade frid med sin Gud. Ingen var så fattig som han, ingen så fri,
där han bodde uppe i skogsbrynet. Men fast han ingen fiende ville äga,
hade han dock en. Också han hade mången gång blivit trugad till ting
och byastämmor att stå till svars för sina oförrätter, fast han visste
sig för Gud och människor vilja göra var man rätt.
Den som ville honom till livs, var själve åldermannen i byn, den
myndige Anders inom åkern från Ersagården på andra sidan vattnet.
Vad han förbrutit mot denne, visste han ej. Det var väl det gamla
släktagget, som bröt ut. Eller grämde det den stolte storbonden, att
han stod där så rak och oböjd i sitt armod och sin prövning under Guds
öppna himmel?
Mest grämde det kanske hustrun hans, den högmodiga Brita, att den
fattige Lill-Jonas utom åkern satte upp ett så frimodigt ansikte på
karlsidan vid kyrkhelgerna. Än värre blev det, när den fattiglappen
trodde sig ha funnit en egen Gudstro och började samla folket kring sig
i sin ensamma stuga.
I Ångermanland hade en bonde hittat en gammal Luthers postilla. Och
däri tyckte sig Jonas ha funnit en annan lära, enklare, fastare än
den prästen i hans kyrka bjöd, fädernas kärva lära. Den som en gång
givit dem kraft att uthärda krig och plundring, svält och nöd och
förföljelse. En lära för de fattiga utom åkern att bruka till vardags.
Från kyrkan skilde sig dessa gammalkristna ej. Vördnaden för fädernas
helgedom och för prästen var lika stark. Men vägen till hans kyrka
var mer än två mil lång — var söndag kom man ej dit. Dit for man till
storhelg, till nattvardsgång, till bröllop och dop. Annars möttes man
till »bön» eller »samling» i någon bondes kök. Där läste så Lill-Jonas
utom åkern för dem ur Luthers postilla vid bönen och talade till dem
vid samlingen. Enkelt och lättfattligt på deras eget språk talade han
till dem, så som de fattiga fiskarna en gång talat vid Genesarets sjö.
Och de svarade honom på samma sätt — de kommo med sina frågor och sin
ensamma undran, sina sorger och bekymmer. Och på detta sätt kunde de
samtala i timmar om andliga och världsliga ting.
Men inomåkersfolket höll sig borta. Vid storhelg foro de ock ned till
kyrkbyn, annars sutto de hemma till söndagarna. Stora och föraktliga
ord hade de om läsarna på den andra sidan. Och så blev då läseriet
ännu en klyfta, som öppnade sig mellan de två släkterna. Störst i sitt
förakt var Rik-Anders. Och han hade många vägar att komma åt läsarna.
Stark och obändig, övermodig i sin styrka, hade Anders Ersa älskat
striden för dess egen skull. I alla dessa småprocesser om gröda och
gärdesgårdar, om stängsel och lösa kreatur fann han ett utlopp för sin
överflödande styrka. Och han njöt av sina skickliga finter och knep vid
domarbordet och stämmorna.
Förgäves hade den stillsamme Jon Jonsa sökt väja undan i godo — enligt
Skriftens bud vände han ödmjukt sin oslagna kind till — dubbelt hårt
föll det nya slaget blott, och tunga blevo honom de böter han fick ut
med för sina små förseelser mot byaordningen.
När ofärden kom och slog dem på båda sidor vattnet, då bad Lill-Jonas
hos sin Gud ej om egen bärgning utan om ett nytt sinne för sin fiende.
Ty den dag, då Anders böjde sig för en ändå starkare, den dagen skulle
Tavle byamän segra i sin kamp mot frosten, det trodde han så visst.
I vintermyren låg deras ofärd — där låg ock deras framtid. Ty fäderna
hade ej valt sin boplats så utan besinning som tyckas kunde. Myrjorden
var god åkerjord, och i godår gåvo åkrarna i Tavle by dubbel skörd
mot i närliggande byar. Men det sades, att djupt under myrens svarta
vatten, där gömde sig dock den bästa åkerjorden i Västerbotten. Den
skatten låg där och väntade på att hämtas upp. Men först måste de hämta
upp kärlek och endräkt ur sina hjärtan.
Första svagåret gav ej enighet, ej det andra, ej det tredje. Mellan
frostnätternas förbannelser, mellan såddens förtvivlade hopp och
växtens ändlösa väntan, mitt i den felslagna skördens förintelse stred
man som förr sina små strider, hatade och förföljde man varandra på
båda sidor det svarta vattnet. Herrans vrede böjde ej den stolte
storbonden. Han öppnade sin kassakista, lossade på sin pung, köpte
säd, levde och tvistade som förut med sin fattige broder.
Men fjärde svagåret slog även honom hårt. Det fanns en botten också
på hans pung. Inte såg han den än, men slantarna skramlade tommare
mot varandra. Då var det, som om Rik-Anders betänkte sig. Med en gång
avstod han från sina tvister och processer, han fick nog att sköta på
sin gård, och även hans panna blev fårad av bekymmer.
Men när femte årets gröda stod där och svällde av frodighet och
grönska, då var det, som om han levt upp igen. Och så kom Lill-Jonas
åter fram inför byastämman. Myndig och bred satt Rik-Anders där
på sin åldermansstol och förde med fast hand byklubban, den s. k.
»plogklubben», märkt med alla byamännens namn. Strängt frågade han,
om Jonas kände till den paragrafen i byaordningen: »Den som ej haver
stängt sin Åkergrind den tid Naturens nödvändighet så fordrar, som
vanligen plägar vara Ersmässotiden, böte 16 sk. Bco».
Jo, jo, Lill-Jonas böjde villigt sitt huvud, han kände den. Han visste
ock, att Mats glömt stänga den en timme vid mjölkdags. Den timmen var
nog, ty Anders hade haft sin väg förbi.
— Tilldömer således byastämman Jonas Jonsson utom åkern vid hans
jakande att gälda böterna? fortfor åldermannen.
