När Andersson upptäckte ölstugan--förlåt, bierhallen "Zum alten
Frankfurterwurst", tyckte han, att han gjorde ett fynd. Den låg
visserligen stillsam och undangömd vid en bakgata, men visade sig i alla
fall vara ett flott ställe med utmärkt mat och väl tempererad dryckjom.
Det var emellertid inte detta, som tilltalade Andersson mest, utan
entrén till hela härligheten. Ölst ... bierhallen bestod sig nämligen
med en roterande svängdörr, konstruerad på samma sätt som ett vändkors.
Andersson hade i Berlin sett likadana dörrar, och eftersom hans
Berlinresa var hans enda expedition utom Sveriges gränser, höll han
styvt på allt som han sett i metropolen vid Spree.
Ödet ville emellertid, att Anderssons åsikter i detta fall skulle
undergå en liten förändring.
Första gången han på "Zum alten Frankfurterwurst" intagit sin
lukulliska måltid av Salvatorwurst och surkål, lämnade han nämligen en
sedel i betalning utan att så noga titta på den. Födoämnena kostade 95
öre, och kyparen lämnade fyra kronor och fem öre tillbaka.
Andersson, som efter sin vecka i Berlin ansåg sig vara gammal kosmopolit
och erfaren karl, fixerade skarpt kyparen.
"Nå?" sade han.
"Va, herrn?" svarade vaktmästaren bugande.
"Försök inte med mig", sade Andersson barskt. "Jag är ingen oskuld från
landet. Hit med en femma till, det var en tia jag lämnade."
"Förlåt, det var en femma!" svarade kyparen något mindre artigt.
"Hut, drummel!" röt Andersson. "Mej lurar du inte, sabla bondfångare!
Hit med femman bara!"
Nu var det vaktmästarens tur att fixera Andersson.
"Jaså, på det viset", sade han. "Ni är en så'n."
"Hur var det?" frågade den tillskyndande hovmästaren.
"Den där lymmeln vill lura mig. Han fick en tia och gav tillbaka på en
femma. Men det duger inte med en gammal globetrotter som jag."
"Jag fick en femma!" svarade kyparen.
"Tyst, karl!" sade Andersson. "Jag måtte väl veta det bäst, jag hade två
tior och en femma i plånboken, och se nu!" Han drog upp plånboken, och
öppnade den.
Det låg två tior i den.
"Hm!" sade hovmästaren.
"Åh, ursäkta!" sade Andersson mycket skamsen. "Jag har gjort ett
misstag, ser jag."
"Det är inte alltid det lyckas", yttrade en herre vid närmaste bord och
betraktade hånfullt Andersson.
Andersson spände blicken i honom, men som karlen såg stark ut och
kyparkåren tycktes vara endast allt för villig att hjälpa Andersson ut,
blev det inte något bråk, utan Andersson tog sin hatt och rock och
avlägsnade sig med värdighet.
Dagen därpå kom Andersson åter till "Zum alten Frankfurterwurst" för att
äta frukost. När han steg in genom svängdörren, riktades varenda
kypares ögon mot honom, men så snart han slagit sig ned tycktes ingen
märka att han existerade.
Andersson knackade. Ingen kom. Han knackade igen, hårdare. Samma
resultat, eller rättare, samma brist på resultat. Först vid fjärde
knackningen, som var den hårdaste i världshistorien, kom en vaktmästare
fram till hans bord och sade:
"Strax!"
Efter fem minuter började Andersson knacka igen. Efter ytterligare
femton fick han lämna sin beställning, och sedan ytterligare en
halvtimme och en brödassiett, som råkat stå i vägen när Andersson
knackade, förintats, fick han vad han begärt.
Andersson är ibland rätt disträ, och när han ätit, druckit och läst
morgontidningen reste han sig och gick utan att tänka på betalningen.
Kyparkåren, som hela tiden haft sin uppmärksamhet riktad på Andersson,
växlade en blick, och lokalens starkaste vaktmästare rusade, med
uppriktig glädje i sitt ansikte, efter honom.
Andersson hade just hunnit utanför svängdörren när han kom ihåg, att
han borde ha betalat. Han såg genom glasrutan kyparen komma och vände
hastigt tillbaka. Svängdörren snurrade våldsamt runt, ty medan Andersson
rusade in på ena sidan, rusade kyparen ut på den andra.
Väl inkommen fick Andersson se kyparen, som inte märkt, att Andersson
vänt om och väl inte heller kunnat tänka sig den möjligheten, stå där
ute och titta, och han gav sig genast i väg ut till honom, men i samma
ögonblick fick kyparen syn på Andersson och gav sig i väg in.
Svängdörren snurrade åter med våldsam fart och i nästa ögonblick var det
Andersson, som stod utanför medan kyparen var där inne. Åter rusade
kyparen ut och Andersson in, kyparen in och Andersson ut, varv på varv
gick den vilda jakten och svängdörren roterade med svindlande hastighet.
Slutligen, när Andersson för trettonde gången passerade lokalen mötte
hans ansikte en hård kyparnäve, som var i rörelse i rakt motsatt
riktning, han raglade baklänges, svängdörren snurrade förbi honom, och
ögonblicket därefter möttes han och lokalens starkaste kypare.
Låt oss draga en slöja över vad som nu följde.
Det må vara nog sagt, att mötet, ur Anderssons synpunkt, blev mycket
ömt, och att det bylte, som några minuter senare köksvägen slungades ut
ur "Zum alten Frankfurterwurst", för en ytlig betraktare inte påminde
särdeles mycket om Andersson.
Andersson besöker inte mera "Zum alten Frankfurterwurst", och han har
totalt mist sin beundran för roterande svängdörrar.