Bergfeldt tittade in till sin gamle vän frukthandlare Fellberg här om
dagen när han var på väg hem till middagen. De pratade naturligtvis
politik, det gör ju alla människor nu för tiden, men i motsats till de
flesta andra hade de likadana åsikter i varenda fråga.
Över detta blev Fellberg så förtjust att han, när Bergfeldt gick,
stoppade en stor, grann blodapelsin i Bergfeldts ficka. Bergfeldt tycker
inte om apelsiner. Det är den enda frukt, som han finner vidrig, men som
han inte ville stöta sig med sin gamle vän Fellberg tog han emot ändå.
Men när han promenerat ett stycke råkade han sticka handen i fickan och
kände då den stora, granna apelsinen där. Han ville inte ha den, alltså
tog han upp den ur fickan och lade den lugnt och stillsamt ifrån sig på
gatan.
Detta hade ju varit gott och väl, om det inte hade råkat hända på
krönet av Hamngatsbacken. Under andra omständigheter hade apelsinen
legat lugnt kvar på sin plats, men nu gav den sig i stället i väg nedåt
backen med alltjämt växande fart. Bergfeldt följde efter i något lugnare
tempo, och när apelsinen fastnade i en rännsten hjälpte han den vidare
på väg med sin käpp. För det var ju i alla fall hans apelsin.
Detta gjorde att de passerandes intresse, som hittills varit fastknutet
vid den rullande sydfrukten, med ens intensifierades och kopplades över
till Bergfeldt. Folk stannade och granskade honom för att se om han såg
samhällsfarlig ut, några yngre medborgare började följa efter honom, och
till sist, nära slutet av backen, klev en ordningens väktare
gravitetiskt över gatan och närmade sig Bergfeldt, som lugn och oberörd
traskade sin väg framåt.
Konstapeln stoppade honom diskret genom att ställa sig framför honom och
frågade barskt:
"Hönnu hänn! Va menar hänn me att rulla apelsin?"
Bergfeldt mönstrade kritiskt sin vederdeloman från kaskens blanka
mässingsknopp till spetsarna av hans brednosade skor och när
polismannens tecken till begynnande nervositet blevo tillräckligt
tydliga, svarade han med en motfråga:
"Vad brukar man mena när man rullar apelsin?"
Konstapeln bleknade. Han hade inte väntat sig ett svar som stod i så
oproportionerligt förhållande till hans fattningsgåvor och som vanligt i
sådana fall tillgrep han maktspråk.
"Hänn får inte lov att rulla apelsin här", sade han.
"Jag rullar inte", svarade Bergfeldt milt. "Det är apelsinen som rullar
själv."
"Men det va hänn, som satte den i gång!" röt konstapeln eldröd i
ansiktet.
"Nej", svarade Bergfeldt. "Det var jordens attraktion som satte den i
gång. Jag endast lade ned den på gatan. Finns det någon lagparagraf, som
förbjuder folk att lägga apelsiner på gatan?"
Det var en kvistig fråga, men konstapeln klarade situationen som en hel
karl.
"Neej....", sade han. "Jo, det är förargelseväckande beteende!"
"Såå!" svarade Bergfeldt och vände sig till den alltmera tätnande
åhörarskaran. "Är det någon av herrskapet, som blivit förargad för att
jag lade en apelsin på gatan?"
Ingen svarade, och Bergfeldt fortsatte:
"Alltså inte! Konstapeln här är visserligen arg som ett bi, men det är
för att han framställer ologiska frågor utan att vara beredd på att möta
konsekvenserna."
"Hänn missfirmar polisman. Hänn följer med till kontoret!" sade
konstapeln och lade sin hand på Bergfeldt.
"Knappast!" svarade Bergfeldt.
"Va nu då! Vildsint motstånd också. De här kan nog inte sonas med
böter."
"Nej, det blir nog minst halshuggning", förmodade Bergfeldt. "Och kanske
rent av förlust av medborgerligt förtroende för alltid till på köpet."
"Nu går det för långt", råmade konstapeln. "Kommer hänn med i godo?"
"För det första har ni redan konstaterat att jag kommer att göra
vildsint motstånd, för det andra har ni rätt i det, och för det tredje
går det nog illa för er om ni hindrar mig att fortsätta min väg fram."
"Hotelser också! Kom!" Och polisnäven grep kraftigt tag i Bergfeldt.
"Nej", sade Bergfeldt. "Jag skall inte gå med er. Men ni kan få gå med
mig till Karolinska institutet. Jag skall dit för att undersökas. Jag
kom nämligen i morse från kolerasmittad ort i Sydryssland och man anser
sig ha skäl att förmoda, att jag har massor av baciller överallt, både
utanpå och inuti mig."
Bergfeldt hade knappast talat till punkt förrän det var folktomt runt
omkring honom. Till och med konstapeln hade fått ett brådskande ärende
bortåt Regeringsgatan.
Stilla och oförargligt fortsatte Bergfeldt sin väg hem. Han såg sig om
efter apelsinen, men den var försvunnen. Och nedåt gatan kilade en liten
gosse för fulla muggar med något gult i handen.
Han hade tydligen tagit apelsinen ungefär samtidigt med att polisen inte
tog Bergfeldt.