Då miste Jonas allt sitt lugn.
— Ålderman, sade han med darrande röst, tar I de så laggrant i nödtid?
I vet själv att oåren tagit sist skillingen min å mer till, inget att
mäta ut har ja heller, sen de tog sistkon min.
— Nå, så får fäll byastämman ta den bit som behövs ut ur stugan din.
Men då tröt för en gångs skull Lill-Jonas saktmod. Vit i ansiktet och
med flammande ögon trädde han storbonden alldeles in på livet och
ropade:
— Vet du ock, att Gud kan stänga grinden för dig, när du snart träder
inför hans portar! Länge mätte de båda männen varandra med blicken. Men
inför det, som flammade i armodsmannens öga, måste storbonden sänka sin
blick.
Med alldeles förändrad röst sade han så slutligen:
— I anseende till Jonas Jonssons trånga villkor vill jag för denna gång
utlägga hans böter.
Alla sågo, att Anders inom åkern blivit gammal.
Och på detta var det som Jonas utom åkern mest av allt tänkte, där han
stod i den vackra sommarkvällen och gjorde upp de framfarna nödåren
med sin Gud. Därför stod han där så lugn och förtröstansfull, därför
prisade han Gud för hans vrede. Han glömde, att all den nöd, som hopat
sig över honom, fanns kvar till att kämpa sig igenom. Han glömde, att
den nya skörden än ej var bärgad, han glömde tvivel och ångest, ty han
trodde sig icke äga någon fiende mer.
Prövningens tid är slut, tänkte han, nu kommer nådatiden.
* * * * *
Men en fanns det, som icke glömde. Det var storpojken hans, Mats.
Ofärdens barn var han, och med sina tretton år var han äldre än far
sin. När fadern såg framåt mot en ljusnande framtid, såg han tillbaka,
långt tillbaka genom de mörka nödåren.
Lill-Mats gick ensam i sina minnen.
Han mindes —
Det första nödåret. — Trygg och oböjd gick fadern där på sin egen mark
och sådde ur »säskorgen» den våren. Inte var jordbiten stor, tjuguåtta
skelskatt bara. Men den hade hittills räckt att föda honom och hustru
och tre barn. Därför sådde han med tillförsikt, och Herren skulle ge
växten som hittills.
Och kornet växte upp till halv manshöjd. Aldrig hade grödan stått så
stolt. Glad gick han med Mats, lill-pojken, och vägde axen i handen som
nu. När den skörden kom under tak, då skulle stugan målas och den nya
kon köpas. De sista åren hade det gått framåt för dem.
Augusti kom lika smekande och ljuv som nu. Till den första glasklara
järnnatten. Då frös grödan i hela byn. Isande och obarmhärtig gick
frosten över hela Västerbottens kustbygd och nöp varje ax i kornåkrarna
svarta.
Men Jonas hade stått rycken för mer än ett nödår förut. När han på
morgonen kom ut på farstubron och fick se den vita blinda hinnan över
vreten och visste vad den betydde, drog han bara till remmen ett hål
och lät tanken på den nya kon fara. Han såg på sin fattiga stuga. Grå
och arm hade han ärvt den, den var ett med den frusna marken, som snart
skulle ligga där lika grå och svartnad, när frosten bränt kornet nog
länge, och den fick väl stå så än ett tag. Kräsenhet hade heller aldrig
bott där inne. Också under godår fick man blanda brödet med lättkorn,
och under svagåren fick man den sträva furun gratis i skogen.
Så gick det året, om det än blev långt och det blev knappt med
sovlet. Men när frosten också nästa år tog skörden, då kom nöden in
i Lill-Jonas stuga. Inte den vanliga, den dagliga, med halvsvält och
dålig kost, som ändå håller livhanken bra nog ihop. Utan den verkliga
hålögda nöden, som står vintern lång och stirrar genom skumma fönster
in i fattigmansstugan i obygden under svagårets ändlösa dagar och
nätter. Och den enda kon stod i sin. Det var som om en orm sugit hennes
juver.
Den hösten fingo barnen brått att samla islandslav till nödbröd.
Storkorgen togo de var dag full med sig hem. Kväll efter kväll sutto de
vid spiselskenet och rensade laven från kvistar och barr. Sedan tog mor
och kokade den i lut och pressade den därpå, innan den maldes till att
blandas i mjölet. Barkkäcklet var också flitigt i bruk till att skava
barken av träden med.
Mats, som var äldst och kvickast, fick ock lära av far att snara
ekorrar. Och snart blev han så flink, att han kunde fånga tjugu och
mer till, om det så bar sig. De fetaste ekorrarna kokade mor soppa på,
de andra lade hon i ugnen till att torka. Det skulle bli till bröd
om vintern. Skinnen sålde far på marknaden för sex skilling stycket.
Så hade man skapligt nog till maten, om än barnen till att börja med
mången gång måste ut på farstubron för att få upp den konstiga födan.
Men vanan gör allt, och en hungrig mage fördrar mycket.
Men vad som vållade far det största bekymret, det var kornet
till »indelningen». Den var det, som tog kneken på mången liten
Västerbottensbonde i de dagarna. Var bonde hade ju sin egen tjänsteman
att underhålla. Det skulle ske genom »indelningsskatten», och den
skulle utgå i korn i kustlandet, i fjället i fågel och fisk. Men
tjänstemannen nöjdes ej med lättkorn, han skulle ha fullgott korn.
Första året tog Lill-Jonas upp sparpenningen till kon ur kistan och
gick med de andra bönderna till godårsbyarna i Skellefteåtrakten
för att köpa skattekornet. Skellefteådalen var den enda trakt i
Västerbotten, som blev skonad det året. Men byamännen låste sina lador
och hus, och först när en gård blev stucken i brand, ingen vet av vem,
kom det korn fram till skatten och utsädet nästa vår.
