Jag var på Svenska Panoptikon här om dagen för första och möjligen sista
gången i mitt liv. Det var mycket vackert. Moltke och flygbaron Calle
Cederström och en amerikansk jätte som hette någonting, jämte en hel del
andra andligen och lekamligen store män.
Jag stod just vid den kungliga familjegruppen och tyckte synd om
kronprinsen, som alltid blir så illa hanterad av tecknare och
skulptörer, när ett lantligt par stannade bredvid mig och försjönko i
beundran inför all den kungliga glans som utvecklades inför deras ögon.
Jag stod orörlig.
När de två efter en lång stund sett sig nöjda på kunglighetens gulnade
ansikten vände de sig mot mig.
"Hörru, va ä de där för en?" frågade ungmön.
"Tyst, ser du inte att han är levande!" svarade ungersvennen i en
teaterviskning.
Jag rörde icke en muskel, utan blickade oavvänt in i Hans Majestät
Konungens stela ögonglober.
"Den där! Nä huru håll i mej! Kan du inte se att den är av vax, va?
Harru nånsin sett en levande människa så gul i syna, och så utan uttryck
i ögona?"
Jag är blek, jag medger det. Nobelt blek! Men det var ju i alla fall
onödigt att påpeka det på det sättet.
"Minsann har du inte rätt", svarade karlen. "Det är ju en vaxgubbe. Men
de va sjutton vad han var lik en människa vid första ögonkastet."
Så kastade han ett par försiktiga blickar omkring sig. Ingen människa i
sikte.
"Elvira!" viskade han ömt, och hon rekognoscerade hastigt terrängen även
hon. Så möttes deras läppar.
Då hostade jag.
De älskande slungades från varandra och betraktade misstänksamt först
mig, sedan den kungliga familjen. Men vi voro lika orörliga allesammans.
"Vem fadren var det som hostade?" sade ynglingen.
Jag vände mig mot honom och lyfte artigt på hatten.
"Det skall jag säga herrskapet. De var prins Bernadotte! Han tycker inte
om sådant där."
"Va ... va....", stammade han. "Är herrn levande?"
"Det äro vi allesammans", svarade jag. "Den kungliga familjen sitter här
en timme om dagen numera för att undvika det eviga rännandet uppe i
slottet. Jag är en tjänstgörande kammarherre."
Med det intog jag min ursprungliga ställning och paret backade djupt
bugande in i nästa rum där de bemötte alla vaxfigurerna med utsökt
hövlighet.
En stund senare, när jag stod och tittade på Gunnar Wennerberg stego
Jonsson och Karlsson in i rummet i sällskap med en släkting från
Falköping. Jonsson nickade åt mig. Men jag blinkade inte ens.
Karlsson stannade förvånad.
"Nä hör nu dra, jag tyckte först att det var han själv."
"Jag också", instämde Jonsson. "Nu går då skammen på torra landet. Har
dom satt upp _den_ också här. Det kan man kalla brist på urskillning."
"Och här uppe till på köpet", sade Karlsson. "Va har dom skräckkällaren
till, när dom inte placerar den där figuren där?"
"Om Wennerbergs släktingar får veta att dom ställt honom bredvid honom
så har dom nog till att flytta honom från honom", förmodade Jonsson.
"Vem är det?" frågade släktingen från Falköping. "Är det rånmördare
Ander?"
"Nej!" svarade jag. "Det är ingen mördare, men härnäst jag träffar
herrarna på något ensligt ställe så tänker jag bli det. Tills vidare
nöjer jag mig med ett litet överfall."
Med detta tog jag fatt i herrar Jonssons och Karlssons huvuden och slog
kraftigt ihop dem, gav för ordningens skull även släktingen en knytnäve
i ansiktet och gick stillsamt min väg.
Nu har jag köpt mig en browning. Man vet aldrig när man träffar Jonsson
eller Karlsson.