Andra året fanns det inga pengar mer att ta och inga godårsbyar
i Västerbotten. Då gick far ut på åkern att titta på sitt frusna
korn. Två veckor före jul var det. Gulgråa, isiga och förruttnade
stodo skylarna, när han gick där och kände på dem — de voro stenhårt
fastfrusna vid marken. Det gick ej att få loss dem bara med
hässjekroken.
— Hit med sågen, Mats! ropade far. Och så hjälptes de åt att såga loss
skylarna.
I bastun hade mor fått upp eld. Den brukades till mycket den,
gambastun. Där torkade man bland annat säden före förmalningen i godår.
Men nu var det bäst att bära skylarna in i bastun för att nödtorftigt
tina upp dem. Nå Gud vare lov, litet mjöl skulle det väl bli till att
blanda upp agnmjölspalten med!
Men till indelningen fick det bli andra utvägar. I staden satt
Stor-Grubben, den rike patronen, och hade stora lador fulla med
stockholmskorn. Under godår nöjdes ingen tjänsteman med det till
skatt, men under svagår fick man ta vad man fick och tacka till!
Och nu hade Stor-Grubben likt en annan Josef samlat för de sju magra
åren i sina lador, och nu bjöd han en öppen brodersfamn och en
obegränsad kredit åt alla Västerbottens bönder. Det fanns inget annat
val. Kunde man ej betala indelningen på dagen, kom länsman och mätte ut
korna, och var gälden för stor, fick hemmanet gå på auktion. Med tungt
hjärta spände Lill-Jonas därför märren för kärran, lyfte upp Mats,
stack tömmen i hans hand och sade:
— Kör nu till stan, pojk, å hämt korne, men minns, att du val ha fast
mål på tunna!
Och Mats sträckte sig i sälskinnsstövlarna, tog hårdare tag kring
tömmen med lovantarna och körde så den fyramila vägen till staden. Han
var en van körare för sina tolv år.
* * * * *
På Stor-Grubbens gård trängdes bondhästarna med varandra och i hans bod
de uthungrade bönderna. De lågo över disken och slukade allt ätbart
med ögonen. Den fräna lukten av gravad sik, blodmagar och surströmming
stack dem i näsorna. Det var som ett rus, och innan de visste vad
de gjorde, hade de Stor-Grubbens bodbetjänter att plocka ner det i
skrindorna åt dem. Och på sitt kontor satt Stor-Grubben själv och
skrev. Han ville visst förskriva själen på dem.
I ett hörn av boden stod det en ung bondpojke och höll sig likblek för
magen. Med lappkniven hade han i hemlighet täljt sig en bit av en av
de rökta renbogarna i taket och tuggat på den. Och nu var han sjuk,
dödssjuk, av den ovana födan. Någon skrek på kolera — det var man
alltid färdig att ta till i nödtider uppe i Norrland. Men de andra tego
stilla. De visste bättre, ty svälten var det, ingenting annat.
Då kom Stor-Grubben själv ut i boden. Stor och bred var han i
skinnfodrad vadmalsrock, och öronlapparna på finnmössan slängde
honom kring öronen. Ansiktet var gulblekt med stora kindknotor och
prickat av koppärr. Finnblodet förnekade sig ej. Själv kallade han sig
värmlänning, fast han tagit traktens mål som sitt och lärt sig det till
mästerskap. Han var väl också kommen från Värmlands finnskogar.
När han fick syn på Lill-Mats utom åkern, kom det en glimt av
tillfredsställelse i de små sneda ögonen. Lill-Jonas utom åkern hade
ännu ej börjat tära på hans kredit. Han hade hittills stått sig
tapprare än mången storbonde. Men nu var visst stunden kommen också för
honom.
— Hör hit Yttergren, Lill-Mats utom åkern är här efter kornet! skrek
han, när han fått höra pojkens ärende. Mät honom måttet fullt ut!
Goddag, hit med handflatan, jaså du är en sån storkarl nu, så du gör
affärer för far!
Lill-Mats kände sig verkligen som en riktig karl, där han betänksamt
stod och gungade i fars sälskinnsstövlar, där sälskomönstret tecknade
sig fint på ölan.
— Ja skull häls från farn, sade han sävligt. I ger ju korne för arton
riksdaler tunnan, handlingsman, fortsatte han att ackordera.
Den store patronen slog sig på knäna och höll rakt på att förgås av
skratt.
— Nog vart ’e läng, innan pappa fick fracken, pep han, när han fick
ljud. Har man hört en så fly förbannat gemen västerbottning! Här står
den lille snorgärsen med kornvattnet skvalpande i magen och tror, att
man rent skall få kornet till skänks i nödtider! Nej, pärkälä ock, du
byting, tjugu riksdaler tunnan och inte en skilling mindre, det är rena
rama barmhärtigheten!
Tjugu riksdaler tunnan för kornet i en tid, då ett helt hemman
slumpades bort för några hundra, det var en dryg börda att ta på en
redan krökt rygg. Lill-Mats bleknade, men indelningshavaren skulle ju
ha sitt, det visste han ju. Det var bara att tiga och ta kornet.
Då blev Stor-Grubben översvallande vänlig. Han visste rakt inte hur väl
han ville pojken och stack en bit kandisocker i munnen på honom.
— Har du inget bud från mor din med? frågade han. Skall hon inte ha sig
mjöl eller gryn eller något annat för magen? Eller kanske ni går och
plockar färdiga korngryn var dag hemma på far dins åkrar?
Åt denna storartade kvickhet höllo den magre Yttergren och patronen
själv på att storkna. Men Lill-Mats blev ändå blekare om kinden. Då
lugnade sig patronen.
— Nånå, sade han, tag inte illa upp. Men alltid har väl mor din bruk
för en svarthilka till söndagsböna? Tror du int hon skull bli fejen ått
en rågmjölssäck? Me betalninga kommer vi nog överens.
Mats i fars stora stövlar och med fars tunga ansvar blev än blekare,
där han stod. Mat — så det sved i bukskinnet, och kandisockret var
som en ljuv frestelse i hans mun. Men han hade ju inget bud, och han
visste nog, att trots alla vackra ord kom alltihopa till sist i boken —
Stor-Grubbens stora skuldbok, där far inte stått förrän nu. Han mindes,
hur mor tiggt om ett skålpund rent mjöl till välling åt de minsta bara,
och fars lugna, tillkämpade svar:
— Be mej int, Kristina! Ta vi på börj nu i svagåre, tar ’an hemmane å
oss snart. Jag känner karln, ja. Hä gäll int gö kråka nerom knäna!
Och Mats lyckades till slut pressa fram:
— Mat har vi sjölv å får till ull ock.
Stor-Grubben knep med ögonen. Så såg han på pojkens bleka ansikte. Han
skakade ju i stövlarna, där han stod.
— Blå om näsan är du som en blåmes, pojk. En sup skall du väl
åtminstone ha, som går ner i tomtarmarna dina!
Nog var Lill-Mats karl den dagen, men supen ville han inte ha. Fast
mången tioåring tog både en och fler utan att blinka då, när man fick
brännvinet för sex styver kannan och spädbarnen fingo tussen indränkt
med brännvin för att vara snälla.
En gång blott hade hän smakat starkt. Det var när mor tvättat fönstren
till jul, när han var tre år. Då slickade han på karmen — dit hade
litet av brännvinet runnit, och full blev han, dödfull, så liten han
var. När far den gången kom hem, fick han stryk av sopen, och sen dess
satt skräcken för brännvinet i. Sedan far blivit läsare, kom det aldrig
mera brännvin i huset.
— Nej tack, handlingsman, svarade han därför, dem rättsinniga gagnar
int brännvine.
Men handelsmannen bara skrattade åt det lillkloka svaret, och längst
bort i boden skrek Ol Pers-Olsa från Backen:
— Trug int, du, Lill-Mats! Å Grubbens brännvin val en mera magastinn än
plägat!
Mats frös och tyckte, att den fattiga själen satt fastfrusen i
ryggbastet på honom. Innan han visste ordet av, stod han på kontoret,
och Stor-Grubben hällde i honom supen och en till. Det rann som en
ström av eld genom honom, ryggen blev rak och stark igen, medan huvudet
blev tomt på alla svåra gamfolkstankar. Rummet gick runt, runt i allt
tätare virvlar. Det enda fasta var Stor-Grubbens ansikte, som svävade
mitt i molnen och log. Det var som Gud Fader själv, tyckte Mats, ty i
himmelen var han för visst, där ingen frost och nöd var.
De ledde ut honom i butiken, de plockade och ordnade med någonting och
sprungo bakom disken, de skreko och frågade honom visst. Men han kunde
bara le tillbaka mot dem och nicka till svar, han, Lill-Mats i fars
stövlar.
— Gå nu till köket och få dig ett riktigt rävamål, sade Stor-Grubben
till sist och sköt honom utom dörren. Den friska luften kom honom att
nyktra till litet, och han fumlade sig upp till handelsmans kök.
Där stod stora kopparämbaret med fattigsoppa i spisen, som det gjorde
nu dag och natt i dessa nödtider. De stora vedkabbarna flammade högt
i skyn i den öppna spisen och kommo alla de väldiga kopparkittlarna
runt väggarna att glimma som bukiga sköldar av guld. Stora fällbordet
stod alltid dukat, och aldrig behövde de truga någon dit. Var och en,
som hade handlat sovel eller spannmål i patronens bod, hade här fri
taffel. Och där trängdes de nu, de grå och svultna hoparna från alla
nödårsbyarna runt staden för att finna hjälp och lindring hos sin ende
vän och välgörare. Och mamsell Holmström sprang rund och lättrörd med
soppskålen och hällde upp i faten och göt en medlidsam tår i eländets
bägare i förbifarten.
Men längst nere vid dörren satt en förgråten flicka i svart schalett.
När hon kom in, hade mamsell Holmström bjudit och bett henne som de
andra:
— Var nu så god, Rebecka från Kusmark, och ta för sig av vällingen!
Men Rebecka tackade och neg och skulle då visst inte något ha.
— Åjo, en eller ett par skedar kan väl alltid slinka ner, menade den
vänliga mamsell Holmström.
Nej då, visst inte så mycket som en droppe skulle den Rebeckan ha. Och
så fick hon då sitta där vid dörren i fred för mamsell Holmström, som
hade annat att bestyra. En timme satt hon där, hon satt där två. Någon
gång tittade mamsellen dit och undrade, varför flickan satt där och
hängde ännu. Men hon ville väl vila sig och njuta av den sköna värmen
från de stora sprakande kabbarna i spisen, och det var henne då väl unt.
Men som vår Rebecka satt där och hängde, blev hennes min allt sorgsnare
och vemodsfullare och hennes tankar allt mera dystra och undrande.
Saken var den, att hennes moder före stadsfärden enligt gammalt skick
och bruk uppmanat henne att för all del ingenting låta sig smaka, vad
det vara månde, förrän man trugat henne till det tre gånger. Och här
hade hon nu kommit till ett så illa uppfostrat hus, att det trugades
bara två gånger. Och därför fick hon sitta där och svälta.
Men till slut, när hon såg den ena ångande soppkitteln efter den andra
gå sin näsa förbi, kunde hon ej tiga stilla längre. Också i Kusmark
måste man blanda sitt bröd med mossa och agnar, och det sved så tomt
och kallt i magen. Med ynklig och förgråten röst fick hon så äntligen
fram:
— Trug mä en gång dill!
Vad? Vad? Mamsell Holmström såg sig häpen omkring. Hon hade för länge
sedan glömt Kusmarksflickan för alla andra glupulvar. Lika ynkligt och
förgråtet kom det igen:
— Trug mä en gång dill!
Då förstod mamsell Holmström. Hon hade mycket väl reda på traktens sed
och bruk i det fallet. Men än så länge hade hon inte behövt truga och
krusa fram någon till _det_ bordet! Smått rörd fick hon så äntligen med
mycken kruserlighet Rebecka till bordet. Och se, när hon väl var där,
lät hon sig inte bara en utan tre tallrikar väl smaka!
Nej, annars behövde ingen trugas till det bordet! Likt uthungrade
hundar trängdes de ikring det och vaktade på var tugga, som gick dem
förbi, tills det äntligen blev deras egen tur.
Till slut kom då också turen till Mats. Som i en annan värld, sjönk
han ned vid bordet och började sluka i sig den söta, varma soppan. Han
glömde minsann all belevenhet och trugan, han, fast mor nog lärt honom
ock, hur det rätteligen skulle vara. Till slut satte han spilkummen
för munnen och drack, drack!
Men i förmaket därinne satt fru Grubb i frasande sidenmantilj och
kammade sina barn över silverbricka för lössen. Nödåren drogo en
oräknelig massa ohyra med sig. Gud vet, var det kom allt ifrån. Det var
hennes eviga fasa. Man kunde knappt bli den kvitt med finkammen, fast
hon kammade småflickorna, tills det blödde i hårbottnen på dem. Och så
smorde hon konjak i den såriga svålen på flickstackarna, tills de gräto
sig fria.
Då kom Gam-Fina från Böle och rådde henne att skaffa luslummer och
koka det tillsammans med snus och så tvätta barnens hår med lösningen.
Och så gjorde man då ett försök med det. Men utanför fönstret sprungo
trasungarna från Bastugatan och sjöngo:
»Grubbens fru har ringar på finger och på tå,
och silverpippor har hon på vartendaste strå!»
Men Lill-Mats hörde ingenting av skriket, han var långt, långt borta
i sin himmel, där han satt och slickade skeden efter mera soppa. Och
mamsell Holmström grät en brådskande tår över honom i förbifarten, och
så for hon till farstuskåpet efter en brödkavel. Av den skar hon en
skiva åt honom bara, för han var den minste av alla, och sådant bröd
hade aldrig Lill-Mats smakat. Det var vitt och av rena vetet. Han sög
på det så länge han kunde. Så steg han upp, bockade vackert, tackade
och gick.
* * * * *
Där ute stod redan hästen förspänd, och allt var klart. Lill-Mats
tittade efter kornsäcken. Den låg bunden där bak. Så kröp han sömnig
ner i höet i bottnen av risslan, drog över sig fällen, smackade åt
hästen och somnade. När han vaknade, var det redan svarta natten, och
han stod vid farstubron hemma. Hästen hade trygg gått den vanda vägen
hem utan töm och tygel. Far hade hört stortjukan och kom yrvaken ut på
bron med vadmalströjan oknäppt.
— Hömma! skrek han åt hästen för att få den att stryka tillbaka — den
ville gå raka vägen till stallet.
Hans första tanke gällde kornsäcken. Varsamt lossade han de frusna
repen, fick upp säcken och lät kornet smeksamt glida mellan fingrarna.
En lättnadens suck stal sig ur hans pressade bröst — här hade han
fullgod skatt. Men så kom han att se på pojken, där han yrvaken satt
nedkrupen i hundskinnspälsen.
— Va går’e åt dej, pojk, skrek han, sitt int där å sov utan in i stugen
me dej, så tar ja märra!
Men Lill-Mats bara satt kvar och blinkade slött med ögonen. Då lutade
sig fadern ned över honom och fick känna spritlukten.
— Va jäsiken nu då, glömde han sig och svor, ä du söpen, pojk?
Och utan betänkande ryckte han upp sonen ur släden, fick av honom
pälsen och började slå honom med piskan, allt vad han rådde med. Och
det var inte litet, ty ännu hade inte svälten försvagat hans arm.
Mor fick höra oväsendet och kom ut på bron i särken.
— Jestatligen, far, ä du rent göjvut, ska du slå pojkstackarn
fördärvat? ropade hon utom sig.
Jonas såg upp, hans ansikte var högtidligt som på bönen.
— Låt icke av att tukta pilten, ty om du slår honom med ris, så betorv
man icke dräpa honom, svarade han lugnt.
Då fick Mats äntligen mål i mun och började försvara sig. När han
berättat om suparna på Stor-Grubbens kontor, bet Jonas ihop tänderna
men sade bara:
— Vin gör lösaktigt folk, och starka drycker göra buller. Jag vill int
ha son min bland tocke folk, när han blir karl, utan bland dem stilla å
rättsinniga.
Så slapp då Mats äntligen in i köket, och mor fick kläderna av honom
och fick ner honom i dragsoffan. Där under fällen lågo redan två av
småsyskonen och snusade. Hur länge han sovit visste han ej, då han åter
hårdhänt väcktes. Det var fadern, som handvasst skakade honom i axeln.
Nu var han åter blek och vred i ögonen.
— Ä du rent från vette, pojk, skrek han, tänk du kast bort gårn för oss
innan vårn?
Mats begrep inte ett ord, han bara stirrade. Då slängde fadern ett
stort paket i sängen. Det var en påse, och den var full av det finaste
rågmjöl — hela tre skålpund! Och när Mats såg mot bordet, var det också
fullt av påsar och strutar. Mitt på bordet stod en sirapskruka, och
över alltsammans stod mor och skrattade och grät på en gång.
— Är’e du, som köpt allt de här, du din storkarl? skrek fadern på
nytt. Och pengarna, var hadde du dem, i byxbaken kanske?
Då for det äntligen en tanke genom Lill-Mats tomma huvud: Stor-Grubben
var det ju. Han som hjälpte Västerbottens bönder i nödtid och gav den
fattige soppa i sitt blänkande kök. Han som var stor och mäktig som Vår
Herre själv! Han var det, som ömkat sig över deras hunger och brist och
nu gett dem allt detta i julgåva. Och så blygsam av sig var han, att
han smusslade undan det i all tysthet under fällen, så att Lill-Mats
skulle slippa att tacka, där han satt i hans kök och blev varm och
mätt. Han fick tårarna i ögonen av allt detta stora och goda, när han
ivrigt ropade:
— Patron Grubb, de ä fäll han, som har gett oss alltihop, far?
Över Lill-Jonas orakade mun flög det där draget, som oåren ristat dit,
svältdraget, det pinade, insjunkna fattigmansdraget. Men han skrattade
bittert, när han sade:
— Gett? Stor-Grubben, tror du, att han ger bort någe för inte? Va han
ger me ena hanna, tar han igen me den annra. Nej, var du mans lugn,
gosse, allt de här står till fullo i boka hanses till dubbla prise å
mer till, de går nog till halva indelninga.
Men när han såg pojkens förtvivlan, tillade han:
— Nå, ingen skada skedd. Du gett sjölv köra ne tillbaks till han i
morron, de blir straffe ditt.
Då brast plötsligt mor i gråt. Hon satt där än vid bordet, men nu hade
hon den minste vid bröstet. Han drog och han slet, det lilla livet,
men många droppar fick han ej. Han var redan svälld och vanställd av
hungern. Och där på bordet låg det mjöl till välling, och nu skulle det
bort igen.
Småsyskonen under fällen hos Mats hade också vaknat. De hade fått syn
på rågmjölspåsen och fått ner händerna i den. Och nu sutto de där och
slickade på fingrarna med runda förvånade ögon och doppade i mjölet
och slickade igen. Nu voro de i sin himmel, det såg Mats. När far såg
på de hungriga barnen, var det som om hans hårdhet och styrka brustit.
Länge kämpade han tyst med sig själv, men så kom han åter att se på
lill-minsten och veknade.
— Nå, i Guds namn, sade han med en trött suck. Gälden ä redan kommen
i huse — några riksdaler mer eller minner gör fäll int till heller
från. Kanske var’e tänkt, att du skull fräls minstpojkens liv med din
genstörtighet.
Och så blev det inte mer tal om att skicka tillbaka maten. Mor måste
till mitt i natten med att få eld i spisen och koka vattgröt åt barnen.
Med lysande ögon sutto de så i sängen och åto rågmjölsgröt, tills
de storknade och grytan var så renslickad, som när den kom ny från
kopparslagaren.
Det blev storkalas i flera dagar. Man ville, man kunde ej spara
gudsgåvorna ända till julen! Den bättre födan gav nytt liv i kroppen,
gav mod och hopp. Mor fick mjölk i bröstet, och lill-minsten återvände
till det hårda livet igen.
Men efter helgen fällde far huvudet och började åter räkna. Så tog
han fram snickarverktygen och satte sig och Mats till att göra lokar.
Lill-Jonas var byns skickligaste lokmakare. Under hans hästlokar for
man till kyrkan som till fest, och ungersvennen selade stolt sin häst
med en båge från hans kniv, när han for att hämta sin blivande brud.
Träget arbete och tålamod fordrade den konsten. Av många olika slag
voro seldonen. Rankbågar och selkrokar, lokar och bogskutt växte fram
under hans flitiga hand, alla av säregen form och sirning. Mats fick
hjälpa vid grovgörat, medan fadern skötte avformningen och putsningen.
Med lättaste hand skar han det underbaraste genombrutna spetsverk av
trä och sirade det med brokiga blommor och blad. Två fabeldjur skar
han med vingad ormkropp och med hästhuvuden, som ringlade bort från
varandra. I mitten sutto två fåglar med huvudena mot varandra. Eller
det kanske var en rad djurhuvuden, som beto om en sträng med sina
käftar. Mönstren hade han stundom fått från andra orter, men oftast
voro de en frukt av hans egen fantasi. Så målade han dem med svart på
röd botten eller med röda bladrankor på blågrå botten.
Kväll efter kväll sutto så far och son och täljde sina lokar vid
brasans svaga sken, medan mor vaggade den skrikande lille. Maten
började åter tryta för honom, annan föda tålde han ej, och fram på
våren slocknade det lilla livet. Då lade far undan sina lokar och
snickrade en liten kista och for så en söndag med den till kyrkan.
Och livet i stugan tog åter vid som förr med slit och svält och väntan,
den ändlösa väntan på bättre tider.
* * * * *
Äntligen kom då våren, den efterlängtade våren, och då hade Lill-Jonas
pengar nog till utsädet. Men till någon avbetalning på gälden hos
Stor-Grubben räckte det inte till, tvärtom hade skulden ökats ej så
litet vid den lilles död. Men Stor-Grubben var inte den, som krävde ut
småskulder. Stor och bullrande kom han mot Lill-Jonas, när han var inne
efter utsädet, och skrattade åt hans stammande ursäkter.
— Jäsiken ock! skrek han, int är’e fäll så laggrant me en hedersman som
Lill-Jonas utom åkern! Å en sån struntsumma till!
Någon sup ville inte Jonas vara med på, men en rulle tobak till att
tugga ned furubrödet med det sade han inte nej till. Och så for han
hem till mor så lätt om hjärtat som inte på länge med utsädeskornet
i tomsäcken. Och därhän hade Stor-Grubben dock bragt det med honom i
hans glädje, att svarthilkan till mor och litet annat smått och gott
hade han med sig under fällen, och det stod förstås också på Grubbens
kreditsida. Den gången var det mor, som blev betänksam, men då kunde
far svara med ännu ett kärnfast bibelord:
»Den rike råder över den fattige, men den som borgar är hans träl som
lånar.»
Det sade han mest för att tysta sina egna betänkligheter, och hur han
utlade den texten, så fick han det till slut därhän, att det egentligen
var Stor-Grubben, som berodde av honom och inte tvärtom. Men när mor i
alla fall skakade på huvudet, tillade han:
— Häng nu int huvvune, Kristina, du vet fäll, att Lapp-Ante i Sörmjöle
har sett i skrifta, att vi ska ha godår i år.
Sädesärlan hade kommit flygande till dem högt över marken det året,
och det var ett osvikligt tecken på gott år. Och så sådde Lill-Jonas
utom åkern sitt köpta utsäde med frimodighet och i Herrans förtröstan,
och över det sådda kornet fällde han de ödmjuka orden:
— Så är nu han intet, som plantar; icke heller han, som vattnar, utan
Gud, som växten giver.
Lapp-Ante hade spått till hälften sant. Den hösten blev halva
Västerbotten skonat och däribland Tavle by. Men i Jonas stuga var redan
hoppet dött och fruset som aldrig förr. En värre frost än någonsin hade
gått över vretarna det året. Utsädet han sått med så varma böner hade
varit till mer än tre fjärdedelar blandat med »slydja», d. v. s. fruset
korn. Alla som köpt hos Stor-Grubben hade drabbats av detsamma. Det var
inalles sexton bönder, och de fingo så ett nytt svagår, medan de övriga
i byn, däribland Rik-Anders inom åkern, hade godår.
Gyllene och rikt, tätt och fullmoget vajade kornet på Anders stora
åkrar. En sådan skörd hade ingen sett i mannaminne. Men på de av Herren
drabbades magra vretar stucko axen upp här och där, tunna och glesa som
håren på en skallot hjässa. Det var som om en hemlig fiende gått och
strött gravgårdsmull på åkrarna till att förbanna grödan.
Detta var fjärde nödåret, och det bragte Jonas och många fler småbönder
alldeles på kneken och i Stor-Grubbens klor. Visserligen talade någon
om att stämma den, som sålt det blandade kornet. Alla voro också med på
att ringa in vargen, men vem skulle märka honom i örat?
Och Stor-Grubben var så full av varma och deltagande ord. Han tog
Gud och många andra makter till vittne på att han ej vetat om den
olycksaliga blandningen. Men vad visste han om de människors heder, som
han själv köpt av? Och så sade han sig misstänka en änka från Grubbe,
som lämnat utsädeskorn som betalning för gäld.
Änkan blev verkligen också stämd för tinget men frigavs på vittnesmål
av sina drängar. Stor-Grubben däremot kom aldrig inför domstol. Det
fanns sexton bönder, som kunnat vittna mot honom, men de berodde alla
av honom. Nu mer än någonsin. Det gällde livet denna gång. Det blev
nog han, som nu fick föda och kläda dem över vintern helt och hållet.
Så blev det ock. Hur torftigt man än tog det både i och på sin fattiga
kropp, så ökades gälden. Snart slutade Lill-Jonas att räkna.
— Hort de var! sade han bara, när mor talade om sparsamhet.
Ingen är så slösaktig som den skuldsatte. Mången småbonde levde den
vintern i sus och dus efter sina förhållanden. Det var fylla och sovel
på sovel var dag. Men i Lill-Jonas sinne satt trots de likgiltiga
orden den fäderneärvda och sävliga försiktigheten dock kvar. Med tusen
rottrådar satt den där. Utan att han ville eller tänkte det, sökte han
att dra in på allt intill svältgränsen.
Men vad hjälpte det, då Stor-Grubben satt där inne mätt och varm
och lade tredubbla priser på allting! Det måste lika många godår
till som det varit svagår, om han någonsin skulle kunna resa sig ur
det slaveriet. Men Lill-Jonas var en rättsinnig, han slog med våld
förtvivlan ur sinnet och gick var dag med lyft huvud och väntade på
ett Herrans under. Stilla läste han var kväll för mor ur psalmboken:
»Vad kan mig stå till trång och nöd,
ty Herren Gud mig föder.
Han spisar mig med himmelskt bröd
och i gott bet mig förer.
Mig till det vatten leder han,
som mig till fyllest svalka kan,
det är hans helga anda.»
Och han tillade:
— Än ä int hoppet ute, du mor, än finns de många munsbitar att ta,
innan Stor-Grubben tar gårn min.
De orden hörde Mats, där han satt på köksbänken, och de gjorde honom
så förunderligt glad i sinnet. Ty hans tro på Stor-Grubben som en
himmelskt oegennyttig hjälpare hade längesedan gått sin kos. Nej, far
han visste, han, var hjälpen allena var att finna. Och han böjde sitt
huvud till andakt, när fadern läste vidare:
»När all hjälp ute är
både fjärran och när,
Guds hjälp då först begynner.»
Vid de orden tystnade också mors gråt, och hon slöt ögonen till bön. Så
reste hon sig med ljust ansikte och fick de hungriga barnen till ro.
Och snart sovo alla i den fattiga stugan ifrån dagens svält och ångest
under Guds djupa frid.
* * * * *
Den friden vek aldrig mer ur Lill-Jonas sinne trots allt växande yttre
betryck. Den övergav honom ej heller nu, där han för femte gången gick
på åkern och bidade skörden.
Våren blev sen det året. Ännu i början av maj låg snön som en hård
skorpa över markerna, och tjälen var meterdjup. Det blev till en
pinande väntan och ångest för de svältande bönderna. I boden låg det
dyrbara utsädeskornet, som de köpt med sitt hjärteblod, men det kom
visst aldrig i jorden.
Dag efter dag kröp fram, svidande kall och ljus, med skare och frost
som på marsvintern. Det hårda ljuset skar som knivseggar i ögon,
svaga och trötta av svält och brist, och i hjärtan, som mist allt
hopp. Själva himlen var liksom en isskorpa, som solen ej förmådde
genomtränga. Död och kall var jorden, liksom skild från andra mera
levande världar därutanför. Det var som om Gud vänt sin sista blick
från de hjälplösa människorna.
Inför denna dödskyla, denna isande stillhet i naturen svek mången seg
bondes sista andliga kraft. Och dock voro de av ett släkte, som fått
lära sig att vänta genom seklers ensamma och av ingen skådade strid med
denna natur.
Av den kärva västerbottniska bondestammen voro de, som alltid måst lita
till sig själva i sina svårigheter. De hade i sanning fått lära sig
tålamodets långa, svårlärda läxa. Därför hade de tegat tills nu. Men nu
började mången knota.
Men Lill-Jonas utom åkern hade ännu en kraft inom sig, en kraft, som
icke var hans egen. När de andra frågade honom, hur han kunde vara så
glad och hoppfull i deras övermänskliga prövning, svarade han med ljus
i ögat:
— Där man lider i Herrans fruktan, där är rikedom, ära och liv.
Och det såg ut, som om hans varma tro förmått smälta själva den
isskorpa, som omgav jorden. Med ens kom våren. Snön var borta på en
vecka, tjälen var ur jorden veckan därpå. Och innan Urbanusdagen var
säden i jorden, så som det skulle vara. Och Jonas gick till sin fattiga
torva med tack och lov.
»Sjunger Herranom, lover Herranom, som hjälper den fattiges liv utur de
ondas händer», jublade det inom honom. Och när han kom hem efter sådden
och satte sig till bords till den torftiga måltiden, sade han till sin
hustru:
— Herrens mildhet är det, att det ännu icke är ute med oss.
Och med samma ljus i blicken sågo de på varandra såsom i sin första
ungdom. De tunga år, som gått, hade smitt dem samman med starkare ord
än prästens. Så starkt, så visst som nu hade Lill-Jonas aldrig känt,
att nu var prövningens tid förbi. Nu skulle oturen vända sig och de
goda åren komma. Herren prövade dock icke över förmågan den, som tåligt
böjde sig under hans ok.
Mannens glada hoppfullhet och starka tro smälte äntligen även hustruns
sista tvivel. För första gången, sedan nöden steg över tröskeln, kunde
hon tro som han, fritt och utan ångest och fruktan. All oro, all
omsorg för morgondagen lade hon i starkare händer. Hennes egna slitna
arbetshänder orkade ej mer. Väkterskan, modern, glömde sin aldrig
sovande misstro, sin eviga ängslan och oro för släktens bestånd.
Och det var som om naturen velat svara på all denna varma tillit. När
våren och sommaren äntligen kommit, växte grödan som aldrig förr. Natt
och dag stod det vita sommarljuset över bygden och drev jorden till
fruktsamhet. Björkarna kläddes som i ett trollslag i sin skira dräkt,
viol och konvalj sprucko upp ur jorden, och brodden på åkrarna stod
tumshög på en vecka. Juli kom, het och utan nätter, allt växte som i
rus och yrsel utan mått och vila.
Aldrig hade en sådan skörd stått färdig för lien på Jonas åker. Ja, i
sanning, Herren kunde slå till blods, men han läkte och helade ock med
margfaldelig hugnad!
Och Jonas kände, att i denna tuktan växte man stark som aldrig förr.
Han var en härdad man, som alltid känt sin styrka. Men nu var ungdomens
övermod brutet, kvar fanns blott den ödmjuka kraft, som förmått böja
sig och bida Herrens egen tid. Sakta höjde han sin blick mot himmelen
och viskade:
»Jag förbidde Herran, och han böjde sig till mig och hörde mitt rop.»
* * * * *
Och nu var skördedagen nära. På den tänkte Jonas, där han stod så trygg
och viss i sensommarkvällen. Han tänkte också på den skörd av det goda,
som Gud bärgat i hans fiendes hjärta.
Men bakom honom stod sonen med sänkt huvud, ännu försjunken i de tunga
minnena, i tunga, dystra gamfolkstankar! Far hade visst glömt en sak,
efter han var så glad. I dag var det Johannes Döparens Halshugg’, den
dag, då frosten lömskast stod på lur. Så stodo de var och en i sina
tankar, medan de betänksamt läto de fullmatade axen glida mellan sina
händer.
Då skallade en långdragen, dov ton genom skogsgläntan. Tu tu, tu
tu, ekade det in emot Myrberget, där vittra satt under hällarna och
tanklöst kastade tonen halv tillbaka. Tu tu, härmade hon. Det var
moran, som bådade till kvällsvarden i bockhornet.
Mats var den som först vaknade. Han var ju äldre än far sin, liksom
alla barn av hårda tider. Han hade så liten tid för drömmar och andakt.
Hur månde väl maten bliva i dag, undrade han med en liten suck, som han
strax kvävde.
— Kom nu, far, sade han, mor väntar.
Och på hemvägen var det han, som gick före med långa, betänksamma
gammalmanssteg. Jonas följde honom, hans hjärta var ännu fullt av tack
och lov. Så gingo de hem till den torftiga kvällsvarden. Stigen gick
efter skogskanten. Det doftade av ljung och linnea, kyskt och berusande
som hela denna natur. I dikesrenarna glödde åkerbären med sin ljuva
arom, och på blåbärsrisets buskar hängde det fullt som av små svarta
druvor. Snart skulle lingonen mogna. Så skänkte Gud dem något att
mildra sitt sträva bröd med.
Där på kullen låg nu hans stuga, grå och liten. De grovhuggna
väggstockarna lyste silvergrå i månskenet. Ty nu hade månen gått upp
över skogskanten. Den var sällsamt kall och blek, den augustimånen.
Dess ljus bröt sig skarpt mot den sista kvardröjande strimman av
kvällssolen. Högt över myrens vatten böjde sig den röda himlaranden
som en strålande löftets båge. Luften var kavstilla, ej ett blad
rörde sig. Det var något hotande i denna stillhet och kylighet mitt i
solnedgångsbranden. Men Lill-Jonas märkte det ej. På trappbron stod
mor. Hennes ansikte såg nästan ungt och hoppfullt ut i det bjärta
kvällsljuset.
— Nå? sade hon blott.
— Håller skörden, va den lovar, har vi nog för vintern å till halva
skulden me, sade Jonas och tog henne stilla kring axlarna, när de gingo
in i stugan.